Midlothians hjärta/Kapitel 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tredje kapitlet
Midlothians hjärta
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Fjärde kapitlet
Femte kapitlet  →


[ 53 ]

FJÄRDE KAPITLET.

Han kunde borta tolka lagen väl,
men hemma hade han en duvosjäl.
Davie Lindsay.

— Formannen Jack Driver har varit här och frågat efter sina nya seldon, sade mrs Saddletree till sin man, då han steg inom dörren, ingalunda i avsikt att rådfråga honom rörande hans egna affärer, utan blott för att på ett vänskapligt sätt låta honom förstå, huru mycket hon uträttat under hans frånvaro.

— Jaså, svarade Bartoline, utan att värdigas yttra ett ord vidare.

— Och lairden av Girdingburst har skickat hit sin löpare och även själv varit här — han är en förbålt hygglig ung herre — för att höra, när det broderade sadeltäcket åt hans fux blir färdigt, ty han behöver det till kappränningen vid Kelso.

— Jaså — gott, svarade Bartoline lika lakoniskt som förut.

— Och hans härlighet, greven av Blazonbury, håller på att bli spritt galen över, att selarna åt de sex flandriska stona, med fjäderbuskar, kronor, schabraker och allt tillbehör, ej skickats till honom enligt löfte.

— Bra, bra, bra — bra, min kära gumma, sade Saddletree, blir han galen, skola vi låta sätta honom under förmyndare — det är alltsammans bra.

— Det är bra att ni tänker så, mr Saddletree, svarade hans äkta hälft, litet stött över den likgiltighet, varmed hennes berättelse åhördes; mången skulle ansett det som en skam för sig, om så många kunder infunnit sig och ingen funnits till hands att ge dem besked, utom ett kvinnfolk, ty så snart ni vänt ryggen till, kunde man [ 54 ]vara säker på, att alla gossarna voro sin kos för att se Porteous hängas, och då ni inte var hemma —

— Se så, mrs Saddletree, sade Bartoline med en viktig min, gör mig inte döv med ert prat! Jag var tvungen att vara på annat håll — non omnia — som mr Crossmyloof sade, då han kallades av två rättsbetjänter på en gång — non ommia possumuspessimuspossimis — jag vet, att vårt laglatin stöter mr Butlers öron, men det betyder, att ingen, vore det också lord-överdomaren själv, kan vara på två ställen på en gång.

— Det har ni mycket rätt i, mr Saddletree, svarade hans omtänksamma äkta hälft med ett spefullt leende, och det är onekligt mycket passande att lämna er hustru att se efter unga herrars sadlar och betseltyg, medan ni går för att se en man hängas, som aldrig gjort er något förnär.

— Hustru, sade Saddletree med en höjning i rösten, som till någon del torde få tillskrivas middagssupen, låt bli att blanda dig i saker, som du inte förstår! Tror du, att jag var född att sitta här och sticka en syl genom sulläder, när sådana män som Duncan Forbes och den där andra karln, Arniston, vilka, om man får tro klubben, ej ha stort större talang än jag, säkert bli presidenter och kronadvokater, skall man se? Men om utmärkelser voro lika rättvist utdelade, som i den tappre Wallaces dagar —

— Jag vet ej, vad vi skulle vunnit på den tappre Wallace, sade mrs Saddletree, såvida de ej, som jag hört gammalt folk säga, på den tiden stredo med läderkanoner, och då hade det mycket lätt kunnat hända, att han glömt att betala dem, ifall han köpt dem. Och vad era stora talanger beträffar, Bartley, så måtte klubbfolket ha bättre reda på dem än jag, efter de göra så mycket väsen av dem.

— Jag säger dig, hustru, sade Saddletree i vredesmod, att du inte har det ringaste begrepp om såna saker. I sir William Wallaces tid blev ingen människa fastnaglad vid ett sådant trälgöra som en sadelmakares, ty alla lädersaker, de behövde, fingo de färdiggjorda från Holland.

— Nå, sade Butler, som i likhet med många av hans [ 55 ]yrke var en infallsmakare, om det så förhöll sig, mr Saddletree, så tror jag, att vi nu ha det vida bättre, då vi förfärdiga våra egna seldon och blott införa våra jurister från Holland.

— Det är, tyvärr, alltför sant, mr Butler, svarade Saddletree med en suck, om jag haft den lyckan — eller rättare, om far min haft det förståndet att skicka mig till Leyden och Utrecht att studera substituterna och pandex —

— Ni menar instituterna, mr Saddletree — Justiniani instituter, sade Butler.

— Instituter och substituter äro liktydiga ord, mr Butler, och begagnas ömsom i förläningsbrev, som ni kan övertyga er om i Balfours rättegångslära eller Dallas av S:t Martins lagsamling. Gudskelov, jag är tämligen hemma i dylika saker, men jag medger, att jag bort studera i Holland,

— För att trösta er, så hade ni väl ändå inte varit längre kommen, än ni är nu, mr Saddletree, svarade Butler, ty våra skotska advokater äro en aristokratisk ras. Deras metall är av den äkta korintiska sorten, och non cuivis contigit adire Corinthum — inte sant, mr Saddletree?

— Ja så, mr Butler, genmälde Bartoline, på vilken man lätt inser, att skämtet och allt, utom blotta ordljudet, var förlorat, ni sade för en liten stund sen, att det hette quivis, och nu hörde jag er med mina egna öron säga cuivis, lika tydligt som jag nånsin hört ett ord vid rätten.

— Giv er till tåls, mr Saddletree, så skall jag med tre ord förklara skillnaden för er, sade Butler, som, ehuru begåvad med oändligt mycket mera omdöme och lärdom, likväl i sitt fack var fullt ut lika pedantisk, som Bartoline i sitt självtagna lagyrke. Giv er till tåls ett ögonblick — ni medger, att nominativen är den kasus, varmed en person eller sak nämnes eller utmärkes, och som kan kallas huvudkasus, därför att alla andra bildas därav, i de lärda språken genom förändring av slutändelsen och [ 56 ]i våra nya babyloniska tungomål genom prepositioner — ni medger väl det, förmodar jag, mr Saddletree?

— Jag vet inte, om jag gör det eller ej — ad advisandum, vet ni ju — ingen bör förhasta sig med några medgivanden, vare sig i fråga om lag eller faktum, sade Saddletree, seende ut eller låtsande se ut som om han förstod vad som sades.

— Och dativus kasus — fortfor Butler.

— Jag vet tämligen bra, vad dativus är för en karl, sade Saddletree.

— Dativus kasus, återtog grammatikern, är den vari någonting angives eller antydes såsom uteslutande tillhörande en person eller sak; ni kan väl inte förneka det, vill jag hoppas?

— Men jag vill inte heller medge det, sade Saddletree.

— Nå, för fan, vad anser ni då nominativus och dativus kasus för? sade Butler häftigt, i det han i hettan lät förleda sig att avvika från sitt vanliga städade uttryckssätt.

— Jag skall säga er det vid tillfälle, mr Butler, sade Saddletree med en mycket förnumstig min, jag skall bestämma någon dag för att besvara varje punkt av ert utlåtande, och då skall jag ha er att medgiva eller neka, allt som det faller sig.

— Se så, mr Saddletree, sade hans hustru, låt det nu vara slut med utlåtanden och medgivanden och lämna dylikt åt dem, som äro betalda därför — de passa lika litet för sådana som vi, som en halvsadel passar för en dragoxe.

— Åhå! sade mr Butler, optat ephippia bos piger,[1] ingenting nytt under solen — men det var i alla fall rätt bra träffat av mrs Saddletree.

— Och det skulle mycket bättre anstå er, mr Saddletree, fortfor hans äkta hälft, eftersom ni påstår er vara så slängd i lagen, att försöka, om ni kan göra någonting för Effie Deans, stackars barn, som kall, hungrig och [ 57 ]tröstlös ligger instängd i the Tolbooth där borta. — Denna Effie har varit tjänsteflicka hos oss, mr Butler, och är i min tro en oskyldig varelse, och så nyttig i boden sen! — När mr Saddletree gick ut — och som ni vet är han sällan hemma, så länge någon av domstolarna är öppen — brukade stackars Effie hjälpa mig att rulla upp och ned de stora läderpackorna och ställde i ordning varorna och rättade sig efter vars och ens lynne. — Och det är visst och sant, att hon alltid förstod att göra sig omtyckt av kunderna, ty hon var alltid hövlig, och en bättre flicka fanns inte i hela Auld Reekie.[2] Och om några voro häftiga och obilliga, kunde hon bättre reda sig med dem än jag, som numera inte är så ung som jag varit, mr Butler, och dessutom är litet kort om huvudet. Ty då det är alltför många människor, som skrika på en på en gång, och man inte har mer än en tunga att svara med, så måste man vara kvick i svaret, om det nånsin skall bli slut på det — och därför saknar jag Effie dagligen.

De die in diem, tillade Saddletree.

— Jag vill minnas, sade Butler efter en stunds tvekan, att jag sett flickan i boden — en svarthårig flicka med ett blygsamt utseende?

— Ja, ja, det är just stackars Effie, sade hennes matmor. Huru hon kunnat låta det gå så långt, eller om hon är oskyldig till den syndiga gärningen, må Gud i himmeln veta, men om hon är skyldig, har hon blivit svårt frestad, och jag ville nästan lägga fingren på bibeln och svära, att hon vid det tillfället ej visste till sig själv. Butler hade nu blivit mycket upprörd; han gick häftigt av och an i boden och röjde den djupaste sinnesrörelse, en person med hans stränga känsla för det passande kunde överlämna sig åt. — Är ej den flickan, sade han, dotter till David Deans, som arrenderar parken vid S:t Leonards, och har hon inte en syster?

— Jo, det har hon visst! Stackars Jeanie Deans, som är tio år äldre än hon; hon var här för en liten stund sen och grät och klagade över sin lilla älsklings öde, och [ 58 ]vad kunde jag säga åt henne annat, än att hon skulle komma igen och tala med mr Saddletree, då han vore hemma? — Inte därför att jag tror, att mr Saddletree kan göra henne eller någon annan varelse synnerligen gott eller ont, men det var ändå att inge det stackars barnet en liten tröst, och sorgen kommer alltid tids nog.

— Däri misstar du dig ändå, mor, sade Saddletree spotskt, ty jag hade kunnat giva henne mycken hugnad genom att bevisa henne, att hennes syster var anklagad med stöd av första kapitlet i 1690 års förordning: ”Om förekommande av barnamord”, för det hon dolt sitt havande tillstånd och ej givit något besked om det foster, hon framfött.

— Jag hoppas, sade Butler, och förtröstar till den milderike Guden, att hon kan bevisa sin oskuld.

— Ja, det gör jag med, mr Butler, svarade mrs Saddletree. Jag skulle visst velat svara för henne som för min egen dotter, men, tyvärr, jag har varit krasslig hela sommaren och knappt varit utom dörren på hela tolv veckorna, och vad mr Saddletree beträffar, så skulle han kunna vara på ett barnbördshus utan att förstå, vad kvinnorna kommo dit för. Jag såg därför föga eller inte till henne, eljest skulle jag nog haft henne att bekänna, hur det var med henne, det lovar jag er. Men vi tro alla, att hennes syster skall kunna säga någonting, som kan lända till hennes frikännande.

— Hela parlamentshuset, sade Saddletree, talade om ingenting annat, ända tills den här Porteoussaken kom emellan. Det är en mycket vacker kasus av presumtivt mord, och det har inte vid domstolen förekommit något dylikt, alltsedan barnmorskan Luckie Smith dömdes till döden och avrättades år 1679.

— Men vad går åt er, mr Butler? sade den goda frun, ni är så vit som ett lärft i ansiktet; vill ni inte ta er en sup?

— Nej tack, sade Butler, i det han tvang sig att tala. Jag kom hit till fots från Dumfries i går, och det är en varm dag i dag.

[ 59 ]— Sitt ner och vila er! sade mrs Saddletree, i det hon vänligt lade sina händer på hans arm, ni tar döden på er på det här sättet. — Och få vi lyckönska er till att få skolan, mr Butler?

— Ja — nej — jag vet inte, svarade den unge mannen tankspritt, men mrs Saddletree släppte honom inte så lätt, dels av verkligt deltagande, dels av nyfikenhet.

— Vet ni inte, om ni får friskolan i Dumfries eller ej, sen ni gått och undervisat där hela sommaren?

— Nej, mrs Saddletree, jag kommer inte att få den, svarade Butler, som nu sansat sig litet. Lairden av Black-at-the-bane har en naturlig son, som skulle ingå i det andliga ståndet, och som kyrkorådet inte ville tillåta, att han prästvigdes, så —

— Nej, ni behöver inte säga mera; om en laird, som har en fattig släkting eller en bastard, är med i spelet, så är det redan nog sagt. — Och nu skall ni tillbaks till Libberton för att vänta livet ur gubben? Men så klen än mr Whackbairn är, kan han nog leva lika länge som ni, hans medhjälpare och efterträdare.

— Det är mycket sannolikt, svarade Butler med en suck, jag vet inte, om jag bör önska det annorlunda,

— Det måtte verkligen vara bra svårt, fortfor den goda frun, att vara i en så beroende ställning, och jag undrar på, att ni, mr Butler, som har så grundade anspråk på något bättre, kan stå ut med det.

Quos diligit castigat,[3] svarade Butler, även hedningen Seneca fann en tröst i bedrövelsen. Hedningarna hade sin filosofi och judarna sin uppenbarelse, mrs Saddletree, och de uthärdade sina vedermödor på sin tid. De kristna har en bättre lott tillfallit än någon av dem — och likväl —

Han tystnade och suckade.

— Jag vet vad ni menar, sade mrs Saddletree, i det hon såg på sin man, det finns ögonblick, då vi förlora tålamodet, trots både bönbok och bibel. — Men ni vill [ 60 ]väl inte gå er väg, då ni ser så dålig ut? — Bliv kvar och ät kål med oss.

Mr Saddletree lade bort Balfours rättegångslära — som var hans favoritstudium, ehuru Gud vet, vad gott det gjorde honom — för att understödja sin hustrus gästfria bjudning, men det stod ej till att övertala skolmästaren, och denne tog strax därpå avsked.

— Det ligger någonting under allt det här, sade mrs Saddletree och såg efter honom, då han gick uppför gatan. Jag undrar, vad det är, som gör mr Butler så bedrövad över Effies olycka; såvitt jag vet, ha de aldrig varit bekanta, men de voro grannar, då David Deans bodde på lairdens av Dumbiedikes egendom. Mr Butler känner kanske till hennes far eller någon av hennes anhöriga. — Stig upp, mr Saddletree — ni har satt er på grimman, som skall lagas — och här kommer vår lärpojke, lille Will. — Din lille gatstrykare, vem har gett dig lov att ränna kring staden för att se folk hängas? — Jag undrar just, vad du skulle tycka om det, om du råkade lika illa ut, och jag vill inte svara för, att ej så sker, om du inte lär dig bättre seder. — Nå, vad står du där och tjuter och lipar för, liksom ett ord gällde livet? — Gå in med dig och var en beskedlig gosse en annan gång, och säg åt Greta, att hon ger dig en tallrik soppa, ty jag är säker på att du är hungrig som en varg! Det är ett faderlöst barn, mr Saddletree, och ett moderlöst, vilket ibland kan vara värre, och man bör ta vara på honom, om man kan — det är en kristlig plikt.

— Mycket sant, min gumma, svarade Saddletree, vi äro in loco parentis för honom under hans omyndighetsår, och jag har funderat på att gå in till rätten med anhållan om förordnande som hans målsman loco tutoris, i betraktande därav, att det ej finns någon utnämnd förmyndare och den laglige förmyndarn vägrar att fullgöra sitt åliggande, men jag fruktar blott, att omkostnaderna härför ej skulle vara in rem versam, emedan, för så vitt jag vet, Will ej äger något, som man kunde förvalta.

[ 61 ]Han slutade detta tal med en självbelåten hostning, liksom en, vilken tolkat lagen på ett obestridligt sätt.

— Äger något? sade mrs Saddletree, vad skulle det stackars kräket äga? — Han var ju alldeles trasig, då mor hans dog, och den blå jackan, som Effie gjorde honom av en gammal kappa, som jag hade, var det första anständiga plagg som pojken nånsin haft på sin kropp. Stackars Effie! Kan ni nu med all er lag riktigt säga mig, mr Saddletree, om hennes liv är i fara, om de också inte skulle kunna bevisa, att det nånsin kommit något barn till världen?

— Jo, se, sade mr Saddletree, som var förtjust över att en gång i sitt liv se sin hustrus uppmärksamhet fäst på utredandet av en lagfråga, jo, se, det finns två slags murdium eller murdragium, eller vad man populariter et vulgariter kallar mord. Jag menar, att det finns flera slag; ty vi ha murdrum per vigilias et insidias och murdrum under förtroende.

— Förmodligen, svarade hans äkta hälft, är det genom mord under förtroende, som adelsfolket mördar oss handlande och ibland nödgar oss att stänga våra bodar. — Men det har ingenting att göra med stackars Effies olycka.

— Effies eller Euphemia Deans fall, återtog Saddletree, är ett av dessa fall av presumtivt mord, det vill säga ett mord, som efter lagens tydning härledes av vissa förhandenvarande indicia eller anledningar till misstankar.

— Så att stackars Effie, sade den goda frun, om hon inte omtalat sin belägenhet, blir hängd, antingen barnet var dödfött eller lever än i denna stund?

— Ja visst, sade Saddletree, ty förordningen är utfärdad av vår nådige konung och drottning för att förekomma den rysliga förbrytelsen att framföda barn i lönndom. — Brottet är en synnerlig favorit hos lagen, emedan detta slags mord är dess eget verk.

— Om lagen skapar mord, sade mrs Saddletree, så borde lagen bli hängd för dem, och om de ville hänga en lagkarl i stället, så skulle landet inte se något ont däri.

[ 62 ]Tillsägelsen att deras tarvliga middag var färdig avbröt nu samtalet, vilket eljest sannolikt tagit en för lagfarenheten och dess idkare mycket ogynnsammare vändning än bådas blinde beundrare, mr Bartoline Saddletree, vid dess början förmodat.


  1. Tröga oxen en sadel vill ha (d. v. s. ingen är nöjd med sin lott).
  2. Det gamla Röknästet. — Ett öknamn på Edinburgh.
  3. Dem Han älskar, agar Han.