Midlothians hjärta/Kapitel 21

←  Tjugonde kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Tjuguförsta kapitlet

Tjuguandra kapitlet  →

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.

Vi hava skarpa bud och stränga lagar —
kapson och betsel åt ett styvmunt släkte —
men vi dem låtit slumra i femton år,
liksom i kulan ett föråldrat lejon,
som ej går ut på rov.
Shakespeare.

— Euphemia Deans, sade den ordförande domaren i en ton, vari medlidande var blandat med värdighet, stig upp och åhör uppläsningen av anklagelsen beträffande det brott, för vilket ni blivit lagförd!

Den olyckliga flickan, som dövats av det tumult, vakten banat henne väg igenom, kastade en förvirrad blick på den henne omgivande massan av ansikten, vilka liksom en tapet tycktes bekläda väggarna i en enda bred sluttning från taket ända ned till golvet, och lydde instinktlikt en befallning, vilken ljöd som domsbasunen i hennes öron.

— Stryk tillbaka ert hår, Effie! sade en av pedellerna, ty enligt landets sed tillätos ogifta kvinnor ej att betäcka sitt hår med något slags huva, och som Effie tyvärr ej längre med det jungfruliga hårbandet vågade uppknyta de vackra, långa, rika lockarna av sitt ljusa hår, hängde detta nu obundet och utslaget över hennes ansikte och nästan dolde hennes drag. Då den olyckliga flickan fick denna tillsägelse av rättstjänaren, strök hon med hastig, darrande och synbarligen mekanisk beredvillighet tillbaka sina yppiga lockar och visade för hela församlingen, med undantag av en enda person, ett ansikte, vilket, ehuru blekt och avmagrat, var så älskvärt mitt under sin sorg, att det framkallade ett allmänt sorl av medlidande och medömkan. Detta uttryck av mänsklighet tycktes väcka den stackars flickan ur den dvallika fruktan, som i början överväldigat varje annan tanke, och återkallade henne till den ej mindre pinsamma känslan av den skam, som var förknippad med hennes nuvarande belägenhet. Hennes öga, som först blickade vilt omkring sig, sänktes nu mot golvet, och hennes kind, som i början varit dödsblek, började efter hand överdragas med en svag rodnad, vilken tilltog så snabbt, att, då hon i blygselns ångest sökte dölja sitt ansikte, hennes panna, tinningar, hals och allt, som hennes späda fingrar och små händer ej kunde betäcka, blevo blodröda.

Alla, utom en, varseblevo med rörelse dessa förändringar, och denne ende var gamle Deans, som, orörlig på sin plats och, såsom vi redan nämnt, genom ett framskjutande hörn av domarsätet skyddad från att se eller ses, likväl höll sina ögon oavvänt fästa på golvet, liksom om han föresatt sig att under inga omständigheter bliva ett ögonvittne till sin familjs vanära.

— Ichabod! sade han för sig själv, Ichabod! Min ära har vikit ifrån mig!

Medan han var upptagen av dessa betraktelser, upplästes anklagelsen, som i övliga lagtermer angav den förbrytelse, varför svaranden var anklagad, varpå hon tillfrågades om hon var skyldig eller icke skyldig.

— Icke skyldig till mitt stackars barns död, sade Effie Deans i en ton, vars klagande ljuvhet motsvarade hennes sköna anletsdrag och ej utan rörelse hördes av de församlade.

Ordförande domaren tillsade därefter advokaterna att framlägga de skäl, de hade att anföra för eller emot brottslingen, varefter rätten fäller en förberedande dom och underställer saken juryns prövning.

Kronoåklagaren framställde i korthet, huru de ofta förekommande barnamorden hade givit anledning till den särskilda förordning, vilken svaranden anklagades för att hava överträtt. Han nämnde flera fall, av vilka åtskilliga varit stämplade av en ovanlig grymhet, som föranlett kronoåklagaren att, ehuru med stor motvilja, göra ett försök, huruvida ej dessa missdåd skulle kunna hämmas genom att strängt tillämpa den parlamentsakt, som utfärdats för att förekomma dylika gräsligheter. — Han trodde sig, sade han, bliva i stånd att, såväl genom vittnen som fångens egen förklaring, ådagalägga, att här förelåge ett fall, på vilket förordningen ägde tillämpning. Enligt de upplysningar, han inhämtat, hade svaranden ej för någon yppat sitt havande tillstånd, ej heller påstod hon sig i sin egen förklaring hava gjort det. Detta förhemligande var det första erforderliga stödet för anklagelsen. Samma förklaring medgav, att hon framfött ett gossebarn under omständigheter, som gåvo blott alltför stora skäl till den tron, att det dött genom den olyckliga moderns förvållande, eller åtminstone med hennes vetskap och samtycke. Han behövde likväl ej anföra några bestämda bevis på, att den anklagade varit delaktig i mordet, ja, ej ens att barnet blivit mördat. Såsom försvar för anklagelsen var det tillräckligt, att det ej kunde återfinnas. Enligt den hårda men nödvändiga strängheten i denna förordning ansågs den, som skulle dölja sitt havande tillstånd, som skulle underlåta att tillkalla det vid sådana tillfällen så högst nödiga biträde, redan på förhand hava tänkt på sitt fosters död såsom en händelse, vilken sannolikt måste bli följden av hennes grymma och brottsliga förhemligande. Och om hon under sådana förhållanden ej antingen kunde leda i bevis, att barnet dött en naturlig död, eller framvisa det levande, måste hon enligt lagens bokstav anses hava mördat det och straffas därefter.

Svarandens advokat, mr Fairbrother, en i sitt fack högt ansedd man, ville ej rentav bestrida kronoåklagarens skäl. Han började med att beklaga, att hans äldre ämbetsbroder, mr Langtale, plötsligt blivit bortkallad till det grevskap, där han var sheriff, samt att han, Fairbrother, i sista stunden blivit anmodad att giva svaranden sitt bistånd under dessa ömmande omständigheter. Han hade, sade han, haft föga tid att genom en långvarig och grundlig prövning av sakförhållandena ersätta sin brist på begåvning i jämförelse med hans lärde medbroder, och han fruktade för, att han skulle giva ett bevis på sin oförmåga genom att nödgas erkänna riktigheten av anklagelsens hänförande under förordningen. — Det var tillräckligt för deras härligheter, anmärkte han, att veta, att lagen var sådan, samt medgav, att åklagaren ägde rätt att åberopa det förberedande förhöret, men han påstod att han, när det komme därhän, att han skulle styrka sin sak genom bevis, vore förvissad, att omständigheter skulle yppa sig, som fullkomligt skulle betaga anklagelsen all kraft och verkan. Hans klients historia vore kort, men högst sorglig. Hon var uppfostrad i religionens och dygdens strängaste grundsatser, dotter till en aktningsvärd och samvetsgrann man, som i motgångens dagar förvärvat sig anseende för mod och gudsfruktan genom att hava lidit för sitt samvetes skull.

David Deans spratt krampaktigt till, då han hörde sig omnämnas i dessa ordalag, och återtog därpå den ställning, vari han, med ansiktet lutat emot sina händer, som vilade på hörnet av den höga bänk, på vilken domarna sutto, dittills åhört rättegångens förlopp.

— Huru olika, återtog talaren, vars uppgift det var att om möjligt hänföra sina åhörare, våra åsikter än torde vara, rörande dessa människors egendomliga grundsatser — Deans utstötte härvid en djup suck — så är det omöjligt att frånkänna dem en ren och till och med sträng sedelära samt förtjänsten att uppfostra sina barn i en djup gudsfruktan, och likväl är det dottern till en sådan man, vilken en jury inom kort skall uppmanas att i frånvaron av alla bevis och på blotta förutsättningar förklara överbevisad om ett brott, som snarare kan tillskrivas en hedning eller en vilde än en kristen i ett hyfsat land. Det vore visserligen sant, medgav han, att den förträffliga uppfostran och den tidiga undervisning den arma flickan fått ej varit i stånd att skydda henne för fel och förvillelser. Hon hade fallit ett offer för en obetänksam kärlek för en ung man av, enligt vad han hade sig bekant, intagande umgängessätt, men av en högst farlig och förtvivlad karaktär. Hon hade blivit förförd under äktenskapslöfte — ett löfte, vilket den ifrågavarande personen möjligen torde gjort henne den rättvisan att hålla, om han ej vid samma tid av lagen kallats att försona ett i och för sig våldsamt och ursinnigt brott, men som vart förspelet till en ännu ohyggligare tilldragelse, varav varje steg var tecknat med blod och brott och som icke ens ännu var fullkomligt avslutad. Han trodde, att ingen skulle höra honom utan överraskning; då han sade, att fadern till det barn, som nu saknas och av den lärde åklagaren påstods hava blivit mördat, ej var någon annan än den ryktbare Georg Robertson, Wilsons medbrottsling, hjälten i den märkvärdiga flykten ur Tolboothskyrkan och — vilket ingen visste bättre än hans lärde vän åklagaren — huvudpersonen i Porteoussammansvärjningen.

— Det gör mig ont att nödgas avbryta en sakförare i ett fall som det förevarande, sade ordföranden, men jag måste erinra den lärde talaren, att han inblandar vad till saken icke hörer.

Advokaten bugade sig och fortfor. Han ansåg det nödigt, sade han, att nämna Robertsons namn och ställning, emedan de förhållanden, vari nämnda person befann sig, till en stor del förklarade den tystnad, varpå kronoåklagaren lagt så mycken vikt, emedan denne däri såg ett bevis, att hans klient åsyftade något ont emot den hjälplösa varelses liv, som hon skulle föda till världen. Hon hade ej yppat för sina vänner, att hon blivit förledd till avsteg från ärans väg — och varför hade hon ej gjort det? — Jo, emedan hon varje stund väntat, att hennes heder skulle bliva återställd därigenom, att hennes förförare gåve henne den upprättelse, som hon visste att han kunde och trodde att han ville giva henne. Var det naturligt, var det förnuftigt, var det billigt att vänta, att hon under tiden skulle nedsätta sitt eget anseende och förkunna sin svaghet för världen, då hon hade varje skäl att hoppas, att hon genom att förhemliga den för en tid skulle kunna dölja den för alltid? Var det ej tvärtom förlåtligt, om en flicka under sådana förhållanden skulle befinnas obenägen att meddela sig åt varje spejande skvallerkäring, som med skarpa ögon och nygiriga öron avfordrade henne en förklaring rörande misstänkta omständigheter, vilka kvinnor av de lägre klasserna — ja, till och med av vad stånd som helst, äro så beställsamma att upptäcka, att de ofta varsebliva dem, där de ej finnas? Var det underligt eller var det brottsligt, att hon avvisat deras forskande påflugenhet med ett misslynt förnekande? Det sunda förnuftet och känslan hos dem, som hörde honom, skulle genast svara nej. — Men, fortsatte den lärde talaren, ehuru min klient sålunda iakttagit förtegenhet mot dem, vilka hon ej var skyldig att meddela sin belägenhet och vilka hon ej heller kunnat meddela den, utan att handla både obetänksamt och opassande, hoppas jag likväl att kunna göra förordningen otillämplig och åt den olyckliga unga kvinnan utverka en hedrande frikännelse från deras härligheters domarsäte genom att ådagalägga, att hon på passande ort och ställe och till person, som var den för ett sådant förtroende mest lämpliga, yppade de olyckliga förhållanden, vari hon befann sig försatt. Detta skedde, sedan Robertson blivit överbevisad om sitt brott och då han satt i fängelse i avvaktan på det öde, som hans kamrat Wilson kort därpå undergick, och vilket han själv på ett så sällsamt sätt undgick. Det var då, sedan alla förhoppningar att se sin heder återställd genom ett giftermål försvunnit för hennes ögon — sedan en förening med en person i Robertsons belägenhet, om den ock kunnat äga rum, likväl snarare torde ansetts som en tillökning i hennes vanära — det var då, såsom jag hoppas kunna vara i stånd att bevisa, som den anklagade meddelade sig med sin syster, en flicka några år äldre än hon själv och, om jag ej misstar mig, dotter till hennes far i ett föregående gifte, och med henne rådgjorde angående de faror och bekymmer, som voro förknippade med hennes olyckliga belägenhet.

— Om ni verkligen är i stånd att bevisa detta, mr Fairbrother, sade den ordförande domaren —

— Om jag verkligen är i stånd att bevisa detta, mylord, återtog mr Fairbrother, hoppas jag ej blott gagna min klient, utan även befria deras härligheter från, vad jag vet att ni anser för den plågsammaste delen av ert höga kall, samt skänka alla, vilka nu höra mig, den outsägliga glädjen att se en så ung, så flärdlös och så skön varelse som den, vilken nu står inför deras härligheters skrank, gå frikänd härifrån.

Denna framställning tycktes röra många av åhörarna och åtföljdes av ett svagt bifallssorl. Då Deans hörde honom vädja till hans dotters skönhet och oskyldiga utseende, stod han omedvetet i begrepp att rikta sina ögon på henne, men kom strax ihåg sig och fäste dem åter med oböjlig beslutsamhet på golvet.

— Vill ej min lärde medbroder på andra sidan skranket, fortfor mr Fairbrother efter ett kort uppehåll, deltaga i denna allmänna glädje, då jag vet, att, ehuru han för att fullgöra sin plikt hitfört den anklagade, ingen i högre grad än han gläder sig att se henne fritt och med heder avlägsna sig harifrån? Min lärde medbroder skakar tvivelsamt på huvudet och håller sig till svarandens förklaring. Jag fattar fullkomligt hans mening; han vill antyda, att de förhållanden, jag nu uppgivit för deras härligheter, äro oförenliga med Euphemia Deans' egen bekännelse. Jag behöver ej erinra deras härligheter, att hennes närvarande försvar ej i någon mån är bundet av hennes föregående bekännelse, samt att det ej är till följd av någon hennes föregående utsago om sig själv, utan genom vad som nu skall bevisas för eller emot henne, som hon slutligen måste frias eller fällas. Jag behöver ej redogöra för de skäl, som föranlett henne att ur sin förklaring utesluta den omständigheten, att hon meddelat sig med sin syster. Hon torde möjligen ha varit okunnig om vikten av denna omständighet eller rädd att inveckla sin syster i målet; kanske hade hon även helt och hållet glomt den i den ångest och förskräckelse, varav en så ung varelse naturligtvis måste bliva betagen, då hon häktas såsom misstänkt för ett så avskyvärt brott. Vart och ett av dessa skäl är tillräckligt att förklara, varför hon i detta fall, till skada för sig själv, förtegat sanningen, men jag är mest böjd att antaga, att bevekelsegrunden varit hennes ogrundade farhåga att därigenom även ådraga systern en anklagelse, emedan jag märker, att hon haft en dylik, ehuru å hans sida oförtjänt, ömhet för sin älskare och alltifrån början till slutet av sin förklaring ej en enda gång nämnt Robertsons namn.

Men, mylords, fortfor mr Fairbrother, jag märker att kronoåklagaren väntar, att jag skall ådagalägga, att den bevisning jag erbjudit mig förete, överensstämmer med andra omständigheter i denna sak, vilka jag varken vill eller kan förneka. Han torde fråga mig, huru Effie Deans' bekännelse för sin syster, före hennes förlossning, är förenlig med nedkomstens förhemligande — med fostrets försvinnande, ja, kanske mördande, ty jag vill ej förneka möjligheten av något, som jag ej kan bevisa vara falskt. Mylords, förklaringen härtill ligger i kvinnokönets försonlighet — kanske, om jag så får säga, i dess medgörlighet och foglighet. Som deras härligheter väl veta, är dulcis Amaryllidis iræ lätt blidkad; ej heller är det möjligt att tänka sig en kvinna, så grymt förorättad av den man hon älskat, att hon ej äger i behåll en grundfond av förlåtelse, varpå hans verkliga eller låtsade ånger kan draga i rikt mått, utan att han behöver frukta för att hans växlar ej skola accepteras. Vi kunna genom ett bland handlingarna befintligt brev bevisa, att den boven Robertson, ur djupet av det fängelse, där han sannolikt redan då uttänkte den flykt, som han sedermera verkställde med sin kamrats bistånd, förstod att inverka på denna olyckliga flickas sinne och leda hennes handlingar. Det var till följd av hans i detta brev givna föreskrifter, som den anklagade förleddes att frångå det handlingssätt, som hennes egen bättre eftertanke ingivit henne, och i stället för att, då hennes nedkomst stundade, taga sin tillflykt till sin familj, lät hon övertala sig att anförtro vården om sin person åt någon av denne skändlige förförares nedriga hantlangerskor och fördes av denna till ett av dessa lastens hemliga nästen, vilka, till vår polis' skam, ännu få existera i denna huvudstads förstäder. Där framfödde hon med bistånd av en person av sitt eget kön ett gossebarn, under omständigheter, som i tredubbelt mått ökade bitterheten av den förbannelse, som avkunnats mot allas vår stammoder. Vad avsikt Robertson hade med allt detta är svårt att säga eller ens gissa. Kanske ärnade han gifta sig med flickan, ty hennes far är förmögen. Men det är ännu svårare att redogöra för slutet av historien och för den bevekelsegrund, som kunnat föranleda kvinnan, åt vilken han uppdragit vården av Euphemia Deans, att handla så, som hon gjorde. Den olyckliga flickan fick ett av dessa feberanfall, som vanligen pläga inträda efter förlossningen. Under denna feber tyckes hon blivit bedragen av sin vårderska, och då hon återkom till medvetande, fann hon sig vara barnlös i detta eländets hemvist. Hennes barn hade blivit bortfört, kanske i de värsta avsikter. Det skulle nog kunna hända — bestrida det kan jag icke — att det har blivit mördat.

Han avbröts här av ett genomträngande skrik, som uppgavs av den olyckliga fången, och det var med svårighet man kunde få henne att lugna sig. Hennes sakförare begagnade sig av detta tragiska avbrott för att giva effekt åt slutet av sitt försvarstal.

— Mylords, sade han, i detta jämmerrop hörde ni moderskärlekens vältalighet, som vida överträffar kraften av mina svaga ord — Rachel gråtande över sina barn! Naturen själv vittnar till förmån för ömheten och styrkan av den anklagades moderliga känslor. Jag vill ej skämma hennes försvar genom att yttra ett enda ord mer.

— Har ni nånsin hört maken till det, laird? sade Saddletree till Dumbiedikes, då advokaten slutat sitt tal. Den han kan spinna en spole full av en liten tapp blånor! Anfäkta han vet mer om saken, än vad som står i förklaringen och en gissning, att Jeanie Deans skulle vara i stånd att säga nånting om systerns belägenhet, vilken gissning, efter vad mr Crossmyloof påstår, ej har mycket som talar för sig. Och han har kläckt denna stora fågel ur ett så litet ägg! Han skulle kunna narra själva flundrorna utur fjorden. — Vad tänkte far min på, som inte skickade mig till Utrecht? — Men tyst, rätten ämnar avkunna interlokutoriedom.

Efter en kort överläggning meddelade domarna sitt yttrande, vilket lydde på, att åtalet, om det bevisades, borde medföra det i förordningen stadgade straffet; att den till svarandens förmån gjorda invändningen, att hon skulle om sin belägenhet underrättat sin syster, vore av beskaffenhet att på målets utgång väsentligen inverka; och bleve förty såväl åtalet som invändningen överlämnade till vederbörlig assisdomstols prövning.