Midlothians hjärta/Kapitel 22

←  Tjuguförsta kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Tjuguandra kapitlet

Tjugutredje kapitlet  →

TJUGUANDRA KAPITLET.

Rättvise man! — Se det var dom! — Kom nu.
Shakespeare.

Det är ingalunda min avsikt att utförligt skildra alla formerna vid en skotsk kriminalrättegång, ej heller är jag säker på, att min redogörelse härför skulle bliva så tydlig och begriplig att den kunde uthärda herrar juristers granskning. Vare det nog sagt, att juryn konstituerades och saken företogs till handläggning. Den tilltalade hördes ånyo över anklagelsen och upprepade sitt svar ”icke skyldig” i samma hjärtslitande ton som förut.

Kronoåklagaren inkallade därefter två eller tre kvinnliga vittnen, av vilkas vittnesmål det upplystes, att de märkt Effies belägenhet, och att, då de förevitat henne den, hennes svar blott hade bestått i ett harmset och häftigt förnekande av beskyllningen. Men som ganska ofta händer, var svarandens egen förklaring det svåraste vittnesmålet mot henne.

Ifall denna berättelse någonsin skulle leta sig väg över gränsen, torde det vara skäl att underrätta den engelske läsaren, att det i Skottland vid en misstänkt persons häktande är brukligt att underkasta honom en förberedande undersökning inför en magistratsperson. Han är ej tvungen att besvara någon av de frågor, som göras honom, utan kan förbliva tyst, om han finner sin fördel därvid. Men de svar, han avgiver, föras ordentligt till protokolls och underskrivas av honom och magistratspersonen, varefter de framläggas emot den anklagade, i händelse han lagföres. Det är sant, att vad den tilltalade vid detta förhör andragit icke erhåller samma vikt som laga bevisning, men detta kan likväl, i händelse sådan sedermera under rättegången förebringas, i mån av omständigheterna styrka bevisningen. Oaktat juristerna sålunda uppdragit en bestämd åtskillnad mellan beviskraften av vad som förekommer vid den förberedande undersökningen och vid målets handläggning inför rätten — en åtskillnad, härledande sig från den allmänna rättsgrundsatsen, att ingen må mot sig själv bära vittne — så inträffar likväl icke sällan, att den tilltalades yttranden vid polisförhöret fälla honom och att han sålunda kommer att själv på förhand hava uttalat sin egen dom. Den tilltalade har visserligen vid dessa förberedande förhör rättighet att iakttaga tystnad, men var och en inser väl, att en vägran att svara på naturliga och till saken hörande spörsmål, som ställas till honom av en laglig myndighet, innefattar en särdeles besvärande omständighet, som i och för sig kan föranleda den tilltalades inmanande i häkte, och de äro helt visst få, som icke vid ett dylikt tillfälle låta sig bedåras av hoppet att kunna undgå ansvaret, vare sig genom att i gynnsam dager framställa sina levnadsförhållanden eller att med en viss oförbehållsamhet redogöra för sitt handlingssätt och bevekelsegrunderna därför. Det händer därför sällan, att den tilltalade icke avgiver en förklaring, vari han antingen ofrivilligt låter för mycket av sanningen träda fram, eller ock avsiktligt ersätter den med falska uppgifter, vilket allt sedermera kommer att hos jurymännen ställa honom i en tvetydig dager och i väsentlig mån bidraga till hans sakfällande.

Av helt annan art var innehållet av Effie Deans' förklaring vid det med henne hållna förberedande förhöret, vilket ock synes av innehållet av densamma, sådan den intagits och ännu står att läsa i rättens protokoll.

Svaranden medgav en olovlig förbindelse med en person, vars namn hon önskade förtiga. Tillfrågad, varför hon iakttoge förtegenhet rörande denna punkt, svarade hon, att hon ej hade någon rätt att klandra denna persons uppförande mer än sitt eget, samt att hon vore benägen att bekänna sina egna fel men ej att säga något, som kunde blottställa den frånvarande. — Tillfrågad, om hon yppat sin belägenhet för någon eller fogat någon anstalt i och för sin väntade förlossning, förklarade hon, att hon ej gjort det. — Tillfrågad, varför hon underlåtit att vidtaga de mått och steg, vilka hennes ställning så oundgängligt fordrade, förklarade hon, att hon blygdes att omtala det för sina vänner och att hon förlitat sig på, att den person, hon nämnt, skulle sörja för henne och barnet. — Tillfrågad, om han gjort det, svarade hon, att han ej gjort det personligen, men att detta ej vore hans fel, emedan svaranden vore övertygad, att han förr skulle velat sätta livet till, än låta något ont vederfaras henne eller barnet. — Tillfrågad om, vad som hindrade honom från att hålla sitt löfte, förklarade hon, att det varit honom omöjligt att göra det, och vägrade att ingå i vidare svaromål på denna fråga. — Tillfrågad, var hon uppehållit sig, från den stund hon lämnade sin husbondes, mr Saddletrees' hus, tills hon infunnit sig i sin faders vid S:t Leonards, dagen förrän hon blev gripen, förklarade hon sig ej komma ihåg det. — På upprepad tillfrågan härom förklarade hon sig ej minnas mycket därom, emedan hon varit mycket sjuk. — Då frågan ånyo upprepades, svarade hon, att hon skulle tala sanningen, om det även skulle leda till hennes undergång, blott man ej fordrade, att hon skulle yppa något om andra personer, och tillstod, att hon under denna tid vistats hos en kvinna, som var bekant med den person, vilken anvisat henne detta ställe för hennes nedkomst, samt att hon där blivit förlöst med ett gossebarn. — Tillfrågad om denna kvinnas namn, vägrade hon att besvara frågan. — Tillfrågad, var kvinnan bodde, svarade hon, att hon ej visste det med någon säkerhet, emedan hon förts till sagda bostad under nattens mörker. — Tillfrågad, om den låg i den egentliga staden eller i förstäderna, vägrade hon att svara därpå. — Tillfrågad, huruvida hon gick uppåt eller nedåt gatan, då hon lämnade mr Saddletrees hus, förklarade hon sig ej kunna besvara den frågan. — Tillfrågad, om hon någonsin sett denna kvinna, innan hon av den person, vars namn hon vägrade uppgiva, ombetts begiva sig till henne, svarade hon, att hon, såvitt hon visste, ej gjort det. — Tillfrågad, om nämnda kvinna anvisats henne av sagda person muntligen eller skriftligen, förklarade hon, att hon ej ägde rätt att besvara denna fråga. — Tillfrågad, om barnet varit levande vid födseln, svarade hon, att Gud så visst måtte hjälpa henne och det, som det vid födseln varit levande. — Tillfrågad, om det efter födseln dött en naturlig död, förklarade hon, att för så vitt hon visste detta ej varit fallet. — Tillfrågad, var det nu vore, förklarade hon, att hon skulle vilja ge sin högra hand för att veta det, men att hon icke hyste något hopp att någonsin få återse det vid liv. — Tillfrågad, varför hon trodde det nu vara dött, grät svaranden bittert utan att avgiva något svar. — Tillfrågad, om hon tyckt kvinnan, i vars bostad hon befunnit sig, vara en passande person att vårda henne vid ett sådant tillfälle, förklarade hon, att hon kunde varit lämplig nog, vad skickligheten beträffade, men att hon var en hårdhjärtad, elak kvinna. — Tillfrågad, om det, utom henne och besagda kvinna, funnits någon annan person i bostaden, svarade hon, att hon trodde, att där funnits en annan kvinna, men att hennes huvud hade varit så förvirrat av själskval och kroppsplågor, att hon föga gav akt på henne. — Tillfrågad, när barnet togs ifrån henne, svarade hon, att hon angripits av en feber och yrade, och när hon kom till sans igen, underrättade kvinnan henne, att hennes barn var dött, varvid svaranden yttrat, att om det vore dött, hade det ej gått riktigt till. Att kvinnan därpå blivit mycket uppbragt på henne och överhopat henne med skymford, och att svaranden då blivit skrämd och, så snart kvinnan vänt ryggen till, krälat ut ur huset och gått hem till S:t Leonards Crags, så gott det varit möjligt för en kvinna i hennes belägenhet. — Tillfrågad, varför hon ej omtalat sin historia för sin far eller syster och skaffat sig hjälp för att genomsöka huset efter sitt barn, antingen det varit levande eller dött, förklarade hon, att hon haft för avsikt att göra det, men ej hunnit det. — Tillfrågad, varför hon nu dolde kvinnans namn och hennes bostad, förblev svaranden först tyst en stund och sade sedan, att om hon yppade detta, skulle det ej kunna avhjälpa den skada som redan skett, utan möjligen blott förorsaka ännu större. — Tillfrågad, om hon själv något ögonblick haft för avsikt att undanröja barnet, förklarade hon, att Gud måtte förbarma sig över henne så visst, som hon aldrig hyst en sådan tanke — och tillade därefter: aldrig då hon varit vid sina fulla sinnen, men vilka syndiga tankar den lede fienden kunnat ingiva henne, då hon ej varit sig själv mäktig, det kunde hon ej ansvara för. — Och då hon ånyo högtidligt tillfrågades, förklarade hon, att hon förr skulle velat bliva söndersliten mellan vilda hästar än som en onaturlig mor hava burit hand på sitt eget barn. — Tillfrågad, förklarade hon, att kvinnan under sina utbrott av ilska bland annat även påstått, att svaranden skadat sitt barn under feberyrseln, men svaranden trodde, att hon sagt detta blott för att skrämma henne till tystnad. — Tillfrågad, vad kvinnan för övrigt sagt henne, förklarade svaranden, att då hon så högt ropat efter sitt barn, att det var att befara, att grannarna skulle skynda tillstädes, hade kvinnan hotat henne med, att de, som kunnat tysta ungens skrik, även kunde tysta hennes, om hon inte höll sig litet stillare, samt att denna hotelse jämte kvinnans beteende lett svaranden till den övertygelsen, att barnet var dött och hennes eget liv i fara, emedan kvinnan var en ursinnigt elak kvinna, vilket svaranden slöt till av det språk hon förde. — Tillfrågad, förklarade hon att febern och yrseln ådrogos henne genom ledsamma nyheter, vilka plötsligt omtalades för henne, men vägrade att yppa, vari dessa nyheter bestodo. — Tillfrågad, varför hon ej nu meddelade dessa omständigheter, som kanske skulle sätta auktoriteterna i stånd att förvissa sig om, huruvida barnet var levande eller dött, och uppmanad att besinna, att hennes vägran i detta fall blottställde hennes liv och lämnade barnet i dåliga händer, ävensom att en dylik vägran vore oförenlig med hennes uppgivna avsikt att omtala allt för sin syster, förklarade hon, att hon nu vore övertygad att barnet vore dött, men vore det vid liv, så funnes det en, som skulle taga vård om det; att hennes liv och död stode i Guds hand; att Gud visste, huru oskyldig hon var till att med vett och vilja tillfoga sitt barn något ont, samt att hon till följd av en sak, som hon sedermera erfarit, ändrat det beslut att säga allt, vilket hon fattat, då hon lämnat kvinnans bostad. — Förklarar för övrigt, att hon är trött och ej vill besvara några vidare frågor för den gången.

Vid ett påföljande förhör vidhöll Euphemia Deans den förklaring, hon förut avgivit, men då ett i hennes skrin funnet papper förevisades henne, tillade hon ytterligare den bekännelsen, att det var till följd av denna skrivelse hon överlämnat sig åt den kvinnas ledning, i vars boning hon blivit förlöst med barnet. Det lydde sålunda:

“Dyraste Effie!

Jag har funnit tillfälle att skriva till dig med en kvinna, som är fullt skicklig att bistå dig i din förestående nöd; hon är väl ej, vad jag skulle kunna önska, men jag kan ej göra mer för dig i min nuvarande belägenhet. Både vad mig själv och dig beträffar, är jag tvungen att lita på henne i denna närvarande olycka. Jag hoppas på det bästa, ehuru jag nu är i en svår knipa, men tanken är likväl fri! — Jag tror att Handie Dandie och jag skola allt till trots lura mordängeln. Du lär väl bli ond på mig för det, att jag skriver detta, min lilla cameronianska Lilja, men om jag blott får leva för att bli en tröstare åt dig och en far åt ditt barn, så skall du få tillräcklig tid att bannas. — Ännu en gång, låt ingen veta dina avsikter — mitt liv beror på den där häxan, fördöme henne så visst! — Hon är både inbunden och farlig, men hon har mera vett och förstånd än som någonsin funnits i en kärings huvud, och har skäl att vara trogen mot mig. Farväl min Lilja. — Häng inte huvudet för min skull! — Inom en vecka är jag din — eller också ej längre min egen.”

Därefter följde ett postskriptum. ”Om jag inte kan slippa från galgen, ångrar jag ingenting så mycket, även i denna sista svåra klämma, som den oförrätt, jag tillfogat min Lilja.”

Effie vägrade att uppgiva, från vilken hon fått detta brev, men tillräckligt av historien var nu känt, för att man kunde vara förvissad om, att det kommit från Robertson, och av dess datum tycktes man kunna sluta till, att det varit skrivet ungefär vid den tid, då Andrew Wilson — med öknamnet Handie Dandie — och han funderade på sitt första, redan omnämnda, misslyckade rymningsförsök.

Sedan kronovittnena blivit hörda, kom ordningen till fångens sakförare att åberopa sina vittnen. De första bland dem hördes rörande flickans karaktär. Alla gåvo henne de bästa vitsord, men ingen med mera känsla än den värdiga mrs Saddletree, som med tårar i ögonen förklarade, att hon ej kunnat hysa en bättre tanke om Effie Deans, eller en uppriktigare tillgivenhet för henne, om hon varit hennes egen dotter. Alla närvarande prisade den rättskaffens kvinnan för hennes goda hjärta, utom hennes man, som viskade till Dumbiedikes: — Er Nichil Novit är bara en stympare i fråga om att leda ett vittnesförhör, tror jag. Vad tjänade det till att föra hit en kvinna för att snyfta och lipa och uttråka deras härligheter? Han skulle ha kallat mig, sir, och jag skulle gett dem ett sånt stycke vittnesmål, att de ej skulle ha krökt ett hår på hennes huvud.

— Gjorde ni inte bäst i att stiga fram och fresta på det då? sade lairden. Jag skall ge ett tecken åt Novit.

— Nej, nej, sade Saddletree, det betackar jag mig vackert för, granne — det vore ett frivilligt vittnesmål, och jag har nog reda på, vad det har att betyda, men Nichil Novit skulle ha kallat mig debito tempore. Därmed torkade han sig med en ganska viktig min om munnen med sin silkesnäsduk och återtog en uppbyggd och sakkunnig åhörares hållning.

Härvid uppträdde mr Fairbrother och förklarade, att han nu ämnade låta avhöra sitt förnämsta vittne, på vars utsago målets utgång huvudsakligen komme att bero. Hurudan hans klient var, hade visserligen genom de föregående vittnesmålen ådagalagts; för så vitt som ett i de kraftigaste ordalag och under tårar avgivet intyg om hennes frejd kunnat väcka vars och ens deltagande i hennes öde, hade hon redan vunnit denna fördel. Men medgivas måste, att det var nödvändigt att framlägga bestämdare bevis på hennes oskuld än som kunde hämtas av dessa vitsord, och detta ville han nu göra genom intyg av en person, för vilken hon yppat sin belägenhet — genom hennes naturliga rådgiverskas — hennes egen systers mun. — Pedell, kalla in Jane eller Jeanie Deans, dotter till David Deans, ladugårdsarrendator vid S:t Leonards Crags!

Då han yttrade dessa ord, spratt den stackars fången genast upp och sträckte sig med halva kroppen över skranket åt den sida, varifrån hennes syster skulle inkomma. Då vittnet, långsamt följande rättstjänaren, närmade sig nedre ändan av bordet, utropade Effie, i det den blygsel och förtvivlan, som förut stått målade på hennes ansikte, förvandlades till ett uttryck av ivrig, djupt allvarlig, nästan svärmisk bön, med utsträckta händer, bakåt hängande hår samt ivrigt på hennes syster riktade och i tårar simmande ögon, i en ton som genomträngde allas hjärtan: — O, Jeanie, Jeanie, rädda mig, rädda mig!

Med en helt annan, men hans stolta, självständiga karaktär lika motsvarande känsla drog gamle Deans sig tll ännu längre tillbaka bakom domarsätet, så att, då Jeanie vid sitt inträde inför rätten kastade en skygg blick på den plats, där hon lämnat honom, hans vördnadsvärda gestalt ej längre var synlig. Han satte sig ned på andra sidan om Dumbiedikes och viskade, i det han häftigt vred sina händer: — Ack, laird, detta är det värsta av allt. — Om blott detta vore väl överståndet! — Jag känner mig alldeles huvudyr, men Herren är mäktig i sin tjänares svaghet. Efter ett ögonblicks tyst bön steg han åter upp, liksom han varit för orolig för att länge kunna förbliva i samma ställning, och makade sig småningom åter till den plats, han nyss lämnat.

Jeanie hade emellertid kommit fram till nedre ändan av bordet, då hon, ur stånd att emotstå syskonkärlekens ingivelse, plötsligt utsträckte sin hand till systern. Effie stod just på så långt avstånd, att hon kunde fatta den med båda sina, trycka den till sina läppar, betäcka den med kyssar och fukta den med tårar, och hon gjorde detta med samma svärmiska andakt, som en katolik skulle ägna ett skyddshelgon, som nedstigit till hans beskydd. Jeanie dolde sitt ansikte med sin andra hand och grät bittert. Denna anblick skulle kunnat röra ett hjärta av sten, så mycket mer då ett av kött och blod. Flera av åskådarna fällde tårar, och det dröjde en stund, innan ordförande domaren kunde bliva så pass mycket herre över sin sinnesrörelse, att han förmådde uppmana vittnet att lugna sig och fången att avhålla sig från dessa häftiga ömhetsbetygelser, vilka, ehuru naturliga, ej kunde tillåtas på ett sådant ställe.

Den högtidliga eden: ”att säga sanningen och ingen sanning dölja, såvitt hon kände den eller därom tillspordes”, förestavades därefter av domaren, ”i Guds namn och såsom vittnet en gång skulle svara inför Guds domstol på den stora domedagen”, en fruktansvärd formel, vilken sällan förfelar sitt intryck även på de mest förhärdade sinnen och kommer även den rättfärdige att bäva. Jeanie, som blivit uppfostrad i djup och andäktig vördnad för Guds namn och egenskaper, greps av förskräckelse vid detta högtidliga vädjande till hans person och rättvisa på samma gång hon kände sig upphöjd över varje hänsyn, som icke stod tillsammans med ett rent samvete inför Gud. Med vördnadsfull och låg, men tydlig röst eftersade hon edsformuläret, vars förestavande i Skottland tillerkännes en så helig betydelse, att detsamma icke kan anförtros åt någon annan än domaren själv.

Sedan eden sålunda var gången, ställde domaren till vittnet i en vänlig, men allvarlig ton den erinran om edens vikt, vartill lag och särskilda omständigheter ansågos föranleda.

— Unga kvinna, så lydde hans ord, ni uppträder inför denna domstol under förhållanden, vilka det skulle vara mer än grymt att ej beklaga och känna deltagande för. Likväl är det min plikt att säga er, att ni, vilka än följderna må bliva, är skyldig sanningen åt ert land och åt den Gud, vars ord är sanning och vars namn ni nyss åkallat. Tag så mycken tid ni önskar att besvara de frågor, som denne herre — han pekade på systerns advokat — skall framställa till er, men kom ihåg, att vad annat ni här säger, än ni vet hänt och sant vara, därför kommer ni att ansvara både här och i ett kommande liv.

Man förelade henne därefter de vanliga frågorna: om någon inlärt henne det vittnesmål, hon nu skulle avlägga? Om någon lovat eller givit henne någon förmån, lega eller belöning för hennes vittnesmål? Om hon hyste något hat eller fiendskap mot kronans åklagare, mot vilken hon blivit kallad som vittne? Var och en av dessa frågor besvarade hon med ett lugnt ”nej”. Men frågornas lydelse väckte mycken anstöt och förargelse hos hennes far, som icke kände, att de framställdes i enlighet med rättegångsordningens allmänna föreskrifter.

— Nej, nej, utropade gubben, tillräckligt högt för att bliva hörd, min dotter är icke som änkan i Thekoa, att hon låter lägga orden i munnen på sig.

En av domarna, som antagligen bättre kände till domboken än domareboken och övriga heliga böcker, yttrade härvid någonting om nödvändigheten av närmare rannsakan efter denna änka i Thekoa, vilken, såsom han fattat faderns utsago, skulle sökt förleda vittnet, men rättens ordförande, bibelkunnigare än han, gav sin lagfarne ämbetsbroder viskande nödig undervisning i ämnet, varigenom ett uppehåll inträffade, som lämnade Jeanie Deans gynnsamt tillfälle att samla sitt sinne för det pinsamma värv, hon nu hade att fullgöra.

Mr Fairbrother, som var en erfaren och klok lagkarl, insåg nödvändigheten av att låta vittnet sansa sig. I djupet av sin själ närde han dock en misstanke, att hon skulle komma att till systerns förmån vittna falskt.

— Detta blir emellertid hennes ensak, tänkte han vidare, mig tillhör blott att tillse, att hon får tillräckligt rådrum för att med behörig fattning och reda avlägga sitt vittnesmål, det må nu bliva sant eller falskt — valeat quantum.

Han inledde alltså förhöret med likgiltiga frågor, vilka med lätthet kunde på ögonblicket besvaras.

— Ni är den tilltalades syster?

— Ja, sir.

— Men inte helsyster likväl?

— Nej, sir — vi äro ej födda av samma mor.

— Rätt så, och ni är, menar jag, några år äldre än er syster?

— Ja, sir, o. s. v.

Då advokaten medelst dessa obetydliga förberedande frågor ansåg sig hava försatt vittnet i den för tillfället erforderliga sinnesstämningen, ingick han närmare i saken och frågade, huruvida hon icke iakttagit någon förändring i sin systers hälsotillstånd under senare delen av hennes tjänstetid hos mrs Saddletree.

Jeanie svarade jakande.

— Och hon sade er anledningen därtill, icke sant, mitt barn? fortfor mr Fairbrother i en otvungen och nästan övertalande ton.

— Må min värda kollega ursäkta, att jag här avbryter honom, inföll kronoåklagaren, i det han reste sig, men jag måste hemställa till herr ordförandens omprövning, huruvida den framställda frågan, vilken innefattar en ledning för vittnesmålet, bör få av vittnet besvaras.

— Skall prövning härav äga rum, yttrade ordföranden, måste vittnesmålet avbrytas och vittnet avträda.

De skotska juristerna betrakta nämligen med helig fasa varje av en advokat under pågående vittnesförhör framställd fråga, som på minsta vis kan giva den tillfrågade en vink om beskaffenheten av det svar, som önskas. Noggrannheten härutinnan, så berömvärd den är till sin princip, giver icke sällan anledning till överdrivna hårklyverier i anseende till den juridiska spetsfundighet, som utvecklas för att kringgå en gjord anmärkning genom att framställa samma fråga under förändrad form. Så gick ock Fairbrother till väga vid detta tillfälle.

Jag vill ej onödigtvis taga rättens dyrbara tid i anspråk, och då kronoåklagaren aktar nödigt göra invändning mot formen av min fråga, vill jag å min sida avstå från densamma och i stället spörja vittnet: har vittnet, efter att hava iakttagit, att dess syster befann sig illamående, frågat henne om anledningen härtill? — Säg fritt ut och var icke rädd, min flicka!

— Jag frågade henne, vad som gick åt henne, svarade Jeanie,

— Nå! — Tänk nu noga efter! — Vad svarade hon då? fortfor mr Fairbrother.

Jeanie teg och vart dödsblek — ej som om hon hyste minsta avsikt att komma fram med en lögn, utan emedan hon, helt naturligt i detta fall, ett ögonblick ryggade tillbaka för tanken på, att hon skulle släcka den sista gnista av hopp, som ännu återstod för hennes syster.

— Fatta mod, min flicka, sade mr Fairbrother, jag frågade, vad för illamående er syster sade sig hava, då ni tillsporde henne därom.

— Hon sade, att ingenting felades henne, svarade Jeanie med svag röst, men som likväl tydligt hördes i salens avlägsnaste vrå — så högtidlig och djup var den tystnad, som iakttogs under det ängsliga mellanskov, som förflöt mellan advokatens fråga och vittnets svar.

Nu stod mr Fairbrother slagen, dock blott för ett ögonblick; med en själsnärvaro, som i kritiska fall är lika behövlig för den civile tjänstemannen som för krigaren, fann han sig genast. — Ingenting? — Visst det, när ni första gången frågade henne — men när ni frågade henne omigen, sade hon er ej då, vad som felades henne?

Frågan framställdes i en ton, som åsyftade att låta henne förstå vikten av hennes svar, även om hon icke av sig själv förstått den. Men isen var bruten, och med kortare uppehåll än första gången svarade hon nu: — Ack, ack, hon nämnde icke minsta ord därom.

En djup suck gick genom salen och fann ett genljud i en ännu djupare och kvalfullare, som kom från den olycklige fadern. Det hopp, varvid han omedvetet och mot sin egen vilja i hemlighet fasthängt, var nu tillintetgjort, och den vördnadsvärde gubben föll sanslös framstupa på golvet med huvudet vid sin förskräckta dotters fötter. Den olyckliga fången sökte med vanmäktig häftighet slita sig lös från vakten. — Låt mig gå till min far! — jag vill gå till honom — jag vill gå till honom — han är död — han är mördad — det är jag som mördat honom! utropade hon med ett utbrott av vansinnig smärta, vilket de, som hörde det, icke så snart kunde glömma.

Men i detta ögonblick av ångest och allmän bestörtning förlorade Jeanie ej det välde över sig själv, som en stark och fast karaktär bibehåller även under de mest prövande omständigheter.

— Han är min far, yttrade hon helt stilla, sedan hon närmat sig honom, och då man sökte avlägsna henne från honom, tillade hon, i det hon lutade sig ned över honom, strök undan hans grå hår och började att oavlåtligt gnida hans tinningar: han är vår far.

Sedan domaren flera gånger torkat sig i ögonen, gav han tillsägelse om, att far och dotter skulle föras i ett närliggande rum och all möjlig vård ägnas dem. Då fången såg, hur fadern fördes bort och hur systern långsamt gick efter, följde hon dem med blickar så stirrande, så stela, att ögonen tycktes liksom vilja tränga sig ut ur sina gropar. Men då de kommit ur sikte, tycktes hon vinna en självbehärskning, som hon förut under denna sin förtvivlade belägenhet ej ådagalagt.

— Det värsta är nu förbi, sade hon och vände sig därefter dristigt till rätten. Och nu, mylords, om ni vill ha den godheten att fortsätta, så får denna bittra stund desto förr en ända.

Domaren, som, vare det sagt till hans heder, djupt delat det allmänna medlidandet, förvånades över att återkallas till sin plikt av fången. Han hämtade sig och bad att få veta, huruvida den anklagades advokat hade någon vidare bevisning att åberopa. Fairbrother svarade med försagt utseende, att han ej hade något vidare att andraga.

Häruppå följde de övliga talen till juryn.

Först talade kronoåklagaren, vilken inledde sitt yttrande med några ord om, att ingen kunde djupare än han vara rörd av det sorgliga uppträde, som nyss förefallit. Men, fortfor han, det låge i naturen av varje grövre brottmål att draga sorg och olycka över dem, som med gärningsmannen befunne sig i närmare skyldskapsförhållande. Vidare ingick han i en kortfattad översikt av den anförda bevisningen, framhållande därvid, hurusom de i målet inlupna omständigheter fullständigt inträffade på förutsättningarna i det lagstadgande, som låg till grund för åtalet mot den arma fången. Vidare anfördes: att den tilltalades advokat ytterligt brustit i bevisning därom, att hon skulle meddelat sin syster sin belägenhet; att vad anginge anmärkningen, att svaranden allt hitintills varit känd för en hedrande vandel, det vore åklagarens sorgliga plikt att häremot erinra, att sådana kvinnor, som hade ett aktat namn och som visste att därpå sätta värde, voro just de, vilka genom blygsel och fruktan för världens klander starkast frestades att begå barnamord, och att barnet vore mördat, därom påstod han sig ej hysa ringaste tvivelsmål. Fångens svävande och osammanhängande uppgifter i förening med hennes bestämda vägran att lämna upplysningar om ämnen, rörande vilka det, med hänsyn till den av henne själv lämnade berättelsen om vad som skett, borde varit både naturligt och fördelaktigt att undvika all förbehållsamhet, satte det olyckliga barnets öde utom allt tvivel. Ej heller kunde han betvivla, att den anklagade åtminstone vore delaktig i detta brott. Vem skulle väl eljest hava någon fördel av en så omänsklig handling? Säkert hade varken Robertson eller Robertsons medhjälperska, i vars hus hon blivit förlöst, den minsta frestelse att begå ett sådant brott, om ej för hennes räkning, på hennes uppmaning och för att rädda hennes rykte. Ifrågavarande stadgande fordrade emellertid icke av honom att förebringa fullständig bevisning om, vare sig att mord här blivit begånget eller om den tilltalades delaktighet däri, enär författningens mening uppenbart vore att låta blotta liknelser och omständigheter gälla för laga bevis i fall som förevarande, där annat slags bevisning svårligen kunnat åstadkommas. Såväl en noggrannare genomläsning av förordningen, som lydelsen av angivelsen och interlokutoriedomen borde för juryn innefatta en riktig vägledning till bedömande av frågans ställning, och han lade juryn på hjärtat att besinna, hurusom ej mindre från den ena eller andra synpunkten alla skäl talade för vinnande av ett utlåtande, som förklarade den anklagade saker till ifrågavarande brott.

Mr Fairbrothers tal till juryn röjde en viss svaghet i framställningen, en naturlig följd därav, att han icke kunnat leda sin invändning i bevis. Dock gav han ej sin sak förlorad, utan kämpade modigt för densamma i sista stund. Han klandrade strängheten i den författning, vars tillämpning mot den unga kvinnan blivit påyrkad. — I alla andra brottmål, utlät han sig, är det första som av en åklagare erfordras, att han fullständigt ådagalägger tillvaron av det faktum, som ligger till grund för anklagelsen, eller vad juristerna kalla corpus delicti. Ifrågavarande förordning däremot, som otvivelaktigt tillkommit i den bästa avsikt och i känsla av det förfärliga i ett sådant brott som barnamord, äventyrade likväl att själv framkalla ett ännu förfärligare mord, nämligen mord på oskyldig person, då denna lag kunde utkräva straff för ett blott förmodat brott, ett brott, som kanske aldrig blivit av någon begånget. För sin del kunde han desto mindre antaga, att barnet i fråga ljutit döden på våldsamt sätt, som till och med allt stöd saknades för antagande därav, att barnet varit med liv framfött.

Kronoåklagaren åberopade sig på kvinnans förklaring, varpå den anklagades sakförare svarade, att ett anförande som avgivits i ett ögonblick av förskräckelse och ångest, som närmade sig vansinne, ej, såsom hans värde medbroder ganska väl visste, kunde anses som något riktigt bevis mot den, som avgivit det. Det vore väl sant, att en formlig bekännelse i själva domarens närvaro vore det kraftigaste av alla bevis, för så vitt det hette i lagen: in confitentem nulle sunt partes judicis. Men detta gällde allenast bekännelse inför rätten, det vill säga inför såväl domare som jury, varemot i fråga om utomordentlig (ex- tra judiciell) bekännelse myndigheterna i allmänhet följde den berömde Farinacius och Matheus, enligt vilka ”confessio extrajudicialis in se nulla est, et quod nullum est, non potest adminiculari. Den vore alltifrån början alldeles haltlös, utan all kraft och verkan och således även oduglig att understödjas av andra gissningsvis antagna omständigheter. Om man därför i närvarande fall, såsom man borde, läte den extrajudiciella bekännelsen gälla för intet, så påstod han, att åklagaren ej bevisat förordningens- andra fordran, eller att ett levande barn skulle vara fött, och detta åtminstone borde vara fullt ådagalagt, innan man antoge några förmodanden, att det blivit mördat. — Om någon av juryn, sade han, skulle anse detta såsom en alltför sträng tydning av förordningen, bör han besinna, att den till sin natur är högst sträng och därför ej kan medgiva någon friare tolkning. Han slutade därefter sitt lärda påstående med några vältaliga ord i anledning av det uppträde, de nyss bevittnat, varunder Saddletree insomnade.

Nu följde ordförandens tal till juryn. Han uttryckte sig kort och tydligt.

— Det tillkom juryn, sade han, att avgöra, huruvida åklagaren bevisat sin anklagelse. Vad honom själv beträffade, gjorde det honom uppriktigt ont att nödgas säga, att hos honom ej funnes en skymt av tvivel rörande det utlåtande, de edsvurna skulle komma att avgiva. Han ville ej ingå i någon granskning av de anmärkningar, som svarandens advokat framställt emot den kungliga förordningen. Han och juryn voro edligen förpliktade att döma enligt lagarna, sådana de befunnos, ej att över dem uttala vare sig ogillande eller gillande omdömen eller att söka kringgå dem. I ett civilt mål kunde en advokat under inga villkor medgivas att vid utförande av sin klients talan inlåta sig på kritik av gällande lag, men med avseende på den kinkiga ställning, vari en sakförare kunde befinna sig i ett brottmål, där han av omständigheterna icke har att hämta minsta stöd för ådagaläggande av den tilltalades oskuld, hade talaren icke ansett sig böra avbryta den lagfarne herrn i hans argumentation och dymedelst ytterligare begränsa det i och för sig själv inskränkta område, inom vilket han i sitt försvar hade att hålla sig. Lagen i sitt närvarande skick hade blivit av förfäderna efter moget övervägande och med klart förutseende stiftad för att stävja brott, vilkas antal på ett oroväckande sätt tillvuxit; när samma lag en gång komme att visa sig vara för sträng och ej mer tjäna det åsyftade ändamålet skulle den lagstiftande maktens vishet säkert ändra den; för närvarande vore den gällande lag till rättesnöre för domstolen såväl som för jurymännen i enlighet med deras avlagda ed. Denna olyckliga flickas belägenhet kunde ej vara något tvivel underkastad; att hon fött ett barn samt att detta barn försvunnit vore obestridliga fakta. Den rättslärde sakföraren hade ej kunnat leda i bevis, att hon för någon yppat sin belägenhet. Här förelåge alltså till juryns omprövning de förutsättningar, om vilka ifrågavarande förordning handlade. Den rättslärde herrn hade, såsom naturligt var, sökt förringa vikten av den tilltalades erkännande, ett förfaringssätt, som vanligen under enahanda omständigheter iakttoges av varje sakförare, som visste, huru besvärande klientens egna uppgifter voro mot honom. Att emellertid den skotska lagen bestämt avsåg, att åt dessa den tilltalades, om ock, vad villigt erkändes, quodammodo extrajudiciella uppgifter, ändock skulle tilläggas beviskraft, vore uppenbart därav, att de alltid inför domstolen föredrogos och upplästes i sammanhang med den övriga bevisning, som av åklagaren åberopades. Och i förevarande fall kunde ingen, som åhört vittnenas utsagor rörande den tilltalades utseende, innan hon lämnade Saddletrees hus, och jämförde samma utsagor med vad som utrönts i fråga om hennes tillstånd, då hon sedermera kom tillbaka hem till sin fader, hysa ringaste tvivel om, att förlossning ägt rum i enlighet med vad hon själv uppgivit, vadan den tilltalades bekännelse icke kunde anses sakna stöd, utan fastmera på det kraftigaste styrktes av de i målet förekomna omständigheter.

Vad beträffade hans egna intryck under målets handläggning, fortfor han, ansåg han sig böra avhålla sig från alla meddelanden för att icke synas vilja inverka på juryns omdöme. Det kunde han emellertid försäkra, att han ej mindre än jurymännen funnit sig smärtsamt berörd av den sorgliga familjescen, som de gemensamt bevittnat, samt att, om juryn med Gud och sin dyra ed för ögonen samt utan åsidosättande av beskriven lag och laga stadgar kunde stanna i ett slut, som vore för den olyckliga fången gynnsamt, ingen bland domstolens medlemmar därav skulle erfara större glädje än han. Ty aldrig hade han under utövningen av sitt kall känt detsamma hårdare och tyngre än i dag, och det skulle bliva en sann tillfredsställelse för honom, om juryn komme att befria honom från det ännu smärtsammare åliggande, som i vidrigt fall sedermera återstode för honom att uppfylla.

Sedan juryns medlemmar åhört detta tal, bugade de sig för ordföranden och rätten samt drogo sig, företrädda av en rättstjänare, undan till det för deras överläggningar avsedda enskilda rummet.