Midlothians hjärta/Kapitel 46

←  Fyrtiofemte kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Fyrtiosjätte kapitlet

Fyrtiosjunde kapitlet  →

FYRTIOSJÄTTE KAPITLET.

Gud, vilken vill väl leva plågad vid ett hov,
då stigar, lugna såsom dessa, han kan vandra.
Shakespeare.

Sedan en lagom tid förflutit, efter det Butler lyckligt och väl inflyttat i prästgården, och Jeanie samt hennes far slagit ned sina bopålar vid Auchingower — den precisa längden av denna tid anhålla vi, att varje läsare själv måtte bestämma enligt sin egen känsla av det vid ett dylikt tillfälle tillbörliga och passande — samt efter vederbörligt föregången lysning, slutades detta aktningsvärda pars långa trolovning med deras förening genom det heliga äktenskapets band. Vid detta tillfälle satte David Deans sig ståndaktigt emot allt syndigt pipande, birfilande och dansande, till stor förtrytelse för kapten Knockdunder, som förklarade, ”att om han anat, att det skulle pli ett sånt fördömt kväkarmöte, så skulle han aldrig ha satt sin fot över deras tröskel”.

Hans nåd Duncan fortfor emellertid att i anledning härav länge och väl nära ett sådant agg, att åtskilliga ”skärmytslingar”, som David Deans kallade dem, föreföllo mellan dem rörande detta och dylika ämnen, och det var endast ett tillfälligt besök av hertigen på Roseneath, som gjorde slut på dessa. Hans höghet visade nämligen vid detta tillfälle mr och mrs Butler en så utmärkt aktning, och den gamle David en sådan bevågenhet, att Knockdunder ansåg det rådligast att förändra sitt beteende mot den senare. Från den stunden plägade han ibland vänner tala om pastorn och hans fru ”som mycket anständigt folk, ehuru litet för stränga i sina åsikter, men det var päst för den svarta poskapen att gå vilse på den rätta sidan”. Och vad David vidkom, medgav han, ”att han var en utmärkt sakkännare, vad nötkreatur och får peträffade, och en förståndig karl nog, om det inte vore för hans fördömda cameronianska galenskaper, som det inte lönade mödan för en schentelman att pulta ur hans gamla, enfaldiga skalle, vare sig med förnuft eller handkraft”. Genom att undvika alla tvisteämnen levde de i vår berättelse förekommande församlingsborna således i gott förstånd med hans nåd Duncan, utom att han ännu grämde Davids själ och gav församlingen ett farligt exempel genom att ibland på en kall vinterdag medföra sin pipa till kyrkan och om sommaren nästan alltid somna under predikan.

Mrs Butler, om vilken vi ej längre, såvitt vi kunna undvika det, få begagna det förtroliga namnet Jeanie, medförde i det äkta ståndet samma sinnesstyrka och kärleksfulla välvilja, samma naturliga sunda förstånd och trägna flit — med ett ord, alla de utmärkta husliga egenskaper, hon visat såsom ogift. Hon tävlade visserligen ej med Butler i lärdom, men ingen hustru kunde djupare vörda sin mans kunskaper. Hon gjorde ej anspråk på att förstå hans teologiska förklaringar, men ingen presbyteriansk pastor hade sin tarvliga middag så väl tillagad, sina kläder och sitt linne i så god ordning, sitt rum så snyggt, och sina böcker så väl dammade, Om han talade till Jeanie om, vad hon ej förstod — och som mannen var en dödlig och hade varit skolmästare, orerade han ibland mera lärt och högvist, än som just var behövligt — åhörde hon honom under saktmodig tystnad, men så fort frågan rörde det alldagliga livet och var av den beskaffenhet, att den var fattlig för ett gott naturligt förstånd, voro hennes åsikter riktigare och hennes omdöme skarpare än hans eget. I sällskapslivet, vari mrs Butler någon gång deltog, ansågs hennes sätt visserligen sakna yttre förfining, men hon hade i stället denna synbara önskan att göra alla människor till viljes och denna äkta, naturliga belevenhet, som beror på ett gott förstånd och ett gott lynne, och detta, i förening med en betydlig grad av livlighet och skalkaktighet, gjorde henne till ett angenämt sällskap för alla, med vilka hon kom i beröring. Oaktat den oavlåtliga tillsyn, hon ägnade sitt hushåll, var hon alltid den renliga, väl klädda matmodern, aldrig det smutsiga släphjonet. Då hon av denna anledning berömdes av Duncan Knock, som svor på, att han trodde feerna måtte hjälpa henne, emedan hennes hus alltid var fint, utan att man nånsin såg någon sopa det, svarade hon blygsamt, att mycket kunde göras, blott man visste använda tiden.

Duncan svarade, att han av allt hjärta önskade, det hon kunde lära herrgårdspigorna den konsten, ty han kunde aldrig märka, att huset var skurat, om ej av att han litet emellan ”höll på att pryta pena av sig över skurpaljan — Gud fördöme de pigslynorna!”

Det är ej skäl att orda mycket om obetydligare saker. Som man lätt kan föreställa sig, bereddes hertigens ost på det omsorgsfullaste och mottogs så nådigt, att gåvan vart årlig. Bevis på tacksam hågkomst av forna tjänster skickades till mrs Bickerton och mrs Glass, och en vänskaplig brevväxling ägde tid efter annan rum med dessa båda aktningsvärda och välvilliga fruntimmer.

Framför allt få vi ej glömma att nämna, att mrs Butler under loppet av fem år fick tre barn, två gossar och en flicka, alla starka och friska, med ljust hår, blå ögon och kraftfulla kroppar. Gossarna kallades David och Ruben — namn, som voro fullkomligt i den gamle religionsförbundshjältens smak — och flickan kristnades på moderns särskilda begäran till Euphemia, ehuru detta ej just var alldeles i enlighet med hennes fars och mans önskan, men dessa älskade mrs Butler alltför högt och stodo i en alltför djup tacksamhetsskuld till henne för den lycka de åtnjöto, för att de skulle kunnat avslå någon begäran, som hon allvarligt utbad sig såsom en ynnest åt sig själv. Men en viss känsla, för vilken jag ej förmår angiva någon bestämd förklaringsgrund, avhöll familjen från att någonsin tilltala barnet med namnet Effie. Man begagnade i stället Femie, vilket i Skottland är en lika vanlig förkortning av Euphemia som den föregående.

Utom de vanliga små misshälligheter och tvister, som störa även det enformigaste liv, fanns det i detta tillstånd av stilla, anspråkslös lycka två omständigheter, som i synnerhet fördunklade mrs Butlers sällhet. Men ”om ej dessa funnits”, sade hon till vår sagesman, ”skulle hennes liv varit för mycket lyckligt, och kanske”, tillade hon, ”behövde hon några motgångar i denna världen, för att påminna henne, att det fanns något bättre efter detta”.

Den första var vissa polemiska skärmytslingar mellan hennes far och hennes man, vilka, oaktat den ömsesidiga aktning och tillgivenhet de hyste för varandra, och deras stora kärlek till henne, och oaktat deras allmänna överensstämmelse i den presbyterianska troslärans stränga grundsatser, ofta hotade med utbrottet av ett oväder. Som våra läsare säkert funnit, var David Deans ganska egensinnig och halsstarrig, och sedan han beslutit sig till att varda medlem av ett kyrkoråd under den bestående statskyrkan, ansåg han sig i dubbelt hänseende förbunden att i och med detsamma ådagalägga, att han varken i ord eller handling det ringaste frångått sina forna grundsatser. Mr Butler åter, ehuru han hyste all aktning för sin svärfars bevekelsegrunder, var som oftast av den åsikten, att det vore bäst att låta alla tvistepunkter falla i glömska och iakttaga ett handlingssätt, som vore bäst ägnat att leda till en förening mellan alla partier, som voro uppriktiga i sin gudsfruktan. Dessutom fann han, såsom man och beläst karl, det ej särdeles angenämt att ständigt tillrättavisas av sin ostuderade svärfar, och som präst ansåg han det för opassande att för alltid synas stå under en av sin egen församlings äldstes ledning. En stolt, men rättskaffens tanke drev emellanåt hans motsägelse litet längre, än den eljest skulle gått. — Om jag oupphörligt visar mig undfallande för gubben, sade han, skola mina ämbetsbröder tro, att jag smickrar och ställer mig in hos honom för att få ärva honom, och dessutom finns det många fall, då jag varken vill eller med gott samvete kan ge efter för hans åsikter. Jag kan ej förfölja gamla kvinnor som häxor, eller ibland de unga uppleta skandaler, vilka eljest skulle förblivit dolda.

Denna skiljaktighet i åsikter gjorde, att Butler ådrog sig sin svärfars klander i många småsaker, såsom att han hyllade vissa villfarelser, att han ej upphov sin röst och vittnade mot vissa bland tidens avfall, samt att han ej alltid med tillräcklig stränghet framhöll små skandaler och fama clamosa, vilket David kallade en förslappning av kyrkotuktens tyglar, och stundom vordo tvisterna mellan dem häftiga och nästan ovänliga. I alla dylika fall var mrs Butler en medlande ande, som genom sin egen karaktärs alkaliska glatthet sökte neutralisera de teologiska stridigheternas syra. Hon lånade ett uppmärksamt och fördomsfritt öra åt bådas klagomål och sökte alltid snarare att ursäkta än fullkomligt försvara den andra parten.

Hon påminde sin far om, att Butler ej hade hans erfarenhet av de gamla, svårt hemsökta tiderna, då människor stundom, i ersättning för det förtryck, de ledo här i tiden, voro begåvade med en in i evigheten djupt skådande blick. Hon medgav gärna, att många bland forna tiders fromma bekännare varit i åtnjutande av verkliga uppenbarelser, såsom salig Peden och Lundie, Cameron och Renwick samt kittelflickaren John Caird, som var invigd i Guds rådslag, och Elisabeth Melvil, lady Culross, som, omgiven av en stor mängd kristna, i tre timmars tid med övernaturligt bistånd låg och bad i sitt rum, där man för detta ändamål ställt hennes säng, samt många andra i förflutna tider. Men i synnerhet mr John Scrimgeour, pastor i Kinghorn, som vid ett tillfälle, då han hade ett älskat barn farligt sjukt i skrofler, utfor mot sin Skapare med ett så otåligt missnöje och beklagade sig så bittert, att det slutligen svarades honom, att han bönhördes för denna gången, men borde akta sig för att en gång till komma fram med ett sådant språk. Och då han kom hem fann han barnet, som han lämnat nära döden, friskt och sunt sitta i sängen och äta sin välling. Men fastän dessa saker kunde vara sanna i dessa betryckta tider, påstod hon, att de präster, som ej med egna ögon sett en dylik förunnad nåd, måste söka sin ledning i forna tiders urkunder, och därför vore Ruben mycket sorgfällig att forska i Skrifterna och forntidens vise och fromme mäns böcker, och på det sättet kunde det ibland hända, att två gudfruktiga helige kunde ta en sak på olika vis, liksom två kor, som kivas om en hötapp.

Härpå plägade David med en suck svara: — Ack, flicka, det förstår du litet. Men samme John Scrimgeour, som sprängde himlens portar, liksom det varit med en sexpundig kanonkula, plägade fromt önska, att de flesta böcker utom bibeln vore uppbrända. Ruben är en god och bra gosse — det har jag alltid sagt, men att han inte vill tillåta någon undersökning om förargelsen med Margretha Kittlesides och Rory Mac-Rand, under förevändning att de gottgjort sitt fel med giftermål, det strider då rentav mot all kristlig kyrkotukt. Och så ha vi ju gamla Aily Mac-Clure vid Deepheugh, som utövar sina styggelser med att spå folk med äggskal och fårben och med drömtydningar, och jag vill inför både andlig och världslig domstol försvara, att det är en skam för varje kristet land att låta en sådan eländig varelse få leva.

— Jag tror nog, att ni har rätt, far, så lydde vanligtvis Jeanies svar, men ni får lov att komma ner och äta middag i prästgården i dag. Barnen, stackars kräk, längta efter att se farfar, och varken Ruben eller jag sover bra, när ni och han blivit litet gramse på varandra.

— Gramse, Jeanie? Nej, visst inte. Gud förbjude, att jag skulle bli gramse på dig eller någon som du håller kär! Och därmed satte han på sig sin söndagsrock och följde med henne till prästgården.

Med hänseende till hennes man var mrs Butlers sätt att stifta förlikning mera rakt på sak. Ruben hyste den största aktning för gubbens bevekelsegrunder, och hans tillgivenhet för hans person var lika stor, som hans tacksamhet för den vänskap, han bevisat honom alltifrån hans ungdom, så att det vid varje dylik tillfällig misshällighet blott behövdes på ett grannlaga sätt erinra honom om hans svärfars ålder, brist på vetenskaplig bildning, starka fördomar och familjeolyckor. Det minsta av dessa skäl gjorde alltid Butler böjd för att bjuda handen till försoning, för så vitt han ej därigenom bröt mot sina grundsatser, och sålunda hade vår okonstlade och anspråkslösa hjältinna de fredsstiftares förtjänst, vilka det är vordet lovat som en välsignelse, att de skola få jorden till sin arvedel.

Den andra haken i mrs Butlers lott — för att uttrycka oss i hennes fars språk — var den sorgliga omständigheten, att hon ej hört ett ord från sin syster, ehuru emellan fyra och fem år voro förflutna, sedan de skildes åt på ön Roseneath. Några synnerligen täta underrättelser voro i den ställning, vari de ömsesidigt stodo till varandra, ej att vänta — kanske ej heller att önska, men Effie hade lovat, att systern skulle få höra av henne, om hon levde och det ginge henne väl. Hon var sålunda antingen död eller försjunken i elände, eftersom hon ej hållit sitt löfte. Hennes tystnad tycktes besynnerlig och olycksbådande och framkallade hos Jeanie, som aldrig kunde glömma deras ungdomsvänskap, de smärtsammaste farhågor för hennes öde. Slutligen lyftes likväl slöjan. En dag, då kapten Knockdunder på återvägen från något ärende i den högländska delen av församlingen hälsat på i prästgården och på sin särskilda begäran försetts med en blandning av mjölk, brännvin, honung och vatten, vilken han påstod att mrs Butler tillagade ”pättre än någon fru i Skottland” — ty i alla oskyldiga saker sökte hon så mycket som möjligt rätta sig efter smaken hos var och en av sin omgivning — sade han till Butler: — Medan jag kommer ihåg det, pastor, så har jag ett prev antingen till er snälla hustru eller er själv, vilket jag fick, då jag sist var i Glasgow. Postpengarna gå till tolv skilling, som ni antingen kan petala mig genast eller ge mig kvitt eller dubbelt på med ett parti präde.

Butlers principal vid Libbertons skola, mr Whackbairn, hade ofta plägat roa sig med att spela bräde och dam, varför pastorn fortfarande gjorde anspråk på färdighet i dessa båda spel och ibland även utövade dem såsom fullkomligt tillåtliga för hans stånd, ehuru David Deans, vars åsikter voro mycket strängare, plägade sucka djupt och skaka på huvudet, då han såg brädspelet ligga i vardagsrummet och barnen leka med tärningarna eller brickorna. Mrs Butler fick till och med ibland bannor, för det hon undanflyttade dessa förströelseredskap till någon bortskymd vrå. — Låt dem vara där de äro, Jeanie! sade Butler vid dylika tillfällen. Jag vet nog med mig själv, att jag ej så ägnar mig åt detta eller något annat obetydligt tidsfördriv, att mina allvarligare studier och ännu allvarligare plikter lida något men därav. Jag vill därför ej, att man skall tro mig om att i smyg och mot mitt samvete tillåta mig ett nöje, som jag gärna öppet och utan betänkande kan överlämna mig åt, så litet som jag begagnar det. — Nil conscire cibi, Jeanie, är mitt valspråk, vilket betyder, den öppna och lugna tillit en man bör hysa, då han handlar öppet och omedveten av att göra något orätt.

Hyllande denna åsikt, mottog han kaptenens utmaning till ett sexskillings parti bräde och lämnade brevet till sin hustru med den anmärkning, att det bar Yorks poststämpel, men att, om det kom från mrs Bickerton, hon betydligt förbättrat sin stil, vilket var något ovanligt vid hennes ålder.

Mrs Butler överlämnade herrarna åt deras spel och gick och sade till om någonting till aftonmåltiden, emedan kaptenen beslutat kvarstanna över natten. Därefter bröt hon vårdslöst sitt brev. Det var ej från mrs Bickerton, och sedan hon genomögnat de första raderna, fann hon nödigt att gå till sin egen sängkammare för att ostörd kunna läsa skrivelsen.