Myladys son/Del I/Kapitel 34
← Absolutionen |
|
Dagen före slaget → |
XXXIV.
GRIMAUD TALAR.
GRIMAUD STANNADE ENSAM KVAR HOS bödeln; värden hade gått att skaffa hjälp, och hustrun bad.
Efter ett ögonblick öppnade den sårade åter ögonen.
— Hjälp, mumlade han, hjälp! O min Gud, skall jag då inte i denna värld finna någon människa, som hjälper mig att leva eller dö?
— Mod! sade Grimaud. Man har gått efter hjälp.
— Vem är ni? frågade den sårade, i det han betraktade Grimaud med sina vitt uppspärrade ögon.
— En gammal bekant, svarade Grimaud.
— Ni? Den sårade sökte påminna sig, var han sett den, som nu talade till honom.
— Under vilka omständigheter ha vi träffats? frågade han.
— En natt för tjugu år sedan. Min herre hade hämtat er i Béthune och förde er till Armentières.
— Jag känner igen er, sade bödeln, ni är en av de fyra betjänterna.
— Ja, svarade Grimaud.
— Varifrån kommer ni?
— Jag färdades den här vägen och stannade här på värdshuset för att låta utfodra min häst. Man berättade mig då, att bödeln i Béthune låg svårt sårad här, och jag hörde er uppge två rop. Vid första ropet skyndade vi till dörren, vid det andra slogo vi in den.
— Och munken? frågade bödeln. Har ni sett munken?
— Vilken munk?
— Munken, som stängt sig inne med mig?
— Nej, han fanns inte kvar, han har antagligen flytt genom det här fönstret. Var det han, som stötte dolken i ert bröst?
— Ja, svarade bödeln.
Grimaud gjorde en rörelse för att gå ut.
— Vad tänker ni göra? frågade den sårade.
-— Man måste sätta efter honom.
— Nej, akta er för det.
— Varför det?
— Han hämnades, och han har kanske gjort rätt. Nu hoppas jag, att Gud förlåter mig, ty jag har försonat mitt brott.
— Förklara er, sade Grimaud.
— Den där kvinnan, som edra herrar och ni låtit mig döda …
— Mylady?
— Ja, mylady, det är sant, så kallade ni henne …
— Vad har mylady med munken att göra?
— Hon var hans mor.
Grimaud vacklade och betraktade den döende med dunkel, nästan slö blick.
— Hans mor? upprepade han.
— Ja, hans mor.
— Han känner alltså till denna hemlighet?
— Jag trodde, att han var en munk, och yppade den under bikten för honom.
— Olycklige! utropade Grimaud, på vars panna svetten framträdde vid blotta tanken på de följder denna upptäckt kunde medföra. Olycklige! Jag hoppas, att ni inte namngivit någon?
— Jag uppgav inte något namn, ty jag kände intet, utom hans mors namn som ogift, och det var på detta han igenkände henne. Men han vet, att hans onkel var en av domarne.
Han sjönk åter ihop, utmattad. Grimaud ville hjälpa honom och sträckte ut handen efter dolkskaftet.
— Rör den inte, sade bödeln, om ni droge ut denna dolk, skulle jag dö.
Grimaud stod med handen utsträckt. Plötsligt slog han sig för pannan.
— Ah, om denne man någonsin får veta, vilka de andra voro, så är min herre förlorad!
— Förlora ingen tid! flämtade bödeln. Varna honom, om han ännu lever. Varna hans vänner. Tro mig, min död blir inte slutet på detta förfärliga äventyr.
— Vart begav han sig? frågade Grimaud.
— Till Paris.
— Vem förde honom till er?
— Två unga adelsmän, som voro på väg till armén, och av vilka den ene kallades vicomte de Bragelonne. Jag hörde hans kamrat kalla honom så.
— Och det var denne unge man, som förde munken till er?
— Ja.
Grimaud lyfte ögonen mot himlen.
— Det var då Guds vilja! sade han.
— Utan tvivel, svarade den sårade.
— Det är förskräckligt, mumlade Grimaud, och ändå hade denna kvinna förtjänt sitt öde: Tycker ni inte det?
— I den stund, då man skall dö, sade bödeln, finner man andras brott obetydliga i jämförelse med sina egna.
Han sjönk åter ned utmattad, i det han slöt ögonen.
Grimaud tvekade mellan medlidandet, som förbjöd honom att lämna denne man, och fruktan, som ålade honom att genast begiva sig av för att meddela greve de La Fère denna underättelse, då han hörde buller i korridoren och såg värden åter inträda med fältskären, vilken man äntligen anträffat.
Flera personer följde dem, ditlockade av nyfikenhet, ty ryktet om denna märkvärdiga tilldragelse började redan sprida sig.
Fältskären närmade sig den döende, som tycktes vara sanslös.
— Först måste vi draga ut dolken ur hans bröst, sade han, i det han på ett menande sätt skakade på huvudet.
Grimaud påminde sig den förutsägelse, som den sårade nyss uttalat, och vände bort ögonen. Fältskären öppnade hans rock, slet upp skjortan och blottade bröstet.
Som vi redan nämnt, hade dolken inträngt ända till skaftet. Fältskären fattade i ena änden av handtaget, och allt under det han drog ut dolken, öppnade sig den sårades ögon med ett förfärligt stirrande. Då klingan helt och hållet dragits ur såret, omgavs hans mun av en rödaktig fradga, och i samma ögonblick han drog ett andedrag, forsade en ström av blod ur såret; den döende riktade på Grimaud en blick av ett sällsamt uttryck, lät höra ett dovt rosslande och uppgav andan.
Då tog Grimaud dolken, övergjuten av blodet, som till allas fasa strömmade ned på golvet, vinkade åt värden att följa sig, betalade vad han var skyldig, med en frikostighet, värdig hans herre, och steg åter till häst.
Grimaud ämnade först genast återvända till Paris, men han tänkte på, vilken oro han genom en längre frånvaro skulle vålla Raoul; han påminde sig, att denne endast var på två lieues avstånd från det ställe, där han nu befann sig, att han på en kvart kunde vara hos honom, och att både fram och återfärden samt förklaringen ej skulle upptaga mer än en timme. Han satte därför sin häst i galopp, och tio minuter senare steg han av vid »Den krönta åsnan», det enda värdshuset i Mazingarbe.
Redan vid första ord, han växlade med värden, fick han visshet om, att den han sökte fanns där.
Raoul satt till bords med greve de Guiche och dennes guvernör, men förmiddagens hemska äventyr hade på deras unga pannor kvarlämnat en dysterhet, som ej ens d'Arminges munterhet förmådde skingra.
Hastigt öppnades dörren, och Grimaud visade sig, blek, neddammad och ännu nedstänkt av den olycklige, sårades blod.
— Grimaud, min gode Grimaud! utropade Raoul, äntligen är du här! Förlåt, mina herrar, han är inte en tjänare, han är en vän.
Han steg upp och skyndade fram till honom.
— Hur mår greven? fortfor Raoul. Saknar han mig ibland? Har du träffat honom, sedan vi lämnade varandra? Svara då; jag har så många saker att säga dig. På de tre sista dagarna har så mycket hänt. Men vad fattas dig? Vad du är blek … Blod! Varifrån detta blod?
— Ja, det är verkligen blod, sade greven, i det han steg upp. Är ni sårad, min vän?
— Nej, min herre, svarade Grimaud. Detta blod kommer inte från mig.
— Från vem då? frågade Raoul.
— Från den olycklige, som ni lämnade kvar på värdshuset, och som dog i mina armar.
— I dina armar! Vet du då, vem han var?
— Ja, svarade Grimaud.
— Han var för detta bödeln i Béthune.
— Jag vet det.
— Och du kände honom?
— Ja, jag kände honom.
— Och han är död?
— Ja.
De två unga männen sågo på varandra.
— Nå, vad mer, mina herrar? sade d'Arminges. Det är den för alla gemensamma naturlagen, och fastän man varit bödel, så är man inte fritagen därifrån. Så snart jag fick se hans sår, fruktade jag det värsta, och ni vet ju, att det var hans egen åsikt, eftersom han önskade sig en munk.
Vid ordet munk bleknade Grimaud.
— Låt oss nu åter sätta oss till bords, fortfor d'Arminges, vilken som alla den tidens män, synnerligast vid hans ålder, ej kunde fördraga några känsloutgjutelser under en pågående måltid.
— Ja, ni har rätt, min herre, svarade Raoul. Begär du också vad du vill ha, Grimaud, säg till bara, och då du vilat ut, få vi språkas vid.
— Nej, herr vicomte, nej, svarade Grimaud, jag får inte dröja ett enda ögonblick, jag måste genast tillbaka till Paris.
— Vad? Tillbaka till Paris? Du misstar dig, min vän. Olivain skall begiva sig av, och du stannar hos mig.
— Nej, Olivain stannar kvar, och jag beger mig av. Jag kom hit bara för att säga er det.
— Men varför denna förändring?
— Det kan jag inte säga er.
— Förklara dig!
— Jag kan inte förklara mig.
— Vad är detta för skämt?
— Herr vicomten vet, att jag aldrig skämtar.
— Ja, men jag vet också, att greve de La Fère sagt, att du skall stanna kvar hos mig och Olivain återvända till Paris. Vi måste rätta oss efter grevens befallning.
— Inte i detta fall, herr vicomte.
— Vad? Tänker du trotsa mig?
— Ja, herr vicomte, jag måste det. Jag beger mig av, må lyckan följa er.
Grimaud bugade sig och vände sig mot dörren för att gå ut. Raoul skyndade efter honom, på en gång förtörnad och orolig, och grep honom i armen.
— Grimaud! Stanna, jag vill det!
— Då vill ni också, att jag skall tillåta, att man dödar greven, svarade Grimaud.
Han beredde sig att gå.
— Grimaud, min vän, ropade vicomten, så får du inte gå; du får inte lämna mig i en sådan oro. Tala, Grimaud, för himlens skull, tala!
Raoul sjönk ned i en länstol.
— Jag kan blott säga er en sak, herr vicomte, ty den hemlighet, som ni begär att få veta, tillhör icke mig. Ni träffade en munk, inte sant?
— Ja, det gjorde vi.
De två unga männen sågo på varandra med oro.
— Ni förde honom till den sårade?
— Ja.
—Då hade ni också tillfälle att se och iakttaga honom?
— Ja visst.
— Och ni skulle kanske känna igen honom, om ni finge se honom igen?
— Ja, det kan jag svära på, svarade Raoul.
— Jag också, tillade de Guiche.
— Nåväl, återtog Grimaud, om ni någonsin träffar honom, var det än må vara, på landsvägen, på gatan, i en kyrka, varhelst han är och ni är, så sätt foten på honom och krossa honom utan nåd och förskoning, som ni skulle krossa en huggorm, ja krossa honom, och släpp honom inte, förrän han är död, ty så länge han lever, svävar jag i ovisshet om fem människors liv.
Utan att tillägga ett ord begagnade sig Grimaud av den förvåning och förskräckelse, vari han försatt sina åhörare, och rusade ut ur rummet.
— Nå, greve, sade Raoul, vänd till de Guiche, sade jag er inte att den där munken gjorde samma verkan på mig som en orm?
Två minuter senare hörde man en häst galoppera på vägen. Raoul skyndade fram till fönstret.
Det var Grimaud, som åter begav sig på väg till Paris. Han hälsade vicomten, i det han svängde sin hatt och försvann strax därefter vid en krökning av vägen.
Under vägen besinnade Grimaud två saker: den första, att hans häst icke skulle hålla ut tio lieues med den hastighet, varmed han nu red, den andra, att han var utan pengar. Talade Grimaud litet, så tänkte han så mycket mer.
Vid första poststation sålde han därför sin häst; med de pengar, han fick för densamma, tog han postvagn.