Myladys son/Del I/Kapitel 35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Grimaud talar
Myladys son eller 20 år efteråt
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Fredrik Niklas Berg

Dagen före slaget
En middag förr i tiden  →


[ 355 ]

XXXV.
DAGEN FÖRE SLAGET.

RAOUL RYCKTES UR SINA DYSTRA betraktelser av värden, som hastigt inträdde i rummet, där den scen, vi nyss skildrat, tilldragit sig, och ropade:

— Spanjorerna komma! Spanjorerna komma!

Detta, rop innebar något så betydelsefullt, att alla andra tankar måste vika för dem, som stodo i sammanhang därmed. De unga männen begärde underrättelser och erforo, att fienden i själva verket var i antågande genom Houdain och Béthune.

Under det herr d'Arminges gav befallning, att hästarna, som nu utfodrades, skulle hållas i ordning, stego de två unga männen upp till de högst belägna fönstren i huset, varifrån de hade en vidsträckt utsikt, och sågo nu verkligen en talrik här av infanteri och kavalleri framskymta från det håll, varåt Mersin och Lens lågo. Denna gång var det icke en strövkår, det var en hel armé.

Det fanns således ej annat att göra än att följa herr d'Arminges kloka råd och retirera.

De unga männen gingo skyndsamt ned igen. Herr d'Arminges satt redan till häst. Olivain höll de unga herrarnas hästar, och greve de Guiches betjänter vaktade noga den span[ 356 ]ske fången, som red på en klippare, vilken man köpt för hans räkning. För säkerhets skull hade man bundit hans händer.

Den lilla truppen begav sig i trav på vägen till Cambrin, där man hoppades träffa prinsen, men han hade lämnat Cambrin kvällen förut och dragit sig tillbaka till la Bassée, emedan en falsk rapport ingått, att fienden ämnade övergå floden Lys vid Estaire.

Missledd av denna underrättelse, hade prinsen sammandragit sina trupper från Béthune och samlat hela sin styrka mellan Vieille-Chapelle och la Venthie. Efter en med marskalk de Grammont företagen rekognoscering utåt hela linjen, hade hans höghet nyss vänt tillbaka och satt sig till bords, under det han förhörde de officerare, som fått plats vid hans sida, angående de underrättelser, han uppdragit åt var och en av dem att inhämta, men ingen hade några bestämda nyheter att meddela. Den fientliga armén hade sedan fyrtioåtta timmar tillbaka försvunnit, och tycktes ej mer finnas till.

Likväl är en fiende aldrig så nära, och följaktligen så farlig som då den helt och hållit försvunnit. Prinsen var därför mot sin vana missnöjd och bekymrad, då en tjänstgörande officer inträdde och anmälde för marskalk de Grammont, att någon önskade tala med honom.

Hertig de Grammont erhöll prinsens tillåtelse och gick ut. Prinsen såg efter honom, och hans ögon riktades oavlåtligt mot dörren; ingen vågade yttra något, av fruktan att störa honom i hans begrundande.

Plötsligt hördes ett dovt buller. Prinsen steg genast upp, i det han utsträckte handen åt det håll, varifrån ljudet kom. Detta ljud var honom välbekant … det var kanonens.

Alla stego upp liksom han. I samma ögonblick öppnades dörren.

— Monseigneur, sade marskalk de Grammont med strålande uppsyn, tillåter ers höghet, att min son, greve de Guiche och hans reskamrat, vicomte de Bragelonne, infinna sig för att meddela underrättelser om fienden, vilken vi förgäves sökt, och som de funnit?

[ 357 ]— Vad? utropade prinsen livligt, om jag tillåter det! Jag inte bara tillåter, jag önskar det. Låt dem komma in.

Marskalken införde de två unga männen, vilka nu stodo inför prinsen.

— Tala, mina herrar, sade prinsen, i det han hälsade dem, Berätta först vad ni vet, sedan skola vi återkomma till artigheterna. Det viktigaste för oss alla är nu att få veta, var fienden befinner sig och vad han förehar.

Det tillkom naturligtvis greve de Guiche att föra ordet; han var icke blott den äldste av de båda unga männen, utan var dessutom redan av sin far presenterad för prinsen. För övrigt hade han länge känt denne prins, vilken Raoul nu såg för första gången.

Han berättade alltså för prinsen, vad de sett på värdshuset i Mazingarbe.

Under tiden betraktade Raoul den unge fältherren, som redan blivit så ryktbar genom bataljerna vid Rocroy, Fribourg och Nördlingen.

Louis de Bourbon, prins de Condé, som man, efter hans fars, Henri de Bourbons död, för korthets skull och efter tidens bruk kallade »monsieur le prince», var en ung man om knappt tjugusex eller tjugusju år, med örnblick, krökt näsa, långt, i bucklor fallande hår, medelstor men välväxt. Han förenade en stor krigares alla egenskaper, det vill säga ögonblicklig uppfattning, rask beslutsamhet och ett okuvligt mod, vilket dock ej hindrade, att han även var en elegant och snillrik man.

Redan vid de första ord, greve de Guiche yttrat, och av det väderstreck, varifrån kanondundret hördes, förstod prinsen allt. Fienden måste vid Saint-Venant ha övergått Lys och nu marschera mot Lens, sannolikt i avsikt att bemäktiga sig denna stad och avskära franska armén från Frankrike. De kanoner man hörde, vilkas dån stundom överröstade de andra, voro pjäser av grov kaliber, som besvarade den spanska och lothringska kanonelden.

Men hur stark var denna avdelning? Var det en kår, ämnad att avleda fiendens uppmärksamhet, eller var det en hel [ 358 ]armé? Detta utgjorde prinsens sista fråga, vilken de Guiche omöjligt kunde besvara.

Som denna kväll var den viktigaste, hade prinsen dock just härpå önskat sig ett noggrant och bestämt svar.

Raoul undertryckte då den helt naturliga känsla av blyghet, han mot sin vilja erfor i prinsens närvaro, och sade, i det han närmade sig honom:

— Tillåter monseigneur, att jag i denna sak vågar yttra några ord, som kanske skulle kunna hjälpa er ur bryderiet.

Prinsen såg sig om och tycktes med en enda blick uppfatta den unge mannens hela personlighet; han smålog, då han fann honom vara en gosse om knappt femton år.

— Ja visst, min herre, tala! svarade han, i det han sökte mildra sin korta och skarpa stämma, som om han denna gång talat till en kvinna.

— Monseigneur, sade Raoul rodnande, kunde förhöra den spanske fången.

— Vad? Ha ni tagit en spansk fånge? utropade prinsen.

— Ja, monseigneur.

— Ah, det var sant, inföll de Guiche, det hade jag glömt.

— Det är helt naturligt, eftersom det var ni, greve, som tog honom, sade Raoul småleende.

Den gamle marskalken vände sig till vicomten, tacksam för detta erkännande åt hans son, under det prinsen utropade:

— Den unge mannen har rätt, låt föra hit fången.

Därpå tog prinsen de Guiche avsides och frågade honom, på vad sätt fången tagits, och vem den unge mannen var.

— Min herre, sade prinsen, i det han åter vände sig till Raoul, jag vet, att ni har ett brev från min syster, fru de Longueville, men jag märker, att ni hellre velat rekommendera er själv därigenom, att ni gav mig ett gott råd.

— Monseigneur, svarade Raoul rodnande, jag ville inte avbryta ers höghet i ett så viktigt samtal som det med greven. Men här är brevet.

— Det är bra, svarade prinsen, ni kan lämna mig det sedan. Nu kommer fången, vi måste tänka på det viktigaste först.

[ 359 ]Fången infördes. Han var en av dessa legoknektar, som ännu funnos på denna tid, vilka sålde sitt blod åt den, som ville köpa det, och åldrats under röveri och plundring. Sedan han tagits, hade han icke yttrat ett enda ord, varför de, som tagit honom, ej ens visste, vilken nation han tillhörde.

Prinsen betraktade honom med en min av obeskrivligt misstroende.

— Av vilken nation är du? frågade prinsen.

Fången svarade några ord på ett främmande språk.

— Aha, det tycks, som om han vore spanjor. Talar ni spanska, de Grammont?

— Mycket litet, monseigneur.

— Och jag inte alls, sade prinsen skrattande. Mina herrar, tillade han, vänd till de kringstående, finns det någon bland er, som talar spanska och som vill tjäna mig till tolk.

— Ja, jag, monseigneur, sade Raoul.

— Ah, talar ni spanska?

— Tillräckligt, tror jag, för att vid detta tillfälle kunna utföra ers höghets befallning.

Under tiden hade fången stått alldeles orörlig, som om han icke det minsta förstått, vad samtalet rörde sig om.

— Monseigneur låter fråga, av vilken nation ni är, sade den unge mannen med det renaste kastilianska uttal.

— Ich bin ein Deutscher, svarade fången.

— Vad f-n säger han? frågade prinsen. Vad är det för ny rotvälska.

— Han säger, att han är tysk, monseigneur, återtog Raoul, men jag tvivlar på det, för han har inte rätta uttalet.

— Ni talar alltså tyska också? frågade prinsen.

— Ja, monseigneur, svarade Raoul.

— Tillräckligt för att kunna förhöra honom på det språket?

— Ja, monseigneur.

— Gott, förhör honom då.

Raoul började förhöret, men det visade sig snart, att hans antagande var riktigt. Fången förstod ej eller låtsade ej förstå, vad Raoul sade honom, och även han å sin sida kunde ej rik[ 360 ]tigt begripa fångens svar på blandad flamska och elsassiska.

Oaktat fångens alla bemödande att slingra sig undan ett ordentligt förhör, upptäckte Raoul dock hans nationalitet.

— Non siete Spagnuolo, sade han, non siete Tedesco, siete Italiano.

Fången gjorde en rörelse och bet sig i läppen.

— Åh, det där förstår jag ganska väl, inföll prins de Condé, och eftersom han är italienare, kan jag själv fortsätta förhöret. Tack, herr vicomte, fortfor prinsen skrattande. Från denna stund utnämner jag er till min tolk.

Men fången var lika litet hågad att svara på italienska som på de andra språken; hans enda avsikt var att undvika frågorna. Han visste ingenting, varken fiendens styrka, befälets namn eller syftemålet för arméns marsch.

— Gott, sade prinsen, som insåg orsaken till denna okunnighet, karlen blev gripen på bar gärning under plundring och mord. Han kunde ha räddat sitt liv genom att tala, men han vill det inte. För bort honom och skjut ned honom!

Fången bleknade. De två soldater, som fört in honom, togo honom en i vardera armen och förde honom mot dörren, under det prinsen vände sig till marskalk de Grammont och redan tycktes ha glömt den order, han givit.

Då fången kommit fram till dörrtröskeln, stannade han. Soldaterna, som blint lydde order, ville tvinga honom att gå vidare.

— Ett ögonblick, sade fången på franska, jag är beredd att tala, monseigneur.

— Aha, sade prinsen skrattande, jag visste väl, att vi skulle komma därhän. Jag vet ett underbart medel att lossa tungornas band … begagna er också därav, mina herrar, då det blir er tur att föra befäl.

— Men med villkor, återtog fången, att ers höghet svär, att jag får behålla livet.

— Ja, på mitt adelsmannaord, svarade prinsen.

— Fråga mig då, monseigneur.

— Var gick armén över Lys?

[ 361 ]— Mellan Saint-Venant och Aire?

— Vem kommenderar den?

— Greve Fuensaldagna, general Beck och ärkehertigen i egen person.

— Hur stark är den?

— Den är adertontusen man stark och har trettiosex kanoner.

— Och den marscherar?

— Mot Lens.

— Hör ni det, mina herrar? sade prinsen, i det han med triumferande min vände sig till marskalk de Grammont och de andra officerarna.

— Ja, monseigneur, svarade marskalken, ni hade gissat allt som stod i mänsklig förmåga att gissa.

— Kalla hit du Plessis, Bellière, Villequier och d'Erlac, sade prinsen, kalla hit alla trupper, som finnas hitom Lys och håll dem marschberedda i natt. Efter alla sannolikheter angripa vi fienden i morgon.

— Men, monseigneur, invände marskalk de Grammont, besinna, att om vi också förenade hela vår disponibla styrka, ha vi ändå knappt trettontusen man.

— Herr marskalk, svarade prinsen med den beundransvärda blick, som var honom säregen, det är just med små härar man vinner stora bataljer.

Därpå vände han sig till fången:

— För bort den där karlen och bevaka honom noga. Hans liv beror på de underrättelser, han givit oss. Äro de sanna, blir han fri, äro de osanna, blir han skjuten.

Man förde bort fången.

— Greve de Guiche, återtog prinsen, det är länge sedan ni träffade er far, stanna kvar hos honom. Min herre, fortfor han, vänd till Raoul, om ni inte är alltför trött, så följ mig!

— Till världens ände, monseigneur, utropade Raoul, som kände en obeskrivlig hängivenhet för den unge generalen, vilken syntes honom så värdig sitt lysande rykte.

Prinsen smålog; han föraktade smickrare, men satte högt värde på entusiaster.

[ 362 ]— Gott, min herre, sade han, ni är en god rådgivare, det ha vi redan erfarit. I morgon få vi se, hur ni uppför er under drabbning.

— Än jag, monseigneur, frågade marskalken. Vad skall jag göra?

— Stanna kvar för att mottaga trupperna. Antingen kommer jag tillbaka för att själv avhämta dem eller skickar jag en kurir, så att ni må föra dem till mig. Tjugu väl beridna drabanter är allt vad jag behöver som följe.

— Det är inte mycket, anmärkte marskalken.

— Det är nog, svarade prinsen. Har ni en god häst, vicomte de Bragelonne?

— Min häst dödades i morse, monseigneur, och jag rider tills vidare min betjänts.

— Begär och välj själv ut i mitt stall den häst, som passar er. Ingen falsk blygsamhet! Tag den ni finner bäst. Ni kommer kanske att behöva den i kväll … säkert i morgon åtminstone.

Raoul lät ej säga sig detta två gånger. Han visste, att mot överordnade, synnerligast när de äro furstar, är man alltid mest artig, om man lyder genast och utan invändning. Han gick därför ned till stallet och valde ut en andalusisk isabellfärgad häst, sadlade och betslade den själv och återvände sedan till prinsen, som i detsamma steg till häst.

— Nu, vicomte, sade han till Raoul, kan ni lämna mig brevet, som ni medförde.

Raoul räckte prinsen brevet.

— Håll er helt nära mig, min herre, sade denne.

Han satte sin häst i rörelse, fastgjorde tygeln vid sadelknappen, som han brukade göra, då han ville ha händerna fria, bröt fru de Longuevilles brev och red av i galopp på vägen till Lens, åtföljd av Raoul och sitt lilla följe, under det de utskickade, som skulle samla ihop trupperna, i fullt sträck redo åt olika håll.

Prinsen läste, under det han red.

— Vicomte, sade han efter en liten stund, man yttrar sig särdeles fördelaktigt om er. Jag har blott en sak att säga er, [ 363 ]och det är, att efter det lilla, jag sett och hört, har jag fått en ännu fördelaktigare tanke om er än den, som brevet kunde ge.

Raoul bugade sig.

Vid varje steg, som närmade den lilla truppen åt Lens, dånade kanornerna på allt närmare håll. Prinsens blick riktades oavlåtligt som en rovfågels mot den plats, varifrån ljudet kom. Man kunde ha trott, att han ägde förmåga att med blicken genomtränga den skymmande förlåt av träd, som utbredde sig framför honom och inskränkte synvidden.

Då och då vidgades hans, näsborrar, som om han längtade efter att få inandas krutröken, och han flämtade som hästen.

Slutligen hördes kanonskotten så nära, att det var tydligt, att de icke kunde befinna sig på mer än en lieues avstånd från slagfältet.

Bönderna voro i största förvirring. Ryktet om spanjorernas grymhet hade spritt sig och väckt allmän förfäran; kvinnorna hade redan flytt bort åt Vitry, endast några karlar funnos kvar.

Vid åsynen av prinsen skyndade de fram, ty en av dem hade känt igen honom.

— Ah, monseigneur, sade han, kommer ni för att jaga bort alla de usla spanska och lothringska plundrarna?

— Ja, svarade prinsen, om du vill bli min vägvisare.

— Gärna, monseigneur, vart vill ers höghet att jag skall visa vägen?

— Till någon höjd, varifrån jag kan se Lens och dess omgivningar.

— Då vet jag nog, vart vi ska ta vägen.

— Jag kan väl lita på dig, du är väl en god fransman?

— Jag är en gammal soldat från Rocroy, monseigneur.

— Se här, återtog prinsen, i det han räckte honom sin börs, se här för Rocroy. Vill du nu ha en häst, eller föredrar du att gå till fots?

— Ja, till fots, monseigneur. Jag har alltid tjänat vid infanteriet. För övrigt tänker jag föra ers höghet på vägar, där ers höghet själv måste gå till fots.

— Kom då, sade prinsen, låt oss inte spilla någon tid.

[ 364 ]Bonden sprang framför prinsens häst; när de kommit ett hundratal steg från byn, tog han av på en liten väg, som gick in åt en vacker dal. En halv lieue fortsattes ritten genom skogen och kanonerna dundrade nu på så nära håll, att man vid varje skott väntade att få höra en kula vina. Slutligen kommo de fram till en gångstig, som förde från vägen upp på bergssluttningen. Bonden vek av in på gångstigen, i det han bad prinsen följa efter. Denne steg av hästen, tillsade Raoul och en av sina adjutanter att göra likaså och de andra att avbida hans order, vara på sin vakt och noga se sig omkring, varefter han började klättra uppför stigen.

Efter tio minuter anlände de till ruinerna av ett gammalt slott. Dessa ödemurar krönte en höjd, varifrån man hade en vidsträckt utsikt över omgivningarna. På knappt en kvarts lieues avstånd såg man Lens, nära att duka under, och framför Lens hela den fientliga armén.

I ett enda ögonkast uppfattade prinsen hela den sträcka, som framställde sig för hans blickar, alltifrån Lens ända till Vismy. På ett ögonblick uppgjorde han i sitt huvud hela planen till den batalj, som dagen därpå skulle för andra gången rädda Frankrike från ett fientligt inbrott. Han tog en blyertspenna, rev ett blad ur sin plånbok och skrev:


»Min bäste marskalk!

Om en timme är Lens i fiendens våld. Kom och förena er med mig och medför hela hären. Jag skall vara i Vendin för att låta den intaga sin ställning. I morgon ha vi återtagit Lens och slagit fienden.»


Därpå sade han, vänd till Raoul:

— Skynda er, vicomte, rid i galopp och lämna detta brev åt marskalk Grammont.

Raoul bugade sig, tog brevet, gick utför berget, hoppade upp på sin häst och sprängde av i galopp.

En kvarts timme därefter var han hos marskalken.

En del av trupperna hade redan anlänt; de övriga väntades varje ögonblick. Marskalk Grammont satte sig i spetsen för

[ 365 ]
Bonden sprang framför prinsens häst. (Sid. 364.)

[ 366 ]alla tillgängliga trupper infanteri och kavalleri och tog vägen åt Vendin, sedan han kvarlämnat hertig de Châtillon för att invänta och komma efter med den övriga styrkan.

Hela artilleriet var färdigt att genast bryta upp, varför det också genast marscherade iväg.

Klockan var sju på kvällen, då marskalken infann sig på utsatt ställe. Prinsen väntade honom där. Som han förutsett, hade Lens nästan strax efter det Raoul ridit bort fallit i fiendens händer.

Kanonadens upphörande hade för övrigt tillkännagivit denna händelse.

Man avbidade natten. Allt eftersom mörkret utbredde sig, kommo efter hand de av prinsen tillkallade trupperna. Det hade förbjudits dem att röra trummorna eller stöta i trumpeterna.

Klockan nio hade natten fullständigt sänkt sig över nejden. En sista återstod av skymning upplyste likväl ännu slätten. Under tystnad satte sig kolonnen i rörelse, anförd av prinsen själv.

Då man kommit bortom Aunay, fick armén Lens i sikte. Några hus brunno, och ett dovt buller, som tillkännagav jämmern hos en med storm intagen stad, trängde till soldaternas öron.

Prinsen anvisade var och en sin post. Marskalk de Grammont skulle kommendera vänstra flygeln och stödja sig på Mericourt, hertig de Châtillon bildade centern, och prinsen, med högra flygeln, stod framom Aunay.

Ordningen för följande dags batalj skulle vara densamma som för arméns dagen förut intagna ställning. Var och en skulle vid uppvaknandet befinna sig på den terräng, där han skulle manövrera.

Rörelsen verkställdes under djupaste tystnad och med yttersta noggrannhet. Klockan tio på kvällen hade var och en intagit sin bestämda ställning. Klockan halv elva visiterade prinsen posterna och gav order för den följande dagen.

Prinsen överlämnade de Guiche åt hans far och behöll Raoul hos sig, men de två unga männen anhöllo att få tillbringa natten tillsammans, vilket beviljades dem.

[ 367 ]Ett tält upprestes åt dem, helt nära marskalkens. Ehuru dagen varit tröttande, kände ingendera av dem behov av att sova.

Dessutom är kvällen före ett fältslag även för gamla soldater någonting ganska allvarsamt och högtidligt … hur mycket mer då för dessa två ynglingar, som nu för första gången skulle se och deltaga i detta förskräckliga skådespel!

Kvällen före ett slag tänker man på tusen saker, som man hittills glömt, men som då återkomma i minnet. Helt likgiltiga personer bliva då vänner, och vänner bliva bröder. Det är därför helt naturligt, att om man i djupet av sitt hjärta hyser en ömmare känsla, denna då uppnår högsta möjliga grad av hänförelse.

Sannolikt erforo vardera av de båda unga männen någon dylik känsla, ty efter en stund satte de sig vid var sin sida av tältet och började skriva mot sina knän.

Breven blevo långa. De fyra sidorna fylldes efter hand med täta bokstäver. Då och då betraktade de varandra småleende. De förstodo varandra utan att yttra någonting; dessa två fint bildade och sympatiserande naturer voro danade att förstå varandra utan ord.

Då breven voro färdiga, lade de var och en sitt i dubbla kuvert, så att ingen kunde läsa den persons namn, till vilket det var adresserat, förrän det yttre kuvertet var borttaget. Därefter närmade de sig varandra och utbytte småleende sina brev.

— Om någon olycka händer mig … sade Raoul.

— Om jag skulle stupa … sade de Guiche.

— Var lugn! svarade båda.

Därpå omfamnade de varandra som bröder, svepte in sig i sina kappor, och föllo i den lätta och behagliga sömn, som fåglar, blommor och barn sova.