Myladys son/Del I/Kapitel 36
| ← Dagen före slaget |
|
Karl I:s brev → |
XXXVI.
EN MIDDAG FÖRR I TIDEN.
DE FORNA MUSKETÖRERNAS ANDRA sammankomst var ej lika ceremoniös och hotande som den första. Athos hade med sitt alltid överlägsna förstånd insett, att bordet skulle vara det snabbaste och fullständigaste föreningsmedlet, och i det ögonblick, då hans vänner av hänsyn till hans nobla värdighet och måttlighet ej vågade tala om någon av sina forna goda middagar, som intagits på Pomme-du-Pin eller på Parpaillot, föreslog han själv, att de skulle slå sig ned vid ett väl anrättat bord och utan allt tvång följa var och en sin böjelse och sina vanor, en frihet, som underhållit det goda samförstånd, vilket förr givit dem namnet de oskiljaktiga.
Förslaget behagade alla, i synnerhet d'Artagnan, som längtade efter att återfinna den goda ton och munterhet, som rått i deras ungdoms samliv, ty hans av naturen glättiga och fina sinne hade en lång tid endast erhållit ringa tillfredsställelse … en usel näring, som han själv uttryckte sig.
Porthos, som såg sitt friherreskap vinka, var förtjust över detta tillfälle att i umgänget med Athos och Aramis få studera den fina världens ton och sätt. Aramis önskade genom d'Artagnan och Porthos inhämta underrättelser från Palais-Royal och för alla framdeles kommande fall bevara åt sig dessa så tillgivna vänner, vilka fordom bistått honom i hans tvister med sina raska och oövervinneliga svärd.
Athos däremot var den enda, som varken hade något att vänta eller erhålla av de andra och endast leddes av ädla bevekelsegrunder och ren vänskap.
Man kom således överens om att var och en skulle lämna sin noggranna adress, och att ge vid behov för någon av vännerna skulle träffas hos en ryktbar värdshusvärd vid La Moniegatan på värdshuset Eremitaget. Deras första sammankomst utsattes till nästa onsdag, klockan åtta på kvällen.
Denna dag infunno sig också de fyra vännerna punktligt på utsatt tid, var och en från sitt håll. Porthos hade provat en ny häst, d'Artagnan kom från vakten i Louvre, Aramis hade varit på besök hos ett av sina kvinnliga biktbarn i trakten, och Athos, som slagit upp sina bopålar på Guénégaudgatan, hade helt nära till mötesplatsen.
De första ord, som växlades mellan de fyra vännerna, voro just till följd av den sökta vänlighet, var och en inlade i ton och sätt, något tvungna; måltiden var därför till en början något stel. Det syntes, att d'Artagnan tvingade sig att skratta, Athos att dricka, Aramis att berätta och Porthos att tiga. Athos märkte denna förlägenhet och begärde in fyra buteljer champagne för att hastigt avhjälpa den.
Vid denna befallning, som gavs med Athos vanliga lugn, klarnade gascognarens och Porthos anleten.
Aramis förvånades. Han visste ju, att Athos ej längre drack, ja att han till och med hyste motvilja för vin.
Denna förvåning ökades, då han såg Athos fylla sitt glas ända till brädden och tömma det med sin forna entusiasm. D'Artagnan fyllde och tömde även sitt genast. Porthos och Aramis klingade med sina. På en liten stund voro de fyra buteljerna tomma.
Inom samma stund hade också detta förträffliga medel skingrat ända till det minsta töcken, som ännu kunde återstå i djupet av deras hjärtan. De fyra vännerna började tala högre, föllo varandra utan krus i talet och intogo vid bordet var och en sin favoritställning. Aramis uppknäppte två snören på sin jacka. När Porthos såg det knäppte han upp alla sina.
Deras forna äventyr, strider och resor, de värjstötar, de både fått och givit, utgjorde de första samtalsämnena. Därefter övergick man till de hemliga strider, de utstått mot den, som nu fick heta den store kardinalen.
— Sannerligen, sade Aramis skrattande, ha vi inte nu berömt de döda tillräckligt; låt oss nu klandra de levande en smula. Jag skulle gärna vilja tala litet illa om Mazarin. Är det tillåtet?
— Alltid, sade d'Artagnan skrattande, alltid! Berätta din historia, och om den är bra, så applåderar jag.
— En ryktbar prins; sade Aramis, med vilken Mazarin önskade inleda förbindelse, anmodades av den senare att sända honom en uppgift på de villkor, under vilka han ville göra honom den äran att umgås med honom. Prinsen, som kände motvilja för att inlåta sig med en sådan skälm, upprättade, ehuru ogärna, den begärda uppgiften och skickade honom den. Ifrågavarande förteckning innehöll tre villkor, som misshagade Mazarin. Han lät därför fråga prinsen, om han inte mot tiotusen écuer ville avstå därifrån.
— Ha ha ha! utropade de tre vännerna. Det var inte dyrt … han behövde inte frukta att bli tagen på orden. Vad gjorde prinsen?
— Prinsen skickade genast femtiotusen livres till Mazarin' och bad honom aldrig mer skriva till honom, samt erbjöd honom ytterligare tjugutusen livres, om han ville förbinda sig att aldrig mer tala till honom.
— Nå, vad gjorde Mazarin?
— Han blev väl förargad? sade Athos.
— Han lät väl piska upp budbäraren? menade Porthos.
— Han tog väl emot summan? sade d'Artagnan.
— Du gissade rätt du, d'Artagnan, svarade Aramis.
Alla började skratta så bullersamt, att värden kom upp och frågade, om herrarne behövde någonting. Han trodde, att man slogs.
Äntligen började deras munterhet lägga sig.
— Får man också ge hertig de Beaufort en snärt? frågade d'Artagnan.
— Ja, gör det, svarade Aramis.
— Än du då, Athos?
— Jag svär på min adelsmannaära, att vi ska skratta, om det blir något roligt, svarade Athos.
— Då börjar jag, sade d'Artagnan. Hertig de Beaufort språkade en dag med en av sina vänner och sade honom, att han, beträffande Mazarins första strider med parlamentet, en dag råkat i tvist med herr de Chavigny, och när han funnit honom vara den nye kardinalen tillgiven, hade han, som i så många avseenden värderade den förre kardinalen rätt duktigt bankat upp herr de Chavigny.
Denne vän, som visste, att hertigen var mycket hetlevrad, blev icke förvånad, men gick genast och berättade historien för hans höghet prinsen. Saken blev allmänt känd, och den ena efter den andra började vända herr de Chavigny ryggen.. Han sökte få förklaring över den köld, som allmänt visades honom; man tvekade att säga honom orsaken därtill, men slutligen vågade likväl någon säga honom, att alla förvånades över, att han låtit de Beaufort, så prins han än var, banka upp honom.
— Vem säger, att prinsen bankat upp mig? frågade de Chavigny.
— Prinsen själv, svarade vännen.
Man sökte upp källan till detta rykte och fick reda på den person, åt vilken prinsen yttrat detta. Uppmanad vid sin heder att säga sanningen, upprepade han och bekräftade, vad han hört.
Ursinnig över ett dylikt förtal, varav han ingenting förstod, förklarade de Chavigny för sina vänner, att han hellre ville dö än tåla en sådan skymf. Till följd därav skickade han två vittnen till prinsen med uppdrag att fråga honom, om det verkligen var sant, att han sagt sig ha bankat upp herr de Chavigny.
— ’Ja, det här jag sagt, och det upprepar jag’, svarade prinsen, ty det är rena sanningen.
— ’Monseigneur’, sade då en av de Chavignys vänner, ’tillåt mig säga ers höghet, att stryk, tilldelat en adelsman, förnedrar lika mycket den, som giver, som den, vilken erhåller det. Konung Ludvig XIII ville inte ha adliga kammartjänare för att kunna äga rättighet att giva dem handgriplig tillrättavisning, om så behövdes.’
— ’Ja visst’, svarade de Beaufort forvånad ’men vem har väl fått stryk och vem talar om att slå någon?’
— ’Ni, monseigneur, påstår ju, att ni slagit…’
— ’Vem då?’
— ’Herr de Chavigny.’
— ’Jag?’
— ’Har ni inte bankat upp herr de Chavigny, som ni själv sagt, monseigneur?’
— ’Jo visst.’
— ’Nåväl, han förnekar det.’
— ’Verkligen?’ sade prinsen. ’Jag har ändå bankat honom ganska duktigt. Mina egna ord lydde så här: Min bäste Chavigny, det är oförsvarligt av er att låna ert bistånd åt en sådan skälm som Mazarin!’
— ’Aha, monseigneur’, utropade den andre, ’nu förstår jag! Det var bannat upp ni menade!’
— ’Nå, banna eller banka det kan väl komma på ett ut. Är det inte samma sak? Våra ordryttare äro verkligen bra pedantiska.’
Man skrattade mycket åt detta filologiska m1ssteg av hertig de Beaufort, vars bockar i den vägen började bli till ett ordstäv, och man kom överens om, att partiandan hädanefter för alltid skulle vara bannlyst från dessa vänskapliga sammankomster, att d'Artagnan och Porthos skulle få skämta över prinsarna så mycket de ville, med villkor att Athos och Aramis finge »banka upp» Mazarin.
— Sannerligen, sade d'Artagnan, ha ni inte rätt i att vilja åt den där Mazarin, för jag kan försäkra, att han å sin sida inte vill er väl.
— Verkligen? genmälde Athos. Om jag trodde, att den skälmen kände mitt namn, skulle jag taga ett annat, så att man inte behövde tro, att jag hade någon bekantskap med honom.
— Han känner dig inte till namnet, men han känner till dina bedrifter. Han vet, att det är två adelsmän, som starkt bidragit till hertig de Beauforts rymning, och han låter ivrigt efterspana dem, det ansvarar jag för.
— Genom vem då?
— Genom mig.
— Ah, genom dig?
— Ja, han skickade senast i morse och frågade, om jag fått några underrättelser.
— Om de två adelsmännen?
— Ja.
— Nå, vad svarade du honom?
— Att jag inte ännu fått några, men att jag skulle äta middag med två personer, som kanske kunde giva mig sådana.
— Svarade du honom det? sade Porthos med sitt breda leende, som utbredde sig över hela hans stora ansikte. Bravo! Och du blir inte förskräckt, Athos?
— Nej, svarade Athos, det är inte Mazarins efterspaning jag fruktar.
— Du fruktar? återtog Aramis. Säg mig då vad det skulle vara som du fruktar?
— Ingenting, åtminstone för det närvarande, det är sant.
— För det förflutna då? frågade Porthos.
— För det förflutna, det är en annan sak, sade Athos med en suck; för det förflutna och för framtiden.
— Är du kanske rädd för din unge Raoul? frågade Aramis.
— Åh, sade d"Artagnan, man stupar aldrig i den första striden.
— Inte heller i den andra, tillade Aramis.
— Inte ens i den tredje, inföll Porthos. För Övrigt, om man faller, kan man leva upp igen; till bevis därpå äro vi nu här.
— Nej, sade Athos, det är inte heller Raoul, som oroar mig, ty jag hoppas att han alltid uppför sig som en adelsman, och faller han, så sker det på ett ärofullt sätt, men, se ni, om den olyckan skulle hända honom, då …
Athos for med handen över sin bleka panna.
— Då …? sporde Aramis.
— Skulle jag anse denna olycka som ett försoningsoffer.
— Ah, sade d'Artagnan, jag förstår, vad du menar.
— Jag för min del förstår inte, inföll Porthos.
— Händelsen i Armentières, förklarade d'Artagnan helt sakta.
— Händelsen i Armentières? upprepade Porthos.
— Mylady …
— Jaså, sade Porthos, det är sant, det där hade jag alldeles glömt bort.
Athos betraktade honom med sin djupa blick.
— Du hade glömt det du, Porthos? sade han.
— Ja minsann hade jag det! Det är ju så länge sedan.
— Den där saken tynger alltså inte på ditt samvete?
— Nej visst inte, svarade Porthos.
— Än på ditt då, Aramis?
— Jag tänker ibland därpå, svarade denne, som på en av de samvetsfrågor, vilka ägna sig mest för undersökning.
— Och du då, d'Artagnan?
— Jag för min del tillstår, att när jag tänker på denna förskräckliga tidpunkt, minns jag ingenting annat än fru Bonacieux's död. Ja, mumlade han, jag har ofta känt en bitter sorg över offret men aldrig samvetskval för mörderskans skull.
Athos skakade tvivlande på huvudet.
— Besinna, sade Aramis, att om man antager tillvaron av en gudomlig rättvisa och dess inblandning i världens händelser, var det ju till följd av Guds vilja, som denna kvinna straffades. Vi voro verktygen … det är alltsammans.
— Men den fria viljan, Aramis?
— Vad gör väl domaren? Han har sin fria vilja, och han dömer utan fruktan. Vad gör väl bödeln? Han råder över sin arm, och likväl avrättar han utan samvetskval.
— Bödeln … mumlade Athos. Man såg, att han fäste sig vid detta minne.
— Jag medger, att det är rysligt, sade d'Artagnan, men när jag betänker, att vi dödat engelsmän, invånare i Rochelle, spanjorer, ja till och med fransmän, som aldrig gjort oss annat ont än att de siktat på oss och skjutit bom, och vilka aldrig gjort oss annan skada än att de korsat sina klingor med oss och ej nog hastigt kunnat parera, då urskuldar jag också på min ära min delaktighet i denna kvinnas död.
— Sedan du, Athos, påmint mig därom, sade Porthos, ser jag nu hela scenen för mina ögon som om jag vore där på stället. Mylady stod, där du nu sitter … (Athos bleknade) jag hade d'Artagnans nuvarande plats. Jag hade vid min sida min vassa värja … den minns du väl, Aramis, för du kallade den alltid Balizarde? Nå, jag svär er alla tre, att om inte bödeln från Béthune varit där … var det från Béthune? Ja visst tusan … så skulle jag själv ha huggit huvudet av den brottsliga utan att ångra det, ja även om jag måst ångra det. Det var en djävulsk kvinna.
— För övrigt, återtog Aramis med den sorglösa, filosofiska ton, han antagit, sedan han blivit en kyrkans tjänare, och i vilken låg vida mer ateism än gudstro, vartill tjänar det väl att tänka på det där? Vad som är gjort, är gjort. Vi skola i vår yttersta stund bikta denna handling, och Gud skall bättre än vi döma, om det var ett brott, ett fel eller en förtjänstfull handling. Ångra mig, säger ni? Nej, visst inte. Vid min heder och vid korset, jag ångrar det blott därför att hon var en kvinna.
— Det mest lugnande i allt detta, sade d'Artagnan, är, att det förflutna inte lämnat några spår efter sig.
— Hon hade en son, sade Athos.
— Ja, jag vet det, svarade d'Artagnan, du sade mig det. Men vem vet, vad det blivit av honom? Då ormen är död, dör även ynglet. Tror du väl, att Winter, hans farbror, uppfostrat den där ormungen? Winter har nog dömt sonen, liksom han dömt modern.
— Dess värre för Winter! sade Athos; ty barnet hade inte gjort honom något ont.
— Må f-n ta mig, om inte barnet är dött! sade Porthos. Det är så dimmigt i det där ruskiga landet … åtminstone efter vad d'Artagnan påstår!
I samma stund som denna slutsats av Porthos måhända skulle lyckats återställa munterheten på alla dessa mer eller mindre fördystrade ansikten, hördes ljudet av steg i trappan, och någon bultade på dörren.
— Stig in! sade Athos.
— Mina herrar, sade värden, det är en karl där ute, som säger sig ha mycket bråttom att få tala vid en av er.
— Vid vilken? frågade de fyra vännerna.
— Vid greve de La Fère.
— Det är jag, svarade Athos. Vad heter den där karlen?
— Grimaud.
— Ah, utropade Athos bleknande, redan tillbaka! Vad har då hänt Raoul?
— Låt honom komma in, sade d'Artagnan, låt honom komma in!
Grimaud hade redan stigit uppför trappan och väntade utanför. Han rusade nu in i rummet och gav värden ett tecken att avlägsna sig.
Värden stängde igen dörren, de fyra vännerna sutto i spänd väntan. Grimauds upprörda sinnesstämning, hans blekhet, svetten, som fuktade hans ansikte, dammet, som betäckte hans kläder … allt tillkännagav, att han medförde något viktigt och förskräckligt budskap.
— Mina herrar, sade han, den där kvinnan hade ett barn, barnet har blivit man, tigrinnan hade en unge, tigern är på spåret, han söker er, tag er till vara!
Athos såg på sina vänner med ett svårmodigt leende. Porthos sökte vid sin sida värjan, som hängde på väggen, Aramis grep sin dolk, och d'Artagnan steg upp.
— Vad menar du, Grimaud? utropade den senare.
— Att myladys son lämnat England, att han är i Frankrike … på väg till Paris, om han inte redan är här.
— Anfäkta, är du säker på det? frågade Porthos.
— Alldeles säker, sade Grimaud.
En långvarig tystnad följde på denna förklaring. Grimaud var så andtruten, så uttröttad, att han sjönk ned på en stol.
Athos slog i ett glas champagne och bar till honom.
— Nåväl, sak samma, sade d'Artagnan, om han också lever och kommer till Paris, så ha vi varit med om värre. Må han komma!
— För övrigt är han ju bara ett barn, sade Aramis.
Grimaud reste sig.
— Ett barn, upprepade han, vet ni vad det gjort, detta barn? Förklädd till munk, upptäckte han hela historien, då han biktade bödeln från Béthune, och sedan han biktat honom, sedan han fått veta allt av honom, stötte han som absolution den här dolken i hans bröst. Se, den är ännu röd och fuktig av blodet, för det är inte trettio timmar sedan den drogs ur såret.
Grimaud kastade på bordet den dolk, som munken kvarlämnat i bödelns sår.
D'Artagnan, Porthos och Aramis stego upp och sprungo, drivna av samma känsla, till sina värjor.
Athos ensam satt kvar, lugn och begrundande.
— Och du säger, att han var klädd till munk, Grimaud?
— Ja, till augustinermunk.
— Hur ser han ut?
— Han är av min längd, enligt vad värden sade mig, mager, blek, med ljusblå ögon och gult hår.
— Han har väl inte sett Raoul? frågade Athos.
— Jo, de ha träffats; det var vicomten själv, som förde honom till den döendes säng.
Athos steg upp, utan att yttra ett ord, och gick att även i sin tur taga sin värja.
— Ha, mina herrar, sade d'Artagnan, i det han försökte skratta, vet ni, att vi bete oss verkligen som krukor! Vi fyra män, som utan att blinka hållit stånd mot hela arméer, vi darra nu för ett barn!
— Ja, genmälde Athos, men detta barn kommer i Guds namn.
De lämnade skyndsamt värdshuset.