Myladys son/Del II/Kapitel 31
| ← Ödet |
|
Återkomsten → |
XXXI.
EFTER ATT HA UNDSLUPPIT FARAN ATT BLI STEKT RISKERAR MOUSQUETON ATT BLI UPPÄTEN.
EN DJUP TYSTNAD HÄRSKADE LÄNGE I BÅTEN efter den förfärliga scen, vi nyss beskrivit. Månen, som visat sig några minuter, liksom om försynen velat, att ingen enda omständighet av denna tilldragelse skulle döljas för åskådarnas blickar, gömde sig åter bakom skyarna, överallt utbredde sig åter mörkret, så förfärande o alla öknar och synnerligast i den flytande öken, man kallar oceanen. Man hörde blott västanvindens tjut mot vågornas toppar.
Porthos var den förste, som bröt tystnaden.
— Jag har sett åtskilligt, sade han, men ingenting har till den grad uppskakat mig som det jag nyss såg. Så upprörd jag än är, måste jag dock tillstå, att jag känner mig obeskrivligt lycklig. Mitt bröst är som befriat från en centnertyngd, och jag kan äntligen andas fritt.
Porthos andades också verkligen så bullersamt, att det gjorde heder åt hans starka lungor.
— Jag för min del, inföll Aramis, kan just inte säga som du, Porthos; jag känner mig ännu helt uppskakad, ja, till den grad, att jag knappast tror mina egna Ögon, att jag tvivlar på, vad jag sett, ännu spejar omkring båten och i varje ögonblick väntar att få se den uslingen dyka upp med dolken i handen.
— Åh, jag är helt lugn, genmälde Porthos. Han hade fått stöten vid sjätte revbenet och dolken var instucken ända till skaftet. Jag gör dig minsann inga förebråelser för det, Athos, tvärtom. När man stöter till, bör man göra det så där ordentligt. Nej, nu lever jag igen, jag andas åter, jag är munter och glad.
— Sjung inte segersånger för tidigt, Portbos, sade d'Artagnan. Vi ha aldrig svävat i större fara än just nu, ty människan kan väl besegra sina likar, men inte naturens krafter. Vi äro ute på öppna havet, nattetid, utan ledning, i en bräcklig båt… ett vindkast kan komma båten att kantra, och då äro vi förlorade.
Mousqueton drog en djup suck.
— Du är otacksam, d'Artagnan, sade Athos. Ja, är det inte otacksamt att tvivla på försynen i samma stund, då den nyss på ett så underbart sätt räddat oss. Tror du väl, att den fört oss vid handen genom så många faror för att sedan övergiva oss? Nej, säkerligen inte. Vi avseglade med västlig vind, och denna vind blåser ännu.
Athos blickade mot himlen för att söka utforska väderstrecken.
— Se där ha vi Karlavagnen; följaktligen ligger Frankrike däråt. Låt oss nu driva med vinden; om den inte kastar om, skall den föra oss mot kusten i trakten av Calais eller Boulogne. Om båten skulle kantra, så äro vi nog starka och nog skickliga simmare, fem av oss åtminstone, att åter kunna uppresa den, eller om denna ansträngning skulle vara för stor för våra krafter, att hålla oss fast vid den. Vi befinna oss på den väg, som alla fartyg taga, vilka gå mellan Dover och Calais eller mellan Portsmouth och Boulogne. Det är därför sannolikt, att vi, när det blir dager, möta någon fiskarbåt, som kan taga upp oss.
— Men om vi händelsevis inte skulle möta någon sådan och vinden vände åt norr?
— Då, sade Athos, skulle det bli annorlunda. Vi skulle då inte finna land förrän på andra sidan Atlanten.
— Det vill säga, att vi skulle omkomma av svält, sade Aramis.
— Det är mer än troligt, svarade greve de La Fère.
Mousqueton drog åter en suck, ännu djupare än den förra.
— Nå, Mousqueton, vad är det med dig? Varför suckar du oupphörligt så där?
— Jag fryser, herre, svarade Mousqueton.
— Det är omöjligt, genmälde Porthos.
— Omöjligt? sade Mousqueton förundrad.
— Ja visst. Du har ju hela din kropp betäckt med ett lager av fett, som skyddar den mot luftens inverkan. Nej, det är något annat… svara uppriktigt.
— Ja, herre, det är just detta fett herrn prisar, som förskräcker mig.
— Varför det, Mouston? Tala öppet, herrarna tillåta det.
— Jo, herre, jag kommer ihåg, att på slottet Bracieux fanns en mängd reseskildringar, och bland dessa var också en av Jean Moquet, en ryktbar forskningsresande från Henrik IV:s tid.
— Nå, än sedan då?
— Jo herre, återtog Mousqueton, i dessa reseskildringar talas mycket om äventyr till sjös och faror, liknande den, som i denna stund hotar oss.
— Vidare, Mousqueton, denna likhet är mycket intressant.
— Jo, herre, vid sådana tillfällen, säger Jean Moquel, ha sjöfarande den ohyggliga plägseden att äta upp varandra och att börja med…
— Den fetaste, inföll d'Artagnan, som i trots av deras allvarsamma belägenhet ej kunde låta bli att skratta.
— Ja herre, svarade Mousqueton, något förbryllad av denna munterhet, och tillåt mig säga, att jag inte kan se något roligt däri.
— Min gode Mousqueton, du är själva den förkroppsligade tillgivenheten, sade Porthos. Jag slår vad, att du redan i tankarna såg dig sönderstyckad och uppäten av din husbonde.
— Ja, herre, och jag måste tillstå, att min tillfredsställelse över att möjligen kunna vara er till gagn var blandad med en viss ledsnad.
— Mouston, sade Porthos rörd, om vi någonsin mer återse mitt slott Pierrefonds, skall du av mig för dig och dina efterkommande erhålla den lilla inhägnade vingården ovanför arrendehemmanet.
— Och ni skall kalla den Tillgivenhetens vingård, Mouston, sade Aramis, för att till eftervärlden bevara minnet av er uppoffring.
— Chevalier, sade d'Artagnan skrattande, du skulle nog äta av Mouston utan alltför mycken motvilja, synnerligast efter några dagars fasta.
— Nej, på min ära, svarade Aramis, då skulle jag föredraga Blaisois, ty honom har jag inte känt så länge.
Under detta utbyte av skämt, vars egentliga syfte var att ur Athos sinne förjaga minnet av det nyss upplevade, kände betjänterna dock en viss oro, med undantag av Grimaud, som visste, att faran säkerligen skulle sväva förbi hans huvud.
Stum som vanligt och utan att taga minsta del i samtalet, arbetade Grimaud av alla krafter, med en åra i vardera handen.
— Du ror, du, Grimaud sade Athos.
Grimaud böjde på huvudet.
— Varför gör du det?
— För att bli varm.
Medan de andra skeppsbrutna hackade tänder av köld, svettades verkligen den tystlåtne Grimaud.
Plötsligt uppgav Mousqueton ett glädjerop, i det han över huvudet upplyfte en butelj.
— Ah, sade han, i det han räckte Porthos buteljen, nu, herre, äro vi räddade, båten är försedd med livsmedel.
Han sökte omsorgsfullt under sätet, där han redan tagit det värdefulla fyndet, och framtog efter varandra ett helt dussin sådana buteljer, bröd och ett stycke salt kött.
Det behöver väl ej sägas, att detta fynd gjorde alla, utom Athos, glada och förhoppningsfulla.
— För tusan! sade Porthos, som enligt vad man torde påminna sig, var hungrig redan då han steg ombord på felucken, det är märkvärdigt, vad starka sinnesrörelser kunna göra en hungrig!
Han sväljde i ett par klunkar hela innehållet i buteljen och åt ensam upp en tredjedel av det salta köttet och brödet.
— Nu, mina herrar, sade Athos, skola ni sova eller åtminstone försöka sova… Jag skall vaka.
Andra män än våra djärva äventyrare skulle ha ansett ett sådant förslag under dessa förhållanden som ett gyckel. De voro genomvåta ända in till benen, en iskall vind blåste, och den sinnesrörelse, de nyss varit utsatta för, tycktes böra neka dem all möjlighet att tillsluta ögonen, men hos dessa ovanliga naturer, dessa skaplynnen av järn, dessa genom alla slags ansträngningar härdade kroppar infann sig sömnen under alla omständigheter på sin givna tid.
Efter ett ögonblick hade också var och en, med fullt förtroende till styrmannen, satt sig i ro på bästa sätt och försökt följa de råd, som givits av Athos, vilken satt vid rodret och med ögonen riktade mot himlen, där han utan tvivel sökte ej blott vägen till hemlandet utan även Guds ansikte. Han ensam förblev vaken och tankfull, som han lovat dem, och styrde den lilla båten på den väg, den borde följa.
Efter några timmars sömn väcktes de resande av Athos.
Dagens första ljus började kasta ett blekt skimmer över det blåaktiga havet, och på omkring tio skotthålls avstånd såg man framför sig en svart massa, över vilken ett trekantigt segel utbredde sig fint och smäckert som vingen på en svala.
— En bark! utropade de tre vännerna på en gång, under det även betjänterna var på sitt sätt uttryckte sin glädje.
Det var verkligen ett fiskefartyg från Dunkerque, som seglade till Boulogne.
De fyra vännerna, jämte Blaisois och Mousqueton, förenade sina röster till ett enda rop, som dallrade över vågornas elastiska yta, medan Grimaud utan att säga ett ord, satte sin hatt på änden av en åra för att tilldraga sig deras uppmärksamhet, vilkas öron ljudet av rösterna skulle träffa.
En stund därefter fördes de i släptåg av den till fartyget hörande båten och stego upp på barkens däck. Grimaud erbjöd skepparen å sin herres vägnar tjugu guineer, och gynnade av en god vind, satte våra fransmän klockan nio på morgonen sina fötter på fäderneslandets mark.
— Anfäkta, vad man känner sig stark efter det här! sade Porthos, i det han intryckte sina stora fötter i sanden. Försök nu att söka gräl, att kasta sneda blickar eller reta mig, så skall man få erfara, med vem man har att göra. För tusan, jag skulle kunna utmana ett helt rike!
— Men jag, sade d'Artagnan, råder dig att inte utbasuna din utmaning så högt just nu, ty det förefaller mig, som om man här iakttoge oss noga.
— Bah! sade Porthos; man beundrar oss.
— Vet du, min käre Porthos, svarade d'Artagnan, det smickrar mig inte alls, det försäkrar jag dig. Där borta ser jag svartrockar, och i vår belägenhet oroar mig svartrockar, det erkänner jag.
— Det är tullvaktmästare, som visitera fartygen, sade Aramis.
— Under den förre kardinalen, den store kardinalen, menar jag, sade Athos, hade man fäst större uppmärksamhet vid oss än vid varorna. Men ni kunna vara lugna, mina vänner, under den här fäster man mer uppmärksamhet vid varorna än vid oss.
— Jag är inte så säker på det, sade d'Artagnan, och jag beger mig bort till sandrevlarna.
— Varför inte till staden? frågade Porthos. Jag skulle tycka mer om ett gott värdshus än de där otäcka sandvallarna, som Gud skapat blott för kaniner. För övrigt är jag mycket hungrig.
— Gör som du vill, Porthos, återtog d'Artagnan. För min del är jag övertygad om att fria fältet är säkrast för män i vår belägenhet.
D'Artagnan, som var förvissad om att få de flesta rösterna på sin sida, begav sig uppåt sandrevlarna utan att avbida Porthos svar.
Den lilla truppen följde honom utan vidare invändningar och försvann snart med honom bakom sandkullarna utan att ha ådragit sig allmänna uppmärksamheter.
— Låt oss nu språka, sade Aramis, då de vandrat vid pass en kvarts lieue.
— Nej, svarade d'Artagnan, låt oss hellre fly. Vi ha undsluppit Cromwell, Mordaunt och havet, dessa tre avgrunder, som hotade att uppsluka oss, men Mazarin skola vi ej undslippa.
— Du har rätt, d'Artagnan, medgav Aramis, och mitt råd är, att vi för säkerhets skull skiljas åt.
— Ja, alldeles rätt, sade d'Artagnan, låt oss skiljas åt.
— Men varför det? sporde Athos.
— Emedan vi, Porthos och jag, av Mazarin skickats till Cromwell, och i stället för att tjäna Cromwell ha vi tjänat Karl I, vilket inte just är detsamma. Om vi nu komma tillbaka i sällskap med herrar de La Fère och d'Herblay, så är vår förbrytelse uppenbar; komma vi däremot ensamma så är förbrytelsen tvivelaktig, och under tvivelaktiga förhållanden kan man föra människor ganska långt. Jag tänker nu så göra med Mazarin.
— Ja, sade Porthos, det är sant.
— Och för övrigt, återtog d'Artagnan, om någon olycka skulle hända två av oss, om två skulle bli arresterade, är det då inte bättre, att de två andra äro i frihet för att kunna hjälpa sina vänner, för att kunna smyga, minera, sappera, med ett ord befria dem? Vem vet dessutom, om vi inte skilda åt kunna vinna, ni genom drottningen och vi av Mazarin, en förlåtelse, som man skulle vägra oss, om vi vore tillsammans? Nåväl styr ni er kosa åt höger, Athos och Aramis, och Porthos och jag ta av åt vänster, far ni genom Normandie, vi taga kortaste vägen till Paris.
— Men om man skulle arrestera oss på vägen, hur skola vi då ömsesidigt underrätta varandra om denna olyckshändelse? frågade Aramis.
— Ingenting är lättare, svarade d'Artagnan. Vi komma överens om en viss marschruta, från vilken vi inte avvika. Begiv er ni till Saint-Valery, sedan till Dieppe och följ därefter raka vägen från Dieppe till Paris. Vi däremot färdas genom Abbeville, Amiens, Peronne, Compiègne och Senlis, och i varje värdshus, i varje hus, där vi stanna, rista vi på väggen med en knivspets eller på rutan med en diamant några ord till ledning för deras efterspaningar, vilka förbli i frihet.
— Ah, min vän, sade Athos, jag beundrar din uppfinningsrikedom och rikedom på utvägar lika mycket som jag prisar ditt hjärtas skatter.
Han räckte d'Artagnan sin hand.
— Har räven snille, menar du, Athos? sade gascognaren. Åhnej, han förstår sig blott på att bita ihjäl höns, leda jägare på villospår och hitta vägen såväl dag som natt, det är alltsammans. Nå, det är alltså överenskommet?
— Ja, svarade alla tre.
— Låt oss då dela pengarna. Vi ha väl ännu ett par hundra pistoler kvar. Hur mycket har du över, Grimaud?
— Hundraåttio halvlouisdorer, herre.
— Bravo! Ah, vivat! Och se solen! Var hälsad, vän sol! Fastän du inte är lika klar som den, vilken belyser Gascogne, känner jag ändå igen dig, eller låtsas så åtminstone. Vare du hälsad! Det är länge sedan jag såg dig sist.
— Seså, d'Artagnan, sade Athos, bry dig inte om att skämta med tårar i ögonen. Låt oss alltid vara uppriktiga mot varandra, även om denna uppriktighet skulle blotta våra goda egenskaper.
— Nåja, svarade d'Artagnan, tror du väl, Athos, att man med kallt blod, i en stund, som inte är utan fara, skiljes från två vänner sådana som du och Aramis?
— Nej, sade Athos, kom därför i min famn, min son!
— För tusan, sade Porthos snyftande, jag tror jag gråter, en sådan dumhet!
De fyra vännerna kastade sig på en gång i varandras armar. Dessa fyra män, förenade genom en broderlig omfamning hade säkert i denna stund blott en enda själ.
Blaisois och Grimaud skulle följa Athos och Aramis. Mousqueton var tillräcklig för Porthos och d'Artagnan.
Som de alltid brukade, delade de nu pengarna med broderlig samvetsgrannhet sins emellan, och sedan de tryckt varandras händer och upprepat försäkringen om evig vänskap, åtskildes de för att enligt överenskommelse taga var sin väg, dock ej utan att flera gånger vända sig om och tillropa varandra några hjärtliga ord, som upprepades av sandkullarnas ekon.
Slutligen förlorade de varandra ur sikte.
— Vet du, d'Artagnan, sade Porthos, jag måste säga dig det genast, men så tag mig tusan om jag kände igen dig vid det här tillfället!
— Hur så? frågade d'Artagnan med ett litet småleende.
— Jo om det är sant, att Athos och Aramis löper verklig fara, så var det väl inte rätt att överge dem nu. Jag bekänner, att jag för min del var mycket böjd för att följa dem och att jag ännu är hågad för att söka upp dem igen, i trots av alla Mazariner i världen.
— Om så verkligen vore, skulle du ha rätt, Porthos, men hör nu en liten omständighet, som hur obetydlig den än är likväl kommer att ändra din tanke… nämligen att det är inte de, som löpa största faran, utan däremot vi. Det var inte för att övergiva, utan för att ej blottställa dem, som vi skildes från våra kamrater.
— Åh, är det verkligen så? frågade Porthos, i det han spärrade upp sina stora ögon av förvåning.
— Ja visst. Om de skulle bli arresterade, hotas de blott av Bastiljen… händer det oss, så för man oss till Grèveplatsen.
— För tusan, det var minsann annat det än den där friherrekronan du lovade mig, d'Artagnan!
— Bah, det blir väl alltid någon utväg, Porthos. Du känner till ordspråket: Alla vägar föra till Rom.
— Men varför löpa vi större fara än Athos och Aramis?
— Därför att de inte gjort annat än fullgjort det uppdrag, som givits dem av drottning Henriette, då vi däremot svikit det uppdrag vi fått av Mazarin, emedan vi, skickade som sändebud till Cromwell, sedan blivit konung Karls anhängare och i stället för att bidraga till att låta hans kungliga huvud falla, voro nära att rädda honom i stället.
— Det är verkligen sant, sade Porthos. Och vad tusan ska vi säga åt Mazarin?
— Låt mig sörja för den saken, min vän… Jag har redan gjort upp min plan; skrattar bäst som skrattar sist. Cromwell är mycket mäktig, Mazarin mycket slipad, men jag vill dock hellre kämpa mot dem än mot salig herr Mordaunt.
— Ah, sade Porthos, vad det är skönt att kunna säga: »salig herr Mordaunt»!
— Ja, på min ära! svarade d'Artagnan. Men iväg!
Utan att förlora ett ögonblick styrde de kosan åt Paris, åtföljda av Mousqueton, som efter att ha frusit hela natten nu på en liten stund blev alltför varm.