Myladys son/Del II/Kapitel 33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Återkomsten
Myladys son eller 20 år efteråt
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Fredrik Niklas Berg

Ambassadörerna
Högste befälhavarens tre löjtnanter  →


[ 331 ]

XXXIII.
AMBASSADÖRERNA.

DE BÅDA VÄNNERNA BEGÅVO SIG GENAST IVÄG och redo utför sluttningen från förstaden, men då de kommit nedanför denna sluttning, sågo de med mycken förvåning, att gatorna i Paris voro förvandte till bäckar och torgen till sjöar. Efter det överflöd på regn, som fallit i januari månad, hade Seinefloden svämmat över och slutligen inkräktat halva staden.

Athos och Aramis gåvo sig helt oförskräckt ut i denna översvämning med sina hästar, men snart gick vattnet de stackars djuren ända upp till bringan, och de båda ryttarna måste vända om, övergiva sina hästar och i stället taga en båt. Betjänterna fingo tillsägelse att vänta dem vid hallarna.

Det var således i båt de ankommo till Louvre. Nattens mörker utbredde sig nu helt och hållet, och Paris, sett vid det bleka, fladdrande lyktskenet, mitt ibland alla dessa dammar, på vilka syntes båtar, som förde patruller med blixtrande vapen och under alla de vaktrop, som växlades på natten, detta [ 332 ]Paris företedde en anblick, som hänförde den för krigiska intryck mer än någonsin tillgänglige Aramis.

Våra vänner stego upp till drottningens våning, men måste vänta i förmaket, emedan hennes majestät just nu gav audiens åt några adelsmän, som medförde underrättelser från England.

— Även vi, sade Athos till betjänten, medföra underrättelser från England, och inte nog med det, vi komma själva därifrån.

— Edra namn, mina herrar? frågade betjänten.

— Greve de La Fère och chevalier d'Herblay, svarade Aramis.

— Ah, i så fall, mina herrar, sade betjänten, då han hörde dessa namn, som drottningen i hoppets stunder så ofta uttalat, är det en annan sak, och jag tror att hennes majestät inte skulle förlåta mig, om jag läte er vänta ett enda ögonblick. Var så goda och följ mig.

Han gick förut, åtföljd av de båda vännerna.

Då de kommit fram till det rum, där drottningen befann sig, tecknade betjänten åt dem att vänta och sade, i det han öppnade dörren:

— Ers majestät, jag hoppas ni förlåter, att jag överträder er befallning, då ers majestät får veta, att de, som jag nu kommer att anmäla, äro greve de La Fère och chevalier d'Herblay.

Vid dessa namn uppgav drottningen ett glädjerop, vilket de båda adelsmännen hörde från den plats, där de stannat.

— Arma drottning! mumlade Athos.

— Ack, låt dem stiga in, låt dem stiga in! utropade den unga prinsessan i sin tur och ilade fram till dörren.

— Stig in, stig in, mina herrar, sade prinsessan, i det hon själv öppnade dörren för dem.

Athos och Aramis inträdde. Drottningen satt i en länstol, och framför henne stodo två av de tre adelsmännen, vilka de sett i högvakten.

De voro herrar de Flamarens och Gaspard de Coligny, hertig Châtillon, bror till den, som sju eller åtta år förut blivit dödad i en duell på Place Royale.

[ 333 ]
Vattnet gick de stackars djuren ända upp till bringan. (Sid. 331.)

[ 334 ]— Välkomna, mina herrar! utropade drottningen av England, då hon varseblev Athos och Aramis. Äntligen äro ni här, mina trogna vänner, men kronans kurirer färdas ju ännu fortare än ni. Hovet fick underrättelse om händelserna i London i samma stund, som ni kommo till Paris tullportar, och här se ni herrar de Flamarens och de Châtillon, som å hennes majestät drottning Annas vägnar nu meddelat mig de senaste underrättelserna.

Athos och Aramis sågo på varandra; detta lugn, ja denna glädje, som lyste i drottningens blickar. försatte dem i bestörtning.

— Berätta vidare, sade hon, i det hon vände sig till herrar de Flamarens och de Châtillon, ni sade alltså, att hans majestät konung Karl, min höge gemål, dömdes till döden, tvärtemot vad större delen av de engelska undersåtarna önskade?

— Ja, madame, stammade Châtillon med en orolig sidoblick på Athos och Aramis.

De senare sågo åter på varandra, allt mer och mer förvånade.

— Och att han, fortfor drottningen, då han fördes till schavotten… o min make… o min konung… att han då räddades av det uppbragta folket?

— Ja, madame, svarade de Châtillon med så låg röst, att de två ädlingarna, oaktat deras uppmärksamhet, knappt kunde höra hans svar.

Drottningen knäppte ihop sina händer med ett rörande uttryck av tacksamhet, under det hennes dotter slingrade sin ena arm kring moderns hals och kysste henne med ögonen fuktade av glädjetårar.

— Nu återstår blott att betyga ers majestät vår djupa vördnad, sade Châtillon, som tycktes besvärad av denna roll, och som märkbart rodnade vid Athos stadiga och genomträngande blick.

— Ett ögonblick, mina herrar, sade drottningen, i det hon hejdade dem med en vink, ett ögonblick, jag ber! Här se ni herrar de La Fère och d'Herblay, vilka, som ni redan hört, komma, från London och som åsyna vittnen kanske kunna be[ 335 ]rätta åtskilliga detaljer, vilka äro er obekanta. Ni skola meddela drottning Anna dessa detaljer. Tala, mina herrar, jag hör er. Dölj ingenting för mig, hav inte minsta undseende. Då hans majestät ännu är i livet och hans kungliga ära oförkränkt, så är allt annat mig likgiltigt.

Athos bleknade och lade handen på sitt hjärta.

— Nåväl, återtog drottningen, som märkte denna rörelse och denna blekhet, var god och tala då, min herre.

— Förlåt, madame, sade Athos, men jag vill inte tillägga något till dessa herrars berättelse, innan de själva erkänt, att de kanske misstagit sig.

— Misstagit sig! utropade drottningen nästan mållös. Min Gud! Vad har då hänt?

— Min herre, sade herr de Flamarens till Athos, om vi misstagit oss, är det från drottningen misstaget kommer, och jag antar att det inte kan vara er avsikt att vilja beriktiga hennes uppgifter, ty det vore ju att anklaga hennes majestät för osanning.

— Från drottningen, min herre? genmälde Athos med sin lugna och klangfulla röst.

— Ja, mumlade Flamarens, i det han slog ned ögonen.

Athos suckade sorgset.

— Skulle inte misstaget snarare komma från den, som åtföljde er och som vi sågo tillsammans med er i högvakten vid du Rouleporten? frågade Aramis med sin mest ironiska artighet, ty om vi inte bedrogo oss, så voro ni tre, då ni kommo till Paris.

Châtillon och Flamarens ryckte till.

— Men förklara er då, herr greve! utropade drottningen, vars ångest tilltog med varje ögonblick. Jag läser förtvivlan i ert ansikte… er mun tvekar att förkunna mig någon förskräcklig underrättelse, edra händer darra… Ack, min Gud, min Gud! Vad har hänt?

— O min Gud, hav medlidande med oss! utbrast den unga prinsessan och föll på knä bredvid sin mor.

— Min herre, sade Châtillon, om ni medför någon sorg[ 336 ]lig underrättelse, så vore det grymt att meddela den åt drottningen.

Aramis gick så nära intill Châtillon, att han nästan vidrörde honom.

— Min herre, sade han med sammanbitna läppar och blixtrande ögon, jag förmodar, att ni inte gör anspråk på att vilja undervisa greve de La Fère och mig om vad vi här böra meddela eller inte.

Under denna korta tvist närmade sig Athos, med handen på sitt hjärta och huvudet nedböjt, till drottningen. Med upprörd stämma sade han:

— Madame, furstliga personer, vilka försynen ställt över andra människor, ha av Gud förlänats ett hjärta, som är i stånd att uthärda större olyckor än andra, ty deras hjärta delar deras överlägsenhet. Jag tror därför, att man med en stor drottning som ers majestät inte bör gå till väga på samma sätt som då det gäller en kvinna av vårt stånd. Drottning, bestämd för alla kval på denna jord, se här utgången av den beskickning varmed ni hedrade oss.

Athos knäböjde för den darrande och av fasa stela drottningen, tog fram från sitt bröst den diamantkraschan, som drottningen lämnat lord Winter före hans avresa och den vigselring, som Karl före sin död lämnat åt Aramis; alltsedan Athos emottagit dessa föremål, hade han ej skilt sig från dem.

Han öppnade fodralet och räckte dem med djup och stum smärta åt drottningen.

Henriette räckte fram sin hand, tog ringen och förde den konvulsiviskt till sina läppar, och utan att förmå draga en suck, utan att kunna uppgiva en snyftning, utsträckte hon armarna, bleknade och föll sanslös i sin kammarjungfrus och sin dotters famn.

Athos kysste den olyckliga änkedrottningens klänningsfåll och sade, i det han reste sig upp, med en värdighet, som gjorde ett djupt intryck på de närvarande:

— Jag, greve de La Fère, en adelsman, som aldrig med vett och vilja ljugit, svär först inför Gud och sedan inför denna olyckliga drottning, att vi i England gjort allt, som var möj[ 337 ]ligt, för att rädda konungen. Och nu, chevalier, tillade han, vänd till Aramis, låt oss gå, ty vi ha fullgjort vår plikt.

— Inte ännu, svarade Aramis, ty vi ha även några ord att säga dessa herrar.

Han tillade, i det han vände sig till Châtillon:

— Min herre, behagar ni komma ut ett ögonblick för att höra ett par ord, som jag inte kan säga i drottningens närvaro?

Châtillon bugade sig till bifallstecken; Athos och Aramis gingo först, Châtillon och Flamarens följde dem. Utan att yttra ett ord gingo de genom förstugan, men då de kommit till en terrass, som låg i jämnhöjd med ett fönster, gick Aramis fram till denna alldeles folktomma terrass, och när han kommit till fönstret, stannade han och sade, i det han vände sig till hertig de Châtillon:

— Min herre, det tycks mig, som om ni för en stund sedan behandlade oss något för vårdslöst. Det passar inte vid något tillfälle, men allra minst för män, som komma för att meddela drottningen en lögnaktig underrättelse.

— Min herre! utropade Châtillon.

— Var har ni gjort av herr de Bruy? frågade Aramis ironiskt. Skulle han händelsevis ha gått för att förvandla sitt ansikte, som alltför mycket liknade Mazarins? Man vet ju, att ett betydande antal italienska masker finnes till ombyte i Palais-Roval, alltifrån en harlekins till en Pantalons.

— Jag tror, att det är er mening att utmana oss, sade Flamarens.

— Jaså, ni bara tror det!

— Chevalier, chevalier! sade Athos.

— Seså, låt mig hållas, svarade Aramis med hetta, du vet ju, att jag inte tycker om att stanna på halva vägen.

— Nåväl, min herre? återtog Châtillon med en högdragenhet, som ej var mindre än Aramis.

— Mina herrar, sade den senare, en annan än jag eller greve de La Fère skulle ha låtit arrestera er, ty vi ha åtskilliga vänner i Paris, men vi erbjuda er i stället en utväg att avlägs[ 338 ]na er ostörda. Kom och språka med oss med värjan i hand en liten stund på denna ensliga terrass.

— Gärna det, svarade Châtillon.

— Ett ögonblick, mina herrar! utropade Flamarens. Jag medger att förslaget är frestande, men i denna stund är det oss omöjligt att antaga det.

— Varför det? frågade Aramis i sin gycklande ton. Är det Mazarins närhet, som gör er så försiktiga?

— Ni hör, Flamarens? sade Châtillon. Att nu inte svara vore en fläck på mitt namn och min heder.

— Så tänker jag också, svarade Aramis kallt.

— Hertig, sade Flamarens, ni glömmer, att ni i morgon skall föra befälet vid ett företag av största vikt, och att ni, därtill utsedd av hans höghet prinsen och antagen av drottningen, till i morgon kväll inte tillhör er själv.

— Nå, i övermorgon bittida då, sade Aramis.

— I övermorgon… det är bra långt till dess, mina herrar, svarade Châtillon.

— Det är ju inte jag, som bestämt denna tid, och begär detta uppskov, genmälde Aramis, så mycket mindre, tillade han, som jag tycker, att vi gärna kunde återfinna varandra just vid detta företag.

— Ja, ni har rätt, min herre, utropade Châtillon, alltför gärna, om ni blott vill ha det besväret att infinna er ända vid portarna till Charenton.

— För att få det nöjet att träffa er skulle jag gärna fara hur långt som helst.

— Gott, vi träffas då i morgon, min herre.

— Jag räknar därpå. Gå nu och sök upp er kardinal. Men svär mig först vid er heder att inte underrätta honom om vår återkomst.

— Villkor således?

— Ja, varför inte?

— Därför att det blott tillkommer segrare att bestämma villkor, och ännu äro ni inte segrare, mina herrar.

— Låt oss då draga genast. Det är oss likgiltigt, som inte föra något befäl vid morgondagens företag.

[ 339 ]Châtillon och Flamarens sågo på varandra. Det låg en så bitter ironi i Aramis ord och åtbörder, att i synnerhet Châtillon hade svårt att tygla sin vrede. Men vid ett ord av Flamarens behärskade han sig dock.

— Nåväl, må vara! sade han. Vår följeslagare, han må vara vilken som helst, skall ingenting få veta om vad som tilldragit sig. Men ni lovar mig då också, min herre, att i morgon infinna er i Charenton, inte sant?

— Åh, var lugna, mina herrar, svarade Aramis.

De fyra adelsmännen hälsade varandra, men denna gång var det Châtillon och Flamarens, som först gingo ut ur Louvre, och Athos och Aramis, som följde efter.

— Varför är du egentligen så uppretad, Aramis? frågade Athos.

— Såg du då inte…?

— Vad då?

— De hånskrattade, då du svor, att vi fullgjort vår plikt i England. Antingen trodde eller betvivlade de det. Om de trodde det, så var det för att skymfa oss, som de hånskratsade… om de betvivlade det, så skymfade de oss ändå, och det är nödvändigt att visa dem, att vi duga till något. För övrigt har jag ingenting emot att de sköto upp saken till i morgon… Jag tror, att vi i kväll ha någonting bättre att göra än att draga värjan.

— Vad skulle det vara?

— Att taga Mazarin till fånga.

Athos sköt föraktligt fram underläppen.

— Du vet, Aramis, att sådana företag inte äro i min smak.

— Varför det?

— Därför att de likna överrumplingar och försåt.

— I sanning, Athos, du skulle bli en bra besynnerlig general! Du skulle inte vilja gå till anfall annat än på ljusa dagen; du skulle underrätta din fiende om timmen, då du ämnade angripa honom och noga akta dig för att begagna dig av mörkret.

Athos smålog.

— Du vet, att man inte kan ändra sin natur, sade han. [ 340 ]Men vet du för övrigt, hur sakerna för närvarande stå, och om inte Mazarins tillfångatagande snarare vore ett ont än ett gott, snarare ett bryderi än en triumf.

— Nåväl, följ mig till herr de Beaufort eller till herr de Bouillon. Vi skola säga dem, hur det är.

— Ja, men på det villkoret att vi börja med koadjutorn. Han är präst, han förstår att pröva samvetssaker, och vi skola berätta honom våra.

— Ah, svarade Aramis, han skulle fördärva hela saken för oss; han skulle själv tillvälla sig hela äran. Låt oss sluta i stället för att börja med honom.

Athos smålog; det syntes, att han i djupet av sin själ dolde en tanke, som han ej uttalade.

— Gott, sade han, må göra! Med vem skola vi då börja?

— Med herr de Bouillon, om du så vill, honom ha vi först i vår väg.

—— Men du tillåter mig väl en sak först?

— Vad då?

— Att jag först beger mig till Grand Charlemagne för att omfamna Raoul.

— Naturligtvis! Jag följer med, vi skola omfamna honom båda två.

De stego åter i den båt, i vilken de anlänt och läto ro sig till hallarna. Där återfunno de Grimaud och Blaisois, som höllo deras hästar, och alla fyra styrde kosan åt Guénégaudgatan.

De träffade dock ej Raoul på hotellet. Han hade under dagens lopp fått ett bud från hans höghet prinsen och strax därpå begivit sig av tillsammans med Olivain.