Myladys son/Del II/Kapitel 34
| ← Ambassadörerna |
|
Striden vid Charenton → |
XXXIV.
HÖGSTE BEFÄLHAVARENS TRE LÖJTNANTER.
ENLIGT ÖVERENSKOMMELSE OCH I DEN ordning, de sinsemellan uppgjort, begåvo sig Athos och Aramis, sedan de lämnat hotellet, iväg till hertig de Bouillons hus.
Natten var mörk, och ehuru dygnets tysta, ensliga timmar tillstundade, hördes ännu dessa mångstämmiga, bullrande ljud, som väcka en belägrad stad ur dess slummer. Vid varje steg påträffades barrikader, vid varje gathörn utspända kedjor, vid varje korsväg bivuaker; patruller passerade varandra, i det de utbytte lösenord.
Athos och Aramis hade icke ridit hundra steg, förrän de anhöllos av de vid barrikaderna utställda skiltvakterna, som begärde lösen av dem; de svarade, att de voro på väg till herr de Bouillon för att meddela honom en viktig underrättelse, och man åtnöjde sig då med att giva dem en ledsagare, som följde dem under förevändning att visa dem vägen, men var ålagd att hålla ett vaksamt öga på dem.
Denne följeslagare gick före, sjungande:
Den bålde herren till Bouillon
han plågas av sin gikt.
Det var en av de nyaste visorna, som bestod av åtskilliga verser, vari var och en fick sin beskärda del.
Då de kommo i närheten av Hôtel de Bouillon, mötte de en liten trupp av tre ryttare, som hade väl reda på paroll och lösen, ty de redo obehindrat utan vägvisare eller eskort och vid barrikaderna behövde de blott växla några ord med vakten. då man genast lät dem färdas vidare.
— Aha, ser du, Athos? sade Aramis.
— Ja, svarade Athos.
— Vad säger du om de där tre ryttarna?
— Vad säger du själv?
— Att de äro just våra män?
— Ja, jag kände mycket väl igen herr de Flamarens.
— Och jag herr de Châtillon.
— Och ryttaren i bruna kappan…
— Var kardinalen.
— Ja, i egen person!
— Hur tusan kunna de så där våga sig ända in i grannskapet av Hôtel de Bouillon? undrade Aramis.
Athos smålog blott. Fem minuter därefter klappade de på hertigens port. Denna bevakades av en skiltvakt. En liten postering fanns även på gården, redo att lyda de order, som utfärdades av prins de Contis löjtnant.
Som visan förmälde, var hertig de Bouillon verkligen besvärad av gikt och låg till sängs, men i trots av denna svåra sjukdom, som under den sista månaden, det vill säga alltsedan belägringen av Paris börjat, hindrat honom att stiga till häst, lät han icke desto mindre säga, att han var villig att taga emot herrar greve de La Fère och chevalier d'Herblay.
De båda vännerna infördes således till hertig de Bouillon. Den sjuke låg på sin säng i ett rum, som var utstyrt på det mest militäriska sätt man kunde finna. Överallt på väggarna hängde värjor, pistoler, harnesk, musköter, och man kunde lätt föreställa sig, att så snart herr de Bouillon bleve återställd från sin gikt, skulle han giva parlamentets fiender en hård nöt att knäcka. Men i förbidan härpå, sade han, måste han till sin stora ledsnad hålla sig vid sängen.
— Ah, mina herrar! utropade han, då han varseblev de båda besökarna, ni äro bra lyckliga. Ni kunna sitta till häst och kämpa för folkets sak… men jag är, som ni se, bunden vid sängen. Ah, den fördömda gikten, tillade han, grinande av smärta, den fördömda gikten!
— Monseigneur, svarade Athos, vi komma just från England, och vår första tanke efter ankomsten till Paris var att göra oss underrättade om ert hälsotillstånd.
— Tack, mina herrar, tack så mycket! svarade hertigen. Som ni ser står det illa till med min hälsa… ah, den fördömda gikten! Jaså, ni komma från England? Och konung Karl mår väl, efter vad jag nyss hört?
— Han är död, monseigneur, svarade Aramis.
— Hur? sade hertigen förvånad.
— Han dog på schavotten, dömd av parlamentet.
— Det kan väl inte vara möjligt?
— Han avrättades i vår närvaro.
— Men vad var det då herr de Flamarens sade mig?
— Herr de Flamarens! upprepade Aramis.
— Ja, han gick nyss härifrån.
Athos smålog.
— Med två följeslagare? frågade han.
— Ja, svarade hertigen, varpå han med en viss oro tillade: Mötte ni dem?
— Ja, på gatan, tror jag, svarade Athos, i det han såg på Aramis med ett omärkligt småleende. Aramis gengäldade hans blick med en något förvånad uppsyn.
— Förbaskade gikt! utropade herr de Bouillon, synbarligen illa till mods.
— Monseigneur, sade Athos, det fordras verkligen hela er hängivenhet för parisarnas sak för att i ert lidande tillstånd kunna bibehålla befälet över arméerna, och denna uthållighet väcker en verklig beundran hos herr d'Herblay och mig.
— Ja, vad skall jag göra, mina herrar? Man måste väl… ni äro ju själva ett lysande exempel därpå, ni, som min käre medbroder hertig de Beaufort har att tacka för sin frihet, kanske till och med för sitt liv… man måste väl uppoffra sig för det allmänna bästa. Ni se också, att jag gör det, men jag tillstår, att mina krafter äro uttömda. Hjärtat är nog bra, huvudet också, men den fördömda gikten dödar mig, och jag medger, att om hovet ville bifalla min anhållan, en ganska billig anhållan, eftersom jag endast begär ett av själva den gamle kardinalen mig utlovat skadestånd, när man fråntog mig furstendömet Sedan, om man gåve mig andra gods till samma värde, om man ersatte mig avkastningen av denna besittning alltifrån den stund, då den berövades mig, om prinstiteln beviljades mina ättlingar, om min bror Turenne åter insattes i sitt befäl, ja då skulle jag strax draga mig tillbaka till mina gods och låta hovet och parlamentet slita sina tvister bäst de behagade.
— Och däri skulle ni göra mycket rätt, monseigneur, svarade Athos.
— Tycker ni det, greve de La Fère?
— Ja visst.
— Och ni också, chevalier d'Herblay?
— Ja, säkert.
— Nåväl, jag tillstår, mina herrar, att jag antagligen kommer att följa den åsikten. Hovet gör mig i denna stund förslag, och det beror blott på mig själv att antaga dem. Hittills har jag förkastat dem, men då män, sådana som ni, säga mig att jag gör orätt däri, och i synnerhet som den fördömda gikten sätter mig ur stånd att längre tjäna parisarnas sak, så har jag verkligen lust att följa ert råd och antaga det förslag, som herr de Châtillon nyss glorde mig.
— Ja visst, antag det för all del, min prins, sade Aramis.
— Ja, på min ära! Jag är till och med ledsen, att jag i kväll så gott som förkastade det, men i morgon blir det en ny sammankomst, och då få vi se…
De båda vännerna bugade sig.
— Farväl, mina herrar, sade hertigen, ni måste vara trötta efter resan. Arme kung Karl! Men han var i alla fall i viss mån själv skulden till sitt fall, och vad som bör trösta oss, är att Frankrike ingenting har att förebrå sig därvid, och att det gjort allt, vad det kunnat för att rädda honom.
— Ja, vad den saken beträffar, så äro vi vittnen därtill, svarade Aramis, och framför allt har herr Mazarin… gjort vad han kunnat!
— Ja, ser ni det. Det gläder mig, att ni ger honom detta erkännande. Kardinalen är i själ och hjärta en god människa, och om han bara inte vore utlänning… så skulle man göra honom rättvisa. Aj aj, den förbannade gikten!
Athos och Aramis gingo, men herr de Bouillons jämmerrop följde dem ut i förmaket; den stackars prinsen plågades tydligen som en fördömd.
När de kommit utanför porten, sade Aramis till Athos:
— Nå vad tänker du om det här?
Min vän, svarade Athos, jag tänker, som det stod i den där visan, vilken vår vägvisare sjöng för oss:
han plågas av sin gikt.
Den stackars herren till Bouillon
— Du märkte också, att jag inte nämnde ett enda ord, om det egentliga ärende, som fört oss till honom.
— Däri glorde du mycket klokt: du skulle då ha förorsakat honom ett nytt giktanfall. Låt oss nu bege oss till hertig de Beaufort.
De båda vännerna styrde kosan till Hôtel de Vendome.
Då de kommo dit, slog klockan tio. Hôtel de Vendome var lika väl bevakat och företedde en lika krigisk anblick som Hôtel de Bouillon. Man såg där skiltvakter, postering på gården, musköter och sadlade hästar. Tvenne ryttare, som redo ut, just som Athos och Aramis redo in, nödgades stryka sina hästar tillbaka för att lämna plats.
— Aha, mina herrar, sade Aramis, den här natten tycks verkligen vara bestämd till möten oss emellan, och vi skulle ha bra stor otur, om vi inte skulle träffas i morgon, efter att ha träffats så ofta i kväll.
— Åh, vad den saken beträffar, så kan ni vara lugn, svarade Châtillon, ty det var han som nu tillika med Flamarens kom ut från hertig de Beaufort, om vi råkas på natten utan att söka varandra, kunna vi vara så mycket säkrare att träffas på dagen, då vi söka varandra.
Flamarens och Châtillon fortsatte sin väg, Athos och Aramis stego av sina hästar. Knappt hade de kastat tygeln åt sina betjänter och tagit av sig kapporna, förrän en man närmade sig dem, vilken, sedan han betraktat dem ett ögonblick vid det dunkla skenet från en lykta, som hängde mitt på gården, uppgav ett rop av överraskning och skyndade att trycka deras händer.
— Greve de La Fère! utropade denne man. Chevalier d'Herblay! Hur kommer det sig, att ni äro i Paris?
— Rochefort! utropade de båda vännerna på en gång.
— Just densamme! Som ni redan veta, kommo vi för fyra dagar sedan från Vendomois och ämna nu ge Mazarin full sysselsättning. Jag hoppas ni ännu äro bland de våra?
— Mer än någonsin förr. Och hertigen?
— Han är ursinnig på kardinalen? Ni vet väl, vilken framgång vår käre hertig haft? Han är den verklige konungen i Paris. Han kan inte visa sig utan att befara att bli kvävd.
— Ah, så mycket bättre! sade Aramis. Men säg mig, var det inte herrar Flamarens och Châtillon, som nyss kommo ut härifrån?
— Jo, de hade företräde hos hertigen. De kommo visserligen å Mazarins vägnar, men de träffade på den, som visste att svara dem med besked!
— Bra, sade Athos. Skulle vi kunna få äran att träffa hans höghet?
— Ja visst, strax… ni vet väl, att han alltid hälsar er välkomna. Följ mig, jag ber att få nöjet att införa er till honom.
Rochefort gick före och alla dörrar öppnades för honom och hans båda vänner. De funno herr de Beaufort i begrepp att sätta sig till bords. Kvällens mångahanda bestyr hade ända tills nu fördröjt hans måltid, men det oaktat hade prinsen knappt hört namnen på de två personer Rochefort anmälde, förrän han genast steg upp från sin stol och gick de båda vännerna till mötes.
— Ah, för tusan, välkomna, mina herrar! sade han. Ni göra mig väl nöjet att deltaga i min supé, inte sant? Boisjoli, säg till Noirmont, att jag har två gäster. Ni känner väl till Noirmont? Det är min hovmästare, fader Marteaus efterträdare, som bakade de där utmärkta pastejerna, ni vet. Boisjoli, säg åt honom att skicka in en av hans pastejer, men inte av samma sort som den, han gjorde åt la Ramée. Nu behöva vi dess bättre varken repstege, dolkar eller munkavlar!
— Monseigneur, sade Athos, besvära inte för vår skull er berömde hovmästare, vars många olika talanger vi redan känna. Med ers höghets tillåtelse ha vi i kväll blott den äran att fråga, hur ni befinner er och anhålla om edra order.
— Vad min hälsa beträffar, så se ni själva, att den är förträfflig. En hälsa, som uthärdat fem år på Vincennes i sällskap med herr de Chavigny, kan trotsa allt. Vad order angår… ja, på min ära är jag inte högst förlägen för den saken… synnerligast som alla här ge order, och om det fortfar så här, kommer jag till sist inte att giva några alls.
— Verkligen? sade Athos. Jag trodde eljest, att det var på er enighet parlamentet räknade.
— Just en vacker enighet! Med hertig de Bouillon kan man väl komma överens, han har gikt och lämnar inte sin säng, men med herr d'Elboeuf och hans elefanter till söner… Ni känna väl till visan om hertig d'Elboeuf, mina herrar?
— Nej, monseigneur.
— Verkligen? Den låter så här…
Hertigen började sjunga:
Herr d'Elboeuf med sina gossar
härjar vilt på Place Royale,
under pomp och plymers svall.
Uppå krigisk ståt han frossar,
herr d'Elboeuf med sina gossar.
Men om stridens låga blossar,
och det börjar lukta krut,
då är kämpalynnet slut.
Herr d'Elboeuf med sina gossar
härjar vilt på Place Royale.
— Men, sade Athos, jag hoppas, att det inte är så med koadjutorn?
— Jo för knäveln, med honom är det ännu värre. Gud bevare oss för bråkiga präster, i synnerhet när de bära ett harnesk under kaftanen! I stället för att i godan ro inom sitt biskopsstift sjunga Te Deum för de segrar, vi inte vinna eller för de segrar, i vilka vi bli slagna, vet ni vad han gör?
— Nej.
— Han värvar ett regemente, åt vilket han själv ger namnet le regiment de Corinthe. Han utnämner sina löjtnanter och kaptener, varken mer eller mindre än om han vore marskalk av Frankrike, och överstar som själva konungen.
— Må vara, sade Aramis, men när det gäller att slåss, hoppas jag han håller sig inom sitt ärkebiskopshus?
— Nej visst inte. Däri bedrar ni er, min käre d'Herblay. När det gäller att slåss, så slåss han. Därav följer, att sedan han genom sin farbrors död fått säte och stämma i parlamentet, har man honom ständigt i hälarna på sig, i parlamentet, i rådet och i striden. Prins de Conti är blott general för syns skull, och vilken syn för resten! En puckelryggig prins! Ah, mina herrar, allt går på tok, allt går på tok!
— Och följaktligen är ers höghet mycket missnöjd? sade Athos, i det han växlade en blick med Aramis.
— Missnöjd, bäste greve? Säg snarare, att min höghet är ursinnig! Ja, till den grad… jag säger det åt er, men inte åt någon annan… till den grad, att om drottningen erkände den orätt, hon gjort mig, om hon återkallade min i landsflykt drivna mor, om hon gåve mig survivans på amiralsvärdigheten, som tillhör min far och som blivit mig utlovad vid hans död, så skulle jag inte vara obenägen att dressera hundar till att säga, att det i Frankrike finns ännu större tjuvar än herr Mazarin.
Athos och Aramis utbytte nu icke blott en blick utan ett småleende, och om de icke mött Flamarens och Châtillon, skulle de ändå ha gissat, att de varit här. De yttrade också icke ett ord om Mazarins närvaro i Paris.
— Monseigneur, sade Athos, vi äro nu tillfreds. Vi
infunno oss blott för att betyga er vår tillgivenhet och säga ers höghet, att vi nu som alltid äro edra trognaste tjänare.
— Mina trognaste vänner, mina herrar, mina trognaste vänner… det ha ni bevisat, och om jag någonsin blir försonad med hovet, så hoppas jag kunna övertyga er, att även jag förblivit er tacksamme vän liksom även de andra herrarnas… vad var det de hette? D'Artagnan och Porthos var det, ja.
Athos och Aramis bugade sig och gingo.
— Min käre Athos, sade Aramis, jag tror, Gud förlåte mig, att du samtyckt att följa mig på den här ronden blott för att ge mig en läxa?
— Vänta bara, min vän, svarade Athos, tids nog, att du märker det, då vi komma från koadjutorn.
— Låt oss då bege oss till ärkebiskopshuset.
De togo nu vägen åt la Cité. Då de närmade sig denna stadsdel, Paris vagga, funno de gatorna översvämmade och måste åter sätta sig i en båt. Klockan var över elva, men man visste, att det icke fanns någon bestämd timme för att avlägga besök hos koadjutorn; hans rastlösa verksamhet gjorde efter behov natten till dag och dagen till natt.
Ärkebiskopshuset var nu på alla sidor omflutet av vatten, och vid åsynen av de många, runt omkring palatset fastbundna båtarna kunde man ha trott, att man befann sig i Venedig. Båtar kommo och gingo, korsade varandra i alla riktningar, fördjupade sig i gatornas labyrinter eller avlägsnade sig åt arsenalen till eller åt kajen Saint-Victor, där de simmade som på en sjö. Somliga av dessa båtar gledo fram helt tyst och hemlighetsfullt, andra voro bullersamma och upplysta av lyktor.
De båda vännerna färdades fram mellan alla dessa båtar och landstego i sin tur.
Hela bottenvåningen i ärkebiskopshuset stod under vatten, men ett slags trappor voro uppsatta mot väggarna, så att hela den förändring, översvämningen åstadkommit, var att man i stället för att gå in genom dörrarna nu gick in genom fönstren.
Det var på denna väg Athos och Aramis kommo in i prelatens tambur. Denna tambur var full av betjänter och minst ett dussin herrar sutto och väntade i förmaket.
— Ser man på bara, sade Aramis, jag tror, att den inbilske koadjutorn vill roa sig med att låta oss vänta i tamburen!
Athos smålog.
— Min bäste vän, svarade han, man får taga människorna som de äro med de olägenheter, deras ställning medför. Koadjutorn är i denna stund en av de sju eller åtta konungar, som regera i Paris, han har sitt eget hov.
— Ja, men vi äro inte hans hovmän, genmälde Aramis.
— Låt oss därför anmäla oss, och om han inte, då han hört våra namn, ger oss ett tillfredsställande svar, så lämna vi honom att sköta Frankrikes och sina egna angelägenheter bäst han vill. Det behövs blott att kalla på en betjänt och lägga en halv pistol i hans hand.
— Ah, se där! utropade Aramis. Jag misstar mig inte… jo… nej… hallå, Bazin, kom hit, din gynnare!
Bazin, som i detta ögonblick helt högtidligt gick genom tamburen, klädd i sin kyrkliga dräkt, vände sig om med rynkade ögonbryn för att se, vem den oförskämde var, som tilltalade honom på detta sätt. Men knappt hade han igenkänt Aramis, förrän tigern blev ett lamm, och i det han närmade sig de två adelsmännen, sade han:
— Åh, är det ni, herr chevalier… och ni, herr greve! Ni komma båda just i den stund, då vi voro som mest oroliga för er. Ack, vad det var roligt att återse er!
— Bra, bra, min käre Bazin, inga vidare artigheter! Vi komma för att träffa koadjutorn, men vi ha bråttom och måste tala med honom genast.
— Genast… ja visst! svarade Bazin. Det är inte sådana herrar som ni, man låter vänta i tamburen. Men just nu har han en hemlig sammankomst med en viss herr de Bruy.
— De Bruy! utropade Athos och Aramis på samma gång.
— Ja, det var jag som anmälde honom, och jag minns ganska väl hans namn. Känner ni honom, herre?
— Ja, Jag tror det, svarade Aramis.
— Det kan jag inte säga, återtog Bazin, ty han var så väl insvept i sin kappa, att hur mycket jag än bemödade mig därom, kunde jag inte se hans ansikte. Men jag skall nu gå in och anmäla er och då får jag kanske se honom bättre.
— Det behövs inte, sade Aramis. Vi avstå från vår önskan att träffa koadjutorn i kväll, eller hur, Athos?
— Som du vill, svarade greven.
— Ja, han har alltför viktiga affärer att avhandla med den där herr de Bruy.
— Skall jag nämna, att herrarna varit här?
— Nej, det är överflödigt, svarade Aramis; kom Athos!
De båda vännerna trängde sig fram genom betjäntskaran och gingo ut ur huset, åtföljda av Bazin, som ingav de närvarande en hög tanke om deras betydenhet genom den mängd bugningar, han slösade på dem.
— Nåväl, frågade Athos, då Aramis och han sutto i båten. börjar du inte nu tro, min vän, att vi skulle spelat alla de här människorna ett fult spratt om vi arresterat Mazarin?
— Du är själva den förkroppsligade visheten, Athos, svarade Aramis.
De båda vännerna stämde möte med varandra till klockan tio på morgonen, ty ehuru natten var ganska långt framskriden, då de kommo till värdshusporten, sade Aramis sig ännu ha några angelägna besök att avlägga och lät därför Athos gå in ensam.
På slaget tio följande morgon träffades de åter. Athos hade redan varit ute sedan klockan sex på morgonen.
— Nå, har du fått några underrättelser? frågade Athos.
— Nej, inga. Man har ingenstans sett till d'Artagnan, och lika litet Porthos. Nå, än du då?
— Också ingenting!
— F-n besitta det! utropade Aramis.
— Ja, i sanning, återtog Athos, detta dröjsmål är inte naturligt. De togo genaste vägen och borde följaktligen ha varit framme före oss.
— Dessutom känna vi ju d'Artagnans raskhet i sina rörelser, sade Aramis, och han har säkert inte förspillt en enda timme, då han visste, att vi väntade honom.
— Om du minns, så ansåg han sig kunna vara här den femte i denna månad.
— Och nu ha vi den nionde! I kväll utgår den bestämda väntetiden.
— Vad skola vi göra, frågade Athos, om vi inte i afton fått höra av dem?
— Besitta, då ge vi oss ut på spaning efter dem.
— Överenskommet! svarade Athos.
— Men Raoul? frågade Aramis.
Ett moln förmörkade Athos panna.
— Jag är mycket orolig för Raoul, sade han. Han fick i går bud från hans höghet prinsen, begav sig till honom i Saint-Cloud och har ännu inte kommit tillbaka.
— Har du ännu inte träffat fru de Chevreuse?
— Nej, hon var inte hemma. Och du, Aramis, har väl varit hos fru de Longueville?
— Ja. Hon var inte heller hemma, men hade åtminstone lämnat uppgift på sin nya bostad.
— Var bodde hon då?
— Det kan du aldrig gissa!
— Nej, hur skulle jag kunna gissa, var den vackraste och mest verksamma av alla frondens damer befinner sig.
— På Hôtel de ville, min vän.
— Vad? På Hôtel de ville! Har hon blivit borgmästarinna?
— Nej, men hon har tills vidare blivit drottning i Paris, och som hon inte genast vågade slå sig ned i Palais-Royal eller i Tuilerierna, tog hon sin bostad i Hôtel de ville, där hon ofördröjligen ämnar skänka den käre hertigen en arvinge.
— Ah! Och vad skola vi nu fördriva tiden med tills i kväll?
— Du glömmer, att vi ha en angelägen sysselsättning, som väntar oss.
— Var då?
— Vid Charenton, för tusan! Jag hoppas, att där enligt löfte få träffa en viss herr de Châtillon, som jag länge avskytt.
— Varför det då?
— Därför att han är bror till en viss herr de Coligny.
— Ja visst, det är sant… han som påstod sig ha äran att vara din rival. Men han vart hårt straffad för denna djärvhet, och därmed borde du vara belåten.
— Ja, men det är jag ändå inte. Jag är hämndlysten… det är den enda omständighet, vari jag liknar kyrkans tjänare. För övrigt vet du väl, Athos, att du inte alls är tvungen att göra mig sällskap, om du inte är hågad.
— Åh, sade Athos, du skämtar!
— Gott, återtog Aramis, om du verkligen har lust att följa mig, så ha vi ingen tid att förlora. Trumman har redan gått, jag mötte kanonerna och såg borgarna, som ställde upp sig i slagordning på torget vid Hôtel de ville. Man kommer att slåss i trakten av Charenton, som hertig de Châtillon sade i går.
— Jag trodde eljest, att den gångna nattens underhandlingar skulle ha gjort någon förändring i dessa krigiska rustningar, sade Athos.
— Ja, visserligen, men man kommer ändå att slåss, om också blott för att desto bättre kunna dölja dessa underhandlingar.
— Stackars folk, sade Athos, som måste låta döda sig för att man skall återställa Sedan åt hertig de Bouillon, giva hertig de Beaufort survivans på amiralsämbetet och koadjutorn kardinalstiteln!
— Åh, min vän, återtog Aramis, medgiv, att du inte skulle filosofera så mycket över det där, om inte din Raoul vore inblandad däri.
— Kanske du har rätt, Aramis.
— Nåväl, låt oss då begiva oss till stridsplatsen! Det är antagligen en säker utväg att återfinna d'Artagnan, Porthos och kanske även Raoul.
— Ack! suckade Athos.
— Seså, min vän, sade Aramis, nu då vi äro i Paris igen måste du lägga bort den där vanan att ständigt sucka. För tusan, krig som krig! Är du inte längre krigsman, har du blivit präst kanske? Se där några behjärtade borgare, som ge sig av; det är en uppiggande syn, på min ära! Och se den där kaptenen… han har en riktigt militärisk hållning, den gynnaren!
— Ah! utbrast Grimaud.
— Vad är det? frågade Athos.
— Planchet, herre, svarade Grimaud.
— I går löjtnant, i dag kapten, i morgon kanske överste! sade Aramis.
— Låt oss inhämta några underrättelser av honom, föreslog Athos.
De båda vännerna redo fram till Planchet, som stoltare än någonsin över att få visa sig i hela glansen av sin nya värdighet, värdigades förklara, att han fått order att fatta posto på Place Royale med tvåhundra man, som utgjorde parisarnas eftertrupp, och att, om så behövdes, därifrån marschera till Charenton.
Som Athos och Aramis hade samma väg, följde de Planchet. Den senare manövrerade ganska skickligt med sitt manskap och ordnade det plutonvis på Place Royale.
— Det blir en het dag, sade Planchet i krigisk ton.
— Utan tvivel, svarade Aramis, men det är långt härifrån till fienden.
— Vi skola nog förkorta avståndet, min herre, svarade en underofficer.
Aramis hälsade Planchet och sade, i det han vände sig till Athos:
— Jag bryr mig inte om att stanna här bland allt det här folket. Låt oss fortsätta framåt, så få vi en bättre överblick över saker och ting.
— Dessutom skulle herr de Châtillon inte komma att söka dig på Place Royale, inte sant? Låt oss då rida framåt.
— Har inte du också några ord att säga herr de Flamarens?
— Min vän, svarade Athos, jag har föresatt mig, att inte draga värjan, förrän jag ovillkorligen tvingas därtill.
— Hur länge har denna föresats varat?
— Alltsedan den stund, då jag drog min dolk.
— Åh, jag förstår… ännu ett minne av herr Mordaunt!
Bah, min bäste vän, det fattas bara att du skulle känna samvetskval över att ha dödat den där ormen!
— Tyst, min vän! svarade Athos, i det han lade ett finger på sin mun med det svårmodiga leende, som var honom eget, låt oss inte tala mer om Mordaunt… det skulle bringa oss olycka.
Athos sporrade sin häst och red, tätt följd av Aramis, genom Fécampdalen, som vimlade av väpnade borgare.