Myladys son/Del II/Kapitel 35

←  Högste befälhavarens tre löjtnanter

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Striden vid Charenton

Vägen till Picardie  →

XXXV.
STRIDEN VID CHARENTON.

ALLT EFTERSOM ATHOS OCH ARAMIS REDO längre fram förbi de i särskilda divisioner efter varandra uppställda kårerna, sågo de polerade och glänsande harnesk efterträda de rostiga vapnen och blixtrande musköter avlösa bardisanerna.

— Här tror jag att verkliga slagfältet är, sade Aramis. Ser du den där kavallerikåren, som håller sig framför bron med pistolerna i hand? Ah, akta dig, nu kommer artilleriet!

— Men, min vän, vart har du fört oss? sporde Athos. Jag tycker mig överallt omkring oss se ansikten, som tillhöra officerare vid kungliga armén. Är det inte herr de Châtillon själv, som närmar sig med dessa båda officerare?

Athos drog värjan, medan Aramis, i den tron att han verkligen överträtt gränsen för parisarnas läger, förde handen till pistolhölstret.

— God dag, mina herrar, sade hertigen, i det han närmade sig dem, jag ser, att ni inte förstå, vad som försiggår här, men några ord skola förklara allt. Vi ha för ögonblicket vapenvila. Man håller sammanträde; hans höghet prinsen, herrar de Retz, de Beaufort och de Bouillon tala i denna stund politik. Det blir kanske ingen förlikning av, och då träffas vi åter, chevalier, eller också komma de överens om fredsvillkoren, och då träffas vi i alla fall, så snart jag blir fri från mitt befäl.

— Ni talar förträffligt, min herre, svarade Aramis. Tillåt mig göra en fråga.

— Var så god, min herre.

— Var äro de underhandlande?

— I Charenton, andra huset till höger, då man kommer från Paris.

— Och detta sammanträde var inte påtänkt förut?

— Nej, mina herrar. Det tycks vara en följd av de nya förslag, herr Mazarin i går framställt till prinsarna.

Athos och Aramis sågo leende på varandra; de visste bättre än någon, vari dessa förslag bestodo, till vilka de blivit framställda och vem, som framställt dem.

— Och huset, där sammanträdet hålles, sade Athos, tillhör…?

— Herr de Chanleu, som för befälet över edra trupper i Charenton. Jag säger edra trupper, emedan jag antar, att herrarna äro frondörer.

— Ja, nära nog, svarade Aramis.

— Hur? Nära nog?

— Ja, min herre, det vet ni bättre än någon; i dessa tider kan man inte så noga bestämma, vad man är.

— Vi äro för konungen och prinsarna, inföll Athos.

— Låt oss förstå varandra rätt, sade Châtillon. Konungen är med oss och har till högste befälhavare utsett hertig d'Orléans och prins de Condé.

— Ja, svarade Athos, men hans plats är i våra led med herrar de Conti, de Beaufort och de Bouillon. Och om detta sammanträde inte leder till någon överenskommelse, tänker ni då försöka erövra Charenton?

— Ja, jag är beordrad därtill. Jag kommenderar anfallstrupperna och skall göra mitt bästa för att lyckas.

— Min herre, sade Aithos, eftersom ni har överbefälet, så bör ni känna alla edra officerare, åtminstone de mera framstående, inte sant?

— Ja, i det närmaste.

— Var då god och säg mig, om ni har under ert befäl en chevalier d'Artagnan, löjtnant vid musketörerna?

— Nej, min herre, han är inte med oss. För mer än sex veckor sedan lämnade han Paris i och för någon beskickning till England.

— Jag vet det, men jag trodde, att han hade kommit tillbaka.

— Nej, min herre, och så vitt jag vet, har ingen sett honom, sedan han reste. Jag kan säga er detta så mycket mer bestämt som musketörerna äro bland våra trupper, och herr de Cambon tills vidare sköter herr d'Artagnans tjänst.

De båda vännerna sågo på varandra.

— Hör du? sade Athos.

— Det var besynnerligt.

— Det är intet tvivel mer, att någonting hänt dem på vägen.

— Vi ha i dag den nionde, i kväll utgår den bestämda tiden. Få vi inga underrättelser i afton, så resa vi i morgon bittida.

Athos böjde jakande på huvudet och vände sig åter till Châtillon.

— Och herr de Bragelonne, en yngling om femton år, anställd hos hans höghet prinsen, har han den äran att vara känd av er?

— Ja, han kom i dag på morgonen med prinsen. En intagande ung man! Är han en vän till er, herr greve?

— Ja, min herre, och jag skulle gärna vilja träffa honom, om det låter sig göra?

— Det går nog för sig. Var god och följ mig, så skall jag föra er till högkvarteret.

— Vad nu? utropade Athos, i det han vände sig om. Vad är det för buller bakom oss?

— En hop ryttare närma sig, svarade Châtillon.

— Jag känner igen koadjutorn på hans hatt à la fronde.

— Och jag herr de Beaufort på hans vita plymer.

— De komma i galopp. Hans höghet prinsen är med dem. Ah, se nu lämnar han dem!

— Man slår rappell! ropade Châtillon. Hör ni?

Man såg nu verkligen soldaterna skynda till sina vapen, och de avsuttna ryttarna åter sitta upp. Trumpeterna smattrade och trummorna dånade. Hertig de Beaufort drog sin värja.

Prinsen å sin sida lät även slå rappell, och alla de officerare vid armén, som för tillfället blandat sig med de parisiska trupperna, skyndade nu till honom.

— Mina herrar, sade Châtillon, det synes tydligt, att stilleståndet är brutet, man kommer att slåss. Begiv er därför tillbaka till Charenton, ty inom kort går jag till anfall. Där ser ni signalen, som prinsen ger mig.

En kornett syntes verkligen tre gånger höja prinsens fana i luften.

— Vi träffas åter, herr chevalier, ropade Châtillon. Därpå satte han av i galopp för att hinna upp sitt följe.

Athos och Aramis vände om sina hästar och redo bort för att hälsa koadjutorn och hertig de Beaufort. Herr de Bouillon hade vid slutet av sammanträdet fått ett så svårt anfall av gikt, att man måste i bärstol föra honom tillbaka till Paris.

Hertig d'Elboeuf däremot red genom parisarméns led, omgiven av sina fyra söner som av en stab.

Mellan Charenton och den kungliga armén utbredde sig nu ett vidsträckt, tomt fält, som tycktes bereda sig att tjäna till de fallnas sista vilobädd.

— Den där Mazarin är verkligen en skamfläck för Frankriket sade koadjutorn, i det han spände till sitt värjgehäng, han är en roffare, som vill förvalta hela landet som ett arrendehemman. Därför kan Frankrike inte hoppas på någon fred förrän det blivit av med honom!

— Det tycks, som om man inte kommit överens om färgen på hatten, sade Aramis.

I detsamma höjde hertig de Beaufort sin värja.

— Mina herrar, sade han, vi ha underhandlat förgäves; vi ville befria oss från den där smulgråten Mazarini, men drottningen, som är så bedårad av honom, vill ovillkorligen behålla honom som minister. Därför återstår oss blott en utväg… nämligen att klå upp honom ordentligt.

— Bra! sade koadjutorn. Herr de Beaufort låter höra sin vanliga vältalighet.

— Lyckligtvis rättar han med värjspetsen de bockar, han begår mot språket, sade Aramis.

— Bah! sade koadjutorn föraktfullt, jag kan försäkra er, att han under hela det här kriget visat sig mycket svag.

Även han drog nu värjan.

— Mina herrar, sade han, se där rycker fienden fram mot oss. Jag hoppas vi skola bespara honom halva vägen.

Och utan att fråga efter, huruvida man följde honom eller ej, galopperade han iväg.

Hans regemente, som kallades Corinthe-regementet efter namnet på hans ärkebiskopsstift, satte sig i rörelse bakom honom och började striden.

Hertig de Beaufort å sin sida kastade sitt kavalleri under befäl av herr de Noirmoutiers mot Etampes, där det skulle möta en av parisarna ivrigt väntad livsmedelstransport.

Herr de Chanleu, som förde överbefälet på platsen, höll sig redo att med kärnan av sina trupper avvärja stormningen samt till och med försöka ett utfall, om fienden blev tillbakadriven.

Efter en halvtimmes förlopp hade striden börjat på alla håll.

Koadjutorn, som var avundsjuk på de Beauforts rykte, hade ryckt fram och gjorde själv underverk av tapperhet. Man vet, att hans egentliga kallelse var svärdet, och att han kände sig lycklig, så ofta han fick tillfälle att draga det ur slidan, lika gott för vem eller för vad. Men om han också vid detta tillfälle väl fullgjorde sin plikt som soldat, uppfyllde han den däremot dåligt såsom överste. Med sju- eller åttahundra man störtade han fram mot tretusen, vilka i sin tur stormade fram i en enda fruktansvärd massa och lätt tillbakadrevo koadjutorns soldater, vilka kastades mot vallarna. Elden från Chanleus artilleri hejdade emellertid tvärt den kungliga armén, och ett ögonblick syntes den vackla. Detta varade dock ej länge, och den drog sig tillbaka bakom en liten skog och en grupp av hus för att åter ordna sig.

Chanleu trodde stunden vara inne; han ryckte ut i spetsen för två regementen för att förfölja den kungliga armén, men denna hade, som sagt, redan ordnat sig och förnyade nu sitt anfall, anförd av herr de Châtillon i egen person.

Anfallet var så kraftfullt och leddes så skickligt, att Chanleu och hans män nästan omringades. Chanleu kommenderade reträtt, som företogs fot för fot och steg för steg. Strax därpå föll olyckligtvis Chanleu, dödligt sårad.

Châtillon såg honom stupa och förkunnade högt hans död, vilket livade modet hos kungliga armén och fullständigt nedbröt det hos de två regementen, med vilka Chanleu gjort sitt utfall. Var och en tänkte blott på sin egen räddning och alla flydde tillbaka till förskansningarna, utanför vilka koadjutorn åter försökte ordna sitt illa tilltygade regemente.

En kavalleriskvadron ryckte nu hastigt fram mot de segrande, vilka tillika med de flyende bröto in i förskansningarna. Athos och Aramis stormade i spetsen för de angripande, Aramis med värja och pistol i hand, Athos däremot med värjan i slidan och pistolen i hölstret.

Athos var lugn och kall som på en parad, men hans vackra och ädla blick förmörkades, då han såg så många människor döda varandra, offrade av den kungliga egensinnigheten å ena sidan och prinsarnas avund å den andra.

Aramis däremot stred och uppeldades enligt sin vana. Hans livliga ögon började glöda, hans välformade mun smålog med ett förfärande leende, hans vidgade näsborrar inandades ångan av blodet; alla hans värjsting träffade säkert, och med kolven av sin pistol gav han de sårade nådestöten.

Från motsatta sidan, i kungliga arméns första led framstormade två ryttare, den ene betäckt med ett förgyllt harnesk, den andre med ett enkelt kyller, varur ärmarna av en blå sammetsrock stucko fram. Ryttaren med det förgyllda harnesket rusade mot Aramis och riktade mot honom en värjstöt, vilken Aramis med sin vanliga skicklighet parerade.

— Ah, är det ni, herr de Châtillon! utropade chevaliern. Välkommen, jag väntade er just!

— Jag hoppas, alt jag inte låtit er vänta för länge, min herre, svarade hertigen, i alla fall är jag nu här.

— Herr de Châtillon, återtog Aramis, i det han ur hölstret drog fram sin andra pistol, som han sparat för detta tillfälle, jag tror, att om er pistol är avlossad, är ni dödens man.

— Nej, dess bättre är den inte avlossad, svarade Châtillon, i det han sporrade sin häst och med värjan i högsta hugg störtade på sin fiende.

Aramis väntade honom med det förfärliga leende som vid dylika tillfällen var honom eget, och Athos som såg Châtillon med blixtens snabbhet rusa på Aramis, öppnade munnen för att skrika: Skjut, men så skjut då! när skottet i detsamma avlossades. Châtillon utsträckte armarna och föll baklänges över hästryggen.

Kulan hade inträngt i bröstet genom urringningen på hans harnesk.

— Det är ute med mig, mumlade hertigen.

Han gled ned från sin häst på marken.

— Jag sa er det ju, min herre! Och nu gör det mig ont att jag så väl hållit mitt ord. Kan jag på något sätt hjälpa er?

Aramis beredde sig att stiga av hästen, då han helt plötsligt fick en häftig stöt i sidan. Det var en värjstöt, men harnesket avvärjde den.

Han vände sig om och fattade den nye angriparen om handleden. I detsamma höjdes samtidigt två rop, det ena från honom själv, det andra från Athos:

— Raoul!

Den unge mannen, som på samma gång igenkände chevalier d'Herblays ansikte och sin fars röst, sänkte genast sin värja. Flera ryttare vid parisarmén störtade i detta ögonblick på Raoul, men Aramis betäckte honom med sin värja.

— Han är min fånge! Vänd er mot andra! ropade han.

Athos tog tygeln till sin sons häst och förde honom bort, från stridsplatsen.

Hans höghet prinsen, som i andra linjen understödde Châtillon, syntes nu mitt i stridsvimlet; man såg hans örnblick ljunga och igenkände honom på hans hugg.

Vid hans åsyn störtade koadjutorns regemente, vilket denne trots alla ansträngningar ej lyckats ordna, mitt in bland de parisiska trupperna, slog omkull allt i dess väg, flydde tillbaka in i Charenton och sprängde därigenom utan att hejda sig. Bortryckt av sina trupper ilade koadjutorn förbi den lilla grupp, som bildades av Athos, Aramis och Raoul.

— Ah! ropade Aramis, som i sin avundsjuka ej kunde låta bli att känna en viss skadeglädje över koadjutorns nederlag, i egenskap av ärkebiskop bör ni väl känna till den heliga skrift.

— Och vad har skriften för gemenskap med vad som hänt mig? sporde koadiutorn.

— Jo, att hans höghet prinsen i dag behandlar er som den helige Paulus gjorde… det här var första episteln till korintierna.

— Seså, sade Athos, infallet var kvickt nog, men vi ha nu inte tid till sådant. Framåt, eller rättare tillbaka! Ty det ser verkligen ut som om frondörerna förlorat slaget.

— Det är mig likgiltigt, svarade Aramis. Jag kom hit för att träffa Châtillon, och jag är nöjd. En duell med en Châtillon… det är ju inte illa!

— Och en fånge till på köpet! tillade Athos, i det han visade på Raoul.

De tre ryttarna fortsatte i galopp.

Den unge mannen hade darrat av glädje, då han återsåg sin far. De redo nu vid varandras sida, och ynglingens vänstra hand vilade i Athos högra.

Då de hunnit ett stycke bort från slagfältet, frågade Athos:

— Vad skulle du så långt fram i elden att göra, min vän? Jag tycker, att din plats inte hade varit där, då du inte var bättre rustad för striden.

— Det var inte heller meningen att jag skulle strida i dag, herr greve. Jag hade fått ett uppdrag till kardinalen och begav mig av till Ruveil, då jag såg hertig de Châtillon rycka fram till anfall och fick lust att storma fram vid hans sida. Han sade mig då, att två ädlingar vid parisarmén sökte mig och uppgav att den enes namn var greve de La Fère.

— Vad? Du visste, att vi voro här och ville ändå döda din vän, chevaliern?

— Jag kände inte igen chevaliern i hans rustning, sade Raoul rodnande, men jag borde ha känt igen honom på hans skicklighet och kallblodighet.

— Tack för artigheten, min unge vän, sade Aramis. Det hörs nog vem som givit er undervisning i belevenhet. Ni ämnar er alltså till Rueil, till kardinalen?

— Ja, jag har en depesch från prinsen till hans eminens.

— Då måste du överbringa den genast, sade Athos.

— Vänta litet, jag ber! sade Aramis. Intet falskt ädelmod, bäste greve! För tusan, vårt öde och än mer, våra vänners, beror kanske på den där depeschen.

— Men ynglingen får inte svika sin plikt, genmälde Athos.

— Först och främst är denne yngling nu vår fånge, det glömmer du, min vän, och det som vi nu göra, är vanligt i ärligt krig. Giv hit depeschen, Raoul!

Raoul tvekade och såg på Athos som för att i hans blickar läsa en förhållningsorder.

— Lämna ut depeschen. Raoul, sade Athos, du är chevalier d'Herblays fånge.

Raoul gav vika med en viss motvilja, men Aramis, mindre samvetsöm än Athos, grep ivrigt depeschen, genomläste den och lämnade den sedan till Athos.

— Du, sade han, som är en rättrogen, läs och se, och när du tänkt på saken, skall du kanske anse, att försynen själv fört detta brev i våra händer.

Athos tog brevet, rynkade på ögonbrynen, men tanken på att brevet kunde innehålla nägot om d'Artagnan, hjälpte honom att besegra den motvilja han kände för att läsa det.

Brevet var av följande innehåll:

»Monseigneur! Till förstärkning av herr de Comminges trupp sänder jag i kväll till ers eminens de tio man ni begärt. De äro goda soldater, som säkert äro i stånd att taga hand om de två farliga motståndare, vilkas skicklighet och slughet ers eminens fruktar.»

— Aha! utropade Athos.

— Nå, frågade Aramis, vad tror du om de två motståndarna, för vilkas bevakning kardinalen behöver tio goda soldater utom Comminges trupp? Likna de inte som två vattendroppar d'Artagnan och Porthos?

— Låt oss hela dagen ströva omkring i Paris, och om vi inte i kväll erhållit underrättelser, bege vi oss på väg till Picardie, och jag är säker på, att d'Artagnans rika uppfinningsförmåga snart skall ge oss någon ledtråd eller anvisning, som skall skingra vår ovisshet.

— Gott, vi bege oss genast till Paris och fråga Planchet, om han inte fått någon underrättelse om sin forne husbonde.

— Den stackars Planchet, han är nu kanske dödad. Alla dessa krigiskt sinnade borgare drogo väl ut i striden och blevo nedgjorda.

Som detta tycktes ganska sannolikt, var det med en känsla av oro, de båda vännerna genom Templeporten åter redo in i Paris och styrde kosan till Place Royale, där de trodde sig kunna erhålla underrättelser om de stackars borgarna. Men de två vännernas överraskning var stor, då de funno dem och deras kapten under skämt och drickande ännu kampera på Place Royale, ehuru de utan tvivel begrätos av sina familjer, som hörde kanondundret från Charenton och trodde dem vara mitt i elden.

Athos och Aramis frågade ännu en gång Planchet, men han hade alltjämt icke hört något om d'Artagnan. De ville taga honom med sig, men han förklarade, att han icke utan överbefälhavarens order kunde lämna sin post.

Först klockan fem kommo borgarna tillbaka till sina hem, där de uppgåvo sig komma direkt från striden, ehuru de ej förlorat Ludvig XIII:s bronshäst ur sikte.

— Blixt och dunder! sade Planchet, då han åter inträdde i sin bod vid Lombardsgatan, vi ha blivit slagna i grund… Jag kan aldrig trösta mig över det!