Myladys son/Del II/Kapitel 40

←  Försiktighetsmått

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Förståndet och armen

Armen och förståndet  →

XL.
FÖRSTÅNDET OCH ARMEN.

LÅTOM OSS NU FÖRFLYTTA OSS FRÅN orangeriet till jaktpaviljongen.

I bottenvåningen av denna paviljong voro d'Artagnan och Porthos inneslutna och tillbringade där de långa timmarna av en fångenskap, som var så oförenlig med deras naturer.

Likt ett lejon i bur gick d'Artagnan med stirrande blick emellanåt dovt rytande fram och tillbaka längs järngallret för ett stort fönster, som vette utåt gården.

Porthos smälte under tystnad en förträfflig middag, vars kvarlevor man nyss borttagit.

Den ene tycktes berövad sitt förnuft, men han överlade; den andre åter tycktes överlägga, men han slumrade; hans slummer var likväl mycket orolig, vilket man kunde märka av det oregelbundna och avbrutna sätt, varpå han snarkade.

— Seså, sade d'Artagnan, nu börjar dagen redan avtaga. Klockan är väl omkring fyra på eftermiddagen. Det är snart etthundraåttiotre timmar, som vi varit här.

— Hum, sade Porthos för att någonting svara.

— Hör du då inte, din sjusovare? ropade d'Artagnan otålig över att en annan kunde på dagen överlämna sig åt sömnen, då han för sin del knappt kunde sova om natten.

— Vad då? frågade Porthos.

— Vad jag säger.

— Vad säger du då?

— Jag säger, återtog d'Artagnan, att det nu snart är etthundraåttiotre timmar vi varit här.

— Det är ditt eget fel, svarade Porthos.

— Vad? Mitt fel?

— Ja, jag föreslog dig ju att befria oss härifrån.

— Genom att ta bort en järnstång eller spränga en dörr?

— Ja visst.

— Porthos, personer sådana som vi rymma inte så där helt enkelt och simpelt.

— Jag för min del, sade. Porthos, skulle gärna rymma på det enkla och simpla sätt, som du tycks förakta.

D'Artagnan ryckte på axlarna.

— För övrigt, sade han, är det inte nog med att slippa ut ur det här rummet.

— Min vän, sade Porthos, det tycks mig som om du i dag vore vid något bättre lynne än i går. Förklara mig då, varför det inte är nog med att slippa ut ur det här rummet.

— Det är inte nog, emedan vi, som varken ha vapen eller känna till lösen, inte skulle kunna ta femtio steg utan att bli anhållna av en skiltvakt.

— Nåväl, svarade Porthos, då avfärda vi skiltvakten och taga hans vapen.

— Ja, men innan han hunnit bli helt och hållet avfärdad, de där schweizarna äro alltid seglivade, skall han uppgiva ett skrik eller åtminstone ett klagoljud, som kommer att kalla ut hela vakten. Vi bli då omringade och fångade som rävar, vi som äro lejon, och man kommer att kasta oss i något mörkt fängelsehål, där vi inte ens ha den trösten att se Rueils grå himmel. För tusan, om vi blott hade någon utanför, någon, som kunde upplysa oss om slottets moraliska och fysiska topografi. Åh, så dum jag varit under alla de tjugu år jag ingenting haft för mig, som inte föll på den idén att använda någon av dessa lediga stunder till att taga kännedom om Rueil.

— Vad gör det? tyckte Porthos. Låt oss i alla fall bege oss av och försöka.

— Min vän, svarade d'Artagnan, vet du varför pastejbagare själva aldrig baka?

— Nej, svarade Porthos, men jag vill gärna veta det.

— Jo, därför att de frukta att i sina lärlingars närvaro bränna vid några tårtor eller förstöra några krämer.

— Nå, i så fall…

— I så fall skulle man göra narr av dem, och det går inte an, ser du, för en pastejbagarmästare, som är mån om sitt anseende.

— Men i vad avseende likna vi de där pastejbagarna?

— Jo, i det avseendet, att vi i fråga om äventyr aldrig böra misslyckas eller göra oss löjliga. Det är inte länge sedan vi misslyckades i England, vi blevo slagna, och det var en fläck på vårt rykte.

— Av vem blevo vi då slagna?

— Av Mordaunt.

— Ja, men vi dränkte herr Mordaunt till sist.

— Det är sant, och det skall i någon mån upprätta oss i eftervärldens ögon, såvida eftervärlden kommer att sysselsätta sig något med oss. Men hör på, min käre Porthos, ehuru herr Mordaunt visst inte var att förakta som fiende, så tycks mig herr Mazarin vara långt farligare, och vi kunna inte dränka honom så lätt. Låt oss ta oss till vara och hålla god min, för vi två kunna väl vara lika goda som åtta andra, tillade han med en suck, men vi kunna ändå inte jämföras med de fyra, du vet.

— Det har du rätt i, svarade Porthos, suckande, även han.

— Nåväl, Porthos, gör du som jag: gå här fram och tillbaka, tills vi fått någon underrättelse om våra vänner eller fått någon god idé; men sov inte titt och tätt som du gör; ingenting nedtynger sinnet så mycket som dylikt sovande. Och det öde, som väntar oss, blir kanske inte så svårt, som vi först föreställde oss. Jag tror inte, att Mazarin tänker på att låta halshugga oss, emedan han inte kan göra det utan rättegång, och rättegången skulle väcka uppseende och våra vänner skulle då inte låta herr Mazarin hållas.

— Vad du resonerar väl! sade Porthos med beundran.

Comminges kom in, åtföljd av en sergeant och två man, som buro in kvällsvarden i en med skålar och fat uppfylld korg. (Sid. 402.)

— Åh ja, inte så illa, svarade d'Artagnan. För övrigt, ser du, om man inte anställer rättegång mot oss, så måste man antingen behålla oss här eller flytta oss till annat håll.

— Ja visst.

— Nåväl, det är omöjligt, att Aramis, en så skicklig spårhund, och Athos, en så klok man, inte skulle upptäcka vårt tillhåll. Och då först är den rätta stunden inne.

— Ja, synnerligast som man här befinner sig långt ifrån illa… med undantag av en sak.

— Vad då?

— Har du inte märkt, d'Artagnan, att man tre dagar å rad givit oss griljerat fårkött?

— Nej, men om vi få det även fjärde gången, så klagar jag.

— Och dessutom saknar jag ibland mitt hem… det är bra länge sedan jag besökte mina slott nu.

— Glöm dem för tillfället, du ska nog få återse dem snart.

— Du lugnar mig, d'Artagnan.

— Gott, se då glad ut som jag, låt oss skämta med våra fångvaktare och bemöda oss om att roa soldaterna, eftersom vi inte kunna muta dem. Var litet vänligare mot dem, då de komma utanför våra fönstergaller. Hittills har du bara knutit näven åt dem, och ju mer vördnadsbjudande din knytnäve är, Porthos, desto mindre tilldragande förefaller den. Ah, jag ville ge mycket för att nu äga femhundra louisdorer!

— Jag också, svarade Porthos, som ej ville ge d'Artagnan efter i frikostighet, jag skulle vilja ge… hundra pistoler.

Så långt hade de båda vännerna hunnit i sitt samtal, då Comminges kom in, åtföljd av en sergeant och två man, som buro in kvällsvarden i en med skålar och fat uppfylld korg.

— Jaså, sade Porthos, återigen fårkött!

— Min bäste herr de Comminges, sade d'Artagnan, jag får säga er, att min vän, herr du Vallon, föresatt sig att gå till de största ytterligheter, om herr Mazarin envisas att ständigt ge honom samma slags kött.

— Ja, jag förklarar till och med, inföll Porthos, att jag inte äter något alls, om man inte genast tar bort det.

— Bär ut fårköttet, sade Comminges, jag önskar, att herr du Vallon superar gott och angenämnt, synnerligast som jag tänker meddela honom en nyhet, som jag tror skall ge honom god aptit.

— Skulle herr Mazarin till äventyrs ha avlidit? sporde Porthos.

— Nej, Jag måste tvärtom till min ledsnad säga er, att han mår förträffligt.

— Så mycket sämre! sade Porthos.

— Vad är det då för en nyhet? frågade d'Artagnan. En nyhet, då man sitter i fängelse, är något så sällsynt, att jag hoppas ni ursäktar min otålighet, herr de Comminges, i synnerhet som ni låtit oss förstå, att det var en god nyhet.

— Skulle det glädja er att höra, att greve de La Fère mår väl?

D'Artagnans små ögon uppspärrades till en ansenlig vidd.

— Om det skulle glädja mig! utropade han. Mer än så, det skulle göra mig lycklig!

— Nåväl, han har själv givit mig i uppdrag att framföra sina hälsningar till er och säga er, att han befinner sig vid god hälsa.

D'Artagnan var nära att hoppa till av glädje. Ett hastigt ögonkast tolkade hans tankar för Porthos; om Athos vet var vi äro, sade denna blick, om han hälsar till oss, då skall han också handla snart.

Porthos var icke särdeles skicklig i att förstå ögonspråket, men han hade vid Athos namn erfarit samma intryck som d'Artagnan och förstod därför denna gång betydelsen.

— Jaså, sade gascognaren helt artigt, ni säger alltså, att greve de La Fère bett er framföra sin hälsning till herr du Vallon och mig?

— Ja, min herre.

— Ni har alltså träffat honom?

— Ja visst.

— Var då, om jag får fråga?

— Helt nära här intill.

— Helt nära? upprepade d'Artagnan med blixtrande ögon.

— Ja, så nära, att om fönstren till orangeriet inte vore igenmurade, skulle ni kunna se honom härifrån.

— Han stryker omkring i trakten av slottet för att speja tänkte d'Artagnan, men högt sade han:

— Ni har kanske sett honom gå på jakt i parken?

— Nej, ännu närmare, mycket närmare. På andra sidan om den där väggen.

— På andra sidan om den här väggen? Vad finns då där? Man förde oss hit nattetid, så att jag ta mig tusan inte vet, var jag är.

— Nåväl, sade Comminges, antag en sak.

— Jag antar gärna allt vad ni vill

— Antag att det finns ett fönster på den där väggen, så skulle ni genom detta fönster kunna se greve de La Fère i sitt.

— Greve de La Fère bor alltså på slottet?

— Just det, ja.

— I vad egenskap då?

— I samma egenskap som ni.

— Athos är alltså fången?

— Ni vet väl, svarade Comminges skrattande, att det inte finns några fångar i Rueil, emedan här inte finns något fängelse.

— Låt oss inte leka med ord, min herre. Athos har arresterats!

— Ja, i går, i Saint-Germain, när han gick ut från drottningen.

D'Artagnans armar sjönko kraftlösa ned vid hans sidor. Man kunde ha trott. att han träffats av en åskvigg. Blekheten utbredde sig som en vit sky över hans brunaktiga ansikte, men försvann nästan lika hastigt.

— Fånge! upprepade han.

— Fånge! upprepade även Porthos, helt nedslagen.

Plötsligt lyfte d'Artagnan upp huvudet, och i hans ögon lyste en till och med för Porthos omärklig blixt. Men den nedslagenhet, som föregått denna flyktiga ljusglimt, tycktes genast återkomma.

— Åh, sade Comminges, som hyste en verklig tillgivenhet för d'Artagnan, alltsedan denne ryckt honom ur parisarnas våld vid Broussels arrestering, misströsta inte! Det var långt ifrån min mening att meddela er en tråkig underrättelse. Under nu pågående krig äro vi alla i en ganska oviss ställning. Skratta därför åt slumpen, som närmat er vän till er och herr du Vallon, i stället för att förtvivla däröver.

Denna uppmuntran hade likväl ingen verkan på d'Artagnan; han bibehöll sin sorgsna uppsyn.

— Hur såg han ut? frågade Porthos, då d'Artagnan alltjämt teg.

— Han såg ut att vara vid gott mod, svarade Comminges. Till en början var han väl nedstämd liksom ni, men när han fick veta, att kardinalen nu i kväll ämnar besöka honom…

— Ah, utropade d'Artagnan, ämnar kardinalen besöka greve de La Fère?

— Ja, han har låtit säga honom det. och när greve de La Fère fick veta det, bad han mig säga er, att han ämnade begagna den ynnest, kardinalen visade honom för att tala både för er och sin sak.

— Ah, den gode greven! sade d'Artagnan.

— Det var visst något, det! brummade Porthos. Just en stor ynnest! Anfäkta, greve de La Fère, vars släkt varit befryndad med familjerna Montmorency och Rohan, är väl mera värd, skulle jag tro, än en Mazarin!

— Sak samma, sade d'Artagnan i sin mest artiga ton; när man tänker rätt på saken, min käre du Vallon, är det ändå en stor ära för greve de La Fère, och det är dessutom ägnat att inge oss förhoppningar. Ett besök av kardinalen! Enligt min åsikt är det en så stor ära för en fånge, att jag tror, att herr de Comminges misstar sig.

— Vad? Misstar mig?

— Ja, det är väl inte kardinal Mazarin som ämnar hesöka greve de La Fère, utan greven, som kallats till kardinalen?

— Nej, nej, svarade Comminges, jag hörde mycket väl, vad kardinalen själv sade mig. Det är verkligen han, som ämnar besöka greve de La Fère.

D'Artagnan försökte uppfånga någon av Porthos blickar för att se, om hans kamrat uppfattade vikten av detta besök, men Porthos såg icke ens åt hans sida.

— Är det vanligt då, att kardinalen brukar promenera i sitt orangeri? frågade d'Artagnan.

— Ja, han stänger in sig där varje kväll, svarade Comminges. Antagligen begrundar han i ensamheten statens angelägenheter.

— Nå, då börjar jag tro, att Athos verkligen skall få besök av hans eminens. Han har väl för övrigt någon med sig?

— Två soldater.

— Och han talar om viktiga saker i två främlingars närvaro?

— Soldaterna äro schweizare och förstå bara tyska. För övrigt få de antagligen vänta utanför dörren.

D'Artagnan tryckte in naglarna i sin hand, för att hans ansikte icke skulle röja någon annan känsla än den han ville visa.

— Kardinalen bör väl i alla fall akta sig för att gå ensam in till greve de La Fère, sade d'Artagnan, ty greven är antagligen ursinnig.

Comminges skrattade.

— Åh, man skulle kunna tro, att ni äro kannibaler. Greve de La Fère är en mycket artig man, och för övrigt har han ju inga vapen. Vid första rop av hans eminens skulle de båda soldaterna, som åtfölja honom, skynda in.

— Två soldater! upprepade d'Artagnan, i det han tycktes påminna sig något. Ah, då är det väl därför, jag varje kväll hör två man ropas fram och ibland ser dem spatsera en hel halvtimme utanför vårt fönster?

— Ja, de vänta på kardinalen, eler rättare på Bernouin, som ropar på dem, då kardinalen går ut.

— Ståtliga karlar, på min ära! tillade d'Artagnan.

— De äro av ett regemente, som var med vid Lens, och som hans höghet prinsen givit kardinalen till hedersvakt.

— Ah, min herre, återtog d'Artagnan, liksom för att i korthet sammanfatta det långa samtalet, om blott hans eminens ville låta beveka sig och bevilja greve de La Fère vår frihet.

— Ja, det önskar jag också av allt mitt hjärta, svarade Comminges.

— Om han glömmer bort det tillämnade besöket, skulle det då falla sig olägligt för er att påminna honom därom?

— Nej, visst inte, tvärtom.

— Bra, det lugnar mig ändå något.

Denna skickliga vändning av samtalet skulle förefallit envar, som kunnat läsa i gascognarens själ som en utmärkt manöver.

— Nu, fortfor han, ber jag er blott om en ytterligare ynnest, min bäste herr de Comminges.

— Jag står helt och hållet till er tjänst, min herre.

— Ni träffar väl greve de La Fère?

— Ja, i morgon bittida.

— Vill ni då hälsa honom från mig och be honom att för mig försöka utverka samma gunst, som den han själv fått?

— Ni önskar då alt kardinalen skall komma hit?

— Åh nej, jag har inte så stora anspråk, men om hans eminens vill göra mig den äran att höra mig, det är allt vad jag önskar.

— Ah, mumlade Porthos, i det han skakade på huvudet, det skulle jag aldrig ha trott honom om! Vad olyckan ändå kan nedslå en människa!

— Det skall jag gärna göra, svarade Comminges.

— Säg även greven, alt jag mår bra och att ni fann mig nedstämd, men undergiven.

— Det gläder mig, att höra er tala så där.

— Och säg även detsamma om herr du Vallon.

— Om mig? Nej tack! utbrast Porthos. Jag är långt ifrån undergiven.

— Men du måste finna dig i ditt öde, min vän!

— Aldrig!

— Han finner sig nog, herr de Comminges. Jag känner honom bättre än han känner sig själv, och jag vet, att han har tusen utmärkta egenskaper, som han själv inte anar. Tyst, bäste du Vallon och underkasta dig ditt öde!

— Farväl, mina herrar! sade Comminges. Sov gott!

— Vi skola försöka.

Comminges bugade sig och gick. D'Artagnan följde honom med blicken i samma ödmjuka ställning och med samma undergivna uttryck i sitt ansikte. Men knappt hade dörren låsts efter drabantkaptenen, förrän d'Artagnan störtade fram till Porthos och tog honom i famn med ett uttryck av glädje, varpå man inte kunde misstaga sig.

— För tusan, sade Porthos, vad är det med dig? Har du blivit tokig, min stackars vän?

— Nej, men vi äro så gott som räddade, svarade d'Artagnan.

— Det kan jag då sannerligen inte finna, genmälde Porthos. Tvärtom äro vi ju nu fångna alla utom Aramis, och därför ha våra utsikter att slippa ut också minskats, sedan Mazarin fått en till i sin råttfälla.

— Nej, min käre Porthos, denna råttfälla var tillräcklig för två, men den är för liten för tre.

— Jag förstår inte vad du menar, sade Porthos.

— Det behövs inte heller, återtog d'Artagnan. Låt oss nu sätta oss till bords och hämta krafter… vi komma att behöva dem i natt.

— Vad skola vi då företaga oss i natt? frågade Porthos allt mer förundrad.

— Vi komma antagligen att resa.

— Resa?

— Seså, sätt dig nu till bords, min vän. Idéerna komma medan man äter. När jag efter maten fått mina idéer fullständiga, skall jag meddela dig dem.

Porthos var mycket ivrig att få höra d'Artagnans plan, men med kännedom om sin väns tillvägagångssätt, satte han sig till bords utan att envisas längre, och åt med en aptit, som gjorde heder åt hans förtroende till d'Artagnans rika uppfinningsförmåga.