[ 1 ]

Saga Om Hromund Gripsson.

1. Cap.

Om Kong Olof i Gardarike / hans männ och sammankomst med Hröngwid.

FÖr Gårdar eller Gardarike rådde en Kong / som Olof het; han war Gnodar-Asmunds son / en wälfrägdad mann. Twå bröder Kare och Örnulf woro Kongens Landtwärnsmänn / båda stora hermänn. Där bodde och en riker bonde / som het Griper / och kallades hans hustru Gunlöd / Hroks hin Swartes Dotter. Desse ägde nijo söner / nämliga: Hrolfer / Hake / Göter / Thröster / Angantyr / Loge / Hromunder / Helge / Kroker; alla ämneliga männ / doch war Hromunder för dem alla / ty han kunde ej rädas / warande därhos ögnafager / ljushåriger / axlbred / stor och stark / samt liker Hrof sin moderfader. Med Kongen woro twå männ / och het den ena Byllder / den andra Wole / elaka männ och bedrägeliga / doch af Kongen [ 2 ]mycket wärderade. Et sinn höllt Kong Olof wäster för Norrige med sin her / och seglade til Ulfwaskjären / han herjade där och lade sin flota wid et öland. Kongen bad Kare och Örnulf gå up på ön och weta / om de finge se några herskjep; de gingo up på landet / och sågo sex herskjep under en hamar eller sjöklippa / warandes ibland dem et Drakeskjep mycket skrytligt bygt. Kare kallar eller ropar til dem på skjepet / och spör / ho för skjepen rådde? En stor mann stod up på Draken och sade sig heta Hröngwider / frågande hwad de andra hete? Kare angaf sit och brödernas namn / med denna utlåtelse: jag wet ingen wärre än dig / och därföre wil jag hugga dig i små stycken. Då swarade Hröngwider: jag har herjat både somrar och wintrar i trettijo åhr / hållit sextijo strider och bekommit jämnan seger; mit swerd heter Brimthware / och har det aldrig huggit miste: Kom du här i morgon / Kare / jag skall wäl slidra swerdet i dit bröst. Kare sade sig ej skola drögja. Hröngwider måste eljest hwar dag wälja en mann för detta swärdets udd.

2. Cap.

Hromunder dräper Hröngwid.

BÅda bröderna komo altså tilbaka til Kongen / och sade honom denna tidenden; han böd dem hålla till strids / och det skjedde så. De hittades och började en hård strid / gående båda [ 3 ]bröderna wäl fram / och hade Kare altjämt åtta eller tolf männ i hugget. Detta såg Hröngwider / lopp så up på Kongsskjepet til Kare / och lade swerdet igenom honom. Strax Kare hade fått såret / sade han til Kongen: lefwen hell / Herre / jag månn nu gjästa Oden. Hröngwider hängde sedan Örnulf up på sit spjut / och efter dessa bröders fall / ropade han / at de andra skulle upgifwas / hwarpå et elakt knorr wart bland Kongens mannskap / och bet nu intet järn på Hröngwid. Det är berättat / at Hromunder Gripsson war i Kongens fölgje; han tog sig en klubba i handen / bant om sig et grått och sidt getaskjegg / och satte sedan en hatt på sit hufwud. Därpå stiger han fram / och finner båda bröderna döda; han tager sedan Kongens märke eller Baner / och lamar några Blåmänn til döds med klubban. Hröngwider sporde då / ho denna wore? eller är wäl detta / sade han / fadren åt Karen den Ilaka? Hromunder sade sit namn / och föregaf sig wilja hämna de slagna bröderna / skjönt Kare ej hade med sig någon skyldskap; han skulle därföre genast dräpa Hröngwid: hwarpå Hromund och gaf honom et stort klubbehugg / så at han därefter bar et lutande hufwud / och måste bekjänna / at än doch han warit wida i strider / hade honom doch aldrig så jämnstort hugg åkommit. Slog altså Hromunder andra hugget til Hröngwid / så at hans hös eller skalle brast; men i det tredje hugget måste han mista lifwet. Sedan gingo alla som efterlefde / Kong Olof til handa / och lyktade så striden.

[ 4 ]

3. Cap.

Kong Olof och Hromunder fara til Kong Thrains hög i Walland.

SEdan ransakade Hromunder skjepen / och fann en mann hålla eller luta sig up wid stamnen / den sama tilsporde han om namnet? Han swarade sig heta Helge hin Fräkne eller Modige / och wara Hröngwids broder / bryende sig ej om at bedja om fredighet. Hromund lät läka hans sår / och sedan seglade han helbregda til Swerige / blifwande där en Landtwärnsmann. Men Kong Olof hölt med sit mannskap wäster til Söderöjarna / geck där å land och tog strandhugg / eller slagteboskap wid stranden. En gubbe bodde nära där in til / och som Kongsmännen hade tagit hans kör / dem de då drefwo före sig / ty låt han mycket ömkeliga öfwer denna sin mistning. Hromunder kom i det sama til och sporde / ho han wore? Gubben swarade at hans bygd eller boställe war litet stycke dädan / och sade / at det wäl wore mera heder at bryta högar / och råna Wålars eller de dödas ägodelar / än röfwa Kåtkarlar och tiggare / utlåtande sig jämwäl / at hans namn wore Mane. Hromunder bad honom sägja / om han wiste hwaräst något sådant högspöke wore. Mane swarade / sig det wist weta / och sade; Thrain är en sådan / han want Walland under sig och wart där Kong; en stor Berserk / stark och trolldoms full; han war sedan satter i en hög med swerd / herkläder och mycket peningar samt gods; [ 5 ]menn fåå hafwa längtat dig. Hromunder sporde / hwad för led mann skulle dit segla? Gubben swarade / at mann må segla i rätt söder sex dagar. Hromunder tackade gubben för sin kungjörelse / gaf honom peningar och lät honom taga igen sina kör. De seglade altså dädan / alt efter som gubben hade wisat dem / och efter sex dagars frest eller förlopp / sågo de högen rätt före framstamnen.

4. Cap.

Hromunder går i högen / dräper Kongs Thrains wåle / och får där tre kåsteliga ting.

DÅ komo de wäster wid Walland / funno högen och begynte strax rifwa honom. När fyra dagar woro ledna / bruto de en glugga på högen / seende at där å en stol / sat en stor buse / blå och diger / all gullklädder / så at det skjen däraf; han wrålade högt och blåste eld. Hromunder spör då / ho wäl wille gå in i högen? och skulle den sama wälja honom tre gripar eller kåsteliga ting. Wole swarade: ingen må wilja gifwa ut sit lif för detta / och äro här nu sextijo männ / men detta troll månde wäl taga lifwet af dem alla. Hromunder sade / at Kare torde wäl detta wåga / om han wore lefwande; han hölle sig doch nu siälf för liklig at warda nedsläpt med et fäste eller rep / fast det wore bätre at nappas med åtta andra männ. Hromunder for så ned med et rep om natten / och när han kom dit / bar han samman mycket gods / och bant det i fäste endan. Thrain hade warit i forna dagar Kong öfwer Walland / och want alt med trolldom / gjörande mycket ondt af sig; och då han war så gammal / at han ej kunde strida längre / lät han sättja sig lefwande i en hög / samt därjämte mycket gods. Nu låg Hromunder hwarest et swerd hängde uppå en sylla [ 6 ]eller stålpe / ty tog han det neder / omgjordade sig och geck fram til stolen sägjande: det må nu stå mig an / at hugga / hälst ingen det förhindrar; eller huru står det til med dig / du gamla stålle. Såg du ej / at jag bar saman dit gods / och du sitter krokuger och stilla / lede hund; eller hwad war dig i ögonen / när du såg därå / at jag tog swerdet och det kåstbara hals smycket / samt andra dina dyra saker. Thrain swarade / at detta tyktes honom ej stort wara wärt / om han allenast låte sig sittja stilla å sin stol; och kunde jag / sade han / tilförene nog slå ifrån mig / men är nu nog rädder / om du skall ensam röfwa från mig ägodelarna; jag skall altså wäl förhindra dig de kåsteliga tingen / men du må se dig före emot mig / som nu är döder. Hromund sade: rör dig å fötterna / du rädde och blödige / och tag nu åter af mig swerdet / om du törs. Wålen swarade: det är ingen heder at bära swerd å mig wapnlösan / heldre wil jag röna aft eller krafter med dig / och bråttas. Hromunder kastade då swerdet bort / och förtröstade å sit afl. Thrain såg detta / och löste neder sin kjeril / den han hade uppe / och war då icke fryntliger / utan blåste på elden / när han war tilreds at äta ur kjetilen. Mycken glöd war emellan hans fötter / och kjetilen full af bukar. Han sat i en gullsömad råck / och båda hans händer wore inkrökta / samt naglarna inbögda för fingren. Hromunder sade: rusta dig / och skrid af stolen / arga skalk / och frå all ägendom röfwad. Wålen swarade: nu månn tid wara at stiga fram / hälst du så förbrår mig huglösan. Dagen led nu / och kwällen kom / ty wart det och mörkt i högen. Han geck altså til at bråttas med [ 7 ]Hromund / och kastade neder sin kjetil. Hromund ihärdade sig då / eller grep sig starkeliga an / och gingo de så hårt tilsaman / at stenar och stockar gingo up / hwar efter Wålen föll på det ena knäet och sade: du rustar mig hårt / och wist är du rasker. Hromunder swarade: stå du up åter på fötterna utan något stöd / och är du mycket lenare eller klemugare än gubben Mane sade. Då tog Thrain at trollas / och högen fylltes up med elak stank; han satte sina klor i Hromunds nacke / och slet kjöttet af benen alt neder öfwer härderna sägjande: ömka dig ej / fast än leken grånar och din kropp såras / ty nu skall jag rifwa dig lefwande i sönder. Ej wet jag / swarade Hromunder / hwadan sådan kattunge är komen i denna högen. Wålen sade: du måste wist wara född af Gunlöd / ty fåå äro dina likar. Hromunder swarade: det torde illa gå / at du klöser mig längre / och sedan bråttades de så hårt och länge / at alt skalk som nära war / til dess omsider Hromunder slog fötterna kånstigt undan honom / och war det då nog mörkt. Wålen sade då: nu want du mig med slughet / i det du tog bort mit swerd / som delte eller endade leken emellan oss; jag hade eljest längre lefwat i min hög / och warit ägare af mit gods / men det är icke gott at trösta för mycket på sina kåsteliga saker / hafwande jag aldrig tänckt / at du Mistilten / mit goda swerd / skulle warda mig til mens och skada. Nu wart Hromunder lös och nådde swerdet sägjande: herma eller förtäl mig nu / hwad många männ du i holmgång eller enstrid har wunnit med Mistilten? Wålen swarade: et hundrade tretijo fyra / och feck jag ändå ingen skråma eller sår. Kong Semming i Swe[ 8 ]rige och jag / rönte eller pröfwade wåra idrotter eller kånstiga öfningar / och utlät han sig / at jag skulle sent warda wunnen. Länge har du / sade Hromunder / warit människom til mens / och måna det wara et wälbestält wärk / at låta dig som först dö; ty högg han så hufwudet af Wålen och brände honom all up å båle / farande så därefter ur högen. Männen sporde då / huru Thrain och han hade skilts? Han swarade / at det hade gått efter önskan / och at han högg af honom hufwudet. Feck altså Hromunder de tre dyra tingen / dem han sökte i högen / nämliga: ringen / halssmycket och Mistilten; de andra fingo och mycket gods eller peningar. Sedan seglade Kong Olof dädan och hem / sättjandes sig sedan wid riksstyrslen i stillhet.

5. Cap.

Hromunder älskar Kongssystren Swanhwit / och måste så med sina bröder ryma från hofwet.

EFter detta wart Hromunder nog låfwad / wännsäll och storgifwen. Han gaf et sinn den mannen / som Hroker het / en godan gullring / som wog et öre; [ 9 ]det feck Wole weta / och drap så Hrof å nattetid / tagande ringen med sig bort. Men om Kongen det hörde / sade han sig skola löna Wole någon gång hans falskhet och förräderi. Kongen ägde twänne systrar; den ena het Dagny den andra Swanhwit / som war kiäckare i allo / och fans ingen hännes like / imillan Swerige och Halogaland. Hromunder Gripsson war nu hema / och gjorde sig kåt eller lustig med Swanhwit / och frucktade i dy måle hwarken för Wole eller Byllde. Hon talte et sinn til Hromund och sade / at Wole och Bylder månde förtala honom hos Kongen. Han swarade: jag rädes för inga arga folar och bofwar / och så länge du wil unna mig dit samtal / må jag och tala med dig. Doch hade detta förförande den magten / at Hromunder och hans bröder måste ryma från Kongshirden eller hofmännen / och fara hem til deras fader. Litet därefter / talte Swanhwit til Kong Olof och sade: nu är Hromunder bortdömder från Kongshirden / som doch måste ökte eder heder; men j hafwen i stället hos eder de twänne / som hwarken skjöta heder eller dygd. Kongen swarade: hört hafwer jag omtalas / at han skulle hafwa bedragit dig / och skall altså swerdet skilja edar kjärlek. Litet minnes du nu / sade hon / då han gick in i högen / där likwäl ingen annan det torde; skola derföre Wole och Byllde förr hänga (än det sker); hwarpå hon geck hasteliga bort.

[ 10 ]

6. Cap.

Hromunder warder öfwertalter at fara til strids på Wänersjsen, emot Swenska Kongarne Halldingarne, där hans bröder warda slagne.

NÅgot senare komo twå Kongar af Swerige / båda kallade Halldingar (Haddingar) och war Helge hin Fräkne / Hröngwids broder / med dem. De budo Kong Olof til strids wäster å Wänis- (Wäners) jsen (i Wästergötland) / och wille han nu heldre möta dem än fly sit odal och rike; han skickade altså til Hromund och hans bröder bod / at fölgja sig. Hromunder wille ingaledes fara / utan sade at Byllde och Wole wäl dugde / och kunde de alt winna med Kongen. Denne for altså åstad med sit mannskap / men Swanhwit wart af sådan oförmodelig händelse betagen / och for hem til Hromund; han tog hänne wäl emot / och sade hon til honom: wärdera du min bön mera än min broders begjäran / och bewisa så Kongen hjälp; jag wil gifwa dig en skjöld jämte et widhängande strumpeband / och skall ingen ting skada dig / medan du det hafwer. Hromunder tackade hänne för den gåfwan / och hon gladdes där wid; ty gjorde han sig färdig med sina otta bröder. Kongen kom nu med sin her til Wäners jsen / och war Swenska mannskapet där före; men strax det om morgonen wart stridsljust / wäpnade mann sig å jsen / och sökte de Swenska hårt fram. Strax striden tog til / wart Byllder slagen / men Wole kom [ 11 ]då ej fram. Kong Olof och Kong Hallding möttes då / och lycktade deras widskifte så / at Kong Hallding wart sargad. Hromunder hade imedlertid satt et röktält på hinsidan siön / och hans bröder herklädde sig bittida om mårgonen. Då sade Hromunder: jag har illa drömt i natt / och månn altså ej alt gå efter önskan / skall jag och därföre i dag ej fara til striden. Hans bröder sade / at det wore stor skamm at ej töra hjälpa Kongen / och doch wara i det ärendet komen. De gingo dy ensama til striden och sökte hårt fram / fällande hwar och en twärt om annan / som dem mötte af Halldingarnes folk. En trollkunnig kona war der komen i en Swane liknelse eller ham; hon galte eller mumlade med så mycket trollsläte / at ingen af Olofs männ förmåtte sig wärja; hon flög öfwer Gripssöner och sang högt / och het hon Kara. Helge hin Fräkne mötte dessa bröder sama gång / och drap dem alla otta saman.

7. Cap.

Hromunder dräper Helge hin Fräkna / warder sargad / och mister swerdet Mistilten.

WJd detta kom Hromunder til striden; Helge hin Fräkne kände honom och sade: nu är den här kommen / som drap min broder Hröngwid / och må du nu förese dig med det swerdet / som du sökte i högen; du war nu fiärran / när jag drap dina bröder. Hromunder swarade: ej tarf du Helge at [ 12 ]förebrå mig någon huglösa; ty anten skall jag eller och du nu falla. Helge sade: Mistilten är så tungt wapn / at du ej kan det föra / ty wil jag låna dig annat swerd / det du kan bära. Hromunder swarade: ej höfwes at du förwiter mig någon huglösa; utan må du minnas det hugget / som jag gaf Hröngwid din broder / då hans skalle mölades eller sönderslogs; Helge sade: du Hromunder har bundit wid dina hand en jungfrus strumpeband; skilg dig wid den skjölden du bär / ty du får intet sår medan du detta hafwer; och förmodar jag sannerliga / at du tror på den sama mön. Hromunder tolde då ej längre sådana skiällsord / och kastade så neder skjölden. Helge hin Fräkne hade tilförene haft jämnan seger / och wann alt med trolldom; hans frilla het Kara / den sama som war i Swanehamen. Han swängde nu swerdet så högt up öfwer sig / at det tog i sönder Swanans fotlägg / och rände sedan neder i jorden up til fästet; hwarpå han sade: nu är min lycka faren / och illa bars nu til / at jag miste dig. Hromunder sade: Helge / du orsakade dig nu en sorglig olycka när du drap skiälfwa din frilla / och är wäl din lycka faren. Då föll och Kara ned döder; men af det hugget som Helge högg til Hromunder / så at swerdet sanck alt til fästet / träffade swerdsudden Hromunders kwed / och ristade den alt neder; doch när Helge lutade sig efter hugget / war Hromunder ej sener / utan högg med Mistilten i Helges [ 13 ]hufwud och klöf hans hjälm samt skalle / så at det stadnade i härdarna / och feck det då därigenom en remna. Efter detta tog Hromunder en tygelknif / och stack flikor på kweden / samt hål i sårendarna; han wrok så in istret / som ute hängde / och saman nästade sedan kweden med band / bindande sedan kläderna hårt åt. Hwarefter han slogs häftigt / och fällte hwar twärt om annan; hållande därmed fram til midnatten / då och det mannskap flydde / som war kwar af Halldingarna / hwarmed jämwäl striden lyktade. Hromunder ser då en mann stå där på isen / tänkande at den sama månde hafwa med trollerj gjort isen på siön; han förstod at detta war Wole / och sade / at det ei wore oskyllt at löna honom / ty lopp han til honom / drog ut swerdet och wille hugga honom. Men Wole blåste swerdet ur hans hand / och föll det strax i en wak / och sank neder til grundet; då log Wole och sade: nu är du seger / efter du mistade Mistilten ur dina händer. Hromunder / swarade: förr månn du dö än jag; han lopp då til Wole / grep honom up och förden neder wid isen så hårt / at halsbenet brotnade / och låg då denna stora trållman där döder; men Hromunder satte sig neder å isen och sade: jag brukade nu ej jungfruns råd / och dy har jag och fått fiorton sår / och hafwa ändå mina åtta bröder fallit / samt mit goda swerd Mistilten i siön / och får jag aldrig där til bot / at jag så miste swerdet. Han [ 14 ]geck sedan dädan hem til sit tält / och tog sig någon hwila och ro.

8. Cap.

Hromunder läkes / får igen swerdet / och warder af Kongens sändemann Blinder, som honom förråda wille, fåfängt efterletad.

HAn besökte sedan Kongens systrar / och då besåg Swanhwita hans sår / sömande igen hans kwed. Hon gjorde honom alt godt / och lät honom föras til läknings hos en gubbe benämd Hagall / som hade en klok lärling; de togo honom wäl emot / och grodde eller läkte honom til hälso. Hromunder fann at dessa hjon woro margkunniga / och som gubben war waner at fånga fiskar / ty hände sig et sinn / när han höllt på at fiska / at han drog up en gjädda; när han kom hem och kläckte hänne / fann han i hännes buk Hromunders swerd Mistilten / och gaf honom så det sama igen. Hromunder wart glad därwid / kyste på plåten / och begåfwade gubben wäl därföre. En mann som hade warit med Halldings Kongaher / het Blinder hin Ille; han sade Kongen / at Hromunder wore lefwande / och lönliga grodder hos gubben Hagall samt hans hustru. Kongen swarade / det wara otroligt / at de skulle töras dölja Hromund / och böd så at han skulle leta honom up. Blinder for med några männ til Hagalls och hans hustrus hus / frågande om Hromunder wore där gjömder. Kä[ 15 ]ringen swarade / at han där ej månde finnas; ty letade Blinder granneliga / men fann intet / alldenstund käringen hade gjömt honom under sin ketilgrop. Altså gick Blinder med sit fölgje dädan / men när de woro komna å leden eller wägen / sade han: icke är wår färd nu hederlig worden / ty skolom wi wända hastigt tilbaka. De giorde så / komo til käringens hem / och funno hänne / sägjande Blinder / at hon wore illistig / och hade gjömt Hromund under sin ketil. Hon swarade: leten då / och tagen honom där / och detta sade hon därföre / at strax hon såg dem gå tilbaka / lät hon Hromunder kläda på sig en qwinnoskrud eller kläder / och böd honom mala och wenda kwarn. De letade nu i husen / och strax de komo där pigan wende kwarnen / gingo de alt omkring / men hon såg grymt på Kongsmännen: dy skyndade de sig bort / när de ej funno. Då de nu woro komna å wägen / sade Blinder / at käringen månde hafwa willat synen för dem / och han hade misstanka / at Hromunder måtte hafwa warit den sama / som wände kwarnen i kwinnokläder / hafwande således försedt sig siälf / det duge doch ej at mera försöka käringen / emedan hon wore klokare än de alla. De bådo altså alt ont för henne / och foro hem til Kongen wid så beskaffat mål.

[ 16 ]

9. Cap.

Blinder berättar Kong Olof sina drömar.

OM winteren bars mycket för Blind i sömnen / och dy berättade han et sinn för Kongen sin dröm / och sade så: mig tyckte at en warg rände eller sprang hit öster; han bet eder / Kong / och giorde eder åwärke. Kongen swarade / at han kunde utreda denne drömmen således: här månn en Kong koma från någon ort / och torde wäl wår samankomst warda skadesam i förstone / men doch stadna i förlikning. Änn sade Blinder sig detta drömt hafwa: mig tyckte at många hökar sutto i et hus / och kjände jag där igen din Falk / Herre / som war all fiärderlös / och ombytter til hamen eller utwärtes anseendet. Kongen swarade: wäder månn koma från skyarna / och rusta wår borg. Sedan sade Blinder sin tredje dröm således: jag såg många swjn ränna sunnan til åt Kongssalen / och rota eller böka up jorden med sina trynen. Kongen swarade; det förebådar siöswall / wåtwäder och de gräswäxter / som gro af watnflod / när solen mycket klart skjner. Fjärde drömen förtälte Blinder sålunda: mig tyckte / at et fasligit skrämsel som östan åt / som bet eder et stort får. Kongen swarade: frå någon Kong månde sändemänn koma i min sal; de lära bita up alla sina wapn / och däraf månde jag wredgas. Femte drömen är denne / sade Blinder / at mig tyckte en grym orm ligga om Swiawälde. Här månn [ 17 ]koma til lands / swarade Kongen / et wänt eller fagert Drakeskjep / lastat med dyrbara saker. Blinder sade: siette drömen war sådan / at mig tyckte en swart sky koma af lande med klor och wingar / och flyga bort med dig / Kong; så drömde jag änn / at en orm wore hos gubben Hagall / som bet männen grymeliga / och åt han både mig och eder up / samt alla Kongsmännen / eller hwad månn detta betyda? Kongen swarade: jag har hört / at ej långt från Hagalls hyble eller hus / ligger en hidbjörn / lärande jag fara at winna denna björnen / och månn han då nog förbittra sig. Härnäst drömde jag sade Blinder / at en Drakeham war dragen öfwer Kongs salen / och hängde Hromunders linda eller bällte därwid. Kongen swarade: du west / at Hromunder miste både swerd och linda i siön / eller är du nu rädder för Hromund? Flera drömar drömde Blinder / dem han och sade för Kongen / men denna uttydd dem alla efter sin wilja / och icke såsom de hade sit rätta märke til. Entliga sade Blinder ännu en sin dröm / som honom snärde eller skadde / och sade han: mig tyckte at en järnring war satter å min hals. Kongen swarade: detta är denna drömens uttydning / at du lärer warda hängder / och därtilmed månnom wi båda warda fega.

[ 18 ]

10. Cap.

Kong Olof seglar til Swerige / Hromunder dräper där Kong Hallding, och får sedan Swanhwita til hustru, men Blinder warder uphängd.

EFter detta samlade Kong Olof mannskap / höllt så til Swerige / och fölgde Hromunder honom. De komo owart eller oförmodeliga til Kong Halldings hofsal / och låg han då i en utkamare / blifwande ej förr warse / än kamardörren wart upbruten. Han ropte å sina männ / och sporde ho stridde om nätterna? Hromunder berättade sit namn / och dy sade Kongen: du månn wäl wilja hämnas dina bröder. Hromunder bad honom litet tala om sina bröders fall / skall du nu / sade han / det omgälla eller betala / och här mista lifwet. Då lopp en Kong Halldings kämpe up / och war han stor såsom en Rese; men Hromunder drap honom. Kong Hallding wärde sig i sängen / och feck intet sår / ty hwart sinn som Hromunder högg honom / kom swerdet flatt på honom. Då tog Hromunder en klubba och lamade ihel Kong Hallding / hwarefter han sade: här har jag fällt Kong Hallding / och aldrig har jag sett berömwärdigare mann. Gubben Blinder som eljest het Bawits / wart bunden och hängder / och sannades således hans dröm. De togo där mycket gull samt annat gods / och höllo sedan hem. Kong Olof gifte sina syster Swanhwita med Hromund / [ 19 ]hwilka förliktes wäl / och ägde söner samt döttrar tilsamans / som wida öfwergingo andra människor / warandes Konga ätter samt många kämpar af dem komna. Och lyktar nu här Sagan om Hromund Gripsson.

Til Läsaren.

TIl bestyrkande af denna Sagas trowärdighet / enär mann Auctorens underbara tilsatser å sido sätter / tjenar den berättelse / som en förnäm Herre ej längesedan har inskickat til Kongl. Riks Antiquitets Archivum. Nämliga / at på skogen Tiwen (Thiodweden) i gräntseskilnaden emellan Wästergjötland och Nerike / ej allenast en gästgifwaregård än i dag heter Ramundaboda / förmodeliga af denna wår Hromund såsom en förnäm gjäst / således kallad / sedan han efter Wänerska striden / sig en tid uppehållit hos den fattiga gubben Hagall / i des hybile eller gemena hus / som eljest i gamla språket warder Boda kallat / såsom jämwäl bemälte Ramundaboda nästan allmänt af bönderne kallas Bodarne; utan och at i sama gård et swerd har blifwit för 50. åhr sedan ur jorden uptagit / med runsk påskrift: Ramunds swerd / hwilket warit ungefär twå och en half aln långt / twå händer brett och något krokugt såsom en sabel / samt litet spetsigt åt endan; men handtaget så brett / at twå händer fått rum inom knappen och stången. Förutan detta hörer man äfwenledes / så i Wästergjötland / som annorstädes i landsorterna / en Wisa allmänt siungas om kämpen Ramund / hans swerd och stora bedrifter.