Nordiska kämpa dater/Halfdan Branas fostersons saga

←  Romunds saga.

Nordiska kämpa dater av Eric Julius Biörner Halfdan Branas fostersons saga

Sorle den starkes saga.  →

Fölgjer
Halfdan Östenssons
Saga.

Här hafwer
Sagan
Af
Halfdan Branas fosterson
Sit uphof.

1. Cap.

Om Kong Hring i Danmark och hans barn.

EN Kong benämd Hringer rådde för Danmark / han war en wjs och wensäll mann / och åtte den Drottning / som Signi het / Kong Wilhjalms dotter af Ridgettaland; hon war med wett och skjönhet begåfwad mera än andra kwinnor. Med hänne åtte ochså Kongen trenne barn / twänne söner och ena dotter / som Ingeborg het / och war hon med alla kwinliga skickeligheter beprydd; hännes hy war därhos så skjär eller fjn / som skinande gull / och i allo så skapad / som hon själf wille sig önska. Kongens söner heto Halfdan och Asmund / de woro båda fagra / doch war Halfdan förmer i alla mål; Asmund hade tijo åhr inne / och Halfdan ellofwa / när denna Saga upkom / men Kongen war allaredan ållderstigen. I hans rike war en Jarl benämd Thorwider / en hull och trogen mann / och som han war mägta witter eller kloker / så upfostrade han de Kongliga barnen / och älskade dem mycket. En annan Jarl war ochså med Kongen / som Thorir het / med tilnamnet hin Starke / hwars like ingen fanns i hela riket / dy war han och Kongens landwärnsmann; men en Trullpacka hade honom detta ålagt / at han kunde aldrig tåla se manns blod / och sat han som oftast å den ort som Fyen het.

2. Cap.

Ingeborgs Dröm.

ENa natt bar så til / medan Ingeborg såf i sin jungfru Camare / at hon lät illa i sömnen / och då hännes frustugumöjor sporde hwad hon hade drömt / wille hon det ej sägja. Andra dagen kom Thorwider Jarl in i Camaren / sättjande sig nider hos Kongsdottren; til honom sade hon: dig fosterfader / wil jag förtälja min dröm. Hurudan är han sade Jarlen. Hon swarade: des uphof är sådant / at jag tycktes wara utestadder / och som jag såg til hafs / då syntes mig et tökn upstiga / som gaf sig åt Landet / och då såg jag at alt detta war en stor skjepsflota / som kom til at ligga fast här wid landet / och af dem sprungo up många Wargar / som stämde til borgen; fram för dem lupo ochså twå Refwar / båda otäcka. Alla dessa djur foro grymlega fram / och läto intet ogjort / utan refwo ihel både männ och hästar / samt alt det de nådde; omsider sökte de til dig min fosterfader / och därwid waknade jag / och uttyd du nu drömen. Jarlen sade: tydelig är denna din dröm / ty här månde snart någon hersaga eller Krigsbuller warda å färde / men jag wil ej längre uttyda honom; och altså geck Jarlen bort.

3. Cap.

Hersaga eller ofreds bod.

EN kwäll lycktes Salsdörarna up / och tijo männ gingo där in; Kongen kiände där strax igen Thorer och hans Kompaner / frågande dem efter tidender. Jarlen sade / at Wikingar eller sjöröfware woro där landstigna / som icke läto något ogjort som ont wore. Kongen frågade / hwad de hete; Jarlen swarade: en heter Sote / den andra Snäkoller / wiljande Sote bedia om eder doter. Kongen sporde huru Sote såg ut; Sote / säger Jarlen / är en rasande Berserk eller slagskämpe / hans ansichte är twefärgat / ena delen blå / den andra röd; å sin buk har han inga kläder; skalloter är han / så at allenast et hår står honom mitt up öfwer höfen eller hjässan. Då sade Kongen: förr skall jag slåss med honom / än gifta så bort mina dotter. Alla skyndade på detta rådet / och hade wikingarna gifwit Kongen tweggja daga frest eller upskof til at samla mannskap / men han feck ej mera än trehundrade männ.

4. Cap.

Om Bröderna Halfdan och Asmund.

HAlfdan sade til sin broder Asmund: det wille jag / at wi fore nider til stranden och funne där Wikingarna / ty jag är förweten at råka Sote; därtil swarade Asmund: aldrig far jag dit / ty jag warder genast dräpen om jag kome dit. Nog wiste jag det / sade Halfdan / at du är rädder / doch skall wäl jag fara åstad såsom förr; Asmund sade då: om du är så enråden at fara / wil jag enteliga följa dig; Nu giör du såsom en rasker mann sade Halfdan. De komo nu til tällten / och geck Halfdan strax in för Sote / hälsande honom wördeliga; Sote uptog detta wäl / och då sade Halfdan: sannt är som sagt är / at du är en förnäm mann / och wille jag gjärna weta af slika flera mågar / som du är / min k. Sote. Sote swarade: jag wille at du ej fore gåfwolös bårt från oss / eller hwar är Hunde / min Räntemästare / han skall få denna Swennen tre marker silfwer; detta wart så giort. Halfdan tackade Sote / farande sedan bort / men Asmund war ute förr tälltdören / medan Halfdan war inne / och wid hemkomsten sägjer Halfdan denna färden för sin fosterfader / som lät alt wäl häröfwer.

5. Cap.

Kong Hrings fall.

OM mårgonen gjorde Kongen sig färdig til strids / warande fyra portar å borgen / och ur dem ärnade han fäckta emot fiänden. Han ställte Thorwid Jarl i ena porten / men i den andra Thorir Jarl / i den tredie stod Kongen siälf / och hade hwardera ej mindre än hundrade männ hos sig / men Kongssönerna höllo sig wid fosterfadren. Sote ställte nu och sit folk i slagtordning; siälf skulle han stå emot Kongen / men Snäkoller mot Thorer Jarl / och tridie delen af mannskapet gå emot Thorwid Jarl. Altså började et hårt slag / och wikingarna gingo härliga fram; Snäkoller sökte häftigt emot Thorer Jarl / som och geck hårt emot i förstone. Därnäst högg Snäkoller til en Jarlens fölgjesmann / och feck han genast bane / men när Jarlen såg blodet / lop han ur borgsporten in i borgen med sina männ / och dräper där Thorer Jarl. Detta ser Thorwider Jarl och skyndar sig då emot Snäkoller / wräkande honom trefalldig ur borgen; men imedlertid förswarades porten af Halfdan / och geck så slaget hårdast för sig. Som nu Thorwid Jarl såg at Sote gjeck fast emot Kongen / wiker han dit / men i det samma hugger Sote til Kongen / som wäl ställte skjöllden emot / men denna klöfs endalångs utföre / och swärdet kom emot Kongens ben / skärande det af ofwan för knäweket / hwaraf Kongen måste falla / men Jarlen war både utmattad och sår / så at äfwen han föll nider å walplatsen. Då war så mörkt af natten / at mann ej kunde se från sig / ej eller stodo någre kwar af Kongsmännen / dy gingo Wikingarna til skepen både mödde och sårade / och såfwo de den natten öfwer.

6. Cap.

Thorwider Jarl undandöljer Kongsbarnen.

NU står Thorwider Jarl up ur walplassen / han tog för Kongens bröst och fannt honom allaredan död; då geck han dit bröderne woro / och såg Asmund wara döder. Han sporde om ej Halfdan måtte tala? denna swarade sig där til ej wara tröger / och har jag / sade han / måst fallit af möda / eller hwar är min broder Asmund? Jarlen swarade / at han wore döder; Halfdan sade: wäl wiste jag det at han ej war mann för sig. Jarlen bar då up Halfdan ur walplassen / ty han war så stel / at han mägtade ej gå; sedan geck Jarlen til Kongsdottrens Camare / och sade hänne des faders och broders fall. Hon wart swårmodig wid dessa tidender och gret mycket; Jarlen sade: annat är nu rådligare än gråta; han tog då hänne på ena armläggen / men Halfdan på den andra / gående således bort til skogs / där han finner en liten by / och klappar så å dören. Då gieck där en kwinna ut / som hälsade på Jarlen och het Grima; Jarlen sade: det wille jag Grima / at du toge wid dessa barnen och gjömde dem til dess jag åter komer efter dem / och äro här tre marker silfwer / dem du skall hafwa. Hon jakade detta / och for Jarlen åter til borgen / läggande sig nider i walen eller bland de döda kropparna / och af detta wiste ingen. Sote och hans männ waknade bittida om mårgonen / och hade han en mägta god hug til Kongsdottren; de gingo dy til borgen och ransakade walen / finnande Jarlen igen / men ingen af Kongssönerna. Sote geck til Kongsdottrens jungfru Camare / men kom tilbaka och sade hänne wara borta / påstående at Jarlen wäl sådant wiste / och befallte så honom uptäcka hwarest Kongs barnen wore / eljest skulle han döda honom. Jarlen sade sig ej weta af dem / och där han det wiste / skulle han dem endå ej upenbara; detta oachtat wille Sote ej dräpa honom / och lade sedan under sig alt rike i Danmark / skjönt han där til war illa komen / warande Thorwider Jarl detta åhr jämt tyster och sårgesen. Ofta lät Sote leta efter detta syskon / kunde doch ej finna dem / ty när mann for nära in til Grimas by / kom dem emot så mycket owäder / at de måste ärendeslösa fara hem.

7. Cap.

Thorwider Jarl sänder dessa sysskon bort til Ottar Jarl å Bjarmaland.

BIttida en morgon geck Jarlen allom owettande til Grimas by / och när han kom / war hon ute jämte båda barnen; hon tog wäl emot Jarlen och fägnade jäm wäl barnen sin fosterfader / och kyste honom. Jarlen tackade Grima för dem / och sade det nu så tilgå / at de skulle skiljas wid hänne; Jarlen geck då bort med dem til sjöstranden / där såg Halfdan et skjep flyta. Då sade Jarlen: detta skjep gjer jag dig med mannskap och egodelar / skall du nu fara til min broder Ottar Jarl å Bjarmaland / och honom sägja at han dig emottager för min begjäran / warande han wäl tröger i förstone / men då skall du få honom detta gull til järdtekn. Halfdan sade sig gjärna wilja at fosterfadren fore med / men Jarlen swarade det ei kunna skje; altså skildes han där wid dem och geck hem til salen / men Halfdan steg til skieps med Ingeborg och gafs dem god bör til Bjarmaland. Geck Halfdan då med sina männ fram til Jarlen och hälsade honom; Jarlen tog wäl emot honom och sporde efter tidender; Halfdan säger honom slik tidende som hänt / och at Thorwider hade sänt honom dit til underhålld och tröts. Jarlen wände sig från dem / men då Halfdan feck honom gullet / sade han: mycket under lärer det tyckas minom broder / at jag tager emot dig / och skall jag det gjärna gjöra; han satte sedan Halfdan näst sig själfwan / men Ingeborg for til Jarls dottrens Thoras Cammare.

8. Cap.

Halfdan dräper Järnnäsa och Sleggja.

EN dag geck Halfdan för Jarlen och sade: det wille jag at du får mig skiep och männ / ty jag wil hålla fram för landet; Jarlen sade så skulle skje / och feck honom tre skjep jämte det fjärde / som war et Drakeskiep / alla samman wäl utrustade med männ och peningar. Halfdan tackade Jarlen mycket / och tog ordlof af honom / wiljande Ingeborg fara med sin broder / och lät han hänne råda. Halfdan seglade til hafs / så snart honom bör gafs / och höllt wida om somaren / men när det höstade / wille han hålla til Bjarmaland; då upkom för dem tökn samt hafwilla / som wräckte dem wida öfwer haf; stickande sig och up så mycket stormwäder / at alla Halfdans skjep tyndes eller förgingo / förutan Draken / som war besatt med hundrade nog walda männ. Mycken wrakjs drefs til draken / och wroks han då til stora berg in på släta sanden; Halfdan sade at där skulle mann bona eller laga om sig / och de giorde så. Mycket medwrak war och där / hwaraf de togo til at bygga et stort hus / som snart wart fullgjort; gående Halfdan sedan altjämt ut på jsfjällen med de männ han hafwa wille / men somliga woro hema hos Ingeborg. Han sporde dem hwad land detta wore / men de swarade / sig det ej weta; han sade då at det torde wara Hellelands obygder. Han geck nu bort frå sina männ / at afla sig wedhygge / och kom omsider til en enstig / hafwande i handen en yxa / den Ottar Jarl honom gifwit; och som sporr woro i berget / hwardera imellan ej kårtare än sju alnar / ty kräkte han yxehörnet i sporren / och klängde sig så up å berget / seende där wara en stor Kula med lysande eld i. Han geck åt dören och såg twå troll sittjande wid en fodketel / det ena hade en kwinno / det andra en Karl liknelse / men i Ketilen war häste och mannakiött / hafwande Karlen en krok i nästan / men hon en ring / och war deras gaman sådan / at han kräkte och stack kroken i ringen / och måste då båda Kroppendarna på dem wända sig ömse upföre / hwarmedels Käringen feck stora bakfall eller ryggstötar. Hon sade nu: ej wil jag längre hafwa denna gaman min Järnnäsa; så skall det wara Sleggja / swarade han / och då hade de lycktat äta ur Ketilen. Järnnäsa sade: hwad är nu efter / Sleggja / af de femtijo männ jag trollade hit i förra somar; Hon swarade / litet månde wara öfrigit / och geck så bort / kommande igen med en mann under hwardera handen / dem hon lade nider wid elden / och sade at nu wore ej flera efter. Halfdan ser at dessa woro raska männ / och så lika at ingendera skildes från den andra / och gissade han at de månde wara twiborna eller twillingar; Han lopp strax till trollkarlen och högg honom hufwudet af / men han sat såsom förr. Käringen spratt då up och sade: wäl är det Halfdan / at wi här finnoms; men han hof sig undan / och hon sökte efter honom / til des hon nådde en enbaka / hwarmed hon honom ifrigt anföll / men han wärde sig wäl / och därpå kastar hon berörde kårta swärd afsides / löpande honom under lifwet; doch tog han emot efter magten / och war deras bråttande bårt hårt och långt / under hwilket hon wrok honom wida om kulan / men feck honom aldrig omkull. Hon wräker nu honom åt ena grop / både djup och bred / och då war Sleggja komen längre fram å backan / men i det sama wordo hänne fötterna undanryckte / så at hon föll ofwan i gropen. Halfdan höllt hänne då i håret / och såg så en gullbonad enbak ligga hos sig; den rycker han åt sig och hugger så hufwudet af Sleggja / spörjande därpå / ho sig en sådan dugnad eller hjälp bewisat? Men honom wart intet den gången swarat.

9. Cap.

Halfdan frälsar syskonen Sigmund och Hillda.

NU går Halfdan kring om Kulan / där til han kom i en afkula / och ser där en kwinna sittja på stol / hwars hår war bundit wid stolen / och fötterna stodo i kallda watnet. Hon sade: wackta dig karl / ty snart komer Järnnäsa och dräper dig / om han warder dig warse. Halfdan swarade: jag hafwer dräpit dem båda / eller hwad heter du? Hon sade sig heta Hillda / Angantyr Jarls dotter af Skottland / sina bröder Sigmund och Sigurd wara friborna; wi / sade hon / seglade fram för land i förra somar / men Järnnäsa trollade oss hit / ärnande äga mig och drapa sin käring / men jag wille det ej / och dy pinte han mig / och mina bröder tror jag månde wara döda. Halfdan löste hänne / och gingo de då båda fram i kulan / där hon såg sina bröder ligga / och med dem wara nära lidit / ty de woro så magtlösa / at deras skinn war skårpat in i benen; och därpå satte hon sig under Sigurds härdar / men Halfdan under Sigmunds härdar / och dråpo de så wjn på deras läppar / hwarmedels de snart komo sig före / spörjande ho deras lif hade återgifwit? Hilldur swarade / at han het Halfdan Kong Rings son af Danmark. De fägnade sig då öfwer sin syster och tackade alla Halfdan; men som de woro nog magtlösa / ty drögde de där i fäm dygn. Sedan lagade de sig bort ur Kulan och boro ut gull / silfwer och dyrbara saker / hwarefter Halfdans männ fägnade sig öfwer honom / ty de woro förr nog hugsjuka öfwer hans bortkomst / men hans syster Hillda njöt hwarken sömn ej eller mat. Halfdan säger nu dem huru det hade farit / och sedan war Hilldur hos Ingeborg i gott nögje / sittjande Halfdan där kwar den winteren.

10. Cap.

Halfdan finner Brana.

EMot wåren lät Halfdan laga sit skjep Drakan och det framsättja / hwarmed doch sent tilgick; och när han war skjepsstigen / då upkom stormwäder och måste de hålla sig under bergen / som woro å hinsidan fjärden. Halfdan sade at där skulle de ombonas öfwer wintern / och woro de så där andra åhret / farande hwar dag å snjöfjällen / både han Sigurd och Sigmunder / til at skaffa sig matfånge. En dag fara fostbröderna på snjöfjällen / men wid kwällen höra de et stort skratt / därnäst se de twänne trollpackor och war den ena klädd i rödan kjortel; det såg Halfdan at hon war människolik / doch nog stor / men strax de möttes / sade hon: wäl liknas här til gott nögje / och ärnar jag mig Kongssonen. Halfdan spör deras namn / hon sade sig heta Brana / men systrarna Mollda och Mana; skam få dina systrar swarade han. Hon löper då strax på honom / och brottades de både hårt och länge; Mana hade tagit kast med Sigurd / men Mållda med Sigmund / dem de slängde omkring sig / men dessa woro så wiglemade / at de altid stodo på fötterna; hafwande Brana och Halfdan sin imellan mycken hård åtgång / och sade hon: huru gamal mann är du? sexton åhr swarade han / och ändå är du ej Kwinnostark sade hon? Nu skall des pröfwas / swarade han / och satte därpå knäet mot hännes höft / så at hon föll nider / spörjande hänne huru hon wäl welat gjöra med honom / om han hade stupat förr än hon? Brana swarar: hwarken är jag en bloddrickerska / ej eller människo äterska / och hade jag ej dräpit dig / emedan jag gaf dig lif i Sleggjas kula / då jag ryckte foten undan hänne och gaf dig swärdet / hwarmed du hänne dräpte. Hwi sade du mig detta så sent / frågade Halfdan / och skal du nu stå up. Brana sade då: det skall du weta / at jag är en människa i annan ätt; ty min moder war en Wilhjalms Jarls dotter af Walland / Järnhös min fader röfwade hänne bort / ty han far altjämt öfwer hafwet; men jag brår på mit möderne så at det bättre lyckas / doch måste jag nu tjena hundrade tråll. Då sade Halfdan: mig tyckes du är illa stadder / och skall du nu ligga stupa / medan jag leker med dina systrar; Hon sade så ske skola / och han begaf sig då dit som Sigurder bråttades med Mana / och störtade så hänne utföre berget helt mannliga; så giorde han och med Molda. Brana såg då upp sägjande: hwar äro nu mina systrar / Halfdan? han swarade: dem störtade jag utföre berget; det war dig ringa frägd sade hon / ty den ena war femton åhr den andra sex / men jag tror at du njuter gott af mig / såsom äfwen jag af dig; så wil jag och at j stallbröder / efter förledna åtta nätter / komen til min Bergskula / som ej ligger långt hädan. Halfdan / sade så skola wara / och skiljas de detta sinn / hwarpå fostbröderna foro till sina tält.

11. Cap.

Fostbröderna dräpa Järnhös och Trollen.

WId förlidna åtta nätter / fara dessa fosterbroder från Kulan / och äro wäl bewäpnade; om deras färd talas intet förr än de funno Brana / som sade: det wille jag Halfdan / at du gjorde mig bistånd at dräpa min fader; några af trollen har jag dräpit därmed / at jag gjort dem alla drukna / så at de fallit nider / men min fader ligger i ena säng / som står mitt på Kulogolfwet / honom komer mann ej åt oförwarandes; om du gitter dräpa honom / då må jag ej se därpå / doch grunar eller gissar jag mig behöfwa se därtil / om det skall duga; men intet järn biter på honom / förutan din enbake / och månn elakt tal gå därom / om jag dräper min egen fader / få mig doch swärdet / och så gjorde han. Hon får dem sedan i händer stora järnslagna klubbor / och således gingo de nu in i bergskulan / därest hon släckte alla ljusen / och de slogo trållen både hårt och tida / icke återwändande förr än de woro alla döda. Halfdan ser hwar Järnhös ligger i Kerran med tre hufwuden / och war han ganska förskräcklig / stigande nu uppå föttren ur kerran. Halfdan slår då honom med Klubban under Kinnbenet / där honom föll lägligast / men därwil gaf han sig alsintet / utan sade: swikit har du mig / min dotter Brana / och wet jag at här är komen Halfdan Hrings Son. Fosterbröderna aflåto ändå ej at slå honom under tinningen med klubban / där som lägligast war / men han gaf sig ännu alsintet därwid / utan stod nu såsom förr. Järnhös wrok då Sigurd under sig / och i det sama slog honom Halfdan öfwer knäweken / så at han föll / och wart Sigurder liggande under honom. Wiste nu Halfdan ej hwad han gjöra skulle / men då kom Brana därtil och sade: jag måste nu själf wara den som dräper min fader / ty jag ser at j ej kunnen gifwa honom bana. Halfdan stod då öfwer Getten / men Sigurd låg under; Brana högg honom på halsen med swärdet / så at hufwuden flugo af / och lät han där sit lif. Sedan wälte Halfdan honom bort af Sigurd / och Brana lyfte up en luka ur golfwet / hwar under djupa sjön syntes / och därneder hofwo de trollen. Brana tackade nu dem för detta wärk / och bad dem wara där öfwer winteren / det de och gjorde; Hilldur och Ingeborg foro nu in i kulan / och låg Halfdan hos Brana hwarje natt / men fosterbröderna lekte tafl alt jämt.

12. Cap.

Brana gifwer Halfdan kåsteliga ting.

BRana förswann jämt hwar dag / men kom åter til kulan wid dagsäter. Ena natt när de lågo i sin säng / frågade hon Halfdan: hwad lider tiden? Nu äro / sade han / sex wekor til somaren; det är wäl swarade hon / at dig ej har tyckts långsamt i min kula / och är nu den första somardagen i morgon / och månde du då wilja segla hädan / det skall och så wara / ändoch mig annat tyktes bättre; men jag är ej ensam kwinna utan med barn / och åt dy är du fader. Han sade sig det ej neka / och bad hon wille sända honom det / så framt det worde swenbarn / men worde det en mö / måtte hon göra såsom hon wille. Än sade Brana: nu skall du segla hädan til Englands / därest en Kong råder som Olof heter; han äger ena dotter wid namn Marsibil / hon är den allraskjönasta kwinna i werlden / och wille jag at du finge hänne / skolande du där nämna dig för en Kjöpman; Här äro gräs / dem jag wil gifwa dig / at begåfwa Konungs dottren / och då månde du få hännes kjärlek / ty om hon lägger dem under sit hufwud / då unnar hon dig såsom sit egit lif. Herkläder wil jag ochså gifwa dig / å dem biter intet järn förutan denna enbak; aldrig skal du i simande trottnas eller i elden brännas / så länge du är i dem. Det tridje kåstbara ting war en ring / som å tre ställen kunde tagas i sönder; hon sade: om din owen är hos dig och du hafwer denna ring / då månde du weta hwad död han ärnar dig / wil han med wapn dräpa dig / då är ringen röd såsom blod / wil han med etter eller förgift swika dig / då är ringen swarter såsom bek. Nu skolom wj sade honn / gå til skepen wid sjön / de gjorde så / och stod et skep på sanden; Brana sade: detta skep wil jag gifwa dig Halfdan / och har jag bygt det i winter / och har det god bör / hwart som du wil segla; sama Drakaskjep heter Skryte / men hädan af månde du kallas Halfdan Branasfostre. Han tackar hänne för gåfwan / och hon sägjer: Åke heter Kong Olofs Landwärnsman / har är iller och oredeliger / warande dy kallad Åke hin ille; en stor kånstmästare / men lät du honom ej swika dig. Halfdan låfwade så gjöra / och sedan gingo de hem / sofwande den natten öfwer.

13. Cap.

Halfdans segling til England.

OM morgonen gjorde Halfdan och hans männ sig res-färdiga; han bad Brana fara med sig / men hon sade at ödet hindrade det / och så buro de sina börder af gull / men hon bar mera än de alla / och foro nu med detta til skeps. Där skildes Brana wid Halfdan nog harmfuller / och sköt hon ensam Drakan från landet / seglande så Halfdan i haf / alt til dess han kom til Hladöijarna / där en kwinna rådde benämd Hladgerd. Där dwaldes han en tid / och gaf hänne mykna egodelar / men hon bad honom besöka sig / om han något torfte; han bejakade det / och höllt sedan bort / ej förr aflåtande än han kom til Englands för den borgen / där Kongen hade sit säte. Han geck för Kongen / och hälsade honom hurteliga; Kongen tog wäl emot honom / frågande ho han wore? han sade sig heta Halfdan och wara en köpman / och wille jag / sade han / här wistas hos Eder i winter; Kongen efterlät detta / och feck Halfdan en Camare för sina ägodelar och männ.

14. Cap.

Om Halfdan och Alfyfa.

EHwart som Halfdan for / gingo Sigurd och Sigmunder med honom; en dag fölgdes de allasaman och komo til en skidgård / eller en med plank kringstängder gård / där inne sågo de et hus ganska fagert och ansenligit. Skidgården eller planket war så högt / at inga männ där i landet kunde bestiga det; i gården war en mycket fager lund / och frågade Halfdan då bröderna / om de wäl gittade springa öfwer planket. Sigurder hant då allenast til tredingen / Sigmund til midian / men Halfdan lopp up öfwer planket; han geck sedan til lunden och såg där ena Jungfru lekande med et gullstycke; et sinn miste hon det / när hon wille hämtat i luften / och föll det nider i lunden. När hon då letade efter gullet / geck Halfdan til och gaf hänne et annat stycke; hon tackade honom och sade: ingen mann har jag sett fägre än dig / och det wille jag at min fränka Marsibil och du ägden hwarannan / ty j ären mycket lika / och därefter gick hon in i Camaren. Denna möt het Alfifa Konung Sigurds dotter af Skorduborg / och war han Kong Olofs faderbroder. Gullet som Jungfrun bekom / gaf hon Marsibil / som sade at det wore bättre gull än det som hon hänne tilförne gifwit / frågande ho hänne det förärat? Hon sade sig hafwa funnit en mann / som gaf hänne gullet / och hade hon aldrig sett någon annan mann wänare och hurtigare / påyrkande at Kongsdottren och han skulle warda et hjonalag / om hon finge råda. Wid dessa ord wart Marsibil wred / och slog hänne en kinpust / men hon gret / och så lycktades deras tal.

15. Cap.

Halfdan komer in til Marsibil.

ANdra dagen geck åter Halfdan ensamen til Kongsdottrens Jungfru Camare; han såg Kongsdottren Marsibil sittja i lunden / och tyckte sig aldrig hafwa sett wänare mö; hon kåmde sig med gullkamb / och talte honom til således: far bort du mann / om du ej wil warda dräpen / och farliga djärfwer är du / som går här in / med wårt olåf. Halfdan gaf ej acktning på hännes ord / utan satte sig nider hos hänne / och uplöste en tilknuten possa / den Brana honom gifwit / tagande därut gräsen / dem han tilböd Konungsdottren / men hon wille ej emottaga. Han lägger dem då i hennes knä / och går sedan bort; men hon tog gräsen och går i sin Jungfrubur / läggande dem under sit hufwud medan hon såf om natten. Om morgonen kallar hon Alfifa til sig och sade: du fränka / skall gå til den köpmannen du fant här i gården / och säg at han komer til mig som snarasta han må. Alfifa swarade: det månde wara / at du icke hafwer tyckt wärre om honom än jag; Alfifa for då och fann Halfdan / sade honom sit ärende / och bad honom koma til sin fru / han gjorde och så; och när nu Marsibil honom råkar / säger hon: mycken natur följer gräsen dem du fick mig i går / ty jag unnar dig så mycket / at jag knapt må se af dig / och här på stället will jag at hwardera låfwar den andra sin tro. Halfdan sade så skulle ske / och for det sedan så fram; hon bad honom ofta komma dit / och han jakade därtil / gående sedan bort.

16. Cap.

Halfdans och Åkes Simande.

NU kom Åke Kongens landtwärnsman hem / och som Halfdan sat näst Kongen / ty afwundade Åke det storliga / och kom så wida at han wille Halfdan skulle warda seger eller lyflöser / sättjande någre männ at lura efter hans hufwud; men detta försåt hade doch aldrig framgång för honom. Ofta förtalade han Halfdan hos Kongen / som doch ej wille sådant höra; en kwäll drucko Åke och Halfdan i salen / när Kongen war faren at såfwa och då sade Åke: är du Halfdan mycket erfaren i allahanda öfningar / eller will du wäl röna simande? Halfdan bad honom råda. Wart altså Åke glad / ty han war den mästa simare / och tänkte sig nu skola öfwerwinna Halfdan; sedan sofwa de af om natten. Åke står bittida up om morgonen / och beder Kongen se på deras lek / hwarefter Halfdan for åstad med sina männ / och Kongen med sit hoffolk. En siö låg där nära / och i den skulle de röna simandet; de kastade sig nu där til at sima / och war Halfdan i de herkläder han af Brana njutit. Halfdan lade åt Åke / förde honom i kwaf / och hölt honom däri en lång stund på dagen; men när de komo up / war Åke så af sig komen / at hans följesmänn måste taga honom up af watnet och leda honom hem tilherberges / men så kald war han då / at han ej kunde tala. Halfdan lekte ändå många lekar i simandet / och for sedan til lands / gående til Kongssalen / och Kongen wördade honom nu mera än förr. Andra morgonen geck Halfdan til Kongsdottrens Camare / och sade hänne huru det tilgått / hon lät wäl däröfwer / bad honom doch taga sig til wara för Åke / det han och sade sig skola gjöra / ty Åke misstyckte detta än mera / tänkande försåteliga dag och natt at swika Halfdan.

17. Cap.

Halfdan och Åkes Tornering eller Riddarelek.

EN tima böd Åke Halfdan ut til tornering / det han ochså jakade; Åke wart därwid glad och sade sig nu skola hämnas / hafwande en gångare som het Lugnant / hwars like ej war i alt Engeland / förutan Kongsdottrens gångare Spoliant. Halfdan säger nu detta för Kongsdottren / och bad hänne låna sig bemälte häst; hon gjorde så / bedjande honom at se sig wäl före emot Åkes swek. När Torneringsdagen kom / tager Åke sin häst / och rider utaf borgen / och Halfdan emot honom; de mötas wid et dike / och då lägger Halfdan sin Riddarstång til Åke / lyfter honom bort ur sadelen och kastar honom i diket / så at han stod fast i leran / och wart öfwer alt träckuger. Men när han drogs ur diket war han half döder / och tyckte nu illa om sit tilstånd / men Halfdan får mästa froman eller berömet; wart altdärföre Åke omhugsen / at gjöra Halfdan någon skam om han gitte.

18. Cap.

Om Åkes gläns med kwinfolket.

NU får Åke weta at Halfdan äger ena syster / ty ärnar han få hänne Halfdan til sidwördnad. Han for ena natt af sin säng til Ingeborgs Camare / klädd i skjortan och linböxerna; han klappar på dören / och som Hilldur wille låta up / sägjande Halfdan wara därute / ty lät Ingeborg hänne råda / och Hilldur öpnade dören; men när de se Åke / warda de mycket rädda / han wart ochså hindrad eller häpen at ingå. Ingeborg sade då för sig själf: det wille jag nu at min fostermoder Brana bärgade mig / och när hon detta sagt hade / då wart Åke fast ståndande wid dörehaken / begynnande och wädret då at skärpas och frosten tiltaga / däraf Åke kolnade öfwer kroppen och hjuskan / som kröp up åt magan / hwarpå Åke skalf af kjöld / och wart där ståndande öfwer natten. Wid dagningen geck Halfdan dit åt med sina männ / och strax han kom / wart Åke lös / som då ej förmåtte tala för kjöld / och lät Halfdan ledsaga Åke hem til hans loft; men så snart han förmåtte tala / enskylte han sig mycket / sägjande sig fått mycken skymf och snöplighet / warande doch ihugad at swika Halfdan så snart han förmåtte.

19. Cap.

Åkes swikråd emot Halfdan.

ÅKe böd et sinn Kongen samt Halfdan til gästabods / och gjorde Kongen honom följe; Åke war nu kåt och glad / bärande öfwerflödeliga win in för dem / så at de wordo tämeliga drukna och stupade sömniga nider. Åke kallar då sina männ / och låter bära eld åt kastellet / ärnande upbränna Halfdan och bröderna där inne; doch wiste Kongen här icke af / utan kastellet tog at låga / så wäl som fosterbrödernas kläder. I det sama kom fosterbröderna fram ur skogen / wadande in i elden / tog dädan alla fosterbröderna / och bar dem fram på skogen. Halfdan waknar då / och ser at Brana är där kommen / som sade: sent är det för dårar at wara snarrådiga / och detta besannas i de mål du har del i Halfdan; jag warnade ju dig för Åkes swek / och har nu gått från din lilla dotter en weka gamal / och tror jag hon är worden fiollig / ty må jag nu här ej längre wara. De skildes nu denna resan / men ej wenskapslösa / och då waknade fosterbröderna / gående med Halfdan hem / där de strax sägja för Kongen hwad Åke hade gjort. Men Kongen war fåtalig därwid / ty han war Åkes stora wen. Eljest är det at sägja om Åkes gårdsmänn / at de lupo til skogs / då det sågo kwinnan; så rädda wordo de / men Kongen for hem med sina männ.

20. Cap.

Åke warder stympad och lemlytter.

OM somaren lagade sig Halfdan från Engeland; han gick til Kongsdottrens Camare / och sade hänne / at han ärnade hämna sin faders död. Hon sade: tjugu skep äro här i hamnen / dem jag wil gifwa dig; Halfdan tackade hänne / hälsande sedan på sina syster samt Hilldur / och sade at de skulle wara kware där hos Kongsdottren / det hon och låfwade. Hon tog nu ordlof af dem / och geck sedan för Kongen / tackande honom för got winterwistande; därpå tager han ordlof af honom / och går sedan til skjepen i fölgje af Sigmund / men Sigurd blef där efter hos Ingeborg. När Halfdan war bortfaren / komer Åke til tals med Kongen och sade: weten j Konger / at Halfdan hafwer barnat Eder dotter? det wiste jag ej / swarade Kongen / bjudande Åke fara åstad efter Halfdan med många männ. Åke war därtil mägta färdig och for med tretijo männ; men Halfdan fölgde efter en stor skogsbråte / warande med Branas gifna herkläder försedd / och får han nu se Åkes förd; då bar det hastigt ihopa med dem / och stego de af hästarna i fullt anfall på Halfdan och Sigmund / men dessa wende ryggarna tilsamans / och wärde sig karlmannliga / hwarpå de mägta hårt slogos. Sigmund wärde sig drängeliga / och drap mången mann; Åke högg til honom / hugget kom på benet ofwan knät och tog det af / och föll Sigmund för Åke / men stack i det sama swärdet til Åke / så han föll baklänges / och sedan dog Sigmund. Detta ser Halfdan / och warder nu haftigt wreder; han dräper alla Åkes följeslagare / och handtager honom siälf / skärande af honom näsan och öronen; båda ögonen stack han ur honom / sönderbröt fotläggarna / och wred tåna bak ut / så at hälarna wände sig fram; sedan gälde han honom / wred hans ansichte tilbaka / och satte honom på hästen / den han wände på hemwägen til Kongens slått. Halfdan war nu nog mödder / men icke sår / han kastade en hög öfwer Sigmund / och geck til skeps / sägjande sina männ hwad sig tildragit hade / hwaröfwer de sig wäl utlåto. Seglar altså Halfdan af Engeland med tjugu skep / och hade sit drakeskep framföre / komande sedan til Hladöijarna / där Hladgerda honom wäl fägnade / och gaf honom tjugu skep / med mannskap och egodelar försedda / för hwilka han hänne mycket tackade. När Åke kom hem / och Kongens männ sågo honom / sade de det för Kongen; han såg huru hädeliga Åke war utlekter / och wräkte så honom långt bort / komande han altså ej längre at nämnas i denna Sagan.

21. Cap.

Halfdan återwinner sit Fädernes arf.

HAlfdan seglar nu därefter från Hladöijarna med fyratijo skep jämte sin Drake / komande så til Danmark; och när Sjöröfwarna warda warse sådan ofrid / skynda de sig til strids / men intet landsfolk wille hjälpa dem slåss / utan for til Halfdan. Til honom kom ochså Thorwider Jarl med mycket mannskap / och wart nu et skarpt slag / ty sjöröfwarna gingo hårt fram / och skjedde altså stort mannfall i Halfdans folk / som nu böd sina männ at förswara dig wäl / och uträtta lika wärk med sjöröfwarna. Halfdan finner nu Snäkoll / går fast på / och gjer honom snart sin bane; när Sote ser sin broders fall / stryker han fram til Halfdan / och hugger til honom / men Halfdan lop i luften / så at Sote miste hugget / och hans slagsswärd lop neder i jordwallen / hwarföre när Sote lutade sig efter hugget / slog Halfdan i det sama undan honom båda fötterna. Sote föll då / men war doch ej döder / utan sade: mycken seger hafwer du Halfdan wunnit / efter du öfwermannat mig / och til wallen lagt; men det ålägger jag dig / at du ej skall minnas til din fästemö Kongsdottren Marsibil; hwar efter och Sote dog. Men Halfdan och Thorwid Jarl dräpte hwart mannsbarn af siöröfwarna / och warder Halfdan nu Kong i Danmark / och minnes ei mera til Marsibil.

22. Cap.

Fostbrödernas gifte och brudlop.

EN natt låg Halfdan i sine säng och waknade därwid / at Brana war där komen; hon sade: statt up Halfdan / om du will äga Kongsdottren Marsibil / ty Kong Erik af Miklagård (Constantinopel) är komen i Engeland och beder hänne; men hon läser sig in i sin Camare / och når så Kongen ej tala med hänne; tag därföre nu dit Drakeskep Skryte och far strax åstad. Halfdan stod då up / men hon förswann / och nu mintes han alt såsom waknande af en dröm / och for så til skeps / låtande skjuta fram sit skep / och då kom genast god bör / så at han ej aflät / för än han kom på Engeland / i den hamn hwar ur han förr seglade. Sama kwäll går han från skepet / och kommer til Kongsdottrens skidgård / den han springer öfwer / och klappar på dören; de där inne höra det / och då sade Ingeborg: wid detta klappandet warder jag wid gott mod / och will låta up dören. Marsibil bad hänne råda / och läser hon så up dören / och känner igen sin broder Halfdan / fägnande de sig mycket öfwer honom. Om morgonen går Halfdan för Kong Olof / och beder Marsibil sig tilhanda / och Kongen wart då så bewekter / at han gifte honom sina dotter / den han tilförende ärnade dräpa. Kong Erich bad sedan om Ingeborg / Halfdans syster / och hon wart honom gifwen / warande jämwäl Sigurd af Skordaborg då ankomen / som friade til Hilder; Halfdan sade / det skulle så wara / om han wille gifta sina dotter Alfifa med Sigurd sin fosterbroder / och därtil jakade Kongen. Wart då brudlop tillagat / och skulle alla deras gästabod stå i en stad och ställe; dit kom altså mycket folk / jämte Jarlen Thorwid / Halfdans fosterfader / dessutan Brana med sine dotter / och tyktes hon wara en den wänaste kwinna / ändoch hon ej war i alt fullkomlig. Thorwid Jarl bad Brana sig tilhanda / hwartil Halfdan samtyckte / och strax därpå firades dessa brudlopen med allskjöns pris och glädje / och gästabodet påstod halfannan månad; sedan utdeltes goda gåfwor / och höfdingarna skiljdes med glädje och kjärlek. Kong Erik for hem til Gräkeland med Ingeborg / och regerade där til deras sidsta ålder / warande mycket folk komit från dem; Sigurder och Alfifa foro til Skotland / och wart han där til Kongs tagen / ty hans fader Angantyr war nu döder; ägande de en son / som ochså het Angantyr och wart en märkelig mann. Kong Sigurder och Drottning Hildur reste hem til Skorduborg / men Halfdan och Marsibil foro til Danmark / hafwande Thorwid Jarl och Brana i sit fölgje / och gaf Halfdan dem det bästa Jarlsdömet som i Danmark war / och woro de hans Rådgifware medan de lefde. Men när Kong Olof i Engeland andades / for Kongen och Drottningen dit / och woro där sin hela ålderdom; de åtte en son / som het Rigarder / han wart Kong i England efter sin fader / och är det sagt / at han war Alaflecks fader; men den som feck Branas dotter / wart sedermera Kong i Danmark. Och lychtar nu här Sagan om Halfdan Branas fosterson.