Pastor Hallin/19

←  18.

Pastor Hallin av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) 19.

20.  →

19.

När Ernst Hallin på morgonen samma söndag, prestvigningen skulle försiggaå, kom in till familjen, var han rakad och bar för första gången prestrock, knäppt ända upp till halsen. Han kände sig brydd öfver sitt nya utseende, och det var ingen af familjen, som kunde undertrycka ett leende, när de hälsade på honom.

Han hade aldrig varit rakad förr, och därför hade hans hy under skägget bibehållit en fin blekhet, som skulle gjort hans ansigte flickaktigt, om icke glasögonen varit. Ansigtet hade blifvit kortare och skulle varit rundt, om ej hans magerhet gifvit det en något aflång form. Skäggbotten saknades aldeles, och munnens nervösa rörelser, som skägget förut hjälpt honom att dölja, framträdde nu tydligare än någonsin. Hela ansigtets uttryck var förändradt. Och den, som ej sett honom mycket, skulle ovilkorligen haft svårt att känna igen honom.

Ernst var själf under hela frukosten upptagen af sitt förändrade utseende, och han kände något liknande blygsel däröfver. Adjunkten skämtade flera gånger med honom, och Gustaf skrattade åt kvickheterna. Men det låg egentligen ingen glädje i skrattet, utan snarare en ironi, hvilken hade en anstrykning af alvar. Selma rodnade, när han trädde inom dörren, men satt sedan tyst, oberörd af skämtet och uppmärksamheten.

Fru Hallin log också i början med de andra, men sedan försökte hon nedtysta munterheten. Ty när hon nu betraktade sonen, såg hon i honom icke längre endast sitt barn, som hon var stolt öfver, som hon fruktat för, bedt för och lefvat för, utan hon såg i honom fastmera presten, guds ords förkunnare, en man, till hvilken hon kunde se upp, så som hon instinktlikt gjorde till nästan alla, hvilka buro den heliga, svarta drägten, och det främmande i hans utseende bidrog just att hos henne stärka den känsla af vördnad, hvilken oemotståndligt blandade sig med hennes glädje öfver, att den dag, på hvilken hon så länge hoppats, nu ändtligen randats.

I domkyrkan trängdes i dag andäktiga eller nyfikna skaror för att få plats, så att man skulle kunna få se den ceremoni, hvilken skulle afsluta dagens gudstjänst. Utanför kyrkan strå lade junisolen varmt, och genom almarnas grenar, som buro små, ljusa blad, lyste dess strålar muntert ned på hela strömmen af folk, som från stadens olika delar drog sig tillsammans mot kyrkan.

Där funnos fint folk från det vackra villakvarteret, där björkarna prålade med det friskaste grönt, från de höga stenhusen vid Storgatan och omkring torget, hvilket på söndagen låg sopadt och tomt med blanka stenar, som hettade i solskenet. Där kommo nya, friska vårtoiletter, höga, ljusa hattar med plymer och blommor, efterhärmande det sista stockholmsmodet, fina vårkappor och purpurröda parasoller, som glänste i solskenet under det ljusgröna löfverket.

Men i dag var en dag, då äfven herrarna gingo i kyrkan. Ljusgråa hattar och bruna, höga svarta hattar och låga glänsande grå, gula käppar med hvita benkryckor bredvid tarfligare käppar af hassel och en — alt såg så nytt, vårlikt och sommarlofvande ut. Och herrarna själfva, unga såväl som gamla, gingo med spänstiga steg, liksom föryngrade af sommaren, hvilken släppt ut sin värme öfver Sverige och Gammelby. Men de talade med hvarandra i hviskande ton, och de skrattade icke på vägen till kyrkan.

Den gamla domens klockor ringde med högtidlig klang gudstjänsten in öfver den vandrande mängdens hufvuden. De ringde alla världsliga tankar bort, och de klingade med maning till nutidens människor med deras olika kraf och skiftande tankar att samlas i guds heliga hus, lägga bort, innan de trädde därin, alla fåfängliga tankar på världen, och hvad världens var, glömma åtskilnaden mellan fattiga och rika, höga och låga, rättfärdiga och orättfärdiga och träda in under de svala, himmelssträfvande hvalfven, där solen i långa, färgade strimmor genom de götiska fönstren kastade ett fantastiskt ljus öfver de höga pelarraderna och de små människorna, att träda in där som en stor familj af bröder och systrar, hvilka ett par korta timmar i veckan gemensamt skulle böja knä och känna sig som likar inför gud, som är allas vår fader.

Men mellan de fina kläderna och deras bärare såg man de svarta hucklena och de höga, gammaldags hattarna från fattigkvarteret. De sökte sig väg för sig själfva, de hälsade ödmjukt på sina bättre bröder i Herran, och de togo själfmant plats i de bortre bänkarna längst bak i kyrkan eller i sidoskeppen, de bänkar, som stodo öppna för de fattiga, och där ingen ville köpa sig bänkplats och bänknyckel, icke ens för att få sitta i fred för grofva kläder och grof lukt.

Medan klockorna ringde samman högt öfver mängdens hufvuden, och deras ljud buros vida omkring i den klara, blåa sommarluften.

Biskopen själf stod för altaret. Det var en sällsynthet i Gammelby, en sällsynthet, som lockat många i kyrkan. Ty biskopen messade utmärkt, och det var en lust att höra hans mäktiga stämma sjunga de gamla koraltakterna, så att tonerna fylligt och starkt darrade genom de höga hvalfven, medan orden tydligt uppfattades i hvarje del af den vida domen.

Det var Gammelbys unga pastorsadjunkt, som predikade. Han var icke omtyckt som predikant. Hans talang var medelmåttig, och af de väckta i församlingen ansågs han icke för att vara kristligt sinnad. Men det var häller icke för predikan, som man hade gått i kyrkan, och befrielsens suck lät därför starkare än vanligt, när ett långt utdraget amen afslutade den lyckligtvis ganska korta predikan. Under bönerna från predikstolen öppnades småningom bänkarna, en och annan af de djärfvare smög sig stillsamt fram till koret för att i tid eröfra en plats, från hvilken han bekvämt kunde åse ceremonien, och när psalmen efter predikan började, öppnades alla bänkar, och de, som setat och våndats under predikan, vandrade ifrigt fram till koret, där trängseln redan var stark. Endast några gamla, som ej orkade med att stå så länge, blefvo sittande på sin platser och försökte sedan vid ceremoniens mera spännande ögonblick att, stående på tå, få se ätminstone en skymt af hvad som försiggick framme i koret.

Där framme gingo kyrkvaktarna, ifriga och bestälsamma, omkring, stötte tillbaka den framträngande folkmassan och ordnade den i täta led.

»Inte så nära altaret. Plats för processionen och biskopen.»

Och de fyra messhakarna hängde de med lämpliga mellanrum på altarets skrank.

Plötsligt blir det stilla i hopen, vägen upp till altaret blir bredare, de bakomstående resa sig på tå för att bättre kunna se, och den lilla processionen kommer genom den låga dörren till sakristian ut i kyrkan.

Först går biskopen hög och myndig, med den gyllene, treklufna mitran på hufvudet och den gyllene stafven i handen. Kring hans väldiga gestalt hängde den vida biskopsskruden, sömmad med silke och guld och prålande i alla rägnbågens färger. Vid halsen lämnade den rum för den veckrika, hvita messkjortan.

Efter honom kommo assistenterna, två och två. Främst gick teologie lektorn Kumlander och bredvid honom konsistorienotarien. Presterna i messhakar, konsistorienotarien i frack och hvit halsduk. Efter dem kommo de fyra, som skulle prestvigas, först Simonson och Ernst Hallin, alla klädda i hvita messkjortor, som slöto till omkring lifvet och i vida veck räckte ända ned till fötterna.

Under orgelns toner gingo de sakta fram genom folkhopen och ordnade sig omkring altaret. De fyra kandidaterna i sina hvita messkjortor böjde knä omkring altarrunden.

När psalmens sista ackord förklingat, vände sig biskopen mot den församlade mängden. I ena handen höll han messboken, i den andra en lång fin näsduk af battist.

I guds faders och sons och den helige andes namn, började han.

Och öfver den stora mängden af människor hvilade fullständig tystnad. Icke en hviskning hördes, icke ett ljud. De unga kandidaterna hade rest sig upp och stodo upprätta i ring omkring altarrunden.

Biskopen började sitt tal, som han läste från ett papper, hvilket han vände inne i messboken. Och med kraftig röst uttalade han det skriftens ord, som han valt till inledning: »Och Jesus sade till Petrus: Simon Jona, älskar du mig mer än desse? Sade Petrus till honom: Ja, herre, du vet, att jag älskar dig. Sade han till honom: Föd mina lam.»

Det var ingen tillfällighet, att biskopen valde just detta språk, hvilket för två månader sedan stått i den text, på hvilken Ernst Hallin bygt sin sacerdotalpredikan. Tvärtom hade biskopen redan då fått den tanken att använda just denna samma text, som så väl lämpade sig till ett ord för de unga, hvilka ämnade träda in i det vanskliga predikoämbetet. Och han ville tala om denna text så, att den blefve ett väckelsens ord till alvar, men på samma gång ett mildhetens och försoningens ord, ett ord, som tröstade de svaga och lugnade de upproriska. Ty den, som mindre gifvet är, af honom skall ock mindre varda utkräfdt. Och Herren fordrar i våra dagar vida mindre ting af sina tjänare, än hvad han en gång fordrade af Petrus.

Ernst Hallin hade hela denna dag känt ett lugn, som gladde honom själf. Ty han hade tagit detta lugn, hvilket kommit så välgörande, som ett tecken på, att den inre frid, på hvilken han väntat, och om hvilken han bedt, ändtligen hade kommit. Och när han inne i sakristian iklädde sig den hvita messkjortan, hade han känt det, som om han med detsamma afklädde sig världens väsen, lämnat alla upproriska tankar och iklädt sig den rena rustning, hvilken skulle göra honom till en sann Herrans stridsman.

Men när dessa ord ljödo emot honom, kommo alla hans gamla tankar igen. Minnet af den dag, när han bekänt för Eva Bauman, vaknade med fördubblad styrka inom honom, och han hörde ånyo hennes ord: »Det är en låghet ni tänker begå …» Biskopens ord gledo honom förbi. Han stod som inne i en dimma, genom hvilken ljudet har svårt att tränga fram, och omgifningarna framträda med obestämdt formade konturer. Han visste ej, om han drömde eller var vaken. Men hans sinnen voro som hallucinerade, och hela hans kropp brände i feber.

Och han såg fram mot koret, där solen föll in genom de målade fönstren och bildade en färgad strålväg förbi frälsarens hår, där han stod öfver altaret med kalken i hand, och ned på golfvet inom altarringen. Strålarna gnistrade mot de guldsydda broderierna i biskopens kåpa, och stafven, som stod i vrån, gnistrade och blänkte, som om den själf varit en strålfyld, värmande ljuskälla.

Det var hans kyrka, hans egen gamla kyrka, och han mindes våraftnarna, när han stått därinne och sett, hur solen genom de målade glasen göt sig in öfver pelare och golf.

Biskopen fortsatte sitt tal, och människorna, som trängdes kring koret, kastade nyfikna blickar på de fyra unga männen, hvilka i en halfcirkel stodo kring altarrunden.

Men Ernst hörde ej längre de biskopliga orden. Han stod åter som ung i sin gamla kyrka, stod lutad mot en bänk under orgelläktaren, drömde underliga drömmar, medan hans blickar riktades mot de spetsiga hvalfven, hvilka som knäppta bedjande jättehänder sträcktes upp emot lefvande gud. Och människomassan var borta. Kyrkan var tom. Endast solstrålarna från den klara himmelen lekte in genom fönstren.

De gledo utför de gråa väggarna, smögo sig mjukt och färgrikt omkring de väldiga pelarna och hvilade på golfvets nötta grafstenar i skimrande ro. Men det var en darrning i deras lek, som om de arbetat, och det såg ut, som om stenen gungat, där deras strålande väg bröt fram.

Men midt under de höga hvalfven hvilade skymningen trygg, och det tycktes, som om ingen solstråle där vågat att störa det heliga tusenåriga dunklet.

Ernst såg och såg. Han visste ej, hvad han tänkte, visste ej, hvad han önskade. Han såg bara den väldiga dömen, som hvälfde sig omkring honom, och den badade i ett haf af rägnbågslikt skimrande solstrålar.

Då såg han plötsligt, liksom om en hel knippe solstrålar brutit sig väg genom det öfversta hvalfvet. Han tänkte med detsamma, att det var en fantasi. Men fantasin hade makt med honom, och han såg det lika fullt. Strålarna gnistrade fram genom det tusenåriga dunklet, gnistrade med en glans, som kom det dunkla hvalfvet däruppe att lysa med mångdubbelt starkare ljus än hela den öfriga kyrkan. Glansen mattades, till dess att den blef lika med det öfriga solljuset, och då såg Ernst tydligt, att hvalfvet däruppe hade brustit, så att klara dagern lyste in genom domkyrkans skumma hvalf.

Och medan han ännu undrade öfver, hvad han sett, såg han, hur rämnan vidgades, och ljuset däruppe blef alt vidare och vidare. Men han förskräcktes icke. Han fruktade icke att blifva sönderkrossad af fallande stenar. Ty de föllo icke ner, de liksom smälte undan bit efter bit för solens omdanande kraft. Han kände sig lugn och glad, och han tyckte, att han aldrig förr vetat, hvad det ville säga att andas.

Genom ett sällsamt språng i tankegången kom han med ens att tänka på, hvad biskopen skulle säga, när han kom och fick se, att hans kyrka var förstörd. Ty ingen människa kunde ju vara därinne, när taket var borta, och rägnet när som hälst kunde plaska in och dränka helgedomen i vatten.

Men han fick aldrig veta, hvad biskopen skulle ha sagt. Han hörde ett dån, som om jorden själf hade rämnat, och när han såg sig omkring, voro väggarna borta, framför honom sjönk altaret med Kristus och nattvardskalken ned i jorden, under hans fötter spirade blommor och gräs, som om stenplattorna aldrig hade funnits till, kring hans kinder fläktade fria vindar, och i luften hörde han de lekande solstrålarnas sång:

Det är fullkomnadt. Årtusendens arbete är fullkomnadt. Lifvet drager in och eröfrar världen. Solen har segrat.

Han drog en djup suck och väcktes ur sina tankar, vid att någon knuffade honom på armen.

Det var Simonson, som med ogenomträngligt alvarsam min gjorde honom uppmärksam på, att notarien trädt fram för att förestafva trons artiklar.

Ernst Hallin upprepade orden, så som de lades honom i munnen.

»Jag tror på gud fader allsmäktig...»

»Jag tror på Jesum Kristum...»

»Jag tror på den heliga anda...»

Han var blek af själsrörelse, och en kall svett betäckte alla hans lemmar. »Solen har segrat,» ljöd det inom honom. Hvad var det för underliga tankar, som ibland kunde komma upp inom honom, och som icke ens nu lämnade honom i ro. Hvad var det för tankar?

Med tunn röst och nedslagna ögon besvarade han biskopens frågor, och när eden skulle afläggas, den förfärliga eden, hvilken han fruktat så länge, aflade han den utan en tanke på, hvad han gjorde, utan att dessa ord gjorde mera intryck på honom, än hvilka andra ord eller talesätt som hälst:

»Jag, Ernst Olof Hallin, svär vid gud och hans heliga evangelium, till hvars förkunnande jag nu kallas och antages, att jag vill städse förblifva vid den rena evangeliska läran, sådan den i guds ord, det gamla och nya testamentets heliga skrifter uppenbarad, genom den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Upsala mötes beslut af år 1593 antagen och förkunnad blifvit, så att jag hvarken uppenbarligen förkunnar och utsprider eller hemligen främjar däremot stridande läror.»

Han blef klart medveten, om hvad som försiggått, först när biskopen efter edens afläggande med stark och myndig röst uttalade orden:

»Och enligt den fullmakt, som mig, på guds vägnar, af hans församling uti detta ärendet betrodd är, antvardar jag härmed Eder predikoämbetet, i guds, fadrens och sonens och den heliga andas namn. Amen.»

När orden voro uttalade, vände sig Ernst Hallin hastigt om och såg ut öfver kyrkan. Han hade liksom ett behof att blicka upp i hvalfven för att själf se, att mörkret ännu låg kvar däruppe. När han öfvertygat sig om, att alt var som förr, kände han sig nästan lugnare. Men samtidigt hade han en känsla, som om hans gamla kyrka dömt honom.

Och mekaniskt böjde han knä, medan orgelns toner brusade öfver hans hufvud. Den broderade messhaken, som låg bredvid honom, lyftes upp, hängdes öfver hans skuldra, en hand lades på hans hufvud, och han hörde biskopens röst, som läste »Fader vår».

En stund senare gingo biskopen och assistenterna tillbaka in i sakristian, följda af fyra unga män, på hvilkas skuldror de silfverbroderade messhakarne hängde för första gången.

Gustaf Hallin hade varit bland dem, som stod längst fram, och med spändaste uppmärksamhet hade han följt ceremonien. Den hade alt igenom gjort ett ohyggligt intryck på honom, och så ofta det var honom möjligt, hade han iakttagit broderns ansigte.

Först när han kom in, iklädd den hvita messkjortan, slätrakad och blek, generad af alla de blickar, som riktades mot honom.

Sedan när han vände sig om och såg uppåt takresningen.

Sist, när han i full presterlig ornat gick ut tillsammans med sina ämbetsbröder.

Gustaf kände icke sin bror, icke en enda af de tankar, som sysselsatt brodern, hade han reda på, och dock dömde han honom med ungdomens snabbhet, så som om han följt honom steg för steg. Hans instinkt sade honom, att här var något på sned, och han hade en känsla, som om han sagt brodern farväl för lifvet.

Hans vanligen så sorglösa ansigte bar ett smärtsamt uttryck. Näsborrarna rörde sig häftigt, och det var med möda, han kunde hålla tårarna tillbaka.

När alt var slut, banade han sig häftigt väg genom folkmassan och gick direkt hem, utan att hälsa på någon af de många bekanta, som han såg bland åskådarna.

Därute sken solen varmt, klockorna klingade lustigt från tornet till tecken, att ceremonien var slut, och skaror af människor strömmade fram under de nylöfvade almarna. De pratade muntert, och alla hade brådtom. Ty i dag hade det räckt länge i kyrkan, och hemma väntade middagen precis kl. 2.

Men Gustaf gick utan att se sig till höger eller venster direkt hem till sig och upp på sitt rum. Det var ett litet vindsrum, knappt större än en skrubb med plats för en säng, en byrå, ett bord, en bokhylla och två stolar. Ett handfat stod på en stol nere vid dörren.

Det var ett litet rum, men det var hans eget, och här visste han, att han fick vara i fred. Han satte sig eftertänksamt i fönstret och såg ut öfver en liten trädgård, som låg rätt under hans fönster.

Han kände sig så underlig till mods och så ensam. Det var första gången, han kommit att misstänka någon af dem, som stodo honom nära, för en dålig handling, en af dessa stygga handlingar, som bränna sitt märke på hela lifvet. Det brände och slet i honom själf med ungdomens känslighet och ungdomens oförsonlighet. Och med tankarna på brodern blandade sig oroliga tankar på hans eget lif, som en gång skulle föra honom in på en väg, från hvilken han ej längre kunde vända tillbaka.

Så satt han, till dess att han blef kallad ned till middagen.

Det låg en högtidlig stämning öfver hela familjen. Tanken på, att Ernst snart skulle resa, blandade sig med intryckena från prestvigningen, och det var just ingen, som sade något. Alla sutto försänkta i sina egna, stilla tankar. Och det fans en rörelse hos dem alla, som ingen skulle ha kunnat uttrycka på annat sätt än genom tårar, för somliga glädjetårar, för andra tårar af helt annat slag. Men tårar passade icke på denna högtidliga dag. Och därför teg man, för att icke framkalla dem.

Eftermiddagen gick lugnt och stilla förbi. Hvar och en hade på sitt sätt under dagens lopp känt sig uppskakad, och därför följde hvilan såsom en naturlig sak.

Ernst Hallin plågades bara af, att han icke hade något att säga modern. Han såg, hur hennes ögon följde honom, och hur hon ibland vände sig bort för att dölja tårarna, som hon ensam icke kunde återhålla. Han visste, att hon i dag upplefde den dag, till hvilken hela hennes lif endast varit en förberedelse, den dag, för hvilken hon lefvat, alt sedan den stund, då han blef född.

Men han fann icke ett ord att säga. Och för att icke denna dag skulle blifva henne en pina i stället för en fröjd, så betvang han sig och gick särskildt fram till henne, lade armen om hennes hals, böjde sig ned och kysste henne på pannan.

Hon tryckte tacksamt hans hand. Hela eftermiddagen hade hon undrat öfver sonens tystnad och tillbakadragenhet. Denna dag hade synts henne så olik alt, hvad hon så ofta hade tänkt sig, så hvardagsaktig, så torr.

Men nu var alt godt igen. Alt det stora hon drömt sig på denna dag, hade krupit ihop till denna lilla, obetydliga handling. Men ändå var hon nöjd. Ändå sade hon sig, att nu var alt, som det skulle vara. Ty hon visste, att om sonen ej kunnat göra det med godt samvete, skulle han icke ha kysst henne. Hon nickade trofast till adjunkten, som satt midt emot henne i gungstolen, och hon tackade gud i sitt hjärta, att han bevarat hennes barn.

I alla fall blef hon litet ledsen, när Ernst senare på aftonen sade, att han tänkte gå ut för att en stund få vara ensam med sina tankar, men hon låtsade icke om det, utan lät honom gå utan att göra några frågor.

Han ville ännu en gång gå sin gamla aftonpromenad omkring domkyrkan.

Två dagar därefter reste pastor Hallin för att tillträda sin befattning i Sollösa.

❦❦❦