Pastor Hallin/5

←  4.

Pastor Hallin av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) 5.

6.  →

5.

Adjunkten Hallin var son af en prest, som hade haft ett stort pastorat några mil söder om Gammelby. Det hade funnits många prester i slägten, alla hade de tillhört Gammelbys stift, och alla hade de haft sitt af denna i världens goda. Gubben prosten själf var en ganska tät karl, det visste hela världen, och på prestgården lefde man rundligt och godt, hvilket också kunde ses på både prosten och prostinnan.

Hade det bara inte varit så många barn! Men det såg ut, som det aldrig skulle taga slut, med guds välsignelse i det fallet. Hvart och hvart annat år var det barnsöl i prostgården, och hade alla barnen fått lefva, så skulle de hafva uppgått till långt öfver tiotalet. När prosten dog, voro syskonen emellertid nio.

Därför räckte förmögenheten icke till, utan när sönerna hade slutat i skolan, måste prosten börja att låna pängar för att hjälpa fram sina barn vid akademier, landtbruksskolor eller Karlberg. Och när gubben slutligen föll ifrån, förvånade sig alla öfver, hur han, som haft ett så godt pastorat, kunde hafva så stora skulder, och de af sönerna, som ej slutat sina studier, måste börja att låna själfva för att kunna taga examen.

Adjunkten Erik Hallin var den tredje af sönerna. I hemmet, där alt gick rundligt till, hade han insupit vanor, hvilka ingalunda inskränktes under Upsalatiden, och han kom från Upsala med fyratusen kronors skuld, hvilka han åsamkat sig under de två år, som förflutit, sedan fadern dog.

Hej. Nu skulle han börja spara. Han fick plats som extralärare vid ett femklassigt läroverk med några hundra kronors lön, kom i ropet som skicklig lärare, och gaf privatlektioner på nästan alla sina lediga stunder. Man räknade ut, att han i medeltal arbetade tio timmar om dygnet. Och under det första året sparade han verkligen så mycket, att han betalade af fem hundra kronor på sina skulder.

Så blef han kär, förlofvade sig, sökte och fick adjunkturen i Gammelby och gifte sig.

Under denna tid, då han var ung, glad, förlofvad och lycklig samt uteslutande sysselsatt med att planera för framtiden, kunde han naturligtvis icke betala af några skulder. Det var vackert så, att han icke gjorde några nya vid bosättningen. Och det gjorde han inte häller, åtminstone inga att tala om. Det var bara några hundra kronor för möbler, som skulle betalas af under de två första åren.

Och de blefvo också afbetalda. Ty möbelhandlaren kunde naturligtvis inte vänta.

Men sedan blef Ernst född. Ett par år därefter föddes Selma. Sedan kom en gosse, som dog strax efter födelsen, och några år därefter föddes Gustaf.

För hvarje år stegrades behofven och kostnåderna, och på dessa tjuguåtta år hade han ej lyckats afbetala mer än två tusen kronor. Han var nu femtiosex år och ännu icke skuldfri. Femton hundra kronor voro ännu kvar att be- tala. Och när detta väl var gjordt? Hur lång tid hade de båda då öfrig för att lefva lyckliga och fria? Och hade de då ens kraft därtill?

Ja, det tänkte de numera sällan på. Eller rättare — de hade lärt sig att icke grubbla däröfver. Ty det var farliga, upproriska tankar, som bara gaf sorg och bitterhet, tankar, som kunde kasta dem ut ur det dagliga lifvets lugn och förstöra kraften till arbete. Och när adjunkten någon gång kom in på dessa tankar, då var hans hustru alltid till hands och förjagade dem. Ty det var icke rätt att knota, och gud hade nog sin mening med, att han omgjordade dem och ledde dem på de vägar, där de i sin ungdoms dagar icke velat gå. Ty försakelsen öppnar vägen till himmelen.

Och åren ombildade dem och lärde dem lefva lifvet, sådant det kom, och sådant det var. Fru Hallin magrade efter barnsängarna, hennes panna fick rynkor, och ögonen hade icke samma glans som förr. Hon gick flitigt i kyrkan, isynnerhet när någon viss prest predikade, och hon läste dagligen i bibeln och i Thomas a Kempis.

Det föreföll henne, som om alt, hvilket hon hade att bära, kändes lättare, när hon fått fullt klart för sig, att detta måste så vara. Och när hushållspängarna icke ville räcka till, eller när hon kände sig nedtryckt och utpinad af att dag ut och dag in gå i köket, laga mat, städa i rummen och sedan på eftermiddagarna sitta med ett helt fång framför sig af kläder, som behöfde lappas, då hände det ofta, att hon lade bort arbetet och tog fram sin bibel med alla dess otaliga märken och förstrykningar. Och så läste hon ett par kapitel ur Davids salmer om, hur Herran icke öfvergifver den rättfärdiga, som hoppas på honom, och hur alla den rättfärdigas fiender en gång skola komma på skam. Och henne omedvetet omsatte och ändrade hon dessa ord så, att de passade in på hennes förhållanden och på de dagliga sorger, under hvilka hon böjde sig. Hennes bekymmer och släp, hennes tunga arbete och upproriska tankar — alt detta blef fienderna, och hon själf var den rättfärdiga, som Herren en dag skulle frälsa till det land, där hvarken klagan, sorg eller tårar störa den frid, som öfvergår alt förstånd.

Hon slöt sina ögon för en stund, när hon slagit igen boken. Och när hon slog upp dem igen, grep hon med dubbel ifver till arbetet, och öfver hela hennes ansigte låg ett stilla, nästan lycksaligt uttryck.

Adjunkten var lyckligare. Han gick visserligen sällan ut med kamrater. Det var en sparsamhetsregel, som han ålagt sig, och som han sällan öfverträdde. Men när han var i skolan, glömde han vanligen de små bekymmerna hemma. Han hade ett lättare lynne, och så fort han kom ut bland människor, rycktes han med, kände sig liflig och upprymd. Och utomhus var han en helt annan människa än den tungsinta och litet vresiga man, som han ofta kunde vara i hemmet.

Fru Hallin led isynnerhet af, att hon ej tyckte sig stå sina barn tillräckligt nära. Ernsts bref syntes henne isynnerhet på sista tiden till den grad kyliga och reserverade. Han skref nog vänligt, men han berättade ingenting af det, hon ville veta, ingenting om honom själf, och hur han kände det nu, när han skulle träda ut i lifvet och blifva en Herrans tjänare. Hur ofta läste hon icke hans bref om och om igen, vägde betydelsen af hvarje rad, stafvade och tänkte öfver hvarje ord, om hon kanske där skulle finna nyckeln till att förstå honom riktigt. Ty hon ville framför alt vara mor. Detta ord stod för henne med en betydelse, som var mer än religiös. Ty för henne betydde detta först och främst: att föra barnen till Herran. Och hon grät många hemliga tårar, som hon sade för sig själf, af fruktan och bäfvan för sina barns själar. Den oblandade modersglädjen hade hon egentligen aldrig känt, ty hos henne var den så starkt uppblandad med fruktan. Denna fruktan kom däraf, att hon visste, att endast en väg var den rätta. Och den, som icke gick denna väg, han var förlorad. Därför grät hon öfver sina barn, grät och bad, mången ensam stund, redan när hon vaggade dem på sina knän och lyssnade till deras djupa och barnalugna sömn. På sista tiden hade hon varit mest ängslig för Ernst. Hon räknade dagarna, innan han skulle komma hem. Ty hvarför var han så kortfattad och så knapphändig i meddelanden om sig själf? Kunde han icke ana, hur hon längtade och längtade efter att veta något om honom, hur hon bröt hans bref med en feberaktig ifver, som om hon varit en ung flicka och fått bref från sin käraste? Kunde han icke ana detta? Och gälde icke detta mer än lif och död? Gälde det icke hans själs eviga salighet?

Om alt detta vågade hon aldrig skrifva direkt till sin son. Hon var så rädd att stöta honom ifrån sig. Men dagligen pinade henne dessa känslor, och isynnerhet kommo de öfver henne, när hon var nedtyngd af något annat. Ibland kunde hon känna det, som om alt, hvad som annars var tungt och tryckande, bara var Herrans rättvisa straff, därför att hon var en så dålig mor.

Selma förstod hon minst af barnen. Hon var kall och visade föräldrarna så litet vänlighet, tyckte fru Hallin. Och så var hon så tyst, skötte sitt arbete, gjorde aldrig något väsen af sig, och när hon hade slutat sitt arbete för dagen, satt hon mest i sitt rum och läste i någon bok. Fru Hallin tyckte icke alltid om de böcker hon läste. Och ibland hade detta mellan mor och dotter ledt till uppträden. Men dessa slutade altid med, att Selma gjorde, som hon ville. Och numera, när fru Hallin fick se en bok liggande på sin dotters bord, tog hon bara upp den, såg på titelbladet, suckade och lade den ifrån sig. Ibland hände det, att hon gick ut med tårar i ögonen.

När Selma var tjugu år, hade hon en gång kommit in till fadern och sagt, att hon ville bort ifrån hemmet. Adjunkten blef helt häpen och ville ej gifva något bestämdt svar. Han skulle tala vid mamma, sade han.

Fru Hallin förstod sakens sammanhang. Det var den yttre världen, som frestade Selma, den yttre världen med alla dess faror, friheter och lockelser.

Resultatet blef, att Selma skulle stanna hemma, till dess att hon blef myndig. Och när hon blef myndig, talade ingen vidare om saken Adjunkten skaffade henne utan vidare en plats i stadens flickskola.

Men efter den tiden var det som en tyst strid mellan Selma och föräldrarna.

Gustaf tyckte sig fru Hallin liksom mest kunna lita på. Han var så mycket barn ännu och ingen kan veta, hvar eller hur frestaren lägger ut sina snaror för de svaga människobarnen. Men han var altid glad och nöjd, grälade förstås ibland, men blef snart snäll igen, och när han retades med mor eller syster, var han så lustig att höra, att fru Hallin altid måste skratta, ibland ända till dess att hon fick tårarna i ögonen. Och så var han hennes kelgris och älsklingsbarn, skrapkakan i familjen, som pappa kallade honom, när han var vid godt lynne, och han fick ännu sitta i hennes knä ibland, när ingen såg det, fast han var stora pojken och redan växt henne ett godt stycke öfver hufvudet.

Det var en egenhet med barnen, isynnerhet med sönerna. De hade alla haft stort behof af vänskap, och de hade båda sökt och fått goda vänner. Men de träffade dessa mest utomhus. De sökte upp sina vänner i deras hem, och det hände aldrig, att det motsatta blef händelsen, aldrig att det Hallinska hemmet blef tillhåll för barnens vänner. Och därför hade föräldrarna altid klagat, att de så litet sågo till sina barn, när de hade ledigt.

Fru Hallin kunde inte förstå detta. Ty hon visste, att hon hade älskat sina barn, kanske mer än någon mor inom kretsen af deras bekanta. Hon hade omgifvit dem med en varm temperatur af ömhet, en temperatur, som kanske var så varm, att den gjorde dem ömtåliga, när de en gång skulle komma att sakna den. Och ändå hade hon en instinktlik förnimmelse af, att hennes barn med åren kommo alt mera bort ifrån henne, att de sökte tillfredsställelse utanför sitt hem, vare sig denna tillfredsställelse tog sig uttryck i barnets bullrande lekar, eller i ungdomens obegränsade behof att finna människor, med hvilka de kunna meddela sig fritt, yppa alt det gåtfulla, skiftande lif; som med hvarje år utvecklar sig och kräfver näring i deras unga sinnen.

Det fans dagar, när hon starkare än eljest anade klyftan mellan barnen och deras hem och då gjorde hon alt för att glädja dem. Hon lagade någon af deras favoriträtter till middagen, tvang fadern att vara vid godt lynne, bad dem att bjuda ungdom till kvällen och var själf idel sol och leenden.

Sådana dagar voro barnens glädjedagar, och de kände då mer än eljest, hur mycket de höllo af modern. Och själf kände hon sig så glad. Ty hon trodde, att efter sådana försök skulle början till ett alvarligt närmande vara gjord, och barnen skulle sluta sig mera till hemmet.

Men så skedde icke. Och då kom nedslagenheten öfver henne och med den en bitterhet, som lade hårda ord på hennes läppar och kom henne att göra barnen förebråelser, hvilkas orsak de icke kunde förstå. Hon ångrade altid dessa förebråelser efteråt, ja, ångrade dem bittert. Ty hon förstod, att ett enda sådant utbrott i ett ungdomligt sinne lefver längre än minnet af aldrig så många välgärningar, aldrig så mycken vänlighet. Och när hon ibland grubblade öfver sitt förhållande till barnen och liksom för en gång kom att tänka sig saken rent mänskligt, utan att blanda in Herren gud i saken, då kunde hon känna det så, som om hon kanske saknade något af den hemlighetsfulla konsten att förstå sina barn och genom förståndet utan alla ansträngningar fästa dem vid sitt hem. I sådana stunder anade hon, hvad barnen saknade. Men hon visste också, att det kunde hon aldrig gifva dem. Aldrig i lifvet, aldrig. Ty hvad gagnade det människan, om hon vunne hela världen och toge dock skada till sin själ?

Aldrig kom den tanken öfver hennes läppar, icke ens i ögonblick, när hon klart kunde se hvad det var. Hon sköt tanken ifrån sig, och hon tvang sig själf att begrafva den djupt i sitt hjärta. Ty hennes lif hade lärt henne, att den tanken var synd. Men när längtan efter hennes barns förtroende blef för stark, då hade hon tusen olika sätt att närma sig dem, och hon kunde förödmjuka sig själf för att vinna, hvad hon så ifrigt åtrådde. Icke blott deras kärlek. Nej. Den ägde hon, och därpå hade hon aldrig tviflat. Men deras förtroende.

Och när hon blef ensam med sin man, hände det, i det hon liksom varligt kände sig för, att hon talade till honom om detta, och om han då ej hade något yttre bekymmer, som tryckte honom, så kunde han också bli alvarsam och med en blick framför sig säga:

»Ja, barnen växa ifrån oss. Det är kanske naturens ordning.»

Eljest skakade han bara på hufvudet och sade, att det var inte värdt att plåga sig med inbillningar. Man hade nog med ledsamheter ändå.

Men äfven han visste, att han icke sade sanning. Ty hvad barnen saknade, det var glädje och frihet. Det var det slags frihet, som gör, att man blir naturlig och trifs i sin omgifning lika bra, som trädet eller växten i gynsam jordmån, den frihet, som länkar och uppfostrar anlagen, utan att hämma dem, och denna frihet kan aldrig trifvas, där icke glädjen är hemmastadd. Ty glädjen frigör, glädjen förädlar, och glädjen lyckliggör.

Det var moderns pietistiska skygghet för världen, och hvad världens var, som förjagade friheten ur hemmet. Men det var icke den, som förjagade glädjen. Det var lika litet de tryckande, ekonomiska bekymmerna, som förjagade dessa lifvets uppbyggande makter.

Men det var dessa två, som ingått förbund, och hvad pänningbekymret skonat, tog pietismen med sig.

Och inför denna dubbla gåta satt fru Hallin svarslös mången kväll, sedan barnen gått till hvila, läste i sin bibel och grubblade, medan tårarna altibland ville tränga sig fram, och det var så svårt, så svårt att lägga det klappande hjärtat till ro i tron, fast skriftens ord var tydligt och klart:

»Förliter eder på Herran. Han skall väl göra’t.»

♣♣♣