Pastor Hallin/4

←  3.

Pastor Hallin av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) 4.

5.  →

4.

Dagen därpå gick adjunkten tio minuter tidigare än vanligt till skolan. Han räknade på, att han skulle träffa sin vän Bruhn, innan ännu altför många hade kommit. Utaf honom skulle han bestämdt kunna få låna de femtio kronorna. Ty Bruhn var lektor och ungkarl, lefde ofantligt indraget och hade alltid pängar stående, hvilka han hvarje vinter sparade ihop för att kunna resa om somrarna.

Men när adjunkten kom in i lärarnes samlingsrum, var det tomt, och ingen Bruhn syntes till.

Det var kyligt i det stora rummet, där gaslågornas kalla ljus bröt sig mot det fladdrande skenet från kakelugnen. Det stora bordet med länstolarna omkring sträckte sig utmed rummets hela längd och gaf det utseendet af en domsal, medan kartorna, som hängde på väggarna, och skåpen, som stodo mellan fönstren, visade, att kunskapens och lärdomens gudar förde spiran härinne.

Adjunkten gick fram till brasan och värmde händerna. Så stälde han sig att lyssna. De måtte väl aldrig börja att spela orgel däruppe. Ty då skulle salmen sjungas, och morgonbönen var slut. Och sedan skulle de komma in, den ena efter den andra, rektorn och lektorerna och de unga, ogifta lärarna, som aldrig kunde få i sitt hufvud, att en gammal gift karl kunde ha bekymmer. Pojkarna skulle springa ut och in efter kartor och fysikalisk eller anatomisk undervisningsmateriel. Han skulle inte kunna få träffa Bruhn förrän på rasten. Och då blef det så lätt något förhinder.

Dörren gick upp, och två unga lärare trädde in. Den ena var en liten energisk man med lysande, ljusblå ögon och ett skarpt drag omkring munnen. Han var vikarierande lektor i svenska och latinska språken. Den andre hette Ephraim Simonson. Han var också liten till växten. Det låg något af en roffågel i hans ansigte, ögonen voro små och snabba och rörde sig lifligt, som om han ständigt varit sysselsatt med att iakttaga. Där den beniga hakan slutade, hängde ett par aldeles linhvita polisonger ned, och omkring hela ansigtet låg en ram af tunt hår af aldeles samma färg som skägget. Näsan var krokig och smal samt böjde sig ned öfver ett par tunna läppar, hvilka, när han teg, voro tätt sammanpressade, men så fort han talade, rörde sig snabbt och med egendomliga, säkra smällar, medan ögonen fingo ett stickande, skarpt uttryck. Han var prest och extralärare i skolan med kristendom till hufvudämne.

När adjunkten fick se dem, förmörkades hans ansigte, och han gjorde en otålig rörelse med ena axeln. Men Simonson var studiekamrat med Ernst, och den andre tyckte han om för hans ungdomliga väsen och färska Upsalahistorier. Det var ingenting annat att göra än att hälsa vänligt. Herrarna bytte handslag, och Simonson yttrade något om vädret. Adjunkten Hallin sade, att det var kallt i lärarnas samlingsrum, och att det varit så under de aderton år han varit där. Vikarierande lektorn stod och teg. Han förde ett par gånger handen åt munnen för att dölja, att han gäspade.

I detsamma kom Bruhn in. Han var en storväxt, bredaxlad karl med ett utseende, som man genast måste stanna för att betrakta. Ansigtet var aldeles genomplöjdt af linier, han var flintskallig, men hela den nakna delen af hjässan såg ut, som om den endast varit en onaturlig fortsättning af pannan, och midt på pannan syntes en stor, oformlig knöl; hvilken i förening med de djupt liggande ögonen och de starka ögonbrynen gåfvo hela ansigtet prägeln af en kolossal tankekraft, en kraft, som säkert och fast stängdes inne. Hela hans yttre var ytterst ovårdadt. Öfver en sliten väst, som på ett misstänkt sätt skiftade i brunt, hängde ett tofvigt och gråsprängdt skägg, i hvilket snuskornen voro ännu mera tydliga. Hans rock var sliten i sömmarna, ett par knappar voro bortslitna, som det tycktes med våld, och nedomkring byxorna hade hans stora, snedgångna stöflar trampat upp en hel frans af yllerips, som hängde och slängde omkring honom.

När han kom in, tog han med en kantig rörelse af sig rocken, slängde snarare än: hängde upp den på klädhängaren, lade hatten med en smäll på en stol samt nickade åt de närvarande, utan att taga dem i hand. Pastor Simonson gjorde en grimas, så fort han fick se lektorn. Därefter gick den nykomne fram till kakelugnen, bredde ut benen och stälde sig med ryggen mot eldbrasan. Händerna höll han i byxfickorna, och det ena rockskörtet hade han stoppat under armen. När han stått så en stund, tog han fram en snusdosa af silfver och snusade bullersamt, så att snuset i långa ränder spildes utefter skägg och väst. Sedan återtog han den föregående favoritställningen.

»Har någon läst tidningarna i går?» yttrade han till sist. »Det skulle roa mig att veta, om det händt något i Ryssland.»

Vikarierande lektorn hade läst tidningarna och upplyste om, att det hade inte stått något nytt.

»Jaså, han lefver således,» sade lektorn och flyttade på fötterna framför eldbrasan. »Det intresserar mig, det där landet.»

Det blef tyst en stund i rummet. Ingen tycktes ha sinne för politiken på morgonkvisten.

Plötsligt hördes från öfre våningen ett sjungande, entonigt ljud, som kom ifrån orgeln, blef starkare och starkare, utspann sig till ackord och konstiga löpningar samt slutade i en koral, hvari hela skolan, från de smås gälla röster och ända upp till de gamla pojkarnas skrofliga målbrottstämmor, energiskt instämde.

Lektor Bruhn gjorde en samtidig rörelse med kropp och ansigte, hvilken såg ut som en enda stor grimas.

»Det är en djäfla musik,» yttrade han.

Adjunkten Hallin kastade för de två unga lärarnas räkning en varnande blick på sin kollega. Pastor Simonson ogillade med hela sin hållning och ansigtsuttryck det opassande yttrandet, men vice lektorn tycktes finna det lustigt, och man såg på hela hans min, hur han njöt af den underliga kurren vid kakelugnen.

Men lektor Bruhn brydde sig inte om den varning, som legat i adjunktens ögonkast, utan fortfor helt lugnt med sina anmärkningar.

»Jag säger, att det är en djäfla musik,» fortfor han. »Kanske det är något farligt uti att säga det! Kanske denna orgel, som står uppe i denna gamla sal, där Petterson i sjunde öfre sitter och spelar ur Hæffners koralbok, skall vara något specielt heligt? Kanske man numera också spelar guds ord? Kanske det blir heligare, därför att pojkarna står och grinar bakom salmböckerna?»

Pastor Simonsons näsborrar vidgades. Han hyste antipati mot Bruhn, emedan han i honom instinktlikt anade en antagonist, och han ansåg honom för att vara rå och ohyfsad. Dessutom tyckte han alltid om att få yttra sig.

»För mig,» sade han, »ha orgelns toner altid något vördnadsfullt, äfven om man i konstnärligt hänseende kunde tänka sig ett mera fulländadt utförande.»

Lektor Bruhn fnös.

»Jaså,» sade han trankilt. »Det var en särdeles intressant upplysning.»

Den unge lektorn skrattade högt, och pastor Simonson såg ut, som om han med kristligt lugn tänkte bära en oerhörd förolämpning.

Plötsligt slutade orgeln däruppe. Det uppstod en kort stunds tystnad.

»Tror pastorn, att pojkarna stå och be nu, fast de hålla salmböckerna för näsan?» frågade lektor Bruhn, i det han tog sig en väldig pris.

»Ja,» svarade pastorn med en röst, som darrade af förargelse. »Jag vill åtminstone i det längsta tro det.»

»Jaså,» "sade lektor Bruhn. »Ja, men det vill inte jag.»

Emellertid hördes däruppifrån skrapandet af bänkar, som skötos undan, af fötter, som sträck- tes fram och otåligt stampade i golfvet. Man hörde, hur de stora dubbeldörrarna slogos upp, och därefter taktfasta steg af de lägsta klassernas små fötter, steg, som i förstugan blefvo alt mera oregelbundna. En och annan munter pojkröst trängde in i lärarrummet, ett skratt, som gick i diskant, klingade genom trappuppgången och gaf eko. Det följdes af flere, åter af flere, och när slutligen de äldre gossarnas säkrare steg började höras, blandade med de smås, då öfvergick det alt mera till ett oredigt, förvirradt buller af röster, trampningar, skratt, skrik, trängsel, knuffningar, smällande i dörrarna. Det blef tystare, när skaran passerade lärarnas samlingsrum, men när den kommit förbi det farliga stället, tilltog bullret igen. Genom allt detta oväsen hördes teologie professorn uppifrån trappan, där han slog i räcket med käppen och ropade:

»Gå i ordning där nere, säger jag.»

Och under allt detta oväsen stod lektor Bruhn och skrattade invärtes med ett skrockande, sarkastiskt skratt, som om han velat säga, att nu ta de igen skadan efter bönen och salmsjungningen.

Men det märkte inte pastor Simonson. Han stod med ryggen vänd mot lektor Bruhnk och samtalade med ett par af de äldre lärarna, hvilka under tiden inkommit.

Klockan hade emellertid blifvit fem minuter öfver sju, och alla gjorde sig i ordning att gå in i sina klassrum. Teologie professorn kom fnysande af belåtenhet in i rummet. Han hade upptäckt fem elever ur de högsta klasserna, hvilka saknades i bönen. Och detta bevis på skarpsinnighet var hans stolthet och glädje i lifvet. Han kunde hela katalogen utantill, och under det att en af de äldre lärjungarna läste bönen, stod han hela tiden med hatten för ögonen och räknade igenom, om alla voro närvarande. Då det nu fans ungefär tvåhundra lärjungar i skolan, måste han nödvändigtvis utveckla en viss snabbhet för att hinna med. För hvar dag lärde han sig också lexan bättre, och det var hans äregirighet att kunna gå igenom hela skolan till och med småpojkarna, innan bönen var slut. De frånvarande behöll han i troget minne, och efter slutad andakt, gick han alltid in i de klassrum, där någon olycksfågel var att söka, stack fram sin långa näsa och fnyste välvilligt mot delinkventen: »Hvar var du i dag?» Den tilltalade försökte då altid att se skamsen ut, men det lyckades sällan. Ty hela skolan visste, hvilken njutning dessa inkvisitionsbesök beredde lektor Kumlander. I dag var han emellertid belåten. Ty han hade hittat fem, af hvilka en aldrig hade kommit för sent förr, och med gamla Norbeck i fickan traskade han glad och krokryggig ut för att hålla lektion i sjunde öfra.

Adjunkten Hallin var den enda, som icke gjorde sig brådtom. Han brukade eljest vara en bland de första, som begåfvo sig till sina klassrum. Men i dag satt han envist kvar och tittade i ett exemplar af Cavallins lexikon. Ty han väntade på, att lektor Bruhn skulle begifva sig i väg, så att han fick ett tillfälle att tala med honom. Men lektorn skyndade sig icke häller, han stod fortfarande kvar och värmde sig framför kakelugnen, och adjunkten Hallin började känna sig nervös. Ty rektorn var inte treflig att råka ut för, om han fann, att lärarna icke passade på tiden för lektionerna.

Men å andra sidan måste han ha affären afgjord. Han suckade för sig själf, och han såg ett ögonblick så pinad ut, som om han varit en gammal, lefnadstrött man. Men han satt kvar och väntade, till dess att den siste hade gått. Och ännu stod lektorn kvar i samma ställning framför kakelugnen.

»Att han också skulle komma i gräl med den förbaskade pastorn,» tänkte adjunkten. »Nu är han naturligtvis vid dåligt lynne.»

»Skall du inte gå in i din klass?» sade han högt. Han hade alltid svårt att inleda en affär sådan som denna.

»Jag blef väckt en timme för tidigt af min förbaskade städerska, och då kan jag så gärna stå här och filosofera som någon annan stans,» lydde svaret.

Bruhn gjorde en otålig rörelse med axlarna och slängde på hufvudet.

Adjunkten Hallin satt en stund nedlutad och bläddrade i Cavallin. Det blef bestämdt svårare för hvarje år att bedja om pänninghjälp, fastän andra påstodo, att det var värst i början. Till sist lade han ihop boken, steg upp och sade i en dämpad ton, som om han tänkte göra en längre inledning:

»Jag hade tänkt bedja dig om en tjänst.»

Lektor Bruhn släppte ned rockskörtet och tog fram snusdosan, som han sedan stod och vände mellan fingrarna.

»Jaså,» sade han. »Hvad då?»

Adjunkten sväljde ett par gånger, som om något setat honom i halsen och fortsatte:

»Julen har varit mycket dyr i år … Ernst kommer hem om några dagar … Hyran skulle betalas den första … För rästen skulle jag nog ha dragit mig fram … men så fick jag en opåräknad utgift … Skulle du kunna låna mig femtio kronor till nästa kvartal?»

Första delen af dessa ord uttalades långsamt och i en egendomlig, skarp ton, lågmäldt och nästan med darrande röst. Den sista satsen åter kom häftigt och burdus, ungefär som när man stjälper i sig ett illasmakande medikament.

Lektor Bruhns ansigtsuttryck förändrades plötsligt. Han brast ut i ett godlynt och bullrande skratt samt ruskade på hufvudet och gjorde de mest fruktansvärda grimaser, medan snusdosan dansade som en boll i hans händer.

»Du är en jäkla lustig karl, Hallin,» sade han. »Hahaha. Du går här som katten kring het gröt och anstränger dig och svettas för att få låna femtio kronor. Naturligtvis skall du få pänningarna, eftersom jag ändå har dem stående. Jag skall gå hem efter dem, så kan du få dem på rasten.»

Och lektor Bruhn fortfor att skratta framför kakelugnen, medan han stampade med båda fötterna i golfvet och vred sig af bara godt lynne samt oupphörligt upprepade: »Det var en jäkla lustig karl. Femtio kronor. Hahaha! Det kommer sig af att vara gift. Ja, det gör det.» Han såg ut ungefär som en glad, dansande björn.

Adjunkten Hallin kände sig plötsligt som en helt annan människa. Han var glad, öfver att det hade gått så lätt och så bra. Han hade sina femtio kronor, och han var en fri man igen. Han skrattade och ruskade Bruhn vänskapligt i armen.

»Tack, kära bror,» sade han. »Men: hvarför skulle du vara så elak mot vår unga vän, pastorn, ijåns?»

Lektor Bruhn stannade plötsligt midt i sin förtjusning, och hans ansigte förvreds på ett helt annat sätt än förut. Ögonen fingo ett nästan grymt uttryck, och han slog i luften med högra handen, så att man fruktade armen skulle gå af uppe vid skulderbladet.

»Vän!» sade han. »Tror du, att jag räknar en sådan djäfla valp för vän? För fem år sedan var han min elev. Han dög inte till någonting, kunde ingenting och förstod ingenting. Nu har han legat i Upsala i dessa fem år och lyckats kneka sig fram till en usel dimm. Och så kommer han här och talar till mig, som om han hade fått den Heliga Andas gåfvor under mellantiden. Han får ha sin tro för mig. Blir han idiot på kuppen, så gärna för mig. Men han behöfver inte lägga sig i mina omdömen. Hade jag icke rätt? Var icke musiken djäflig? Nå, hvarför skall han bråka med mig då? Kan jag hjälpa det?»

Lektor Bruhn var icke god emot prester och sparade i det hela taget aldrig på att gifva fritt utlopp åt sina antipatier. Isynnerhet när han blef förargad, men ofta äfven eljest, begagnade han sig af ett något tillgjordt, regelrätt och grammatikaliskt uttal, som fullkomligt hade blifvit hans andra natur. Och detta regelrätta uttal lät så mycket lustigare, därför att han städse uppblandade det med kraftiga svordomar. Han talade häftigt och länge och öfvergick slutligen till ett stilla invärtes brummande.

Adjunkten stod och såg generad ut.

»Min son är ju också prest,» sade han.

»Ja, men det är en af helt annan ull,» sade lektorn ursinnigt. »Men han kanske också har förändrat sig. Det kan man aldrig veta.»

Han teg, liksom skamsen öfver sin ogranlagenhet.

»Det torde vara bäst, att du går in i din klass,» afbröt han plötsligt sig själf. »Pängarna får du på rasten.»

Hallin tittade hastigt ut på gården. Uppför stentrappan, som innanför järngallergrindarna ledde upp till skolan, gick en ovanligt liten man med ett intelligent och vaket utseende. Hans små skarpa ögon sågo sig lifligt omkring, käppen skramlade mot stentrapporna, och han satte i fötterna på ett sätt, som antydde ett koleriskt temperament.

»Tack,» sade adjunkten, och i det han grep sin Virgilius, gick han hastigt ut i förstugan samt lyckades komma in i klassrummet, innan rektorn hann in i förstugan. Lektor Bruhn stälde sig åter framför kakelugnen med benen i sär, venstra rockskörtet under armen och händerna i byxfickorna.

När fru Hallin på gårdagens eftermiddag blef ensam med sig själf, böjde hon en stund ned hufvudet mot bordet och grät. Det var tunga, bittra tårar, framprässade af den sorg, som är bittrast af alla, och som pinar mest, därför att den nöter dagligen och icke har något som upplyfter: nämligen näringssorgen. Hon förstod mycket väl orsaken till mannens misstämning, och det gjorde henne så ondt, när det lynnet kom öfver honom, och han därför kom att gräla med barnen. Ty hon visste, att barnen kunde icke förstå honom så som hon. De hade inte sett honom, när han tog hennes tro för att med henne lefva hela det lif, som vinkade så rikt och så härligt. De hade inte sett honom, när han brudgumsklädd och vacker förde henne genom alt folket, som stod packadt i kyrkan, och fram till altaret. De hade inte sett honom, när han, ung och förhoppningsfull, sprang omkring som en munter pojke och hjälpte henne att stöka till rätta i deras nya hem. De skulle bara tycka, att han var en gnatig och småsinnad gammal man, som förstörde deras glädje och inte hade sinne för annat än det, som var smått och lågt. Ty barn döma de gamla så orätt, och kanske döma de gamla lika orätt tillbaka. Men det kände hon inte klart, utan hennes tårar runno, nu som så många gånger förr, därför att lifvet syntes henne underligt olika, med alt hvad hon hört, att lifvet skulle vara. Och det underliga var, att man bestämdt aldrig kunde lära sig bättre. Ty när hon tänkte på det nu, så där i almänhet, då gjorde hon det aldeles på samma sätt som för trettio år sedan, när hennes glada flickdrömmar gjorde sina ströftåg omkring ett ljust och vänligt hem, där två människor lefde för hvarandra, och där det altid var lugnt och gladt, hur mycket än världens stormar bullrade utanföre. Men hvarför var det inte så? Hvarför, ja, hvarför?

Hennes tårar runno, tunga och bittra, och hon såg gammal och trött ut. Det pinade henne så förfärligt, att mannen skulle behöfva ha bekymmer för hennes skull. Hur hon sparade, så ville det aldrig räcka. Och hon kom att tänka på, hur barnen brukade skämta öfver denna öfverdrifna sparsamhet, som de kallade det. Förstodo de då als ingenting? Förstodo de inte, att det var för deras skull man sparade? Att det var för att hjälpa dem fram? För att de skulle få lära något och blifva något?

Hon torkade hastigt sina tårar, och medan läpparna ännu darrade af undertryckt gråt, gick hon ut i tamburen och tog in sin gamla kappa, lade upp den på bordet under, lampan och synade den.

Den hade räckt i många år, och den hade varit utsatt för många undersökningar. Tyget hade alt varit bra godt: Det var inte lätt att hitta ett sådant tyg en gång till. Först hade den haft vida ärmar och varit aldeles slät, utan några garneringar, samt räckt ända ned till fötterna. Så hade hon fått förvandla de vida ärmarna till smala för att laga den, där den varit nött under muffen. Skarfvarna syntes inte, när man höll muffen öfver. Sedan hade hon fått sätta sidenuppslag nedomkring ärmarna och omkring kanterna, och slutligen hade hon helt och hållet gjort om den från lång till kort, så att nu slutade den strax nedanför höfterna.

Hon vände och vände den framför lampan och betraktade den uppmärksamt. Ögonen fingo ett ansträngdt, eftersinnande uttryck, och det kom ett par rynkor i pannan.

Men hon lade den hopplöst ifrån sig igen. Den var så nött, att ljuset lyste igenom på det ställe, som skulle sitta öfver bröstet, det var nästan hål på armbågen, och ett par af knapphålen kunde inte lagas längre.

Med en suck hängde hon ut kappan och satte sig igen till sitt arbete. Tårarna torkade hon bort, fast besluten, att ingen vid kvällsbordet skulle se, att hon hade gråtit.

Men när adjunkten dagen därpå kom hem ifrån skolan och räckte henne de femtio kronorna, då kom den gamla känslan öfver henne igen. Hon grät, medan hon höll sedeln i sin venstra hand, som om hjärtat velat brista, och hon lutade sig ned och kysste sin mans hand med en känsla, som om hon behöft bedja honom om förlåtelse.

Adjunkten drog undan handen och strök henne öfver pannan. Det plågade honom altid att se henne på det sättet. Och med en litet ansträngd röst sade han:

»Gråt inte. Det kan ju inte hjälpas. Tänk på, att nu få vi snart hem Ernst.»

Hon gaf honom en tacksam blick, för att han försökt säga något, som kunde glädja henne. Men tårarna trängde sig fram mot hennes vilja.

»Och när han kommer ut och får en befattning,» fortfor adjunkten, »så blir det altid en lättnad.»

Fru Hallin nickade, och den dagliga sorgen lades för tillfället åsido.

♣♣♣