Pennskaftet/Kapitel 15

←  Kapitel 14

Pennskaftet av Elin Wägner Kapitel 15

Kapitel 16  →

XV.

Följande dag, som var den första stora mötesdagen, vaknade Cecilia i en huvudvärk, mot vilken ingen pulverförgiftning tycktes vilja hjälpa. Men då hon likafullt steg upp och förklarade sig vilja gå till mötet, där hon hade försäljningen av tidningar och broschyrer på sitt ansvar, telefonerade den vettskrämda Kristin till Pennskaftet, som kom farande utan att ge sig tid till att äta, i den fasta tron att hennes vän låge för döden, för mindre gick det inte, enligt Kristins beskrivning.

Hon fann Cecilia mycket blek och eländig, men vid frukostbordet och småleende.

— Du borde egentligen ligga till sängs, sade Pennskaftet och slog sig också ner, ty nu, när Cecilia icke skulle dö, var hon med ens hungrig.

— Jag är tvungen att vara där uppe och se till mitt tryck, svarade Cecilia bestämt.

— Nå, jag är glad att du inser, att du är oumbärlig, svarade Pennskaftet och slog i en kopp kaffe, det är alltid ett livstecken.

— Nå, oumbärlig, det är inte det, nog har jag blivit naiv och barnslig på nytt, men så galet är det väl ändå inte. För ett år sen skulle jag naturligtvis i detta tillstånd legat orörlig med nerfällda gardiner och eau de colognekompresser på pannan, men sen dess har jag fått en del ambition. Det retar mig, att man med så mycken sanning skall säga om oss, att vi är så beroende av vår fysik. Om jag nu blir inneliggande i dag och andra viktiga dagar, är där alltid några, som kommer att säga: Ja, där ser man på kvinnorna, när det gäller, är det tio mot ett, att de inte kan lämna sina rum för huvudvärk. Därför går jag också.

Pennskaftet insåg, att det icke lönade sig att söka förmå henne att ändra beslut, och hon kunde icke heller låta vara att ge henne rätt. Det föreföll henne blott oförklarligt hur denna viljemänniska, som Cecilia alltmera visade sig vara, kunnat en gång till en man så helt förlora både vilja och håg, att hon först efter åratal och genom hårdhänt yttre påverkan kunde väckas upp ur sin domning.

— Och vad var det väl för underbart och oersättligt med den där mannen? frågade hon sig och frågade utan att finna något svar, ty hur skulle hon, som aldrig själv vaknat upp ur en kärlek, kunna ana, att det underbara och oersättliga hos den man älskar så ofta ligger hos en själv, en själv och den kärlek, som allting förvandlar.

— Det är ändå som jag säger, att rösträtten hjälper, tänkte hon. Inte ens för sig själv vågade hon tillstå en misstanke som kommit och farit: den att det varit blott skryt av henne, när hon sagt, att det ändå numera fanns det för en kvinna i världen, som kunde hjälpa henne över att förlora Dick.

Ingen rösträtt skulle emellertid gjort det möjligt för Cecilia att få ner en bit mat, varför Pennskaftet och Kristin i största hemlighet gjorde i ordning ett smörgåspaket för att tagas fram, om det skulle bli bättre med henne frampå förmiddagen. Och så vandrade de två vännerna sakta i väg till mötet, följda av Kristins förfärade blickar från fönstret. Hennes tro på fördelen av kvinnans politiska rösträtt var för en tid bortåt allvarligt rubbad.

Det blev en varm och ansträngande dag, men snart hade intresset för vad som förhandlades under mötet gjort Cecilia den tjänst, som inga pulver kunnat göra. För henne, som kommit så huvudstupa in i arbetet, som kände varken dess upprinnelse eller dess metoder i stort sett, var det som en uppenbarelse att här få detta arbete i sitt sammanhang med tidens och kvinnans utveckling, och att få lära vilka mångsidiga intressen, som lågo bakom den nödtvungna koncentreringen på detta enda: rösträtten. Hennes missmod från dagen förut hade bytts i en omätlig förvåning över att hon icke alltid och av sig själv förstått allt detta, som nu syntes så enkelt och självklart, över att hon kunnat år efter år lära bort franska verb och det bästa engelska uttalet åt sina flickor, utan att tänka på, att av dem skulle bli kvinnor, som en gång skulle blott alltför väl behöva den myndige medborgarens rätt. Varför hade hon blott med så djupt vemod hört dem tala om sina framtida studier och yrken, sett fram mot alla de missräkningar och svårigheter och den ringa lön för mödan, som skulle bjudas dem som kvinnor, utan att ett ögonblick tänka: där finns dock något att göra, om vi håller ihop? Till slut blevo henne alla dessa tankar så övermäktiga, att hon måste tala ut dem. Därför, då turen kom till diskussionen om hur de många likgiltiga skola vinnas och behållas, reste hon sig upp, mycket blek och blyg, och vittnade om sin nya tro, enkelt och alltför lågt men med en sådan värme bakom de få orden, att ingen kunde undgå att bli rörd. Och då hon slutade, plötsligt säker och leende, med att förklara, att detta att ha blivit rösträttskvinna var det bästa, som hänt henne under de senaste tio åren, avbröts hon av impulsiva applåder. Pennskaftet klappade frenetiskt under strömmande tårar, endast i det hörn, där fröken Adrian och de anonyma breven förekommo, hördes en försmädlig viskning: — Vad det angick, så hade hon då inte haft mycket att glädja sig åt, hon med sin uppslagna förlovning!

När förmiddagsförhandlingarna voro slut, var det naturligtvis också slut med Cecilia, hon skyndade hem utan att deltaga varken i den gemensamma middagen eller i försäljningen av tidningarna på gatorna. Men då hon uppkryad gick hemifrån ett par timmar senare, stötte hon på kvinnor, som i slutna led vandrade upp mot möteslokalen i den svala aftonen under medborgerligt samspråk.

Det skulle bli offentligt möte med flera kända manliga och kvinnliga talare, och man hade hyrt en stor lokal i beräkning på allmänhetens tillslutning.

Pennskaftet gick redan omkring och sålde tidningar och broschyrer bland det ännu fåtaliga auditoriet, och Ester Henning stod och jämkade på flaggdekorationen ovanför talarstolen, då Cecilia syntes i dörröppningen. De utbytte en provisorisk hälsning på avstånd, och Cecilia gick bort till sitt bord vid dörren, där hon fann en hög av slantar jämte en lapp, varpå stod skrivet: Jag har sålt etthundra rösträttstidningar, femtio »Varför fru Håkanson gick in i rösträttsföreningen» och fyrtiofem »Varför skola kvinnorna vänta?» Pennskaftet. P. S. Överbetalningen är herrar.

Nu kom Ester Henning fram och skakade hand alldeles särskilt eftertryckligt med anledning av förmiddagen. Cecilia visade henne Pennskaftets biljett, och de iakttogo skrattande flickan, som just nu var inbegripen i ett samtal med en herre, själv nästan lika intresserad som någonsin han.

— Tack så mycket, sade allvarligt denne okände och förvånansvärde gentleman, jag har redan er tidning. Jag gick just hit, emedan jag köpte den i går kväll, men det var inte av er, skyndade han sig att tillägga. Jag fick för mig, att efter som jag var ledig i afton jag åtminstone kunde ta reda på vad det är ni rösträttskvinnor har att säga för er själva, och se hur ni tar er ut på nära håll.

— Det var rätt, nickade Pennskaftet, man måste följa med sin tid. Och vi är »sin tid», förstår ni. Jag fattar inte, att inte alla människor inser, att vi egentligen är ofantligt spännande, likafullt som socialisterna.

— Hur så? frågade han, road.

— Därför att om också de är mäktigare och flera, så vet man mycket mindre om oss och vad vi tänker finna på. Socialisterna har ju talt om alltsammans förut, men fråga historici om det finns några analogier till vår rörelse. Nu måste jag gå vidare, här sitter ju folk och bara hungrar efter kunskaper. Det vore gott ni bleve omvänd. Hon nickade vänligt och var hos nästa man.

Den allvarlige herrn såg efter henne.

I det där lilla näpna huvudet dolde sig alltså planer på att förändra världens utseende? Hon såg verkligen ut, som om hon inte hade tankar för annat än denna alldeles nya, roliga lek. Men kvinnans egentliga bestämmelse då? tänkte han förbryllad. När älskar en sådan kvinna, när har hon tid med oss, med vår glädje, med våra sorger, vår mat och våra strumpor? Det var visserligen sant, att det är, när de älska, männen allra mest tro sig skickade att förändra världens utseende, men icke kunde det vara detsamma med kvinnan?

Pennskaftet gick emellertid från bänk till bänk och gjorde stor lycka, men allt medan hon sålde, räknade, växlade pengar och agiterade med oförtrutet nit, kastade hon ständiga snabba blickar mot dörren, som stod öppen ut åt det fria.

Ju närmare klockan blev åtta, ju mera tankspridd blev hon, och när hennes tidningar och broschyrer gått åt till sista numret, skaffade hon sig icke nya förråd, som man kunde väntat av henne, utan ställde sig mot en vägg och såg oavlåtligt ut över publiken, som börjat tätna med huvud vid huvud i bänkraderna. Varje manlig gestalt, som avtecknade sig mot den ljusa kvällshimmeln i dörröppningen, var skam till sägandes föremål för hennes spända intresse.

Hon tittade oupphörligt på klockan och drog allt tätare ihop ögonbrynen, seså, nu steg generalen upp i talarstolen. Men med ens strålade hon i fullt solsken, drog en suck av lättnad och gick bort och satte sig vid referentbordet.

— Nå, gudskelov, det var Dick, som äntligen infunnit sig. Hon hade sett en skymt av honom, och de hade växlat en blick över tusen rösträttskvinnors huvuden.

Generalen hade efter ett par hälsningsord lämnat ordet åt sin bror, bankdirektören, som plötsligt och till allas stora förvåning, allas utom en, erbjudit sig att tala i afton. Men ännu hade Pennskaftet icke lyckats att samla sig till uppmärksamhet för vad han sade, och när hon vaknade upp till sina plikter mot Frisinnade Morgontidningen, var talaren redan inne i sin tankegång.

Hon böjde sig över referenten vid sin sida, han som nött ut så många blyertspennor vid rösträttsmöten utan att drömma om vad det var han refererade.

»När kvinnorna kommit till insikt om värdet av medborgarskap och känna saknaden av rösträtt som något ont, och vi likväl förhålla dem vad de begära, så är varje dag en skymf (bravo)», skrev mannen bredvid henne med omätlig likgiltighet. Pennskaftet, nu fullt vaken igen, noterade hastigt de ord hon gått miste om och följde sedan med spänd uppmärksamhet bankdirektören, som talade med ovanlig värme och eftertryck och var sig helt olik mot i vardagslivet. Hon måste även kasta en blick på generalens ansikte, det var vitt och orörligt som på en staty, vad tänkte hon väl på? Anna Gylling satt och smålog. Ingen kunde misstaga sig om, att hon tänkte på fru Veber och med skadeglädje.

Efter bankdirektören kom Ester Henning, som hade en av sina bästa dagar och lyckades få upp en verklig stämning, när hon talade om offervilligheten och bad sina åhörare vara övertygade om, att kvinnornas sak aldrig kunde bli kvinnorna kär, förrän de alla offrat för den, icke något, icke litet, men mycket.

— Här måste vi ha kollekt, tänkte Pennskaftet, vad blir där väl annars av all denna stämning under möten. Och hon delgav sin tanke åt Jane Horneman, kassaförvaltaren, men då visade det sig att Jane å sin sida icke hört ett ord, sedan bankdirektören steg ner från talarstolen och med en blick bort mot henne gick och satte sig bredvid generalen.

Sist kom fröken Morgonvind, socialdemokraten. En och annan, som rest sig för att gå, efter att ha applåderat Ester, satte sig åter eller blev stående i dörren för att betrakta en liten mager, blond figur, så löjligt ung, nästan barnslig, men med en van talares lugn och säkerhet. Pennskaftet försökte få upp en applåd, det kunde hon vara värd, och hon hade sett litet bitter ut, men det lyckades dåligt, hon var tydligen icke så känd av den närvarande publiken.

Man viskade till varandra: — Hon måtte ha börjat tidigt, och Pennskaftet måste le då hon hörde det. Hon visste ju att fröken Morgonvinds allra tidigaste minne var Axel Danielsson i studentmössa, talande nya ord till skarorna, talande till dess hon somnade på sin fars arm och vaknade vid hurrarop och applåder. Visste ju att fröken Morgonvind växt upp bland tal och diskussioner, att det redan var många år sedan hon gjort sitt första offentliga inlägg, att hon aldrig som andra ungdomar bara levat helt enkelt, men alltid levat för sin Rörelse.

Fröken Morgonvind knöt sitt tal vid där Ester Henning hade slutat. Hon såg litet stram ut, då hon citerade dennas ord, att endast den sak kunde bli kär, för vilken man offrat mycket.

— Vi vet vad det är att offra mycket, sade hon, och med »vi» menade hon de socialdemokratiska kvinnorna. Tänk vad det är för oss, som måste arbeta hela dagen strängt för ett knappt bröd — jag är själv fabriksarbeterska, så jag vet vad det vill säga — att försöka ändå ha krafter och mod kvar att arbeta mot ett ideellt mål, som ligger långt bort i framtiden! Vi har verkligen gjort de stora offren. Men det är allt också vi, som har allt att vinna, fortfor hon och hennes bleka kinder fingo en nyans mera färg, det är vi som var dag känner oket skära in i våra axlar, och det är detta ok som hindrar oss att glömma och att somna, som ger oss kraft till offer. Vi, som arbetar i osunda fabriker för dålig lön, vi som ser vår arbetstid och arbetsmarknad reglerad av riksdagen utan att samma riksdag rör ett finger för att ge oss ersättning för den arbetsförtjänst, den av »omtanke för oss och våra barn», tar ifrån oss. Våra barn! och hon höjde stämman — man förbjuder oss att arbeta och förtjäna förrän de är fyra veckor gamla, men vad gör man för att inte vi skall svälta ihjäl under tiden? Vad tack får vi, när vi föder nya människor till världen för fabriker och arméer? Om en mor söker sig till barnbördshuset för att föda sitt barn, så beräknas den hjälp hon där får som fattigunderstöd! Och får vi en gång den rösträtt, som den borgerliga rörelsen arbetar för, nämligen rösträtt på samma villkor som den givits åt män, så skulle följa därav, att en sådan mor, som fyller sin medborgarplikt och skaffat en ny varelse till världen, i och med detsamma blir rösträttslös liksom änkan, som får ett knappt understöd i sin kamp att försörja och uppfostra sina barn!

Några socialdemokrater applåderade. Fröken Morgonvind slöt ögonen och sökte sig tillbaka till sin tankekedja, från vilken hon vikit för att tala om barnbördshuset.

— Så att, sade hon därpå med full fattning, det är inte underligt, att det inte behövs så mycken övertalning för att få oss arbetarkvinnor att sluta oss till rösträttsrörelsen. Man behöver inte orda så mycket för oss om rätt och plikt eller egga oss med att tala om den skymf vi lider — bankdirektören smålog mångtydigt, och blickarna vändes med ens mot honom — vi förstår av vår egen dagliga bittra erfarenhet, att vi måste ha rösträtt, att vi måste ha skydd och bröd, bättre kunskaper, löner, bostäder. Och därför förstår också våra män mycket lätt, att vi har rätt i vår begäran, och de arbetar för oss — jo, så fort de fingo möjlighet därtill, tillade hon litet häftigt till svar på en energisk huvudruskning, en protest från Kerstin Vallmark, vars ärliga själ icke riktigt kunde förlika sig med fröken Morgonvinds ord.

När mötet äntligen var slut, hade klockan dragit sig mot tio, referatet skulle bli långt, men om så Pennskaftet måste sitta över midnatt måste hon ha ett ord av Dick, innan hon gick ner till tidningen. Om han nu bara begrepe, men det gjorde han, ty där kom han fort och litet hänsynslöst genom mängden. Medan hon så stod och väntade kom den fina damen från föregående dag fram till henne.

— Nu vill jag vara med er, sade hon och räckte Pennskaftet handen.

Flickan strålade. Allt var en sådan glädje: hela dagen, Cecilia, denna afton, dess stämning, som dallrade inom henne med Carl Larssons ord: »Nu är tid sätta stora klara klockor igång — — —» Och så detta, så alldeles oväntat men desto mera glädjande. Dick fick vänta, medan hon tog proselyten med sig fram till Jane för att få henne inskriven hos kassaförvaltaren. De båda damerna kände varandra tydligen, och Janes förvåning syntes oerhörd, ehuru hon gjorde allt för att betvinga den. När damen med adlig piktur skrev in sitt förnäma namn bland rullorna, viskade Jane till Pennskaftet: — Är det du, som — — —? och då flickan skakade på huvudet, nåja hur som helst — denna dagen kommer vi att ha glädje av. Pennskaftet ville gärna ha stannat, men där stod nu Dick och såg otålig ut.

— Nå, Dick, vad tyckte du?

— Å, sade Dick, på sitt knappa sätt, det var inte så farligt som jag trodde.

— Vad då, älskade?

— Med att ni vill ändra om allt och ta vårt arbete och ge oss ert, och vi skulle bli avsatta, svarade Dick litet retsamt. Ni vill ju ha rösträtt för att ni är så omåttligt kvinnliga och allt det där. Det kunde ni ha klämt ur er förr, men i stället började ni med stärksaker och våra halsdukar och att röka och —

— Jaså, var det bara det du hade att säga mig? frågade Pennskaftet mörkt.

— Nej, seså, älskade, jag kom verkligen — — — för att fråga — — — kan inte jag också få skriva in mig i rösträttsföreningen?

— Nu bara skämtar du med mig, sade Pennskaftet klentroget. I detsamma fick hon syn på den allvarlige herrn, som stod och såg ut, som han hade något att säga henne. Och emedan det passade så bra efter Dicks uppförande, gick hon fram till honom.

— Är det något sätt, varpå jag kan visa, att jag blivit övertygad? frågade han och såg uppmärksamt på henne.

— Ni kan omvända er fru till en början, svarade Pennskaftet och log.

— Allt utom det, svarade den allvarlige herrn och drog nu även han på munnen.

— Å, det gör dem bara gott, inföll en äldre fryntlig herre, som kommit att höra de två sista replikerna, då han gick förbi. Min fru har blivit som en annan människa av rösträtten, förlorat alla sina griller och krämpor, nu när hon har något att intressera sig för. Så lycka till.

— En manlig rösträttsvän är för övrigt en hjälp, redan genom att han finns till, fortsatte Pennskaftet, då den allvarlige herrn såg missmodig ut. Och vid valen i höst blir det tillfälle för alla våra vänner att göra nytta. De skakade hjärtligt hand och icke utan avund åsåg den allvarlige herrn, hur Dick utan vidare tog flickans papper och följde henne ut från möteslokalen genom skymningen.

— Hon tyckes i alla fall ha tid att tänka på kärleken mellan mötena, suckade han.