Pickwick-klubben/Kapitel 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  SJUNDE KAPITLET.
Pickwick-klubbens efterlämnade papper
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

ÅTTONDE KAPITLET.
NIONDE KAPITLET.  →


[ 76-77 ]

ÅTTONDE KAPITLET

SOM TYDLIGT BELYSER SATSEN, ATT KÄRLEKENS BANA ICKE ÄR NÅGON JÄRNBANA.


Den lugna ensligheten på Dingley Dell, närvaron av så många av det täcka könet samt den ömma omsorg de visade honom, allt detta bidrog att i hög grad nära och utveckla de ömma känslor, som naturen hade inplantat i djupet av mr Tracy Tupmans bröst, och vilka nu tycktes vara bestämda att koncentrera sig på ett enda föremål. De unga damerna voro vackra, deras sätt intagande och deras lynnen i hög grad glada och trevliga; men i jungfru-tantens min låg en värdighet, i hennes gång och hållning en smäktande trånad och i hennes blick en höghet och ett majestät, som hennes brorsdöttrar i hela sitt liv icke kunde upphinna, och som på ett utmanande sätt skilde henne från varje kvinnlig varelse, som mr Tupman i alla sina livsdagar någonsin skådat. Att det var någonting besläktat i deras natur, någonting befryndat i deras själar, en viss hemlighetsfull och oförklarlig sympati i deras bröst, var naturligt. Hennes namn var det första, som uppsteg på hans läppar, då han låg sårad i gräset, och hennes hysteriska skratt var det första ljud, som träffade hans öra, då han leddes hem av sina vänner.

Det var afton. Isabella och Emilie hade gått ut att spatsera med mr Trundle; den döva gamla frun hade insomnat i sin länstol; den feta pojkens snarkande trängde med ett lågt, entonigt ljud in från det avlägsna köket; de muntra och rödkindade pigorna stodo och hängde i förstugudörren, njutande av stundens trevnad och behag i förening med den ännu större njutningen av en liten angenäm kurtis av vissa under gården hörande manspersoner; och där satt det intressanta paret obemärkt av alla, icke bekymrande sig om någon i världen och endast drömmande om varandra; där sutto de, med ett ord, likt ett par omsorgsfullt hoplagda handskar, helt och hållet försjunkna i varandra.

»Jag har alldeles glömt bort mina blommor», sade jungfru-tanten.

»Nå, så vattna dem nu», sade mr Tupman i övertalande ton.

»Men ni skulle förkyla er i aftonluften», invände tanten i öm ton.

»Nej, visst inte», sade mr Tupman, i det han reste sig upp: »den ska göra mig gott. Låt mig följa er.»

Miss Wardle dröjde ett ögonblick för att ordna ett band, varmed ynglingens vänstra arm var uppbunden, fattade därpå hans högra arm och förde honom ut i trädgården. I bortersta ändan av trädgården var en lövsal, inflätad med kaprifolium, jasminer och åtskilliga slingväxter — en av dessa ljuva tillflyktsorter, som människorna uppföra till spindlarnas trevnad och bekvämlighet.

Tanten tog upp en stor vattenkanna, som låg i ett hörn av denna lövsal, och stod just på väg att gå därifrån, då [ 78-79 ]mr Tupman fattade henne i armen och förmådde henne att sätta sig ned bredvid honom.

»Miss Wardle!» sade han.

Jungfru-tanten, darrande så häftigt, att några kiselstenar, som av en händelse hade kommit in i vattenkannan, började att skramla likt en barnskallra.

»Miss Wardle», sade mr Tupman, »ni är en ängel!»

»Mr Tupman!» utropade Rachel, i det hon blev lika röd i ansiktet som själva vattenkannan.

»Ja», sade den vältalige Pickwickaren, »jag vet det endast alltför väl! Var såg man väl någonsin make till kvinna! som ni? På vilken annan fläck i världen kunde jag väl hoppas att träffa en sådan förening av skönhet och förträfflighet. Var annars skulle jag väl söka att — ack!»

Här stannade mr Tupman och tryckte ömt den hand, som omfattade handtaget på den tunga vattenkannan.

Tanten vände bort sitt huvud.

»Karlarna äro sådana bedragare!» viskade hon med mild stämma.

»Ja, de äro så», inföll mr Tupman häftigt, »men likväl inte alla. Det finns åtminstone en, som aldrig skulle kunna förändra sig — och vars högsta nöje det skulle vara att åt er få ägna hela sitt liv — en som endast lever i edra blickars solljus — endast andas i den ljuva fläkten från edra läppar — som endast för er skull är i stånd att uthärda livets tunga börda.»

»Ja, om det vore möjligt, att en sådan person funnes —» sade tanten.

»Men det är möjligt!» inföll den eldige mr Tupman. »Han finns verkligen. Här ser ni honom, miss Wardle!»

Och innan hans hjärtas dam ännu anat hans avsikt, låg han på knä vid hennes fötter.

»Mr Tupman — stig upp!» sade miss Rachel.

»Aldrig!» var det modiga svaret. »Ack, Rachel!» — Han fattade hennes hand, och då han tryckte den till sina läppar, föll vattenkannan till marken. — »Ack, Rachel, säg att ni älskar mig!»

»Mr Tupman!» sade den väna mön, i det hon vände bort sitt huvud. — »Jag kan knappast få fram orden; — men — men — ni är mig inte alldeles likgiltig!»

Mr Tupman hade icke väl hört denna bekännelse, förrän han skyndade att göra vad hans hänryckta känslor bjödo honom att göra, och som, efter allt vad vi veta (ty vi äro tyvärr föga bevandrade i dessa ämnen) folk under dylika omständigheter alltid pläga göra. Han störtade upp, slog sin arm kring den ungdomlige tantens hals och tryckte på hennes läppar ett väldigt antal kyssar, vilka hon, efter tillbörligen visad blyghet och motsträvighet, mottog med så mycken undergivenhet, att Herren vete huru många flera mr Tupman kunde ha tilldelat henne, om hon icke i en hast på fullt allvar ryckt till och i förskräckt ton utropat:

»Mr Tupman, man ser oss! — vi äro upptäckta!»

Mr Tupman såg sig tillbaka. Där stod den feta pojken fullkomligt orörlig med stora cirkelrunda ögon stirrande in i lövsalen, men utan det ringaste uttryck i sitt ansikte, som kunde hänföras till förvåning, nyfikenhet eller någon annan känd passion, som upprör människans bröst. Mr Tupman stirrade på den feta pojken, och den feta pojken stirrade på mr Tupman, och ju mera denne senare betraktade den fullkomligt uttryckslösa minen i den feta pojkens ansikte, ju mera övertygad blev han, att denne antingen icke hade sett eller också icke begripit något av vad som hänt. I denna förmodan sade han med mycken säkerhet:

»Vad vill du här, din junker?»

»Maten är färdig, sir», var det skyndsamma svaret.

»Kom du just nu?» frågade mr Tupman med en genomträngande blick.

»Ja, just nu», svarade den feta pojken.

Mr Tupman betraktade honom ännu en gång skarpt och oavvänt, men det märktes icke ens den ringaste blinkning i hans ögon, eller ens den obetydligaste dragning i hans ansiktsmuskler.

Mr Tupman tog tantens arm i sin och gick fram mot byggningen; den feta pojken följde efter.

Kvällsvarden intogs utan något försök till en mera allmän konversation. Den gamla frun hade gått till sängs; Isabella ägnade sig uteslutande åt mr Trundle; tanten bekymrade sig icke om någon annan än mr Tupman, och vad Emilie angår tycktes hennes tankar vara koncentrerade kring något avlägset föremål — möjligen kring den frånvarande mr Snodgrass.

Klockan hade slagit elva — tolv — ett — utan att herrarna ännu hade kommit tillbaka. Oro och bestörtning stodo målade i allas ansikten. Kunde de möjligen ha råkat i något försåt och blivit plundrade? Skulle man kanske skicka ut folk med lyktor åt alla håll och vägar, som de möjligen kunnat välja vid hemfärden? Eller skulle man — men tyst! — Där äro de! Vad kunde väl ha uppehål[ 80-81 ]lit dem så länge? och en främmande röst dessutom! Vem kunde väl den tillhöra? Man skyndade ut i köket, dit de sölande lättingarna hade begivit sig, och erhöll genast en ganska klar och tydlig insikt i sakernas verkliga ställning.

Mr Pickwick stod lutad mot skåpet med händerna i fickorna och hatten på tre kvart över vänstra ögat samt vaggade fram och tillbaka med huvudet, under det att en oupphörlig följd av de trevligaste och mest godmodiga leenden flögo över hans läppar, utan att man just kunde märka, att de framkallades av något slags giltigt skäl eller ens någon den ringaste anledning. Den gamle mr Wardle stod med högt blossande ansikte och skakade hand med en främmande herre, under det han frammumlade dyra försäkringar om evig vänskap. Mr Winkle stödde sig mot den gamla väggklockan och nedkallade med svag och stapplande röst förbannelser över envar, eho det vara månde, som vågade påstå, att han borde gå och lägga sig; och vad mr Snodgrass angår, hade han sjunkit ned på en stol, medan varje drag i hans uttrycksfulla anlete talade om den mest hopplösa och förtvivlade olycka som en mänsklig inbillning någonsin är i stånd att upptänka.

»Har någonting hänt?» frågade de tre damerna.

»Nej, gubevars — ingenting!» svarade mr Pickwick. »Vi må my-ycke bra — my-ycke bra! Hör du, Wardle, jag säger, att vi må bra — inte sant?»

»Skulle tro det», svarade den jovialiske mannen. »Se här, mina snälla flickor, ser ni min vän, mr Jingle — mr Pickwicks vän mr Jingle — ko-kommer på en liten vi-visit, ska ni veta.»

»Vad går åt mr Snodgrass, sir?» frågade Emilie med mycken oro.

»Å, inte det minsta, miss», svarade främlingen. »Bollspel — middag — präktigt sällskap — trevliga sånger — gammalt portvin — klaret — gott vin, miss — mycket!»

»Det var inte vinet!» mumlade mr Snodgrass med bruten stämma. »Det var laxen!»

(Gud vet hur det kommer sig, men i dylika fall är det aldrig vinet!)

»Vore det inte bäst att de ginge till sängs, miss?» frågade en av pigorna. »Två av gossarna kunna bära herrarna uppför trappan.»

»Jag vill inte gå i säng!» sade mr Winkle bestämt.

»Ingen av kvinna född ska bära mig uppför trappan!» förklarade mr Pickwick käckt — och fortfor att le som förut.

»Hurra!» framväste mr Winkle med svag stämma.

»Hurra!» upprepade mr Pickwick, i det han fattade tag i sin hatt och slungade den på golvet, varefter han i sitt glada övermod lät glasögonen följa hattens exempel — vid vilken lustiga bragd han skrattade av full hals.

»Skaffa hit — en butelj — till!» ropade mr Winkle, börjande i en mycket hög ton och slutande i en mycket låg och nästan ohörbar. Huvudet nedsjönk på bröstet och, frammumlande sitt oryggliga beslut att icke på några villkor gå till sängs, jämte den grymma och blodiga åsikten, att han nu ångrade, att han icke på morgonen hade »gjort kol på gamle Tupman», föll han i djup sömn, i vilket tillstånd han bars till sitt rum av två unga jättar, under särskild uppsikt av den feta pojken, i vars skyddande hägn mr Snodgrass kort därefter anförtrodde sin egen värda person. Mr Pickwick antog mr Tupmans erbjudna arm och försvann helt tyst och stilla, leende ännu mera än någonsin; och vad mr Wardle själv angår så, sedan han hade tagit ett ömt farväl av hela familjen, alldeles som om han omedelbart därefter skulle föras bort för att avrättas, gjorde han mr Trundle den äran att få leda honom uppför trapporna och begav sig därefter till sitt rum med ett tämligen klent och misslyckat försök att antaga en synnerligt värdig och högtidlig hållning.

»Vilken upprörande scen!» sade tanten.

»Riktigt vämjelig!» ropade de båda unga damerna.

»Förskräcklig — riktigt förskräcklig!» sade Jingle med en högst allvarlig min. (Han hade tömt vid pass en och en halv butelj mer än någon av sina följeslagare.) »I högsta grad ohyggligt uppträde — riktigt ruskigt!»

»Vilken hygglig karl!» viskade tanten till mr Tupman.

»Ja, och vacker se'n!» viskade Emilie Wardle.

»Ja, verkligen», medgav tanten.

Den outtröttlige främlingen stod den följande morgonen tidigt upp från sitt läger, och under det hans kamrater ännu lågo kvar i sina sängar, kämpande med de efterhängsna »kopparslagare», som på morgonkvisten infunno sig, lyckades han i hög grad väcka och underhålla munterheten vid kaffebordet. Ja, hans försök i den vägen kröntes till den grad med framgång, att den döva gamla frun yrkade på att få ett eller ett par av hans bästa infall upprepade genom luren, och gick ända därhän att för jungfru-tanten förklara, att han var »en riktigt inpiskad ung skälm» — en [ 82-83 ]tanke, varuti alla hennes närvarande anhöriga av fullt hjärta instämde.

Det var den gamla fruns vana, att under de vackra sommarmorgnarna begiva sig till den förut omnämnda lövsalen, och det på följande sätt och vis: — först hämtade den feta pojken från en spik bakom sängkammardörren en tjock väderhuva av svart siden, en varm ylleschal och en grov käpp med stor krycka; sedan nu den gamla frun tagit på sig huvan och schalen, stödde hon ena handen på käppen och den andra på den feta pojkens axel — och spatserade i sakta mak till lövsalen, varefter den feta pojken under en halvtimme lät henne njuta av den friska luften, varpå han kom tillbaka och återförde henne till byggningen.

Den gamla frun var mycket noggrann och precis; och som denna ceremoni under tre somrar å rad blivit iakttagen, utan någon den ringaste avvikelse från den sedvanliga formen, blev hon icke litet överraskad av att denna morgon se den feta pojken, i stället för att lämna lövsalen, gå ett par steg därifrån, försiktigt speja omkring åt alla håll och sedan vända tillbaka med smygande steg och en uppsyn av den djupaste hemlighetsfullhet.

Den gamla frun var tämligen lättskrämd — de flesta gamla fruar äro det — och hennes första tanke var, att den feta pojken hade i sinnet att göra henne något ont, i akt och mening att sätta sig i besittning av de penningar hon möjligen kunde bära på sig. Hon skulle gärna velat ropa på hjälp, men ålder och skröplighet hade för länge sedan berövat henne förmågan att skrika; hon iakttog därför hans rörelser med känslor av den häftigaste förskräckelse, som för ingen del minskades därigenom, att han kom fram till hennes sida och i en upprörd och, såsom det föreföll henne, hotande ton ropade:

»Missus!»

Nu träffade det sig så, att mr Jingle i detta ögonblick spatserade i trädgården i närheten av lövsalen. Även han hörde ropet »Missus!» och stannade för att höra mera. Han hade tre skäl för ett dylikt beteende. Först och främst var han sysslolös och nyfiken; för det andra var han på intet vis samvetsgrann, och för det tredje och sista var han genom några törnrosbuskar skyddad för att bli upptäckt.

»Missus!» ropade den feta pojken.

»Nå, vad vill du, Joe?» sade den av förskräckelse darrande gamla frun. »Jag är säker om, att jag alltid varit dig en god matmor. Du har ständigt blivit behandlad med godhet och vänlighet; du har aldrig blivit betungad med för mycket arbete, och du har alltid fått tillräckligt att äta.»

Den sista anmärkningen var ett vädjande till den feta pojkens ömmaste känslor. Han tycktes även vara nästan rörd, då han med starkt eftertryck svarade:

»Ja, jag vet det.»

»Nå, vad är det då som du kan vilja?» sade den gamla frun, som nu åter fattade mod.

»Jag vill komma håren att resa sig på ert huvud», svarade pojken.

Detta lät som ett tämligen grymt och ohyggligt sätt att visa sin tacksamhet, och som den gamla frun icke så alldeles fattade på vad sätt ett sådant resultat skulle kunna uppnås, återkommo alla hennes förra farhågor.

»Vad tror ni, att jag såg i den här lövsalen i går afton?» frågade pojken.

»Herre Gud, trösta mig! Vad var det?» utropade den gamla frun, uppskrämd av den trinda pojkens högtidliga sätt.

»Den främmande herrn — han som fick armen skadad — kysste och klappa' —»

»Vem, Joe — vem? Det var väl ingen av pigorna, vill jag hoppas?»

»Värre än så!» skrek den feta pojken i den gamla fruns öra.

»Det måtte väl aldrig ha varit någon av mina sondöttrar?»

»Värre än det!»

»Värre än det, Joe?» sade den gamla frun, som tyckte att detta var den yttersta gräns, vartill mänsklig vildhet möjligen kunde sträcka sig. »Vem var det, Joe? Jag måste nödvändigt veta det.»

Den feta pojken såg sig försiktigt omkring, och sedan han slutat sin översikt, ropade han i den gamla fruns öra:

»Miss Rachel!»

»Vad för slag?» sade den gamla frun i gäll ton. »Tala högre!»

»Miss Rachel!» stormskrek den feta pojken.

»Min dotter?»

Den följd av nickningar, varmed den feta pojken uttryckte sitt jakande, gav åt hans trinda kinder en rörelse, som liknade den angenäma dallringen av ett hjorthornsgelé.

»Och hon tillät det?» utbrast den gamla frun.

Ett listigt grin smög sig över den fete pojkens ansikte, då han svarade:

»Jag såg henne kyssa honom tillbaka!»

[ 84-85 ]Om mr Jingle från sitt gömställe hade kunnat se det uttryck den gamle fruns anlete vid denna underrättelse antog, skulle ganska säkert ett oemotståndligt utbrott av skratt ha förrått hans nära grannskap med lövsalen. Han lyssnade emellertid uppmärksamt. Avbrutna meningar, talande om vrede och bestörtning, sådana som: »Utan min tillåtelse! — Jag stackars olyckliga gamla kvinna! — Kunde åtminstone ha väntat tills jag var död!» och dylikt, nådde hans öron, och därefter hörde han huru sanden under klackarna på den feta pojkens stövlar, då denne begav sig bort och lämnade den gamla frun allena.

Det var måhända ett eget sammanträffande men icke desto mindre ett faktum, att mr Jingle, fem minuter efter sin ankomst till Manor Farm den föregående natten, inom sig hade beslutit att utan uppskov belägra den ogifta tantens hjärta. Han var tillräckligt skarpsynt för att se, att hans öppna och obesvärade sätt för ingen del misshagade det täcka föremålet för hans tillämnade anfall, och han hade mer än en stark misstanke om, att hon ägde det önskvärdaste av alla nödiga rekvisita — en liten nätt förmögenhet. Den tvingande nödvändigheten att på ett eller annat sätt slå sin rival ur brädet for som en blixt genom hans huvud, och han beslöt genast att utan ett ögonblicks dröjsmål vidtaga, sådana mått och steg, som lämpligast kunde leda till det åsyftade målet.

Full av djupa tankar rörande detta viktiga beslut, smög han sig bort från sitt gömställe, och närmade sig byggningen, i skygd av de förut omnämnda buskarna. Lyckan tycktes ha beslutit att gynna hans planer. Mr Tupman jämte de övriga herrarna gingo ut ur trädgården genom en sidoport i samma ögonblick som han kom i närheten av byggningen, och vad de unga damerna angår, visste han, att de strax efter frukosten hade gått ut allena.

Dörren till frukostrummet stod på glänt. Han tittade in. Tanten satt och knypplade en spets. Han hostade; hon såg upp och log. Tvekan och obeslutsamhet utgjorde icke någon beståndsdel i mr Jingles karaktär. Han lade pekfingret med hemlighetsfull min på sina läppar, trädde in och tillslöt dörren.

»Miss Wardle», sade mr Jingle med låtsad häftighet, »förlåt intrånget — kort bekantskap — ingen tid till ceremonier — allt upptäckt!»

»Min herre!» sade tanten, tämligen förvånad över mr Jingles oförväntade uppenbarelse och något tvehågsen om huru det för tillfället kunde stå till med nämnda herres hjärna.

»Tyst!» sade mr Jingle med en teaterviskning — »tjock pojke — månskensansikte — runda ögon — listig skurk!»

Vid dessa ord skakade han betydelsefullt på huvudet, och tanten darrade av orolig bävan.

»Jag förmodar, att ni syftar på Josef, sir?» sade den sköna damen med en ansträngning att synas lugn och likgiltig.

»Ja, miss — fördöme den Joe! — förrädisk bov — berättade för gamla frun — gamla frun ursinnig — vild — rasande — lövsal — Tupman — kysste och klappade — och mera dylikt — vasa?»

»Mr Jingle», sade tanten, »om ni kommit hit för att förolämpa mig, sir —»

»Visst inte — långt därifrån», sade mr Jingle helt ogenerat, »hörde berättelsen — kom för att varna er för faran — ägna er min tjänst — hindra skandal. Men det är detsamma — anse det för en förolämpning — lämna rummet» — och han vände sig bort, liksom för att verkställa sin hotelse.

»Vad ska jag göra?» sade den stackars tanten och utbrast i tårar.

»Säg, att han drömde det», svarade Jingle kallt.

En stråle av tröst ilade vid dessa ord genom tantens själ. Mr Jingle märkte det och fullföljde sin fördel.

»Bah — strunt — ingenting lättare — lymmel till pojke — älskvärt fruntimmer — tjocka pojken ett kok stryk — ni trodd — slut på saken — allt gott och väl igen!»

Antingen utsikten att rädda sig undan följderna av denna obehagliga upptäckt smekte tantens känslor, eller det angenäma uti att höra sig kallat »älskvärt fruntimmer» mildrade häftigheten i hennes sorg, kunna vi icke avgöra. Hon rodnade lätt och kastade en tacksam blick på mr Jingle.

Denne inställsamme herre suckade djupt, fäste för ett par minuter sina blickar på tantens ansikte, ryckte därefter häftigt till med en teatralisk åtbörd, och tog åter hastigt bort dem.

»Ni tycks vara olycklig, mr Jingle», sade miss Rachel i beklagande ton. »Kan jag få visa min tacksamhet för ert godhetsfulla deltagande genom att efterfråga orsaken till er sorg, då jag möjligen skulle bli i tillfälle att lindra den?»

»Ha!» utbrast mr Jingle, i det han åter häftigt for upp ur sin tankspriddhet, »lindra min sorg! — och ni slösar [ 86-87 ]er kärlek på en man, som inte förstår att uppskatta denna himmelska gåva — som ännu i detta ögonblick söker tillnästla sig ömhet av systerdottern till en person, som — men nej! Han är min vän, och jag vill inte avslöja hans fel och svagheter. — Miss Wardle! — farväl!»

»Håll! — vänta, mr Jingle!» sade tanten med starkt eftertryck. »Ni har anspelat på mr Tupman — förklara er.»

»Aldrig!» utropade mr Jingle med teatralisk ton och åtbörd. »Aldrig!» och för att visa, att han alldeles icke längre ville låta fråga sig, drog han en stol intill tantens och satte sig ned.

»Mr Jingle», sade tanten, »jag bönfaller — jag besvär er, att om det är någon förfärlig hemlighet, som står i samband med mr Tupman, ni yppar den för mig!»

Han tycktes ett ögonblick kämpa med åtskilliga stridiga rörelser, och därpå sade han med låg, djup stämma:

»Tupman vill bara åt edra penningar.»

»Det missfostret!» utbrast tanten med kraftig förtrytelse.

Mr Jingles tvivelsmål voro nu skingrade. Hon hade otvivelaktigt penningar.

»Ännu mer än det», sade Jingle, »älskar en annan.»

»En annan!» ropade tanten. »Vem?»

»Kortväxt flicka — svarta ögon — systerdottern Emilie.»

Ett ögonblicks tystnad följde.

Om det fanns en person i hela vida världen, mot vilken tanten hyste en dödlig och i hjärtats innersta rotad avund och svartsjuka, så var det just denna samma systerdotter. Blodet purprade ögonblicken hennes ansikte och hals, och utan att säga ett ord gjorde hon några häftiga knyckar på huvudet med en min av outsägligt förakt. Slutligen kryade hon dock upp sig, bet sig i de tunna läpparna och sade:

»Det är omöjligt. Jag kan icke tro det.»

»Ge akt på dem», sade Jingle.

»Jag ska så göra.»

»Observera hans blickar.»

»Ja, det ska jag.»

»Han kommer att sitta bredvid henne vid bordet.»

»Må han göra det.»

»Han kommer att smickra henne.»

»Det må han göra.»

»Han kommer att visa henne all möjlig uppmärksamhet.»

»Det må han göra.»

»Och han kommer att låtsa som han inte såge er.»

»Han!» ropade tanten med gäll stämma. »Han inte låtsa se mig!» och hon skälvde av raseri och sårad fåfänga.

»Nåja, ni ska själv få övertyga er därom.»

»Det ska jag också göra.»

»Ni visar väl honom ert förakt?»

»Ja visst.»

»Och ni tar honom inte sedan?»

»Aldrig!»

»Och ni tar någon annan?»

»Ja.»

»Ni måste det.»

Med dessa ord föll mr ]ingle på sina knän, kvarblev i denna ställning i goda fem minuter och steg sedan upp som den sköna tantens utkorade tillbedjare — med villkor, att mr Tupmans förräderi bleve klart och tydligt avslöjat.

Det tillkom nu mr Alfred Jingle att framlägga bevis på vad han hade sagt, och han gjorde det även samma dag vid middagen. Tanten kunde knappast tro sina ögon. Mr Tracy Tupman hade slagit sig ned bredvid Emilie, vilken han allt emellanåt gav smäktande ögonkast, medan han till mr Snodgrass' stora förtret oupphörligt log och tillviskade henne artigheter. Icke ett ord, icke en blick, icke ett enda ögonkast ägnade han henne, som den föregående aftonen hade utgjort hans hjärtas stolthet.

»Fördöme den pojken!» tänkte mr Wardle för sig själv. (Han hade från sin mors läppar hört hans berättelse.) »Fördöme den pojken! Han måste bestämt ha sovit. Det är alltsamans bara inbillning.»

»Förrädare!» tänkte tanten för sig själv. »Den snälla mr Jingle bedrog mig inte. Usch, vad jag hatar det odjuret!»

Följande samtal torde möjligen för våra läsare förklara denna till utseendet obegripliga förändring å mr Tupmans sida.

Det var på aftonen samma dag, och scenen var trädgården. Tvenne gestalter syntes vandra utåt en sidogång; den ena var kort och tjock; den andra lång och smal. Det var mr Tupman och mr Jingle. Den tjocka gestalten började samtalet.

»Nå, hur bar jag mig åt?» frågade han.

»Utmärkt — förträffligt — kunde inte ha gjort det bättre själv — måste upprepa rollen i morgon — varje afton tills vidare underrättelser.»

»Önskar Rachel det fortfarande?»

»Naturligtvis — tycker inte om — måste ske — und[ 88-89 ]vika misstankar — rädd för sin bror — säger att det inte kan hjälpas — endast ett par dagar till — när gamlorna blivit lurade — sätta kronan på er lycka.»

»Ack, min vän», sade den stackars mr Tupman, i det han åter fattade sin följeslagares hand, »mottag mina varmaste tacksägelser för er oegennyttiga godhet, och förlåt mig, om jag någonsin, ens i tankarna, gjort er den orättvisan att misstänka, att ni kunde gå mig i vägen. Min bästa vän, huru skall jag väl någonsin kunna återbetala er min skuld?»

»Tala inte om det!» sade mr Jingle. Härvid stannade han, liksom om någonting plötsligt hade fallit honom i minnet, och sade: »Apropos, ni kan kanske undvara tio pund eller hur? — högst egen begäran — betala dem tillbaka om tre dagar.»

»Jo, det skulle jag tro, att jag kan», sade mr Tupman i sitt hjärtas fullhet. »Tre dagar, säger ni?»

»Bara tre dagar — allt över då — inga flera svårigheter.»

Mr Tupman räknade upp penningarna i sin följeslagares hand, och denne lät mynten, ett och ett i sänder, nedfalla i sin ficka, medan de vandrade framåt mot byggningen.

»Var försiktig», sade mr Jingle, »inte en blick!»

»Inte en blinkning», sade mr Tupman.

»Inte en bokstav!»

»Inte en halvdragen anda.»

»All er uppmärksamhet åt systerdottern — snarare oartig mot tanten än tvärtom — enda sättet att föra gamlorna bakom ljuset.»

»Jag ska vara försiktig», sade mr Tupman.

»Och jag med», sade mr Jingle för sig själv, och i detsamma trädde de in i byggningen.

Denna middags-scen förnyades sedan under tre följande middagar och aftnar. På den fjärde var värden vid särdeles gott lynne, emedan han övertygat sig, att det icke fanns någon anledning till klagomål mot mr Tupman. Så var även fallet med mr Tupman, emedan mr Jingle hade meddelat honom, att hans affär snart skulle vara uppgjord. Så var även mr Pickwick, emedan han sällan var annorlunda. Så var icke mr Snodgrass, ty han hade blivit svartsjuk på mr Tupman. Så var gamla frun, emedan hon hade vunnit på whist. Sä voro slutligen mr Jingle och miss Wardle av anledningar, som äro tillräckligt viktiga för att bli berättade i ett annat kapitel.