Hoppa till innehållet

Pickwick-klubben/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  NIONDE KAPITLET.
Pickwick-klubbens efterlämnade papper
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

TIONDE KAPITLET.
ELVTE KAPITLET.  →


[ 96-97 ]

TIONDE KAPITLET

SOM UNDANRÖDJER ALLA TVIVEL (OM SÅDANA FUNNITS) RÖRANDE OEGENNYTTAN I MR JINGLES KARAKTÄR


Det finnes i London flera gamla värdshus, som fordom voro högkvarter för berömda diligenser i de dagar, då diligenserna gjorde sina resor på ett mera gravitetiskt och högtidligt sätt än nu för tiden, men som nu urartat till föga bättre än tillhåll för forbönder och fraktvagnar.

I synnerhet i Southwark finnas ännu ett halvt dussin gamla värdshus, som bevarat sina yttre drag oförändrade och undgått så väl raseriet efter offentliga förbättringar som den enskilda spekulationens inkräktningar. De äro några stora, förfallna, underliga gamla byggnader, med gallerier och korridorer och trappor, vilka äro tillräckligt stora och uråldriga för att giva ämnen till hundratals spökhistorier.

Det var på gården till ett av dessa värdshus — ett icke mindre berömt än Vita Hjorten — som en mansperson var ivrigt sysselsatt med att borsta smutsen av ett par stövlar tidigt på morgonen efter de i förra kapitlet omnämnda händelserna. Han var iklädd en bredrandig väst med svarta kalikåärmar och glasknappar, grå byxor och långa damasker. En ljusröd halsduk var i en mycket lätt och otvungen stil slingrad om hans hals och en gammal grå hatt hängde vårdslöst på den ena sidan av hans huvud. Framför honom stodo två rader stövlar, den ena putsad och den andra smutsig, och för varje gång han ökade den putsade raden, höll han ett ögonblick upp med sitt arbete och betraktade dess resultat med synbar tillfredsställelse.

Gården företedde ingenting av den brådska och verksamhet, som i allmänhet utmärka en stor gästgivaregård. En dubbel rad av sängkammar-gallerier med gamla klumpiga balustrader lopp längs med de två inre sidorna av byggningen, och en dubbel rad av motsvarande klockor, som beskyddades mot vädret av ett litet brutet tak, hängde över dörren, som ledde in till skänk- och kafferummet.

Vid en högljudd ringning av en av klockorna visade sig en rask uppasserska på det övre galleriet, varifrån hon, sedan hon hade knackat på en av dörrarna och fått besked inifrån, ropade över balustraden:

»Sam!»

»Hallå!» svarade karlen med grå hatten.

»Numro tjugutvå vill ha sina stövlar.»

»Fråga numro tjugutvå om han vill ha dem strax eller vänta tills han får dem.»

»Se så, var inte stollig nu, Sam», sade flickan i inställsam ton. »Han måste strax ha sina stövlar.»

»Jo, ni är just trevlig att ha med på kalas, ni!» sade stövelputsaren. »Se bara på de här stövlarna — elva par stövlar och så en sko åt numro sex med träbenet. Smärtar mig att låta er vänta, sir, men jag ska strax komma till er.»

Och med dessa ord började karlen med den grå hatten att med förökad iver bearbeta en kragstövel.

Det ringde ännu en gång, och nu var det den ivriga värdinnan på Vita Hjorten, som visade sig uppe på galleriet på motsatta sidan.

»Sam!» ropade värdinnan. »Var är han, den sölkorven? Sam, då! Jaså, är du där! Varför svarar du inte?»

»Jag tyckte det var oschangtilt att svara me'n ni talte», svarade Sam buttert.

»Borsta genast de här skorna åt nr 17 och bär dem till det enskilda rummet numro fem i första våningen.»

Värdinnan kastade ett par fruntimmersskor ned på gården och skyndade bort.

»Numro fem!» sade Sam, i det han tog upp skorna och med en bit krita, som han tog ur fickan, antecknade deras bestämmelseort under sulorna. »Fruntimmersskor och enskilt rum! Hon har bestämt inte kommit med forvagnen.»

»Hon kom i morse», sade pigan, som ännu stod och lutade sig över balustraden uppe på galleriet, »med en herre i en hyrvagn, och det är han som vill ha sina stövlar och det är bäst att ni gör dem i ordning, det är alltsammans.»

»Varför sa' ni inte det förut?» frågade Sam med mycken förtrytelse och utsökte det omtalta paret stövlar bland dem framför honom. »Jag visste inte annat än att han var en av de vanliga tristyversherrarna. Enskilt rum! Och [ 98-99 ]ett fruntimmer till på köpet! Om det är det minsta bevänt med honom, så är han lika god som en riksdaler om da'n, utom ärendena.»

Sporrad av denna livande tanke, borstade mr Samuel på med en så innerligt god vilja, att stövlarna och skorna efter få minuters förlopp stodo utanför dörren till nr 5.

»Stig in!» sade en karlröst till svar på Sams knackning på dörren.

Sam gjorde sin bästa bugning och närmade sig ett fruntimmer och en herre, som sutto vid frukostbordet. Sedan han omsorgsfullt satt herrns stövlar till höger och vänster åt hans fötter samt fruntimrets skor till höger och vänster åt henne, gick han baklänges mot dörren.

»Borstare!» sade herrn.

»Herre!» sade Sam och stängde dörren, men höll handen på vredet.

»Känner ni till — vad heter det nu igen? — Doctors Commons?»

»Ja, herre.»

»Var är det?»

»Vid S:t Pauls kyrkogård; lågt portvalv utåt gatan; en bokhandlare i ena hörnet, ett hotell i det andra, och i mitten två karlar, som ropa ut tillståndsbrev.»

Med dessa ord och sedan han hade dröjt ett ögonblick för att se om man annars ville honom någonting, gick Sam ut ur rummet.

»Halv tio — rätta tiden — åstad genast», sade herrn, vilken vi knappast behöva presentera såsom mr Jingle.

»Tiden? — till vad då?» sade jungfru-tanten koketterande.

»Tillståndsbrev, dyraste ängel — säger till åt klockarn — kallar er min i morgon», sade mr Jingle, i det han tryckte jungfru-tantens hand.

»Tillståndsbrev!» sade Rachel rodnande.

»Ja, tillståndsbrev», upprepade mr Jingle —

I en fart jag tillståndsbrevet löser,
Och som blixten är jag här igen!»

»Vad allt går raskt undan för er!» sade Rachel.

»Går! — ingenting i jämförelse med timmarne, dagarne, månaderna, åren, då vi blivit förenade. — Går! — De skola löpa — flyga — rusa — ångmaskin — tusen hästars kraft — intet i jämförelse med det.»

»Bli inte för länge borta», sade den gamla mön i öm ton, i det Jingle satte på sig sin tillknölade hatt.

»Länge borta från er? — Grymma förtrollerska!»

Och mr Jingle hoppade skämtsamt fram till jungfru-tanten, tryckte en kyss på hennes läppar och dansade ut ur rummet.

»Dyre man!» sade den gamla mön, då dörren tillslöts. efter honom.

»Lustig gammal flicka!» sade mr Jingle, i det han gick genom förstugan.

Det är smärtsamt att tänka på vårt släktes trolöshet, och vi vilja därför icke fasthålla tråden i mr Jingles betraktelser, medan han begav sig till Doctors Commons. Det torde vara tillräckligt för vårt syftemål att meddela, att han, sedan han undgått de snaror som utledas av de drakar med vita förkläden, vilka bevakade detta förtrollade ställe, lyckligt och väl anlände till generalvikariens kontor, där han förskaffade sig en högst smickrande skrivelse på pergament från ärkebiskopen i Canterbury till hans »trogne och älskelige Alfred Jingle och Rachel Wardle, vår hälsning», vilket mystiska dokument han omsorgsfullt gömde i sin ficka, varpå han triumferande återvände till Southwark.

Han var ännu på väg till Vita Hjorten, då två tjocka och en smal herre trädde in på gården och sågo sig om efter någon lämplig person, vilken de kunde göra några frågor. Mr Samuel Weller var i detta ögonblick tillfälligtvis sysselsatt med att borsta ett par guldkragade stövlar, vilka tillhörde en förpaktare, som efter Southwark—torgets besvärligheter vederkvickte sig med en liten frukost av två eller tre marker oxkött och en eller ett par buteljer porter, och till honom (Sam) gick den smale herrn direkt.

»Min vän», sade den smale herrn.

»Du hör helt säkert till dem som vilja ha goda råd för ingenting», tänkte Sam; »ty annars skulle du inte genast vara så vänskaplig»; men han svarade endast: »Nå, sir?»

»Min vän», sade den smale herrn med en inställsam hostning, »har ni många resande här för ögonblicket? Mycket att göra, vasa?»

»Åh ja, så där, sir», svarade Sam, »vi ämna inte göra bankrutt, men samla inte heller några rikedomar. Vi äta vår lammstek utan kapris och bry oss inte om pepparrot, bara vi få oxstek.»

»Ah», sade den lille mannen, »jag tror att ni är kvick, vasa?»

[ 100-101 ]»Min äldsta bror led av den åkomman», sade Sam; »den är kanske smittsam — jag brukade sova i samma säng som han.»

»Ni har här ett bra underligt gammalt hus», svarade den lille mannen och såg sig omkring.

»Om ni hade låtit oss veta, att ni skulle komma, skulle vi ha låtit reparera det», svarade den orubblige Sam.

Den lille mannen tycktes bliva något förlägen av dessa olika avspisningar, och en kort rådplägning hölls mellan honom och de båda tjocka herrarne. Då denna var förbi, tog sig den lille mannen en pris snus ur en avlång silverdosa och stod tydligen i begrepp att fortsätta samtalet, då en av de tjocka herrarne, vilken utom ett välvilligt ansikte hade ett par glasögon och ett par svarta damasker, tog till orda:

»Saken är den», sade den välvillige herrn, »att min vän här (pekande på den andra tjocka herrn) vill ge er en halv guiné, i fall ni vill besvara en eller två —»

»Min bäste sir, min bäste sir», sade den lille mannen, ursäkta, min bäste sir, men i sådana fall som detta är den allra första regeln att man överlämnar saken åt en man av facket, att man inte får ingripa i affärens gång, utan ha oinskränkt förtroende till honom. Sannerligen mr — (här vände han sig till den andra tjocka herrn och sade) — jag har glömt er väns namn.»

»Pickwick», sade mr Wardle; ty det var ingen annan än denna trevliga personlighet.

»Ah, Pickwick, mycket rätt! — ursäkta, min bäste sir — det skall vara mig särdeles angenämt att mottaga varje enskilt råd av er, såsom amicus curiæ, men ni torde själv inse det oriktiga uti att ni blandar er uti mitt handlingssätt i detta fall medelst ett sådant där argument ad captandum som anbudet av en halv guiné. Det går inte an, bäste sir, det går verkligen inte an!» och därmed tog sig den lille mannen en pris och såg mycket djupsinnig ut.

»Jag önskade endast», sade mr Pickwick, »att så fort som möjligt få ett slut på denna obehagliga sak.»

»Mycket rätt, mycket rätt», sade den lille mannen.

»Till vilket ändamål», fortfor mr Pickwick, »jag begagnade mig av det argument, som min människokännedom lärt mig att anse såsom det mest oemotståndliga.»

»Ja, ja», sade den lille mannen, »mycket bra, sannerligen mycket bra», men ni borde ha föreslagit mig det. Jag är övertygad, bäste sir, att ni inte kan vara okunnig om omfånget av den tillit, som måste sättas till män av facket. I fall det kunde behövas något bevis för den saken, bäste sir, så kunde jag hänvisa er till saken Barnwell mot —»

»Åt fanders med Georg Barnwell!» utbrast Sam, som hade stått och hört på detta samtal. »Envar känner till hur hans sak var, och jag för min del har nu alltid tänkt som så, att det där unga kvinnfolket mycket mera förtjänte att komma i galgen än han. Men det kan nu då göra detsamma. Ni vill ha mig att ta emot en halv guiné. Nåja, det är jag villig till, och bättre svar kan jag inte ge, inte sant, sir? (Mr Pickwick log.) Den nästa frågan är nu, vad fan vill ni mig, som karn sa', när han fick se spöket?»

»Vi skulle gärna vilja veta —», sade mr Wardle.

»Min bäste sir, min bäste sir», avbröt honom den ivrige lille mannen.

Mr Wardle ryckte på axlarna och teg.

»Vi skulle gärna vilja veta», sade den lille mannen högtidligt, »och vi ställa denna fråga till er för att icke väcka misstanke inne i huset — vi skulle gärna vilja veta, vilka för närvarande uppehålla sig här i huset.»

»Vilka som uppehålla sig här i huset?» sade Sam, i vars tankar gästerna ständigt representerades av den särskilda del av deras klädsel, som hörde under hans omedelbara tillsyn. »Det är ett träben i nr 6, ett par hessare i nr 13, två par halvstövlar i gästrummet, de här gulkragarna i kammarn innan för skänkrummet, och fem andra par kragstövlar i kafferummet.»

»Inte flera?» frågade den lille mannen.

»Vänta litet», svarade Sam, i det han plötsligt besinnade sig. »Jo, det är ett par tämligen slitna Wellingtonare och ett par fruntimmersskor i nr 5.»

»Vad för slags skor?» frågade hastigt Wardle, som tillika med Pickwick hade stått helt förvånade över denna sällsamma katalog över de resande.

»Småstadsarbete», svarade Sam.

»Står det någon mästares namn på dem?»

»Brown.»

»Varifrån?»

»Muggleton.»

»Det är de!» utbrast Wardle. »Vid himlen, vi ha funnit dem!»

»Vänta», sade Sam; »Wellingtonerna ha gått till Doctors Commons.»

[ 102-103 ]»Åh, verkligen?» sade den lille mannen.

»Ja, efter tillståndsbrev till giftermål.»

»Vi ha kommit i rättan tid», utbrast Wardle. »Visa oss rummet; det är inte ett ögonblick att förlora.»

Sam kastade guldkragarna bort i en vrå och gick förut genom en mörk gång och uppför en bred trappa. Han stannade vid ändan av ännu en mörk gång och räckte ut handen.

»Där är den», viskade advokaten, i det han lade myntet i deras vägvisares hand.

Karlen gick några steg vidare, följd av de båda vännerna och deras juridiska vägvisare. Han stannade vid en dörr.

»Är det rummet?» viskade den lille herrn.

Sam nickade jakande.

Gamle Wardle öppnade dörren, och alla tre trädde in i rummet, just som mr Jingle, som för ett ögonblick sedan hade kommit tillbaka, hade visat jungfru-tanten tillståndsbrevet.

Den gamla mön uppgav ett högt skri, kastade sig i en länstol och dolde ansiktet i händerna. Mr Jingle kramade ihop brevet och stack det i sin frackficka. De ovälkomna gästerna trädde mitt in i rummet.

»Ni — ni är mig just en snygg skurk, eller vad tycker ni själv?» ropade mr Wardle andlös av förbittring.

»Min bästa sir, min bästa sir!» sade den lille mannen och satte sin hatt på bordet. »För all del, betänk er. Scandalum, magnatum, ärekränkning, ersättningsanspråk.»

»Hur vågar ni draga min syster från mitt hus?» sade den gamle mannen.

»Ja — ja — mycket bra», sade den lille herrn, »det kan ni gärna fråga om. Hur kunde ni våga, sir? Vasa, sir?»

»Vem tusan är ni?» frågade mr Jingle i en så häftig ton, att den lille herrn ovillkorligt tog ett par steg tillbaka.

»Vem han är, ni skurk!» inföll mr Wardle. »Han är mitt juridiska ombud, mr Perker från Grays Inn. Perker, jag vill ha den där karlen lagförd — anklagad — jag vill — jag vill — fördöme mig, jag vill störta honom. Och du», fortfor mr Wardle, i det han plötsligt vände sig om mot sin syster, »du, Rachel, i en ålder, då du borde ha bättre förstånd, vad tänker du på, att du så där kan löpa bort med en landstrykare, vanära din familj och göra dig själv olycklig? Tag på dig din hatt och följ mig. Hallå, där ute! Beställ genast en hyrvagn och skicka upp det här fruntimrets räkning; hör ni?»

»Ja, sir», svarade Sam, som hade infunnit sig vid mr Wardles våldsamma ringning på klockan, med en hastighet, som skulle synts underbar för envar, som icke hade vetat, att hans öga under hela samtalet hade varit fastnitat vid yttersidan av nyckelhålet.

»Tag på dig din hatt!» fortfor Wardle.

»Låt bli det», sade Jingle. »Lämna rummet, sir, — inte att göra här — fruntimret sköter sig själv — fyllt tjuguett år.»

»Tjuguett!» sade mr Wardle föraktfullt. »Fullt fyrtioett!»

»Det är inte sant!» sade jungfru-tanten, vars förbittring besegrade hennes beslut att svimma.

»Jo jo men», svarade Wardle, »du är femtio så visst som en dag.»

Nu uppgav tanten ett högt skri och dånade.

»Ett glas vatten!» sade den människovänlige mr Pickwick och kallade på värdinnan.

»Ett glas vatten!» sade den passionerade Wardle. »Tag hit ett helt ämbar och kasta det över henne; det kan hon ha gott av, och hon har ärligt förtjänat det.»

»Usch, ni råa människa!» utropade den medlidsamma värdinnan; och med åtskilliga utrop av: »Arma stackare! — Se så, var nu snäll — drick en smula — det ska göra er gott — tag det inte så hårt — lugna er litet!» o. s. v. började värdinnan, biträdd av en piga, att fukta tantens panna med ättika, slå henne i händerna, kittla henne under näsan, lösa upp hennes snörliv och använda åtskilliga andra av de vederkvickningsmedel, som medlidsamma kvinnor pläga använda på fruntimmer, som anstränga sig för att skaffa sig ett hysteriskt anfall.

»Vagnen är framme, sir», sade Sam och gläntade på dörren.

»Kom med nu!» ropade Wardle. »Jag lär väl få lov att bära henne utför trapporna.»

Vid detta förslag blev det hysteriska anfallet ännu häftigare.

Värdinnan stod just i begrepp att inlägga en mycket kraftig protest mot detta beteende och hade redan givit luft åt en förtrytsam fråga, om mr Wardle ansåg sig för en skapelsens herre, då mr Jingle tog till orda:

»Uppassare», sade han, »hämta hit en poliskonstapel.»

»Vänta, vänta!» sade lille mr Perker. »Betänk då, min bäste sir, betänk!»

[ 104-105 ]»Jag vill inte betänka någonting», svarade Jingle; »hon rår sig själv — vill just se vem som vågar att föra bort henne — mot hennes vilja.»

»Jag vill inte föras bort», mumlade tanten; »jag vill det inte», och därmed fick hon ett nytt förfärligt anfall.

»Min bäste sir», sade den lille mannen med dämpad röst, i det han drog mr Wardle och mr Pickwick åt sidan; »min bäste sir, vi befinna oss i en mycket kinkig ställning. Det är en mycket ledsam sak, i högsta grad ledsam; men vi ha verkligen ingen rättighet att bestämma över det här fruntimrets handlingar. Jag sade er på förhand, innan vi gingo hit, min bäste sir, att det fanns ingenting annat att göra än att söka en förlikning.»

Ett ögonblicks tystnad uppstod.

»Vad slags förlikning skulle ni råda till?» frågade mr Pickwick.

»Jo, ser ni, min bäste sir, er vän befinner sig i en obehaglig ställning, en mycket obehaglig ställning; vi måste finna oss uti en liten penninguppoffring.»

»Jag vill underkasta mig vad som helst, hellre än att finna mig i denna skam och låta henne, huru stor toka hon också är, bli olycklig för hela sin livstid», sade mr Wardle.

»Jag tror nog att det ska gå för sig», sade den ivrige lille mannen. »Mr Jingle, vill ni ett ögonblick gå in med oss i rummet här bredvid?»

Mr Jingle samtyckte, och kvartetten begav sig nu in i ett oupptaget rum.

»Hör nu, sir», sade den lille mannen, sedan han omsorgsfullt stängt dörren, »månne det inte finns något sätt att göra upp den här saken? Var god och kom hit på ett ögonblick —— hit till fönstret, sir, där vi kunna vara allena — så där ja, sir; var god och sitt, sir. Hör nu, min bäste sir, oss emellan sagt, så veta vi mycket väl, min bäste sir, att ni rymt bort med det här fruntimret för hennes penningars skull. Rynka inte pannan, sir; jag säger det bara oss båda emellan; vi veta det; vi äro båda män av värld, och vi veta mycket väl, att våra vänner här inte äro det — inte sant?»

Mr Jingles ansiktsmuskler miste så småningom sin spänning, och något som hade en avlägsen likhet med en blinkning, skälvde i hans vänstra öga.

»Bra, mycket bra», sade den lille mannen, som märkte det intryck han gjort. »Saken är den, att med undantag av några hundra pund har fruntimret litet eller intet före moderns död — en rask gumma, min bäste sir.»

»Gammal!» sade mr Jingle kort, men uttrycksfullt.

»Hm, ja, visserligen», sade advokaten med en lätt hosta. »Ni har rätt, bäste sir, hon är tämligen gammal; men hon hör till en gammal familj, gammal i ordets dubbla betydelse. Stamfadern för denna familj kom till Kent då Julius Cesar trängde in i Brittannien — och sedan dess har blott en enda av dess medlemmar inte uppnått åttiotalet, och han blev halshuggen under Henrikarne. Den gamla damen är ännu bara sjuttiotre, min bäste sir.»

Den lille herrn gjorde här ett uppehåll och tog sig en pris.

»Nå?» utbrast mr Jingle.

»Jo, bäste sir — ni snusar inte? — Så mycket bättre — dyr ovana — jo, min bäste sir, ni är en hygglig ung man, en man av värld — i stånd att skapa er lycka, ifall ni hade kapital, vasa?»

»Nå?» upprepade mr Jingle ännu en gång.

»Förstår ni mig inte?»

»Inte riktigt.»

>Tror ni inte —— jag hemställer till er själv, sir — tror ni inte att femtio pund och friheten skulle vara bättre än miss Wardle och väntan?»

»Förslår intet — inte hälften nog!» sade mr Jingle och reste sig upp.

»Nej, nej, min bäste sir», invände den lille advokaten och tog honom i knappen. »En god, rund summa — en man sådan som ni kan snart tredubbla den — det kan uträttas mycket med femtio pund, min bäste sir.»

»Kan uträttas mera med hundrafemtio», svarade mr Jingle kallt.

»Ja, ja, min bäste sir, låt oss inte förspilla tiden med hårklyverier; låt oss då säga sjuttio.»

»Duger inte», sade mr Jingle.

»Se så, gå inte, bäste sir — ha inte så bråttom!» sade den lille mannen. »Låt gå för åttio då! Jag ska genast skriva en anvisning.»

»Duger inte», sade mr Jingle.

»Nåväl», sade den lille mannen och höll ännu fast i honom, »så såg då vad det är som duger?»

»Dyr tillställning», sade mr Jingle, »pengar ur fickan — extra post, nio pund; tillståndsbrev tre — det gör tolv — ersättning, etthundra — hundratolv — hedersbrott och förlust av fruntimret —»

[ 106-107 ]»Se så, bäste sir», sade den lille mannen med en slug blick, »låt oss inte tala om de två sista punkterna. Det var hundratolv — låt det går för hundra, och saken är uppgjord.»

»Och tjugu», sade mr Jingle.

»Min bäste sir», invände den lille mannen.

»Ge honom dem och låt honom gå», sade mr Wardle.

Den lille herrn skrev anvisningen, och mr Jingle stoppade den i fickan.

»Lämna nu på ögonblicket detta hus!» sade Wardle och sprang upp.

»Går genast», sade den obesvärade Jingle. »Men det var sant — Pickwick!»

Om någon lidelsefri åskådare under den sista delen av detta samtal hade kunnat observera den upphöjde man, vars namn utgör huvuddraget i detta verks titel, skulle han blivit nästan förledd att undra över, att den harmens eld, som blänkte fram ur hans ögon, icke smälte glasen i hans glasögon —— så majestätisk var hans vrede. Hans näsborrar vidgades, och hans händer knötos ovillkorligt, då han hörde sig tilltalad av skurken. Men han behärskade sig ånyo — han pulvriserade honom icke.

»Se där», fortfor den förhärdade förrädaren och kastade tillståndsbrevet för mr Pickwicks fötter — »laga att namnet blir ändrat — för fruntimret hem — duger åt Tuppy.»

Mr Pickwick var filosof; men filosofer äro dock, när allt kommer omkring, endast människor i rustning. Pilen hade träffat honom och trängt igenom hans filosofiska rustning rakt in i hans hjärta. I sin ursinniga förbittring slungade han bläckhornet vilt framåt och följde själv efter; men mr Jingle var försvunnen.

Skola vi beskriva de klagovisor, som följde, då miss Wardle fann sig övergiven av den trolöse Jingle? Skola vi meddela ett utdrag ur mr Pickwicks mästerliga skildring av detta hjärtslitande uppträde? Hans av deltagande människokärleks tårar fläckade anteckningsbok ligger framför oss; ett ord, och den är i boktryckarens hand. Men nej! Vi vilja stå fast vid vårt beslut. Vi vilja icke martera allmänhetens bröst med en beskrivning på sådana lidanden!

Långsamt och nedslagna återvände de båda vännerna och den övergivna damen den följande dagen i Muggleton-diligensen. Dimmigt och mörkt hade sommarnattens dunkla skuggor utbrett sig över nejden, då de åter kommo till Dingley Dell och stodo vid ingången till Manor Farm.