Pickwick-klubben/Kapitel 14
| ← TRETTONDE KAPITLET. |
|
FEMTONDE KAPITLET. → |
FJORTONDE KAPITLET
SOM INNEHÅLLER EN KORT BESKRIVNING AV DET I »PÅFÅGELN» SAMLADE SÄLLSKAPET SAMT EN HISTORIA, SOM BERÄTTAS AV EN HANDELSRESANDE
Det är en angenäm sak att från betraktelserna av den
politiska tillvarons liv och strid återvända till det enskilda
livets fridfulla lugn.
De flesta veta vad slags ställen gästrum på värdshus vanligen äro. Det i »Påfågeln» var icke i något väsentligt avseende olika mängden av dylika lokaler, det vill säga, det var ett stort rum med ett något naket utseende, vars bohag utan tvivel hade varit bättre då de voro mera nya, med ett stort bord i mitten och en mängd mindre dylika i hörnen, en vidlyftig samling av stolar av olika fasoner samt en gammal turkisk matta, som stod i ungefär samma förhållande till rummets storlek som ett fruntimmers näsduk till golvet i en skyllerkur. Väggarna voro prydda med ett par kartor, och diverse av väder och vind något skamfilade kavajer hängde och dinglade på en lång rad av pinnar borta i ena hörnet. Kaminfrisen var dekorerad med ett skrivtyg av trä, innehållande en stump av en penna och ett halvt munlack, en posttabell, en grevskapsbeskrivning utan band och de dödliga kvarlevorna av en forell i en likkista av glas. Atmosfären doftade av tobaksrök, vars dunster hade givit hela rummet och enkannerligen de dammiga, röda gardinerna, som skuggade för fönstren, en tämligen smutsig anstrykning. På skänken voro åtskilliga föremål uppstaplade huller om buller, av vilka de mest framstående voro några högst dunkla flaskor med soja och anjovissås, ett par körhandskar, två eller tre piskor och lika många resschalar, en bricka med knivar och gafflar samt en senapskanna.
Här var det som mr Tupman och mr Snodgrass aftonen efter valet sutto i sällskap med några andra tillfälliga gäster och rökte och drucko.
»Hör nu, mina herrar», sade en tjock och stark karl av vid pass fyrtio års ålder och med bara ett öga — ett mycket klart och svart öga, som blinkade med ett listigt uttryck av skämt och gott lynne — »en skål för våra egna, värda personer! Jag föreslår alltid denna skål för sällskapet, medan jag dricker Marys skål för mig själv. Vasa, Mary?»
»Sköt ni er själv, ni otäcka varelse!» sade uppasserskan, som emellertid icke tycktes vara missnöjd med artigheten.
»Gå inte bort, Mary!» sade den svartögde mannen.
»Se så, låt mig vara, ni oförskämda människa!» sade den unga damen.
»Nåja, det är detsamma», sade den enögde mannen, i det han ropade efter flickan då hon lämnade rummet. »Jag kommer ut strax, Mary. Var inte ledsen, min lilla vän!» Och därpå genomgick han den icke så synnerligt svåra processen att blinka åt hela sällskapet med sitt enda öga, till synnerlig förtjusning för en äldre mansperson med ett smutsigt ansikte och en kritpipa.
»Konstiga varelser, de där kvinnfolken!» sade mannen med det smutsiga ansiktet efter en stunds tystnad.
»Ja, det må ni väl säga!» sade en karl med ett mycket rödbrusigt ansikte bakom en cigarr.
Efter denna stump filosofi uppstod åter en stunds tystnad.
»Det ges allt ändå konstigare varelser än fruntimren här i världen!» sade mannen med det svarta ögat, i det han långsamt stoppade en stor sjöskumspipa med ett utomordentligt rymligt huvud.
»Är ni gift?» frågade karlen med det smutsiga ansiktet.
»Det kan jag just inte säga att jag är.»
»Kunde just tro det!»
Här råkade karlen med det smutsiga ansiktet i en riktig storm av förtjusning över sitt eget svar, vilken munterhet delades av en man med en mild stämma och ett saktmodigt ansikte, som ständigt gjorde det till sin plikt att hålla med alla.
»Kvinnorna, mina herrar», sade den svärmiske mr Snodgrass, »äro ändå vårt livs stora tröst och stöd.»
»Ja, det är nog sant», sade den saktmodige herrn.
»Ja, när de äro vid gott lynne», anmärkte mannen med det smutsiga ansiktet.
»Ja, mycket rätt!» sade den saktmodige.
»Jag tillbakavisar detta villkor», sade mr Snodgrass, vars tankar mer och mer vände tillbaka till Emilie Wardle; »jag tillbakavisar det med förakt — med förtrytelse. Visa mig den man, som säger någonting mot kvinnan såsom kvinna, och jag förklarar dristeligen, att han inte är någon man.»
Och mr Snodgrass tog sin cigarr ur munnen och slog häftigt i bordet med sin knutna hand.
»Detta är ett gott och sunt argument!» sade den saktmodige herrn.
»Men det innehåller en sats, som jag bestrider», inföll han med det smutsiga ansiktet.
»Ja, kan nog vara en hel hop sanning i vad ni anmärker också, sir», sade den saktmodige herrn.
»Skål, sir!» sade handelsresanden med det enda ögat, i det han gav mr Snodgrass en gillande nick.
Mr Snodgrass mottog artigheten.
»Jag tycker alltid om att höra en god och skarp ordväxling sådan som denna», sade handelsresande; »det gör alltid gott. Men denna lilla tvist om kvinnan erinrar mig om en berättelse, som jag hörde av en gammal onkel till mig och som nyss föranledde mig att säga, att man stundom kan träffa på ännu konstigare varelser än fruntimren.»
»Jag skulle bra gärna vilja höra den där historien», sade mr Tupman, som nu för första gången öppnade munnen. Han var ständigt lysten efter att öka sitt förråd av erfarenhet.
»Jaså, så att ni önskar det? Nåväl, då ska jag berätta den. Men nej; jag vet att ni inte ska tro den», sade mannen med det klipska ögat, vilket han nu gav ett ännu klipskare uttryck än förut.
»Om ni säger att den är sann, så tror jag den naturligtvis», sade mr Tupman.
»Nåväl då, under denna förutsättning ska jag berätta den», svarade den resande. »Har ni någonsin hört talat om det stora handelshuset Bilson & Slum? Men det kan då göra detsamma om ni gjort det eller inte, eftersom det för länge sedan dragit sig från affärerna. Det är åttio år sedan som det där äventyret träffade en resande för detta hus; men han var en mycket god vän till min onkel, och min onkel har berättat historien för mig. Den har ett underligt namn; men han plågade kalla den
Handelsresandens berättelse.
och plägade berätta den på ungefär följande sätt:
»En vinterafton vid pass klockan fem, just som det började att skymma, kunde en man i en gigg ha setts driva sin trötta häst fram åt den väg, som för över Marlborough Downs åt Bristol till. Jag säger att han kunde ha setts, och jag tvivlar inte heller på att han skulle ha blivit sedd, om någon annan än en blind man händelsevis hade kommit den vägen; men vädret var så ruskigt och kvällen så kall och våt, att det enda, som var ute, var vattnet, och så skvaltade den resande ensam och dyster nog framåt längs mitten av vägen. Om någon av den tidens handelsresande hade fått sikte på det lilla halsbrytande åkdonet med dess lerfärgade korg och röda hjul samt på det vresiga och ondsinta fuxstoet, som gnodde framåt allt vad tygen höllo och såg ut att vara fallen efter en slaktares häst och en eländig postkrake, skulle han genast ha vetat att denne resande icke kunde vara någon annan än Tom Smart, för det stora huset Bilson & Slum, Cateaton-Street, City. Som det emellertid inte fanns någon handelsresande närvarande som åskådare, var det heller ingen som visste någonting om saken, och sålunda drogo Tom Smart och den lerfärgade giggen med de röda hjulen och det snabbfotade, ondsinta fuxstoet framåt tillsammans, bevarande hemligheten sig emellan och utan att någon blev det ringaste klokare för det.
»Även i denna dystra värld gives det många trevligare ställen än Marlborough Downs, när det blåser hårt, och om man därtill lägger en ruskig vinterafton, ett smutsigt och slaskigt väglag och ett tätt, genomträngande regn och för ett försöks skull prövar verkan därav på sin egen person, skall man säkert erkänna den fulla riktigheten i denna anmärkning.
»Med slokande öron och då och då skakande på huvudet, liksom för att giva tillkänna sitt misshag med detta högst oartiga beteende av elementerna, plaskade fuxstoet framåt genom gyttja och vatten, men sköt likväl en ganska god fart, till dess en vindstöt, som var ännu mera ursinnig än någon av dem som hittills hade anfallit dem, plötsligt bragte det att stanna och sätta sina fyra fötter hårt mot marken för att icke bli blåst över ända.
»“Fördöme mina hängslen och polisonger!” säger Tom Smart (Tom hade stundom en ful osed att svära). “Fördöme mina hängslen och polisonger”, säger Tom, “är inte det här riktigt trevligt!” och stoet gnäggade, som om hon varit av alldeles samma tanke.
»“Se så, raska upp dig, gumman min!” sade Tom och klappade fuxstoet i nacken med ändan av sin piska. “Det är inte värt att vilja tränga sig fram i ett sådant här väder; vid första något så när hyggliga hus, vi komma till, skola vi hålla, och ju raskare du därför travar, ju fortare går det. Så där ja, gumman! — Så ja, så ja!”
»Vare sig att fuxstoet kände tillräckligt till tonerna i Toms röst för att förstå hans mening, eller om hon fann det kallare att stå stilla än röra på sig, det är något som jag naturligtvis inte kan säga. Men vad jag kan säga är, att Tom inte väl hade talat till punkt, förrän hon spetsade öronen och travade å väg med en fart, som kom den lerfärgade giggen att skramla så, att man kunde ha trott, att varenda en av dess röda hjulekrar skulle flyga ut på gräsmattan på Marlborough Downs; och själva Tom, så skicklig kusk han än var, var inte i stånd att hejda henne förrän hon av egen fri vilja stannade utanför ett värdshus på högra sidan av landsvägen, några hundra alnar från slutet av Marlborough Dawns.
»Inom mindre än fem minuter därefter var Tom förskansad i rummet mitt emot skänkrummet framför en riktig, verklig, sprakande brasa, bestående av nära en skäppa stenkol samt tillräckligt många trädgrenar att man av dem kunnat göra ett halvt dussin hyggliga stickelbärsbuskar, och som voro staplade upp i halva skorstenen, där de sprakade och knastrade med ett ljud, som i och för sig skulle kunnat värma varje rimlig människa. Detta var mycket trevligt, men det var likväl icke allt; ty en nätt klädd flicka med ett par klara ögon och ett fint smalben bredde en mycket ren och vit duk ut på bordet. Nåväl, detta var också trevligt; men även detta var icke allt; ty i skänkrummet satt vid tebrickan vid det allra nättaste lilla bord, som var draget tätt intill den allra livligaste lilla brasa, en trind och intagande änka om åtta och fyrtio år eller så vid pass, med ett ansikte som var lika trevligt som skänkrummet — vilken änka tydligen var värdinnan i huset och högsta härskarinna över alla dess angenäma ägodelar. Det var endast ett enda som skadade skönheten i denna tavla, och detta var en lång karl — en mycket lång karl — klädd i en brun frack med stora, blanka knappar och med svarta polisonger och vågigt svart hår, som satt och drack te med änkan, och vilken man utan särdeles stort skarpsinne kunde märka vara på god väg att övertala änkan att icke längre förbliva änka, utan medgiva honom privilegiet att sitta i detta skänkrum under hela återstoden av hans levnadsdagar.
»Tom Smart hade för ingen del ett retligt eller avundsamt sinnelag, men huru det nu kom sig, så satte den långa karlen med bruna fracken och blanka knapparna den smula galla, som fanns uti hans organism, i rörelse och gjorde honom ytterst förbittrad, så mycket mera som han från sin plats framför spegeln allt emellanåt kunde märka, att vissa små förtroligheter ägde rum mellan den långa karlen och änkan, vilka nogsamt antydde att den ynnest, i vilken han stod, var lika stor som hans kroppslängd. Tom var en vän av varm punsch — jag vågar till och med säga, att han var en stor vän av varm punsch — och sedan han förvissat sig om att fuxstoet hade blivit väl försett med foder och strö samt han själv förtärt varenda bit av den trevliga varma anrättning änkan med egna händer hade tillagat åt honom, beställde han sig, bara på ett försök, ett glas därav. Om det nu var någonting inom hushållskonstens hela område, som änkan förstod att bättre tillaga än allt annat, så var det just denna samma vara, och det första glaset var så helt och hållet i Tom Smarts smak, att han beställde sig ett till med det minsta möjliga uppehåll. Han beställde sig ännu ett glas och så ännu ett — ja, jag är inte rätt säker på om han inte beställde sig ännu ett till — men ju mera han drack av den varma punschen, desto mera tänkte han på den långa karlen.
»“Fördöme hans oförskämdhet!” sade Tom Smart för sig själv. “Vad har han att göra i det där trevliga skänkrummet? Och en sådan ful lymmel till på köpet!” sade Tom. “Om änkan hade den ringaste smak, skulle hon nog kunna skaffa sig en vackrare karl än den där.”
»Här vandrade Toms ögon från spegelglaset över kaminfrisen till glaset på bordet, och då han märkte, att han började att bli känslosam, tömde han det fjärde punschglaset och beställde det femte.
»Tom Smart, mina herrar, hade ständigt haft mycken lust för värdshusyrket. Det hade länge varit hans ärelystnads mål att stå i ett skänkrum, som tillhörde honom själv, klädd i grön rock, knäbyxor av korderoj och kragstövlar. Sedan han därför vid de två sista punschglasen hade grubblat över huruvida han inte var fullt berättigad att börja gräl med den långa karlen, därför att det hade lyckats denne att vinna den intagande änkans ynnest, kom Tom Smart omsider till den tillfredsställande övertygelsen, att han var en högligen misshandlad och förföljd individ och skulle göra bäst uti att gå till vila.
»Uppför en bred och gammaldags trappa gick den nätta unga flickan framför Tom, skuggande för ljuset med handen för att skydda det mot de luftströmmar, vilka i ett så fantastiskt gammalt hus gott kunde ha haft plats att svänga sig utan att blåsa ut ljuset, men som dock blåste ut det och sålunda gåvo Toms fiender anledning att säga, att det var han och icke vinden som blåste ut ljuset, och att han, medan han låtsade som om han ville blåsa eld i det igen, i själva verket kysste pigan. Detta må nu vara huru som helst; ett annat ljus blev anskaffat och Tom förd genom ett nät av rum och en labyrint av gångar till det rum, som hade blivit inrett till hans mottagande, varefter flickan önskade honom god natt och gick sina färde.
»Det var ett stort och bekvämt rum med djupa väggskåp och en säng, i vilken en hel pension kunde ha fått rum, för att icke tala om ett par ekskåp, som kunde ha rymt en hel krigshärs bagage; men det som i synnerhet gjorde intryck på Toms fantasi, var en underlig, högkarmad stol med barskt utseende, som var utskuren på det mest fantastiska sätt och prydd med en blommig damastkudde, varjämte de runda kulorna på dess ben voro omsorgsfullt invecklade i rött kläde, som om den hade podager i sina tår. Han satte sig framför kaminelden och stirrade en halv timme på den gamla stolen. Fördömda stol! Det var en sådan besynnerlig tingest, att han icke kunde taga sina ögon ifrån den.
»“Nå”, sade Tom, i det han långsamt klädde av sig och under hela tiden stirrade på stolen, som med sitt gåtfulla utseende stod vid sidan av sängen, “aldrig har jag då sett maken till löjlig kurre. Högst besynnerligt!” sade Tom, som hade blivit tämligen vis av den varma punschen. “Högst besynnerligt!”
»Tom skakade på huvudet med ett uttryck av djupsinnig visdom och betraktade åter stolen, men då han inte kunde bli klok på den, gick han till sängs, höljde väl på sig och föll i sömn.
»Vid pass en halvtimme efteråt vaknade Tom med en ryckning upp ur en förvirrad dröm om långa karlar och glas med punsch, och det första föremål, som framställde sig för hans vaknande inbillning, var den underliga stolen.
»“Jag vill inte vidare se på den”, sade Tom för sig själv, i det han tryckte ihop sina ögonlock och sökte få sig att tro, att han hölle på att falla i sömn igen. Det hjälpte icke; idel underliga stolar dansade för hans ögon, slogo bakut med benen, hoppade bock över varandra och gjorde alla möjliga krumsprång.
»“Jag kan lika gärna se på en vanlig stol som på ett par, tre hela uppsättningar av inbillade stolar”, sade Tom och stack upp huvudet undan täcket. Där stod han ganska tydligt vid skenet av elden med samma gäckande utseende som förut.
»Tom stirrade på stolen, och medan han betraktade den, syntes plötsligt den mest utomordentliga förändring försiggå med densamma. Utskärningarna på ryggen antogo efter hand ett gammalt skrynkligt människoanletes drag och uttryck; damastkudden förvandlades till en gammalmodig väst med stora ficklock; de runda kulorna antogo formen av ett par fötter i röda klädestofflor, och hela stolen såg ut som en mycket ful, gammal man från förra århundradet med armarna i kors. Tom satte sig upprätt i sängen och gnuggade sina ögon för att förhärja bländverket. Nej, stolen var och förblev en ful, gammal herre, som, vad än mera var, blinkade åt Tom Smart.
»Tom var av naturen en överdådig, vild krabat, och nu hade han till på köpet fem glas punsch uti sig; han började därför, ehuru han studsade litet i början, att känna sig tämligen uppbragt, då han såg den gamle herrn blinka och skela åt honom med en så oförskämd min. Slutligen beslöt han att inte längre tåla det, och då det gamla ansiktet fortfor att blinka, sade Tom Smart i en mycket vred ton:
»“Vad tusan blinkar ni åt mig efter?”
»“Därför att det roar mig, Tom Smart”, sade stolen eller den gamle herrn eller vad man nu vill kalla honom. Han upphörde emellertid att blinka, då Tom talade, och började att grina och flina som en gammal utlevad apa.
»“Huru kan ni känna mitt namn, ni gamla nötknäppareansikte?” frågade Tom Smart, tämligen förbryllad, ehuru han icke låtsade om något.
»“Nånå”, Tom, sade den gamle herrn, “det där är inte det sätt varpå man talar till solid, spansk mahogny; ni skulle fördöme mig inte kunna behandla mig med mindre aktning, om jag bara vore fanerad.” — Då den gamle herrn sade detta, såg han så hetsig ut, att Tom började att bli rädd.
»“Det var inte min mening att visa er missaktning, sir”, sade Tom i en vida ödmjukare ton än den, i vilken han först hade talat.
»“Det är bra, det är bra”, sade den gamle kurren; “kanske inte — kanske inte. Tom —”
»“Sir —”
»“Jag vet allt om er, Tom, allt. Ni är mycket fattig, Tom.”
»“Ja, det är nog sant, sir”, sade Tom Smart; “men hur vet ni det?”
»“Ja, det kan vara detsamma”, sade den gamle herrn. “Ni tycker mycket om punsch, Tom.”
»Tom Smart ämnade just bedyra att han inte hade smakat en droppe sedan sin sista födelsedag; men i det hans ögon mötte den gamle herrns, såg denne så slipad ut, att Tom rodnade och teg.
»“Tom”, sade den gamle herrn, “änkan är en vacker kvinna, en särdeles vacker kvinna, inte sant, Tom?” Här kisade den gamle kurren med ögonen och lyfte upp ett av sina små smala ben och såg överhuvud taget så otäckt kärlig ut, att Tom rent av vämjdes vid det lättsinniga i hans beteende — helst vid en så framskriden ålder.
»“Jag är hennes förmyndare, Tom”, sade den gamle herrn.
»“Verkligen?” frågade Tom Smart.
»“Jag har känt hennes mor, Tom”, sade den gamle herrn, “och hennes mormor med. Hon tyckte mycket om mig — hon gjorde mig den här västen, Tom.”
»“Åh, gjorde hon?” sade Tom Smart.
»“Och de här skorna”, sade den gamle kurren, i det han lyfte en av de röda klädeshylsorna i vädret; “men tala inte om det, Tom. Jag ville ogärna att det skulle bli bekant att hon var så ömt fäst vid mig. Det kunde möjligen förorsaka obehag i familjen.”
»Då den gamle kanaljen sade detta, såg han så utomordentligt impertinent ut, att Tom, efter vad han sedan förklarade, skulle kunnat sätta sig på honom utan det ringaste samvetsagg.
»“Jag har i mina dagar varit en stor gunstling hos fruntimren, Tom”, sade den lättsinniga, gamla krabaten; “många hundra vackra kvinnor ha i timtal suttit i mitt knä. Vad säger du om det, din gök, vasa?”
»Men just som den gamle herrn skulle till att berätta en av sina ungdomsbedrifter, fick han ett så häftigt anfall av knakande, att han måste hålla upp.
»“Det där är just rätt åt dig, min gubbe lilla!” tänkte Tom Smart, men sade ingenting.
»“A”, sade den gamle göken, “jag lider mycket av det här nu. Jag blir gammal, Tom, och håller på att gå sönder i alla fogarna; och jag har måst låta operera mig — måst sätta in ett litet stycke i min rygg — och det var en svår prövning, Tom.”
»“Ja, det vill jag nog tro, sir”, sade Tom Smart.
»“Men det hör nu inte hit”, sade den gamle herrn. “Jag vill att du ska gifta dig med änkan, Tom.”
»“Jag, sir?” sade Tom.
»“Ja, just du”, sade den gamle herrn.
»“Gud signe edra ärevördiga lockar”, sade Tom (han hade några få tagelstrån kvar), “Gud signe edra ärevördiga lockar, hon vill inte ha mig.” Och Tom suckade ovillkorligt i det han tänkte på skänkrummet.
»“Vill hon inte?” sade den gamle herrn i fast ton.
»“Nej, nej”, sade Tom, “det är en annan på tapeten. En lång karl — en fördömt lång karl — med svarta polisonger.”
»“Tom”, sade den gamle herrn, “hon kommer aldrig att ta honom.”
»“Gör hon inte?” sade Tom. “I fall ni vore nere i skänkrummet, min gamle herre, så skulle ni kväda en annan visa.”
»“Åh, prat!” sade den gamle herrn. “Det där känner jag nog till.”
»“Vilket?”
»“Kyssandet bakom dörrarna och allt det där, Tom”, sade den gamle herrn.
»“Ni måste allt ha sett åtskilliga lustiga saker”, sade Tom med en frågande blick.
»“Jo, det kan du lita på, Tom”, svarade den gamle mannen med en mycket komplicerad blinkning. “Jag är den sista av min familj, Tom”, sade den gamle herrn med en melankolisk suck.
»“Var familjen talrik?” frågade Tom Smart.
»“Vi voro tolv till antalet, Tom, så vackra, rakryggiga gossar, som man någonsin kunde önska att se”, sade den gamle herrn. “Intet av dessa nymodiga missfoster, utan alla med armar och med en polityr, som, ehuru jag inte borde berömma oss själva, skulle ha glatt ditt hjärta att skåda.”
»“Och vad har då blivit av de andra, sir?” frågade Tom Smart.
»Den gamle herrn förde sin armbåge upp till sitt öga i det han svarade:
»“Borta, Tom, borta! Vi hade en sträng tjänst, Tom, och de hade inte alla min hälsa. De fingo gikt i armar och ben och kommo i kök och andra hospital, och en av dem förlorade rent av förståndet av lång tjänst och dålig behandling; han blev så skral, att han rent av måste brännas. Bra ohyggligt, Tom!”
»“Förfärligt!” sade Tom Smart.
»Den gamle mannen teg ett ögonblick, synbarligen kämpande med sin sinnesrörelse, och därpå fortfor han:
»“Men jag går ifrån saken, Tom. Den där långa karlen, Tom, är en lumpen äventyrare. I samma ögonblick han bleve gift med henne, skulle han sälja allt bohaget och rymma sin väg. Vad skulle följden bli? Hon skulle bli övergiven och ruinerad, och jag finge min död av snuva i någon salubod.”
»“Ja, men —”
»“Avbryt mig inte”, sade den gamle herrn. “Om dig, Tom, hyser jag en helt annan tanke; ty jag vet ganska väl, att när du en gång slagit dig ned i ett värdshus, skall du inte lämna det så länge det finns någonting att dricka inom dess väggar.”
»“Jag är er mycket förbunden för er goda tanke om mig”, sade Tom Smart.
»“Därför ska du ha henne, och inte han”, tog den gamle herrn åter till orda i en myndig ton.
»“Vad är det väl som kan hindra det?” frågade Tom Smart ivrigt.
»“Jo, den underrättelsen, att han redan är gift”, svarade den gamle herrn.
»“Huru ska jag kunna bevisa det?” sade Tom, i det han till hälvten sprang upp ur bädden.
»Den gamle herrn lossade sin arm från sin sida och lade den, sedan han pekat på ett av ekskåpen, genast tillbaka i dess förra ställning.
»“Han anar inte”, sade den gamle herrn, “att han i högra fickan på ett par byxor i detta skåp lämnat kvar ett brev, som besvärjer honom att komma tillbaka till hans tröstlösa hustru jämte de sex — märk väl, Tom — sex, barnen, vilka allesammans äro små.”
»Då den gamle herrn med mycken högtidlighet hade uttalat dessa ord, blevo hans drag allt mindre tydliga och hans gestalt allt mera skugglik. En dimma utbredde sig över Tom Smarts ansikte. Ljuset förbleknade småningom och Tom Smart sjönk tillbaka på sitt läger och somnade.
»Morgonen väckte Tom Smart ur den dvala, i vilken han hade fallit, då den gamle mannen försvann. Han satte sig upp i sängen och sökte under några minuter förgäves att åter erinra sig händelserna från den föregående aftonen. Plötsligt störtade de in på honom. Han betraktade stolen; den var visserligen ett fantastiskt stycke möbel med ett barskt utseende, men det fordrades likväl en märkvärdigt sinnrik och livlig fantasi för att kunna upptäcka någon likhet mellan denne och en gammal man.
»“Hur står det till, min gubbe lilla?” sade Tom. Han var dristigare vid dager, såsom ju även de flesta människor äro. Stolen förblev orörlig och sade inte ett ord.
»“En obehaglig morgon” sade Tom. Nej, stolen ville inte inlåta sig i något samtal.
»“Vilket skåp menade ni? Det kan ni väl åtminstone säga mig?” sade Tom Smart. Men, mina herrar, stolen ville, fördöme mig, inte yttra ett ord.
»“Nåja, det är då i alla händelser inte någon synnerlig svårighet att öppna det”, sade Tom och steg beslutsamt upp ur sängen. Han gick bort till ett av skåpen. Nyckeln satt i låset; han vred om den och öppnade dörren. Det hängde verkligen ett par byxor därinne. Han stack handen ned i fickan och drog fram just samma brev, som den gamle herrn hade beskrivit!
»När Tom kom ned, stod den långe karlen nere i skänkrummet med händerna på ryggen och var alldeles som hemma hos sig. Han grinade med ett obestämt uttryck mot Tom. Tom skrattade honom mitt i synen och ropade på värdinnan.
»“God morgon, min fru!” sade Tom Smart och stängde dörren till det lilla förmaket, i det änkan trädde in.
»“God morgon, sir!” sade änkan. “Vad önskar ni till frukost?”
»Tom tänkte på huru han skulle komma fram med saken och svarade därför icke.
»“Jag har en mycket god skinka”, sade änkan, “och en rar, späckad, kall höna. Ska jag skicka in det, sir?”
»Dessa ord väckte Tom ur hans betraktelser. Hans beundran för änkan steg medan hon talade. Omtänksamma varelse! Utmärkta husmoder!
»“Vem är den där herrn, som är därute i skänkrummet, min fru?” frågade Tom.
»“Hans namn är Jinkins, sir”, svarade änkan med en lätt rodnad.
»“Min bästa fru, vill ni vara av den godheten och sitta ned ett ögonblick?”
»Änkan såg högst förvånad ut, men satte sig, och Tom satte sig även ned, tätt invid hennes sida. Jag vet inte huru det kom sig, mina herrar — ja, min onkel har ofta berättat mig, att Tom Smart sade, att han inte heller visste huru det gick till — nog av, den inre sidan av Toms hand lade sig på baksidan av änkans hand och blev liggande där, medan han talade.
»“Min bästa fru”, sade Tom Smart — han hade alltid stor lust att spela den älskvärde — “jag föraktar smicker, min bästa fru” sade Tom Smart. “Ni förtjänar en utmärkt make, och vem det än må vara, så blir han en lycklig man.” — Vid dessa ord vandrade Toms ögon ovillkorligt från änkans ansikte bort till de behagliga saker, som omgåvo honom.
»Änkan såg mera förvirrad ut än någonsin och gjorde ett försök att stiga upp. Tom tryckte sakta hennes hand, liksom för att hålla henne tillbaka, och hon förblev sittande. Änkor, mina herrar, äro i allmänhet inte rädda av sig, såsom min onkel brukade säga.
»“Jag är er sannerligen mycket förbunden, sir, för edra goda tankar”, sade den hyggliga värdinnan halvt leende, “och om jag någonsin skulle gifta om mig —”
»“Om”, sade Tom Smart med en illparig blick ur högra ögonvrån, “om —”
»“Nåja”, sade änkan och skrattade denna gång högt, “då jag gifter mig, hoppas jag att få en så god man som den ni önskar mig.”
»“Till exempel Jinkins!” sade Tom.
»“Åh, bevars, sir!” utbrast änkan.
»“Se så, säg inte mig det”, sade Tom. “Jag känner honom.”
»“Jag är säker om att ingen, som känner honom, vet någonting dåligt om honom”, sade änkan, i det hon knyckte på nacken åt det uttryck som Tom hade använt.
»“Hm!” sade Tom Smart.
»Änkan fann nu att det var hög tid på att gråta och tog därför fram sin näsduk och frågade Tom, om han ville såra henne, om han tyckte att det passade en gentleman att tala illa om en annan gentleman på hans bak, och varför han, om han hade någonting att säga, inte såsom en man sade det till mannen själv, i stället för att så där skrämma ett stackars svagt fruntimmer etc.
»“Jag ska tids nog säga honom det”, sade Tom; “men jag ville bara att ni först skulle höra det.”
»“Vad är det då?” frågade änkan och såg Tom forskande in i ansiktet.
»“Det ska förvåna er”, sade Tom och stack handen i fickan.
»“I fall det är, att han inte har några penningar”, sade änkan, “så vet jag det redan, och ni behöver inte göra er besvär.”
»“Åh, prat, vad betyder det?” sade Tom Smart. “Jag är själv utan penningar. Nej, det är inte det.”
»“Nå, men Herre Gud, vad är det då?” utbrast den stackars änkan.
»“Bliv inte förskräckt!” sade Tom Smart, varpå han långsamt tog upp brevet och öppnade det. “Ni ger er väl inte till att skrika?” sade Tom tveksamt.
»“Nej, nej!” sade änkan häftigt.
»“Och ni springer inte heller ut och grälar på honom?” sade Tom. “Allt det där ska jag göra i ert ställe; det är bäst att ni inte anstränger er.”
»“Det är bra, det är bra”, sade änkan. “Visa mig bara brevet!”
»“Det ska jag”, sade Tom Smart och lade med dessa ord brevet i änkans händer.
»Mina herrar, jag har hört min onkel säga, att Tom Smart sade, att änkans jämmer vid denna upptäckt kunde ha rört ett hjärta av sten. Tom hade ett mycket ömt hjärta, och det genomträngdes därav ända in i dess innersta fibrer. Änkan vaggade fram och tillbaka på stolen och vred sina händer.
»“Ack, de falska, nedriga karlarna!” sade änkan.
»“Ja, det är förskräckligt, min bästa fru; men lugna er!” sade Tom Smart.
»“Ack, jag kan inte lugna mig!” ropade änkan. “Jag finner aldrig någon som jag kan älska så högt!”
»“Jo, det gör ni, dyra själ!” sade Tom Smart och utgöt en störtskur av de allra största tårar av medlidande med änkans olycka. Tom Smart hade i fullheten av sitt medlidande lagt sin arm omkring änkans liv; och änkan hade i sin lidelsefulla sorg fattat Toms hand. Hon såg upp i Toms ansikte och log genom sina tårar. Tom såg ned på henne och log genom sina.
»Jag har aldrig fått veta, mina herrar, huruvida Tom i detta ögonblick kysste änkan eller inte. Han brukade visserligen säga till min onkel, att han inte gjorde det, men jag hyser likväl ett visst tvivel därom. Oss emellan sagt, mina herrar, så tror jag nästan, att han gjorde det.
»I alla händelser körde Tom en halvtimme därefter den långe karlen på porten och gifte sig en månad senare med änkan. Och han fortfor att åka omkring i landet med den lerfärgade giggen med de röda hjulen och det snabbfotade fuxstoet, till dess han många år därefter reste till Frankrike med sin hustru; och sedan blev det gamla huset nedrivet.»
»Tillåt mig fråga», sade den nyfikne gamle herrn, »vad blev det av stolen?»
»Ja», svarade den enögde handelsresanden, »man lade visserligen märke till att den knarrade starkt på bröllopsdagen; men Tom Smart kunde inte säga med visshet, om det var av glädje eller av kroppssvaghet, ehuru han antog att det var av den sistnämnda anledningen; ty den talade aldrig sedan.»