Pickwick-klubben/Kapitel 18
| ← SJUTTONDE KAPITLET. |
|
NITTONDE KAPITLET. → |
ADERTONDE KAPITLET.
SOM I KORTHET BELYSER TVÅ PUNKTER: FÖR DET FÖRSTA KRAMPENS OCH FÖR DET ANDRA OMSTÄNDIGHETERNAS MAKT
Efter frukosten hos mrs Hunter stannade Pickwickarne
två dagar i Eatanswill, längtansfullt avbidande något
budskap från sin högt värderade chef. Mr Tupman och mr
Snodgrass voro åter överlämnade åt sina egna
förströelsemedel; ty efterkommande en högst enträgen bjudning,
fortfor mr Winkle att bo i mr Potts hus och ägna sin tid åt att
hålla hans älskvärda maka sällskap. Icke heller saknades mr
Potts tillfälliga närvaro för att göra deras lycka fullkomlig.
Stor blev därför mr Winkles förvåning då, medan han satt ensam i frukostrummet, dörren hastigt rycktes upp och lika hastigt tillslöts efter mr Pott, vilken, i det han skred majestätiskt fram emot honom och stötte undan hans framräckta hand, skar tänder, liksom för att sätta skarpare egg på vad han hade att säga, och med en röst, som lät som en såg, utbrast:
»Orm!»
»Sir!» ropade mr Winkle och for upp ifrån stolen.
»Orm, sir», upprepade mr Pott, i det han höjde sin röst och strax därpå åter sänkte den, »jag sade orm, sir — ni får nu göra det bästa ni kan därav.»
Då man skilts från en person klockan tu på morgonen på det mest vänskapliga sätt, och denna samma person åter möter en klockan halv tio och hälsar en som en orm, är det icke någon orimlig slutsats, att det under tiden hänt någonting obehagligt. Så tänkte mr Winkle. Han besvarade mr Potts förstenande blick och sökte att enligt denne herres uppmaning göra det bästa han kunde av »ormen». Men det bästa han kunde var ungefär detsamma som intet, varför han efter en djup tystnad av några minuters varaktighet, sade:
»Orm, sir! Orm, mr Pott! Vad vill det säga, sir? Det måste väl bara vara ett skämt?»
Ett bittert hånlöje for över redaktörens djupsinniga anlete, i det han drog Independenten för samma dag upp ur sin ficka, utpekade en viss uppsats och sköt tidningen över bordet fram till mr Winkle.
Denne herre tog den och läste följande:
Vår mörka och smutsiga samtida har i några vidriga anmärkningar rörande det sista valet för denna valkrets fördristat sig att kränka det enskilda livets helg och på ett omisskänneligt sätt hänsyfta på vår förre kandidats — ja, och trots hans skamliga nederlag vilja vi tillägga: — vår blivande representants, mr Fizkins personliga angelägenheter. Vad menar vår fege samtida därmed? Vad skulle skurken säga, i fall vi, i likhet med honom, åsidosatte sällskapslivets anspråk och lyfte den slöja, som döljer hans enskilda liv, för allmän avsky och fördömelse? Vad skulle han väl säga, ifall vi framhölle och utbredde oss över förhållanden och omständigheter, vilka äro offentligt kända fakta och ses av alla, med undantag av den skumögde samtida? Vad skulle han väl säga, ifall vi avtryckte nedanstående utgjutelse, vilken vi, medan vi nedskrevo början av denna uppsats, erhöllo från en talangfull medborgare och korrespondent här i staden:
Rader till en Kopparpotta
»Ack, arma Pott, om du blott vetat —
Me'n i ditt anlets sura svett du stretat
Att dina tomma spalter fylla upp med skvallrets finkel ——
Hur som din hulda maka krönt din tinning,
Du ej så länge tvekat, utan ansett för en vinning
Att skänka henne så gott först som sist åt vännen
W*****.»
»Vad är det», sade mr Pott högtidligt, — vad är det som rimmar mot “finkel”, skurk?»
»Vad som rimmar mot finkel?» sade mrs Pott, vars inträde i rummet förekom svaret. »Vad som rimmar mot finkel? Jo, Winkle, skulle jag tro», och med dessa ord log mrs Pott ljuvt mot den förbryllade Pickwickaren och sträckte ut sin hand emot honom. Den upprörda unge mannen skulle i sin förvirring ha mottagit den, om icke Pott förtrytsamt hade lagt sig emellan.
»Tillbaka, min fru — tillbaka!» ropade redaktören. »Att taga denna hand mitt för mina ögon!»
»Mr Pott!» sade hans förvånade maka.
»Eländiga kvinna, se hit!» utbrast mannen. »Se hit, min fru! — “Rader till en Kopparpotta”, min fru. — “Kopparpotta”; — det är jag, min fru — “Din hulda maka krönt din tinning” — det är ni, min fru — ni!»
Med denna uppsvallning av raseri, som icke var så alldeles utan en blandning av bävan över uttrycket i hans makas anlete, kastade mr Pott morgonnumret av Eatanswill-Independenten för hennes fötter.
»Nå, det måtte jag säga, sir», sade den förvånade mrs Pott, i det hon lutade sig ned för att taga upp tidningen, »det måtte jag säga, sir!»
Mr Pott vred sig under sin makas föraktfulla blick. Han gjorde en förtvivlad ansträngning för att skruva upp sitt mod, men det skruvades hastigt tillbaka igen.
Det tycktes just icke ligga någonting så synnerligt förfärligt i den lilla satsen: »Nå, det måtte jag säga, sir!» då man läser den; men den ton, vari den uttalades, och den blick, som beledsagade denna ton, vilka båda tycktes innebära en hotelse om någon hämnd, som senare skulle bryta lös över mr Potts huvud, utövade sin fulla verkan på honom. Även den mest ytlige betraktare skulle i hans förvirrade ansikte ha läst en synnerlig beredvillighet att avstå sina Wellington-stövlar åt envar som i detta ögonblick velat intaga hans plats i dem.
Mrs Pott läste uppsatsen, uppgav ett högljutt skrik och kastade sig så lång hon var ned på mattan framför kaminen och bultade till den grad därpå med klackarna på sina skor, att det icke kunde vara det ringaste tvivel om den rätta halten av hennes känslor i detta avseende.
»Min söta vän», sade den förskräckte Pott, »jag sade ju inte att jag trodde det; jag —» men den olycklige mannens röst kvävdes av hans makas skrik.
»Mrs Pott, min bästa fru, jag besvär er, var lugn!» sade mr Winkle; men skriken och bultningarna blevo endast tätare och högljuddare än förut.
»Det gör mig mycket ont, men söta vän», sade mr Pott. »Om du inte vill fästa något avseende vid din hälsa, min ängel, så tänk på mig. Det blir en riktigt folksamling utanför huset.» Men ju mera enträget mr Pott bad, desto häftigare ljödo skriken.
Till all lycka hade mrs Pott en livvakt fästad vid sin person, en ung dam, vars synbara sysselsättning bestod uti att hava uppsikt över hennes toalett, men som gjorde sig nyttig på mångahanda sätt och framför allt annat genom att ständigt hjälpa och understödja sin matmor uti varje önskan och böjelse, som stod i strid med den olycklige Potts. Skriken nådde i rättan tid den unga damens öron och bragte henne ned i salen med en fart, som hotade med att på det svåraste rubba ordningen i hennes väl arrangerade mössa och lockar.
»Ack, min söta, rara fru!» utropade livvakten, i det hon vanvettigt knäböjde vid sidan av den på golvet liggande mrs Pott. »Ack, kära fru, vad är på färde?»
»Er husbonde — er brutale husbonde —» mumlade patienten.
Pott var tydligen på väg att giva tapt.
»Det är riktigt både synd och skam», sade livvakten förebrående. »Jag vet att han blir er död, kära fru. Stackars arma varelse!»
Pott gav allt mera tapt. Motparten fortsatte anfallet.
»Ack, lämna mig inte — lämna mig inte, Godwin!» mumlade mrs Pott, i det hon med ett krampaktigt tag fattade om bemälda Godwins handled. »Ni är den enda som är god och snäll emot mig, Godwin.»
»Vid detta rörande tilltal uppförde Godwin en liten huslig tragedi av egen fabrik och utgöt riktiga tårar.
»Aldrig, kära fru — aldrig!» sade Godwin. »Ack, sir, ni borde taga er i akt — det borde ni verkligen; ni vet inte huru ont ni möjligen kan göra frun; Jag vet att ni en dag ska komma att sörja däröver — jag har alltid sagt det.»
Den olycklige Pott såg förskräckt på, men sade ingenting.
»Och nu», snyftade mrs Pott, »att efter allt detta bli behandlad på ett sådant sätt; att bli förebrådd och förolämpad i närvaro av en tredje person, som är så gott som en främling. Men jag vill inte tåla det, Godwin», fortfor mrs Pott, i det hon reste sig upp i sin tjänsteandes armar. »Min bror löjtnanten skall lägga sig emellan. Jag vill ha skilsmässa, Godwin.»
»Ja, det skulle sannerligen inte vara mer an rätt åt honom, kära fru», sade Godwin.
Vilka tankar hotelsen om en skilsmässa än måtte ha väckt hos mr Pott, så avhöll han sig från att yttra dem och inskränkte sig till att i största ödmjukhet säga:
»Min söta vän, vill du höra mig?»
Ett nytt anfall av snyftningar var det enda svaret, varefter mrs Pott blev ännu mera hysterisk, anhöll att bli underrättad om varför hon någonsin blivit född och begärde flera andra upplysningar av liknande natur.
»Min vän», bad mr Pott, »ge inte efter för dessa retliga känslor. Jag trodde aldrig att den där uppsatsen hade någon grund, min söta vän — nej, långt därifrån. Jag var bara ond, min ängel, Ja, jag kan säga ursinnig, på Independentens redaktion därför att den vågat införa den; det är alltsammans.» Och mr Pott kastade en bönfallande blick på den oskyldiga orsaken till olyckan, som om han velat be honom att icke säga någonting om ormen.
»Och vilka åtgärder, sir, ämnar ni vidtaga för att erhålla upprättelse?» frågade mr Winkle, som repade mod allt efter som han såg Pott förlora det.
»O, Godwin», anmärkte mrs Pott, »ämnar han piska upp redaktören av Independenten — ämnar han det, Godwin?»
»Ja visst», sade Pott, då hans hustru visade tydliga tecken till att få ett nytt anfall — »naturligtvis ämnar jag det.»
»När, Godwin — när?» sade mrs Pott, ännu oviss huruvida hon skulle få ett nytt anfall eller icke.
»Genast, naturligtvis», sade mr Pott, »innan dagen är förbi.»
»O, Godwin», återtog mrs Pott, »detta är det enda medlet att möta förtalet och rentvå mig i världens ögon.»
Nu först hämtade sig mrs Pott, och så gingo de till frukostbordet.
»Ni ämnar väl inte låta det där gemena tidningsskvallret förkorta er vistelse här, mr Winkle?» sade mrs Pott, leende genom spåren efter tårarna.
»Ja, det vill jag väl hoppas», sade mr Pott, i det han, medan han så talade, hyste den hemliga önskan, att hans gäst måtte kvävas av den bit rostat bröd, som han i detta ögonblick förde till sina läppar och sålunda en gång för alla göra ett slut på sitt besök. »Ja, det vill jag väl hoppas.»
»Ni är alltför god», sade mr Winkle; »men det har kommit ett brev från mr Pickwick — efter vad jag ser av en biljett från mr Tupman, som jag erhöll i dag på morgonen — varuti han ber oss att komma till honom i Bury i dag, och vi skola fara med diligensen vid middagstiden.»
»Men ni kommer väl tillbaka?» sade mr Pott.
»Ja visst», svarade mr Winkle.
»Är det riktigt säkert?» sade mrs Pott, i det hon smög en öm blick bort till sin gäst.
»Ja, fullkomligt säkert», svarade mr Winkle.
Frukosten förtärdes under tystnad, ty envar av sällskapets medlemmar grubblade över sina bekymmer. Mrs Pott beklagade förlusten av en ung kavaljer; mr Pott ångrade sitt förhastade löfte om att piska upp redaktören av Independenten, och mr Winkle, att han bragt sig själv i en så obehaglig ställning. Emellertid närmade sig middagen, och efter många farväl och löften om att återkomma slet han sig lös.
»Om han någonsin kommer tillbaka ska jag förgifta honom!» tänkte mr Pott, i det han gick in i det lilla kontor, där han smidde sina viggar.
»Om jag någonsin återkommer och blandar mig i de där människornas sällskap», tänkte mr Winkle på vägen till Påfågeln, »förtjänar jag själv att bli uppiskad — det är allt vad jag kan säga.»
Hans vänner voro färdiga, diligensen var det även i det närmaste, och en halv timme senare foro de fram utåt den väg, vilken mr Pickwick och Sam för så kort tid sedan hade tillryggalagt.
Mr Weller stod i porten till Ängeln, färdig att taga emot dem, och av denne herre fördes de in i mr Pickwicks rum, där de till icke ringa förvåning för mr Winkle och mr Snodgrass och till icke ringa förlägenhet för mr Tupman funno gamle Wardle och Trundle.
»Hur står det till?» sade den gamle mannen, i det han fattade mr Tupmans hand. »Ni får inte hänga näsan så där och se så sentimental ut för det där andra; det kan inte ändras, min hedersvän. För hennes skull önskade jag att ni hade henne; men för er skull gläder det mig att ni inte fick henne. En ung man sådan som ni gör nog en vacker dag ett bättre kap — vasa?» Och med denna tröst slog gamle Wardle mr Tupman på axeln och skrattade av hjärtans lust.
»Nå, och huru står det till med er, mina unga herrar?» sade den gamle herrn, i det han skakade hand med mr Winkle och mr Snodgrass på en och samma gång. Jag har nyss sagt till Pickwick, att ni allesammans måste komma ned till oss till jul; ty vid den tiden ämna vi ha bröllop — och det ett riktigt bröllop ändå.»
»Ett bröllop!» utbrast mr Snodgrass och blev helt blek.
»Ja, ett bröllop. Men var inte rädd», sade den godlynte gamle mannen; »det är bara Trundle här och Bella.»
»Var», sade mr Tupman med en ansträngning, »var är — hon sir?» Och därmed vände han bort huvudet och betäckte sina ögon med handen.
»Hon!» sade den gamle herrn med en listig skakning på huvudet. »Menar ni min ogifta släkting — vasa?»
Mr Tupman antydde medelst en nick, att hans fråga gällde den besvikna Rachel.
»Åh, hon är borta», sade den gamle herrn. »Hon vistas hos en av vår familj, tämligen långt borta. Hon kunde icke uthärda att se flickorna, och därför lät jag henne resa. Men se här kommer middagen. Ni måste vara hungriga efter resan. Jag för min del är det, utan att ha rest alls; låt oss därför gripa verket an.»
Man gjorde måltiden all möjlig rättvisa, och under det de, sedan denna var förtärd, sutto omkring bordet, berättade mr Pickwick till sina följeslagares ytterliga avsky och förtrytelse, det äventyr han hade genomgått, och den framgång som hade följt den gemene Jingles skamliga tänker.
»Och det anfall av gikt, som jag ådrog mig i trädgården», sade mr Pickwick till slut, »gör mig i detta ögonblick halt.»
Mr Pickwick skulle enligt all sannolikhet ha utförligare skildrat sina vedermödor, om icke Sam hade kommit in med ett brev och sålunda fått honom att avbryta sitt vältaliga föredrag. Han for med näsduken över sin panna, tog av sina glasögon, torkade dem väl och satte dem åter på sig.
»Jag känner mte den här stilen», sade mr Pickwick, i det han öppnade brevet. »Men vad i Herrans namn vill det här säga? Det måste visst vara ett skämt; det — det — kan inte vara sant.»
»Vad är det?» lät den allmänna frågan.
»Det är väl inte någon som är död?» sade Wardle, oroad av förskräckelsen i mr Pickwicks min.
Mr Pickwick svarade icke, utan sköt brevet över bordet, bad mr Tupman läsa det högt och lutade sig därefter tillbaka i sin stol med ett uttryck av stum förvåning, som var högst oroande att skåda.
Med skälvande röst uppläste mr Tupman brevet, varav nedanstående är en avskrift:
Freemans Court, Camhill, d. 28 aug. 1827.
Bardell mot Pickwick.
Sir!
Som vi av mrs Martha Bardell erhållit i uppdrag anställa rättegång emot er för brytande av äktenskapslöfte, varför käranden fordrar en skadeersättning av femton hundra pund, få vi härmed underrätta er, att stämning blivit uttagen mot er i detta mål till civilrätten, och anhålla att ni med omgående måtte meddela oss namnet på ert juridiska ombud i London, för att han på edra vägnar måtte iakttaga de nödiga formaliteterna.
Det låg någonting så uttrycksfullt i den stumma förvåning, varmed envar betraktade sin granne och varmed envar betraktade mr Pickwick, att alla tycktes vara rädda för att tala.
»Det är en komplott!» sade mr Pickwick, som omsider återfick målet; — »en gemen komplott mellan de där båda snikna advokaterna Dodson & Fogg. Mrs Bardell skulle aldrig ha gjort det; hon hade inte haft hjärta därtill; hon har inte någon anledning att göra det. Löjligt — löjligt!»
»Om hennes hjärta», sade mr Wardle, »är ni utan tvivel den bäste domaren. jag vill ogärna skrämma er; men jag tror likväl att rörande anledningen äro Dodson & Fogg bättre domare än någon av oss.»
»Det är ett lumpet försök att utpressa penningar», sade mr Pickwick.
»Ja, jag vill hoppas det», sade mr Wardle med en torr, kort hosta.
»Vem har väl någonsin hört mig tilltala henne annorlunda än som en hyresgäst kan tilltala sin värdinna.» fortfor mr Pickwick med mycken häftighet. »Vem har väl någonsin sett mig tillsammans med henne? Inte ens mina vänner här ——»
»Undantagandes vid ett tillfälle», sade mr Tupman.
Mr Pickwick skiftade färg.
»Ah», sade Wardle, »det är av vikt. Det förföll väl åtminstone ingenting misstänkt då, vill jag förmoda?»
Mr Tupman kastade en förlägen blick på sin chef.
»Nej», sade han, »det föreföll ingenting misstänkt, men — jag vet inte huru det hade gått till — hon vilade verkligen i hans armar.»
»Store Gud!» utbrast mr Pickwick, i det minnet av det ifrågavarande uppträdet trängde sig på honom. »Vilket förskräckligt exempel på omständigheternas makt. Det gjorde hon — det gjorde hon!»
»Och vår vän tröstade henne i hennes sorg», sade mr Winkle en smula elakt.
»Ja, det gjorde jag», sade mr Pickwick. »Jag vill inte neka till det. Så var det.»
»Åhå!» sade mr Wardle. »För att vara en sak, i vilken det är någonting misstänkt, ser det här tämligen konstigt ut — vasa, Pickwick, vasa? Aha! Gammal räv — gammal räv!» och han skrattade, så att det gav eko i glasen på skänken.
»Det yttre skenet talar verkligen förskräckligt emot mig!» utbrast mr Pickwick, i det han stödde sin haka mot händerna. »Men jag vill att saken skall bli upplyst», återtog han och lyfte upp huvudet samt slog ett slag i bordet. »Jag skall tala med de där herrarne Dodson & Fogg. Jag reser till London i morgon.»
»Inte i morgon», sade Wardle. »Därtill är ni för halt.»
»Nå, så i övermorgon.»
»I övermorgon är det den första september, och ni har lovat att följa med oss åtminstone till sir Geoffrey Mannings egendom och äta frukost med oss, ifall ni inte vill vara med på jakten.»
»Nåja, så dagen efter då», sade mr Pickwick. »Om torsdag — Sam!»
»Sir!» svarade mr Weller.
»Beställ två ytterplatser till London till torsdagsmorgon; en åt dig och en åt mig.»
»Ska ske, sir.»