Pickwick-klubben/Kapitel 19
| ← ADERTONDE KAPITLET. |
|
TJUGONDE KAPITLET. → |
NITTONDE KAPITLET
EN BEHAGLIG DAG MED ETT OBEHAGLIGT SLUT
Fåglarne, vilka till lycka för sitt sinneslugn och sin
personliga trevnad levde i en säll okunnighet om de
förberedelser, som hade blivit vidtagna för att förvåna dem den
första september, hälsade den utan tvivel såsom en av de
behagligaste morgnar man hade sett denna årstid. Mången
ung åkerhönstupp, som trippade självbelåtet omkring
bland stubben med hela ungdomens sprättaktiga inbilskhet, och
mången äldre, med sitt lilla runda öga betraktade dess
lättsinne med en klok och erfaren fågels föraktfulla min, solade
sig, lika okunniga om det öde som väntade dem, i den friska
morgonluften med glada och livliga känslor och lågo några
få timmar senare utsträckta på marken. Men vi bliva
sentimentala — låt oss därför gå vidare.
Således på tydligt och enkelt vardagsspråk, det var en vacker morgon, så vacker, att man knappast skulle ha trott, att de få månaderna av en engelsk sommar redan voro försvunna. Häckar, fält och träd, kullar och mossar framställde för ögat sina ständigt växlande skiftningar av djup, rik grönska: knappast ett blad hade fallit av; knappast ett stänk av gult blandade sig med sommarens färger och påminte om att hösten var inne. Himlen var molnfri; solen lyste klar och varm; fåglarnas sång och myriader sommarinsekters surrande uppfyllde luften och trädgårdarna utanför de små stugorna, som voro fulla av blommor med det rikaste och brokigaste färgskimmer, glittrade i den täta daggen likt glittrande juvelsängar. Allt bar sommarens prägel, och ingenting av dessa vackra grönska hade ännu blivit urblekt.
Sådan var morgonen, då en öppen vagn, i vilken tre Pickwickare (mr Snodgrass hade nämligen föredragit att stanna hemma), mr Wardle och mr Trundle sutto, med Sam på kuskbocken, stannade utanför en stuga vid landsvägen, bredvid vilken stodo en lång, mager skogvaktare och en pojke med halvstövlar och läderdamasker, vardera bärande en jaktväska av betydligt omfång och åtföljda av ett par rapphönshundar.
»Hör nu», viskade mr Winkle till Wardle, i det karlen fällde ned fotsteget, »de måtte väl aldrig tro, att vi skola skjuta så mycket vilt, att det kan fylla de där väskorna?»
»Fylla dem!» utbrast gamle Wardle. »Jo, det kan ni lita på. Ni ska fylla den ena och jag den andra, och när vi fått dem fulla, kunna fickorna i våra jaktrockar rymma minst lika mycket.»
Mr Winkle steg ur utan att svara på denna anmärkning; men han tänkte för sig själv, att om sällskapet stannade ute i fria luften till dess han hade fyllt den ena jaktväskan, skulle det allt löpa fara att få sig en rätt vacker snuva.
»Seså, sakta, Juno, flickan min! — Stilla, Doph, stilla!» sade Wardle, i det han smekte hundarna. »Sir Geoffrey är väl ännu i Skottland, Martin?»
Den långe skogvaktaren svarade jakande och såg med en viss förvåning från mr Winkle, som höll sin bössa som om han önskade att hans rockficka skulle befria honom från besväret att spänna hanen, bort till mr Tupman, som höll sin som om han vore rädd för den — och det finnes heller icke något skäl i världen att betvivla att han verkligen var det.
»Mina vänner äro ännu inte synnerligt vana vid den här sysselsättningen, Martin», sade Wardle, som märkte hans blick; »men man måste ju lära så länge man lever, förstår ni. De torde nog bli goda skyttar med tiden. Jag får emellertid be min vän Winkle om ursäkt: han har redan en smula övning.»
Mr Winkle log svagt över sin blå halsduk till erkänsla för artigheten och trasslade i sin blyga förvirring till den grad in sig med sin bössa, att han, om den hade varit laddad, oundvikligen skulle ha skjutit ihjäl sig på stället.
»Ni får inte hantera er bössa på det där sättet, sir, när den blivit laddad», sade den långe skogvaktaren barskt, »ty förbanna mig gör ni inte annars kål på någon av oss.»
Sålunda varnad, ändrade mr Winkle hastigt dess ställning och lyckades därvid att bringa pipan i nära beröring med mr Wellers huvud.
»Stopp!» sade Sam, i det han gned sig på tinningen och tog upp sin hatt, som hade blivit avslagen. »Stopp, sir! bär ni er åt så där, så fyller ni en av väskorna och litet till, med ett skott.»
Här brast pojken med läderdamaskerna ut i ett gapskratt och sökte sedan att se ut som om det varit någon annan, varvid mr Winkle majestätiskt rynkade sin panna.
»Var har ni stämt möte med pojken med provianten, Martin?» frågade Wardle.
»Vid Ett-träds-kullen, sir, klockan tolv.»
»Ja, men det är ju inte på sir Geoffreys mark?»
»Nej, sir, men det är alldeles strax bredvid. Marken tillhör kapten Blodwig, men ingen kommer och stör oss där, och så är det en bit vacker gräsmatta där.»
»Det är bra», sade gamle Wardle. »Ju förr vi komma oss av, desto bättre. Ni kommer således till oss klockan tolv, Pickwick.»
Mr Pickwick hade stor lust att vara med på jakten, så mycket mera som han var tämligen orolig för mr Winkles liv och lemmar. För övrigt var det på en så vacker morgon högst obehagligt att vända om och lämna hela nöjet åt sina vänner. Det var således med en mycket nedslagen min han svarade:
»Ja, jag måste väl göra det.»
»Är inte den här herrn jägare, sir?» frågade den långe skogvaktaren. "
»Nej, svarade Wardle, »och dessutom är han halt.»
»Jag skulle bra gärna vilja vara med», sade mr Pickwick, »bra gärna.»
En kort, medlidsam tystnad följde.
»Det står en skottkärra på andra sidan om häcken», sade pojken. »Om den gamle herrns betjänt skjuter honom längs gångstigen, så kunde han komma med, och vi kunde lyfta skottkärran över stättorna.»
»Ja, det går an», sade mr Weller, som var personligt intresserad i saken, eftersom han mycket längtade att få åse jakten. »Det var inte något dumt påhitt av dig det där, din lilla byting. Jag ska genast gå och hämta den.»
Mr Pickwick sattes i kärran och sällskapet gav sig i väg, i det Wardle och den långe skogvaktaren gingo förut, och mr Pickwick i skottkärran, som sköts av Sam, slutade tåget.
Plötsligt stannade hundarna, och sällskapet stannade även, sedan man försiktigt närmat sig dem ett par steg.
»Vad är det åt hundarnas ben?» viskade mr Winkle; »de hålla dem så underligt.»
»Så tyst då!» svarade Wardle sakta. »Ser ni inte att de stå?»
»Stå!» sade mr Winkle och stirrade omkring sig, som om han väntade att upptäcka någon särskild skönhet hos landskapet, varpå de skarpsinniga djuren vände sin uppmärksamhet. »Visst ser jag att de stå, men vad stå de för?»
»Upp med ögonen nu!» sade Wardle, utan att giva akt på frågan. »Nu!»
»I detsamma hördes ett skarpt vinande ljud, som kom mr Winkle att häftigt rygga tillbaka, som om han själv hade blivit skjuten. Paff! paff! lät det från två gevär; röken for hastigt över marken och virvlade upp i luften.
»Var äro de?» sade mr Winkle i ett tillstånd av den största spänning och vände sig omkring åt alla håll. »Var äro de? Säg mig när jag ska skjuta. Var äro de — var äro de?»
»Var de äro?» sade Wardle och tog upp ett par höns, som hundarna hade lagt vid hans fötter. »Var de äro? Jo, här äro de.»
»Nej, nej, jag menar de andra!» sade den förbryllade Winkle.
»Långt härifrån för ögonblicket», svarade Wardle och laddade lugnt om sin bössa.
»Om fem minuter få vi säkert upp en annan kull», sade den långe skogvaktaren. »Om herrn börjar att trycka av nu, så kanske att skottet hinner att gå av då de flyga upp.»
»Ha, ha, ha!» skrattade mr Weller.
»Sam!» sade mr Pickwick, som kände medlidande med sin reskamrats förvirring och förlägenhet.
»Sir!»
»Skratta inte!»
»Nej, sir.» Och därmed började mr Weller, för att hålla sig skadeslös att förvrida sitt ansikte bakom skottkärran till uteslutande nöje för pojken med damaskerna, som därvid brast ut i ett skallande skratt och därvid fick sig ett par duktiga knuffar av den långe skogvaktaren, som behövde en förvändning att vända sig om för att därigenom dölja sin egen munterhet.
»Bravo, gamle kamrat!» sade Wardle till mr Tupman. »Ni sköt ju ändå den här gången.»
»Jo jo, men!» svarade mr Tupman med självmedveten stolthet. »Jag smällde av, jag!»
»Det är rätt. Ni träffar nog någonting nästa gång, bara ni siktar rätt skarpt. Det är ju helt lätt, vasa?»
»Ja bevars, det är mycket lätt», sade mr Tupman. »Men det gör allt bra ont i axeln ändå. Det var nära att jag hade fallit baklänges. Jag hade ingen aning om att sådana här små gevär kunna stöta så hårt.»
»Åh, sade den gamle herrn leende, »ni blir nog van vid det med tiden. Nå, är allt klart? Är det klart med skottkärran där borta?»
»Ja, allt är klart, sir», svarade mr Weller.
»Nå, så låt oss ge oss av då.»
»Stanna med skottkärran nu!» ropade Wardle, sedan den blivit lyft över en stätta in på ett annat fält, och mr Pickwick åter blivit nedsatt i den.
»Allt klart, sir», svarade mr Weller och stannade.
»Se så, följ mig nu, Winkle», sade den gamle herrn, »och kom inte för sent den här gången.»
»Nej, bevars!» sade mr Winkle. »Stå de nu?»
»Nej, nej, inte ännu. Men sakta nu, sakta!»
De smögo sig framåt och skulle även ha kommit helt tyst framåt, om icke mr Winkle, under utförandet av några högst invecklade rörelser med sin bössa, tillfälligtvis hade i det mest kritiska ögonblicket kommit att skjuta över pojkens huvud, precis på den fläck där den långe skogvaktarens hjärna hade suttit, om han hade varit där pojken var.
»Vad i Herrans namn gjorde ni det där för?» sade den gamle Wardle, då fåglarna oskadda flögo sin kos.
»Jag har då väl aldrig förr sett maken till bössa!» svarade mr Winkle och såg på låset, som om det kunnat tjäna till något. »Den går av utav sig själv. Den vill nödvändigt gå av.»
»Jaså, den vill gå av!» upprepade Wardle med en viss otålighet. »Jag skulle önska att den även ville träffa något av sig själv.»
»Det gör den nog, sir, och det snart», anmärkte den långe skogvaktaren med låg, profetisk röst.
»Vad menar ni med denna anmärkning, sir?» frågade mr Winkle i uppbragt ton.
»Å, bry er inte om det, sir, bry er inte om det!» sade skogvaktaren. »Själv har jag inte familj, sir, och den här gossens mor drar nog sir Geoffrey försorg om, ifall han blir skjuten på hans mark. Ladda om, sir, ladda om!»
»Tag ifrån honom bössan!» ropade mr Pickwick från skottkärran, helt förskräckt över den långe skogvaktarens mörka hänsyftningar. »Vill ingen ta ifrån honom bössan?»
Det var emellertid ingen som ville efterkomma denna uppmaning, och sedan mr Winkle kastat en upprorisk blick på mr Pickwick, laddade han åter sin bössa och gick framåt med de andra.
På mr Pickwicks ord äro vi förpliktade att säga, att mr Tupmans beteende vittnade om vida större klokhet och överläggning än mr Winkles, vilket likväl för ingen del förringar det anseende, som den sistnämnde förvärvat i fråga om allt som rör jakt, då det, såsom mr Pickwick ganska riktigt anmärker, från urminnes tider så ofta varit fallet, att många av de största filosofer, som varit riktiga vetenskapliga ljus i teorien, icke förmått att praktiskt tillämpa denna samma teori.
Mr Tupmans förfaringssätt var, liksom så många av våra mest sublima upptäckter, utomordentligt enkelt. Med en genialisk mans snabbhet och skarpsinne hade han genast märkt, att de två huvudpunkter, som man borde söka uppnå, voro — först och främst att lossa sitt skott utan att skada sig själv, och sedan att göra det utan fara för de kringstående; och sålunda var det bästa han kunde göra, sedan han väl övervunnit svårigheten att skjuta, tydligen att blunda och skjuta i luften.
Då mr Tupman en gång, sedan han utfört denna bragd, slog upp ögonen, såg han en fet åkerhöna sjunka sårad till marken, och han ämnade just gratulera Wardle över hans oföränderliga lycka, då denne herre kom gående fram emot honom och med värme fattade och tryckte hans hand.
»Tupman», sade den gamle herrn, »ni utvalde ju särskilt den där fågeln?»
»Nej», sade mr Tupman, »visst inte.»
»Jo, ni gjorde det», sade Wardle. »Jag såg att ni gjorde det; jag lade märke till att ni utvalde just den där; jag observerade er, då ni lade an för att sikta, och jag vill bara säga så mycket, att den skickligaste skytt inte kunde ha gjort ett vackrare skott. Ni har större övning än jag trodde, Tupman; ni har varit med förr än gång.»
Under tiden gick mr Winkle på och plottrade och sköt, utan att just åstadkomma något nämnvärt resultat, i det han än lossade sitt skott rakt upp i luften och än sände det så tätt efter jorden yta, att de båda hundarnas livslängd därigenom blev högst tvivelaktig och osäker. Såsom lustskjutning betraktade, voro dessa hans övningar ytterst livliga och underhållande, såsom prov på skjutning mot ett visst bestämt mål så tämligen misslyckade.
»Nå», sade Wardle, i det han gick fram till skottkärran och torkade den strömmande svetten från sitt glada röda anlete, »en varm dag, vasa?»
»Ja, det är det verkligen», svarade mr Pickwick. »Till och med jag tycker att solen baddar förskräckligt, och vad ska inte ni då göra!»
»Åh ja, den gassar rätt skönt», sade den gamle herrn; »men klockan är över tolv. Ser ni den där gröna kullen där borta?»
»Ja visst.»
»Där skola vi äta frukost, och minsann kommer inte pojken där med matkorgen, så punktlig som ett urverk!»
»Ja, det gör han verkligen!» sade mr Pickwick och klarnade upp. »Det var en snäll gosse, och han ska få sig en slant för besväret. Se så, skjut på nu, Sam.»
Påskyndande sina steg till ett raskt trav, trillade mr Weller sin herre lätt och lustigt fram till den gröna kullen, stjälpte helt behändigt av honom bredvid korgen och började därpå att med den största snabbhet packa upp frukosten.
»Nå ja, det blir ju i det hela taget en rätt bra frukost, den här!» sade mr Weller, i det han med mycken tillfredsställelse betraktade den av honom uppdukade anrättningen. »Se så, go'herrar, kom nu och smaka på! sa' engelsman åt fransosen, se'n han hade skruvat på bajonetten.»
Det behövdes icke någon ny uppmaning för att förmå sällskapet att göra full rättvisa åt anrättningen, och lika litet trugning behövdes för att mr Weller, den långe skogvaktaren och de två pojkarna att slå sig ned i gräset på ett litet avstånd och göra rent hus på den dem anvisade delen av måltiden. En gammal ek lämnade sällskapet en behaglig skugga, och en vidsträckt utsikt över ängar och fält, genomskurna av brokiga häckar och rikt prydda med skog, utbredde sig för deras blickar.
»Det här är ju förtjusande — riktigt förtjusande!» sade mr Pickwick, på vars uttrycksfulla ansikte solen började att fjälla av skinnet.
»Ja, är det så, gamle vän!» svarade Wardle. »Se så — ett glas punsch!»
»Med största nöje», sade mr Pickwick, och belåtenheten i hans ansikte, sedan han druckit ur det, vittnade om uppriktigheten i hans svar. — »Utsökt!» sade mr Pickwick och smackade med läpparna. »Alldeles utmärkt! Så kall och präktig! Jag måste verkligen ta mig ett glas till. Hör nu, go' herrar», fortfor mr Pickwick, ännu alltjämt hållande fast i kruset, »en skål för våra vänner i Dingley Dell!»
Skålen dracks med högljutt bifall.
»Jag ska säga vad jag ska göra för att att öva mig i skjutning igen», sade mr Winkle, som satt och åt skinka och bröd med en fällkniv. »Jag ska sätta upp en uppstoppad fågel på översta ändan av en stång och skjuta på den först på kort och sedan på längre håll. Det är en ypperlig övning.»
»Det är verkligen en alldeles ypperlig kall punsch», sade mr Pickwick med en öm blick på stenkruset, »och det är alldeles fasligt varmt — Tupman, min bäste vän, vill ni dricka ett glas punsch med mig?»
»Med största nöje», svarade mr Tupman, och sedan mr Pickwick tömt detta glas, slog han i ett nytt för att se efter om det fanns citronskal i punschen, och sedan han förvissat sig om att det icke fanns citronskal uti den, drack mr Pickwick ännu ett glas för deras frånvarande vän och kamrat och kände sig därefter manad av en bjudande plikt att föreslå en ny skäl till ära för den okände punschbryggaren.
Denna oupphörliga följd glas framkallade en betydlig verkan hos mr Pickwick; hans ansikte strålade med de mest saliga leenden, löjet lekte kring hans läppar, och en godmodig glättighet tindrade i hans ögon. I det han så småningom gav vika för intrycket av den hetsiga drycken, som blev ännu hetsigare genom värmen, uttryckte mr Pickwick en stark önskan att påminna sig en sång, som han hört i sin barndom, och då försöket misslyckades, sökte han att uppigga sitt minne med ytterligare några glas punsch, vilka likväl tycktes göra en motsatt verkan; ty från att glömma orden i sången, gick han så småningom över till att glömma huru han skulle uttala ord i allmänhet, och just som han reste sig för att tilltala sällskapet i ett vältaligt föredrag, föll han ned i skottkärran och i nästa ögonblick i en djup sömn.
Då sakerna hade blivit åter inlagda i korgen och det befanns vara rent av omöjligt att väcka mr Pickwick ur hans dvala, uppstod ett ögonblicks diskussion, huruvida det vore bäst att mr Weller sköt sin herre tillbaka igen, eller att man lämnade hönom, där han var, till dess man komme tillbaka. Omsider beslöt man sig för det senare, och då mr Weller enträget bad om tillåtelse att få följa med, beslöt man att låta mr Pickwick sova i skottkärran och att väcka honom, då man kom tillbaka.
Det finnes icke det ringaste skäl att betvivla, att mr Pickwick skulle ha fortfarit att snarka i skuggan, till dess hans vänner kommit tillbaka eller till dess aftonens skuggor hade sänkt sig över landskapet, så framt han nämligen hade fått lov att vara med fred. Men han fick icke lov att vara i fred, och det var detta som hindrade honom från att fortfarande snarka.
Kapten Boldwig var en liten häftig man i svart spännhalsduk och blå rock, vilken, då han nedlät sig att vandra omkring på sin egendom, alltid gjorde det i sällskap med ett tjockt spanskt rör med en mässingsdoppsko samt en trädgårdsmästare och en underträdgårdsmästare, vilka kapten Boldwig behandlade med all tillbörlig stränghet; ty kapten Boldwigs hustrus syster var gift med en markis, och hans hus kallades »villa» och hans mark »parken», och allting var mycket högt och mäktigt och stort.
Mr Pickwick hade icke sovit en halvtimme, då. den lille kapten Boldwig, åtföljd av de båda trädgårdsmästarne, närmade sig så fort som hans storlek och storhet kunde tillåta honom; och då han kom i närheten av eken, stannade han och tog ett djupt andetag och såg på utsikten, som om han tänkt att utsikten borde känna sig mycket smickrad av att han gav akt på den, och därefter stötte han eftertryckligt i marken med sin käpp och kallade på förste trädgårdsmästaren.
»Hunt!» sade kapten Boldwig.
»Ja, sir», svarade trädgårdsmästaren.
»Den här platsen ska vältas i morgon bittida — hör ni det, Hunt?»
»Ja, sir.»
»Och laga att ni håller den här platsen i god ordning — hör ni det, Hunt?»
»Ja, sir.»
»Och påminn mig om att det ska spikas upp en brädlapp här med varning för ohägn och om fotanglar och sådant där, för att hålla simpelt folk på avstånd. Hör ni det, Hunt?»
»Jag ska inte glömma det, sir.»
»Ursäkta, sir», sade andre trädgårdsmästaren, i det han närmade sig med hatten i hand.
»Nå, Wilkins, vad vill ni?» sade kapten Boldwig.
»Jo, jag ber om ursäkt, sir, men jag tror, att man redan varit och gjort ohägn här i dag.»
»Vad för slag?» sade kaptenen och såg sig bistert omkring.
»Ja, sir — jag tror, att man har varit och ätit middag här.»
»Ja, fördöme deras oförskämdhet, ha de inte varit det!» sade kapten Boldwig, då de smulor och kvarlevor, som lågo strödda i gräset, mötte hans ögon. »De ha verkligen slukat sin föda här. Jag skulle önska, att jag hade de landstrykarna här!» sade kaptenen, i det han knöt handen om den tjocka käppen.
»Jag ber om ursäkt, sir», sade Wilkins; »men —»
»Men vad? Vasa?» röt kaptenen, och följande riktningen av Wilkins blyga blick, träffade hans ögon skottkärran och mr Pickwick.
»Vad är ni för en, ni skurk?» sade kaptenen, i det han bibragte mr Pickwicks lekamen åtskilliga stötar med den tjocka käppen. »Vad heter ni?»
»Kall punsch», mumlade mr Pickwick och föll åter i sömn.
»Det är bara oförskämdhet — fördömd oförskämdhet», sade kapten Boldwig. »Han bara låtsar att sova», fortfor kaptenen högeligen förbittrad. »Han är drucken; han är drucken, den plebejen! Rulla bort honom, Wilkins; rulla genast bort honom!»
»Vart ska jag rulla honom, sir?» frågade Wilkins helt bävande.
»Rulla honom ända in i helvete!» svarade kapten Boldwig.»
»Ja, sir», sade Wilkins.
»Stanna!» ropade kaptenen.
Wilkins stannade följaktligen.
»Rulla honom in på fähusgården», sade kaptenen, »så få vi se om han kallar sig Punsch, då han vaknar. Han ska inte trotsa mig. Rulla bort honom!»
Bort rullade mr Pickwick enligt den stränga befallningen, och den store kapten Boldwig fortsatte sin vandring, svällande av förtrytelse.
Obeskrivlig var det lilla sällskapets förvåning, då det vid återkomsten fann, att mr Pickwick hade försvunnit och tagit skottkärran med sig. Detta var den mest gåtlika och oförklarliga händelse man någonsin hade hört talas om. Det skulle redan ha varit någonting högst utomordentligt uti att en lam man utan vidare omständigheter rest sig upp och gått sin väg; men att han till på köpet för sitt nöjes skull skjutit en tung skottkärra framför sig, det var då rent av ett underverk. Man genomletade tillsammans och var för sig alla möjliga vinklar och vrår; man ropade, visslade, skrattade och ropade igen — allt med samma påföljd. Mr Pickwick stod ingenstädes att finna, och efter några timmars fruktlöst letande kom man till den obehagliga slutsatsen, att man måste gå hem utan honom.
Under tiden hade mr Pickwick blivit rullad in på fähusgården, och ännu, alltjämt sovande i all sköns lugn i skottkärran, blivit instängd därstädes till obeskrivlig glädje och förlustelse, icke blott för alla pojkarna i byn, utan även för de tre fjärdedelar av befolkningen, som hade samlat sig för att åse hans uppvaknande. Om det hade väckt deras stora glädje att se honom rullas in på fähusgården, huru mångdubbelt större blev icke denna glädje, då han efter några otydliga ord på »Sam!» reste sig upp i skottkärran och med obeskrivlig förvåning stirrade på ansiktena framför honom.
Ett allmänt gapskratt var naturligtvis signalen till att han hade vaknat, och hans ovillkorliga fråga om vad som stod på framkallade ett om möjligt ännu mera högljutt.
»Här kommer att bli trivligt!» skrek hopen.
»Var är jag?» utbrast mr Pickwick.
»I fähuset», svarade en mängd röster ur folkhopen.
»Hur kom jag hit? Vad gjorde jag? Varifrån har jag blivit förd?»
»Boldwig — kapten Boldwig!» var det enda svaret.
»Släpp mig ut!» ropade mr Pickwick. »Var är min betjänt, och var äro mina vänner?»
»Några tockna finns det inte, hurra!» Och så kom en kålrot, och så kom en potatis och så ett ägg jämte åtskilliga andra små bevis på massans skämtsamma lynne.
Huru länge detta uppträde kunnat räcka, och huru mycket mr Pickwick kunnat komma att lida därav, kan ingen veta, så framt icke en vagn, som for hastigt förbi, plötsligt hade stannat, om icke gamle Wardle och mr Weller hade stigit ur den, och om icke den förstnämnde på kortare tid än som behöves för att skriva det, om icke till att läsa det, hade banat sig väg fram till mr Pickwick och hjälpt honom upp i vagnen, just som Sam hade slutat det tredje och sista varvet av en knytnävsstrid med byns rättstjänare.
»Spring till fredsdomaren!» ropade ett dussin röster.
»Ja, spring ni!» sade mr Weller, i det han hoppade upp på kuskbocken; »och hälsa så mycket från mig — hälsa så mycket från mr Weller till herr fredsdomaren och säg honom att jag gjort kol på hans rättstjänare, och om han vill skaffa sig en ny, så ska jag komma tillbaka i morgon och göra kol på honom också. Kör på kusk!»
»Så snart jag kommer till London tar jag ut stämning på den där kapten Boldwig för olaga häktning», sade mr Pickwick, då vagnen tog av ut från byn.
»Det tycks som om vi gjort ohägn», sade mr Wardle.
»Det rör mig inte», sade mr Pickwick; »Jag tar i alla fall ut stämning på honom.»
»Nej, det gör ni inte.»
»Jo, jag gör det, så sant —» men som det låg ett skämtsamt uttryck i Wardles ansikte, hejdade sig mr Pickwick och sade: »Och varför skulle jag intet göra det?»
»Jo», sade gamle Wardle och brast ut i skratt, »emedan man skulle kunna vända saken mot några av oss och säga, att vi hade druckit för mycket kall punsch.»
Nu måste mr Pickwick le, om han ville eller icke; leendet utvecklade sig till ett skratt, och skrattet växte ut till ett gapskratt, som blev allmänt. För att nu underhålla det goda lynnet, stannade de vid första värdshus de kommo till och beställde grogg över lag och en extra styv åt mr Samuel Weller.