Pickwick-klubben/Kapitel 26
| ← TJUGUFEMTE KAPITLET. |
|
TJUGUSJUNDE KAPITLET. → |
TJUGUSJÄTTE KAPITLET
SOM INNEHÅLLER EN KORT BERÄTTELSE OM GÅNGEN AV MÅLET: BARDELL MOT PICKWICK
Sedan mr Pickwick hade uppnått huvudsyftet för sin
resa genom att han lyckats blotta Jingle, beslöt han att
genast återvända till London för att göra sig underrättad om
de åtgärder, som herrar Dodson & Fogg under tiden hade
vidtagit mot honom. Verkställande detta beslut med sin
karaktärs hela energi och bestämdhet, intog han baksätet
i den första diligens, som lämnade Ipswich efter de
minnesvärda tilldragelser, som finnas beskrivna i de båda
föregående kapitlen, och anlände, åtföljd av sina tre vänner och
mr Samuel Weller, samma afton lyckligt och väl till
huvudstaden.
Här skildes vännerna åt för en kort tid. Herrar Tupman, Winkle och Snodgrass begåvo sig till sina respektive boningar för att vidtaga de förberedelser, som kunde vara nödiga för deras blivande besök i Dingley Dell, och mr Pickwick och Sam inkvarterade sig tills vidare på ett mycket gott, gammalmodigt och komfortabelt ställe, nämligen värdshuset George och Gamen vid Georg Yard, Lombard-Street.
Mr Pickwick hade spisat middag, tömt sitt andra kvarter gammalt portvin, höljt över sitt huvud med sin silkesnäsduk, lagt sina fötter på kamingallret och sig själv baklänges i sin länstol, då mr Weller störde honom i sina betraktelser genom att träda in med hans nattsäck.
»Sam!» sade mr Pickwick.
»Sir!» sade mr Weller.
»Jag har just suttit och tänkt, Sam», sade mr Pickwick, »att som jag ännu har åtskilliga saker stående hos mrs Bardells vid Goswell-Street, måste jag laga, att jag får dem flyttade, innan jag lämnar staden.»
»Ja, det är sant, sir», svarade mr Weller.
»Jag skulle kunna skicka dem till mr Tupman så länge, Sam», fortfor mr Pickwick; men innan vi flytta dem, måste de i alla fall packas in ordentligt och låsas in. Du måste därför gå till Goswell-Street, Sam, och laga att den saken blir ordnad.»
»Genast, sir?» frågade mr Weller.
»Ja, genast», svarade mr Pickwick. »Vänta ett ögonblick, Sam», tillade mr Pickwick, i det han drog en börs upp ur sin ficka. »Det är någon hyra att betala. Kvartalet går visserligen inte till ända förrän vid jultiden, men du kan lika gärna betala hyran nu, så är det gjort. Det är en månads uppsägning på kontraktet, och här är en skriftlig uppsägning. Lämna mrs Bardell den och säg henne, att hon kan annonsera rummen lediga när hon vill.»
»Det ska ske, sir», svarade mr Weller; är det någonting mera?»
»Nej, det är det inte, Sam.»
Mr Weller närmade sig långsamt dörren, som om han ytterligare väntade något, öppnade den långsamt, gick långsamt ut genom den och hade redan tillslutit den långsamt på ett par tum när, då mr Pickwick i detsamma ropade:
»Sam!»
»Ja, sir», sade mr Weller och vände skyndsamt om och stängde dörren efter sig.
»Jag har ingenting emot, Sam, att du söker komma underfund med huru mrs Bardell själv är stämd emot mig, och, om det verkligen är sannolikt att denna skamliga och grundlösa sak kommer att drivas till det yttersta. Jag säger, att jag har ingenting emot att du gör det, Sam, ifall du har lust.»
Sam gav med eu kort nick tillkänna, att han förstod sin herre och gick ut ur rummet. Mr Pickwick höljde åter silkesnäsduken över sitt huvud och beredde sig att taga sig en lur, och mr Weller begav sig genast åstad för att uträtta sitt ärende.
Klockan var nära nio, då han kom fram till Goswell-Street. I den där salen åt gatan brunno ett par ljus, och mot rullgardinen avspeglade sig ett par fruntimmersmössor. Mrs Bardell hade främmande.
Mr Weller knackade på dörren, och efter en tämligen lång stunds förlopp — som av personen utanför användes till att vissla en melodi, och av personerna innanför att övertala ett gensträvigt stöpljus att låta tända sig — klampade ett par halvstövlar över golvmattan, och unga herr Bardell visade sig.
»Nå, du lilla murvel, hur står det till med mor din?»
»Jo, hon mår mycket bra», svarade master Bardell, »och jag med.»
»Nå, det låter gott», sade Sam; »säg henne, att jag gärna skulle vilja tala med henne, du lilla underbarn.»
Sålunda uppmanad, satte master Bardell det gensträviga stöpljuset i trappan och försvann in i rummet med sitt ärende.
De två mot rullgardinen avspeglade fruntimmersmössorna tillhörde ett par av mrs Bardells intimaste bekanta, som hade tittat in för att smörja sig med en kopp te och en liten varm kvällsvard, bestående av några grisfötter och litet stekt ost. Osten puttrade och bryntes så inbjudande i en liten panna på kamingallret, och grisfötterna fräste så delikat i en liten bleckkastrull i själva kaminen, och mrs Bardell och hennes väninnor sutto ivrigt inbegripna i en liten trevlig konversation om och rörande alla deras väninnor och bekanta, då master Bardell kom tillbaka från dörren och meddelade det honom av Samuel Weller anförtrodda budskapet.
»Mr Pickwicks betjänt!» sade mrs Bardell och blev alldeles blek.
»Nå, du min Gud och Skapare!» sade mrs Cluppins.
»Nå, det skulle jag då aldrig ha trott, om jag inte själv hade varit närvarande!» sade mrs Sanders.
Mrs Cluppins var en liten livlig och beställsam gumma, och mrs Sanders en stor, tjock kvinna med ett grovt och pussigt ansikte, och dessa båda voro gästerna.
Mrs Bardell fann det passande att bli upprörd, och som ingen av de tre rätt visste, om det under förhandenvarande förhållanden ginge an att ha något slags kommunikation med mr Pickwicks betjänt, undantagandes genom Dodson & Fogg, kände de sig allesammans helt bestörta.
»Nå, men hur skall jag nu bära mig åt?» sade mrs Bardell till mrs Cluppins.
»Jag tycker att ni bör taga emot honom», svarade mrs Cluppins; »men för ingen del utan i ett vittnes närvaro.»
»Jag tror att två vittnen skulle vara mera lagligt», sade mrs Sanders, vilken i likhet med den andra väninnan, var nära att spricka av nyfikenhet.
»Det är kanske bäst att låta honom komma hit in», sade mrs Bardell.
»Ja visst», svarade mrs Cluppins, med begärlighet gripande denna tanke. — »Stig in, unge man, men var god och stäng först porten.»
Mr Weller tog genast denna vink i akt, trädde in i salen och utvecklade sitt ärende för mrs Bardell på följande sätt:
»Anledningen varför jag kommit hit», sade Sam, utan att akta på avbrottet, »är först och främst för att lämna min husbondes uppsägelse — där är den. För det andra, för att betala hyran — där är den. För det tredje, för att säga att hans saker ska packas in och lämnas till den vi skicka hit efter dem. För det fjärde, för att säga, att ni kan sätta rummen i bladet när ni vill — och det är alltsammans.»
»Vad som än må ha skett», sade mrs Bardell, »så har jag ändå alltid sagt och ska alltid säga, att mr Pickwick i alla avseenden, utom ett, uppfört sig som en verklig gentleman. Hans pengar voro lika säkra som banken — ja, det voro de.»
Då mrs Bardell hade yttrat detta, höll hon sin näsduk för ögonen och gick ut för att hämta kvittot.
Sam visste mycket väl att han bara behövde hålla sig tyst för att fruarna skulle få munnen i gång, och han betraktade därför under den djupaste tystnad bleckkastrullen, den stekta osten och taket.
»Den stackarn!» sade mrs Cluppins.
»Ja, den stackarn!» upprepade mrs Sanders.
Sam sade ingenting. Han såg att de började komma till saken.
»Jag kan Gud hjälpe mig inte hålla mig», sade mrs Cluppins, »när jag tänker på en sådan trolöshet. Jag vill inte säga någonting som kunde såra er, unge man, men er husbonde är ett gammalt odjur, och jag önskar, att jag hade honom här för att säga honom det.»
»Ja, jag önskar detsamma», sade Sam.
»Att se huru hon tacklar av och går och sörjer och inte känner någon annan glädje än när hennes vänner av medlidande titta in till henne och söka att trösta henne», fortfar mrs Cluppins med ett ögonkast på stekpannan och kastrullen, det är riktigt ohyggligt.»
»Barbariskt!» sade mrs Sanders.
»Och er husbonde, unge man, en herre med förmögenhet, som kunde föda en hustru så lätt som någonting i världen», fortfor mrs Cluppins med mycken munvighet; det finns ju inte den ringaste skugga till ursäkt för hans uppförande! Varför gifter han sig inte med henne?»
»Ja visst», sade Sam, »det är just frågan.»
»Frågan, ja», genmälte mrs Cluppins; »om hon hade mitt humör, skulle hon min själ göra honom den frågan. Men det finns då lag och rätt även för oss fruntimmer, så eländiga man än gärna skulle vilja göra oss, om man kunde, och det ska nog er husbonde få lära sig till sin egen skada, unge man, innan han ännu blivit sex månader äldre.»
Med denna tröstefulla betraktelse tystnade mrs Cluppins och log åt mrs Sanders, som log tillbaka åt henne.
»Saken kommer att ha sin gång, det tycks då vara säkert», tänkte Sam, då mrs Bardell kom tillbaka med kvittot.
»Där är kvittot, mr Weller», sade mrs Bardell, »och där har ni pengar tillbaka, och nu hoppas jag, att ni håller till godo med en liten tår att hålla kylan ute, om inte annat, så för gammal bekantskaps skull, mr Weller.»
Sam insåg vilken fördel han skulle vinna, och samtyckte genast, varpå mrs Bardell tog en svart flaska och ett vinglas ur ett litet skåp och var i sin djupa bedrövelse till den grad tankspridd, att hon, sedan hon slagit uti mr Wellers glas, hämtade tre vinglas till och likaledes skänkte uti dessa.
»Jag förmodar att ni hört hur saken skrider framåt, mr Weller?» sade mrs Bardell.
»Ja, jag har hört någonting om det», sade Sam.
»Det är förskräckligt att så där bli dragen inför offentligheten, mr Weller», sade mrs Bardell; »men jag inser nu, att det är det enda jag bör göra, och mina advokater, herrar Dodson & Fogg, säga att vi, med de bevis vi ha, nödvändigt måste vinna. Och om jag inte vunne, mr Weller, vet jag sannerligen inte vad jag toge mig till.»
Blotta tanken på att mrs Bardell kunde förlora sin process angrep mrs Sanders så häftigt, att hon såg sig försatt i den nödvändigheten att åter fylla och ögonblickligen tömma sitt glas, i det hon, såsom hon efteråt sade, kände att hon skulle ha svimmat, om hon icke haft nog själsnärvaro att hitta på detta botemedel.
»När kan man antaga att saken kommer för?» frågade Sam.
»Antingen i februari eller mars», svarade mrs Bardell.
»Nå, jag tycker vad det ska bli för en mängd vittnen!» sade mrs Cluppins.
»Ja, inte sant?» sade mrs Sanders.
»Och vad herrarna Dodson & Fogg skola bli ursinniga, om inte käranden vinner», tillade mrs Cluppins, »eftersom de tagit hela saken på spekulation!»
»Jo, det är säkert!» sade mrs Sanders.
»Men käranden måste vinna», fortfor mrs Cluppins.
»Ja, det vill jag hoppas», sade mrs Bardell.
»Åh, vad den saken angår, så kan det inte finnas något tvivel», yttrade mr Sanders.
»Ja», sade Sam, i det han steg upp och satte ifrån sig sitt glas, »allt vad jag kan säga, är, att jag önskar att ni måtte vinna.»
»Tack ska ni ha, mr Weller!» sade mrs Bardell med värme.
»Och vad nu anbelanger Dodson & Fogg och andra hyggliga och hederliga människor av samma profession», fortfor mr Weller, »som befatta sig med tocka där saker på speklation och hetsa ihop folk gratis utan betalning och skicka ut sina skrivare för att upptäcka små tvister mellan grannar och bekanta, vilka ha lust att få dem avgjorda vid rätten — ja, så kan jag inte säga annat om dem, än att jag önskar att de måtte få den lön, jag gärna ville ge dem.»
»Ja, Gud give att de måtte få den lön, som varje ädelt och gott hjärta unnar dem!» sade den belåtna mrs Bardell.
»Det säger jag ja och amen till», genmälte Sam ; »i sådant fall skulle de nog få en god och fet utkomst. Och nu får jag önska er god natt, mina damer.»
Till stor tröst för mrs Sanders fick Sam tillåtelse att avlägsna sig utan någon värdinnans hänsyftning på grisfötterna och den stekta osten, vilka födoämnen damerna kort därefter, med det ungdomliga bistånd, som unge herr Bardell kunde lämna, läto vederfaras en så fullständig rättvisa, att de totalt försvunno till följd av deras ihärdiga ansträngningar.
Mr Weller begav sig tillbaka till George och Gamen och berättade troget för sin husbonde de kännetecken på Dodson & Foggs skarpa praktik, vilka han hade lyckats att komma underfund med under sitt besök hos mrs Bardell. Av ett samtal med mr Perker den följande dagen blev mr Wellers uppgift mer än bestyrkt, och mr Pickwick förberedde sig således till sitt julbesök i Dingley Dell med den angenäma förväntan, att två eller tre månader därefter en process rörande fordrat skadestånd för brutet äktenskapslöfte skulle mot honom anhängiggöras vid civilrätten, därvid käranden skulle ha hela fördelen icke blott av omständigheternas makt, utan även till på köpet av Dodson & Foggs skarpa praktik.