Pickwick-klubben/Kapitel 25
| ← TJUGUFJÄRDE KAPITLET. |
|
TJUGUSJÄTTE KAPITLET. → |
TJUGUFEMTE KAPITLET
SOM BLAND EN MÄNGD UNDERHÅLLANDE ÄMNEN VISAR HURU MAJESTÄTISK OCH OPARTISK MR NUPKINS VAR, OCH HUR MR WELLER SKICKADE MR JOB TROTTERS FJÄDERBOLL LIKA TUNGT TILLBAKA SOM DEN KOM — UTOM ANDRA SAKER, SOM MAN SKALL FINNA PÅ DERAS STÄLLE
Häftig var mr Wellers förbittring medan han bars framåt;
talrika voro hänsyftningarna på mr Grummers och hans
kamrats personliga yttre och sätt att bete sig, och modigt
var det trots han bjöd envar av de sex närvarande
gentlemän, över vilka han utgöt sitt missnöje. Mr Snodgrass och
mr Winkle lyssnade med dyster vördnad till den ström av
vältalighet, som deras chef utsände från bärstolen, och vars
snabba lopp alla mr Tupmans enträgna böner att få locket
till fortskaffningsmedlet tillslutet icke ett enda ögonblick
förmådde hejda. Men mr Wellers vrede lämnade hastigt rum
för nyfikenheten, då tåget vek in på samma gård, där han
hade råkat den förrymde Job Trotter, och nyfikenheten
avlöstes i sin tur av den gladaste överraskning, då den
stormäktige Grummer, sedan han befallt bärarne att stanna, med
värdiga och viktiga steg närmade sig samma gröna port,
genom vilken Job Trotter hade trätt ut, och gjorde ett
väldigt ryck i handtaget på klocksträngen, som hängde där
bredvid. Ringningen framkallade en särdeles pigg och täck
tjänstflicka, vilken, sedan hon slagit ihop händerna av
förvåning över arrestanternas upproriska utseende och över mr
Pickwicks lidelsefulla språk, kallade på mr Muzzle. Mr
Muzzle öppnade den ena inkörsporten för att låta bärstolen,
fångarne och de extra konstaplarne slippa in, men slog strax
därpå igen den mitt för pöbelhopen, vilken, uppbragt över
att bli utestängd och nyfiken att få veta vad som nu skulle
följa, gav sina känslor luft genom att i ett par timmars tid
dundra på porten och ringa på klockan.
Vid foten av en trappa, som förde upp till husporten, vilken på vardera sidan bevakades av en amerikansk aloë i i en grön balja, stannade bärstolen, och mr Pickwick och hans vänner fördes in i förstugan, varifrån de, sedan de blivit anmälda av Muzzle och inbefallda av mr Nupkins, fördes inför denna av allmänanda livade ämbetsmans höga personlighet.
Det var en imponerande scen, väl beräknad att injaga skräck i förbrytares hjärtan och bibringa dem en tydlig föreställning om lagens stränga majestät. Framför en stor bokhylla, i en stor länstol vid ett stort bord och med en stor bok framför sig satt mr Nupkins och bredde ut sig, så att han såg dubbelt så bred ut som någon av dem, huru stora de än kunde vara. Bordet var prytt med stora pappershögar, och ovanom den nedra ändan av detta sågos huvudet och axlarna av mr Jinks, som var ivrigt sysselsatt med att ge sig ett så ivrigt sysselsatt utseende som möjligt. Då samtliga vederbörande hade kommit in, stängde Muzzle omsorgsfullt dörren och ställde sig bakom sin herres stol för att avvakta hans befallningar; mr Nupkins lade sig med vördnadsbjudande högtidlighet tillbaka i sin stol och betraktade forskande sina ofrivilliga gästers anleten.
»Nå, Grummer, vem är denna person?» sade mr Nupkins, pekande på mr Pickwick, vilken såsom ordförande för sina vänner stod med hatten i hand och bugade sig med den största artighet och vördnad.
»Jo, den här är Pickwick, ers nåd», sade Grummer.
»Se så, inte några tocka där fasoner, gamla fyrbåk!» inföll här mr Weller, i det han armbågade sig fram i första ledet. »Ursäkta sir, men er betjänt här i kragstövlarna skulle aldrig kunna förtjäna sin anständiga bärgning som ceremonimästare. Denne här, sir», fortfor mr Weller, i det han sköt Grummer åt sidan, och tilltalade borgmästaren med en intagande förtrolighet, »denne här är mr Pickwick, esquire; denne här är mr Tupman; den där är mr Snodgrass, och den närmast honom på andra sidan är mr Winkle — alla mycket schangtila herrar, sir, vilkas bekantskap det skulle vara er ett stort nöje att få göra; så att ju förr ni dömer edra hantlangare här till trampkvarnen på en månad eller två, ju förr skola vi komma att stå på trevlig fot med varandra. Först affärer och se'n nöjen, som kung Richard den tredje sa', då han stack ihjäl den andra kungen i Towern, innan han kvävde småttingarna.»
Vid slutet av detta tilltal borstade mr Weller sin hatt med högra armbågen och nickade nedlåtande åt Jinks, som med obeskrivlig bävan hade lyssnat till honom ända till slutet
»Vem är den där karlen, Grummer?» sade borgmästaren.
»En riktigt desperat kanalje, ers nåd», svarade Grummer. »Han sökte befria fångarne och överföll konstaplarne; därför arresterade vi honom och togo honom med oss.»
»Däruti gjorde ni rätt», svarade borgmästaren; »han är uppenbarligen en vildsint bov.»
»Han är min betjänt, sir», sade mr Pickwick uppbragt.
»Jaså, så att han är er betjänt?» sade mr Nupkins. »En sammansvärjning för att tillintetgöra rättvisans syftemål och mörda dess tjänare. Pickwicks betjänt. Tag det till protokollet, mr Jinks.»
Mr Jinks gjorde så.
»Vad är ditt namn, karl?» dundrade mr Nupkins.
»Weller», svarade Sam.
»Var bor du?» sade borgmästaren.
»Var jag kan», sade Sam.
»Anteckna det i protokollet, mr Jinks», sade borgmästaren, som var på väg att bli ursinnig.
»Stryk under det», sade Sam.
»Han är en lösdrivare, mr Jinks», sade borgmästaren. »Han är enligt sin egen uppgift en lösdrivare, inte sant, mr Jinks?»
»Jo visst, sir.»
»I sådant fall låter jag arrestera honom — jag låter arrestera honom som sådan», sade mr Nupkins.
»Det här är allt ett bra opartiskt land i fråga om rättvisa», sade Sam. »Det finns inte en domare som inte kör i sten dubbelt så många gånger som han kör andra i fängelse.»
Åt detta utfall brast en extra ut i skratt och sökte därpå att se så övernaturligt högtidlig ut, att borgmästaren genast upptäckte honom.
»Grummer», sade mr Nupkins, rodnande av vrede, »huru vågar ni välja en sådan där oduglig och simpel varelse till extra konstapel?»
»Jag är mycket ledsen, ers nåd», stammade Grummer.
»Mycket ledsen!» sade den ursinnige borgmästaren. »Ni ska komma att ångra denna pliktförsummelse, mr Grummer; det ska statueras ett exempel på er. Tag ifrån den där karlen hans stav. Han är drucken. Ni är drucken, människa!»
»Nej, jag är inte drucken, ers nåd», sade karlen.
»Ni är drucken», ropade borgmästaren. »Huru vågar ni säga, att ni inte är drucken, sir, när jag säger att ni är det? Luktar han inte sprit, Grummer?»
»Jo, förskräckligt, ers nåd», svarade Grummer, som hade ett dunkelt intryck av att det någonstädes luktade rom.
»Se så, mr Jinks», sade borgmästaren, »låt nu Grummer gå ed.»
Grummer avlade genast eden; men som han var svävande i sin berättelse och mr Nupkins middagstimme var nära, gjorde mr Nupkins processen kort genom att förelägga Grummer ledande frågor, vilka Grummer besvarade så bekräftande som möjligt. Förhöret gick därför mycket lätt och ledigt, så att mr Weller överbevisades om att ha gjort sig skyldig till två överfall, mr Winkle till en hotelse, och mr Snodgrass till en knuff. Då allt detta var undanstökat till borgmästarens belåtenhet, rådplägade han och mr Jinks i viskande ton med varandra.
Då rådplägningen hade räckt vid pass tio minuter, gick mr Jinks ned till sin ända av bordet, medan domaren med en inledande hostning rätade upp sig i sin länstol och just skulle till att börja sitt tal, då mr Pickwick tog till orda.
»Ursäkta, sir; att jag avbryter er», sade mr Pickwick; »men innan ni börjar att uttala och verkställa den mening, ni möjligen fattat på grund av här avgivna förklaringar, måste jag yrka på min rättighet att bli hörd för så vitt min egen person vidkommer.»
»Håll mun, sir!» sade borgmästaren i barsk ton.
»Jag måste hänskjuta till er, sir —» sade Pickwick.
»Håll mun, sir», inföll borgmästaren, »annars låter jag en av konstaplarna leda ut er.»
»Ni kan befalla edra underordnade till vad ni behagar, sir», sade mr Pickwick, »och att döma av de bevis på deras lydnad, som jag har varit i tillfälle att bevittna, betvivlar jag inte, att de skola verkställa vad som dem blir befallt; men jag tager mig i alla fall den friheten, sir, att yrka på min rätt att bli hörd, innan jag föres ut med våld.»
Mr Nupkins betraktade mr Pickwick med den djupaste förvåning över denna oerhörda fräckhet å hans sida och stod tydligen i begrepp att giva ett mycket hetsigt svar, då mr Jinks ryckte honom i ärmen och viskade honom något i örat. Härpå gav borgmästaren ett halvhögt svar, och därpå upprepades viskningen ånyo. Mr Jinks gjorde honom ögonskenligen föreställningar.
Slutligen sväljde borgmästaren med en sur min sin obenägenhet att lyssna till vad som sagts honom, vände sig till mr Pickwick och sade i skarp ton:
»Vad är det ni har att säga?»
»För det första», sade mr Pickwick, i det han genom sina glasögon utsände en blick, för vilken själva mr Nupkins måste skälva, »för det första önskar jag att veta, varför jag och min vän här ha blivit förda hit.»
»Måste jag säga honom det?» viskade borgmästaren till Jinks.
»Ja, det gör ni klokast uti, sir», viskade Jinks tillbaka.
»En av ed fästad angivelse har blivit gjord hos mig», sade borgmästaren, »att det är att befara, att ni ämnar inlåta er i en duell, och att den där andra karlen, Tupman, är er medbrottsling och medhjälpare däruti. Därför — vad säger ni, mr Jinks?»
»Mycket rätt, sir.»
»Därför uppmanar jag er båda — detta är ju den lagliga formen, mr Jinks?»
»Ja visst, sir.»
»Att — att — att vad, mr Jinks?» sade borgmästaren förtretad.
»Att ställa borgen, sir.»
»Ja. Därför uppmanar jag er bägge att — såsom jag ämnade säga, då jag avbröts av min skrivare — att ställa borgen.»
»Säker borgen», viskade Jinks.
»Jag fordrar säker borgen», sade borgmästaren.
»Av folk här i staden», viskade Jinks.
»Borgen måste utgöras av folk här i staden», sade borgmästaren.
»Var och en för femtio pund», viskade Jinks, »och naturligtvis måste de vara husägare.»
»Jag fordrar två borgensmän, vardera för femtio pund», sade borgmästaren högt och med stor värdighet, »och naturligtvis måste de vara husägare.»
»Men så betänk då, sir», sade mr Pickwick, vilken jämte mr Tupman var idel förvåning och förtrytelse, »att vi äro fullkomligt främmande här i staden. Jag känner lika litet några husägare här, som jag hyser avsikt att duellera med någon människa.»
»Det är mycket möjligt», sade borgmästaren; »det är mycket möjligt — inte sant, mr Jinks?»
»Jo visst, sir.»
»Har ni något mer att säga?» frågade borgmästaren.
Mr Pickwick hade verkligen en hel hop mer att säga, vilket han även otvivelaktigt skulle ha sagt, till föga båtnad för sig själv och till föga uppbyggelse för borgmästaren, ifall han icke i detsamma hade blivit ryckt i ärmen av mr Weller, med vilken han genast fördjupade sig i ett så allvarligt samtal, att han lät borgmästarens fråga obemärkt halka förbi. Mr Nupkins var icke den som gjorde en dylik fråga två gånger, och han skred därför efter ännu en inledande hostning och under rättsbetjänternas vördnadsfulla och beundrande tystnad till avkunnande av sin dom.
Han pliktfällde Weller till två pund för det första och till tre pund för det andra överfallet. Winkle pliktfällde han till två och Snodgrass till ett pund, varjämte han bjöd dem att förplikta sig att hålla fred med alla hans majestäts undersåtar och framför allt med hans lydige tjänare, Daniel Grummer.
Pickwick och Tupman hade han redan dömt att ställa borgen.
Så snart borgmästaren hade förkunnat domen, trädde mr Pickwick, åter med ett leende på sitt godmodiga anlete, fram och sade:
»Jag ber herr borgmästaren om ursäkt, men jag skulle vilja anhålla om ett enskilt samtal med honom rörande en sak av största vikt för honom själv.»
»Vad för slag?» sade borgmästaren.
Mr Pickwick upprepade sin anhållan.
»Det var då verkligen en högst ovanlig begäran», sade borgmästaren. »Ett enskilt samtal!»
»Ja, ett enskilt samtal», svarade mr Pickwick med mycken bestämdhet. »Jag skulle bara önska, att min betjänt finge vara närvarande därvid, eftersom en del av de upplysningar jag önskar att meddela, härrör från honom.»
Mr Nupkins övervägde saken ett ögonblick med sig själv, reste sig därefter upp från sin stol, bad mr Pickwick och Sam följa honom och gick förut in i ett litet rum, som ledde ut till domsalen. Sedan han uppmanat mr Pickwick att gå bort i andra ändan av det lilla rummet, i det han själv höll handen på den halvöppna dörren för att genast kunna taga till flykten, ifall minsta tillstymmelse till fientligheter skulle visa sig, förklarade sig mr Nupkins villig att lyssna till upplysningen, varuti den än månde bestå.
»Jag går genast till saken, sir», sade mr Pickwick; »den rör i hög grad er själv och ert anseende. Jag har all anledning tro, sir, att ni mottager en grov bedragare i ert hus.»
»Två!» inföll Sam. »Det finns ingen som går upp mot Mullbäret, anbelangande lipande och skurkstreck.»
»Kort sagt, sir», sade mr Pickwick, »har min betjänt rätt i den förmodan, att en viss kapten Fitz-Marshall brukar komma hit på besök? Ty», tillade mr Pickwick, då han såg att mr Nupkins, full av förtrytelse, ämnade avbryta honom, »ty om så förhåller sig, så vet jag att han är —»
»Tyst! tyst!» sade mr Nupkins och tillslöt dörren. »Vad vet ni om denne person?»
»Att han är en samvetslös äventyrare — en dålig människa — en varelse, som plundrar samhället och gör lättrogna människor till sina offer, sir, till sina förhånade, utskrattade, olyckliga offer, sir», sade den upphetsade mr Pickwick.
»Bevare mig», sade mr Nupkins, som blev blodröd i ansiktet och genast ändrade hela sitt sätt — »bevare mig, mr —»
»Pickwick», sade Sam.
»Pickwick», sade borgmästaren — »bevare mig, mr Pickwick — var god och sitt ned — ni kan aldrig mena vad ni säger. Kapten Fitz-Marshall!»
»Kalla honom inte kapten», sade Sam, »och intet Fitz-Marshall heller, ty han är ingendera delen. Han är en kringflackande komediant, det är han, och hans namn är Jingle; och om det någonsin funnits en ulv i mullbärskläder, så är det Job Trotter.»
»Ja, det är verkligen sant, sir», sade mr Pickwick, till svar på borgmästarens förvånade blick. »Mitt ärende här i städen består uti att blotta den person, om vilken vi nu tala.»
Och nu började mr Pickwick att giva den förskräckte mr Nupkins en kort skildring av alla mr Jingles nedrigheter. Han berättade huru han först hade träffat tillsammans med honom; huru han hade rymt bort med miss Wardle; huru han beredvilligt hade avstått denna dam mot en ersättning i penningar; huru han hade lurat honom (mr Pickwick) nattetid in i en flickpension, och huruledes han (mr Pickwick) nu ansåg det för sin plikt att yppa, att han hade falskeligen antagit det namn och den titel han nu uppgav.
Under det berättelsen pågick, rusade allt det varma blodet i mr Nupkins kropp upp i snibbarna på hans öron. Han hade sammanträffat med kaptenen vid en kappränning där i trakten. Förtrollad över hans långa lista på aristokratiska bekantskaper, hans vidsträckta resor och hans fina sätt, hade mr och mrs Nupkins och miss Nupkins förevisat kapten Fitz-Marshall, och citerat kapten Fitz-Marshall och slagit kapten Fitz-Marshall i näsan på deras utvalda krets av bekanta, till dess deras hjärtevänner, mrs Porkenham och miss Porkenham voro färdiga att spricka av avund och förtvivlan. Och att nu, efter allt detta, höra att han var en fattig äventyrare, en kringflackande skådespelare och, om icke rent av en bedragare, så åtminstone så nära att vara det, att det var svårt att säga varuti skillnaden bestod. O himmel! vad skulle väl Porkenhams säga? Huru skulle icke mr Sidney Porkenham triumfera, då han fann att hans anbud blivit tillbakasatta för en sådan rivals skull? Huru skulle han kunna se gamle Porkenham i ansiktet vid nästa kvartalssammankomst? Och vilket handtag skulle det icke vara för oppositionen inom magistraturen, ifall denna historia komme ut bland folk?
»Men», sade mr Nupkins och klarnade för ett ögonblick upp efter en längre tystnad, »när allt kommer omkring så är det likväl endast en lös uppgift. Kapten Fitz-Marshall är en person med ett intagande sätt och har otvivelaktigt många fiender. Vad bevis har ni för sanningen av edra påståenden?»
»Konfrontera mig med honom», sade mr Pickwick. »Detta är allt vad jag önskar och begär. Konfrontera honom med mig och mina vänner här, och ni skall inte behöva flera bevis.»
»Ja», sade mr Nupkins, »det skulle lätt kunna gå för sig, ty han kommer hit i afton, och på det sättet kunde man undvika att göra saken offentligt bekant, bara — bara — för den unge mannens egen skull. Emellertid skulle — skulle — jag bra gärna ha lust att först rådgöra med min hustru om det lämpliga i ett sådant steg. Men i alla händelser måste vi ha slut på vår juridiska sak, mr Pickwick, innan vi kunna göra någonting annat. Var god och stig åter in i rummet här bredvid.»
Och dit in stego de.
»Grummer!» sade borgmästaren med sträng röst.
»Ers nåd!» svarade Grummer med en gunstlings trygga leende.
»Se så, se så, sir», sade borgmästaren barskt, »låt mig slippa se sådana där slamsiga fasoner här! Det passar inte, och jag kan försäkra er, att ni har bra litet att le åt. Var den berättelse, ni nyss avlade, fullt överensstämmande med sanningen? Tänk noga efter nu, sir!»
»Ers nåd», stammade Grummer, »jag —»
»Jaså, jag tror att ni blir förlägen?» sade borgmästaren. »Lägg noga märke till denna förlägenhet, mr Jinks!»
»Ja visst, sir», svarade mr Jinks.
»Se så, upprepa nu er förklaring, Grummer», sade borgmästaren, »och jag varnar er ännu en gång att tänka noga efter innan ni talar. Tag hans ord till protokollet, mr Jinks.»
Den olycklige Grummer började nu att upprepa sitt käromål, men på grund av det sätt, varpå borgmästaren nu uppfattade hans ord och mr Jinks tog dem till protokollet och till följd av sin medfödda fallenhet för vidlyftigheter samt den förvirring, varuti han befann sig, invecklade han sig inom mindre än tre minuter i ett sådant virrvarr av motsägelser, att mr Nupkins förklarade, att han icke kunde sätta tro till hans ord. Domen blev därför återkallad i den del, som rörde böterna, och mr Jinks anskaffade i största hast ett par personer, som ingingo den fordrade borgen. Och då alla dessa högtidliga handlingar hade blivit avslutade på ett tillfredsställande sätt, blev mr Grummer på ett skymfligt sätt utvisad — ett hemskt exempel på den mänskliga storhetens ostadighet och opålitligheten av store mäns ynnest.
Mrs Nupkins var ett majestätiskt fruntimmer i blå florsturban och ljusblå peruk. Miss Nupkins ägde hela sin mammas stolthet utan turbanen och hela hennes elaka lynne utan peruken, och varje gång utövandet av dessa båda älskvärda egenskaper invecklade mor och dotter i någon obehaglig förlägenhet, vilket icke hände så sällan, voro de bägge ense om att lägga skulden därför på mr Nupkins' skuldror. Då nu således mr Nupkins sökte upp sin fru och meddelade henne de upplysningar, mr Pickwick hade givit honom, erinrade sig mr Nupkins ögonblickligen, att hon alltid hade väntat någonting sådant; hon hade alltid sagt att det skulle så gå; men hennes råd blevo ju aldrig hörda; hon visste sannerligen icke vad mr Nupkins ansåg henne vara, och så vidare.
»Att tänka sig», sade miss Nupkins, i det hon i vardera ögonvrån frampressade en tår av högst ringa dimensioner, »att tänka sig, att jag på ett sådant sätt skulle bli gjord till ett åtlöje!»
»Ja, det kan du tacka din pappa för, kära barn», sade mrs Nupkins; »har jag inte tiggt och bett honom, att han skulle förfråga sig rörande kaptenens familjeförhållanden? Har jag inte på det enträgnaste bönfallit honom om att han skulle vidtaga något avgörande steg? Jag är fullkomligt övertygad att ingen skulle vilja tro det — ja, det är jag.»
»Men, min söta vän», fortfor mr Nupkins, »du sade ju själv, att du tyckte så mycket om kapten Fitz-Marshall! Du bjöd ju honom ständigt hit, och förspillde intet tillfälle att föra in honom hos andra.»
»Ja, var det inte det jag sade, Henriette?» utbrast mrs Nupkins, vädjande till sin dotter med minen hos en djupt förorättad kvinna. »Sade jag inte att din pappa skulle vända upp och ned på sanningen och skjuta hela skulden på mig? Sade jag inte det?» Och nu började mrs Nupkins att snyfta.
»Ack, pappa!» sade miss Nupkins i förebrående ton och började ävenledes att snyfta.
»Är det inte nästan för mycket, att han, sedan han bragt all denna skam och detta åtlöje över oss, nu förebrår mig, att jag varit skulden därtill?» utbrast mrs Nupkins.
»Huru skola vi väl någonsin kunna visa oss bland folk?» sade miss Nupkins.
»Huru skola vi kunna se Porkenhams i ansiktet?» sade mrs Nupkins.
»Eller Griggs?» sade miss Nupkins.
»Eller Slumkintowkens?» sade mrs Nupkins. »Men bryr sig väl din far om det! Vad bekymrar det honom?» Och vid denna smärtsamma betraktelse grät mrs Nupkins av djup själsångest, och miss Nupkins gjorde henne sällskap.
Mrs Nupkins' tårar fortforo att strömma med stor hastighet, till dess hon fått en smula tid på sig att övertänka saken, då hon kom till den slutsats, att det bästa man kunde göra, var att bedja mr Pickwick och hans vänner att stanna till dess kaptenen kom, och att då förskaffa mr Pickwick det tillfälle han sökte. Visade det sig då, att han hade talat sanning, kunde kaptenen visas på porten, utan att man behövde göra någon offentlig skandal därav, och sedan kunde man lätt förklara Porkenhams hans försvinnande genom att säga, att han genom sin familjs inflytande vid hovet hade fått anställning som generalguvernör på Sierra Leone eller Sangur Point eller någon annan del av dessa hälsosamma klimat, som till den grad tjusa européerna, att de, när de en gång väl kommit dit, nästan aldrig kunna förmå sig att återvända.
Då mrs Nupkins torkade sina tårar, torkade även miss Nupkins sina, och mr Nupkins var mycket glad att få arrangera saken så, som mrs Nupkins hade föreslagit. Mr Pickwick och hans vänner blevo därför, sedan de avtvättat alla spåren av den tidigare sammandrabbningen, förda in till damerna och därefter till middagsbordet, och mr Weller, i vilken borgmästaren med den honom egna skarpsyntheten inom mindre än en halvtimme hade upptäckt en av de hyggligaste och mest städade varelser man kunde skåda, överlämnades i mr Muzzles vård med den uttryckliga befallning, att han skulle taga honom med sig och på bästa sätt sörja för hans förplägning.
Muzzle efterkom befallningen och förde mr Weller med mycken artighet in i köket.
»Mary», sade Muzzle till den täcka huspigan, »det här är mr Weller, en gentleman, som herrn skickat ned för att få det så trevligt som möjligt.»
»Och er herre vet nog vad han gör — och har just precis skickat mig till det rätta stället», sade mr Weller med en beundrande blick på Mary. »Om jag vore herre här i huset, skulle jag alltid finna det trevligt där Mary vore.»
»Åh, bevare mig, mr Weller!» sade Mary och rodnade.
»Nej, jag har då väl aldrig hört på maken!» utropade kokerskan.
»Kors i allan dar, kokerska, jag höll rent av på att glömma er!» sade mr Muzzle till kokerskan. »Mr Weller, låt mig få presentera er!»
»Hur står det till, min nådiga?» sade mr Weller. »Mycket glad över att få se er och hoppas att vår bekantskap ska vara länge, sa' herrn om fempundssedeln.»
Då denna representationsceremoni var undanstökad, drog sig kokerskan och Mary tillbaka till kökskammaren för att fnissa i tio minuter, och då de, fnissande och rodnande, kommo tillbaka, slog man sig ned vid middagsbordet.
Mr Wellers lediga och obesvärade sätt och flytande talgåvor utövade ett så oemotståndligt inflytande på hans nya vänner, att de innan halva middagen var förbi hade kommit på den förtroligaste fot med honom och erhållit en fullständig berättelse om Job Trotters galgstreck.
»Jag har aldrig kunnat med den där Job», sade Mary.
»Det borde ni heller aldrig kunna, min söta», svarade mr Weller.
»Och varför inte?»
»Därför att fulhet och nedrighet aldrig bör stå på förtrolig fot med skönhet och dygd», svarade mr Weller. »Inte sant, mr Muzzle?»
»Jo, det har ni min själ rätt i», svarade denne gentleman.
Här började Mary att skratta och sade att det var kokerskan som narrade henne, och så skrattade kokerskan och sade, att hon inte hade gjort det.
»Jag har inte något glas», sade Mary.
»Drick med mig, min söta», sade mr Weller. »Sätt edra läppar till den här bägarn, så kan jag kyssa dem genom ombud.»
»Åh, ni borde blygas, mr Weller!»
»Varför skulle jag blygas, min söta?»
»Över att tala så där.»
»Äh, prata inte persilja; det är inte något ont i det. Det är bara naturens ordning — inte sant, kokerska?»
»Se så, kom nu inte med edra dumheter till mig!» svarade kokerskan helt förtjust, och så började kokerskan och Mary åter att skratta, så att sistnämnda unga dam genom de förenade verkningarna av öl, mat och skratt bragtes till randen av kvävning — en oroande kris, vilken hon endast övervann genom diverse dunkningar i ryggen och andra nödvändiga uppmärksamheter, vilka mr Weller på det artigaste sätt slösade henne.
Mitt under all denna trevnad och munterhet hördes en högljudd ringning på trädgårdsporten, som genast åtlyddes av den unga gentleman, som intog sina måltider i tvättstugan. Mr Weller var fördjupad i sina uppmärksamheter mot den vackra husjungfrun; mr Muzzle utövade flitigt värdskapet vid bordet, och kokerskan hade just slutat att skratta för att föra en väldig bit till munnen, då köksdörren gick upp, och in trädde mr Job Trotter.
Vi sade att mr Job Trotter trädde in, men denna uppgift utmärker sig icke för vår vanliga samvetsgranna noggrannhet. Dörren gick upp, och mr Trotter visade sig. Han skulle ha trätt in och stod just i begrepp att göra det; men då han i detsamma fick sikte på mr Weller, tog han ovillkorligen ett steg tillbaka och stod alldeles orörlig av förvåning och förfäran och stirrade på den oväntade scen, som visade sig för hans ögon.
»Se där är han!» ropade Sam, i det han helt förtjust reste sig upp. »Vi talade om er just nu. Hur står det till? Var har ni varit? Stig in!»
Och läggande sin hand på den motståndslöse Jobs mullbärsfärgade krage, drog mr Weller honom in i köket, stängde dörren i lås, och räckte nyckeln åt mr Muzzle, som helt lugnt gömde den i en sidoficka.
»Nå, se det här var trevligt!» utbrast Sam. »Tänk bara, att min husbonde har det nöjet att träffa er husbonde där uppe, medan jag har den glädjen att träffa er här nere? Nå, hur står det till, och hur ser det ut med den där kramhandelsaffärn? Vet ni, att jag är riktigt glad över att få träffa er! Så glad och munter ni ser ut! Och så nöjd och belåten att få se oss — det gör det så mycket trevligare», sade Sam. »Sitt ner! sitt ner!»
Mr Trotter lät sig tryckas ned på en stol vid spisen. Han kastade sina små ögon först på mr Weller och sedan på mr Muzzle, men sade ingenting.
»Hör nu, jag ska säga hur det står till, unge man», sade mr Muzzle högtidligt, högligen förbittrad över de båda sista anspelningarna; »det här fruntimret här (pekande på kokerskan) ämnar sig liksom gå i bunkalag med mig; och om ni understår er, sir, att tala om något kramhandleri tillsammans med henne, så sårar ni mig på ett av de ömmaste ställen, som den ena karln kan såra den andra på. Förstår ni det, sir?»
Här stannade mr Muzzle, som hade höga tankar om sin vältalighet, varuti han liknade sin herre, för att vänta på ett svar.
Men som mr Trotter icke svarade, fortfor mr Muzzle i samma högtidliga ton:
»Det är ganska troligt, sir, att ni inte ännu på flera minuter kommer att behövas där uppe, eftersom min herre just nu håller på att göra upp räkningen med er herre, sir, och således har ni tid på er till ett litet enskilt samtal med mig, sir. Förstår ni det, sir?»
Mr Muzzle stannade åter för att vänta på svar, men åter gäckade honom mr Trotter.
»Nåväl då», sade mr Muzzle, »jag vill ogärna förklara mig i damernas närvaro, sir, men sakens trängande plikt torde ursäkta mig. Kökskammaren är ledig, sir, och om ni nu vill stiga dit in, sir, så ser mr Weller efter att allt går riktigt och ärligt till, och så kunna vi där ha vår ömsesidiga tillfredsställelse tills klockan ringer. Kom med, sir!»
I det mr Muzzle yttrade dessa ord, tog han ett steg eller två mot dörren, och, för att bespara tid, började han under vägen att taga av sig rocken.
Nu hörde icke kokerskan väl slutorden i denna vildsinta utmaning och såg mr Muzzle på väg att sätta den i verket, förrän hon uppgav ett högt och gällt skri; därefter rusade hon på mr Job Trotter, som ögonblickligen reste sig upp från sin stol, klöste och bultade honom, med den hos upphetsade kvinnor egendomliga energien, i hans breda, platta ansikte och snodde sina händer in i hans långa, svarta hår och ryckte så mycket ut ur det, att det kunde ha varit mer än tillräckligt till fem eller sex dussin de allra största sorgringar. Sedan hon utfört denna bedrift med all den iver, som hennes innerliga kärlek till mr Muzzle ingav henne, vacklade hon tillbaka, och som hon var ett fruntimmer med mycket retliga och svaga nerver, föll hon ögonblickligen under köksbordet och svimmade.
I samma ögonblick ringde det på klockan.
»Det här gäller er, Job Trotter», sade Sam, och innan mr Trotter kunde göra någon invändning eller komma fram med något svar — ja, till och med innan han fick tid att hämma blodet från de sår, som den sanslösa damen hade tillfogat honom — grep Sam honom i den ena och mr Muzzle i den andra armen och förde honom upp i salen, i det den ena drog i honom framtill och den andra sköt på baktill.
Det var en imponerande tavla. Alfred Jingle, esquire, annars kapten Fitz-Marshall, stod i närheten av dörren med sin hatt i handen och ett leende på sitt ansikte, alldeles oberörd av sin högst obehagliga ställning. Mitt emot honom stod mr Pickwick, som tydligen hade hållit på att inskärpa någon hög, moralisk grundsats; ty hans vänstra hand befann sig bakom hans frackskört, och hans högra hand var utsträckt i luften, såsom det var hans vana, då han höll ett föredrag av mera kraftig art. Ett litet stycke därifrån stod mr Tupman med förtrytsamt anlete och hölls försiktigt tilbaka av sina båda yngre vänner, och längst bort i rummet sågos mr Nupkins, mrs Nupkins och miss Nupkins i mörkt majestät och den mest uppretade sinnesstämning.
»Vad är det väl som hindrar mig», sade mr Nupkins med borgmästerlig värdighet, i det Job fördes in, »vad är det väl som hindrar mig att låta arrestera dessa båda personer såsom skurkar och bedragare? Det är ett löjligt ädelmod. Vad är det väl som hindrar mig?»
»Stolthet, gamla hederspascha, stolthet», svarade Jingle, fullkomligt ogenerad. »Går inte an — går rakt inte an — fiskat upp en kapten, vasa? — Ha, ha, ha! inte dumt — man åt dotter — bitter bål — komma ut bland folk — inte för hela världen — förarglig historia — mycket!»
»Usling», sade mr Nupkins, »vi förakta edra låga hänsyftningar!»
»Jag har alltid avskytt honom», tillade Henriette.
»Åh, naturligtvis», sade Jingle. »Högväxt ung man — gammal tillbedjare — Sidney Porkenham — rik — vacker karl — men inte så rik som kaptenen, vasa? — Avsked — på grått papper — allt i världen för kaptenen — ingenstädes på jorden make till kaptenen — alla flickor ursinnigt förälskade — vad, Job, vasa?»
Här skrattade mr Jingle mycket hjärtligt, och Job, som gnuggade händerna av förtjusning, lät nu höra det första ljud han hade givit ifrån sig sedan han kommit in i huset — ett lågt, sakta fnittrande, som tycktes giva tillkänna, att han satte alltför högt värde på sitt skratt för att låta något därav gå ifrån honom i form av ljud.
»Mr Nupkins», sade den äldre damen, »det här är inte en konversation som passar för tjänstefolket att höra. Laga att de där uslingarna komma härifrån.»
»Genast, min vän», sade mr Nupkins. »Muzzle!»
»Ja, ers nåd.»
»Lås upp porten!»
»Ja, ers nåd.»
»Lämna detta hus!» sade mr Nupkins, i det han gravitetiskt vinkade med handen.
Jingle log och gick mot dörren.
Job Trotter stannade, såg sig om, log och följde sin hoppfulle herre, sedan han likväl först gjort en bugning av tillgjord högtidlighet för mr Pickwick.
»Sedan jag nu uppfyllt min plikt, sir», sade mr Pickwick till mr Nupkins, »vill jag jämte mina vänner säga er farväl. I det vi tacka er för den gästfrihet vi åtnjutit, må det tillåtas mig att i vårt gemensamma namn försäkra er, att vi inte skulle ha mottagit den eller gått in på att reda oss ur vår förlägenhet på detta sätt, så framt vi icke hade känt oss manade av en stark pliktkänsla. I morgon återvända vi till London. Er hemlighet är säker hos oss.»
Sedan mr Pickwick sålunda nedlagt sin protest mot den behandling, de på förmiddagen hade fått vidkännas bugade han sig djupt för damerna och lämnade rummet med sina vänner, i trots av familjens enträgna böner att stanna kvar.
»Hämta din hatt, Sam», sade mr Pickwick.
»Den är där nere, sir», sade Sam och skyndade ned efter den.
Nu fanns det ingen annan i köket än den vackra husjungfrun, och som Sams hatt hade blivit förlagd, måste han söka efter den, och den vackra husjungfrun lyste honom. De måste söka överallt efter hatten, och i sin iver att finna rätt på den, lade sig den vackra husjungfrun på knä och vände upp och ned på alla saker, som voro uppstaplade i en liten vrå bakom dörren. Det var en konstig vrå; man kunde icke komma till den utan att först läsa igen dörren.
»Här är den!» sade den vackra husjungfrun. »Det är ju den här, eller hur?»
»Låt mig se», sade Sam.
Den vackra husjungfrun hade satt ljuset på bordet, och som det brann mycket dunkelt, måste Sam också lägga sig på knä för att se efter, om det verkligen var hans hatt eller icke. Det var en märkvärdig liten vrå, och därför — det var ingen annans skull än den mans, som hade byggt huset — kommo Sam och den vackra husjungfrun naturligtvis helt nära varandra.
»Jo, det är den», sade Sam. »Farväl!»
»Farväl!» sade den vackra husjungfrun.
»Farväl!» upprepade Sam, och i det han sade detta, tappade han hatten, vilken hade kostat honom så mycken möda att hitta rätt på.
»Vad ni bär er fumligt åt!» sade den vackra husjungfrun. »Ni förlorar den igen, om ni inte ser bättre efter den.»
Och enkom för att hindra honom att ännu en gång förlora hatten, satte hon den på hans huvud.
Om det nu var därför att den vackra husjungfruns ansikte såg ännu vackrare ut, då det lyftes upp mot Sam, eller om det var en tillfällig följd av att de voro varandra så nära, är oavgjort ännu i dag; men säkert är, att Sam kysste henne.
»Ni gjorde det väl aldrig med vilja?» sade den vackra husjungfrun.
»Nej, inte den här gången», sade Sam; men nu gör jag det.»
Och med dessa ord kysste han henne ännu en gång.
»Sam!» ropade mr Pickwick ned över trappbalustraden.
»Genast sir!» svarade Sam och skyndade upp för trappan.
»Det var fasligt vad du dröjde länge!» sade mr Pickwick.
»Det var någonting bakom dörrn, sir, som gjorde att vi inte på en lång stund kunde få upp den», svarade Sam.
Och detta var det första skedet i mr Wellers första kärlek.