Pickwick-klubben/Kapitel 29
| ← TJUGUÅTTONDE KAPITLET. |
|
TRETTIONDE KAPITLET. → |
TJUGUNIONDE KAPITLET
HISTORIEN OM GASTARNA, SOM STULO EN DÖDGRÄVARE
»I en gammal stad här i grannskapet, som ledde sitt
ursprung från ett kloster, bodde för länge, länge sedan — ja,
det är så länge sedan, att historien måste vara sann, efter
som våra förfäder trodde den — en viss Gabriel Grub, som
gjorde tjänst som kyrkvaktare och dödgrävare. Därför
att en karl är dödgrävare och ständigt omgiven av
dödlighetens sinnebilder, är det alldeles icke nödvändigt att han
måste vara butter och tungsint; våra
begravningsentreprenörer t. ex. äro de muntraste kurrar i världen, och jag
hade en gång den äran att stå på förtrolig fot med en
likbärare, vilken i det dagliga livet och då han var fri från
tjänsten var en så glad och trevlig liten själ som någonsin,
sjöng en överdådig visa utan ett hak i sitt minne, eller
tömde ett gott glas styv grogg i botten utan att draga
andan. Men trots dessa bevis på motsatsen var Gabriel Grub
en elak, avundssjuk och surmulen karl — en butter
enstöring, som icke umgicks med andra än sig själv och en
gammal korgflaska, som passade i hans vida, djupa
västficka, och som betraktade varje muntert ansikte med en
sneglande blick, så full av elakhet och ovilja, att man
skulle haft svårt att märka den, utan att känna sig
obehagligt berörd därav.
»Kort före skymningen en julafton tog Gabriel sin spade på axeln, tände sin lykta och begav sig till den gamla kyrkogården, ty han skulle ha en grav färdig den följande förmiddagen, och som han kände sig vid särdeles dåligt lynne, trodde han, att han skulle bli gladare till mods, ifall han genast gick till sitt arbete. Under det han vandrade framåt den gamla gatan, såg han det glada skenet från de flammande brasorna lysa ut genom de gamla fönstren och hörde det höga skrattet och de glada ropen av dem som voro församlade kring dessa; han märkte de ivriga tillrustningarna för den följande dagens kräsliga mål och kände de många doftande ångor, som voro en följd därav och likt molnskyar strömmade ut ur köksfönstren. Allt detta var galla och malört för Gabriel Grubs hjärta, och då klungor av barn kommo springande ut ur husen, trippade över gatan och, innan de hunno att bulta på grannens dörr, möttes av ett halvt tjog krushåriga små skalkar, som skockade sig omkring dem, medan de trängde sig upp för trappan för att tillbringa aftonen med sina jullekar, log Gabriel ett bistert leende och grep hårdare omkring spadskaftet i det han tänkte på mässling, skarlakansfeber, kikhosta och en hel hop andra dylika tröstekällor.
»I denna lyckliga stämning gick Gabriel vidare, med en kort, tvär brumning besvarande de vänliga hälsningarna från dem av hans grannar, som då och då kommo förbi honom, till dess han slutligen vände in på den mörka gränd, som ledde till kyrkogården.
»Framkommen drog han av sig rocken, satte lyktan ifrån sig, och sedan han stigit ned i den halvfärdiga graven, arbetade han raskt vid pass en timmes tid. Men jorden hade blivit hård av kölden, så att det icke var någon lätt sak att hacka lös den och kasta upp den, och ehuru det var månsken, var det endast nymåne, varför det icke var synnerligt ljust nere i graven. Då han hade slutat sitt arbete för kvällen, hopsamlade han sina verktyg.
»“Hi! hi!” skrattade Gabriel Grub, i det han satte sig ned på en flat gravsten, som utgjorde en av hans mest omtyckta viloplatser, och tog fram sin korgflaska. “En likkista till jul — ett julklappsskrin. Hi! hi! hi!”»
»“Hi! hi! hi!” upprepade en röst, som ljöd tätt bakom honom.
»Gabriel hejdade sig med en viss bävan, just som han skulle till att föra korgflaskan till munnen, och såg sig omkring. Den kalla rimfrosten glittrade på gravstenarna och glimmade som en rad juveler på den gamla kyrkans stenskulpturer. Snön låg hård och skör på marken och bredde ett så vitt och jämnt täcke över de tätt invid varandra liggande jordhögarna, att det såg ut som om det var lik som lågo där, endast höljda i sin svepning. Icke det minsta prassel avbröt den djupa tystnaden på denna högtidliga skådeplats. Själva ljudet tycktes vara fastfruset, så kallt och tyst var allt.
»“Det var ekot”, sade Gabriel och förde åter flaskan till munnen.
»“Nej, det var inte ekot”», sade en djup röst.
»Gabriel for upp och stod fastnitad vid marken av skräck och förvåning; ty hans ögon föllo på en gestalt, som kom hans blod att stelna.
»På en upprättstående gravsten strax bredvid honom satt en sällsam, onaturlig gestalt, vilken Gabriel genast fann icke tillhöra denna världen. Dess långa, fantastiska ben, som ganska väl kunde ha nått ned till marken, voro uppdragna och lagda i kors på ett besynnerligt, fantastiskt sätt; dess senfulla armar voro blottade, och dess händer vilade på knäna. På sin korta, runda överkropp bar den en tätt åtsittande, med små puffar prydd klädnad, och en kort kappa dinglande på dess rygg; kragen var utskuren i några underliga tungor, vilka tjänade gasten till halsfräs eller näsduk, och skorna böjde sig vid tårna upp i långa krokar. På huvudet bar han en bredskyggig sockertoppshatt, prydd med en enkel fjäder. Hatten var höljd av rimfrost, och gasten såg ut som om han i allsköns lugn hade suttit på gravstenen i sina två, tre hundra år. Han satt alldeles stilla med utsträckt tunga, liksom för att gäckas, och han grinade åt Gabriel Grub med ett grin sådant som endast gastar kunna åstadkomma.
»“Det var inte ekot”, sade gasten.
»Gabriel Grub var som förlamad och kunde icke svara.
»“Vad gör du här på julafton?” sade gasten strängt.
»“Jag kom för att gräva en grav, sir”, stammade Gabriel Grub.
»“Vem är den man som vandrar omkring bland gravar och kyrkogårdar på en sådan afton som denna?” sade gasten.
»“Gabriel Grub! Gabriel Grub!” skrek en vild kör av röster, som tycktes uppfylla kyrkogården. Gabriel såg sig förskräckt omkring — men ingenting stod att upptäcka.
»“Vad har du i flaskan?” frågade gasten.
»“Genever, sir”, svarade dödgrävaren, skälvande ännu starkare än förut; ty han hade köpt genevern av smugglare och trodde att hans inkvisitor möjligen kunde vara anställd vid gastarnes tullverk.
»“Vem är det som dricker genever allena och på en kyrkogård en natt sådan som denna?” sade gasten.
»“Gabriel Grub! Gabriel Grub!” ropade åter de vilda rösterna.
»Gasten blängde ondskefullt på dödgrävaren och utbrast med ännu högre röst:
»“Och vem är således vårt lagliga byte?”
»På denna frågade svarade den osynliga kören i en ton, som ljöd likt stämmorna av många sångare, ackompanjerade av den gamla kyrkoorgelns mäktiga brus — en ton som tycktes föras till dödgrävarens öron av en sakta vind och dö bort, i det dess sakta ande försvann i fjärran, men omkvädet på detta svar var alltid detsamma: “Gabriel Grub! Gabriel Grub!”
»Gasten grinade ett ännu bredare grin än förut i det han sade: “Nå, Gabriel, vad säger du om detta?”
»Dödgrävaren drog djupt efter andan.
»“Vad tänker du om det här, Gabriel?” sade gasten, i det han kastade sina fötter upp i luften på båda sidor om gravstenen och betraktade de krökta tårna på sina skor med samma välbehag, som om han hade betraktat det modernaste par Wellingtonstövlar vid hela Bond-Street.
»“Det — det är — mycket märkvärdigt, sir”, svarade dödgrävaren, halvdöd av förskräckelse, “högst märkvärdigt och mycket vackert; men jag tror, att jag ska gå tillbaka och sluta mitt arbete, sir, om ni tillåter.”
»“Arbete!” sade gasten. »“Vilket arbete?”
»“Graven, sir, grävningen av graven”, stammade dödgrävaren.
»“Åh, graven!” sade gasten. “Vem gräver gravar för sitt nöjes skull på en tid då alla andra äro glada?”
»Åter svarade de gåtfulla rösterna: “Gabriel Grub! Gabriel Grub!”
»“Jag fruktar att mina vänner längta efter dig, Gabriel”, sade rösten och räckte ut tungan ännu längre än förut — och en högst förvånande tunga var det — “jag fruktar att mina vänner längta efter dig, Gabriel”, sade gasten.
»“Ursäkta sir”, sade den förskrämde dödgrävaren; “det tror jag inte, att de kunna göra, sir; de känna mig inte, sir; jag tror inte, att de där herrarna någonsin har sett mig.”
»“Jo, de ha de visst det”, svarade gasten; “vi känna den där karlen med det buttra ansiktet och den sura minen, som gick framåt gatan i afton, kastande sina onda blickar på barnen och klämde handen hårdare om sin dödgrävarspade. Vi känna honom, vi känna honom!”
»Här uppgav gasten ett högt, skallande skratt, som ekot återgav tusendubbelt, och stod, i det han slängde benen upp i luften, på sitt huvud och rättare sagt på spetsen av sin sockertoppshatt på yttersta kanten av gravstenen, varifrån han med utomordentlig vighet stupade en kullerbytta ned för dödgrävarens fötter och planterade sig därvid i den ställning, i vilken skräddarna vanligen sitta på sitt arbetsbord.
»“Jag — jag — fruktar, att jag måste lämna er, sir”, sade dödgrävaren och gjorde en ansträngning för att resa sig upp.
»“Lämna oss!” sade gasten “Gabriel Grub ämnar lämna oss. Hi! hi! hi!”
»I det gasten skrattade, märkte dödgrävaren för ett ögonblick en strålande illumination innanför kyrkfönstren, som om hela byggnaden varit upplyst; den försvann åter. Orgeln spelade en livlig melodi, och hela skaror av gastar, vilka liknade den förste som två vattendroppar likna varandra, strömmade in på kyrkogården och började att hoppa bock över gravstenarna, utan att stanna ett enda ögonblick för att hämta andan, utan sättande över de högsta av dem, den ena efter den andra, med den mest underbara vighet. Den förste gasten var en utmärkt hoppare, och ingen av de andra kunde mäta sig med honom; själva dödgrävaren kunde, trots sin utomordentliga förskräckelse, icke undgå att märka, att medan de övriga nöjde sig med de vanliga gravstenarna, satte den förste över familjegravar, järnstaket etc., med samma lätthet som om de varit vanliga gatuavvisare.
»Slutligen nådde leken en utomordentligt spännande höjd; orgeln spelade allt hastigare och hastigare, och gastarna hoppade fortare och fortare, i det de rullade ihop sig, stupade kullerbytta på marken och hoppade över gravstenarna likt kautschukbollar. Dödgrävarens hjärna svindlade vid de hastiga rörelser han såg, och hans ben vacklade under honom, i det andarna flögo förbi hans ögon, då gastarnes konung plötsligt rusade på honom, grep honom i kragen och sjönk ned i jorden med honom.
»Då Gabriel Grub hade fått tid att åter draga andan, vilken den vilda farten nedåt för ett ögonblick hade berövat honom, fann han sig uti vad han tyckte vara en stor grotta, omgiven på alla håll av stora skaror fula och bistra gastar, och mitt i rummet satt på ett upphöjt säte hans vän från kyrkogården; och tätt invid honom stod Gabriel Grub själv, utan förmåga att röra sig.
»“Kallt i natt”, sade gastarnas konung, “mycket kallt! Hit med ett glas med någonting varmt!”»
Vid denna befallning försvann genast en halvt dussin tjänstvilliga gastar, vilka Gabriel Grub, på grund av det leende, som ständigt spelade på deras ansikten, antog vara hovmän, och kommo ögonblickligen tillbaka med en bägare flytande eld, vilken de räckte konungen.
»“Ah!” sade gasten, vars kinder och strupe blevo alldeles genomskinliga, i det han störtade uti sig lågan; “det här värmer en riktigt; hämta en pokal av samma slag åt mr Grub.”
»Förgäves försäkrade den arme dödgrävaren, att han icke var van att förtära någonting varmt om natten; ty en av gastarna höll honom, medan en annan hällde den brinnande vätskan i hans hals, och hela församlingen skrek av glädje och skrattade, då han hostade och harklade och avtorkade de tårar, som ymnigt strömmade ur hans ögon, sedan han sväljt den glödheta drycken.
»“Och nu”, sade kungen, i det han skämtsamt stötte den spetsiga ändan av sin sockertoppshatt in i dödgrävarens öga och därvid vållade honom den mest utsökta smärta, “visa nu denna uselhetens och avundens man några tavlor från vårt stora förrådshus.”
»Då gasten hade yttrat detta, rullade ett tjockt moln, som hade förmörkat den bortersta ändan av grottan, så småningom bort och uppenbarade, skenbarligen på långt avstånd, ett litet och tarvligt inrett, men rent och snyggt rum. En mängd små barn voro samlade kring en munter brasa, hakade sig fast vid sin mors klänning och lekte vid hennes stol. Modern reste sig allt emellanåt upp och drog fönstergardinen åt sidan, liksom för att se ut efter något föremål; en tarvlig måltid var framdukad på bordets och en länstol framdragen till elden. Nu knackade det på dörren; modern öppnade den, och barnen skockade sig omkring henne och klappade i händerna, då deras far trädde in. Han var våt och trött och skakade snön av sina kläder, medan barnen flockade sig omkring honom och med brådskande iver togo hans kappa, hatt, käpp och handskar och skyndade ut med dem ur rummet. Och då han nu slog sig ned vid bordet framför brasan, klättrade barnen upp i hans knä, och modern satte sig vid hans sida, och allt tycktes vara trevnad och glädje.
»Men nästan omärkligt försiggick en förändring över denna scen. Skådeplatsen förvandlades till ett litet sovrum, där det yngsta och vackraste barnet låg döende. Rosorna voro försvunna från dess kinder och ljuset från dess ögon, och just som dödgrävaren betraktade det med ett deltagande, som han förr aldrig känt eller vetat till, drog det sin sista suck. Barnets unga bröder och systrar skockade sig omkring dess lilla bädd och fattade dess magra hand, som nu var så tung och kall; men de ryste tillbaka vid vidröringen och betraktade med bävan dess barnsliga ansikte; ty så lugnt och stilla det än var, och ehuru det vackra barnet tycktes slumra i frid och ro, sågo de likväl att det var dött, och de visste, att det hade blivit en ängel, som nu skådade välsignande ned på dem från en klar och lycklig himmel.
»Åter gick en lätt sky över tavlan, och åter ombyttes dess innehåll. Fadern och modern voro gamla och hjälplösa, och antalet av deras omgivning hade blivit minskad till hälften, men belåtenhet och glädje tronade på varje ansikte och strålade ur varje öga, i det de samlade sig omkring härden och berättade eller lyssnade till gamla historier om forna och flydda dagar. Långsamt och fridfullt sjönk fadern i graven, och kort därefter följde honom deltagarinnan i alla hans sorger och bekymmer till ett vilans och fridens ställe. De få, som ännu överlevde dem, knäböjde vid deras grav och vattnade med sina tårar den gröna matta som betäckte den. Därefter stego de upp och vände sorgsna och bedrövade därifrån, men likväl icke med bittra skri och förtvivlad klagan, ty de visste, att de en gång ånyo skulle mötas, och åter blandade de sig i världen med dess ävlan och bestyr, och deras belåtenhet och glädje vände tillbaka. Skyn spred sig över tavlan och dolde den för dödgrävarens ögon.
»“Vad tycker du om det där?” sade gasten, i det han vände sitt stora ansikte mot Gabriel Grub.
Gabriel mumlade något om att det var mycket vackert och såg något skamsen ut, då gasten fäste sina glödande ögon på honom.
»“Du är en usling, du!” sade gasten i en ton av det djupaste förakt och tycktes ha velat säga mera, men förbittring kvävde hans ord; och så lyfte han upp ett av sina särdeles böjliga ben, svängde det ett ögonblick över hans huvud för att taga säkert mått, och gav därefter Gabriel Grub en god och ärlig spark, varpå alla de närvarande gastarna genast skockade sig omkring den olycklige dödgrävaren och sparkade honom utan barmhärtighet, enligt den även bland jordiska hovmän gängse, oföränderliga seden att sparka den, som kungligheten sparkar, och omfamna dem, som denna omfamnar.
»“Visa honom mera!” sade gastarnas konung.
»Vid dessa ord skingrades åter molnet, och nu visade sig ett rikt och härligt landskap — det finns ännu i dag make därtill en halv mil från den gamla klosterstaden. Solen sken från den klara, blå himmelen, vattnet glindrade i dess strålar, träden blevo mera gröna, och blommorna fingo en livligare färg under hennes upplivande verkan. Vattnet rann framåt med ett angenämt sorl, träden susade för den lätta vind, som viskade mellan deras blad, fåglarna sjöngo på grenarna, och lärkan slog sin drill högt upp i skyn, välkomnande den sköna morgonen. Ja, det var morgon, en klar, doftande sommarmorgon; det minsta blad, det finaste grässtrå var genomträngt av liv. Myran kröp framåt till sitt dagliga slit och släp, fjäriln fladdrade och gassade sig i solens varma strålar; myriader insekter utvecklade sina genomskinliga vingar och njöto sin korta, men lyckliga tillvaro. Människan vandrade framåt, stolt över detta skådespel, och allt var glans och härlighet.
»“Du är en usling!” sade gastarnas konung i en ännu mera föraktig ton än förut; åter gav han sitt ben en sväng, och åter nedföll det på dödgrävarens axel, och åter följde de uppvaktande gastarna sin hövdings exempel.
»Mången gång kom och gick molnet, och mången läxa gav det Gabriel Grub, vilken, ehuru hans axel värkte av smärta till följd av den täta beröringen med gastarnas fötter, såg på med en spänning, som ingenting kunde slappa. Han såg, att människor, som arbetade strängt och förtjänade sitt knappa bröd i sina anletens svett, voro glada och lyckliga, och att naturens ljuva anlete även för den okunnigaste var en aldrig sinande källa till munterhet och glädje. Han såg dem, som voro uppfödda i överflöd och uppfostrade i klemighet, vara vid gott mod under umbäranden och bekämpa lidanden, som skulle ha krossat mången av en grövre vävnad, emedan de inom sina egna bröst buro materialierna till lycka, belåtenhet och frid. Han såg att kvinnor, de svagaste och skröpligaste av alla Guds skapade varelser, voro de som oftast höjde sig över sorg, motgång och nöd, och han såg, att detta kom sig därav, att de i sina hjärtan hade ett outtömligt källsprång av kärlek och gudsfruktan. Framför allt såg han, att människor, vilka i likhet med honom, sågo surt på andras glädje, utgjorde det värsta ogräset på jordens yta, och i det han satte allt världens goda mot det onda däruti, kom han till den slutsats, att det ändå i det hela taget var en ganska städad och hygglig värld. Han hade icke väl kommit till denna insikt, förrän det moln, som hade brett sig över den sista tavlan, tycktes utbreda sig över hans sinnen och vagga honom till ro. Gastarna försvunno, den ena efter den andra, för hans blick och då den sista hade försvunnit, föll han i sömn.
»Dagen hade brutit fram, då Gabriel vaknade och fann sig liggande, så lång han var, på den flata gravstenen på kyrkogården, med den tomma korgflaskan vid sin sida, och med rock, spade och lykta strödda omkring på marken och alldeles vita av rimfrost. Den sten, på vilken han först hade sett gasten sitta, stod mitt framför honom, och graven, på vilken han den föregående aftonen hade arbetat, var icke långt borta. I början försökte han betvivla verkligheten av sitt äventyr; men då han sökte stiga upp, övertygade honom den häftiga smärtan i hans axel, att gastarnas sparkar bestämt icke hade varit inbillade. Han studsade åter, då han icke såg några spår i snön efter gastarna, som hade hoppat bock över gravstenarna; men han redde snart denna omständighet, då han erinrade sig att de voro andar och således icke kunde lämna efter sig några synliga spår. Gabriel Grub kravlade sig därför upp på benen så gott han kunde för sin smärta i ryggen, borstade rimfrosten av sin rock, drog den på sig och vände sitt ansikte mot staden.
»Men han hade blivit en annan människa, och kunde icke uthärda tanken på att återvända till ett ställe, där man skulle driva gäck med hans ånger och icke tro på hans omvändelse. Han tvekade några ögonblick och vände sig därefter bort för att vandra dit slumpen ledde honom och söka att annorstädes förtjäna sitt bröd.
»Lyktan, spaden och korgflaskan hittades samma dag på kyrkogården. I början framkastades många gissningar rörande dödgrävarens öde, men snart blev man ense om att han hade blivit bortförd av gastarna, och det fattades icke trovärdiga vittnen, som tydligt hade sett honom fara genom luften på en enögd, brun häst med bakben som ett lejon och en svans som en björn. Slutligen troddes detta på rent allvar, och den nya dödgrävaren plägade mot en liten erkänsla visa de nyfikna ett tämligen stort stycke av väderflöjeln på kyrkan, som tillfälligtvis hade blivit lössparkat av bemälde häst under dess luftiga flykt och ett par år därefter hittat av honom själv på kyrkogården.
»Olyckligtvis blevo dessa historier något rubbade därav att Gabriel Grub själv visade sig helt oväntat vid pass tio år senare, en trasig, förnöjsam, giktbruten, gammal man. Han berättade sin historia för prästen och borgmästaren, och under tidernas lopp blev den betraktad såsom ett historiskt faktum, vilken gestalt den bibehållit till den dag som i dag är. De, som hade trott på berättelsen om väderflöjeln och sålunda en gång blivit svikna i sin tillit, voro icke så lätta att förmås att tro något vidare; de sågo därför så visa ut som de möjligen kunde, ryckte på axlarna, knackade sig på pannan och mumlade något om att Gabriel Grub hade druckit ur genevern och därefter somnat på den flata gravstenen; och de gåvo sig min av att vilja förklara det, som han trodde sig ha sett i gastarnas grotta, i det de sade, att han hade sett sig om i världen och blivit klokare. Men denna åsikt, som aldrig vann ett mera allmänt bifall, försvann efter hand, och vare därmed huru det vill, så innehåller denna historia, eftersom Gabriel Grub plågades av reumatism ända till sin dödsdag, åtminstone en moral, ifall den icke lär något bättre — den, att om en människa är butter och sur och dricker genever vid alla jultider, kan hon vara viss om att hon inte har något nöje därav, om spritdrycken än är aldrig så stark eller håller lika många grader som den Gabriel Grub såg i gastarnas grotta.»