Pickwick-klubben/Kapitel 28

←  TJUGUSJUNDE KAPITLET.

Pickwick-klubbens efterlämnade papper av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman TJUGUÅTTONDE KAPITLET.

TJUGUNIONDE KAPITLET.  →

TJUGUÅTTONDE KAPITLET

ETT GLADLYNT JULKAPITEL, SOM INNEHÅLLER EN BESKRIVNING PÅ ETT BRÖLLOP SAMT ANDRA GLADA TILLSTÄLLNINGAR, VILKA, EHURU I SIG SJÄLVA LIKA GODA BRUK SOM SJÄLVA BRÖLLOPET, ICKE LIKA SAMVETSGRANT VIDMAKTHÅLLAS I DESSA VANSLÄKTADE TIDER

Så muntra som bin, om än icke så lätta som älvor, samlade sig de fyra Pickwickarna på morgonen den 22 december det nådens år, varunder dessa deras troget upptecknade äventyr börjades och fortsattes. Julen var nära för handen i all sin glädje och gamman; det var gästfrihetens, munterhetens och öppenhjärtighetens årstid; det gamla året beredde sig, likt en gammal filosof, till att samla sina vänner omkring sig och lugnt och stilla smyga sig bort under gästabudets buller och larm. Glad och munter var tiden, och innerligt glada och muntra voro åtminstone fyra av de många hjärtan, som fröjdade sig åt dess ankomst.

Mr Pickwick och hans vänner hade nyss klättrat upp på Muggletondiligensen, väl insvepta i överrockar och ytterhalsdukar. Kappsäckarna och nattsäckarna ha blivit undanstuvade, och mr Weller och konduktören söka att lirka en väldig kabiljo ned i den främsta vagnslådan; men den är många gånger för stor därtill och dessutom inpackad i en lång, brun korg med ett varv hö under locket samt har blivit gömd till sist för att kunna vila i trygghet ovanpå ett halvt dussin ostronkaggar, tillhöriga mr Pickwick, vilka i regelbunden ordning blivit uppställda på botten av packrummet. Mr Pickwicks ansikte förråder den livligaste spänning, medan mr Weller och konduktören söka att pressa kabiljon ned i packlådan, först med huvudet förut, och så med stjärten förut, och så med botten ned, och så med locket i vädret, och därnäst på längden, och så på kant, vilka samtliga konstgrepp den obevekliga kabiljon hårdnackat motstår, till dess konduktörens händer ger en knuff mitt på korgen, varvid den plötsligt dyker ned i packrummet, och med den huvudet och axlarna på konduktören själv, vilken, då han icke hade beräknat att det skulle bli ett så brått slut på kabiljons passiva motstånd, gör en högst oväntad kullerbytta till alla bärarnas och de övriga kringståendes stora förtjusning. Härvid ler mr Pickwick med mycken godlynthet, tager en shilling upp ur sin västficka och ber konduktören, då denne kravlat sig upp ur lådan, att dricka hans skål i ett glas varm toddy, varvid konduktören även ler, och herrar Snodgrass, Winkle och Tupman göra likaledes.

Konduktören och mr Weller försvinna för en fem minuter, antagligen för att intaga toddyn, ty de lukta mycket starkt därav, då de komma tillbaka; kusken sätter sig upp på bocken; mr Weller hoppar upp bakpå; Pickwickarna draga sina överrockar ihop över sina ben och sina ytterhalsdukar över sina näsor; stalldrängarna taga täckena av hästarna; kusken ropar sitt muntra: »Allt klart!» och så bär det av.

De ha skramlat genom gatorna och guppat över stenarna och komma omsider ut på släta, öppna fältet. Hjulen fara lätt över den hårda, frusna marken, och hästarna, som vid en rask smäll med piskan sätta sig i trav, ila framåt vägen, som om hela lasset bakom dem, diligensens passagerare, kabiljo, ostronkaggar och alltsammans endast vore en fjäder vid deras hovar.

Några få små hus, som ligga spridda på ömse sidor om vägen, beteckna inkörseln till en köpstad eller by. De livliga tonerna från konduktörens horn vibrera i den klara, kalla luften.

Och nu blåser hornet ett muntert stycke, medan diligensen rullar genom en liten köpstads dåligt stenlagda gator, och kusken löser upp spännet, som sammanhåller hans tömmar, och gör sig i ordning att kasta dem ifrån sig i samma ögonblick han stannar. Mr Pickwick dyker upp ur sin överrockskrage och tittar sig omkring med stor nyfikenhet, och då kusken märker detta, underrättar han mr Pickiwick om stadens namn och berättar honom att det var torgdag där i går, vilka båda upplysningar mr Pickwick meddelar sina kamrater, vilka därpå även dyka upp ur sina överrockskragar och likaledes se sig omkring. Mr Winkle, som sitter på ytterkanten med det ena benet dinglande i vädret, är nära att bli nedkastad på gatan, i det diligensen slingrar sig omkrihg det skarpa hörnet vid hökarens bod och vänder in på torget, och innan ännu mr Snodgrass, som sitter vid hans sida, övervunnit sin förskräckelse, hålla de utanför gästgivaregården, där friska hästar med täcken på redan stå och vänta. Kusken kastar ifrån sig tömmarna och stiger själv ned, och de andra utanpå sittande passagerarna kravla sig likaledes ned, med undantag av dem som icke ha synnerlig lit till sin förmåga att kravla sig upp igen och därför stanna där de äro och stampa med fötterna mot diligensen för att värma dem, medan de med längtansfulla ögon och röda näsor betrakta den muntra elden i skänkrummet och järnekskvistarna med de röda bären, vilka pryda fönstren.

Men konduktören har i mjölboden avlämnat det karduspapperspaket, som han tog ur den lilla väska, som hänger över hans axel i en läderrem, och har sörjt för att hästarna blivit ordentligt förspända och har kastat sadeln, som han fört med sig från London, ned på gatan, och har deltagit i en rådplägning mellan kusken och stalldrängen rörande det grå stoet, som förliden tisdag stötte sitt ena framben, och han och mr Weller äro i fullkomlig ordning frampå, och den gamle herrn inne i vagnen, som hela tiden haft fönstret nedsläppt fulla två tum, har åter dragit upp det, och täckena äro avtagna, och alla äro färdiga att fara.

»Allt klart!» och så bär det av igen. Ytterhalsdukar dragas upp, överrockskragar sättas åter i sitt förra skick, gatläggningen upphör, husen försvinna, och åter fara de framåt den öppna landsvägen, där den friska, klara luften blåser dem i ansiktet och gläder dem ända in i hjärtat.

Sådan var gången av mr Pickwicks och hans vänners resa med »Muggleton-Telegrafen» på vägen till Dingley Dell, och klockan tre samma eftermiddag stå de alla välbehållna och väl till mods på trappan till Blåa Lejonet, sedan de under vägen förtärt tillräckligt med öl och rom för att ha kunnat trotsa kölden, som band jorden med sina järnbojor och vävde sitt vackra nätverk över träd och häckar. Medan mr Pickwick var ivrigt sysselsatt med att räkna ostronfjärdingarna och inspektera kabiljons återuppståndelse, kände han sig sakta dragen i sina rockskört och upptäckte, då han såg sig om, att den individ, som hade begagnat detta medel för att tilldraga sig hans uppmärksamhet, icke var någon annan än mr Wardles favoritpage, bättre känd för denna osminkade berättelses läsare under hedersnamnet den feta pojken.

»Aha!» sade mr Pickwick.

»Aha!» sade den feta pojken.

Och i det han sade detta, stirrade han från kabiljon bort till ostronkaggarna och fnissade förnöjt. Han var fetare än någonsin.

»Du blomstrar ju som en ros, min unge vän», sade mr Pickwick.

»Jag har suttit och sovit vid elden i skänkrummet», svarade den feta pojken, som under en timmes lur hade glödgat upp sig till samma färg som en nybränd tegelsten. »Herrn har skickat mig hit med kärran för att hämta edra saker, och han skulle även, gärna velat skicka några ridhästar; men som det är så kallt, trodde han att ni helst ville gå.»

»Javisst», sade mr Pickwick hastigt, erinrande sig att de vid ett tidigare tillfälle hade gått samma stycke väg. »Ja, vi vilja hellre gå. Hör hit, Sam!»

»Här, sir!» sade mr Weller.

»Hjälp mr Wardles betjänt att lägga packningen på kärran och följ med honom. Vi gå genast förut.»

Och medan kärran sedan rullade fram med Sam som kusk och den fete gossen slumrande med en ostronkagge under huvudet såsom kudde, vandrade mr Pickwick och hans vänner muntert framåt, sedan de genom promenaden satt sitt blod i friskt omlopp. Vägarna voro hårda, gräset var skört och fruset, luften hade en behaglig, torr, stärkande kyla, och det hastiga närmandet av den grå (skifferfärgade är ett bättre uttryck i kallt väder) skymningen kom dem att med välbehag tänka på all den trevnad och välfägnad som väntade dem hos deras gästfrie värd. Det var en eftermiddag av det slag, som kan förmå ett par äldre herrar på ett ensamt fält att taga av sig sina överrockar och hoppa bock av idel munterhet och glädje, och vi äro fullt övertygade, att om mr Tupman i detta ögonblick hade böjt rygg, skulle mr Pickwick med största beredvillighet mottagit detta anbud.

Mr Tupman gjorde det emellertid icke, och vännerna vandrade framåt under muntra samtal. I det de togo av in på en häckväg, som de skulle gå över, träffade ljudet av många röster deras öron, och innan de ännu fingo tid att bilda sig en föreställning om vilka dessa röster möjligen kunde tillhöra, stodo de mitt ibland det sällskap, som väntade deras ankomst, ett faktum, vilket Pickwickarna först inhämtade genom det ljudliga »hurra!» som bröt fram över gamle Wardles läppar, då de kommo i sikte.

Först var där Wardle själv, vilken om det var möjligt, såg ännu mera glad och munter ut än någonsin; så var det Bella och hennes trogne Trundle, och slutligen var det Emilie och en åtta eller tio unga damer, vilka hade kommit till bröllopet, som skulle stå den följande dagen, och som voro så lyckliga och viktiga, som unga damer gärna pläga vara vid dylika betydelsefulla tillfällen, och alla med en mun uppskrämde de traktens ekon vitt omkring genom sitt skratt och sin ystra glättighet.

Presentationsceremonien blev under sådana förhållanden snart undanstökad, eller, såsom vi kanske snarare borde säga, presentationen var snart undanstökad utan någon ceremoni alls, och två minuter därefter skämtade mr Pickwick så glatt och obesvärat, som om han hade känt dem ifrån deras späda barndom, med de unga damer, som icke ville gå över stättan medan han såg på dem, eller som, då de hade vackra fötter och otadliga smalben, föredrogo att bliva stående högst uppe på den i fem minuter eller så, förklarande att de voro alldeles för rädda för att röra sig. Det förtjänar därjämte att anmärkas, att mr Snodgrass erbjöd Emilie vida större hjälp än stättans alla fasor (ehuru den var fulla tre fot hög och endast hade ett par steg) kunde tyckas kräva, samt att en svartögd ung dam med ett par särdeles nätta små bottiner med luden kant hördes skrika mycket högt, då mr Winkle erbjöd sig att hjälpa henne över.

Men om de hade varit muntra och glada därute, vilket varmt och hjärtligt mottagande fingo de icke röna, då de kommo fram till gården! Själva tjänarna grinade av glädje vid åsynen av mr Pickwick, och Emma gav mr Tupman en halvt blyg, halvt käck och helt intagande igenkänningsblick, vilken, snart sagt, hade kunnat förmå Napoleons staty därute i förstugan att öppna sina korsade armar och sluta henne i sin famn.

Den gamla frun satt med vanligt majestät i salen; men hon var något butter och i följd därav betydligt döv. Själv gick hon aldrig ut och var, i likhet med en hel mängd andra gamla fruar av samma skrot och korn, benägen att anse det för ett husligt förräderi, då någon annan tog sig friheten att göra vad hon icke kunde göra. Sålunda satt hon nu — Gud signe hennes gamla själ! — så rak hon kunde i sin stora länstol och såg så ond ut som möjligt, men var med allt detta godheten själv.

»Mor», sade Wardle, »mr Pickwick! Ni kommer väl ihåg honom?»

»Det kan göra detsamma», svarade den gamla frun med mycken värdighet. »Besvära inte mr Pickwick för en sådan gammal varelse som jag. Det är ingen som bryr sig om mig nu, och det är ju också helt naturligt.»

Och därmed slog gumman en liten knyck med huvudet och slätade med skälvande hand sin lavendelfärgade sidenklänning.

»Se så, se så, min fru», sade mr Pickwick, »jag kan inte tillåta er att på det där sättet, se förbi en gammal vän. Jag har enkom rest hit för att få ett trevligt samspråk med er och för att få spela ännu en robbert tillsammans med er; och vi skola visa de här unga människorna, innan de ännu blivit fyrtioåtta timmar äldre, huru en menuett skall dansas.»

Den gamla frun var redan på god väg att giva vika, men som hon icke ville göra det genast, sade hon endast:

»Ack, jag kan inte höra vad han säger!»

»Ah, prat, mor!» sade Wardle. »Se så, var inte så tvär nu, så är ni snäll. Kom ihåg Bella; ni måste hålla modet uppe hos henne, stackars flicka.»

Den goda gamla frun hörde detta; ty hennes läppar skälvde, då hennes son hade sagt det. Men ålderdomen har sina små svagheter, och hon var ännu icke helt och hållet besegrad. Hon strök därefter åter den lavendelfärgade klänningen, vände sig till mr Pickwick och sade:

»Ack, mr Pickwick, ungt folk var helt annorlunda den tiden då jag var flicka.»

Ett lyckligt sällskap voro de denna afton. Stadiga och högtidliga de robbertar, som mr Pickwick och den gamla frun spelade, och stormande var munterheten vid det runda bordet. Långt efter sedan damerna hade dragit sig tillbaka gick det varma flädervinet, tillbörligt försatt med konjak och kryddor, runt omkring, den ena gången efter den andra, och lugn var den sömn och behagliga de drömmar, som följde därpå. Det är en märkvärdig omständighet, att mr Snodgrass' tankar ständigt vände sig om Emilie Wardle, och att huvudpersonen i mr Winkles synes vara en ung dam med svarta ögon, ett skälmskt leende och ett par särdeles små söta bottiner med luden kant.

Mr Pickwick väcktes tidigt på morgonen av ett sorl av röster och ett trampande av fötter, som voro tillräckligt högljudda för att till och med väcka den feta pojken upp ur hans tunga sömn. Han satte sig upp i sängen och lyssnade. Pigorna och de kvinnliga gästerna sprungo oupphörligt fram och tillbaka, och där hördes så många böner om varmt vatten, så ofta upprepade rop på nål och tråd och så många halvkvävda viskningar av: »Kom och snör mig, så är du snäll!» att mr Pickwick i sin oskuld började tro, att det måtte ha hänt någonting förfärligt, till dess han slutligen blev fullt vaken och kom ihåg bröllopet. Som detta var en viktig händelse, klädde han sig med största omsorg och gick ned i frukostrummet.

Hela den kvinnliga tjänstepersonalen var klädd i splitter nya uniformer av ljusrött muslin med vita bandrosor i mössorna och rände omkring i huset uti ett tillstånd av spänning och sinnesyrsel, som skulle vara omöjligt att beskriva. Den gamla frun var utstyrd i en klänning av brokad, som icke hade sett dagen under de sista tjugu åren, endast och allenast med undantag av sådana lömska strålar, som hade smugit sig in genom springorna i den låda, varuti den hela tiden hade legat gömd. Mr Trundle var i den gladaste stämning, ehuru med allt detta en smula nervös. Den hjärtlige gamle värden sökte att se glad och otvungen ut, men var avgjort olycklig i denna sin strävan. Alla de unga damerna simmade i tårar och vitt muslin, med undantag av två eller tre, som hedrades med ett enskilt betraktande av bruden och brudtärnorna däruppe. Samtliga Pickwickarna voro utstyrda i sina finaste dräkter, och ute på gräsplanen framför huset hördes ett förskräckligt stoj av gårdens alla karlar och pojkar, vilka var och en med sin vita bandros i knapphålet, hurrade av alla krafter, vartill de uppmanades och sporrades av den outtröttlige mr Samuel Weller, som redan hade gjort sig högst populär och var lika hemmastadd, som om han varit född därute på landet.

Ett bröllop är ett privilegierat ämne att skämta över, ehuru det i det hela taget icke är något så särdeles stort skämt. Vi vilja därför i all korthet säga, att vigselceremonien förrättades av den gamle prästen i Dingley Dells kyrka och att mr Pickwicks namn är inskrivet i kyrkboken, som ännu förvaras i sakristian; att den unga damen med de svarta ögonen undertecknade sitt namn på ett mycket ostadigt och darrande sätt, och att Emilies namnteckning, liksom den andra brudtärnans underskrifter nästan äro oläsliga; att alltsammans försiggick i en beundransvärd stil; att de unga damerna i allmänhet funno det vida mindre förskräckligt än de hade väntat, och att vi, ehuru ägarinnan av de svarta ögonen och det skälmska leendet försäkrade mr Winkle, att hon aldrig ämnade underkasta sig någonting så förskräckligt, detta oaktat hava det allra bästa skäl att tro att hon misstog sig. Härtill böra vi ytterligare lägga, att mr Pickwick var den förste som hälsade på bruden, och att han, i det han gjorde detta, hängde kring hennes hals ett dyrbart guldur med kedja, vilket intet dödligt öga, undantagandes juvelerarens, någonsin förr hade skådat. Därpå ringde den gamla kyrkklockan så muntert den kunde, och hela sällskapet kom tillbaka för att äta frukost.

»Var skola köttpastejerna stå, unga opieätare?» sade mr Weller till den feta pojken, medan han hjälpte honom att uppduka de matvaror, som icke hade blivit satta på bordet den föregående aftonen.

Den feta pojken pekade på pastejernas plats.

»Det är bra», sade Sam; »stick en smula julgrönt i dem och likaså i fatet på den andra sidan. Så där ja, nu ser det ordentligt och trevligt ut, som fadern sa', när han hade huggit huvudet av sin lilla gosse för att bota honom för att skela.»

Vid bordet underhöll den gamla frun mr Pickwick med en utförlig och omständlig beskrivning på sitt eget bröllop, beledsagad av en avhandling om modet att gå med högklackade skor samt några detaljer rörande den vackra, med döden avgångna lady Tomlimglowers liv och levnadsöden, varåt den gamla frun själv skrattade rätt hjärtligt, och det gjorde de unga damerna med, eftersom de icke kunde begripa vad i all världen det var som mormor talade om. Då de skrattade, skrattade den gamla frun ännu tio gånger hjärtligare och sade, att de där historierna alltid hade blivit ansedda för att vara särdeles ypperliga, vilket fick dem alla att skratta igen och försatte den gamla frun i det mest lysande humör. Därpå blev kakan sönderskuren och kringbjuden, och de unga damerna gömde stycken av den för att lägga dem under sina huvudkuddar och därigenom komma att drömma om sina tillkommande män, vilket framkallade en hel hop rodnad och munterhet.

»Mina damer och herrar», sade mr Pickwick, i det han plötsligt reste sig upp —

»Hör, hör!» sade mr Weller i övermåttet av sina känslor. »Kalla in alla tjänarna!» ropade gamle Wardle, i det han tog till orda för att förebygga den offentliga tillrättavisning, som mr Weller annars otvivelaktigt skulle ha fått av sin herre. »Ge dem var sitt glas vin att dricka skålen i. — Se så, Pickwick!»

Under sällskapets tystnad, pigornas viskningar och drängarnas tafatta förlägenhet skred mr Pickwick till saken.

»Mina damer och herrar — nej, jag vill inte säga mina damer och herrar, jag, vill kalla er mina vänner, mina kära vänner, i fall damerna tillåta, att jag tager mig en så stor frihet —»

Här avbröts mr Pickwick av stormande bifall från damerna, upprepat av herrarna, varunder ägarinnan av de svarta ögonen tydligen hördes säga, att hon riktigt skulle kunna pussa den söte mr Pickwick, av vilken anledning mr Winkle artigt frågade, om det icke kunde ske genom ombud, varpå den unga damen med de svarta ögonen svarade: »Gå er väg!» — och ledsagade denna anhållan med en blick, som sade så tydligt som någon blick kunde säga: — »om ni kan»

»Mina kära vänner», tog mr Pickwick åter till orda, »jag står i begrepp att föreslå en skål för brud och brudgum — Gud välsigne dem! (Bifall och tårar.) Min unge vän Trundle anser jag vara en utmärkt och kraftfull man, och om hans hustru vet jag, att hon är en högst älskvärd och intagande kvinna, som är väl ägnad att föra den lycka, som hon nu i tjugu år utbrett omkring sig i sin fars hus, över till en annan verkningskrets.» — Här brast den feta pojken ut i en högljudd snyftning och blev av mr Weller utledd vid rockkragen. — »Jag önskar», tillade mr Pickwick, »jag önskar, att jag vore ung nog för att bli hennes systers man (bifallsrop); men i brist därav gläder jag mig över att vara gammal nog för att kunna vara hennes far, i det jag på grund därav icke kan misstänkas för att hysa hemliga planer, då jag säger, att jag beundrar, högaktar och älskar dem båda (bifall och snyftningar). Brudens far, vår gode vän här, är en ädel man, och jag är stolt över att känna honom (stormande bifall). Han är en välvillig, förträfflig, självständig, ädelsinnad, gästfri och frikostig man (entusiastiska bifallsrop från de fattiga släktingarna vid samtliga adjektiverna och i synnerhet vid de båda sista). Att hans dotter måtte njuta all den sällhet, han någonsin kan önska henne, och att åsynen av hennes lycka måtte skänka honom all den tillfredsställelse i sinne och hjärta, som han så rikligen förtjänar, detta är, därom är jag övertygad, vår gemensamma önskan. Låtom oss därför dricka deras skål och önska, att de måtte leva länge och njuta god hälsa och alla livets välsignelser!»

Mr Pickwick slutade under en verklig bifallsstorm, och åter sattes tjänstfolkets lungor på mr Wellers kommando i förnyad och kraftig verksamhet. Mr Wardle föreslog en skål för mr Pickwick, och mr Pickwick en skål för den gamla frun, mr Snodgrass föreslog en skål för mr Wardle, och mr Wardle en skål för mr Snodgrass; den fattiga släktingen en skål för mr Tupman, och den andra fattiga släktingen en skål för mr Winkle, och allt var festlighet och glädje, till dess båda de fattiga släktingarnas gåtfulla försvinnande under bordet gav sällskapet en vink om att det var tid att bryta upp.

Vid middagsbordet möttes man åter, sedan herrarna på mr Wardles förslag hade tagit sig en duktig promenad för att fördriva verkningarna av vinet vid frukosten; de fattiga släktingarna hade legat i sängen hela dagen för att uppnå samma lyckliga resultat; men som de icke hade lyckats däruti, stannade de kvar där. Mr Weller höll tjänstfolket i ett tillstånd av oavbruten munterhet, och den feta pojken delade sin tid mellan små, omväxlande portioner mat och sömn.

Middagen var en lika grundlig affär som frukosten och lika bullersam, men utan tårar. Därefter kom desserten och några flera skålar, och så teet och kaffet och slutligen dansen.

Den bästa salen i Manor Farm var ett ansenligt, långt, mörkpanelat rum med en hög spis och en rymlig skorsten, uppför vilken man gott kunde ha kört med en av de nya patent-giggarna med hjul och allt. I översta ändan av rummet sutto i en skuggig lövsal av järnek och murgrön de båda bästa fiolspelarna och den enda harpspelaren i Muggleton. I alla slags fördjupningar och på alla slags konsoller stodo tunga, gammalmodiga, fyrarmade silverljusstakar. Mattan var borttagen från golvet, ljusen brunno klart, elden flammade och sprakade i spisen, och glada röster och muntert skratt skallade i salen.

Om någonting kunde ha ökat det intressanta i denna angenäma scen, skulle det ha varit den märkvärdiga omständigheten, att mr Pickwick för första gången i mannaminne visade sig utan sina damasker.

»Tänker ni dansa?» frågade Wardle.

»Ja, naturligtvis gör jag det», svarade mr Pickwick. »Ser ni inte, att jag är klädd enkom för detta ändamål?» och därvid fäste mr Pickwick uppmärksamheten på sina spräckliga silkesstrumpor och sina med nätta bandrosor försedda dansskor.

»Ni i silkesstrumpor!» utbrast mr Tupman i skämtsam ton.

»Och varför inte, sir — varför inte?» sade mr Pickwick, i det han häftigt vände sig emot honom.

»Åh, naturligtvis finns det inte något skäl varför ni inte skulle kunna bära sådana», svarade mr Tupman.

»Nej, jag skulle tro det, sir — jag skulle tro det!» sade mr Pickwick i en mycket bestämd ton.

Mr Tupman hade tänkt på ett skratt, men han fann, att det var ett allvarligt ämne; därför såg han allvarlig ut och sade, att strumporna voro av ett mycket vackert mönster.

»Ja, jag vill hoppas det», sade mr Pickwick, i det han fäste sina ögon på sin vän. »Jag vill förmoda, att ni inte ser någonting utomordentligt i de här strumporna, såsom strumpor betraktade?»

»Nej, visst inte — visst inte!» svarade mr Tupman. Härmed avlägsnade han sig, och mr Pickwicks ansikte återtog sitt vanliga välvilliga uttryck.

»Nå, nu tror jag, att vi allesammans äro färdiga», sade mr Pickwick, som stod överst i angläsen med gamla frun och i sin ytterliga iver att börja redan hade gjort fyra förtidiga ansatser att störta framåt.

»Nå, så börja vi då», sade Wardle. »Nu!»

Upp spelade de båda fiolerna och den enstaka harpan, och fram störtade redan mr Pickwick, då i detsamma hördes en allmän handklappning och ett rop av: »Håll! håll!»

»Vad står på!» sade mr Pickwick, som endast förmåddes att stanna därigenom, att fiolerna och harpan tystnade, och som icke skulle ha låtit hejda sig av någon annan makt på jorden, även om huset stått i ljusan låga.

»Var är Arabella Allen?» frågade ett dussin röster.

»Och Winkle?» tillade mr Tupman.

»Här äro vi!» utbrast nämnde gentleman, i det han trädde fram ur ett hörn med sin vackra följeslagerska, och i det han gjorde detta, skulle det varit svårt att säga, vilkendera som var mest röd i ansiktet, han eller den unga damen med de svarta ögonen.

»Det var då högst underligt, min kära Winkle», sade mr Pickwick en smula snävt, »att ni inte förr kunnat intaga er plats!»

»Nej, det är visst inte något underligt», sade mr Winkle.

»Åh, nej», sade mr Pickwick med ett uttrycksfullt leende i det hans ögon vilade på Arabella, »när jag tänker rätt på saken, så var det just inte så underligt.»

Det var nu emellertid icke tid att mera tänka på den saken, ty fiolerna och harpan började nu på fullt allvar. Av bar det för mr Pickwick och hans dam utåt hela raden av de uppställda paren ända till slutet av salen och halvvägs upp i spisen och så tillbaka igen, med en liten knuff här och en liten knuff där — högljudd stampning i golvet — klart för nästa par — framåt igen — ny stampning för att angiva takten — nästa par, och så det nästa, och så det nästa — aldrig hade det varit make till liv, och slutligen, sedan de hade dansat hela angläsen till slut med fulla fjorton par, och den gamla frun dragit sig tillbaka i ett alldeles utmattat tillstånd, och prästfrun hade trätt i hennes ställe, fortfor denne gentleman, ehuru ingen gjorde anspråk på hans ansträngningar, att dansa på sin plats och slå takt till musiken, leende hela tiden åt sin dam med en vänlighet i sitt väsen, som trotsar all beskrivning.

Långt innan mr Pickwick tröttnade vid att dansa hade det nygifta paret dragit sig tillbaka från skådeplatsen. Detta oaktat väntade en ståtlig supé en trappa ned, och man blev sittande länge uppe efter dess intagande; och då mr Pickwick vaknade den följande morgonen, hade han ett dunkelt minne av att i största enskildhet och förtrolighet ha bjudit fyrtiofem personer att äta middag hos honom på George och Gamen, första gång de kommo till London, vilket mr Pickwick med skäl betraktade såsom ett tämligen säkert kännetecken på att han icke blott hade dansat tappert, utan även druckit betydligt den föregående kvällen.

»Jaså, så att ert herrskap leker jullekar i köket i kväll, min söta vän?» frågade Sam Emma.

»Ja, mr Weller», svarade Emma, »så går det alltid till på julafton. Herrn skulle inte för allt i världen vilja underlåta, att fira den på det viset.»

»Er herre tycks inte vara den som underlåter någonting», sade mr Weller; »jag har aldrig sett en så förståndig karl eller en så kapital gentleman som han.»

Och så bege de sig ut i stora köket, där familjen nu var församlad enligt en gammal julsed, som gamle Wardles förfäder från urminnes tider hade iakttagit.

Mitt i kökstaket hade gamle Wardle nyss med egna händer hängt upp en väldig mistelgren, vilken samma mistelgren ögonblickligen gav anledning till ett uppträde av allmän högst nöjsam trängsel och förvirring, varunder mr Pickwick med ett galanteri, som skulle ha gjort en ättling av själva lady Tomlinglower all ära, tog den gamla frun vid handen och hälsade henne med all möjlig artighet och höviskhet.^[1] Den gamla frun underkastade sig detta prov på praktisk artighet med all den värdighet, som passade sig för en så viktig och högtidlig ceremoni; men de yngre damerna, som icke voro så fullständigt genomträngda av vidskeplig vördnad för seden, eller som kanske trodde, att värdet av en hälsning förhöjes betydligt, när det kostar en smula omak att få den, skreko och gjorde motstånd och flydde bort i vrår och hotade och gjorde föreställningar och gjorde allt möjligt utom att lämna rummet, till dess några av de mindre dristiga herrarne tycktes ämna draga sig tillbaka, då de plötsligt funno, att det icke var värt att längre göra motstånd och tåligt läto kyssa sig. Mr Winkle kysste den unga damen med svarta ögonen, och mr Snodgrass kysste Emilie, och mr Weller, som icke var så noga med att just stå under mistelgrenen, kysste Emma och alla de andra pigorna, var han kunde få fatt i dem. Vad beträffar de fattiga släktingarna, så kysste de alla och envar, icke ens med undantag av den simplare delen av de unga främmande damerna, vilka i sin överdrivna förvirring sprungo direkt fram under mistelgrenen, så snart den blivit upphängd, utan att veta av det! Wardle stod med ryggen mot elden och betraktade alltsammans med den största belåtenhet, och den feta pojken begagnade sig av tillfället för att tillägna sig och i största hast förtära en ypperlig köttpastej, som hade blivit satt avsides åt en annan.

Skriket och stojet hade emellertid lagt sig, ansikten glödde, och lockar voro i oordning, och medan mr Pickwick, sedan han, såsom vi ovan nämnt, hade kysst den gamla frun, stod under misteln och med särdeles belåten min betraktade allt vad som försiggick omkring honom, sprang den unga damen med de svarta ögonen, sedan hon viskat litet med de andra unga damerna, plötsligt fram, lade sin arm om mr Pickwicks hals och kysste honom hjärtligt på vänstra kindbenet, och innan mr Pickwick riktigt visste vad som var å färde, omringades han av alla flickorna och kysstes av varenda en bland dem.

Det var vackert att se mr Pickwick stå mitt i denna klunga och än bliva dragen hit och än dit och bliva kysst, först på hakan och så på näsan och så på glasögonen; och att höra det skallande skratt, som höjdes från alla håll och kanter; men ännu vackrare var det att se mr Pickwick, då han kort därefter blev bunden för ögonen med en silkesnäsduk, tumla mot väggen, famla omkring i hörnen och med den största förtjusning genomgå blindbockslekens alla mysterier, till dess han slutligen fångade en av de fattiga släktingarne, och därpå själv måste söka att undvika blindbocken, vilket han gjorde med en snabbhet och vighet, som framkallade alla åskådarnas bifall och beundran. De fattiga släktingarne togo endast dem, om vilka de trodde att de hade lust att bli tagna, och när leken började att mattas av, togo de varandra. Då man tröttnat vid blindbocken, började man att leka »snap-dragon»,^[2] och sedan tillräckligt många fingrar blivit brända därvid och alla russinen uppätna, satte man sig vid den stora, flammande brasan ned till en kraftig kvällsvard och en väldig bål wassail,^[3] som endast var högst obetydligt mindre än en vanlig tvättkittel, och varuti de stekta äpplena fräste och puttrade med ett inbjudande utseende och ett muntert ljud, som var alldeles oemotståndligt.

»Det här», sade mr Pickwick och såg sig om, »det här kan man kalla trevligt!»

»Det är vår oföränderliga julsed», svarade mr Wardle. »Alla sätta sig till bords med oss på julafton, så som ni nu ser dem, tjänstfolk och allesammans, och här vänta vi till dess klockan slår tolv för att förkunna julen, och fördriva tiden med pantlekar och gamla sagor. — Var god och rör om litet i elden, Trundle.»

Upp flögo de glimmande gnistorna i myriader, då bränderna vändes, och den mörkröda lågan utsände en kraftig glöd, som trängde in i den mest avlägsna vrån i rummet och bredde sitt livliga skimmer över varje ansikte.

»Hör nu», sade Wardle, »en visa, en julvisa! Jag ska sjunga en för er i brist på bättre.»

»Bravo!» sade mr Pickwick.

»Slå i!» utbrast Wardle. »Det kommer att räcka goda två timmar innan vi få se botten på bålen genom den mörkbruna wassailen. Slå i över allt, så ska ni få höra visan.»

Med dessa ord började den muntre gamle herrn utan vidare inledning och med en god, fyllig och kraftig röst en av de gamla julvisorna; vilken rönte ett stormande bifall; ty vänner och underhavande äro tacksamma åhörare, och i synnerhet voro de fattiga släktingarna i en verklig extas av förtjusning. Åter lades ved på elden, och åter gick wassailen omkring.

»Vad det snöar!» sade en av drängarne med låg röst.

»Jaså, snöar det?» sade Wardle.

»Det är en ruskig, kall afton, sir», svarade karlen, »och det blåser så att snön yr över marken som ett tjockt, vitt moln.»

»Vad är det Jem säger?» frågade den gamla frun. »Det har väl inte hänt något ledsamt?»

»Nej, nej, mor», svarade Wardle, »han säger bara att det är snöyra och en bitande kall blåst. Det hörs nog också av dundret i skorstenen.»

»Ah!» sade den gamla frun. »Det var just en sådan blåst och en sådan snöyra för en hel hop år sedan, kommer jag ihåg — det var just fem år innan din salig far dog. Det var också en julafton, och jag kommer ännu ihåg, att han just samma afton berättade oss historien om gastarne, som förde bort gamle Gabriel Grub.»

»Vad är det för en historia?» sade mr Pickwick.

»Åh, ingenting, ingenting», svarade Wardle. »Det är en historia om en gammal dödgrävare, om vilken gott folk här i trakten tro att han bortfördes av gastarne.»

»Tro!» utbrast den gamla frun. »Är någon oblyg nog att misstro den? Tro! Har du icke allt ifrån din barndom hört att han blev bortförd av gastarne, och vet du inte att han blev det?»

»Jo, jo visst, han blev det, mor, eftersom du vill det», sade Wardle skrattande. »Han blev bortförd av gastarne, Pickwick, och därmed är den saken slut.»

»Nej, nej», sade mr Pickwick, »därmed är det inte slut, det kan jag försäkra er; ty jag måste höra hur det gick till, och varför det skedde, och alltsammans.»

Wardle log, i det alla huvuden lutades fram för att höra på, och, utskänkande wassailen med frikostig hand, nickade han en skål åt mr Pickwick och började sålunda:

1. Det vill med andra ord säga, att han kysste henne. Enligt den gamla, ännu gängse julseden är nämligen varje karl, vilken det lyckas att få ett fruntimmer fram under den i julstugan upphängda mistelgrenen, berättigad att fordra en kyss av henne.
2. En lek, där man med bara fingrar skall taga upp russin ur brinnande rom.
3. En dryck bestående av varmt öl, stekta äpplen och socker.