Pickwick-klubben/Kapitel 30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  TJUGUNIONDE KAPITLET.
Pickwick-klubbens efterlämnade papper
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

TRETTIONDE KAPITLET.
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.  →


[ 330-331 ]

TRETTIONDE KAPITLET

OM HURU PICKWICKARNE GJORDE NÄRMARE BEKANTSKAP MED TVÅ HYGGLIGA UNGA MÄN TILLHÖRANDE ETT AV DE FRIA YRKENA; HURU DE ROADE SIG PÅ ISEN OCH HURU DERAS BESÖK FICK ETT SLUT


»Nå, Sam», sade mr Pickwick, då denne gynnade tjänare på juldagens morgon trädde in i hans sovrum med hans varma vatten, »är det ännu kallt?»

»Vattnet i handfatet är en isskorpa, sir», svarade Sam.

»Hårt väder, Sam», anmärkte mr Pickwick.

»Gott väder för dem som ha bra på sig, som isbjörn sa' till sig själv, när han åkte på isen», svarade mr Weller.

»Jag skall vara nere om en kvarts timme, Sam», sade mr Pickwick, i det han löste upp sina nattmössband.

»Det är mycket bra, sir», svarade Sam. »Det är ett par benkarvare där nere.»

»Ett par vad för slag?» utbrast mr Pickwick och satte sig upp i sängen.

»Ett par benkarvare», sade Sam.

[ 332-333 ]»Vad är en benkarvare för slag?» frågade mr Pickwick helt förbryllad.

»Åh, vet ni inte vad en benkarvare är, sir?» frågade mr Weller. »Jag trodde att alla människor visste att en benkarvare är detsamma som en fältskär.»

»Ah, en fältskär!» sade mr Pickwick med ett leende.

»Ja visst, sir», svarade Sam; »de här här nere äro likväl inte några riktiga benkarvare, utan bara lärlingar.»

»Det vill med andra ord säga, att de studera medicin, förmodar jag?» sade mr Pickwick.

Sam Weller nickade bifall.

»Det gläder mig verkligen att höra», sade mr Pickwick och kastade energiskt sin nattmössa på täcket. »De äro präktiga karlar, riktigt präktiga karlar, vilkas förstånd mognat genom iakttagelse och eftertanke, och vilkas smak blivit förfinad genom läsning och studier. Det gläder mig verkligen.»

»De hålla på att röka cigarr nere i köket», sade Sam.

»Ah!» sade mr Pickwick och gnuggade händerna; »de överströmma av ungdomsglädje och levnadslust. Just precis vad jag tycker om att se.»

»Och den ena av dem», sade Sam, utan att fråga efter sin herres avbrott, »den ena av dem har lagt sina ben upp på bordet och stryker i sig sin konjak oblandad, medan den andra — han med glasögonen — tagit en ostronkagge mellan benen och öppnar ostrona så kvickt som med inga, och så fort han sväljt dem, måttar han med skalen på den där unga sovkucku, som sitter och stormsover i spisvrån.»

»Snillets glada yra, Sam», sade mr Pickwick. »Du kan nu gå.»

Sam gick följaktligen, och efter en fjärdedels timmes förlopp begav sig mr Pickwick ned till frukosten.

»Se där ha vi honom äntligen!» sade gamle Wardle. »Pickwick, det här är miss Allens bror, mr Benjamin Allen — vi kalla honom Ben, och det kan ni också göra, om ni vill. Den här herrn är hans särdeles goda vän, mr —»

»Mr Bob Sawyer», inföll mr Benjamin Allen, varpå mr Bob Sawyer och mr Benjamin Allen skrattade på en gång.

Mr Pickwick bugade sig för Bob Sawyer, och Bob Sawyer bugade sig för mr Pickwick, varefter Bob och hans särdeles goda vän med utomordentlig flit ägnade sig åt matvarorna framför dem, så att Pickwick fick tillfälle att taga dem i närmare betraktande.

Mr Benjamin Allen var en grovlemmad, fet, undersätsig ung man med svart, tämligen kort hår och ett vitt, tämligen långt ansikte. Han förskönades av glasögon och bar en vit halsduk. Under bonjouren, som endast hade en knapprad, men var hopknäppt ända upp till hakan, visade sig det vanliga antalet grådaskiga ben, vilka slutade med ett par ofullständigt blankade stövlar. Ehuru hans bonjour var tämligen kort i ärmarna, uppenbarade den likväl icke några spår till manschetter, och ehuru hans ansikte var stort nog för att lämna plats för en skjortkrage, pryddes det icke av den minsta tillstymmelse därtill. Hela hans yttre såg för övrigt ut som om det varit angripet av rost, och han utdunstade en balsamisk doft av riktigt genomstarka cigarrer.

Mr Bob Sawyer, som var iklädd en grov rock, vilken, utan att vara varken bonjour eller överrock, ägde något av dessa bådas natur och egenskaper, hade det slags sluskiga katighet och skrävlande sätt, som äro egendomliga för unga män, som röka på gatorna om dagen, skråla och skrika på dem om natten, tilltala kypare vid deras förnamn och utföra andra idrotter och bedrifter av lika skämtsam art. Han bar ett par rutiga byxor och en vid, grov väst med dubbla slag samt, när han gick ut, en tjock käpp med en stor knapp. Han undvek handskar och såg i det hela taget ungefär ut som en liderlig Robinson Crusœ.

Sådana voro de två hedervärda personer, för vilka mr Pickwick blev presenterad, då han på juldagsmorgonen satte sig till frukostbordet.

»Härlig morgon, mina herrar!»

Mr Bob Sawyer instämde medelst en lätt nick och bad mr Benjamin Allen om litet senap.

»Ha ni kommit långt ifrån i dag, mina herrar?» frågade mr Pickwick.

»Från Blå Lejonet i Muggleton», svarade mr Allen kort.

»Ni borde ha varit här hos oss i går afton», sade mr Pickwick.

»Ja, det var också meningen», svarade Bob Sawyer; »men konjaken var för god för att vi skulle kunnat lämna den så där i en hast; var den inte, Ben?»

»Jo visst», sade mr Benjamin Allen; »och cigarrerna voro inte dåliga, och fläskkotletterna inte heller; inte sant, Bob?»

»Nej, visst inte», sade Bob; och de båda särdeles go[ 334-335 ]da vännerna angrepo frukosten med ännu större iver än förut, som om minnet av måltiden den föregående afton givit maten en ny välsmak.

»Ät på!» sade mr Allen uppmuntrande till sin kamrat.

»Jag gör så», svarade Bob Sawyer, och för att göra honom rättvisa, måste vi bekänna, att han verkligen gjorde det.

»Ingenting ger en så god matlust som dissekering», sade Bob Sawyer och kastade en blick omkring bordet.

Mr Pickwick kände en lätt rysning.

»Apropos, Bob», sade mr Allen, »har du slutat det där benet ännu?»

»I det närmaste», svarade' mr Sawyer och lade i detsamma för sig en halv höna. »Det är bra muskulöst för att vara ett barnben.»

»Är det?» frågade Allen likgiltigt.

»Ja, mycket», sade Bob Sawyer med munnen full.

»Jag har på vår anatomisal antecknat mig för en arm», sade mr Allen. »Vi ha slagit oss ihop om ett kadaver, och listan är nästan fulltecknad; men vi äro inte i stånd att få någon, som vill ha ett huvud. Jag skulle önska att du ville ta det.»

»Nej», svarade Bob Sawyer, »jag har inte råd till en sådan lyx.»

»Åh, prat!» sade Allen.

»Nej, det har jag verkligen inte», förklarade Bob Sawyer. »En hjärna skulle jag inte säga någonting om, men ett helt huvud kan jag inte komma ut med.»

»Tyst, mina herrar, tyst för all del!» sade mr Pickwick. »Jag hör damerna komma.»

I det mr Pickwick yttrade dessa ord kommo damerna, artigt eskorterade av herrar Snodgrass, Winkle och Tupman, tillbaka från en tidig morgonpromenad.

»Herre Gud, Ben!» sade Arabella i en ton, som gav tillkänna större överraskning än glädje vid åsynen av hennes bror.

»Jag har kommit för att taga dig hem med i morgon», svarade Benjamin.

Mr Winkle bleknade.

»Ser du inte Bob Sawyer, Arabella?» frågade mr Benjamin Allen i en något förebrående ton. Arabella räckte den nämnde gentlemannen helt artigt sin hand, och en känsla av hat genomilade mr Winkles hjärta, då Bob Sawyer gav den framräckta handen en tydlig tryckning.

»Hör nu, kära Ben», sade Arabella rodnande, »är — du presenterad för mr Winkle?»

»Nej, det är jag inte; men det ska bli mig ett nöje att bli det», svarade hennes bror allvarligt och bugade sig med dessa ord barskt för mr Winkle, medan mr Winkle och mr Bob Sawyer gåvo varandra hemliga blickar av misstroende.

»Nå», sade Wardle, sedan man gjort full rättvisa åt en bastant andra frukost med de behagliga tillsatserna av gammalt öl och champagne-konjak, vad säga ni om en tur på isen? Vi ha god tid på oss.»

Förslaget antogs med förtjusning; mr Winkle, som ej hade några skridskor, fick låna ett par, och så begav man sig i väg.

Gamle Wardle visade väg till en tämligen stor isyta, och sedan den feta pojken och mr Weller hade skovlat och sopat bort den snö, som hade fallit på natten, spände Bob Sawyer på sig sina skridskor med en färdighet, som förekom mr Winkle rent av underbar, och beskrev cirklar med sitt vänstra ben och skar åttor och gjorde, utan att stanna en enda gång för att hämta andan, en stor mängd andra vackra och överraskande konststycken på isen till mr Pickwicks, mr Tupmans och damernas synnerliga belåtenhet, vilken steg till verklig entusiasm, då gamle Wardle och Benjamin Allen, understödda av nämnde Bob Sawyer, utförde åtskilliga mystiska rörelser, vilka de kallade att dansa polska.

Under hela denna tid hade mr Winkle, vars ansikte och händer voro blåa av köld, varit sysselsatt med att borra en järnpigg in i sina stövelsulor och, understödd av mr Snodgrass, som förstod sig på skridskor om möjligt ännu mindre än en hindu, satt på sig skridskorna med spetsarna bakåt och bragt remmarna i ett högst förvecklat och hoptrasslat tillstånd. Slutligen blevo likväl dessa olyckliga skridskor med mr Wellers bistånd fastskruvade och fastspända och mr Winkle upprest på sina fötter.

»Se så, sir», sade Sam i en uppmuntrande ton, »ge er nu av och visa dem hur man ska bete sig.»

»Vänta, Sam, vänta!» sade den häftigt skälvande Winkle och grep fatt i Sams arm med en drunknande människas säkra tag. »Vad det är halt, Sam!»

»Ja, det är just inte någonting så ovanligt på is, sir», svarade mr Weller. »Stå säkert, sir!»

»De här — de här — äro då också ena ohjälpliga skridskor; inte sant, Sam?» frågade mr Winkle, vacklande.

[ 336-337 ]»Jag fruktar att det är en ohjälplig herre, som står på dem», mumlade Sam för sig själv.

»Nå, Winkle!» ropade mr Pickwick, fullkomligt okunnig om att något var i olag. »Skynda er! Damerna brinna av begär att få se er.»

»Ja, ja», svarade mr Winkle med ett spöklikt leende, »nu kommer jag.»

»Han ska just till att börja nu», sade Sam och sökte att göra sig lös. »Tag fart nu, sir.»

»Vänta ett ögonblick, Sam», stammade mr Winkle och tryckte sig på det ömmaste intill Sam. »Jag kommer just nu ihåg att jag har ett par rockar hemma, som jag inte behöver. Dem ska ni få, Sam.»

»Jag tackar så mycket», svarade mr Weller.

»Ni behöver inte ta åt hatten, Sam», sade mr Winkle hastigt. »Ni behöver inte ta bort er hand för att göra det. Jag ämnade ge er fem shillings till julgåva i dag på morgonen, Sam. Jag ska ge er dem i eftermiddag i stället.»

»Ni är alltför god, sir», sade mr Weller.

»Håll bara i mig litet i början, Sam», sade mr Winkle. »Så där ja — det är bra. Jag kommer nog snart i gång. Inte för fort, Sam — inte för fort!»

Medan nu mr Winkle, lutad framåt med halvt hopviken kropp, hjälptes fram över isen av mr Weller på ett högst egendomligt och föga svanlikt sätt, ropade mr Pickwick i sin oskuld från motsatta stranden:

»Sam!»

»Sir!» sade mr Weller.

»Kom hit; jag vill tala med dig.»

»Släpp, sir!» sade Sam. »Hör ni inte, att husbond' ropar? Släpp, sir!»

Med en våldsam ansträngning ryckte sig mr Weller lös från den förskräckte Pickwickaren och bibragte därvid den olycklige mr Winkle en betydlig fart. Med en noggrannhet, vilken intet slags färdighet eller övning hade kunnat åstadkomma, for denne olycklige gentleman mitt in i polskan, just i samma ögonblick som mr Bob Sawyer utförde en sväng av makalös skönhet. Mr Winkle stötte blint emot honom, och med ett högljutt brak föllo båda överända. Mr Pickwick skyndade till stället. Bob Sawyer hade rest sig upp, men mr Winkle var alltför klok för att med skridskor på inlåta sig i sådana vidlyftigheter. Han satt på isen och gjorde krampaktiga försök att le, men bekymmer stod målat i varje drag av hans ansikte.

»Har ni stött er?» frågade mr Benjamin Allen oroligt.

»Inte mycket», svarade mr Winkle och gnuggade häftigt sin rygg. »Jag hoppas att ni tillåter, att jag får åderlåta er», sade mr Benjamin helt ivrigt.

»Nej, jag tackar», svarade mr Winkle helt hastigt.

»Jag tror verkligen, att det vore det bästa», sade Allen.

»jag tackar så mycket; men jag ser helst att jag slipper», svarade mr Winkle.

»Vad menar ni, mr Pickwick?» frågade Bob Sawyer.

Mr Pickwick var upphetsad och förtretad. Han vinkade åt mr Weller och sade i sträng ton:

»Spänn av honom skridskorna!»

»Ja, men jag har ju nyss börjat», invände mr Winkle.

»Spänn av honom skridskorna!» upprepade mr Pickwick bestämt.

Denna befallning var icke möjlig att motstå. Mr Winkle lät Sam åtlyda den utan att vidare göra någon invändning.

»Res upp honom!» sade mr Pickwick. Sam hjälpte honom på benen.

Mr Pickwick gick några steg bort från de kringstående, och sedan han vinkat sin vän till sig, gav han honom en forskande blick och yttrade i en dämpad, men tydlig och eftertrycklig ton följande anmärkningsvärda ord:

»Ni är en humbug, sir!»

»Vad för slag?» sade mr Winkle och ryckte häftigt till.

»En humbug, sir. Jag skall tala tydligare, om ni önskar det. En bedragare, sir.»

Med dessa ord vände sig mr Pickwick långsamt om på klacken och gick tillbaka till sina vänner.

Medan mr Pickwick hade uttalat den ovannämnda domen, hade mr Weller och den feta pojken med gemensamma ansträngningar lagat i ordning åt sig en skrillbana, varpå de nu övade sig på ett mästerligt och lysande sätt.

»Kan ni åka kana?» frågade mr Wardle mr Pickwick.

»Som pojke brukade jag göra det i rännstenarna», svarade mr Pickwick.

»Försök det nu», sade Wardle.

»Ack ja, gör det, mr Pickwick!» utropade alla damerna.

Mr Pickwick tvekade, betänkte sig, drog av sig sina handskar och lade dem i sin hatt, tog två eller tre korta ansatser, stannade lika ofta, tog en ny ansats och skred under åskådarnes jubelrop långsamt och gravitetiskt nedåt banan, med fötterna vid pass halvannan aln från varandra.

[ 338-339 ]»Låt grytan koka me'n hon håller på, sir», sade Sam, och ned skrillade Wardle åter, och så mr Pickwick, och så mr Snodgrass, ända i hälarna på varandra och farande efter varandra med en iver, som om alla deras framtida utsikter i livet berodde på deras snabbhet.

Det var i högsta grad spännande att lägga märke till det sätt, varpå mr Pickwick utförde sin andel av ceremonien; att iakttaga den marterande oro, varmed han såg sig tillbaka på sin närmaste man, då denne kom sättandes efter honom med hotande fara att slå omkull honom; att se honom småningom uttömma den smärtsamma kraft, han i början hade utvecklat, och vända sig långsamt om på banan, med ansiktet mot den punkt varifrån han först hade lupit ut; att betrakta det skämtsamma leende, som spelade på hans ansikte, då han lagt banan tillrygga, och den iver, varmed han, sedan han hade gjort detta, svängde om och skyndade efter sin förman, i det hans svarta damasker trippade så lätt genom snön, och hans ögon utstrålade munterhet och glädje genom hans glasögon. Och när han blev kastad över ända (vilket i medeltal hände var tredje gång han åkte över banan), var det den mest stärkande syn man någonsin kunde tänka sig, att se honom med glödande anlete samla upp sina handskar, sin näsduk och sin hatt och åter intaga sin plats i ledet med en eld och en hänförelse, som ingenting kunde dämpa.

Leken var på sin höjdpunkt, skrillningen i sin ivrigaste fart, skrattet som allra ljudligast, då ett kort, starkt brak lät höra sig. Alla rusade nu bort mot stranden, damerna skreko i högan sky, och mr Tupman tjöt. En stor massa is försvann, vattnet bubblade upp över den, och mr Pickwicks hatt, handskar och näsduk flöto på ytan — och detta var allt vad man kunde se av mr Pickwick.

Sorg och bekymmer stodo målade på allas ansikten, karlarne bleknade, och fruntimren svimmade; mr Snodgrass och mr Winkle fattade varandra i handen och stirrade med vansinnig iver på det ställe, där deras chef hade gått till botten, medan mr Tupman, för att skaffa så hastigt bistånd som möjligt och tillika bibringa dem, som kunde vara i närheten, det möjligast tydliga begrepp om katastrofen, rusade fram över fältet och skrek: »Eld!» av alla sina krafter.

Just i detta ögonblick var det som ett ansikte, ett huvud och ett par axlar döko upp ur vattnet och visade mr Pickwicks anletsdrag och glasögon.

»Håll er uppe ett ögonblick — bara ett enda ögonblick!» ropade mr Snodgrass.

»Ja, gör det, jag besvär er — för min skull!» skrek Winkle, djupt rörd.

Besvärjelsen var tämligen överflödig, då det var sannolikhet för, att om mr Pickwick hade vägrat att hålla sig uppe för någon annans skull, skulle det ha fallit honom in, att han lika gärna kunde göra det för sin egen.

»Kan ni känna botten här, gamle kamrat?» sade Wardle.

»Ja, det kan jag», svarade mr Pickwick, i det han vred vattnet från sitt huvud och sitt ansikte och drog djupt efter andan. »Jag föll på rygg och kunde till en början inte komma upp på benen.»

Efter en hel hop plaskande och brakande och halande blev mr Pickwick omsider lyckligt och väl föriossad ur sin obehagliga ställning och stod åter på torra landet.

Ett halvt dussin schalar erbjödos ögonblickligen, och sedan tre eller fyra av de tjockaste hade blivit valda, sveptes mr Pickwick in i dem och skyndade bort under mr Wellers ledning, erbjudande den sällsamma synen av en äldre herre, vilken drypande våt och utan hatt och med armarna fastbundna vid sidorna, flög över marken utan något tydligt mål med en fart av sex goda engelska mil i timmen.

Mr Pickwick dröjde icke ett ögonblick att lägga sig ned i sin goda, varma säng. Sam Weller tände en flammande brasa i kaminen och bar upp till honom hans middag; en bål punsch bars upp efteråt, och ett stort dryckesgille hölls i hans rum för hans lyckliga räddning. Gamle Wardle ville icke höra talas om att han skulle stiga upp, varför sängen förvandlades till den stol, i vilken mr Pickwick presiderade. En andra och en tredje bål rekvirerades, och då mr Pickwick vaknade den följande morgonen, kände han icke det ringaste tecken till reumatism, vilket bevisar, såsom mr Bob Sawyer ganska riktigt anmärkte, att ingenting kan jämföras med varm punsch i dylika fall, och att, om varm punsch någon enstaka gång icke skulle verka som preservativ, så kom sig detta endast och allenast därav, att patienten begått det löjliga felet att icke dricka tillräckligt därav.

Följande dag skingrades sällskapet och begav sig till sina respektive hem; att mr Pickwick och hans vänner ännu en gång togo plats ovanpå Muggleton-diligensen, och att Arabella Allen återvände till sin bestämmelseort, var den än var — vi äro tämligen övertygade, att mr Winkle [ 340-341 ]visste det, men själva, det tillstå vi, veta vi icke — under sin broder Benjamins och hans synnerligt förtrogne vän mr Bob Sawyers uppsikt och hägn.

Vid avskedet erbjöd mr Bob Sawyer mr Pickwick och dennes vänner att på torsdag fjorton dagar hälsa på honom. Några andra medicinare skulle också komma.

Mr Pickwick uttryckte vilket nöje det skulle bli honom att sammanträffa med dessa herrar, och sedan mr Bob Sawyer hade underrättat honom om att han ämnade göra det riktigt trevligt, och att hans vän Ben skulle vara med, skakade de hand med varandra och skildes åt.