Pickwick-klubben/Kapitel 31
| ← TRETTIONDE KAPITLET. |
|
TRETTIOANDRA KAPITLET. → |
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET
SOM ALLTIGENOM HANDLAR OM JURIDIKEN OCH ÅTSKILLIGA I DENNA VÄL BEVANDRADE AUKTORITETER
Här och där i olika hål och vrår av Temple finnas vissa
mörka och smutsiga hyreslägenheter, ut och in i vilka man
hela förmiddagen under ferierna och även halva
eftermiddagen under sessionerna ständigt kan se en nästan
oavbruten rad av advokatbiträden skynda med stora
pappersbuntar, burna under armen eller stickande ut ur fickorna. Det
finns olika grader av advokat-biträden. Där är det
inskrivna biträdet, som betalt inskrivningspenningar och
hoppas att en gång bli sakförare, som tager på räkning hos sin
skräddare, är bortbjuden till middagar, supeer, baler etc.,
känner en familj vid Gower-Street och en annan vid
Tavistock-Square, reser från staden under ferierna, håller
ridhästar och är, kort sagt, en äkta aristokrat bland
kontorsbiträdena. Därnäst är det avlönade biträdet — med
eller utan kost, allt eftersom det faller sig — som
använder största delen av sina trettio riksdaler i veckan på sina
nöjen och sin garderob, går minst tre gånger i veckan på
Adelphiteatern för halvt pris; därefter rumlar majestätiskt
i ciderkällarna och är en smutsig karikatyr på det mod,
som utdog för sex månader sedan. Så kommer den
medelåldriga renskrivaren med stor familj, som alltid är sluskig
och ofta drucken. Slutligen komma kontorspojkarna i sina
första rockar, vilka hysa ett lämpligt förakt för skolpojkar,
och, då de gå hem om kvällen, slå sig tillsammans om
medvurst och porter och tycka, att ingenting går upp mot
att »leva undan».
Vid pass klockan åtta på aftonen, tolv eller fjorton dagar sedan mr Pickwick och hans vänner återkommit till London, fick mr Pickwick just som han satt och åt middag med sina tre vänner, påhälsning av mr Jackson, skrivare hos Dodson & Fogg, vilken högtidligt överräckte till honom en stämning. De tre vännerna och mr Pickwicks betjänt hugnades samtidigt med andra dokument, genom vilka de instämdes som vittnen i målet mellan Dodson & Fogg, kärande, och mr Pickwick, svarande.
Mr Pickwick sov endast högst litet den natten, emedan hans minne hade fått en så obehaglig väckelse i avseende på det Bardellska målet. Sedan han ätit frukost tidigt den följande morgonen, bad han Sam att följa honom och begav sig på väg till Grays Inn Square.
Då de hade vandrat ett gott stycke på detta sätt, mr Pickwick travande förut och Sam följande bakefter med en uppsyn, som uttryckte det mest avundsvärda och sorglösa trots mot allt och alla, fördubblade den senare, som alltid var särdeles ivrig om att meddela sin herre varje särskild kunskap, varav han var i besittning, sina steg, till dess han var ända i hälarna på mr Pickwick, och sade nu, i det han pekade på ett hus, som de gingo förbi:
»En präktig fläskbod, den där, sir!»
»Ja, så ser det ut», sade mr Pickwick.
»En berömd korvfabrik», fortfor Sam.
»Är det?»
»Om det är! Jo, jag skulle tro det!» sade Sam med en viss häftighet. »Det var ju där, sir, Gud signe edra oskyldiga ögon, som en aktningsvärd borgare försvann på ett så hemlighetsfullt sätt för några år sedan.»
»Du måtte väl aldrig därmed vilja säga, att han blev burkad,[1] Sam?» sade mr Pickwick och såg sig hastigt om.
»Nej, det vill jag inte, sir», svarade mr Weller; »men jag skulle önska, att jag kunde det, ty det var någonting vida värre än så. Han rådde om den här boden, sir, och hade upptäckt en patent-ång-korv-maskin, som kunde ta en gatsten, om han höll den tillräckligt nära, och mala den till korvmat lika lätt som om den varit ett ungt, spätt barn. Han var mycket stolt över den där maskinen, vilket också var helt naturligt, och han kunde vara nere i källaren och se på den, medan den var i full gång, tills han blev riktigt melankolisk av glädje. En morgon är mannen borta. Han hade icke tagit ut någonting ur lådan under disken och inte heller tagit på sig en överrock, varför det var tämligen tydligt, att han inte hade rest till Amerika. Inte kom han heller tillbaka nästa dag eller nästa vecka; det draggades i alla kanalerna, och var gång det i två månader därefter hittades ett lik, fördes det, såsom någonting som fölle av sig själv, direkt till korvbutiken; men då intet av dem var det riktiga, så hette det, att han hade rymt sin väg, och hon fortsatte med handeln. En lördags afton kommer en liten, mager, gammal herre alldeles ursinnig in i boden och säger: “Är ni ägarinnan till den här boden?” — “Ja, det är jag”, säger hon. — “Nå, då vill jag säga er, min fru”, säger han, “att jag kommit hit för att låta er veta, att jag och min familj inte vilja låta kväva oss för intet, och så en sak till”, säger han, “ni torde tillåta mig att anmärka, att om ni också just inte begagnar det allra bästa kött att göra korv utav, så tycker jag ändå, att ni borde inse, att oxkött är nästan lika billigt som knappar.” — “Knappar, sir?” säger hon. — “Ja, knappar, min fru”, säger den lille herrn och tar opp ett par ur fickan och visar henne tjugu eller trettio halva knappar. “Byxknappar äro ena sköna kryddor i korv, vasa?” — “Kors i Herrans namn, det är min mans knappar!” säger änkan och ska till att dö dåndimpen. — “Vad säger ni?” säger den lille herrn och blir helt blek. — “Nu förstår jag alltsammans”, säger änkan; “han har i ett plötsligt anfall av galenskap oförhappandes gjort sig till korvmat!” Och så hade han också, sir», sade mr Weller, i det han såg lugnt in i mr Pickwicks förfärade ansikte, »eller också hade han på något annat sätt kommit in i maskinen; men huru det nu förhöll sig med den saken, så rusade den gamle, lille herrn, som i hela sitt liv hade varit så kär i korv, som en galning ut ur boden och lät sen aldrig mer höra av sig.»
Under berättelsen om denna gripande tilldragelse i det enskilda livet hade herre och tjänare anlänt till mr Perkers kontor.
»Åh, min bäste sir!» sade den lille mr Perker och sprang upp från sin stol. »Nå, min bäste sir, vad hörs det för nyheter om er sak — vasa? Har ni hört vidare från våra vänner i Freemans Court? De ha inte sovit, det vet jag. Ja, de äro flinka karlar — verkligen mycket flinka.»
I det den lille mannen slutade, tog han sig en väldig pris snus såsom en hyllningsgärd åt herrar Dodson & Foggs flinkhet.
»De äro ett par stora skurkar», sade mr Pickwick.
»Ja, ja», sade den lille mannen, »det beror på olika uppfattning, och vi skola inte tvista om ord, då man naturligtvis inte kan begära, att ni skall betrakta dessa saker med yrkesmannens blick. Nåväl, vi ha besörjt om allt som erfordras. Jag har antagit serjeant[2] Snubbin till att föra er talan inför rätta.»
»Är det en skicklig karl?» frågade mr Pickwick.
»Skicklig karl!» svarade Perker. »Gud signe er, min bäste sir, serjeant Snubbin står på höjden av sitt yrke, har tre gånger så mycket att göra som någon man vid hela rätten och är upptagen i varje sak. Ni behöver inte tala om det; men vi män av yrket pläga säga, att serjeant Snubbin leder domstolen vid näsan.»
Den lille mannen tog sig ännu en pris, då han lämnade denna upplysning, och nickade hemlighetsfullt åt mr Pickwick.
»De ha stämt mina tre vänner som vittnen», sade mr Pickwick.
»Ja, naturligtvis skulle de göra det», svarade Perker. »Viktiga vittnen, sågo er i en betänklig ställning.»
»Men hon svimmade av sig själv», sade mr Pickwick; »hon kastade sig i mina armar.»
»Högst sannolikt, min bäste sir», svarade Perker, »högst sannolikt och naturligt. Men vem skall bevisa det?»
»De ha även stämt min betjänt», sade mr Pickwick och lämnade den andra punkten, där Perkers fråga hade satt honom i en viss förlägenhet.
»Naturligtvis, min bäste sir, naturligtvis. Det visste jag, att de skulle göra; det kunde jag ha sagt er för en månad sedan sedan. Ni vet själv, min bäste sir, att om ni själv vill sköta edra saker, sedan ni överlämnat dem åt er sakförare, så måste ni även själv bära följderna.»
Här rätade mr Perker på sig med självmedveten värdighet och slog några snuskorn bort från sitt krås.
»Och vad vilja de väl att han skall vittna?» frågade mr Pickwick efter ett par minuters tystnad.
»Att ni skickade honom till käranden för att göra henne ett förlikningsanbud, förmodar jag», svarade Perker. »Men det betyder föga, och jag tror inte, att mången advokat är i stånd att få särdeles mycket ut av honom.»
»Det tror inte jag heller», sade mr Pickwick, som trots sin förargelse icke kunde låta bli att le vid tanken på Sams uppträdande såsom vittne. »Vilket förfaringssätt skola vi använda?»
»Vi ha bara ett att välja, min bäste sir», svarade Perker; »att korsförhöra vittnena, lita på Snubbins vältalighet, kasta sand i ögonen på domaren och oss själva i armarna på juryn.»
»Var bor serjeant Snubbin?»
»I Lincoln Inn Old Square», svarade Perker.
»Jag skulle ha lust att tala med honom», sade mr Pickwick.
»Tala med serejant Snubbin, min bäste sir!» utbrast Perker förvånad. »Vad tänker ni på, min bäste sir? Det är ju rent omöjligt. Tala med serjeant Snubbin! Gud signe er, min bäste sir, sådant är någonting alldeles oerhört, så framt inte konsultations-honorarium blivit på förhand erlagt, och en konsultation blivit beramad. Det låter sig inte göra, min bäste sir, det låter sig inte göra.»
Men mr Pickwick hade nu en gång fått i sitt huvud att det icke endast kunde, utan även skulle låta sig göra, och följden därav blev, att han tio minuter efter sedan han erhållit den försäkran, att det icke lät sig göra, fördes av sitt juridiska biträde in i den store serjeant Snubbins yttre kontor.
Det var ett medelstort rum utan matta på golvet, och strax invid kaminen stod ett stort skrivbord, vars bordbeklädnad för länge sedan hade förlorat alla anspråk på sin ursprungligt gröna färg och så småningom blivit grått av damm och ålder, undantagandes där varje spår av dess naturliga färg var utplånat av bläckfläckar. På bordet låg en mängd små, med röda band sammanbundna pappersbuntar, och bakom detta satt en äldre skrivare, vars skinande utseende och tunga guldkedja avgåvo kraftiga intyg på serjeant Snubbins omfattande och inbringande praktik.
»Är serjeanten i sitt rum, mr Mallard?» frågade Perker, i det han med all möjligt artighet sträckte fram sin snusdosa.
»Ja, det är han», var svaret, »men han har mycket bråttom. Se hit, ska ni få se; han har ännu inte avgivit betänkande i ett enda av dessa mål, ehuru expeditionslösen för varenda ett av dem är avlagd på förhand.» Skrivaren log, då han yttrade detta, och inandades prisen med ett välbehag, som tycktes utgöra en blandning av tycke för snus och kärlek till expeditionslösen.
»Ja, se det kan man kalla praktik», sade Perker.
»Ja», sade skrivaren, i det han tog fram sin egen dosa och bjöd omkring med den största beredvillighet, »och det bästa därvid är, att som ingen levande varelse, utom jag, är i stånd att läsa serjeantens stil, så måste folk vänta på de betänkanden han avgivit, till dess jag hunnit skriva av dem — ha, ha, ha!»
»Vilket länder till nytta för, vi veta nog vilken, utom serjeanten, och klämmer litet mera ur klienterna, vasa?» sade Perker. »Ha, ha, ha!» Häråt skrattade skrivaren åter — icke något högljutt, bullrande skratt, utan ett sakta, invärtes fnittrande, vilket i hög grad misshagade mr Pickwick. Då en människa blöder invändigt, är det en farlig sak för henne själv; men skrattar hon invändigt, bådar det icke något gott för andra.
»Men, min bäste mr Mallard», sade mr Perker, i det han plötsligt åter tog på sig sitt allvarliga sätt och drog den store mannens stora biträde vid slaget på hans rock bort i ett hörn. »Ni måste förmå serjeanten att tala med mig och min klient där borta.»
»Jo, jag tackar jag! Det låter minsann något det!» sade skrivaren. »Tala med serjeanten! Nej, se det är då alldeles omöjligt.»
Trots omöjligheten i förslaget lät skrivaren sig likväl dragas åt sidan, så att mr Pickwick icke kunde höra dem, och gick efter ett kort samtal, som fördes i viskande ton, nedåt en liten mörk gång, varifrån han kort därefter återvände på tåspetsarna och underrättade mr Perker och mr Pickwick, att serjeant Snubbin, mot alla sina en gång bestämda regler och vanor, hade låtit förmå sig att genast taga emot dem.
Mr Snubbin var en mager herre med gulblek hy och såg ut att närma sig femtiotalet. Han hade detta slags slöa, kokta ögon, som man så ofta ser i huvudet på folk som i många år sysselsatt sig med trägna och tröttande studier, och vilka, även utan dubbellorgnetten, som dinglade i ett brett, svart band kring hans hals, skulle övertygat en främling om att han var mycket närsynt. Hans hår var tunt och svagt, vilket dels härrörde av att han aldrig hade använt särdeles mycken tid på att sköta om det, och dels därav att han i tjugufem år hade burit den advokat-peruk, som hängde på ett block bredvid honom.
Serjeanten skrev, då hans klienter trädde in, bugade sig tankspridd, då mr Pickwick blev presenterad för honom av mr Perker, och lade därefter, i det han bad dem taga plats, sin penna omsorgsfullt ned i skrivtyget, kliade sitt vänstra ben och väntade på att man skulle tala till honom.
»Mr Pickwick är svaranden i målet Bardell mot Pickwick, mr Snubbin», sade Perker.
»Är jag utsedd att uppträda i det målet?» frågade serjeanten.
»Ja, sir, det är ni», svarade Perker.
Serjeanten nickade och väntade att få höra mera.
»Mr Pickwick önskade att få besöka er, mr Snubbin, sade Perker, »för att, innan ni inlåter er vidare i saken, underrätta er om att han bestrider att det finns den ringaste grund eller anledning till processen emot honom, och att han, om han icke kunde träda inför rätta med rena händer och den samvetsgrannaste övertygelse om att han har rätt att motsätta sig kärandens anspråk, aldrig skulle ha låtit det komma så långt. Jag tror mig framställa er tanke riktigt, eller huru, min bäste sir?» sade den lille mannen, i det han vände sig till Pickwick.
»Fullkomligt», svarade denne gentleman.
Serjeant Snubbin öppnade sin dubbellorgnett och lyfte upp den till sina ögon, och sedan han med någon nyfikenhet betraktat mr Pickwick under ett par sekunder, vände han sig om mot mr Perker och sade med ett svagt leende:
»Har mr Pickwick en stark sak?»
Mr Perker ryckte på axlarna.
»Ämnar ni åberopa vittnen?»
»Nej.»
Serjeantens småleende blev mera tydligt; han gned sitt ben med förökad häftighet och hostade tvivlande, i det han lutade sig tillbaka i länstolen.
Dessa tecken till serjeantens förutfattade mening i saken gingo, så obetydliga de än voro, icke förlorade för mr Pickwick. Han satte sina glasögon, genom vilka han uppmärksamt hade iakttagit de yttringar av advokatens inre stämning, som denne hade låtit undfalla sig, fastare på näsan och sade med mycket eftertryck och utan att akta på mr Perkers varnande blinkningar och rynkade panna:
»Personer av ert yrke, sir, fortfor mr Pickwick, »se den sämsta sidan av människonaturen — all dess tvedräkt, all dess elakhet och fördärv framställa sig för er. Ni veta av er kännedom om den edsvurna nämnden (detta är inte sagt för att nedsätta er eller denna) huru mycket som beror på effekten, och ni äro benägna att tillägga andra en önskan att i ett bedrägligt och egennyttigt syfte begagna sig av samma redskap, i redlig avsikt och i det prisvärda syftet att så mycket som möjligt gagna edra klienter, så ofta använda dem. Jag tror verkligen, att denna omständighet måste betraktas som källan till den låga, men mycket allmänna uppfattning, att ni advokater, såsom stånd betraktat, äro misstänksamma, klentrogna och alltför mycket på er vakt. Huru väl jag nu än inser det betänkliga uti att under dylika omständigheter göra er en sådan förklaring, har jag likväl infunnit mig här, därför att jag önskar, att ni med bestämdhet skall veta, att jag, såsom min vän Perker redan sagt, är oskyldig till den lögn, som pådiktas mig, och ehuru jag till fullo erkänner det stora värdet av ert bistånd, sir, tillåter jag mig tillägga, att jag, om ni inte uppriktigt tror detta, hellre vill undvara hjälpen av edra talanger än göra mig dem till godo.»
Långt före slutet av denna harang, vilken verkligen var tämligen långrandig, för att komma från en man sådan som mr Pickwick, hade serjeanten försjunkit i ett själsfrånvarande tillstånd. Men efter några minuters förlopp, varunder han ånyo hade gripit till sin penna, tycktes han åter erinra sig sina klienter och sade, i det han lyfte upp huvudet från papperet, tämligen tvärt:
»Vem är det jag har till biträde i den här saken?»
»Mr Phunky», svarade mr Perker.
»Phunky — Phunky!» sade serjeanten. »Jag har aldrig förr hört det namnet. Han måste vara en mycket ung man.»
»Ja, det är han verkligen», svarade mr Perker. »Han har först nyligen blivit anställd. Låt mig se — han är ännu inte mer än åtta års jurist.»
»Ja, jag kunde väl tro det», sade serjeanten i det slags medlidsamma ton, som folk vanligen använder på tal om ett litet hjälplöst barn. »Mr Mallard, skicka bud efter mr — mr —»
»Phunky, Holborn Court, Grays Inn», inföll Perker.
»Och hälsa honom och säg, att han skulle göra mig en tjänst, om han ville komma hit på ett ögonblick.»
Mr Mallard gick för att uträtta sitt ärende, och serjeant Snubbin blev sittande i djupa tankar, till dess mr Phunky fördes in till honom.
Ehuru ett barn som advokat, var han dock en fullt mogen man. Han hade ett mycket nervöst sätt och en pinsam tveksamhet i sitt tal, som likväl icke tycktes härröra från något naturfel, utan från medvetandet av att han var nedtryckt av brist på penningar, inflytande, relationer eller oförskämdhet eller vad det nu kunde vara. Han var vördnadsfull mot mr Snubbin och ytterst artig mot mr Perker.
»Jag har inte haft det nöjet att se er förr, mr Phunky, sade serjeanten med förnäm nedlåtenhet.
Mr Phunky bugade sig. Han hade däremot i åtta och ett fjärdedels år haft det nöjet att se advokaten och avundas honom, och det med hela en fattig mans avund.
»Jag hör att ni är mitt biträde i den här saken», sade serjeanten.
Mr Phunky rodnade och bugade sig.
»Har ni läst handlingarna i målet, mr Phunky?» frågade advokaten.
Här borde mr Phunky åter ha låtsat som om han hade glömt allt som rörde denna sak; men som han hade läst alla de dokumenten, som blivit honom förelagda under sakens fortgång, och icke, varken vaken eller sovande, hade tänkt på något annat under de två månader han hade varit anställd som serjeant Snubbins biträde i målet, rodnade han ännu mera och bugade sig åter.
»Det här är mr Pickwick», sade serjeanten, i det han med sin penna pekade åt det håll där denne herre stod.
Mr Phunky bugade sig för mr Pickwick med den vördnad, som en första klient alltid måste väcka och böjde åter sitt huvud fram mot sin förman.
»Kanske att ni vill taga mr Pickwick med er, och — och — och höra vad mr Pickwick möjligen kan ha att meddela er. Vi skola naturligtvis hålla en konsultation.»
Med denna vink om att han blivit störd tillräckligt länge, höll serjeant Snubbin, som efter hand blivit allt mera tankspridd, ett ögonblick lornjetten för sina ögon, bugade sig lätt för de närvarande och var ännu en gång djupt försänkt i det framför honom liggande målet, som stod i sammanhang med en oändlig process, vilken ledde sitt ursprung därifrån att en person, som varit död ett århundrade eller så vid pass, hade tillstängt en gångstig, som förde från ett ställe, varifrån ingen någonsin kom, bort till ett ställe, dit aldrig någon gick.
Mr Phunky ville icke höra talas om att gå ut genom någon dörr förrän mr Pickwick och hans juridiske rådgivare hade gått före honom, varför det dröjde något innan de kommo ut på torget; och när de väl kommit dit, gingo de fram och tillbaka och höllo en lång rådplägning, vars resultat var, att det var mycket svårt att säga huru domen skulle utfalla, att ingen kunde beräkna ett måls utgång, att det var en stor lycka att de hindrat motparten att antaga mr Snubbin, med flera andra i dylika fall vanliga ämnen till tvivel eller tröst.