Pickwick-klubben/Kapitel 36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  TRETTIOFEMTE KAPITLET.
Pickwick-klubbens efterlämnade papper
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
TRETTIOSJUNDE KAPITLET.  →


[ 406-407 ]

TRETTIOSJÄTTE KAPITLET

VARS HUVUDDRAG SKALL BEFINNAS VARA EN ÄKTA TOLKNING AV SAGAN OM PRINS BLADUD OCH EN HÖGST UTOMORDENTLIG OLYCKA, SOM DRABBADE MR WINKLE


Som mr Pickwick ämnade uppehålla sig minst två månader i Bath, fann han det rådligast att skaffa sig en privat bostad åt sig själv och sina vänner under denna tid; och som ett gynnsamt tillfälle erbjöd sig för dem att erhålla övre våningen i ett hus i Royal Crescent, där det fanns större plats än de behövde, erbjödo sig mr och mrs Dowler att befria dem från en sängkammare och en sal. Detta anbud blev genast antaget, och tre dagar därefter voro de allesammans inflyttade i sin nya bostad, varpå mr Pickwick började att dricka brunn med den största flit och uthållighet. Mr Pickwick nyttjade brunnskuren systematiskt. Han drack ett halvkvarter före frukosten och gick därefter uppför en backe, så åter ett halvkvarter efter frukosten och gick därefter utför en backe, och efter varje nytt halvkvarter förklarade mr Pickwick med de högtidligaste och eftertryckligaste ord, att han kände sig betydligt bättre, varöver hans vänner blevo mycket glada, ehuru de icke förut hade vetat, att det fattades honom något.

Varje morgon möttes de regelmässiga vattendrickarne, däribland även mr Pickwick, uti brunnssalongen, drucko sitt halvkvarter och promenerade efter föreskrift. På eftermiddagsvandringen möttes lord Mutanhed, den välborne mr Crushton, änkenåden lady Snuphanuph, överstinnan Wugsby, allt storfolket och alla morgonvattendrickarne i en storartad församling. Därefter promenerade de ut eller åkte [ 408-409 ]ut eller skötos ut i badstolar och möttes åter. Ovanpå detta begåvo sig herrarne till läsrummen och mötte avdelningar av massan, och därpå gingo de hem igen. Var det en teaterafton, möttes de måhända i teatern; var det en assemblé-afton, möttes de i salongen, och var det ingendera delen, möttes de den följande dagen — en mycket behaglig kretsgång, dock måhända med en lätt anstrykning av enformighet.

En kväll satt mr Pickwick hemma hos sig och skrev i sin dagbok, sedan hans vänner hade gått till sängs.

Efter en halvtimmes förlopp hade han slutat. Mr Pickwick tryckte omsorgsfullt läskpapperet på den sista sidan, slog ihop boken, avtorkade sin penna på nedersta delen av insidan på sitt rockskört och öppnade lådan i sitt skrivtyg för att omsorgsfullt gömma den däruti. I denna låda lågo ett par tätt fullskrivna pappersark, vilka voro så hoplagda, att titeln, som var skriven med vackra, stora bokstäver, stod tydligt för hans ögon. Då han härav såg, att det icke var något privat dokument, och det därjämte tycktes angå Bath, öppnade han det, tände sitt ljus, drog sin stol närmare kaminen och läste som följer:


Den Äkta och Oförfalskade Sagan om Prins Bladud.

»För icke fullt tvåhundra år sedan sågs på ett av de offentliga badställena i denna stad en inskrift till ära för dess mäktige grundläggare, den berömde prins Bladud. Denna inskrift är nu utplånad.

»I många hundra år före denna tid gick en gammal sägen i arv från den ena människoåldern till den andra om att den vittberömde prinsen, som var behäftad med spetälska, efter sin återkomst från det gamla Atén, där han hade samlat en rik skörd av kunskaper, skydde sin fars hov och i sin dystra stämning umgicks med bönder och svin. Bland hjorden (berättade sagan) var det ett svin med allvarlig och högtidlig uppsyn, som tyckte om att bada sig i rik och mjuk gyttja, icke om sommaren, såsom vanliga svin nu göra för att kyla av sig, och såsom de även redan gjorde det i dessa avlägsna århundraden (vilket är ett bevis på att civilisationens ljus redan då började att gry, ehuru svagt) — utan under de kalla, skarpa vinterdagarna. Dess hud var så mjuk och glatt, och dess hudfärg så klar, att prinsen beslöt att pröva de renande egenskaperna hos det samma vatten, varav hans vän begagnade sig. Han gjorde försöket. Under den svarta dyn bubblade Baths varma källor. Han tvättade sig och blev botad. Han skyndade till sin fars hov och bragte honom sin bästa hälsning, vände därefter skyndsamt tillbaka och anlade denna stad och dess berömda bad.

»Han sökte efter svinet med deras forna vänskaps hela värme, men ack, vattnet hade blivit dess död! Det hade oförsiktigt tagit ett bad av för hög temperatur, och naturforskaren fanns icke mera. Hans efterföljare var Plinius, som likaledes föll ett offer för sin törst efter kunskap.

»Så lydde sagan. Hör nu den äkta.

»För många hundra år sedan härskade den berömde och vittbekante Lud Hudibras som kung över Britannien. Han var en mäktig monark. Jorden darrade, då han gick, ty han var så grov och satt. Hans folk solade sig i hans anletes ljus — det var så rött och glödande. Han var i sanning i varenda tum en kung.

»Denne gode kung hade en drottning, som aderton år förut hade fått en son, som hade blivit kallad Bladud. Han sattes i en förberedningsskola i sin fars stater, till dess han var tio år, varefter han under ett pålitligt sändebuds uppsikt skickades till en avgångsskola i Atén, där han stannade i åtta långa år, efter vilken tids förlopp hans far, kungen, skickade sin överste kammarherre dit för att betala räkningen och föra honom hem, vilket denne också gjorde och blev vid återkomsten mottagen med jubelrop och genast pensionerad.

»Då kung Lud såg sin son prinsen och märkte vilken vacker ung man han hade blivit, insåg han strax huru präktigt det skulle vara att få honom gift utan uppskov, på det att hans barn måtte bliva medlet till fortplantandet av Luds lysande ätt ända till världens senaste tider. Till den ändan avsände han en särskild beskickning, bestående av höga adelsmän, vilka egentligen icke hade något att göra och behövde en inbringande anställning, till en grannkung och begärde hans vackra dotter till äkta åt sin son, varjämte han tillika förklarade, att han innerligt gärna ville leva i det bästa förstånd med sin broder och vän; men om de icke kunde komma överens i fråga om uppgörandet av detta giftermål, skulle han se sig försatt i den obehagliga nödvändigheten att anfalla hans konungarike och utstinga hans ögon. Härpå svarade den andra kungen, som var den svagaste av de två, att han var sin vän och broder högligen [ 410-411 ]förbunden för all hans godhet och storsinthet, och att hans dotter var alldeles färdig att gifta sig, när helst prins Bladud ville komma och hämta henne.

»Detta svar nådde icke väl Britannien, förrän hela folket blev hänryckt av glädje. Överallt hördes endast ljuden av gästabud och festligheter, med undantag av klangen av de penningar, som folket inbetalte till den kungliga skattmästaren till betäckande av omkostnaderna för denna lyckliga ceremoni.

»Under dessa glädjefester fanns det en person som icke drack, då de pärlande vinerna iskänktes, och som icke dansade, då musikanterna spelade. Denne var ingen annan än prins Bladud själv, för vars ära och framgång ett helt folk i detta ögonblick lika mycket ansträngde sina strupar och sina penningpungar. Saken var nämligen den, att prinsen, som hade glömt utrikesministerns obestridliga rätt att förälska sig på hans vägnar, hade, trots varje politiskt och diplomatiskt prejudikat, förälskat sig på egna vägnar och i hemlighet förlovat sig med en ädel Atenares sköna dotter

»Det är ett gammalt prerogativ för kungar att styra allt utom sina egna lidelser. Kung Lud råkade i ett förfärlig raseri, kastade sin krona upp mot taket och fångade den igen — ty i den tiden behöllo kungarne sina kronor på sina huvuden och gömde dem icke i Towern[1] — stampade i golvet, slog sig för pannan, frågade huru hans eget kött och blod kunde våga att göra uppror mot honom, kallade slutligen på vakten och lät kasta prinsen i fängelse uti ett högt torn, ett behandlingssätt, som kungarne i forna dagar vanligen begagnade mot sina söner, då dessas äktenskapliga böjelser icke gingo i samma riktning som deras egna.

»Då prins Bladud hade varit inspärrad i det höga tornet under större delen av ett år, utan någon annan utsikt för sina lekamliga ögon än en mur, eller för sin andliga syn än ett förlängt fängelse, började han helt naturligt att grubbla över en plan till flykt, som det efter flera månaders förberedelser lyckades honom att verkställa, i det han med mogen överläggning lämnade sin bordskniv i hjärtat på sin fångvaktare, för att den stackars karlen, som hade familj, icke skulle bli ansedd för delaktig i hans rymning och på grund därav straffad av den uppbragte kungen.

»Kungen blev ursinnig över förlusten av sin son; han visste icke vilken han skulle låta umgälla den sorg och förbittring han kände; men slutligen kom han lyckligtvis att tänka på sin överste kammarherre, som hade fört prinsen hem, varpå han strax tog av honom hans pension och på samma gång hans huvud.

»Under tiden vandrade den unge prinsen i en säker förklädnad till fots genom sin fars stater, uppmuntrad och upprätthållen under alla sina vedervärdigheter av ömma minnen av den hulda mö, som hade varit en oskyldig orsak till alla hans svåra prövningar. En dag stannade han i en by för att vila sig, och då han såg glada dansar försiggå på gräsplanen, och glada ansikten ila fram och tillbaka, vågade han fråga en av de närvarande, som stod tätt invid honom, om anledningen till denna munterhet.

»“Känner du inte, o främling, vår allernådigaste konungs sista kungörelse?” var svaret.

»“Kungörelse! Nej. Vilken kungörelse?” frågade prinsen åter; ty han hade följt de föga besökta bivägarna och visste ingenting av vad som hade försiggått på stora landsvägarna, sådana de voro.

»“Jo”, svarade bonden, “det främmande fruntimret, som vår prins ville ha till äkta, har blivit gift med en främmande adelsman i sitt eget land, och det har kungen låtit utropa och tillika påbjudit en stor allmän glädjefest; ty nu ska' prins Bladud naturligtvis komma tillbaka och gifta sig med den dam hans far valde, och som folk påstår skall vara så skön som middagssolen. Skål, sir! Gud bevare konungen!”

»Prinsen ville icke höra mera. Han flydde bort från stället och störtade in i en närbelägen skogs tätaste gömmor. Framåt vandrade han, dag och natt, under den brännande solen och den kalla, bleka månen, genom middagens torra hetta och nattens fuktiga kyla, i morgongryningens grå ljus och aftonens röda glöd. Så föga aktade han tid och föremål, att han, som ville till Atén, gjorde en sådan omväg, att han kom till Bath.

»Den tiden fanns det ingen stad där, varest Bath nu ligger. Där fanns intet spår av mänskliga bostäder eller tecken till mänsklig samlingsort, som kunde bära detta namn; men där voro samma härliga landskap, samma breda sträckning av kullar och dalar, samma vackra, på avstånd framsmygande kanal; samma höga berg, vilka, liksom livets sorger, då de betraktas långt ifrån och till en del fördunklas av morgondimman, förlora sina skrovliga och skarpa kanter och tyckas vara alldeles jämna och glatta. Rörd av om[ 412-413 ]givningarnas blida skönhet, sjönk prinsen ned på gräsmattan och badade sina svullna fötter med sina tårar.

»“Ack”, sade den olycklige Bladud, i det han slog ihop händerna och svårmodigt vände sina ögon mot himmelen, “måtte mina vandringar slutas; måtte dessa välgörande tårar, varmed jag begråter gäckat hopp och försmådd kärlek, få flyta i fred för evigt!”

»Hans bön blev hörd. Det var i de hedniska gudarnes tid, vilka stundom togo folk på ordet med en snabbhet, som stundom var tämligen obehaglig. Jorden öppnade sig för prinsens fötter; han sjönk ned i svalget, som ögonblickligen tillslöt sig över hans huvud för evigt, med undantag av det ställe, där hans varma tårar vällde upp ur jorden och varifrån de ständigt sedan fortfarit att strömma fram.

»Det förtjänar att anmärkas, att ett stort antal äldre herrar och damer, vilka det icke velat lyckas att erhålla makar, och nästan lika många unga, som längta efter att få sådana, ännu i dag årligen infinna sig i Bath och dricka det vatten, varav de hämta så mycken styrka och tröst. Detta är högst smickrande för kraften hos prins Bladuds tårar och bestyrker i hög grad denna sagas trovärdighet.»

Asterisk.svg

Mr Pickwick gäspade flera gånger, då han hade kommit till slutet på detta manuskript, vek det omsorgsfullt tillhopa igen och gömde det åter i skrivtygslådan, varefter han med en min, som förrådde den största trötthet, tog sitt ljus och gick upp för att lägga sig.

Han stannade som vanligt utanför mr Dowlers dörr och knackade på för att säga god natt.

»Ah», sade Dowler, »ni går till sängs? Jag önskar, att jag kunde göra detsamma. Obehagligt väder i afton. Blåsigt, eller hur?»

»Jo mycket», svarade mr Pickwick. »God natt.»

»God natt.»

Mr Pickwick gick in i sitt sovrum, och mr Dowler satte sig åter ned vid kaminen för att uppfylla sitt obetänksamma löfte att sitta uppe och vänta på sin hustru.

Det gives få saker, som äro mera tröttande än att sitta uppe och vänta på någon, i synnerhet när denna någon är borta i sällskap. Man kan icke låta bli att tänka på huru hastigt den tid, som släpar sig så tungt fram för en sjlv, går för denne, och ju mera man tänker därpå, desto mera avtager hoppet om att han snart skall komma. Klockan pickar dessutom så starkt, när man sitter ensam uppe, och man tycker — åtminstone tycka vi det alltid — att man har på sig underkläder av spindelväv. Först är det något, som kittlar ens högra knä, och sedan retar samma känsla ens vänstra. Man har icke väl ömsat ställning förrän det kommer igen i armarna, och när man sträckt och vridit sina lemmar i allehanda underliga fasoner, får man ett plötsligt återfall i näsan, vilken man gnider som om man ville gnida av den, vilket man också otvivelaktigt skulle göra, om man kunde. Även ögonen äro endast till personligt obehag, och veken på det ena ljuset blir halvannan tum lång, medan man putsar det andra. Dessa och åtskilliga andra små nervretande obehag göra det att sitta uppe en längre tid, sedan alla andra gått till sängs, till en allt annat än muntrande förströelse.

Detta var även mr Dowlers åsikt, medan han satt vid kaminen och kände en berättigad förtrytelse mot alla de obarmhärtiga människorna på den där tillställningen, som tvungo honom att sitta uppe och vänta. Icke heller kom han i bättre humör genom att tänka på att han tidigt på aftonen hade fått i sitt huvud, att han hade ont där och att han därför hade stannat hemma. Sedan mr Dowler åtskilliga gånger hade slumrat in och nickat till emot kamingallret och farit tillräckligt hastigt tillbaka för att icke bli brännmärkt i ansiktet, beslöt han att lägga sig litet på sängen i rummet åt gården och tänka — icke sova, naturligtvis.

»Jag sover tungt», sade mr Dowler, i det han kastade sig på sängen. »Jag måste hålla mig vaken. Jag tror nog, att jag kan höra när det knackar. Jo, ganska riktigt. Nu hör jag väktaren. Där går han, ehuru ljudet av hans steg nu blir svagare — litet svagare. Han vänder om hörnet. Ah!» — Då mr Dowler hade kommit till denna punkt, vände även han om det hörn, vid vilket han hade dröjt så länge, och föll i en djup sömn.

Just som klockan slog tre blåstes en bärstol med mrs Dowler inuti och buren av en kort och tjock och en lång och smal bärare, som hela vägen hade haft tillräckligt att göra med att hålla sig själv, för att icke tala om bärstolen, i jämnvikt, in i Crescent; men på detta högt liggande ställe, där blåsten tumlade om, som om han ville riva upp gatstenarna, var hans raseri förfärligt. De voro därför mycket glada att få sätta ned bärstolen och giva två duktiga slag på porten.

[ 414-415 ]De väntade en stund, men ingen kom.

»Kors i Herrans namn!» sade mrs Dowler. »Ni får vara god och bulta ännu en gång.»

»Finns det inte någon klocka, frun?» frågade den korta bäraren.

»Jo, det gör det», tog fackelpojken till orda; »jag har hela tiden stått och ringt på den.»

»Det är bara ett handtag», sade mrs Dowler; »strängen är sönder.»

Den korta bultade åter flera gånger, utan att det gjorde den ringaste verkan; den långa, som började att bli särdeles otålig, avlöste honom nu och fortfor att slå dubbla slag, likt en ursinnig postkarl.

Omsider började mr Winkle att drömma, att han befann sig i en klubb, där medlemmarna voro mycket bullersamma, så att ordföranden måste hamra duktigt i bordet för att få dem att iakttaga ordning; sedan hade han en dunkel föreställning om en auktionssal, där det icke fanns några köpare, men där auktionisten själv ropade in allting, och slutligen började han tro, att det ändå kunde ligga inom möjlighetens gräns, att det var någon, som bultade på porten. Men för att bli riktigt säker på sin sak, blev han liggande helt lugnt i sängen i tio minuter eller så bortåt, och lyssnade, och då han hade räknat trettiotvå slag kände han sig fullkomligt övertygad och räknade sig det till en stor ära, att han var så lättsövd.

»Rap rap — rap rap — rap rap — ra ra ra ra rap!» lät portklappen.

Mr Winkle sprang ur sängen och kunde rakt icke begripa, vad som stod på, tog i en hast på sig strumpor och tofflor, svepte sin nattrock omkring sig, tände ett ljus vid nattlampan och ilade ned för trapporna.

»Nu kommer det äntligen någon», sade den korta bäraren.

»Vem är det!» ropade mr Winkle, i det han drog ifrån bommen.

»Se så, stå inte där och gör frågor, trindskalle!» svarade den långe helt förtrytsamt, tagande för avgjort att den frågande var en betjänt; »öppna bara!»

»Se så, knalla på bara, murmeldjur!» tillade den andra uppmuntrande.

Mr Winkle, som ännu sov invärtes, lydde mekaniskt befallningen, öppnade porten en smula och tittade ut. Det första han såg, var springpojkens fackla. Överraskad av en plötslig fruktan för att det var eldsvåda i huset, slog han hastigt upp porten på vid gavel och stirrade, medan han höll ljuset upp över sitt huvud, ivrigt framför sig, icke fullt säker på huruvida det, som han såg framför sig, var en bärstol eller en brandspruta. I samma ögonblick kom en häftig väderil; ljuset blåstes ut, mr Winkle kände sig oemotståndligt skjuten ned på trappan, och porten slog igen med ett högljutt dån.

»Så där ja, unge man, det där gjorde ni bra ifrån er!» sade den korta bäraren.

Då mr Winkle fick sikte på ett fruntimmersansikte vid fönstret i bärstolen, vände han sig hastigt om, arbetade av alla krafter med portklappen och ropade som en galning åt bärarna, att de åter skulle föra bort bärstolen.

»Bär bort den, bär bort den!» ropade mr Winkle. »Det kommer någon ur ett annat hus; låt mig slippa in i bärstolen. Göm mig; gör med mig vad ni vill.»

Under hela denna tid skälvde han av köld, och varje gång han lyfte upp sin hand till portklappen, tog vinden på det obehagligaste sätt uti hans nattrock.

»Nu kommer det folk nedåt Crescent. Det är fruntimmer med; hölj någonting över mig; ställ er framför mig!» skrek mr Winkle. Men bärarna voro alltför mycket utmattade av att skratta för att kunna lämna honom den ringaste hjälp, och damerna kommo i varje ögonblick närmare och närmare.

Mr Winkle slog det sista hopplösa slaget. Damerna voro endast på några få stegs avstånd. Han kastade det släckta ljuset, som han hela tiden hade hållit över sitt huvud, ifrån sig och sprang direkt in i bärstolen till mrs Dowler.

Nu hade mrs Craddock äntligen hört bultningen och rösterna, och sedan hon dröjt så pass länge som hon behövde för att sätta något hyggligare på sitt huvud än nattmössan, sprang hon ut i salen åt gatan, för att se om det var den rätta personen, och öppnade fönstret just som mr Winkle störtade in i bärstolen. Hon hade icke väl fått se vad som tilldrog sig där nedanför innan hon uppgav ett högt jämmerskri och besvor mr Dowler att genast stiga upp och skynda ned, emedan hans fru stod i begrepp att rymma bort med en annan herre.

Vid dessa ord for mr Dowler upp ur sängen som en kautschucksboll och rusade ut i salen, där han kom fram till det ena fönstret just som mr Pickwick öppnade det [ 416-417 ]andra, och det första föremål, som mötte bådas blickar, var mr Winkle, som kastade sig in i bärstolen.

»Väktare!» ropade Dowler ursinnigt — »hejda honom! — håll honom! — håll honom fast! — stäng in honom, tills jag kommer! — Jag ska skära halsen av honom — ge mig en kniv! — från det ena örat till det andra, mrs Craddock! Det ska jag!» Och slitande sig lös från den skrikande värdinnan, grep den förbittrade äkta mannen en liten fruktkniv och skyndade ut på gatan.

Men mr Winkle avbidade honom icke. Han hörde icke väl den tappre Dowlers förfärliga hotelse, förrän han sprang lika hastigt ut ur bärstolen som han hade sprungit in i den, kastade av sig tofflorna på gatan, tog till benen och sprang runt omkring Crescent, häftigt förföljd av Dowler och väktaren. Han var den främste; porten stod öppen, då han andra gången kom där förbi; han sprang in, slog den i lås mitt för Dowlers näsa, skyndade upp till sitt sovrum, läste dörren, sköt en tvättkommod, en byrå och ett bord framför den och packade ihop några få klädespersedlar för att vara i ordning att fly vid första morgongryningen.

Dowler kom upp till yttersidan av dörren, ropade genom nyckelhålet, att det var hans fasta beslut att den följande dagen skära halsen av mr Winkle, och efter en stor förbistring av röster i salen, bland vilka mr Pickwicks tydligt kunde höras anstränga sig för att stifta fred, begåvo sig husets invånare till sina olika sovrum, och allt blev åter tyst och stilla.

Det är inte osannolikt, att läsaren skall fråga, var mr Weller under hela denna tid uppehöll sig. Detta skola vi omtala i nästa kapitel.

  1. I Towern förvaras de engelska regalierna.