Pickwick-klubben/Kapitel 35
| ← TRETTIOFJÄRDE KAPITLET. |
|
TRETTIOSJÄTTE KAPITLET. → |
TRETTIOFEMTE KAPITLET
I VILKET MR PICKWICK FINNER, ATT HAN GÖR BÄST UTI ATT RESA TILL BATH OCH FÖLJAKTLIGEN ÄVEN GÖR DET
»Men, min bäste sir», sade den lille Perker, då han dagen
efter processen befann sig i mr Pickwicks rum, »det måtte
väl aldrig vara ert allvar nu, sedan er vrede lagt sig, att
ni inte vill betala omkostnaderna och skadeståndet?»
»Inte en penny!» sade mr Pickwick i bestämd ton — »inte en penny. Nej, Perker, mina vänner här ha försökt övertala mig till att avstå från detta beslut, men förgäves. Jag skall sysselsätta mig som vanligt till dess det står i motpartens makt att förskaffa sig ett bysättningsutslag emot mig, och om de äro nog låga att begagna sig därav och låta häkta mig skall jag veta att finna mig däruti med fullkomlig sinnesro och belåtenhet. När kunna de få ett sådant utslag?»
»De kunna få en arresteringsorder på er, min bäste sir, för beloppet av skadeståndet och kostnaderna, nästa rättstermin», svarade Perker; »precis två månader härefter, min bäste sir.»
»Det är bra», sade mr Pickwick. »Låt mig nu till dess, min käre vän, slippa att höra något vidare om saken. Och nu», fortfor mr Pickwick, i det han såg sig omkring på sina vänner med ett godmodigt leende och en glans i ögat, vilken inga glasögon kunde fördunkla eller dölja, »nu är den enda frågan den: vart skola vi resa?»
Mr Tupman och mr Snodgrass voro alltför mycket rörda över sin väns hjältemod för att kunna giva något svar. Mr Winkle hade ännu icke tillräckligt övervunnit hågkomsten av sin under målet avgivna förklaring för att kunna komma fram med någon anmärkning, och mr Pickwick gjorde därför förgäves ett uppehåll.
»Nåväl», sade denne gentleman, »om ni överlämnar åt mig att föreslå vår bestämmelseort, så säger jag Bath. Jag tror inte, att någon av oss varit där förr.»
Förslaget blev enhälligt antaget, och Sam skickades genast till »White Horse Cellar» för att beställa fem platser i diligensen, som skulle avgå den följande morgonen klockan halv åtta.
Den följande morgonen var högst ogynnsam för en resa; vädret var fuktigt och dimmigt. Hästarne för de diligenser, som skulle gå ut och hade kommit genom City, rykte och ångade till den grad, att de passagerare, som sutto utanpå, voro alldeles osynliga. Tidningskolportörerna dröpo av vatten och luktade unket; vattnet rann av apelsinförsäljarnas hattar, då de stucko in huvudet genom vagnsfönstren, och förskaffade dem, som sutto där innanför, ett vederkvickande duschbad. Judarna med de femtiobladiga pennknivarna fällde ihop dessa i förtvivlan, och de, som hade plånböcker till salu, måste stoppa sin vara i fickan. Urkedjor och stekgafflar såldes till underpris och pennfodral och svampar voro omöjligt att få sälja.
Överlämnande åt Sam Weller att rädda respackningen från de sju eller åtta bärare, som likt glupande ulvar hade kastat sig över den i samma ögonblick som vagnen höll, och seende att de hade kommit ungefär tjugu minuter för tidigt, sökte mr Pickwick skydd i väntsalen — den sista tillflyktsorten för mänsklig förstämning.
Ett av salens bås var vid tillfället upptaget av en man av omkring fyrtiofem års ålder med stränga ögon, ett skalligt och glänsande huvud med tjockt, svart hår vid tinningarna och baktill samt stora, svarta polissonger. Han var klädd i en brun rock, som var hopknäppt ända upp till hakan, och på bänken bredvid honom lågo en stor resmössa av sälskinn, en överrock och en kappa. Då mr Pickwick trädde in, såg han upp från sin frukost med en barsk och befallande min, som var mycket majestätisk, och sedan han av hjärtans lust betraktat denne gentleman och hans följeslagare, började han att gnola på en melodi, som tycktes säga, att han hyste misstanke om att någon ville draga honom vid näsan, men att detta icke skulle lyckas.
»Kypare!» sade herrn med polissongerna.
»Sir!» svarade en karl med ett smutsigt ansikte och en dito handduk, i det han dök fram ur den ovan nämnda hålan.
»Mera rostat bröd!»
»Ja, sir.»
Herrn med polissongerna gnolade en melodi på samma sätt som förut och närmade sig, medan kyparen gick efter det rostade brödet, kaminen, där han tog rockskörten under armarna, såg på sina stövlar och grubblade.
»Jag skulle gärna vilja veta var den här diligensen tar in i Bath», sade mr Pickwick milt till mr Winkle.
»Hm! — vasa? — vad var det?» sade den främmande herrn.
»Jag sade något till min vän», svarade mr Pickwick, som alltid var färdig att inlåta sig i ett samtal. »Jag önskade veta var den här diligensen tar in i Bath. Kanske att ni kan säga mig det?»
»Ämnar ni er till Bath?» frågade den främmande herrn.
»Ja, det gör jag», svarade mr Pickwick.
»Och de andra herrarna också?»
»Ja, de ämna sig också dit», sade mr Pickwick.
»Ni fara inte inuti diligensen — jag vill vara fördömd om ni fara inuti», sade främlingen.
»Inte alla», sade mr Pickwick.
»Nej, inte alla», sade främlingen med eftertryck. »Jag har tagit två platser. Om man vill försöka att pressa ihop sex personer i en sådan där helvetes låda, som inte rymmer mer än fyra, så tar jag en postschäs och stämmer vederbörande. Jag tillåter det inte.»
»Min bäste sir», sade mr Pickwick, »tillåt mig anmärka, att ni alls inte har något skäl att vara så häftig. Jag har endast tagit två platser inuti.»
»Det gläder mig att höra», sade den barske herrn. »Jag tar mina ord tillbaka. Jag ber om ursäkt. Där är mitt kort. Tillåt mig göra er bekantskap.»
»Med största nöje, sir», svarade mr Pickwick. »Vi komma att bli reskamrater, och jag hoppas, att vi ömsesidigt skola finna behag i varandras sällskap.»
»Det hoppas jag med», sade den barske herrn; »jag är övertygad därom. Jag tycker rätt bra om edra ansikten, de behaga mig. Mina herrar, edra händer och namn! Lär att känna mig!»
På detta nådiga tilltal följde naturligtvis ett utbyte av vänliga hälsningar, och den barske herrn skred omedelbart därefter till att i samma korta, avbrutna satser underrätta vännerna om att hans namn var Dowler, att han reste till Bath för sitt nöjes skull, att han förr hade tjänat i armén, att han nu levde på sina räntor, och att den person, åt vilken andra platsen var beställd, var en icke mindre upphöjd person än hans fru gemål, mrs Dowler.
»Hon är en vacker kvinna», sade mr Dowler. »Jag är stolt över henne. Jag har skäl till det.»
»Jag hoppas få det nöjet att själv döma därom», sade mr Pickwick med ett leende.
»Det ska ni», svarade Dowler. »Hon ska göra er bekantskap. Hon ska högakta er. Jag friade till henne genom ett raskt löfte. Det gick så till: jag såg henne, älskade henne, friade; hon gav mig korgen. — “Ni älskar en annan?” — “Skona min blygsamhet!” — “Känner jag honom?” — “Ja.” — “Det är bra; om han stannar här, flår jag honom.”»
»Gud bevare mig! utbrast mr Pickwick ovillkorligt.
»Flådde ni verkligen den där herrn?» frågade mr Winkle med ett mycket blekt ansikte.
»Jag skrev en biljett till honom. Sade att det var en mycket obehaglig sak. Och det var det.»
»Ja visst», inföll mr Winkle.
»Jag sade, att jag hade givit mitt ord som gentleman att jag skulle flå honom. Min ära stod i pant. Jag hade intet val. Som officer i Hans Majestäts tjänst var jag förpliktad därtill. Jag beklagade nödvändigheten, men det måste ske. Han lät övertyga sig. Han insåg att tjänstens regler voro befallande. Han flydde. Jag gifte mig med henne. Där kommer diligensen. Det där är hennes huvud.»
I det mr Dowler tystnade, pekade han på en diligens, som nyss hade kört fram och genom vars öppna fönster ett rätt vackert ansikte i en ljusblå hatt såg ut bland mängden på gatan, högst sannolikt efter den barske herrn själv. Mr Dowler betalte sin räkning och skyndade ut med sin resmössa, kappa och överrock, och mr Pickwick och hans vänner följde efter, för att försäkra sig om sina platser.
Under vägen inträffade ingenting, som förtjänar att särskilt omnämnas. Mr Dowler berättade en mängd anekdoter, vilka alla vände sig omkring hans personliga manhaftighet och ursinniga mod, och åberopade sig på mrs Dowlers intyg till bestyrkande därav, varpå mrs Dowler oföränderligen i form av ett tillägg anförde någon märklig tilldragelse eller omständighet, som mr Dowler hade glömt eller möjligen av blygsamhet uteslutit. Mr Pickwick och mr Winkle hörde på med stor beundran och samtalade under mellantiden med mrs Dowler, som var en mycket behaglig och intagande dam.
Utsides-passagerarna gjorde vad utsides-passagerare alltid göra. De voro mycket upprymda och språksamma vid början av varje håll, mycket förstämda och sömniga vid halva hållet, och åter mycket glada och vakna fram emot slutet därav. Där var en ung herre i en kautschuks-kappa, som rökte cigarr hela dagen i ända, och där var en annan ung herre i en parodi på en överrock, som tände en hel hop, men tydligen kände sig illa till mods efter det andra draget och kastade bort dem, när han trodde att ingen såg det. Där satt en tredje ung man på kuskbocken, som gärna ville förstå sig på kreatur, och där satt en äldre herre bakpå, som kände till lanthushållningen. Och klockan sju e. m. begåvo sig mr Pickwick och hans vänner och mr Dowler och hans hustru till sina rum i hotellet Vita Hjorten mitt emot den stora brunnssalongen i Bath.
Frukosten hade knappast blivit borttagen den följande morgonen, innan en kypare kom och lämnade mr Dowlers kort med en anhållan från denne, att få presentera en vän. Mr Dowler följde strax efter kortets avlämnande, förande vännen med sig i släptåg.
Vännen var en intagande ung man om icke stort mer än femtio år, klädd i en mycket ljusblå frack med blänkande knappar, svarta byxor och det möjligaste tunna par lackerade stövlar. En i guld infattad lorgnett hängde kring hans hals i ett kort, brett, svart band; hans vänstra hand omslöt lätt en snusdosa; otaliga ringar glänste på hans fingrar, och en stor, i guld infattad diamant-bröstnål tindrade i hans krås. Han hade ett guldur och en guldurkedja med stora guldberlocker, och han bar en smidig ebenholz-käpp med en tung guldknapp. Hans linne var det vitaste, finaste och styvaste man kunde tänka sig, liksom hans peruk var den blankaste, svartaste och knollrigaste. Hans snus var prinsblandning, och hans parfym bouquet du roi. Hans ansikte var sammandraget till ett evigt leende, och hans tänder voro i en så fullkomlig ordning, att det var svårt att på kort avstånd skilja de naturliga från de konstgjorda.
»Mr Pickwick», sade mr Dowler, »min vän Angelo Cyrus Bantam, esquire, ceremonimästare[1] — Bantam, mr Pickwick.
»Välkommen till Ba-ath, sir. — Detta är sannerligen en ackvisition. Innerligt välkommen till Ba-ath, sir. Det är länge — mycket längesedan, mr Pickwick, som ni begagnade vattnet här. Det tycks nästan vara ett århundrade sedan, mr Pickwick, Re-markabelt!»
Dessa voro de ord, varmed Angelo Cyrus Bantam, esq., ceremonimästare, fattade mr Pickwicks hand, som han behöll inne i sin, i det han drog upp axlarna under en oavbruten rad av bugningar, som om han icke kunde besluta sig för att åter släppa den.
»Det är onekligen mycket länge sedan jag begagnade vattnet här», svarade mr Pickwick; »ty så vitt jag vet, har jag aldrig förr varit här.»
»Aldrig varit i Ba-ath, mr Pickwick!» utbrast ceremonimästaren och släppte förvånad hans hand. »Aldrig i Ba-ath! He, he! Ni är en skalk, mr Pickwick. Inte illa, inte illa. Bra, bra. He, he, he! Re-markabelt!»
»Till min skam måste jag tillstå, att jag talar fullkomligt allvarsamt; jag har verkligen aldrig förr varit här.», svarade mr Pickwick.
»Ah, jag förstår er», utbrast ceremonimästaren och såg ytterst förnöjd ut; »ja, ja — bra, bra — allt bättre och bättre. Ni är den herrn vi hört talas om. Ja, vi känna er, mr Pickwick; vi känna er.»
»Berättelserna om processen i de här fördömda tidningarna», tänkte mr Pickwick. »Man har hört allt om mig.»
»Ni är den där herrn från Clapham Green», tog mr Bantam åter till orda, »som förlorade bruket av sina lemmar, därför att han genom oförsiktighet förkylde sig efter sitt portvin — som inte kunde flyttas i anledning av häftiga smärtor och som lät vattnet från Kungsbrunnen, buteljerat till en värmegrad av hundratre grader, föras med en forvagn till sin sängkammare i staden, där han badade, nös och kom sig samma dag. Högst re-markabelt!»
Mr Pickwick tackade för den artighet, som denna förmodan innebar, men ägde icke desto mindre nog självförsakelse att frånsäga sig den och begagnade ett ögonblicks tystnad å ceremonimästarens sida till att utbedja sig tillåtelse att få presentera sina vänner, mr Tupman, mr Winkle och mr Snodgrass, en presentation, som naturligtvis överväldigade ceremonimästaren med förtjusning och ära.
»Det är balafton i afton», sade ceremonimästaren och grep åter mr Pickwicks hand, i det han reste sig upp för att gå. »Balaftnarna i Ba-ath äro ögonblick stulna från paradiset, gjorda förtrollande genom musik, skönhet, elegans, moder, etikett och — och framför allt genom frånvaro av borgarfolk, som alls inte passa för paradiset, och som varannan vecka ha en samling på rådhuset, som minst sagt är re-markabel. Farväl, farväl!» och sedan han hela vägen utför trappan försäkrat, att han kände sig högligen smickrad, steg Angelo Cyrus Bantam, esq., ceremonimästare, upp i en mycket elegant kabriolett, som höll utanför dörren, och rullade bort.
Sam sändes att köpa biljetter till aftonens assemblé. Han satte sin hatt mycket lätt och graciöst på huvudet och vandrade med händerna i västfickorna, mycket betänksamt till Queen Square, i det han under vägen visslade dagens mest omtyckta melodier, så som de med alldeles nya tempi blivit arrangerade för det ädla instrumentet positivet. Då han hade kommit till det nummer vid Queen Square, som hade blivit uppgivet för honom, upphörde han med visslingen och hamrade muntert på porten, som strax öppnades av en pudrad betjänt i ett lysande livré och med en symmetrisk väst.
»Är det här mr Bantam bor, gamla kamrat?» frågade Sam Weller, utan att på minsta sätt fälla modet vid åsynen av den strålande glans, som uppenbarade sig för hans ögon i form av den pudrade betjänten i det lysande livréet.
»Varför det, unge man?» lät den pudrade betjäntens stolta fråga.
»Jo, ty om han bor här, så ska ni gå in till honom med det här kortet och säga, att mr Weller väntar här utanför, vasa, Sexfot?» sade Sam. Och med dessa ord gick han helt lugnt in i förstugan och slog sig ned där.
Den pudrade betjänten smällde mycket hårt igen porten och blängde mycket stolt; men både smällen och blängningen voro alldeles förspillda på Sam, som betraktade en mahognyställning för paraplyer med varje yttre tecken till kritiskt bifall.
Herrns mottagande av kortet hade tydligen gjort ett för Sam gynnsamt intryck på den pudrade betjänten; ty då han kom tillbaka sedan han lämnat det, log han och sade, att svaret snart skulle vara färdigt.
»Det är bra», svarade Sam. »Säg den gamla herrn, att han inte behöver anstränga sig för. mycket. Det brådskar inte, Sexfot. Jag har ätit min middag.»
»Ni äter tidigt, sir», sade den pudrade betjänten.
»Jag finner, att supén smakar mig bättre, när jag gör det», svarade Sam.
»Har ni varit länge i Bath, sir?» frågade den pudrade betjänten. »Jag har inte haft det nöjet att höra talas om er förr.»
»Nej, jag har ännu inte väckt något överraskande uppseende här», svarade Sam; »ty jag och de andra fina herrarne kommo först i går afton.»
»Fint ställe, sir!» sade den pudrade betjänten.
»Tycks så», anmärkte Sam.
»Angenämt sällskap, sir; betjäntklassen mycket hygglig, sir.»
»Ja visst», svarade Sam. »Umgängsamma, rättframma kamrater, utan något slags krusande eller krumbuktande.»
Här satte en skarp ringning på klockan den pudrade betjänten i den förnedrande nödvändigheten att med en ödmjuk min skynda in i mr Bantams »arbetsrum». I förbigående sagt, känna vi knappast någon enda karl, som aldrig varken skriver eller läser, som icke har något litet rum, som han kallar sitt arbetsrum.
»Här är svaret, sir», sade den pudrade betjänten. »Jag fruktar, att ni kommer att finna det något stort och obekvämt att bära.»
»Inte ett ord om den saken!» sade Sam, i det han mottog ett brev, varuti låg ett litet paket. »Det kunde ju ändå hända, att den utmattade naturn ser sig i stånd att överleva det.»
»Det var mig en högst besynnerlig man!» sade den pudrade betjänten, i det han såg efter mr Weller med en min, som tydligt visade, att han icke kunde bli rätt klok på honom.
Sam sade icke ett ord. Han blinkade, skakade på huvudet, log och blinkade igen och vandrade muntert sin väg med ett uttryck i sitt ansikte, som tycktes giva tillkänna, att han hade mycket roligt åt ett eller annat.
Precis tjugu minuter före åtta steg ceremonimästaren Angelo Cyrus Bantam, esq., denna afton ut ur sin vagn utanför porten till assemblé-byggnaden, med samma peruk, samma tänder, samma lorgnett, samma klocka, samma berlocker, samma ringar, samma bröstnål och samma käpp. De enda synliga förändringarna i hans yttre bestodo uti att han bar en ännu mera ljusblå frack med sidenfoder, svarta knäbyxor, svarta silkesstrumpor, dansskor och vit väst och var, om möjligt, en »soupçon» mera parfymerad.
Som Bath var fullt, strömmade människor och sex pence för te till i stora massor. I balsalen, den långa spelsalen, den åttkantiga spelsalen, i trapporna och förstugorna var sorlet av många röster och ljudet av många fötter rent av bedövande. Sidenklänningar rasslade, plymer svajade, ljus lyste och juveler glimmade. Strålande ögon, som lyste av glad förväntan, glimmade på alla håll, och vart man såg, gled någon härlig gestalt graciöst fram genom trängseln och hade icke väl försvunnit, förrän den avlöstes av en annan lika intagande och förtrollande.
I terummet och omkring spelbordet hade ett stort antal besynnerliga, gamla damer och utlevade gamla herrar samlat sig, vilka avhandlade dagens skvaller och skandaler med synbar iver och smak, som tillräckligt vittnade om det innerliga nöje de funno i denna sysselsättning. Bland dessa grupper sågos tre eller fyra giftermålsanstiftande mammor, som tycktes vara helt och hållet upptagna av det samtal, varuti de deltogo, men likväl icke underläto att allt emellanåt kasta oroliga sidoblickar bort till sina döttrar, vilka, ihågkommande den moderliga förmaningen att begagna tiden så väl som möjligt, redan hade börjat ett inledande koketteri med att förlägga långschalar, draga på sig handskar, sätta ifrån sig koppar etc. — skenbara obetydligheter, men som av övade konstnärinnor i facket kunna användas med en förvånande fördel.
Invid dörrarna och i avlägsna vrår stodo åtskilliga klungor av enfaldiga unga män och hängde, ådagaläggande varje slags narraktighet och stupiditet, roande alla människor i deras närhet med sin enfald och sin inbilskhet och i sina egna tankar anseende sig vara föremål för allmän beundran — en vis och kärleksfull inrättning, varemot ingen god människa kan vilja opponera sig.
Slutligen sutto där på några av de eftersta bänkarna, där de redan hade tagit plats för aftonen, diverse ogifta damer, som hade kommit över den stora vändpunkten i livet, och som, då de icke dansade, emedan de icke kunde få några kavaljerer, och icke spelade kort, för att icke bli ansedda för ohjälpligt förlorade för äkta ståndet, befunno sig i den avundsvärda ställningen att kunna förtala envar, utan skada för sig själva. Det var en skådeplats full av munterhet, glans och glitter, av rikt klädda människor, vackra speglar, bonade golv, ljuskronor och vaxljus; — och överallt på denna skådeplats gled den elegant utstyrde ceremonimästaren Angelo Cyrus Bantam, esq., omkring från det ena stället till det andra med stum blidhet, nickade förtroligt åt en grupp, bugade sig vördnadsfullt för en annan och leende förekommande mot alla.
»Stanna i terummet. Tag för edra sex pence. De slå på varmt vatten och kalla det te. Drick det!» sade mr Dowler med ljudlig röst, i det han visade väg för mr Pickwick, som gick i spetsen för det lilla sällskapet, förande mrs Dowler vid armen. Mr Pickwick gick in i terummet, och då mr Bantam här fick ögonen på honom, borrade han sig som en korkskruv genom trängseln och bjöd honom med hänförelse vara välkommen.
»Min bästa sir, jag känner mig högligen hedrad. Ba-ath är lyckligt. Mrs Dowler, ni förskönar salongen. Jag gratulerar er till edra plymer. Re-markabelt!»
»Är det några här?» frågade Dowler misstänksamt.
»Några? Ba-aths grädde. Ser ni den där damen med gaz-turbanen, mr Pickwick?»
»Den tjocka, gamla frun?» frågade mr Pickwick oskyldigt.
»Tyst, min bästa sir! — I Ba-ath är ingen tjock eller gammal. Det är änkenåden lady Snuphanuph.»
»Jaså», sade mr Pickwick.
»Ingen mindre person, det försäkrar jag er», sade ceremonimästaren. »Tyst! kom litet närmare, mr Pickwick. Ser ni den där elegant klädde unge mannen, som kommer hitåt?»
»Han med det långa håret och den märkvärdigt låga pannan?» frågade mr Pickwick.
»Just han. För ögonblicket den rikaste mannen i Ba-ath. Unga lord Metanhed.»
»Å, verkligen?»
»Ja. Om ett ögonblick får ni höra hans röst, mr Pickwick. Han kommer att tilltala mig. Den andra herrn, som följ er med honom, han med den röda undervästen och de svarta mustascherna, är hans förtrognaste vän, den välborne mr Crushton. Hur står det till, mylord?»
»Bra hett, Bantam», sade hans härlighet.
»Ja, det är verkligen mycket varmt, mylord», svarade ceremonimästaren.
»Fördömt varmt!» instämde den välborne mr Crushton.
»Har ni sett hans härlighets postkarriol, Bantam?» frågade den välborne mr Crushton efter en kort tystnad, varunder lord Mutanhed hade sökt att bringa mr Pickwick ur fattningen med sitt stirrande, och mr Crushton övervägt varom hans härlighet bäst kunde tala.
»Nej, min själ och Gud, om jag det gjort!» svarade ceremonimästaren. »En postkarriol! Vilket ypperligt infall! Remarkabelt!»
»Kors!» sade hans härlighet. »Jag tvodde att alla människor hade sett den nya postkavviolen; det är den nättaste, vackvaste, gvatiösaste tingest som någonsin gått på ett par hjul — vödmålad, med en gvå skäck för.»
»Med en riktig brevlåda och alltsammans i komplett stånd», sade den välborne mr Crushton.
»Och ett litet säte framföv med ett jävnskvank åt kusken», tillade hans härlighet. »Jag kövde den hävomdagen övev till Bristol i en vöd frack och två betjäntev till häst en halv mil bakeftev mig. Jag vill vava fördömd, om inte folk spvang ut uv sina hus och hejdade mig föv att få veta om jag vav posten. Yppevligt, yppevligt!»
Åt denna anekdot skrattade hans härlighet mycket hjärtligt, vilket hans åhörare naturligtvis också gjorde; och därpå stack lord Mutanhed sin arm genom den välborne mr Crushtons och avlägsnade sig.
Då dansen hade börjat, de nödiga presentationerna hade ägt rum och alla förberedelser blivit vidtagna, återvände Angelo Bantam till mr Pickwick och förde honom in i spelsalen.
I samma ögonblick som de trädde in i denna hade änkenåden lady Snuphanuph och två andra damer av ett antikt och whistartat utseende samlat sig omkring ett ledigt spelbord och fingo icke väl sikte på mr Pickwick, förrän de växlade blickar med varandra, inseende att han just var den person, som fattades för att göra partiet fullständigt.
»Bästa Bantam», sade änkenåden, lady Snuphanuph inställsamt, »skaffa oss någon överseende person till fjärde man vid det här bordet, så är ni bra snäll.»
Mr Pickwick såg i detta ögonblick händelsevis bort åt ett annat håll, varför hennes nåd nickade med huvudet bort mot honom och drog några uttrycksfulla rynkor i sin panna.
»Min vän mr Pickwick skall, därom är jag övertygad, känna sig särdeles, remarkabelt lycklig däröver», sade ceremonimästaren, åtlydande vinken. »Mr Pickwick, lady Snuphanuph — fru överstinnan Wugsby — miss Bolo.»
Mr Pickwick bugade sig för envar av damerna och drog ett kort, då han såg att det var omöjligt att slippa undan. Mr Pickwick och miss Bolo blevo medspelare mot lady Snuphanuph och överstinnan Wugsby.
Just som trumf slogs upp vid början av den andra givningen skyndade två unga damer in i salen och togo plats på vardera sidan om överstinnan Wugsbys stol, där de väntade tåligt till spelet var slut.
»Nå, Jane», sade överstinnan, vänd till en av de unga damerna, »vad är det?»
»Jag kommer för att fråga mamma, om jag får dansa med unga Crawley», viskade den yngsta och vackraste av de två.
»Å, bevare mig, Jane, hur kan du tänka på någonting sådant?» svarade mamma harmset. »Har du inte tillräckligt ofta hört, att hans far inte har mer än åttahundra om året, som falla bort med hans död? Jag riktigt blygs över dig. Nej, för all del.»
»Mamma», viskade den andra, som var vida äldre än sin syster och mycket sjuk och tillgjord, »lord Mutanhed har blivit presenterad för mig; jag sade, att jag trodde, att jag inte var upptagen, mamma.»
»Du är en söt och förståndig flicka, min älskling», svarade överstinnan och klappade sin dotter på kinden med sin solfjäder, »och alltid att lita på. Han är ofantligt rik, mitt söta barn. Gud välsigne dig!» Med dessa ord kysste överstinnan sin dotter och ordnade sina kort, i det hon varnande rynkade pannan åt den andra.
Den stackars mr Pickwick! han hade aldrig förr spelat med tre durkdrivna kortspelerskor. De voro så förskräckligt skarpa, att de riktigt skrämde honom. Spelade han ut ett oriktigt kort, voro miss Bolos blickar så skarpa som dolkar; dröjde han för att betänka sig på vilket kort som var det rätta, lade sig lady Snuphanuph tillbaka i sin länstol och log med en halvt otålig, halvt medlidsam blick, som om hon ville säga, att hon undrade när han ämnade börja. Och vid slutet av varje spel frågade miss Bolo med en melankolisk uppsyn och en förebrående suck, varför han icke hade svarat i ruter, eller dragit klöver eller tagit över spadern eller lacherat hjärtern eller visat en figur eller spelat ut esset eller inviterat med kungen, eller annat dylikt, på vilka viktiga beskyllningar mr Pickwick var alldeles ur stånd att anföra någonting till sitt urskuldande, eftersom han redan hade glömt hela spelet. Vidare kommo folk och sågo på, vilket gjorde mr Pickwick orolig. Och utom allt detta fördes ett förvirrande samtal i närheten av bordet mellan Angelo Bantam och båda fröknarna Matinster, vilka, då de icke voro uppbjudna och icke heller hade stort hopp om att bliva det, starkt kurtiserade ceremonimästaren i hopp om att då och då få sig en kavaljer. Alla dessa saker i förening med bullret och det störande uti det ständiga kommandet och gåendet gjorde, att mr Pickwick spelade tämligen klent; korten voro honom även emot, och då de slutade tio minuter över elva, reste sig miss Bolo häftigt upprörd från bordet och begav sig direkt hem i en ström av tårar och en bärstol.
Sedan mr Pickwick hade sökt upp sina vänner, vilka alla med en mun försäkrade, att de knappast någonsin hade tillbragt en mera angenäm afton, följde han med dem till Vita Hjorten, där han, sedan han lugnat sina upprörda känslor med någonting varmt, gick till sängs och nästan i samma ögonblick föll i sömn.
- ↑ En sådan finnes vid alla engelska badorter, där han utövar värdskap.