Pickwick-klubben/Kapitel 37
| ← TRETTIOSJÄTTE KAPITLET. |
|
TRETTIOÅTTONDE KAPITLET. → |
TRETTIOSJUNDE KAPITLET
SOM GER EN HEDERLIG FÖRKLARING AV MR WELLERS FRÅNVARO GENOM ATT BESKRIVA EN SOARÉ, VARTILL HAN VAR INBJUDEN OCH VARUTI HAN DELTOG, SAMT BERÄTTAR HURU HAN AV MR PICKWICK ANFÖRTRODDES ETT HEMLIGT ÄRENDE AV EN GRANNLAGA OCH VIKTIG NATUR
»Mr Weller», sade mrs Craddock morgonen före denna
ödesdigra afton, »här är ett brev till er.»
»Det var då eget; jag fruktar att det är något misstag; ty jag kan inte komma ihåg någon gentleman av mina bekanta, som är i stånd att skriva det. Det kan inte vara från gubben», sade Sam, i det han såg på utanskriften, »för han, det vet jag, präntar alltid, efter som han lärt sig skriva efter de stora tabellerna i diligenskontoren. Jag kan rakt inte begripa, var det här brevet kommit ifrån.»
Medan Sam sade detta, gjorde han vad så många människor göra, då de icke veta från vilken ett brev är: han såg på sigillet och så på framsidan och så på baksidan och så på kanterna och så på utanskriften, och tyckte slutligen, såsom det sista medlet, och han kanske lika gärna kunde kasta en blick på det invändiga och på detta sätt söka att komma underfund med hemligheten.
»Det är skrivet på papper med guldkanter», sade Sam i det han öppnade det, »och förseglat med brons-lack och ändan av en dörrnyckel. Nå, låt se!» och med ett mycket allvarligt ansikte läste mr Weller långsamt följande:
Detta låg inuti en annan biljett, som lydde sålunda:
Kuvertet var adresserat helt enkelt till mr Weller, esquire, hos mr Pickwick, och i en parentes i vänstra hörnet stod ordet »Betjäntklockan» såsom en anvisning åt budet.
»Nå, se det var då riktigt lustigt», sade Sam. »Aldrig har jag då förr hört ett kokt fårlår kallas såarreh. Jag undrar just, vad de skulle kalla ett stekt?»
Emellertid begav sig Sam, utan att uppehålla sig med att diskutera denna punkt, genast till mr Pickwick och anhöll om ledighet för denna afton, som gärna beviljades honom. Med denna tillåtelse och portnyckeln i fickan gick Sam ut litet före den utsatta tiden och vandrade i all maklighet till Queen Square, dit han icke väl hade anlänt förrän han hade det nöjet att se mr John Smauker stödja sitt pudrade hår mot en lyktpåle på kort avstånd och röka en cigarr genom ett bernstensmunstycke.
»Hur står det till, mr Weller?» sade John Smauker, i det han graciöst lyfte sin hatt med ena handen och långsamt och nedlåtande vinkade med den andra. »Hur står det till, sir?»
»Åh jo, jag känner mig litet bättre», svarade Sam. »Men hur står det till med er, min hedersvän?»
»Åh, så där, lala», sade mr John Smauker.
»Ack, ni har arbetat för strängt», anmärkte Sam. Jag fruktade just, att ni skulle göra det. Det går inte an, förstår ni; ni får inte ge efter för er obändiga iver.»
»Det är inte så mycket det, mr Weller», svarade mr John Smauker; »det är inte så mycket det, som dåligt vin; jag fruktar att jag tagit för mycket till bästa av den varan.»
»Åh, är det det?» sade Sam. »Det är minsann en ganska svår åkomma.»
»Ja, men frestelsen, ser ni, mr Weller», anmärkte mr John Smauker.
»Ja visste ja», sade Sam.
»Störtad huvudstupa mitt i sällskapslivet, mr Weller», fortfor John Smauker med en suck.
»Åh, förskräckligt! yttrade Sam.
»Det är kanske bäst att vi bege oss av», sade mr Smauker, sedan han hade rådfört sig med ett pinsbacks-ur, som bodde på botten av en djup urficka och som bragtes upp på ytan med tillhjälp av ett svart band med en mässingsnyckel i andra ändan.
»Ja, det är kanske bäst», svarade Sam; »ty annars blir såarrehn för mycket kokt, och det kommer att förstöra den.»
Och därmed började Sam Weller till mr John Smaukers stora fasa att vissla.
»Ursäkta, mr Weller», sade John Smauker, marterad av detta högst opassande ljud, »vill ni inte ta min arm?»
»Tackar så mycket, ni är alltför god, men jag vill inte beröva er den», svarade Sam. »Jag har nu en gång den vanan att gå med händerna i fickorna, om ni inte har någonting däremot.»
I det Sam sade detta, fogade han handlingen till ordet och visslade vida högre än förut.
»Den här vägen», sade hans nya vän, tydligen mycket lättad, då de vände in på en sidogata. »Vi skola snart vara framme.»
»Verkligen?» sade Sam, som inte tycktes bli det ringaste upprörd av meddelandet om att han befann sig så nära den utvalda betjäntsamlingen i Bath.
»Ja», sade mr Jahn Smauker. »Bli inte orolig, mr Weller.»
»Åh, nej», sade Sam.
»Ni kommer att få se åtskilliga vackra uniformer, mr Weller», fortfor mr John Smauker, »och kanske kommer ni att finna några av de där herrarna litet stela i början; men de ge nog snart med sig.»
»Det är bra hyggligt gjort av dem», svarade Sam.
»Och ser ni», fortfor mr John Smauker med en förnäm och beskyddande min, »som ni är främling, skola kanske några av dem vara en smula elaka mot er i början.»
»De måtte väl inte bli allt för grymma?» frågade Sam.
»Nej bevars», svarade mr John Smauker, i det han tog fram sin snusdosa, som hade formen av ett rävhuvud, och tog sig en gentlemansaktig pris. »Det är några gyckelmakare ibland dem, och de komma kanske att skämta en smula; men det ska ni inte bry er om.»
Under tiden hade de kommit till en liten frukthandlarebutik, där mr John Smauker gick in, följd av Sam, som knappast hade kommit bakefter förrän han började att utföra en följd av de värsta grimaser och visa andra tecken till att befinna sig i ett det mest avundsvärda tillstånd av invärtes munterhet.
Då de hade passerat genom butiken och satt sina hattar på trappan i den lilla förstugan bakom den, uppenbarade sig skådeplatsen i sin fulla glans för mr Wellers blick.
Mitt i rummet voro två bord, betäckta med tre eller fyra servetter av olika ålder och tvättningsdatum, ställda bredvid varandra på ett sådant sätt att de, så mycket som sakens omständigheter det tilläto, sågo ut som ett. På dem lågo knivar och gafflar för sex eller åtta personer. Några av knivskaften och gafflarna voro gröna, några röda, och några få gula, och som alla gafflarna voro svarta, var denna färgblandning i hög grad påfallande. Tallrikar åt ett motsvarande antal gäster värmdes bakom kamingallret, och framför detta värmde sig gästerna själva, av vilka den förste och förnämste tycktes vara en fetlagd herre i en ljusröd frack med långa skört, skarlakansröda benkläder och en trekantig hatt, som stod med ryggen åt kaminen och tydligen nyss hade kommit in; ty utom att han hade behållit hatten på huvudet, höll han även i sin hand en lång käpp av det slag, som herrar av hans yrke i allmänhet hålla i en liggande ställning över vagnstak.
»Smauker, min vän — vacker tass!» sade herrn med den trekantiga hatten.
Mr Smauker stack den yttersta leden av lillfingret på sin högra hand in i den oftanämnde herrns med den trekantiga hatten och sade, att han var förtjust över att se honom se så frisk ut.
»Ja, man påstår, att jag ser helt blomstrande ut», sade mannen med den trekantiga hatten, »och det är verkligen högst eget. Jag har nu följt vår gamla galanta omkring i sta'n två timmar om dagen under de sista två veckorna, och ifall inte ett ständigt betraktande av det sätt, varpå hon häktar ihop sin avskyvärda, lavendelfärgade gamla kjol baktill är nog till att nedsätta en människas lynne för livstiden, så må man dra av mig ett kvartals lön.»
»Mina herrar, min vän mr Weller!»
»Det gör mig ont att jag håller värmen ifrån er, Weller», sade mr Tuckle med en nedlåtande nick. »Ni fryser väl inte, Weller?»
»Visst inte, Fyrfat», svarade Sam. »Man skulle sannerligen vara en bra frusen stackare, om man kunde frysa, när ni står framför en. Ni skulle minsann kunna spara in kol, om man satte er bakom kamingallret i farstun till ett offentligt kontor.»
Som detta svar syntes innehålla en personlig hänsyftning på mr Tuckles skarlakansröda livre, satte denne herre för ett ögonblick på sig en mycket majestätisk min, men utbrast slutligen, i det han småningom flyttade sig från kaminen, i ett tvunget skratt och sade att det inte var så illa.
Vid denna punkt avbröts samtalet av att en herre i brandgul plys infann sig, åtföljd av en annan utvald i karmonsinrött kläde, med stort omfång nere i strumptrakten. Sedan de sist anlände hade hälsats välkomna av de närvarande, framställde mr Tuckle det förslag, att kvällsvarden skulle bäras in, vilket enstämmigt antogs.
Frukthandlaren och hans hustru uppställde nu på bordet ett varmt kokt fårlår med kaprissås, rovor och potatis. Mr Tuckle satte sig som ordförande vid översta ändan av bordet, och mitt emot honom satt herrn i den brandgula plysdräkten. Frukthandlaren drog på sig ett par handskar av vaxduk för att bjuda omkring tallrikarna och ställde sig bakom mr Tuckles stol.
»Harris:» sade mr Tuckle i en befallande ton.
»Sir!» svarade frukthandlaren.
»Har ni tagit på er edra handskar?»
»Ja, sir.»
»Så tag då av locket.»
»Ja, sir.»
Frukthandlaren gjorde med mycken ödmjukhet såsom han hade blivit befalld och räckte vördnadsfullt förskärarekniven åt mr Tuckle, men kom med detsamma att gäspa.
»Vad menar ni med det där, sir?» frågade mr Tuckle med mycken stränghet.
»Jag ber om ursäkt, sir», svarade den bestörte frukthandlaren, »jag gjorde det inte med vilja, sir; jag var mycket länge uppe i natt, sir.»
»Jag ska säga er vad min tanke om er är, Harris», sade mr Tuckle med en särdeles uttrycksfull min och ton; »ni är ett simpelt kräk.»
»Vi anse er för en ouppmärksam slyngel», sade mannen med det brandgula, plyslivréet.
»Och för en lumpen tjuv», tillade han med de gröna knäbyxorna.
»Och för en oförbätterlig skojare», tillade han i karmosinrött.
Den stackars frukthandlaren bugade sig mycket djupt, medan dessa små epiteter blevo honom tillagda, och då de allesammans hade sagt något för att visa sin överlägsenhet, skred mr Tuckle till att skära för fårlåret och utdela det åt sällskapet.
Denna aftonens viktiga förrättning hade knappast börjat förrän dörren slogs upp på vid gavel och ännu en herre i ljusblått livré med blyknappar trädde in.
»Mot reglerna!» sade Tuckle. »För sent, för sent!»
»Nej, nej; jag kunde omöjligen hjälpa det», sade den nyss anlände herrn i blå livréet. »Jag vädjar till sällskapet — ett galant äventyr — ett möte i teatern.»
»Ah, verkligen?» sade mannen i det brandgula plyslivreet.
»Ja, verkligen, på min ära», sade mannen i blått. »Jag hade lovat att hämta vår yngsta dotter, och hon är en så ovanligt söt unge, att jag sannerligen inte hade hjärta att svika henne. Utan att vilja förnärma det närvarande sällskapet, sir, men en kjol, sir — en kjol, sir, går framför allt annat.»
»Jag börjar att misstänka, att det inte är riktigt helt därvidlag», sade Tuckle, i det den sist anlända slog sig ned vid Sams sida. »Jag har en eller ett par gånger märkt, att hon stöder sig bra tungt på er axel, när hon stiger ur eller i vagnen.
»Nej, nej, Tuckle, så där får ni inte säga», sade mannen i blått. »Det är inte rätt av er. Jag torde möjligen ha sagt till en eller par vänner, att hon är en gudomlig varelse och har avslagit ett eller två anbud utan någon synbar anledning, men — nej, nej, det går sannerligen icke an, Tuckle — och det till på köpet i främmandes närvaro — det är inte rätt — ni borde verkligen inte göra det. Grannlagenhet, min bäste vän, grannlagenhet!» Och mannen i blått jämkade på sin halsduk, drog ned sina frackärmar och nickade och rynkade pannan, som om det funnes mera där bakom, som han kunde säga om han ville, men som hedern bjöd honom att förtiga.
Mannen i blått, som var en ljushårig, styvnackad och på samma gång särdeles ogenerad personlighet med en sprättaktig hållning och en oförskämd uppsyn, hade alltifrån början ådragit sig mr Wellers synnerliga uppmärksamhet; men då han började att yttra sig på detta sätt, fick Sam en ännu större lust att göra hans bekantskap, varför han genast inlät sig i samtal med honom med sin vanliga, karaktäristiska otvungenhet.
»Er skål, sir!» sade Sam. »Jag tycker om ert tal; det låter så trevligt.»
Vid dessa ord log mannen i blått, som om de voro en artighet, varvid han länge varit van, men såg tillika bifallande på Sam och sade, att han hoppades att bli närmare bekant med honom, ty han tycktes, utan smicker sagt, vara en trevlig kurre — alldeles en person efter hans eget sinne.
»Ni är allt för god, sir», sade Sam. »En sådan lycklig ost ni är!»
»Har ni också något tocke där litet äventyr för händer, sir?» frågade den lycklige gentlemannen i blått, i det han tog upp en tandpetare ur sin västficka.
»Nej, inte just precis», sade Sam. »Det finns inga döttrar där jag är, annars skulle jag naturligtvis ha slagit mina krokar för en av dem. Som det nu är, tror jag inte, att jag kan nöja mig med någonting mindre än en markisinna. Jag skulle kanske kunna nöja mig med ett ungt obetitlat fruntimmer med stor förmögenhet, ifall hon vore riktigt pin kär i mig — men annars inte.»
»Nej, naturligtvis, mr Weller», sade den blå; »man kan väl inte kasta bort sig heller; och vi, mr Weller, vi världsmän, vi veta, att en vacker uniform förr eller senare måste slå an på damerna. Och oss emellan sagt, så är detta också det enda som gör tjänsten värd att sökas.»
»Ja visst», sade Sam. »Naturligtvis är det det.»
Då detta förtroliga samtal hade nått denna punkt, kringsattes glas, och envar av herrarna beställde nu vad han ville ha, innan källaren stängdes.
»Mina herrar», sade mannen i blått med en min av den mest fulländade sprättaktighet, »jag tar mig den friheten att föreslå damernas skål!»
»Hör, hör!» sade Sam. »De unga fröknarna!»
Nu uppstod ett högt rop av »till ordningen!» och mr John Smauker, såsom den vilken hade infört mr Weller i sällskapet, tillät sig att underrätta honom om att det ord, som han nys hade använt, var oparlamentariskt.
»Vad var det för ett ord, sir!» frågade Sam.
»Fröknarna, sir», svarade mr John Smauker med en olycksbådande rynkning av pannan. »Vi erkänna inte några sådana skillnader här.»
»Nå ja», sade Sam, »i sådant fall vill jag ändra uttrycket och kalla dem de söta varelserna, ifall Fyrfat tillåter mig det.»
Mannen med den trekantiga hatten drog ett häftigt andetag och såg en lång stund på Sam, men ansåg tydligen att det var bäst att tiga, i händelse att han möjligen skulle kunna komma att draga det kortaste strået.
Efter en kort tystnad började en herre i en broderad frack, som nådde ända ned till hans hälar, och en väst av samma slag, som höll den övre delen av hans ben vid nödig värme, att med mycken energi röra om sitt glas genever och vatten, varefter han med en häftig ansträngning plötsligt reste sig upp och sade, att han önskade att få yttra några ord till sällskapet, i anledning varav mannen med trekantiga hatten förklarade, att han icke tvivlade på att det skulle vara sällskapet ett stort nöje att höra de ord, som mannen i långa fracken kunde önska att yttra.
»Det är med en viss förlägenhet, mina herrar, som jag nu träder upp», sade mannen i långa fracken, »eftersom jag tyvärr endast är en kusk och bara är upptagen såsom hedersledamot vid dessa trevliga såarréer; men jag känner mig förpliktad, mina herrar — körd och piskad, om jag så får uttrycka mig — att meddela en ledsam omständighet, som kommit till min kännedom och tilldragit sig så att säga inom kretsen av min dagliga betraktelse. Mina herrar, vår vän Whiffers (alla sågo här på den brandgule individen) har tagit avsked från sin plats.»
En allmän förvåning grep åhörarne. Varje gentleman såg in i sin grannes ansikte och flyttade därefter sin blick till den stående kusken.
»Ja, ni må väl se förvånade ut, go' herrar», sade kusken. Jag vill inte fördrista mig till att meddela skälen till denna för tjänsten oersättliga förlust, men jag ber mr Whiffers själv meddela dem, till nytta och efterföljd för hans beundrande vänner.»
Som detta förslag vann ljudligt bifall, förklarade sig mr Whiffers. Han sade, att han visserligen hade kunnat önska att behålla den plats, han nyligen hade lämnat. Uniformen var i hög grad rik och dyrbar, den kvinnliga personalen inom familjen behaglig, och de med platsen förbundna plikter — det måste han medgiva — icke allt för besvärliga, eftersom den väsentliga tjänst, som fordrades av honom, bestod uti att han så mycket som möjligt skulle se ut genom förstugufönstret i sällskap med en annan gentleman, som nu ävenledes hade sagt upp sin tjänst. Han skulle ha önskat att skona sällskapet för de pinsamma och upprörande detaljer, i vilka han nu stod på väg att inlåta sig; men som en förklaring hade blivit begärd av honom, hade han intet annat val än att öppet och rent ut förklara, att man hade velat att han skulle äta kall mat.
Det är omöjligt att skildra vilken avsky denna bekännelse väckte uti åhörarnes hjärtan. Högljudda rop av »Fy!» blandade med starkt mummel och visslingar, hördes i minst en fjärdedels timme.
Så utbragte ordföranden en skål för Sam, och denne tackade i ett mycket nätt föredrag.
»Jag är er mycket förbunden, gamla hedersknyfflar», sade Sam, medan han på det mest obesvärade sätt slevade punsch i glasen, »för all denna artighet, som är riktigt förkrossande, när den kommer från ett sådant håll. Jag har hört en hel hop om er så där i klump taget, men det får jag säga, att jag aldrig hade trott er vara så ovanligt hyggliga karlar som jag nu märker er vara. Jag vill bara hoppas att ni måtte ge noga akt på er själva och inte blottställa något av er värdighet, som är så obeskrivligt vacker att åse, när en är ute och går, och som det alltid varit mig ett stort nöje att betrakta, allt se'n jag var liten pojke, knappast hälften så lång som min hedervärde vän Fyrfats käpp med mässingsknappen. Vad beträffar det brandgula offret för förtryck, så kan jag inte säga annat om honom, än att jag hoppas, att han måtte få så gott som han förtjänar, i vilket fall han endast högst sällan skulle vidare komma att bli plågad med kalla såarréer.»
Härmed satte sig Sam ned med ett vänligt leende, och sedan hans tal blivit väldigt applåderat, bröt sällskapet upp.
»Huru, ni måtte väl inte redan tänka på att gå, gamla hederspascha?» sade Sam Weller till sin vän, mr John Smauker.
»Jo, jag är tvungen», svarade mr Smauker; »jag lovade Bantam att komma tidigt hem.»
»Jaså», sade Sam, »det var en annan sak. Kanske att han komme att säga upp, ifall ni narrade honom. Tänker ni också gå, Fyrfat?»
»Ja, det gör jag», svarade mannen med den trekantiga hatten.
»Huru — och lämna tre fjärdedelar av en punschbål kvar efter er?» sade Sam. »Prat! slå er ned igen!»
Mr Tuckle kunde icke motstå denna inbjudning. Han satte åter bort den trekantiga hatten och käppen, som han nyss hade tagit i handen, och sade att han skulle dricka ännu ett enda glas för gott kamratskaps skull.
Som den blå gentlemannen hade samma väg som mr Tuckle, lät även han övertala sig att stanna kvar, och då bålen var ungefär till hälften tömd, beställde Sam några ostron nedifrån frukthandlaren, och verkan av båda dessa saker var så utomordentligt livande, att mr Tuckle med den trekantiga hatten och käppen i handen dansade en »hornpipe» på bordet mellan ostronskalen, medan den blå gentlemannen ackompagnerade honom på ett sinnrikt, av en kam och en papperslapp bildat instrument. Då det omsider var slut med all punschen och nästan med natten även, avlägsnade de sig för att följa varandra hem. Mr Tuckle hade emellertid icke väl kommit ut i fria luften, förrän han fick en plötslig lust att lägga sig ned på gatan, och som Sam tyckte det vara synd att motsäga honom, lät han honom få sin vilja fram. Som den trekantiga hatten skulle ha blivit fördärvad, ifall den hade förblivit liggande där, plattade Sam den mycket omsorgsfullt ned på den blå gentlemannens huvud och gav honom den långa käppen i handen, varefter han ställde honom mot hans egen port, ringde på klockan och gick lugnt hem till sig.
Den följande morgonen kom mr Pickwick, vida tidigare än han annars plägade, ned utför trapporna, fullt klädd, och ringde på klockan.
»Sam», sade mr Pickwick, då mr Weller visade sig till svar på denna kallelse, »stäng dörren.»
Mr Weller gjorde det.
»Det inträffade en ledsam händelse här i natt, Sam», sade mr Pickwick, »som gav mr Winkle en viss anledning att befara våldsamheter av mr Dowler.»
»Ja, jag har redan hört det av den gamla frun här nere, sir», svarade Sam.
»Och tyvärr måste jag säga, Sam», fortfor mr Pickwick med en förlägen min, »att mr Winkle avlägsnat sig av fruktan för detta våld.»
»Avlägsnat sig!» sade Sam.
»Ja, han lämnade huset tidigt i dag på morgonen, utan att på förhand nämna det ringaste ord därom till mig», svarade mr Pickwick; »och han är försvunnen, jag vet inte vart. Nu måste han uppsökas, Sam — uppsökas och föras tillbaka hit till mig.»
»Men om han nu inte skulle vilja vända tillbaka, sir?» frågade Sam.
»Han måste förmås att göra det», svarade mr Pickwick.
»Men vem ska göra det, sir?» frågade Sam med ett leende.
»Du, Sam», svarade mr Pickwick.
»Det är bra, sir.»
Med dessa ord gick mr Weller ut ur rummet och hördes strax därefter stänga porten efter sig. Efter två timmars förlopp kom han lika kallblodigt tillbaka, som om han hade varit ute i det allra vanligaste ärende, och medförde den underrättelsen, att en individ, som i alla avseenden svarade mot mr Winkles signalement, denna samma morgon hade farit till Bristol med diligensen från Hôtel Royal.
»Sam», sade mr Pickwick och fattade hans hand, »du är en präktig människa, alldeles ovärderlig. Du måste jaga efter honom, Sam.»
»Med nöje, sir.»
»Så snart du upptäcker honom, skriver du genast till mig, Sam», sade mr Pickwick. »Om han försöker att rymma ifrån dig, så slå honom till marken eller stäng in honom. Du har mitt fulla bemyndigande, Sam.»
»Jag ska nog vara påpasslig, sir», svarade Sam.
»Du ska säga honom», sade mr Pickwick, »att jag är i hög grad förvånad, förtörnad och förargad över den högst utomordentliga åtgärd han ansett lämpligt att vidtaga.»
»Det ska jag, sir.»
»Du ska säga honom», fortfor mr Pickwick, »att om han inte vill återvända hit med dig, så ska han få göra det med mig; ty jag kommer och hämtar honom.»
Med dessa instruktioner lade mr Pickwick en summa penningar i sin trogne tjänares hand och befallde honom att genast fara till Bristol för att förfölja flyktingen.
Sam packade in några små förnödenheter i en nattsäck och var nu färdig att resa; men då han kom till ändan av förstugan, stannade han, gick långsamt tillbaka och stack huvudet in genom dörren.
»Sir!» viskade Sam.
»Nå, Sam?» sade mr Pickwick.
»Jag har väl förstått edra order riktigt, sir?» frågade Sam.
»Det vill jag hoppas», sade mr Pickwick.
»Har jag förstått er riktigt även i fråga om att slå honom i backen, sir?» frågade Sam.
»Fullkomligt», svarade mr Pickwick. »Gör vad du finner vara nödvändigt. Du har mina order.»
Sam nickade till tecken på att han hade förstått alltsammans, drog sitt huvud tillbaka ur dörren och begav sig med lätt hjärta på sin pilgrimsfärd.