Pickwick-klubben/Kapitel 50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  FYRTIONIONDE KAPITLET.
Pickwick-klubbens efterlämnade papper
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

FEMTIONDE KAPITLET.
FEMTIOFÖRSTA KAPITLET.  →


[ 562-563 ]

FEMTIONDE KAPITLET

OM HURULEDES MR PICKWICK DROG UT I SITT ÄRENDE OCH HURU HAN GENAST I BÖRJAN ERHÖLL FÖRSTÄRKNING AV EN HÖGST OVÄNTAD BUNDSFÖRVANT


Precis klockan tre kvart på nio blevo hästarna förspända, och då mr Pickwick och Sam Weller hade intagit sina platser, den ena inuti och den andra utanpå, fick postiljonen befallning att först köra till mr Bob Sawyers hus för att taga mr Benjamin Allen med.

Det var med en icke ringa förvåning som mr Pickwick, då han stack huvudet ut genom fönstret, i det vagnen höll utanför porten med den röda lyktan och den mycket läsliga inskriften »Sawyer, Nockemorfs efterträdare», såg pojken i det grå livréet ha mycket brått med att stänga luckorna, vilket, såsom ett ovanligt och mindre affärsmässigt företag på denna tid av dagen, genast kom honom att draga två slutsatser, nämligen att antingen hade någon av mr Bob Sawyers goda vänner och patienter lagt sig att dö, eller också hade mr Sawyer själv gjort bankrutt.

»Vad står på?» frågade mr Pickwick pojken.

»Ingenting, sir», svarade pojken och drog munnen upp till båda öronen.

»Allt klart, allt klart!» ropade Bob Sawyer, som plöts[ 564-565 ]ligt visade sig i dörren med en liten, smutsig och illa medfaren läderkappsäck i ena handen samt en grov kavaj och en resschal på den andra. »Jag reser, gamla kamrat!»

»Ni!» utbrast mr Pickwick.

»Ja, och en riktigt ordentlig expedition ska det bli», svarade Bob Sawyer. »Hollah, Sam!»

Sedan mr Bob Sawyer sålunda korteligen utbett sig mr Wellers uppmärksamhet, kastade han läderkappsäcken upp i baksitsen till Sam, som med stor beundran observerade hans skicklighet och genast stoppade kappsäcken under sätet. Då detta var gjort, arbetade sig Bob Sawyer med pojkens tillhjälp och en stark ansträngning in i sin grova kavaj, som var en smula för liten åt honom, varefter han närmade sig vagnsfönstret och skrattade av full hals.

»En överraskning, inte sant?» sade Bob i det han torkade tårarna ur sina ögon med en av ärmarna i kavajen.

»Men Herre Gud, ni måtte väl aldrig vara nog dåraktig att vilja lämna edra patienter, utan att det är någon som sköter om dem?» invände mr Pickwick i en mycket allvarlig ton.

»Varför inte det?» svarade Bob. »Jag spar in därigenom, ska ni veta. Inte en enda av dem betalar mig, och för övrigt», tillade Bob, sänkande sin röst till en förtrolig viskning, »skola de alltid vara betjänta därmed; ty som jag nästan är läns på medikamenter och för ögonblicket inte är i stånd att öka förrådet, skulle jag ha blivit tvungen att ge dem allesammans kalomel, som bestämt inte hade varit nyttigt för åtskilliga av dem; och därför är det bäst som det är.»

Det låg en filosofi och en logik i detta svar, varpå mr Pickwick icke var förberedd. Han teg några ögonblick och tillade därefter med mindre fasthet än förut:

»Men den här postschäsen rymmer bara två, min unge vän, och jag har givit mr Allen mitt löfte.»

»Bry er aldrig om mig», svarade Bob. »Jag har övervägt alltsammans: Sam och jag kunna dela baksätet emellan oss. Se hit ett ögonblick. Det här lilla plakatet ska klistras upp på boddörren: “Sawyer, Nockemorfs efterträdare. Man fråge sig för hos mrs Cripp mitt emot.” Mrs Cripp är mor åt min butikspojke. — “Det gör mr Sawyer mycket ont”, säger mrs Cripp; “men han kunde inte undvika det; blev hämtad tidigt i dag på morgonen till en konsultation med de främsta kirurgerna i landet — de kunde inte undvara honom — måste ha honom, det måste kosta vad som helst — förfärlig operation.” — Saken är den», sade Bob till slut, »att jag sannolikt kommer att ha gagn därav; om jag bara kan komma in i en av tidningarna här på platsen, så är min lycka gjord. Men här kommer Ben — se så, in med dig nu!»

Med dessa brådskande ord makade mr Bob Sawyer undan postiljonen, sköt sin vän in i vagnen, slog igen dörren, slag upp vagnssteget, klistrade upp plakatet på porten, stoppade nyckeln i fickan och hoppade upp bakpå, gav befallning om att sätta i väg, och gjorde allt detta med en så utomordentlig fart, att innan mr Pickwick väl hade börjat att överväga, om mr Bob Sawyer borde tagas med, rullade de av med mr Bob Sawyer såsom självbjuden medlem av sällskapet.

Så länge deras resa inskränkte sig till Bristols gator, behöll den skämtsamme Bob sina yrkesmässiga glasögon på näsan och uppförde sig med passande värdighet och stadga, i det han endast gav sig luft i åtskilliga muntliga kvickheter blott och bart till gagn och glädje för mr Sam Weller; men då de hade kommit ut på landsvägen, lade han av sig såväl sina gröna glasögon som sitt gravitetiska sätt och utförde en hel hop handgripligt skämt, som måhända i nog hög grad ägnade sig för att väcka de förbigåendes uppmärksamhet och göra postschäsen och dem, som den inrymde, till föremål för en mer än vanlig nyfikenhet, i det de minst påfallande av dessa idrotter voro en högst skrällande imitation av ett posthorn och ett skrytsamt utvecklande av en vid en promenadkäpp bunden karmonsinröd silkesnäsduk, som allt emellanåt svängdes i luften med åtskilliga om trots och övermod vittnande åtbörder.

Under angenämaste stämning gick resan. Man åt en animerad frukostmiddag på Berkeley hed och en om möjligt ännu mera animerad middag i Tewkesbury. Efter den senare måltiden sovo mr Pickwick och mr Ben Allen tryggt under en sträcka av trettio mil, medan Bob och mr Weller sjöngo duetter på baksätet.

Det var alldeles mörkt, då mr Pickwick blev tillräckligt vaken för att se ut genom fönstret. De enstaka stugorna vid landsvägen, den smutsiga färg, som varje synligt föremål hade, den tjocka dunstkretsen, de med stenkolsaska och tegeldamm belagda vägarna, de tjocka rökpelarna, som tungt vältrade sig upp från tornhöga skorstenar och svärtade och förmörkade allt runt omkring; [ 566-567 ]skimret av avlägsna ljus, de tunga fraktvagnarna, som släpade sig framåt, lastade med rasslande järnstänger eller stora staplar av tunga varubalar — allt vittnade om att de snart närmade sig den stora fabriksstaden Birmingham.

Medan de rullade genom de smala sidogator, som förde till hjärtat av folkvimlet, verkade synen och ljudet av allvarlig sysselsättning ännu starkare på sinnena. Gatorna vimlade av arbetsfolk; arbetets sorl genljöd från varje hus; ljus glimmade från de smala fönstren i vindskuporna och virvlande hjul och slamrande maskiner skakade de skälvande murarna. Eldarna, vilkas mörkröda, dämpade sken hade kunnat ses på flera mils avstånd, blossade häftigt upp i de stora verkstäderna och fabrikerna i staden. Hamrarnas klappande, ångans brus och det dova, tunga ljudet av maskinerna, bildade den sträva musik, som ljöd från alla håll och kanter.

Postiljonen körde raskt genom de breda gatorna och förbi de vackra, väl upplysta butikerna, som ligga mellan förstäderna och det gamla Hôtel Royal, innan mr Pickwick hade börjat att överväga vilket svårt och grannlaga ärende som hade fört honom hit.

Detta ärendes grannlaga beskaffenhet och svårigheten av att utföra det på ett tillfredsställande sätt minskades för ingen del av mr Bob Sawyers frivilliga sällskap; sanningen att säga, måste mr Pickwick erkänna för sig själv att dennes närvaro vid detta tillfälle, huru välvillig och trevlig den än kunde vara, alldeles icke var någon heder, som han frivilligt skulle ha sökt, ja, han skulle med nöje ha givit en rätt vacker summa för att ofördröjligen kunna få mr Bob Sawyer flyttad till något annat ställe på minst sina femtio mils avstånd.

Mr Pickwick hade aldrig stått i någon personlig förbindelse med den äldre mr Winkle, ehuru han visserligen hade brevväxlat med honom ett par gånger och meddelat honom tillfredsställande svar på hans förfrågningar rörande hans sons moraliska karaktär och uppförande, och han kände därför med en viss nervös oro, att det att hälsa på honom för första gången i sällskap med Bob Sawyer och Ben Allen, vilka båda hade sin lilla florshuva, för ingen del var det lämpligaste sätt han kunde hitta på för att intaga honom till sin fördel.

»Emellertid måste jag göra mitt bästa», sade mr Pickwick, i det han sökte att taga mod till sig; »jag måste tala med honom i afton, eftersom jag lovat det, och om de nödvändigt vilja med, måste jag göra sammankomsten så kort som möjligt och nöja mig med det hopp, att de för sin egen skull inte skola blottställa sig.»

Medan han tröstade sig med dessa betraktelser, stannade vagnen utanför Hôtel Royal, och sedan Ben Allen till en del blivit väckt ur en märkvärdig sömn och utsläpad vid kragen av mr Samuel Weller, blev mr Pickwick i stånd att stiga ur. De blevo visade in i ett hyggligt rum, och mr Pickwick vände sig genast till kyparen med en förfrågan om varest mr Winkle bodde.

»Strax bredvid, sir», svarade kyparen; »inte över femhundra steg härifrån, sir; mr Winkle är uppsyningsman vid kanalen, sir. Hans enskilda bostad ligger — nej, den ligger inte femhundra steg härifrån.»

»Ska jag skicka upp jungfrun, mina herrar?»

»Ja, om ni behagar», svarade mr Pickwick.

»Om ni behagar, sir?»

»Och be henne taga med sig litet sodavatten», sade Bob Sawyer.

»Sodavatten, sir? Ska bli, sir.»

Och med sinnet tydligen lättat från en överväldigande tyngd genom att omsider ha fått en beställning på något, smalt kyparen omärkligen bort. Kypare varken gå eller springa. De ha en egendomlig och hemlighetsfull förmåga att försvinna ur rum, vilken andra dödliga icke besitta.

Sedan sodavattnet hade väckt några ringa symptom till livskraft hos mr Ben Allen, lät han förmå sig att tvätta sina händer och sitt ansikte och att finna sig uti att bli borstad av Sam, och då mr Pickwick och mr Bob Sawyer ävenledes hade avhjälpt den oordning, varuti resan hade bragt deras toalett, begåvo de sig alla tre arm i arm bort till mr Winkle, medan Bob Sawyer under vandringen dit genompyrde hela atmosfären med tobaksrök.

Några hundra steg borta, vid en tyst och stilla gata med förmöget utseende, låg ett gammalt, rött tegelstenshus med tre trappsteg utanför porten, och på denna syntes en mässingsplåt med orden Mr Winkle i feta latinska kapitäler. Trappstegen voro mycket vita, tegelstenarna mycket röda, huset var mycket prydligt, och där stodo mr Pickwick, mr Benjamin Allen och mr Bob Sawyer just som klockan slog tio.

En nätt tjänstflicka läste upp, då de knackade på, men studsade, då hon såg de tre främlingarna.

[ 568-569 ]»Är mr Winkle hemma, mitt barn?» frågade mr Pickwick.

»Han har nyss satt sig till kvällsbordet», svarade pigan.

»Var god och lämna honom det här kortet», sade mr Pickwick, »och säg honom, att det gör mig mycket ont att behöva besvära honom så här sent; men det är av stor vikt för mig att få tala med honom, och jag har alldeles nyss anlänt till staden.»

Flickan såg förskräckt på mr Bob Sawyer, som medelst en mängd sällsamma grimaser gav tillkänna sin beundran för hennes personliga behag, och ropade med en blick på hattarna och kapporna, som hängde i förstugan, till en annan piga, att hon skulle se efter porten, medan hon gick upp. Skyltvakten blev emellertid snart avlöst, ty pigan kom strax tillbaka och bad herrarna om förlåtelse för att hon hade låtit dem stå utanför, varefter hon förde dem in i ett rum åt gården med matta på golvet, halvt kontor och halvt toalettrum, i vilket de förnämsta nödvändighets- och lyxmöblerna bestodo av en skrivpulpet, en kommod och en rakspegel, en stövelställning och en stövelknekt, en kontorsstol, fyra länstolar, ett bord och ett gammalt väggur. Ovanför kaminfrisen såg man de infällda dörrarna till ett kassaskåp av järn, medan ett par hänghyllor för böcker, en almanack och åtskilliga dammiga pappersbuntar prydde väggarna.

»Jag är mycket ledsen över att ha låtit er stå vid porten, sir», sade pigan, i det hon tände en lampa och tilltalade mr Pickwick med ett inställsamt leende; »men herrarna voro mig alldeles obekanta, och det kommer så många landsstrykare hit bara för att se om det finns någonting att knipa, att —»

»Det finns inte den ringaste anledning till att göra ursäkter, mitt barn», sade mr Pickwick godmodigt.

»Nej, inte det bittersta, min söta vän», sade Bob Sawyer, i det han skämtsamt sträckte ut sina armar och hoppade från den ena sidan till den andra, liksom för att hindra den unga damen att lämna rummet.

Den unga damen blev emellertid alls icke smickrad av denna inställsamhet; ty hon förklarade genast, att mr Bob Sawyer var en »otäck varelse», och då han blev ännu mera påflugen i sin uppmärksamhet, avtryckte hon sina vackra fingrar på hans ansikte och rusade ut ur rummet med många uttryck av avsky och förakt.

Berövad den unga damens sällskap, började mr Bob Sawyer att förströ sig med att titta ned i pulpeten, gräva i bordslådorna, låtsa som om han ville dyrka upp kassaskåpet, vända framsidan av almanackan in mot väggen, draga den äldre mr Winkles stövlar utanpå sina egna och anställa åtskilliga andra humoristiska experiment med möblerna, vilket vållade mr Pickwick den största förskräckelse och förtvivlan och förskaffade mr Bob Sawyer ett motsvarande nöje.

Omsider gick dörren upp, och en liten, gammal herre i en snusbrun dräkt och med ett huvud och ett ansikte, som voro fullständiga motstycken till dem som tillhörde mr Winkle den yngre, med undantag av att han var en smula skallig, trädde in i rummet med mr Pickwicks kort i den ena handen och en silverljusstake i den andra.

»Hur står det till, mr Pickwick?» sade den äldre mr Winkle, i det han satte ljusstaken ifrån sig och räckte ut handen. »Hoppas att ni mår väl, sir. Glad att se er. Var god och sitt ned, mr Pickwick. Den här herrn är —»

»Min vän mr Sawyer», inföll mr Pickwick, »er sons vän.»

»Åh», sade den äldre mr Winkle och såg tämligen barskt på Bob. »Jag hoppas att ni också mår väl, sir.»

»Frisk som en nötkärna», svarade Bob Sawyer.

»Den här andra herrn», fortfor mr Pickwick, »är, såsom ni får se, då ni läst det brev, som blivit mig anförtrott, en mycket nära släkting, eller, såsom jag snarare borde säga, en särdeles god vän till er son. Hans namn är Allen.»

»Den där herrn?» frågade mr Winkle och pekade med kortet på Ben Allen, som hade fallit i sömn uti en ställning, i vilken ingenting annat än hans ryggrad och rockkrage var synligt av honom.

Mr Pickwick stod just på väg att bevisa frågan och nämna mr Benjamin Allens namn och hedervärda egenskaper i dess fulla längd, då den livlige mr Bob Sawyer i avsikt att väcka sin vän till medvetande om varest han befann sig, gav honom ett duktigt nyp i den köttiga delen av armen, varvid han for upp med ett högt skrik. Då mr Ben Allen sålunda upptäckte att en främling var närvarande, gick han fram till denne och skakade mr Winkles båda händer på det hjärtligaste i fem minuter, medan han i några halvbegripliga, avbrutna meningar mumlade något om den stora glädje, han kände över att se honom, och gjorde honom den gästvänliga frågan, om han vore [ 570-571 ]hågad att njuta något efter sin vandring, eller om han hellre ville vänta till middagen, varefter han satte sig ned och såg stelt framför sig, som om han icke hade den mest avlägsna aning om var han var, vilket han också verkligen icke hade.

Allt detta var högst plågsamt för mr Pickwick, så mycket mera som den äldre mr Winkle synbarligen var i hög grad förvånad över hans tvenne följeslagares excentriska — för att icke säga överraskande — uppförande. För att därför genast komma till saken tog han ett brev upp ur sin ficka, räckte det åt mr Winkle och sade:

»Detta brev, sir, är från er son. Av dess innehåll får ni veta, att hans framtida lycka och välfärd bero på om ni vill fästa ett gunstigt och faderligt avseende därvid. Vågar jag hoppas, att ni vill ägna det en lugn och kallblodig genomläsning och därefter diskutera denna sak med mig i den ton och den anda, varuti den endast bör diskuteras? Ni torde inse huru viktig ert beslut är för er son och i vilken orolig spänning han är i detta avseende, då jag utan föregående anmälan tillåter mig att hälsa på er så sent på aftonen och», tillade mr Pickwick med en flyktig blick på sina följeslagare, »under så ogynnsamma förhållanden.»

Med denna inledning överlämnade mr Pickwick åt den förvånade mr Winkle fyra tätt skrivna sidor av extra superfin ångervävnad, varefter han åter satte sig ned på sin stol och observerade hans miner och sätt, visserligen med oro, men likväl med öppen panna såsom en gentleman, vilken känner, att han icke gjort sig skyldig till någon handling, för vilken han behöver skämmas eller urskulda sig.

Den gamle kanaluppsyningsmannen vände brevet på alla håll, betraktade det frampå, bakpå och på kanterna; anställde en mikroskopisk undersökning av den lilla tjocka pojken i sigillet; lyfte sina ögon upp till mr Pickwicks ansikte, och sedan han därefter satt sig, bröt han sigillet, öppnade brevet och beredde sig till att läsa det, i det han höll det upp emot ljuset.

Mr Pickwick betraktade honom oavvänt, i det han gick från den nedersta raden på första sidan upp till den översta raden på den andra, från den nedersta raden på denna upp till den översta raden på den tredje och från den nedersta raden på den tredje till översta raden på den fjärde sidan; men icke den ringaste förändring i hans anletsdrag lämnade en tråd till de känslor, varmed han mottog underrättelsen om sin sons giftermål, vilken, såsom mr Pickwick visste, innehölls i de allra första tio raderna.

Han genomläste brevet ända till det sista ordet, vek ihop det med en affärsmans hela omsorg och noggrannhet, doppade, just som mr Pickwick motsåg något häftigt utbrott av känsla, en penna i bläckhornet och sade så lugnt som om han talade om en vanlig kontorssak:

»Vilken är Nathaniels adress, mr Pickwick?»

»För närvarande bor han i George och Gamen, svarade denne herre.

»George och Gamen! Var är det?»

»George Yard, Lombard-Street.»

»I City?»

»Ja.»

Den gamle herrn skrev metodiskt adressen bak på brevet, som han lade ned i pulpeten, och sedan han låst denna och stoppat nyckeln i fickan, sade han, i det han reste sig upp ifrån stolen:

»Jag förmodar, att det nu inte är något mera som vi behöva uppehålla oss med, mr Pickwick?»

»Ingenting mera, min bäste sir?» anmärkte denne varmt känslige person med harmsen förvåning. »Ingenting mera! Har ni ingen åsikt att uttala rörande denna viktiga tilldragelse i vår unge väns liv; ingen försäkran att sända honom genom mig om fortfarandet av er kärlek och ert understöd; ingenting att säga, som kan uppmuntra honom och hans bekymrade unga hustru, som väntar tröst och stöd av honom?»

»Jag ska betänka mig», svarade den gamle herrn »För ögonblicket har jag ingenting att säga. Jag är affärsman, mr Pickwick, och binder mig inte överilat vid någon affär, och att döma efter vad jag ser av denna, är den just inte särdeles lovande. Tusen pund är inte mycket, mr Pickwick.»

»Ni har fullkomligt rätt, sir», yttrade Ben Allen, som just hade vaknat tillräckligt mycket för att kunna erinra sig att han hade förstört sina utan den ringaste svårighet. »Ni är en förståndig man; det är en slipad kurre, den där Bob.»

»Det är mig särdeles kärt att höra, att ni gör mig den rättvisan att medgiva detta, sir», sade mr Winkle med en föraktfull blick på Ben Allen, som skakade djupsinnigt på huvudet. »Saken är den, mr Pickwick, att då jag tillät [ 572-573 ]min son att under ett års tid eller så driva omkring i världen för att studera människor och seder (vilket han gjort under er ledning) och inte träda in i världen som en oerfaren skolpojke, som kunde dragas vid näsan av envar, så ingick inte något sådant som det här i vårt avtal. Det vet han också ganska väl, och det bör därför inte överraska honom, att jag med anledning därav tar min hand ifrån honom. Han ska få höra av mig, mr Pickwick. God natt, sir. Öppna porten, Margaretha.»

Under hela denna tid hade Bob Sawyer manat på Ben Allen att yttra ett lämpligt och allvarligt ord, och Ben utbrast därför nu, utan den ringaste föregående antydan, i ett kort, men lidelsefullt stycke vältalighet.

»Sir», sade Ben Allen, i det, han med ett par mycket slöa och matta ögon stirrade på den gamle herrn och svängde häftigt upp och ned med högra armen, »ni — ni borde blygas över er själv.»

»I egenskap av den unga damens bror är ni naturligtvis en ypperlig domare i saken», svarade mr Winkle. »Men nog härom. Var god och säg ingenting mera, mr Pickwick. God natt, mina herrar.»

Med dessa ord tog den gamle herrn ljusstaken och gjorde en artig åtbörd ut mot förstugan, i det han öppnade dörren.

»Ni ska komma att ångra detta, sir», sade mr Pickwick och bet ihop tänderna för att kväva sin förbittring; ty han insåg huru viktig denna ansträngning kunde bliva för hans unge vän.

»Jag är för ögonblicket av en annan åsikt», svarade mr Winkle lugnt. »Ännu en gång, god natt, mina herrar.»

Mr Pickwick gick med vreda steg ut på gatan. Mr Bob Sawyer, som hade blivit helt och hållet kuvad av den gamle herrns bestämda sätt, tog samma kosa; mr Ben Allens hatt rullade omedelbart därefter utför trappan, och mr Ben Allens kropp strax bakefter den. Hela sällskapet gick stillatigande och utan kvällsvard till vila, och mr Pickwick tänkte kort innan han föll i sömn, att om han hade vetat att den äldre mr Winkle var en så fulländad affärsman, hade det varit högst sannolikt att han aldrig hade infunnit sig hos honom i ett sådant ärende.