Pickwick-klubben/Kapitel 49
← FYRTIOÅTTONDE KAPITLET. |
|
FEMTIONDE KAPITLET. → |
FYRTIONIONDE KAPITLET
SOM INNEHÅLLER BERÄTTELSEN OM HANDELSRESANDENS ONKEL
»Min onkel, go' herrar», sade handelsresanden, »var en
av de gladaste, trevligaste och livligaste kurrar som
någonsin funnits till. Jag skulle önska, att ni hade känt
honom, mina herrar. Vid närmare eftertanke önskar jag
det likväl inte; ty i sådant fall skulle ni nu alla enligt
naturens vanliga gång ha varit, om inte döda, så
åtminstone så nära däran, att ni skulle ha hållit er hemma och
inte sökt umgänge med andra, vilket skulle ha berövat mig
det oskattbara nöjet av att tala till er i detta ögonblick.
»Jag har ständigt ansett det som en väsentlig punkt i min onkels karakär, mina herrar, att han var en förtrogen vän och kamrat med Tom Smart av det stora huset Bilson och Slum, Cateaton-Street i City. Min onkel reste för Tiggin och Welps, men gjorde under lång tid ungefär samma rund som Tom, och den första afton, som de möttes, fann min onkel behag i Tom, liksom Tom fann behag i min onkel. Innan de hade känt varandra en halvtimme, slogo de vad om en ny hatt, om vilkendera av dem skulle kunna laga till den bästa punschbålen och tömma den hastigast. Min onkel vann vad tillagningen angick, men Tom Smart besegrade honom i drickningen. De rekvirerade ännu var sin bål till för att dricka varandras skål i den, och från den tiden voro de svurna vänner. Det är ett öde i sådana saker, mina herrar; man kan inte undgå det.
»Till sitt yttre var min onkel något under medelstorleken, men därjämte var han mera satt än folk i allmänhet, och kanske var hans ansikte även en smula rödare. Han hade det muntraste ansikte ni någonsin sett, mina herrar; det hade en viss likhet med Punchs, endast med en vackrare näsa och haka; hans ögon spelade och blinkade ständigt av skalkaktighet, och ett leende — icke av de där meningslösa, träaktiga leendena, utan ett äkta, hjärtligt, muntert, godmodigt leende — vilade ständigt över hans ansikte.
»Sin stora resa företog min onkel på hösten, vid vilken tid han inkasserade penningar och mottog beställningar i Skottland, i det han reste från London till Edinburgh, från Edinburg till Glasgow, från Glasgow tillbaka till Edinburgh, och därifrån till London på segelskuta. Ni skola veta, att det andra besöket i Edinburgh gjorde han för sitt nöjes skull. Han brukade resa tillbaka dit på en veckas tid för att hälsa på gamla vänner, och genom att äta frukost med en, intaga en frukostmiddag med en annan, äta middag med en tredje och supera med en fjärde plägade han förskaffa sig åtta ganska glada dagar. Jag vet inte om någon av er någonsin deltagit i en äkta, kraftig, gästfri skotsk frukost och därefter gått till en liten frukostmiddag av ett trä ostron, ett dussin buteljer väl korkat öl och till slut ett par glas whisky. Om ni någonsin gjort det, skola ni medgiva, att det behövs ett tämligen starkt huvud till att där ovanpå gå till middag och kvällsmål.
»En afton, tjugufyra timmar innan min onkel skulle segla till London, åt han hos en mycket gammal vän, en rådman Mac — med fyra stavelser bakefter, som bodde i den gamla staden Edinburgh. Där voro rådmannens hustru och rådmannens tre döttrar och rådmannens fullvuxne son, och tre eller fyra korpulenta, gamla, muntra skottar med buskiga ögonbryn, vilka rådmannen hade inbjudit för att de skulle hjälpa till att hålla munterheten vid makt. Det var en lysande supé. Där fanns rökt lax och kabiljo från Finnau och ett lammhuvud och lungmos, en berömd skotsk rätt, mina herrar, om vilken min onkel brukade säga, att den alltid, när den kom på bordet förekom honom likna en Cupido-mage,[1] och många andra saker, på vilka jag glömt namnen, men som icke desto mindre voro goda. Flickorna voro vackra och förekommande; rådmannens hustru var en av de godmodigaste varelser, som någonsin funnits till, och min onkel var vid ypperligt lynne, varav följden blev att flickorna hela tiden logo och fnissade, rådmannens hustru skrattade högt, och rådmannen själv och de andra glada stallbröderna stormskrattade till dess de blevo pionröda i ansiktet. Jag kommer inte så noga ihåg huru många glas whiskytoddy var man drack efter maten; men det vet jag, att vid pass klockan ett på morgonen blev rådmannens äldste son alldeles redlös, medan han gjorde ett försök att sjunga första versen av 'Willie bryggde av en skäppa malt', och som han under den sista halvtimman hade varit den enda som varit synlig över bordet, föll det min onkel in, att det kanske kunde vara tid på att gå, i synnerhet som de hade börjat att dricka klockan sju för att han inte skulle komma alltför sent hem. Som han emellertid fann, att det kanske icke skulle vara så alldeles hövligt att gå direkte, utnämnde han sig själv till ordförande, tillagade ännu ett glas, reste sig upp för att föreslå sin egen skål, höll ett vackert tal fullt av artigheter till sig själv och drack skålen med stor hänförelse. Allt detta oaktat vaknade ingen, varför min onkel tog sig ännu en liten droppe — denna gång oblandad whisky, för att han inte skulle må illa av toddyn, lade våldsam hand på sin hatt och vandrade ut på gatan.
»Det var en vild stormig natt, då min onkel stängde rådmannens port, och sedan han först tryckt hatten riktigt fast på huvudet, för att vinden icke skulle blåsa av den, stoppade han händerna i fickorna och kastade en blick upp mot himlen för att se hurudant vädret var; skyarna drevo i den mest virvlande fart förbi månen, i det de än alldeles förmörkade honom, än tilläto honom att bryta fram i sin fulla glans och sprida sitt ljus över alla omgivningarna, men så åter foro över honom och inhöljde allt i mörker. — “Det går verkligen icke an”, sade min onkel, vändande sig till vädret, som om han känt sig personligen förnärmad. “Det här duger rakt inte för min resa. Det går rakt inte an”, sade min onkel med mycken bestämdhet. Och sedan han hade upprepat dessa ord flera gånger, återvann han med någon svårighet sin jämvikt — ty han hade blivit en smula vimmelkantig av att stå så länge och stirra uppåt himmelen — och gick muntert vidare.
»Rådmannens hus låg vid Canongate, och min onkel skulle till den andra ändan av Leith Walk, som utgör en god mils vandring. På ömse sidor om honom uppsköto mot den mörka himlen höga, magra och rangliga hus med medtagna fasader och med fönster, som tycktes ha delat lott med människors ögon och blivit slöa och infallna av ålderdom. Sex, sju, åtta våningar höga voro husen, den ena våningen staplad på den andra, alldeles som när barn bygga hus av kort, och kastade sina mörka skuggor ut över den ojämnt stenlagda gatan och gjorde natten ännu mörkare. Några få oljelampor voro anbragta med långa mellanrum; men de tjänade endast till att beteckna den smutsiga ingången till någon smal gränd, eller till att visa huru en gemensam trappa med branta och krångliga bukter förde upp till de olika våningarna där ovanför.
»Observerande alla dessa saker med en min, som gav till känna, att han hade sett dem alltför ofta för att finna det löna mödan att nu vidare lägga märke till dem, vandrade min onkel mitt på gatan med en tumme i vardera västfickan, medan han alltemellanåt uppmuntrade sig med åtskilliga visor.
»Min onkel vandrade, som sagt, med tummarna i västfickorna mitt på gatan, än sjungande en vers av en kärleksvisa, än en vers av en dryckesvisa, eller också, då han tröttnade vid att sjunga, visslande melodiskt, till dess han nådde North Bridge, som på detta ställe förbinder det gamla Edinburgh med det nya. Min onkel stannade här en minut för att se sig om, varefter han, sedan han sagt vädret en artighet, därför att det började att klarna, ehuru månen höll på att gå ned, fortsatte sin väg lika kungligt som förut, i det han med mycken värdighet höll sig mitt på gatan och såg ut som om han kunde ha lust att möta någon, som ville göra honom besittningen stridig. Men händelsevis fanns det ingen, som var fallen därför, och han vandrade därför framåt, med tummarna i västfickorna, så fredlig som ett lamm.
»Då min onkel kom till ändan av Leith Walk, skulle han gå över en tämligen stor, öde plats, som skilde honom från en kort gata, in på vilken han skulle vika av för att komma direkt till sin bostad. På denna plats fanns en inhägnad, som tillhörde en hjulmakare, vilken hade åtagit sig att köpa av postverket dess gamla, utslitna vagnar, och som min onkel var en stor vän av vagnar, antingen de voro gamla eller unga eller medelåldriga, fick han plötsligt det infallet, att vika av från sin väg utan annat ändamål än att titta genom planket in på de där postvagnarna, av vilka han erinrade sig ha sett ett halvt dussin stå hoppackade i ett högst sorgligt och utblottat tillstånd. Min onkel var en mycket varmblodig man, mina herrar, och rask i sina beslut, och då han därför märkte, att han inte kunde se riktigt genom springorna på staketet, klättrade han över det och började att mycket allvarligt taga postvagnarna i betraktande, sedan han helt lugnt satt sig på en gammal vagnsaxel.
»Där kunde väl finnas ett halvt dussin eller flera sådana — min onkel var aldrig fullt säker på sig rörande denna punkt, och som han var en man av den mest samvetsgranna sanningskärlek vad siffror angick, sade han det aldrig med bestämdhet — men de stodo huller om buller om varandra i det allra ömkligaste tillstånd man kan tänka sig. Dörrarna voro ryckta från sina gångjärn och borttagna; beklädnaden var bortsprättad, så att endast en lapp här och där hängde fast vid en rostig spik; lyktorna voro borta; vagnsstängerna voro för längesedan försvunna; järnarbetet var rostigt, och målningen var avnött; vinden pep genom springorna i de nakna träställningarna, och regnet, som hade samlat sig på taken, föll droppvis ned med ett dystert och ihåligt ljud. De voro de förmultnade skeletten av hädangångna postvagnar, och på detta ensliga ställe, och vid denne tid på natten hade de ett helt olyckligt och förfruset utseende.
»Min onkel stödde sitt huvud mot sina händer och tänkte på de ävlande och brådskande människor, som för åratal tillbaka hade rullat bort i de gamla vagnarna och nu voro lika tysta och förändrade; han tänkte på de många människor, vilka ett av dessas förfallna och multnande åkdon den ena natten efter den andra under många år och i alla slags väder hade bragt det oroligt väntande budskapet, den begärligt efterlängtade penningförsändningen, den lovade försäkran om hälsa och välmåga, den plötsliga underrättelsen om sjukdom och död. Köpmannen, älskaren, hustrun, änkan, modern, skolgossen, ja, själva det lilla barnet, som tultade bort till dörren, då postbudet knackade på — med vilken spänning hade icke alla dessa avvaktat postvagnens ankomst! Och var voro de nu?
»Min onkel plägade säga, mina herrar, att han tänkte allt detta den gången, men jag tror snarare att han efteråt läste sig till det i någon bok; ty han förklarade uttryckligt, att han föll i ett slags slummer, medan han satt på den gamla vagnsaxeln och betraktade de förfallna postvagnarna, och att han plötsligt väcktes av att en djupt klingande kyrkklocka slog tu.
»Vare härmed huru som helst, så slog en kyrkklocka tu. Min onkel vaknade, gnuggade ögonen och sprang förvånad upp.
»I samma ögonblick som klockan slog tu, blev hela detta ödsliga och tysta ställe en skådeplats för den utomordentligaste livlighet och rörelse. Vagnsdörrarna hängde på sina gångjärn; beklädnaden var åter på sin plats; järnarbetet var så gott som nytt; målningen var uppfriskad; lyktorna voro tända; dynor och överrockar låga på samtliga kuskbockarna; bärare lade paket i alla lådorna; konduktörer stuvade undan sina brevpåsar; stalldrängar kastade en hel hop ämbar vatten över de lagade hjulen; många män sprungo till för att sätta i vagnsstängerna; passagerarna infunno sig; kappsäckar langades upp; hästar spändes för, och det var, kort sagt, alldeles klart och tydligt, att varje vagn skulle till att resa. Min onkel spärrade upp sina ögon till den grad vid åsynen av allt detta, att han ända till sitt sista ögonblick undrade över att han någonsin hade kunnat sluta till dem igen.
»“Hör nu”, sade en röst, i detsamma som min onkel kände en hand på sin axel, “ni är antecknad till en plats inuti. Det är bäst att ni stiger in.”
»“Är jag antecknad?” sade min onkel och vände sig om.
»“Ja visst.”
»Min onkel kunde inte svara, mina herrar, så förvånad var han. Det löjligaste av alltsammans var, att ehuru det var så många människor närvarande och det med varje ögonblick tillströmmade nya ansikten, kunde man likväl icke säga varifrån de kommo; de tycktes på ett eller annat sätt träda fram ur jorden eller falla ned ur luften och försvinna på samma sätt. Då en bärare hade lossat sina saker på en vagn och erhållit sin betalning, vände han sig om och var borta; och innan min onkel väl hade börjat att undra över vart han hade tagit vägen, visade sig ett halvt dussin nya, som kommo vacklande under bördan av packor, som tycktes vara tillräckligt stora för att krossa dem. Därjämte voro alla passagerarna så besynnerligt klädda — vida, bredskörtade, galonerade frackar med stora uppslag och kragar, samt med peruker, mina herrar, stora, högtidliga peruker med en bandros bak i nacken. Min onkel kunde rakt inte bli klok därpå.
»“Nå, ska ni inte stiga in?” sade den person, som förut hade tilltalat min onkel. Han var klädd som en postkonduktör med peruk på huvudet och ofantliga uppslag på sin frack; i den ena handen höll han en lykta och i den andra ett väldigt muskedunder, vilket han stod i begrepp att lägga ned i sin lilla vapenkista. “Ska ni inte stiga in, Jack Martin?” sade konduktören, i det han höll lyktan upp till min onkels ansikte.
»“Åhå!” sade min onkel och tog ett par steg tillbaka; “det där låter tämligen förtroligt.”
»“Det står så i passagerarelistan”, svarade konduktören.
»“Står det inte ett 'mister' framför?” frågade min onkel; ty han tyckte, mina herrar, att det, att en konduktör, som inte kände honom, kallade honom Jack Martin, var en frihet, som postverket inte skulle ha gillat, om det haft vetskap därom.
»“Nej, det gör det inte”, svarade konduktören kallt.
»“Är platsen betald?” frågade min onkel.
»“Ja, naturligtvis”, svarade konduktören.
'“Åh, är den?” sade min onkel. “Nå, så låt gå då — vilken vagn?”
»“Den här”, svarade konduktören, pekande på en gammal Edinburgh—London-vagn, på vilken steget var nedfällt och dörren stod öppen. “Stopp! — där komma de andra passagerarna. Låt dem stiga in först.”
»Medan konduktören talade, visade sig plötsligt mitt emot min onkel en ung herre med pudrad peruk och en, gammal blå frack med silvergaloner och mycket vid och bred i skörten, som voro fodrade med kanvas. Som Tiggin och Welps gjorde i tryckta kattuner och västtyger, mina herrar, kände min onkel genast alla materialierna. Han bar knäbyxor och ett slags långa damasker, som voro dragna över hans silkesstrumpor samt skor med spännen; dessutom hade han manschetter vid händerna, en trekantig hatt på huvudet och en lång spetsig värja vid sidan. Fickorna på hans väst hängde på halva låret, och snibbarna på hans halsduk nådde honom ned till midjan. Han vandrade gravitetiskt fram till vagnsdörren, tog av sig hatten och höll den på en armslängds avstånd över sitt huvud i det han på samma gång höjde upp lillfingret, liksom somliga tillgjorda personer göra då de dricka te, varefter han drog ihop fötterna, gjorde en djup, allvarlig bugning och sträckte ut sin vänstra hand.
»Min onkel var just på väg att stiga fram och skaka den hjärtligt, då han märkte, att dessa uppmärksamheter icke gällde honom, utan en ung dam, som i detsamma visade sig vid vagnssteget, klädd i en gammal kjol av grön sammet med långt liv och korsett. Hon hade inte någon hatt på huvudet, som var insvept i en svart sidenhuva, men hon såg sig om ett ögonblick, just som hon skulle till att stiga in i vagnen, och ett så vackert ansikte, som hon visade, hade min onkel aldrig sett, inte ens målat. Hon satte sig in i vagnen, i det hon tog upp sin kjol med ena handen, och som min onkel alltid sade med en dyr ed, när han berättade historien, han skulle inte ha trott att ben och fötter kunde bringas i ett sådant tillstånd av fullkomlighet, så framt han inte hade sett dem med sina egna ögon.
»Men av denna enda glimt av det vackra ansiktet såg min onkel, att den unga damen hade kastat en bedjande blick på honom, och att hon var förskräckt och olycklig. Han märkte tillika, att den unge herrn med den pudrade peruken, trots sitt skenbara galanteri, som skulle vara så fint och förnämt, grep henne hårt om handleden, då hon steg in, och själv strax följde efter. En karl med ovanligt ful uppsyn, med slät, brun peruk, en plommonfärgad dräkt samt en mycket stor värja och stövlar, som gingo honom ända upp till höfterna, hörde till sällskapet, och när han satte sig vid sidan av den unga damen, som hastigt drog sig in i ett hörn, då han närmade sig, stärktes min onkel i sin ursprungliga uppfattning, att någonting mörkt och hemlighetsfullt var i görningen, eller, såsom han alltid själv uttryckte sig, att det inte var riktigt helt med saken. Det är högst förvånande huru hastigt han beslöt sig för att våga det yttersta för att hjälpa den unga damen, ifall hon möjligen behövde hjälp.
»“Död och blixt!” utbrast den unge herrn och lade handen på värjan, i det min onkel satte sig in i vagnen.
»“Blod och åska!” röt den andra karlen, med vilka ord han drog sin långa pamp och utan vidare gjorde ett utfall mot min onkel. Denne hade icke något vapen på sig, men ryckte med stor snabbhet den fula karlens hatt från hans huvud, uppfångade spetsen av hans värja tvärs igenom kullen och klämde hattskyggena tillsammans om den, så att han kunde hålla den riktigt fast.
»“Stöt honom bakifrån!” ropade karlen med fula uppsynen till sin kamrat, medan han sökte att rycka åt sig sin värja.
»“Det är allt bäst att han låter bli!” ropade min onkel, i det han på ett hotande sätt lyfte upp sin skoklack. “Jag sparkar hjärnan ur honom, i fall han har någon sådan, eller krossar hans skalle, om han inte har någon.” Min onkel samlade i detta ögonblick hela sin styrka och ryckte ifrån den fula karlen hans värja, vilken han slungade ut genom vagnsfönstret, varpå den unge herrn åter röt sitt “Död och blixt!” och lade handen på värjfästet, men utan att draga blankt. Kanske var han, såsom min onkel brukade säga med ett leende, rädd för att skrämma den unga damen.
»“Hör nu, mina herrar”, sade min onkel, i det han lugnt satte sig på sin plats, “jag vill inte höra talas om död, vare sig med eller utan blixt, i en dams närvaro, och vi ha haft nog med blod och åska för en resa; låt oss därför sitta lugnt på våra platser som fredliga passagerare. — Hallå, konduktör, tag upp den där herrns förskärarkniv!”
»Min onkel hade knappast yttrat dessa ord innan konduktören infann sig vid vagnsfönstret med den fula karlens värja i handen. Han höll sin lykta i vädret och såg min onkel allvarligt i ansiktet, i det han räckte in värjan; men vid lyktskenet såg min onkel till sin stora förvåning, att en ofantlig skara av postkonduktörer svärmade omkring fönstret och att var och en av dem allvarligt fäste sina ögon på honom. Han hade aldrig i sitt liv sett ett sådant hav av vita ansikten, röda kroppar och allvarliga ögon.
»“Det här är då det märkvärdigaste jag någonsin upplevat”, tänkte min onkel; “tillåt mig att räcka er er hatt sir.”
»Karlen med fula uppsynen. mottog sin hatt, utan att yttra ett ord, betraktade hålet i dess mitt med en frågande min och tryckte den slutligen fast på sin peruk med en högtidlighet, vars verkan en smula försvagades därav att han i detsamma händelsevis kom att nysa häftigt, varvid han ånyo tappade hatten.
»'“Allt klart!”' ropade konduktören med lyktan och satte sig upp på sitt lilla säte bak på vagnen. Framåt gick det. Min onkel tittade ut genom vagnsfönstret, då de foro ut från gården, och märkte att de andra postvagnarna med kuskar, konduktörer, hästar, passagerare och alltsammans körde runt om i stora cirklar i ett långsamt trav av vid pass fem mil i timmen. Min onkel brann av harm, mina herrar. I sin egenskap av köpman kände han att man icke så där borde leka med brevsäckarna och beslöt att anmäla förhållandet för poststyrelsen, så snart han anlände till London.
»För ögonblicket voro hans tankar likväl mest sysselsatta med den unga damen, som satt i det bortersta hörnet, av vagnen med ansiktet tätt insvept i huvan; herrn med den himmelsblå fracken satt mitt emot henne, och den andre mannen i den plommonfärgade dräkten satt vid hennes sida, och bägge höllo oavlåtligt sina ögon på henne. Om hon bara så mycket som skakade veckan på sin huva, kunde han höra karlen med fula uppsynen lägga handen på sin värja, och på den andres andedräkt märka (det var så mörkt att han icke kunde se hans ansikte) att han såg så arg ut som om han ville sluka henne i en munsbit. Detta retade allt mera min onkel, och han beslöt att se slutet därpå, hända vad det ville. Han hyste en stor beundran för strålande ögon, vackra ansikten och dito fötter och ben; ty han var, kort sagt, en stor vän av det andra könet. Det hör till vår familj, mina herrar; jag är det också.
»Många voro de konstgrepp, som min onkel använde för att ådraga sig den unga damens uppmärksamhet eller att åtminstone inveckla de hemlighetsfulla herrarna i ett samtal; men det var alltsammans förgäves: herrarna ville inte och fruntimret tordes inte tala. Då och då stack han ut huvudet genom fönstret och ropade åt kusken för att få veta varför man inte körde fortare. Men han ropade till dess han blev hes ; ingen brydde sig det ringaste om honom. Han lade sig nu tillbaka i vagnen och tänkte på det vackra ansiktet och fötterna och benen. Detta hjälpte bättre; det fördrev tiden och hindrade honom från att grubbla över vart han egentligen for och huru han hade kommit i ett så konstigt sällskap, ehuru detta för övrigt inte skulle ha vållat honom synnerligt huvudbry; ty min onkel var en högst bekymmerslös och rask karl, mina herrar, som i allmänhet just inte mycket frågade efter vart det bar.
»Plötsligt höll vagnen. — “Hallå!” sade min onkel; “vad står på?”
»“Stig ur här!” sade konduktören, i det han fällde ned vagnssteget.
»“Här?” ropade min onkel.
»“Ja, här”, svarade konduktören.
»“Nej, det gör jag alldeles inte”, sade min onkel.
»“Nå, det är bra — så stanna då där ni är”, sade konduktören.
»“Jag tänker så göra”, sade min onkel.
»“Gå på med det”, sade konduktören.
»De andra passagerarna hade med mycken uppmärksamhet åhört detta samtal, och då de märkte, att min onkel var fast besluten att icke stiga ur, trängde sig den yngre mannen förbi honom för att hjälpa damen ur. I detta ögonblick undersökte karlen med fula uppsynen hålet i kullen på sin trekantiga hatt. I det den unga damen sopade förbi, lät hon en av sina handskar falla i min onkels hand och viskade med sina läppar så tätt vid hans ansikte, att han kunde känna hennes varma anderäkt på sin näsa, det enda ordet: 'Hjälp!' varpå min onkel strax sprang ur åkdonet med en sådan häftighet, att det gungade på fjädrarna.
»“Jaså, ni har således besinnat er?” sade konduktören, då han såg min onkel stå på marken.
»Min onkel såg några sekunder på konduktören, tveksam huruvida han icke gjort klokast uti att rycka ifrån honom hans muskedunder, skjuta av det i ansiktet på karlen med den långa pampen, slå det övriga sällskapet i huvudet med stocken, rycka till sig den unga damen och kila av i röken. Vid närmare eftertanke övergav han emellertid denna plan såsom väl mycket melodramatisk i utförandet och följde efter de båda hemlighetsfulla männen, som med damen emellan sig nu gingo in i ett gammalt hus, utanför vilket vagnen hade stannat. De togo av in i korridoren och min onkel följde efter.
»Av alla de öde och förfallna ställen, som min onkel någonsin hade sett, var detta det mest öde och förfallna. Det såg ut att en gång ha varit ett stort värdshus, men nu var taket på många ställen instörtat, och trapporna voro branta, ojämna och sönderfallna. I ett rum, uti vilket de kommo in, var en väldig spis, vars eldstad var svärtad av rök, men ingen varm låga upplyste den nu. Den vita, fjäderlätta falaskan efter bränd ved låg ännu omkringströdd på härden, men själva spisen var kall, och allt var mörkt och dystert.
»“Nå”, sade min onkel, i det han såg sig omkring, “en postvagn, som går med en fart av sex och en halv mil i timmen och håller för en obestämd tid vid ett sådant hål som detta, är ett tämligen oregelbundet fortskaffningsmedel, skulle jag tro. Det ska komma till allmän kunskap; jag sätter det i tidningarna.”
Min onkel sade detta i en tämligen högljudd ton och på ett öppet och oförbehållsamt sätt, i avsikt att, om möjligt, inveckla de båda främlingarna i ett samtal. Men ingen av dem frågade mera efter honom, än att de viskade med varandra och då och då sneglade bort till honom. Damen var i den bortersta ändan av rummet, och en gång vågade hon vinka med handen, som om hon besvurit min onkel att bistå henne.
»Slutligen kommo de båda främlingarna litet närmare, och samtalet började på rent allvar.
»“Ni vet förmodligen inte att detta är ett enskilt rum, slyngel?” sade herrn i himmelsblått.
»“Nej, det gör jag inte, slyngel”, svarade min onkel. “Men om det här är ett enskilt rum, särskilt beställt för tillfället, så måste det vanliga gästrummet vara särdeles trevligt.” Och med dessa ord slog sig min onkel ned på en högkarmad stol och mötte karlen så noga med sina ögon, att Tiggin och Welps endast efter detta mått kunde ha levererat honom tryckt kattun till en hel klänning, utan att det hade varit en tum för mycket eller för litet.
»“Lämna detta rum!”» sade båda karlarna på en gång, i det de grepo till sina värjor.
»“Hur var det?” sade min onkel, som allt icke tyckes fatta deras mening.
»“Lämna detta rum, eller är ni dödens man!” sade karlen med den fula uppsynen och den långa värjan, som han i samma ögonblick drog ur skidan och svängde i luften.
»“Ned med honom!” sade den himmelsblå herrn, i det han ävenledes drog sin värja och gick ett par steg tillbaka. “Ned med honom!” Damen gav till ett högt anskri.
»Nu utmärkte sig min onkel ständigt för stor käckhet och mycken själsnärvaro. Under hela den tid, som han hade tyckts vara så likgiltig för vad som tilldrog sig, hade han i hemlighet sett sig om efter något anfalls- eller försvarsvapen, och just i det ögonblick då värjorna drogos, hade han i spisvrån upptäckt en gammal huggvärja med korgfäste i en rostig skida. Med ett språng ryckte min onkel den till sig, drog ut den, svängde den modigt över sitt huvud, ropade högt till damen, att hon skulle gå åt sidan, slungade stolen på mannen i himmelsblått och skidan på mannen i den plommonfärgade dräkten, varefter han begagnade Sig av förvirringen och anföll dem båda på en gång.
»Stridsbullret var förfärligt, i det samtliga de stridande svuro som dragoner, och deras värjor slamrade med samma rasslande ljud som om alla knivar och stålvaror på marknaden i Newport samtidigt ramlat om varandra. Då tumultet var på sin höjdpunkt slog damen, sannolikt för att uppmuntra min onkel, huvan tillbaka från sitt ansikte och uppenbarade därvid ett anlete av en så bländande skönhet, att han skulle ha kämpat mot femtio man för att vinna ett leende av det och dö. Han hade förut gjort underverk, men nu började han att slå omkring sig som en bindgalen jätte.
»I detta ögonblick vände sig den himmelsblå herrn om, och då han såg den unga damen med blottat ansikte, gav han sig luft i ett utrop av raseri och svartsjuka, vände sitt vapen mot hennes sköna barm och gjorde en stöt åt hennes hjärta, som kom min onkel att upphäva ett skri av fasa, så att det skallade i hela huset. Damen trädde vigt åt sidan, varefter hon ryckte värjan ur handen på den unge mannen, innan han hade återfått j ämnvikten, trängde honom mot väggen och rände värjan genom honom och panelen ända upp till fästet, så att han stod där alldeles fastnaglad. Detta var ett lysande föredöme. Med ett högljutt segerrop och oemotståndlig styrka tvang min onkel sin motståndare att draga sig tillbaka i samma riktning, stötte den gamla värjan rakt mitt igenom en stor röd blomma i mönstret på hans väst och fastnaglade honom vid sidan av hans vän; och där stodo de nu båda, mina herrar, och sprattlade i dödskampen med armar och ben, likt de leksaksdockor, som sättas i rörelse medelst en segelgarnsstump. Min onkel sade alltid efteråt, att detta var ett av de säkraste medel, han kände, till att göra av med en fiende, och att det endast hade det emot sig, att det föll sig något dyrt, då det medförde förlusten av en värja för varje man, som gjordes oskicklig till strid.
»“Vagnen! vagnen!” ropade damen, i det hon sprang fram till min onkel och slog sina vackra armar om hans hals. “Vi kunna kanske ännu komma undan!”
»“Kanske?” sade min onkel. “Men, min nådiga, är det då flera att fälla?”»
»Min onkel kände sig något besviken i sin väntan, go' herrar; ty han tyckte att en liten kurtis kunde vara angenäm efter blodbadet, om inte annat så för ombytes skull.
»“Vi ha inte ett ögonblick att förlora”, sade den unga damen. “Han”, här pekade hon på den unge herrn i himmelsblått, “är enda sonen till den mäktige markisen av Filletoville.”
»“Ja, min nådiga, då fruktar jag sannerligen, att han aldrig kommer att ärva titeln”, svarade min onkel med en kallblodig blick på den unge herrn, vilken, såsom jag beskrivit, stod spetsad mot väggen som en ollonborre. “Ni har avskurit arvsföljden, min nådiga.”
»“Jag har blivit bortförd från mitt hem och mina vänner av dessa skurkar”, sade den unga damen, vars anlete glödde av harm. “Denne eländige skulle om en liten stund med våld ha tvungit mig att gifta mig med honom.”
»“Fördöme hans oförskämdhet!” sade min onkel, i det han kastade en ytterst föraktfull blick på den döende arvingen av Filletoville.
»“Såsom ni kan fatta av vad ni sett”, sade den unga damen, “är hans följe färdigt att mörda mig, om ni kallar någon till hjälp. Om deras medbrottslingar finna oss här, äro vi förlorade. Om två minuter är det kanske för sent. Postvagnen!”
»Med dessa ord sjönk hon i min onkels armar, överväldigad av sina känslor och ansträngningen av att ha spetsat den unge markisen Filletoville. Min onkel fattade henne om livet och bar henne ut i porten. Där stod vagnen förspänd med fyra svarta hästar med långa svansar och flygande manar; men där fanns ingen konduktör, ingen kusk, inte en gång en stalldräng till att hålla hästarna.
»Jag hoppas att jag inte begår någon orättvisa mot min onkels minne, mina herrar, då jag såsom min enskilda mening yttrar, att han, ehuru ungkarl, redan förut hade hållit åtskilliga fruntimmer i sina armar; jag tror verkligen, att han hade ett slags vana att kyssa uppasserskor, och jag vet, att vid ett eller par tillfällen trovärdiga vittnen sett honom trycka en värdshusvärdinna på ett mycket tydligt sätt i sin famn. Jag berättar denna omständighet för att visa vilken ovanlig person denna sköna dam måste ha varit, eftersom hon kunde uppröra min onkel så som hon gjorde; ty han sade ofta, att då hennes vackra, mörka ögon fäste sig på hans ansikte, då hon åter kom till sans, blev han så underlig och ängslig till mods, att hans ben skakade under honom. Men vem kan väl se in i ett par milda, mörka ögon, utan att bli underlig om hjärtat? Jag kan det inte, mina herrar. Jag är rent av rädd att se på några ögon, som jag känner; det är verkligen sant.
»“Ni lämnar mig ju aldrig?” stammade den unga damen.
»“Aldrig!” sade min onkel och menade det även.
»“Min ädle räddare!” utbrast den unga damen. “Min dyra, goda, tappra räddare!”
»“Säg inte så där”, föll min onkel henne i talet.
»“Varför inte?” frågade den unga damen.
»“Därför att er mun ser så söt ut när ni talar”, svarade min onkel, “att jag fruktar att jag blir nog grov att kyssa den.”
»Den unga damen räckte upp sina händer, liksom för att varna min onkel för att göra det, och sade — nej, hon sade ingenting — hon log. Då man har ett par av de skönaste läppar i världen för sina ögon och ser dem milt forma sig till ett skälmskt leende — om man är alldeles tätt invid dem, och ingen annan är närvarande — så kan man inte bättre visa sin beundran för deras sköna form och färg än genom att genast kyssa dem. Detta gjorde min onkel, och jag högaktar honom för det.
»“Tyst!” utbrast den unga damen och ryckte till. “Ljudet av vagnshjul och hästar!”»
»“Ni har rätt”, svarade min onkel och lyssnade.
»Han hade ett gott öra för vagnshjul och hovslag; men det tycktes komma så många hästar långt bort ifrån, att det var omöjligt att bilda sig en föreställning om deras antal. Det var ett ljud som av femtio rustvagnar med sex fullblodshästar för var.
»“Vi äro förföljda!” utbrast den unga damen och slog ihop händerna. “Vi äro förföljda; jag har intet annat hopp än er.”
»Det låg ett sådant uttryck av förskräckelse i hennes vackra ansikte, att min onkel genast fattade sitt beslut. Han lyfte henne upp i vagnen, bad henne att inte vara rädd, tryckte ännu en gång sina läppar mot hennes och satte sig upp på kuskbocken, sedan han rått henne att draga upp fönstret för att utestänga den kalla luften.
»“Ett ögonblick, min vän!” sade den unga damen.
»“Vad är det?” frågade min onkel från kuskbocken.
»“Jag måste tala med er”, svarade den unga damen; “bara ett ord, ett enda ord, min dyre vän.”
»“Ska jag stiga ned?” frågade min onkel. Damen svarade icke, men log åter. Ett sådant leende, mina herrar! Det reducerade det förra helt och hållet till intet. Min onkel steg tvärt ned från sin upphöjda plats.
»“Vad är det, min ljuva vän?” sade min onkel, i det han tittade in genom vagnsfönstret. Damen hade i detsamma händelsevis lutat sig fram, och min onkel tyckte att hon nu var ännu skönare än någonsin förut. Han var i detta ögonblick alldeles invid henne, mina herrar, och måste därför veta det. “Vad är det, min ljuva vän?”
»“Ska ni aldrig älska någon annan än mig — aldrig gifta er med någon annan?” sade den unga damen.
»Min onkel svor en dyr ed på att han aldrig skulle gifta sig med någon annan, och den unga damen drog in huvudet och upp fönstret. Han hoppade upp på kuskbocken, satte ut armbågarna, fattade piskan, som låg uppe på vagnstaket, ordnade tömmarna, gav den bortersta spannhästen en klatsch, och framåt foro de långsvansade, svarta hästarna med flygande manar, femton goda engelska mil i timmen, med den gamla postvagnen bakefter sig — usch! vad det gick!
»Men bullret där bakom blev allt starkare. Ju snabbare den gamla vagnen ilade framåt, desto närmare kommo förföljarna — män, hästar och hundar hade förenat sig i förföljelsen. Larmet var förfärligt, men genom detta ljöd den unga damens röst, då hon skyndade på min onkel och ropade: “Fortare! Fortare!”
»De flögo förbi de mörka träden likt fjädrar, som virvlas framåt av en orkan. Hus, häckar, kyrkor, höstackar, alla möjliga föremål sprängde de förbi med en fart och ett dån som av rytande vatten, vilket plötsligt brutit sig ut. Men larmet av förföljelsen blev allt starkare, och alltjämt kunde min onkel höra den unga damens vilda skri: '“Fortare! Fortare!”'
»Min onkel begagnade piska och tömmar, och hästarna flögo framåt, till dess de voro vita av skum, och likväl blev larmet bakom allt starkare, och likväl ropade den unga damen: “Fortare! Fortare!” I ögonblickets spänning stampade min onkel hårt emot fotbrädet och — upptäckte att dagen grydde och att han satt på kuskbocken på en gammal Edinburgh-postvagn, skälvande av köld och fuktighet och stampande med fötterna för att värma dem! Han steg ned och tittade ivrigt in i vagnen efter den sköna damen — men ack ! vagnen hade varken dörr eller sits — den var bara en tom låda.
»Min onkel visste naturligtvis mycket väl, att det var något hemlighetsfullt med i spelet, och att allt hade tillgått precis så som han brukade berätta det. Den dyra ed, han hade svurit den unga damen, förblev han trogen, i det han för hennes skull avslog åtskilliga lämpliga värdshusvärdinnors hand och slutligen dog som ungkarl. Han sade ständigt, att det ändå var bra märkvärdigt, att han genom en sådan ren tillfällighet som den, att han klättrade över staketet, hade fått kännedom om att vålnaderna av postvagnar, konduktörer, kuskar och passagerare hade för vana att regelbundet varje natt företaga resor, och han brukade tillägga, att han var den enda levande människa, som någonsin hade blivit tagen med såsom passagerare vid en av dessa utflykter; och jag tror, att han hade rätt, mina herrar; åtminstone har jag aldrig hört det om någon annan.»
- ↑ Den skotska lungmosen kokas i en ko- eller fårmage.