Pickwick-klubben/Kapitel 52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  FEMTIOFÖRSTA KAPITLET.
Pickwick-klubbens efterlämnade papper
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

FEMTIOANDRA KAPITLET.
FEMTIOTREDJE KAPITLET.  →


[ 582-583 ]

FEMTIOANDRA KAPITLET

SOM INNEHÅLLER EN ALLVARSAM FÖRÄNDRING INOM DEN WELLERSKA FAMILJEN SAMT DEN RÖDNÄSTE MR STIGGINS OFÖRMODADE FALL


Som mr Pickwick ansåg det vara mindre grannlaga att föra vare sig Bob Sawyer eller Ben Allen till det unga nygifta paret, innan mr och mrs Winkle voro fullt beredda på att taga emot dem, och som han tillika önskade att så mycket som möjligt skona Arabellas känslor, föreslog han, att han och Sam skulle stiga av i närheten av George och Gamen, och att de båda unga männen tills vidare skulle inlogera sig på ett annat ställe, Härpå gingo dessa även villigt in, och förslaget blev följaktligen verkställt, i det mr Ben Allen och mr Bob Sawyer begåvo sig till en avsides liggande ölstuga på yttersta gränsen av Southwark, bakom vars skänkrumsdörr deras namn i forna dagar ofta hade stått över långa och invecklade, med krita antecknade beräkningar.

»Nå, du min store! mr Weller!» sade den vackra huspigan, då hon mötte honom i porten.

»Nå, du min söte, skulle jag önskat att det hetat, min lilla vän», sade Sam och stannade efter för att låta sin herre komma så långt bort, att han icke kunde höra dem. »En sådan liten rar sötnos ni är, Mary!»

»Åh, mr Weller, då, vad ni pratar!» sade Mary. »Se så, låt bli, mr Weller!»

[ 584-585 ]»Vad är det jag ska låta bli, min söta vän?» sade Sam.

»Jo, det där», svarade den vackra huspigan. »Se så, gå er väg nu!»

Med denna förmaning knuffade den vackra huspigan leende Sam emot väggen och förklarade, att han hade skrynklat ned hennes mössa och tufsat till hennes hår.

»Ni har dessutom hindrat mig att säga vad jag har att säga er», tillade Mary. »Det har legat ett brev till er här i fyra dagar; ni hade inte varit borta en timme, då det kom, och så till på köpet står det 'angeläget' på omslaget.»

»Var är det, min ängel?» frågade Sam.

»Jag gömde det åt er, annars hade det bestämt kommit bort för länge sedan», svarade Mary. »Se här är det; det är mer än ni förtjänar.»

Sam förfriskade sig med en kyss och läste som följer:

Markis Gran
By Dorkin.
Onsdag.

Min tjära Samull, Jag e så faslit lissen att ha de nöje att kåma me dålia nyheter din svärmor förtjylde sej för hon va oförsiktig att sitta för länge i våta grese i rägne och höra på en härde som inte kunne hålla tätt förrn på kvälln för han hadde släpt på så mycke kånjack och vatten att han inte kunne stanna förrn han blev lite nycktrare å som drog mycke länge åm dåktern säjer att om hon hadde drucki varm tåtti etteråt i ställe för förut så hadde det kanske inte varit så falit julena blev strax smorda på hänne å allt blev jort för att sätta hänne i gång såm kunne hittas på din far hadde håpatts hon skulle krya åpp sej såm vanlitt män just såm hon kåm åm hörne min gåsse kåm hon in på gali veg å rulla ner för backen me en fart såm du allri sitt maken te å fast dåktern satt hämskon på jälpte de inte för hon betalte sina bompängar i går affse då hon felte tjuge minuter i säx sänn han jort resan långt unner den vanlia tiden såm kanskje kåm åv att han hadde så lite packning me din far säjer att åm du vill kåma å hälsa på mej samull så kan du jöra hånåm ett stort nöje för jag e så ensam Samiäll N. B. han vill ha de stavatt så som jag säjer inte e rätt å såm de e så många saker å ställa te rätta så tror han att husbon din inte säjer näj det gör han naturlitvis inte Samull för jag tjänner hånåm bättre än såm så å därme schickar han sin hälsning å jag me å förblir Samiäll i bleka döden din tjära far

Tony Veller

»Ett tocke obegripligt brev!» sade Sam. »Det kan inte tusan bli klok på hans han-ar och jag-ar. Det här är inte far mins stil, annat än underskriften med präntade bokstäver — det är hans.»

»Kanske att han fått någon annan att skriva under åt sig och själv skrivit under det efteråt», sade den vackra huspigan.

»Stopp ett ögonblick!» svarade Sam och ögnade ännu en gång igenom brevet, i det han då och då stannade för att tänka efter. »Ja, så är det. Den person, som skrivit det, skulle ha berättat hela olyckan riktigt som den var; men se'n så kom far min och trasslade till alltsammans genom att sticka sin näsa uti det. Det är just så likt honom. Ni har alldeles rätt, söta Mary.»

Då Sam hade kommit till visshet i denna punkt, läste han ännu en gång igenom brevet, och då han nu tyckte sig ha fått ett tydligt begrepp om dess innehåll, vek han åter ihop det och yttrade tankfullt:

»Så att den stackarn är död! Det var ändå synd om henne. Hon var i det hela taget inte så elak, om bara de där herdarne hade lämnat henne i fred. Det var ändå allt bra synd om henne.»

Mary skakade på huvudet och suckade med.

»Jag måste nu be husbond' om lov att fara dit», sade Sam.

Mary suckade åter; — brevet var så rörande.

»Farväl!» sade Sam.

»Farväl!» sade den vackra huspigan och vände bort huvudet.

»Nå, vill ni inte räcka mig handen?» sade Sam.

Den vackra huspigan räckte fram en hand, som, ehuru den tillhörde en huspiga, var mycket liten, och reste sig upp för att gå.

»Jag blir inte länge borta», sade Sam.

»Ni är alltid borta», sade Mary och gjorde den minsta [ 586-587 ]möjliga knyck på huvudet. »Ni har inte väl kommit hem, mr Weller, förrän ni reser bort igen.»

Mr Weller drog den vackra huspigan närmare intill sig och började ett viskande samtal, som icke hade varat länge förrän hon vände om huvudet och åter nedlät sig att se på honom. Då de skildes åt, var det av en eller annan anledning alldeles nödvändigt för henne att gå upp på sitt rum och bringa mössan och håret i ordning igen, innan hon kunde tänka på att visa sig för sitt herrskap, varför hon avlägsnade sig för att iakttaga denna förberedande ceremoni, men sände Sam många nickar och leenden över balustraden, under det hon trippade uppför trappan.

»Jag blir inte borta mer än en eller högst två da'r», sade Sam, då han hade meddelat Mr Pickwick underrättelsen om sin fars förlust.

»Stanna du där så länge det behövs, Sam», svarade mr Pickwick; du har min fulla tillåtelse därtill.»

Sam bugade sig.

»Säg din far, att om jag kan vara honom till någon tjänst i hans nuvarande ställning, ska jag med största nöje ge honom allt det bistånd jag förmår», sade mr Pickwick.

»Jag tackar så mycket, sir», sade Sam; »jag ska säga honom det.»

Och därmed skildes herre och tjänare efter några yttringar av ömsesidig välvilja och sympati.

Klockan var nyss sju, då Samuel Weller, sedan han stigit ned från kuskbocken på en diligens, som for genom Dorking, stod några hundra steg från Markisen av Granby. Det var en kall och ruskig afton. Rullgardinerna voro nedfällda och luckorna halvt tillslutna; av den skara dagdrivare, som vanligen plägade stå vid porten, syntes icke en enda; stället var tyst och ödsligt.

Då Sam icke märkte någon, som han kunde ha gjort en inledande fråga, gick han sakta in, och då han såg sig om, igenkände han genast sin far på något avstånd.

Änklingen satt vid ett litet runt bord i det lilla rummet innanför skänkrummet och rökte en pipa, med ögonen stelt fästa på elden. Begravningen hade tydligen ägt rum samma dag; ty på hans hatt, som han hade behållit på huvudet, var fäst ett goda två alnar långt sorgflor, som hängde vårdslöst ned över stolsryggen. Mr Weller befann sig i en högst tankfull och frånvarande stämning; ty ehuru Sam flera gånger ropade honom vid namn, fortfor han dock att röka med samma orörliga och stela ansikte, och väcktes först därav att hans son lade sin hand på hans axel.

»Sammy», sade mr Weller, »du är välkommen.»

»Jag har ropat ett halvt dussin gånger på er», sade Sam, i det han hängde sin hatt på en krok; »men ni hörde mig inte.»

»Nej, Sammy», sade mr Weller och såg åter på elden; »jag satt i tankar.»

»Vad på då?» frågade Sam och sköt sin stol närmare elden.

»Jag tänkte, Sammy», svarade mr Weller, »jag tänkte på henne, Samiel!»

Här gjorde mr Weller en böjning på huvudet bort mot Dorkings kyrkogård, såsom ett slags stum förklaring, att hans ord hade avseende på den avlidna mrs Weller.

»Jag tänkte, Sammy», sade mr Weller, i det han mycket allvarligt tittade över sin pipa på sin son, som om han ville försäkra honom, att huru märkvärdig och otrolig förklaringen än kunde synas, gavs den dock med lugn överläggning, »jag tänkte på att jag i det hela taget är bra ledsen över att hon är borta.»

»Ja, det borde ni också vara», svarade Sam.

Mr Weller gav med en nick tillkänna sitt bifall åt detta yttrande, varefter han åter fäste sina ögon på elden, insvepte sig i en molnsky och grubblade djupt.

»Det var några mycket förståndiga anmärkningar hon gjorde, Sammy», sade mr Weller, i det han efter en lång paus skingrade röken med handen.

»Vad var det för anmärkningar?» frågade Sam.

»De som hon gjorde se'n hon blev sjuk», svarade den gamle gentlemannen.

»Nå, vad var det då?»

»Jo, de voro ungefär så här. “Weller”, sa' hon, “jag fruktar att jag inte varit emot dig alldeles så som jag bort; du är en mycket godhjärtad människa, och jag kunde ha gjort ditt hem trevligare för dig. Jag börjar nu, då det är för sent, att inse”, sa' hon, “att om en gift hustru vill vara gudfruktig, bör hon börja med att uppfylla sina plikter hemma i sitt hus och göra dem som äro omkring henne, glada och lyckliga, och att om hon också går i kyrkan eller gudliga sammankomster, när det så ska vara, bör hon likväl passa mycket noga på att inte göra något sådant till förevändning för lättja eller förströelse eller något ännu värre. Det har jag gjort”, sa' hon, “och jag har förspillt tid och pengar på dem, som gjort det i ännu [ 588-589 ]högre grad än jag; men jag hoppas, Weller, att när jag är död och borta, ska du tänka på mig sådan jag var innan jag lärde känna de där människorna och sådan jag verkligen var av naturen.” — “Susan”, sa' jag — jag blev så underlig till mods därvid, Sam, det vill jag inte neka — “Susan”, sa' jag, “du har alltid varit en mycket god hustru emot mig; tala därför inte så där, utan var vid friskt mod, min vän, och du ska leva för att se mig ge den där Stiggins på skalln.” Det log hon åt, Samiel», sade den gamle gentlemannen och kvävde en suck medelst sin pipa; »men hon dog ändå i alla fall.»

En särdeles trind och fyllig, svartklädd kokerska, som hittills hade haft någonting att sköta i källarsalen, kom nu in och ställde sig med många igenkänningsleenden åt Sam, tyst bakom hans fars stol och anmälde sin närvaro medelst en lätt hosta, vilken, då den icke uppmärksammades, efterföljdes av en mera högljudd.

»Holla!» sade den äldre mr Weller, i det han såg sig om och hastigt drog undan sin stol. »Vad är det nu fråga om?»

»Drick en kopp te, så är ni snäll», sade den fylliga kvinnspersonen i inställsam ton.

»Jag vill inte», svarade mr Weller i en något högljudd ton. »Dra ni —» Mr Weller hejdade sig hastigt och tillade i en lägre ton — »så långt vägen räcker!»

»Ack, Herre Gud, vad olyckan kan förändra en människa!» sade damen och såg uppåt taket.

»Det är också det enda, utom doktorn, som kan förändra mitt tillstånd», mumlade Weller.

»Jag har då väl aldrig sett en så tvär människa», sade den fylliga kvinnspersonen.

»Det är detsamma — det är alltsammans till mitt eget bästa, alldeles som skolpojken sa' för att trösta sig, när han fick stryk», svarade den gamle gentlemannen.

Den fylliga kvinnspersonen skakade på huvudet med en medlidsam och deltagande min och vädjade till Sam, i det hon frågade, om hans far icke borde söka att hålla humöret uppe och inte så där ge vika för sin sorg.

»Ser ni, mr Samuel», sade det fylliga kvinnfolket, »det är som jag sa' honom i går: han måste känna sig ensam; han kan inte vänta annat, sir; men han bör vara vid gott mod, ty, Herre Gud, vi beklaga ju alla hans förlust och vilja göra vad som helst för honom; och det finns icke någon ställning i livet så svår, mr Samuel, att den inte kan bli bättre, som en mycket hedervärd person sa' till mig, när min man dog.»

Här satte hon handen för munnen och började åter att hosta, i det hon kastade en kärvänlig blick på den äldre mr Weller och därefter försvann ur rummet.

»Sammy, ifall jag stannade allena här en vecka — bara en enda vecka, min gosse — skulle den där kvinnovarelsen gifta sig med mig med våld innan den vore förbi.»

»Huru! är hon då så kär i er?» frågade Sam.

»Kär!» svarade hans far. »Jag kan inte hålla henne ifrån mig. Om jag också vore instängd i ett eldfast kassaskåp med ett patenterat säkerhetslås för, skulle hon ändå hitta på utväg att komma in till mig, Sammy.»

»Ja, så är det att vara eftersökt!» anmärkte Sam leende.

»Jag är alls inte stolt över det, Sammy», svarade mr Weller och rörde häftigt om i elden; »det är en förskräcklig ställning, och jag blir rent av driven från hus och hem därav. Din salig styvmor hade knappast givit upp andan förrn en gammal käring skickar mig en burk med sylt och en annan en burk med gelé, och en tredje lagar till en välsignat stor kanna full med kamomillte, som hon kommer och bjuder mig med sin egen hand.» — Mr Weller tystnade med ett uttryck av innerlig avsky och tillade därpå viskande, i det han såg sig om: »De voro allesammans änkor, Sam, allesammans, undantagandes hon med kamomillteet, för hon var en ungmö på sina tre och femti.»

Sam svarade med ett komiskt ögonkast, och sedan den gamle gentlemannen hade knackat sönder ett envist kolstycke, med en min, som uttryckte lika mycket allvar och förtrytelse, som om kolstycket hade varit en av de omnämnda änkornas huvud, sade han:

»Kort sagt, Sammy, jag märker, att jag inte är i säkerhet någonstädes, undantagandes på kuskbocken.»

»Varför är ni då mera i säkerhet där än på något annat ställe?» frågade Sam.

»Därför att en kusk är en privilgerad person», svarade mr Weller och såg skarpt på sin son. »Därför att en kusk kan, utan att väcka misstanke, göra vad andra karlar inte kunna; därför att en kusk kan stå på den vänskapligaste fot med kvinnfolk på sina femti mils omkrets, utan att någon människa därför tror att han tänker gifta sig med någon av dem. Vilken annan karl kan väl göra detsamma, Sammy?»

[ 590-591 ]»Ja, det är inte så tokigt, det där», sade Sam.

»Tror du, att ifall din husbonde hade varit kusk», resonerade mr Weller, »juryn då skulle ha dömt honom, även om det hade varit möjligt att saken gått ända därhän? Nej, se det hade den inte vågat göra.»

»Och varför inte det?» frågade Sam en smula föraktfullt.

»Varför?» svarade mr Weller. »Därför att det hade stritt emot jurymännens samvete. En riktig kusk är ett slags mellanlänk mellan det gifta och ogifta ståndet, och det vet var förnuftig människa.»

Mr Weller satt tyst en stund, grubblande över detta hemlighetsfulla faktum, så fortsatte han:

»Nu har jag beslutit att köra 'Säkerheten' och åter inkvartera mig i Bell Sawage, som är mitt naturliga element, Sammy.»

»Men hur ska det då gå med affärn?» frågade Sam.

»Affärn, Samiel», svarade den gamle gentlemannen, »med kunder och varor och innanrede ska säljas under hand, och av pengarna, som flyta in därför, ska, enligt din styvmors begäran, kort innan hon dog, två hundra pund placeras i — vad kallar di dem nu igen de där tingestarna?»

»Vad för tingestar?» frågade Sam.

»De där, som ständigt gå upp och ner i City.»

»Omnibusar?» föreslog Sam.

»Ah, prat!» svarade mr Weller; »de där tingestarna, som alltid äro i rörelse och på ett eller annat sätt trassla in sig med statsskulden och skattkammarbevisen och allt det där.»

»Jaså, ni menar fonderna», sade Sam.

»Ja, fonderna, ja», svarade mr Weller. »Två hundra pund ska placeras för din räkning, Samiel, i de där fonderna, fyra och en halv procents reducerade konsoler, Sammy.»

»Det var bra hyggligt av den gamla damen att tänka på mig», sade Sam; »och jag är henne särdeles förbunden därför.»

»Resten placeras på mitt namn», fortfor den äldre mr Weller, »och när jag se'n inte längre sitter på kuskbocken, så faller hela surven till dig; men gör därför inte av med alltsammans på en gång, min gosse, och se väl efter att inte någon änka får den minsta nys om din rikedom, annars är det ute med dig.»

Sedan mr Weller givit sin son denna förmaning, tog han med klarnad uppsyn åter fatt i sin pipa; han kände sig nu tydligen mycket lättare om hjärtat, sedan han meddelat sin son denna upplysning.

»Det är någon som knackar på dörrn», sade Sam.

»Tyst!» viskade mr Weller med en förskräckt blick. »Bry dig aldrig om det, Sammy; det är kanske en av änkorna.»

Då ingen brydde sig om knackningen, vågade den osedde gästen efter en stunds förlopp att öppna dörren och titta in. Det var icke något kvinnligt huvud, som stacks in genom den på glänt stående dörren, utan mr Stiggins långa svarta lockar och röda ansikte. Mr Weller tappade sin pipa.

Den ärevördige herrn öppnade nästan omärkligt dörrn så småningom, till dess öppningen blev så pass stor, att hans magra lekamen kunde tränga sig fram genom den, varefter han gled in i rummet och mycket omsorgsfullt och varligt stängde dörren efter sig. Vändande sig mot Sam och sedan han upplyft sina händer och ögon till bevis på den obeskrivliga sorg han kände över den olycka, som hade drabbat familjen, flyttade han den högkarmade stolen bort till dess vanliga vrå vid kaminen, och sedan han satt sig på yttersta kanten därav, tog han fram en brun näsduk och höll den för sina synverktyg.

Medan detta försiggick, hade mr Weller suttit tillbakalutad i sin stol, med uppspärrade ögon, med händerna på sina knän och med en uppsyn, som uttryckte en överväldigande och allt annat undanträngande förvåning. Sam satt mitt emot honom i den djupaste tystnad och väntade med girig nyfikenhet på huru detta uppträde skulle sluta.

»Ack, min unge vän», sade mr Stiggins, brytande tystnaden med en mycket låg röst, »här är en svår sorg.»

Sam nickade vårdslöst.

»Även för vredenes man!» tillade mr Stiggins. »Den får ett kärils hjärta att blöda.»

Sam hörde sin far mumla något om att få ett kärils näsa att blöda; men mr Stiggins hörde det icke.

»Vet ni, unge man», viskade mr Stiggins, i det han sköt sin stol närmare intill Sam, »om hon lämnat Emanuel någonting?»

»Vem är det?» frågade Sam.

[ 592-593 ]»Kapellet», svarade mr Stiggins, »vårt kapell, vår fårfålla, mr Samuel.»

»Hon har inte lämnat någonting varken åt fållan eller herden eller fåren, och inte åt hundarna heller», svarade Sam i bestämd ton.

Mr Stiggins såg listigt på Sam, kastade en blick bort till den gamle herrn, som satt med slutna ögon, som om han sov, och sade, i det han sköt sin stol ännu närmare:

»Inte åt mig heller, mr Samuel?»

Sam skakade på huvudet.

»Måhända», sade Stiggins dröjande, efter några ögonblicks djupt eftersinnande, »måhända har hon rekommenderat mig åt vredenes mans omsorg, mr Samuel?»

»Ja, så tycks det verkligen, efter vad han nyss sade», svarade Sam. »Han talte alldeles nyss om er.»

»Nej, gjorde han?» utbrast Stiggins och klarnade upp, »Ack, han har nog förändrats, tänker jag. Vi skola kunna leva mycket väl och behagligt tillsammans nu, mr Samuel, inte sant? Jag skulle kunna hålla uppsikt över hans egendom, när inte ni är här — en mycket god uppsikt, förstår ni.»

Mr Stiggins tystnade här med en långdragen suck för att avvakta ett svar. Sam nickade, och den äldre mr Weller frambragte ett ljud, vilket, ehuru det varken var ett suckande, ett grymtande, ett flämtande eller ett brummande, likväl till en viss grad tycktes äga karaktären av alla dessa ljud.

Uppmuntrad av detta ljud, vilket han tog för att vara ett tecken till ånger och samvetsagg, såg mr Stiggins sig om, gnuggade händerna, grät, log, grät ännu en gång och gick därefter sakta över golvet till en honom välbekant hylla i en vrå, där han tog ett glas och med mycken betänksamhet lade fyra sockerbitar i detsamma. Sedan detta var gjort, såg han sig åter om och suckade ömkligt, varefter han gick sakta ut i skänkrummet, och strax därpå kom tillbaka med glaset till hälften fyllt med ananasrom, närmade sig pannan, som sjöng helt muntert på hällen, blandade till sig en toddy, rörde om i den, satte sig ned, tog sig en god och hjärtlig klunk av toddyn och drog slutligen ett djupt och långt andedrag.

Den äldre mr Weller, som ännu alltjämt fortfor att göra åtskilliga underliga och tämligen misslyckade försök att låtsa som om han sov, yttrade under allt detta icke ett enda ord; men då mr Stiggins höll upp för att hämta andan, rusade han på honom, ryckte glaset ur handen på honom, kastade återstoden av toddyn i hans ansikte och själva glaset in i kaminen. Därpå grep han den ärevördige herrn med ett säkert tag i kragen och började plötsligt och sparka honom på det ursinnigaste sätt, ledsagande varje anbringande av sina kragstövlar på mr Stiggins person med diverse häftiga och osammanhängande förbannelser över hans ögon, lemmar och hela kropp.

Sam tryckte floret fastare på sin fars huvud, varefter den gamle herrn, fortsättande sina sparkar med ännu större livlighet än förut, tumlade med mr Stiggins genom skänkrummet och genom förstugan ut till porten och därifrån ut på gatan, medan sparkarne fortforo hela tiden och snarare tilltogo än avtogo i häftighet.

Det var en vacker och uppmuntrande syn att se den rödnäste mannen vrida sig under mr Wellers näve, när han släpades ut på gården, och hela hans kropp skälva, i det den ena sparken följde raskt på den andra, och det var en ännu mera spännande syn att se mr Weller efter ett väldigt stretande doppa mr Stiggins huvud ned i en ho full med vatten och hålla det kvar där, till dess han nära nog var kvävd.

»Se så», sade mr Weller och samlade hela sin styrka till en högst invecklad spark, i det han tillät mr Stiggins att lyfta huvudet upp ur hon, »skicka nu hit någon av de där lata herdarne, och jag ska bulta honom till ett gelé först och dränka honom efteråt. Sammy, hjälp mig in och slå i ett litet glas konjak åt mig. Jag har alldeles tappat andan, min gosse.»