Pickwick-klubben/Kapitel 53
| ← FEMTIOANDRA KAPITLET. |
|
FEMTIOFJÄRDE KAPITLET. → |
FEMTIOTREDJE KAPITLET
SOM INNEHÅLLER MR JINGLES OCH JOB TROTTERS SLUTLIGA AVFÄRD SAMT EN STOR AFFÄRSMORGON I GRAYS INN SQUARE OCH SLUTAR MED ETT HÄFTIGT HAMRANDE PÅ MR PERKERS DÖRR
Då Arabella efter åtskilliga milda förebråelser och
många försäkringar om att det icke fanns det ringaste skäl
att vara modfälld, slutligen av mr Pickwick underrättades
om den otillfredsställande utgången av hans resa till Birmingham, utbrast hon i tårar och beklagade under
högljudda snyftningar och med rörande ord, att hon hade
varit den olyckliga anledningen till oenighet mellan far
och son.
»Kära barn», sade mr Pickwick vänligt, »skulden är inte er. Det var omöjligt att förutse, att den gamle herrn kunde vara så ogynnsamt stämd mot sin sons giftermål. Jag är övertygad», tillade mr Pickwick med en blick på hennes vackra ansikte, »att han inte anar vilken glädje han nekar sig själv.»
»Ack, bästa mr Pickwick», sade Arabella, »huru skola vi bete oss, om han fortfar att vara ond på oss?»
»Åh, vänta bara tåligt, min lilla vän, så kommer han nog på bättre tankar», svarade mr Pickwick glatt.
»Men, min bästa mr Pickwick, vad skall det bli av Nathaniel, ifall hans far undandrar honom sitt bistånd?» frågade Arabella vidare.
»Ja, i sådant fall, mitt söta barn», svarade mr Pickwick, »vågar jag förutsäga, att han nog finner någon vän, som inte nekar honom sin hjälp till att bryta sig en bana.»
Meningen i detta svar var icke så väl dold av mr Pickwick, att icke Arabella förstod den. Hon slog därför sina armar kring hans hals, kysste honom ömt och snyftade ännu starkare än förut.
»Det är en bedrövlig förlägenhet, som det här unga paret råkat ut för», tänkte mr Pickwick, medan han den följande morgonen klädde sig; »jag ska gå till Perker och rådgöra med honom om den saken.»
Och som mr Pickwick än ytterligare drevs att begiva sig till Grays Inn Square av den längtansfulla önskan om att genast göra upp sina affärer med den godhjärtade lilla sakföraren, skyndade han sig att äta frukost och verkställde sitt beslut så hastigt, att klockan ännu icke hade slagit tio, då han kom fram till Grays Inn Square.
Klockan fattades ännu tio minuter i tio, då han gick uppför trappan till Perkers kontor. Skrivarne hade ännu icke anlänt, och han fördrev tiden med att se ut genom fönstret över trappan.
»Ni kommer tidigt, mr Pickwick», sade en röst bakom honom.
»Ah, mr Lowten!» svarade den förstnämnde gentlemannen, i det han såg sig om och kände igen sin gamla bekanta.
»Det är bra varmt att gå i dag, inte sant?» sade Lowten, i det han i en handvändning tog av sig sin frack, tog på sig en luggsliten rock, som han tog fram ur en pulpet, hängde upp sin hatt, tog fram några ark kardus- och plumppapper i omväxlande lag, stack en penna bakom örat och gnuggade därefter händerna med största belåtenhet.
»Så där ja, mr Pickwick», sade han, »nu är jag färdig. Jag har fått på mig min kontorsrock och fått fram mitt underlag, och nu kan han få komma när han vill. Ni har väl inte händelsevis en pris snus att bjuda på?»
»Nej, det har jag inte», svarade mr Pickwick.
»Det var skada, sade Lowten. »Men det är detsamma; jag springer tvärt ut och skaffar mig en flaska sodavatten. Ser jag inte en smula konstig ut kring ögonen, mr Pickwick?»
Den tilltalade individen betraktade mr Lowtens ögon på något avstånd och förklarade därefter, att det enligt hans tanke icke kunde upptäckas någon ovanlig konstighet kring dessa ansiktsdelar.
»Det gläder mig att höra», sade Lowten. »Vi höllo ut tämligen länge i 'Trästubben' i går kväll, och jag är inte riktigt kry i dag. — Men det var sant, Perker har gjort upp den där saken ni vet.»
»Vilken sak?» frågade mr Pickwick. »Mrs Bardells omkostnader?»
»Nej, jag menar inte den», svarade Lowten. »Det är den där rörande den där göken, vars växel vi för er räkning löste in för femtio procent för att få honom ut ur Fleet — för att se'n skicka honom till Demerary.»
»Ah, mr Jingle!» sade mr Pickwick hastigt. »Ja. Nå?»
»Jo, den saken är uppgjord», sade Lowten och formerade sin penna. »Agenten i Liverpool sa, att ni hade gjort honom många tjänster medan ni ännu gjorde affärer, och att han med nöje skulle ta emot honom på er rekommendation.»
»Det är bra», sade mr Pickwick. »Det gläder mig att höra.»
»Men», fortfor Lowten, medan han skrapade ryggen på pennan, innan han gjorde en ny spricka, »vad den andra är för en åsna!»
»Vilken andra?»
»Åh, den där vännen eller tjänarn, eller vad han är för slag, ni vet — Trotter.»
»Så-å», sade mr Pickwick med ett leende. »Jag har annars alltid trott honom vara motsatsen.»
»Ja, så gjorde jag med, av det lilla jag såg av honom», svarade Lowten; »men det visar bara, hur man kan ta miste. Kan ni väl tro, att han också vill till Demerary?»
»Huru! — och avstå ifrån vad som blivit honom erbjudet här?» utbrast mr Pickwick.
»Han behandlade Perkers anbud om aderton shillings i veckan samt löfte om påökning, ifall han uppförde sig väl, som om det hade varit bara skräp», svarade Lowten. »Han sa, att han måste följa med den andra, och så fick han Perker att skriva en gång till, och han har nu skaffat honom en plats på samma plantage; men han får det inte på långt när så bra där, säger Perker, som en deporterad förbrytare får det i Syd-Wales, om han kommer inför domstolen i nya kläder.»
»Enfaldiga människa!» sade mr Pickwick med fuktiga ögon. »Enfaldiga människa!»
»Åh, det är värre än enfaldigt; det är riktigt ömkligt», svarade Lowten, i det han med en föraktfull min spetsade pennan. »Han säger, att han är den enda vän han någonsin haft, och att han håller mycket av honom och allt det där. Vänskap kan visst vara mycket bra på sitt sätt; vi äro t. ex, mycket vänskapliga mot varandra borta i 'Skatan' vid vår grogg, där var och en betalar för sig; men det ska tusan sätta sig i klister för en annan, förstår ni! Ingen borde bry sig om mer än två saker; den ena är en själv, som är nummer ett, och den andra är damerna; det är min tanke om saken, ha, ha, ha!»
Mr Lowten slöt med ett högljutt skratt, halvt muntert, halvt gäckande, som emellertid avbröts i förtid av ljudet av Perkers steg ute i förstugan, vid vilkas allra första närmande han med en anmärkningsvärd vighet svängde sig om på stolen och började skriva med mycken iver.
Hälsningen mellan mr Pickwick och hans juridiska biträde var varm och hjärtlig; men knappast hade klienten tagit plats i sakförarens länstol, förr än en knackning hördes på dörren och en röst fråga, om Perker vore inne.
»Se så», sade mr Perker, »här ha vi en av våra landsstrykare — Jingle själv, min bäste sir. Vill ni se honom?»
»Vad tycker ni?» frågade mr Pickwick tveksamt.
»Jag tycker, att ni borde göra det. Hör nu, sir, vad ni heter, stig in!»
Efterkommande denna allt annat än ceremoniösa inbjudning trädde Jingle och Job in, men stannade plötsligt med en viss förvirring, då de fingo se mr Pickwick.
»Nå», sade Perker, »är inte den här herrn bekant?»
»Goda skäl till att känna honom», svarade Jingle och trädde fram. »Mr Pickwick — stor tacksamhetsskuld — mitt livs räddare — gjort en människa av mig — ni ska aldrig ångra det, sir.»
»Det gläder mig höra er tala så», sade mr Pickwick. »Ni ser nu mycket friskare ut.»
»Tack vare er, sir — stor förändring — Hans Majestäts Fleet — osunt ställe — mycket!» sade Jingle och skakade på huvudet.
Han var anständigt och snyggt klädd, och så var även Job, som stod bakom honom stel och rak som en käpp och stirrade på mr Pickwick med ett anlete av järn.
»När resa de till Liverpool?» frågade mr Pickwick Perker helt avsides.
»I afton, sir, klockan sju», sade Job och trädde ett steg fram, »med den tunga diligensen från City, sir.»
»Äro edra platser tingade?»
»Ja, sir», svarade Job.
»Och ni har fast beslutit att följa med?»
»Ja, det har jag, sir», svarade Job.
»Vad angår den utrustning, som Jingle nödvändigt behövde, så har jag», sade Perker högt till mr Pickwick, »tillåtit mig att arrangera så, att för varje kvartal innehålles en liten summa av hans lön; om detta sker ordentligt, så kan den utgiften betäckas på ett år. Jag ogillar bestämt, att ni gör något för honom, min bästa sir, som inte är beroende av hans egna strävanden och goda uppförande.»
»Ja visst», inföll Jingle med mycken bestämdhet. »Klart huvud — världsman — fullkomligt riktigt — alldeles!»
»Genom ackordet med hans fordringsägare, inlösandet av hans kläder hos pantlånaren, understödet i fängelset och betalningen av resekostnaden», fortfor Perker utan att fästa sig vid Jingles anmärkning, »har ni redan förlorat omkring femtio pund.»
»Inte förlorat», sade Jingle hastigt. »Betalar alltsammans — sköter min syssla — lägger ihop — varenda styver. Gul feber måhända — kan ej hjälpa det — annars —»
Så var avskedsstunden kommen. Mr Jingle tackade med några hastiga ord den lille sakföraren för den välvilja och snabbhet, varmed han hade bistått honom, vände sig därefter om mot sin välgörare och stod ett ögonblick tyst, liksom obesluten om vad han borde säga eller göra. Job Trotter kom honom till hjälp i hans förlägenhet; ty med en ödmjuk och tacksam bugning för mr Pickwick fattade han sin vän sakta vid armen och förde honom bort.
»Ett värdigt par!» sade Perker, i det dörren stängdes efter dem.
»Jag hoppas, att de skola bli det», svarade mr Pickwick.
Mr Perker sköt sin stol fram till pulpeten och lyssnade till mr Pickwicks berättelse om gamle mr Winkles halsstarrighet.
»Ge honom åtta dagars betänketid», sade Perker och nickade profetiskt.
»Tror ni att han ger med sig?» frågade mr Pickwick.
»Ja, det tror jag, att han gör», svarade Perker. »I annat fall måste vi försöka vad den unga damens övertalningsgåvor kunna uträtta, och det skulle varje annan än ni genast ha gjort.»
Medan mr Perker därpå tog sig en pris snus med åtskilliga groteska ansiktsförvridningar, som skulle betyda ett lovtal över unga damers övertalningsgåvor, hördes ett sorl av frågor och svar i det yttre kontoret, varefter Lowten knackade på dörren.
»Stig in!» ropade den lille mannen.
Skrivaren kom in och stängde dörren mycket hemlighetsfullt efter sig.
»Vad är det?» frågade mr Perker.
»Det är någon, som vill tala vid er, sir.»
»Vem är det?»
Lowten såg på mr Pickwick och hostade.
»Vem är det? Har ni inte mål i mun, mr Lowten?»
»Jo, sir», svarade Lowten; »det är mr Dodson, och mr Fogg är med honom.»
Se så för tusan!» sade den lille mannen och såg på sin klocka. »Jag bad dem komma hit klockan halv tolv för att göra upp med dem den där saken ni vet, mr Pickwick. Jag gav dem min förbindelse, mot vilken de kvitterade sin fordran hos er. Det är högst förtretligt, min bäste sir. Vad vill ni göra? Vill ni gå in i rummet bredvid?»
Som rummet bredvid just var det, i vilket herrar Dodson & Fogg befunno sig, svarade mr Pickwick, att han ville stanna där han var, så mycket mera som herrar Dodson & Fogg borde blygas att se honom i ansiktet, i stället för att han skulle blygas för dem, vilken senare omständighet han med ett glödande ansikte och många tecken till harm bad mr Perker väl lägga märke till.
»Mycket rätt, min bäste sir, mycket rätt», svarade Perker; »jag vill bara anmärka, att om ni väntar, att Dodson eller Fogg ska visa något tecken till blygsel eller förlägenhet vid åsynen av er eller någon annan, så är ni den mest sangviniska människa i edra förhoppningar, som jag någonsin känt. Visa in dem, mr Lowten.»
Mr Lowten försvann med ett grin och kom strax därefter tillbaka med firman efter vederbörlig rangordning — Dodson förut och Fogg efteråt.
»Jag tror att ni har sett mr Pickwick förut», sade Perker till Dodson, i det han pekade med sin penna åt det håll, där denne gentlefflan satt.
»Hur står det till, mr Pickwick?» sade Dodson med hög röst.
»Ack, Herre Gud, ja, hur står det till, mr Pickwick?» ropade Fogg. »Jag hoppas att ni mår väl. Jag tyckte väl jag, att jag kände igen ansiktet», sade Fogg, i det han drog fram en stol och såg sig omkring med ett leende.
Mr Pickwick böjde huvudet helt litet till svar på dessa hälsningar och steg upp och gick till fönstret, då han såg Fogg taga en bunt papper upp ur sin rockficka.
»Jag tycker inte att ni ser så fet ut, som då jag hade det nöjet att se er senast, mr Pickwick.»
»Det är mycket möjligt, sir», svarade mr Pickwick, som hade utslungat flammande blickar av häftig förbittring, utan att likväl åstadkomma det ringaste intryck på någondera av det såta juridiska paret. »Jag tror verkligen, att jag inte är det, sir. Jag har på den sista tiden blivit förföljd och förargad av några skurkar, sir.»
Perker hostade starkt och frågade mr Pickwick, om han icke hade lust att titta litet i morgontidningen, på vilken förfrågan mr Pickwick gav det mest bestämt nekande svar.
»Ja», sade Dodson, »jag tror nog, att ni blivit förargad i Fleet; det finns åtskilligt konstigt folk där. Var hade ni edra rum, mr Pickwick?»
»Mitt enda rum», svarade denne svårt förolämpade gentleman, »låg vid Kafferumstrappan.»
»Åh, verkligen!» sade Dodson. »Jag tror, att detta är en mycket trevlig del av inrättningen.»
»Mycket!» svarade mr Pickwick torrt.
Det låg en köld i allt detta, som under de för handen varande förhållandena verkade särdeles uppretande på ett retligt lynne. Mr Pickwick kuvade sin harm med en gigantisk ansträngning; men då Perker skrev en anvisning på hela beloppet, och Fogg gömde den i en liten plånbok, medan ett triumferande leende spred sig över hans finniga anlete, kände han hur blodet i hans kinder pulserade av förbittring.
»Det gläder mig», sade Fogg, mildrad av anvisningen, »att jag haft det nöjet att göra mr Pickwicks bekantskap. Jag hoppas, att ni inte tänker fullt så illa om oss, som då vi första gången hade det nöjet att se er.»
»Det hoppas jag med», sade Dodson i den förtalade dygdens höga ton. »Mr Pickwick känner oss bättre nu, skulle jag tro; men vilken er tanke om personer av vårt yrke än må vara, så tillåter jag mig att försäkra er, att jag inte hyser den ringaste ovilja eller hämndkänsla emot er för de ord, som ni fann lämpligt att yttra i vårt kontor i Freemens Court, Cornhill, vid det tillfälle, varpå min kompanjon hänsyftat.»
»Nej, inte jag heller!» sade Fogg i den mest förlåtande ton.
»Vårt handlingssätt skall tala för sig självt, sir», sade Dodson, »och varje tillfälle rättfärdiga sig. Vi ha utövat vårt yrke i åtskilliga år; mr Pickwick, och ha blivit hedrade med många utmärkta klienters förtroende. God morgon, sir.»
»God morgon, mr Pickwick!» sade Fogg, stack därmed sitt paraply under armen, drog av högra handsken och framräckte försoningens hand mot denne högst förtörnade gentleman, som därvid stack sina händer under sina frackskört och betraktade sakföraren med föraktfull förvåning.
»Lowten», ropade Perker i detta ögonblick, »läs upp dörren!»
»Vänta ett ögonblick», sade mr Pickwick. »Perker, jag vill yttra några ord.»
»Min bäste sir, låt nu saken vara som den är», sade den lille sakföraren, som under hela sammankomsten hade befunnit sig i ett tillstånd av nervös oro. »Mr Pickwick, jag ber —»
»Jag låter inte tysta mig, sir», svarade mr Pickwick hastigt. »Mr Dodson, ni har ställt några anmärkningar till mig.»
Mr Dodson vände sig om, böjde vänligt på huvudet och log.
»Ni har ställt några anmärkningar till mig», återtog mr Pickwick nästan andlös, »och er kompanjon har räckt mig sin hand, och ni ha bägge antagit en ton för förlåtelse och högsinthet, som jag inte hade väntat mig ens av er.»
»Huru sir?» utbrast Dodson.
»Huru sir», upprepade Fogg.
»Veta ni, att jag varit ett offer för edra ränker och komplotter,» fortfor mr Pickwick. »Veta ni, att jag är den man, som ni kastat i fängelse och plundrat? Veta ni, att ni voro sakförare åt käranden i målet Bardell mot Pickwick?»
»Ja, sir, det veta vi», svarade Dodson.
»Det veta vi naturligtvis, sir», upprepade Fogg med ett slag på fickan, som likväl kanske endast var tillfälligt.
»Jag ser, att ni erinra er det med tillfredsställelse», sade mr Pickwick, i det han för första gången i sitt liv sökte att framhålla ett hånleende på sina läppar, ett försök, som likväl totalt misslyckades. »Ehuru jag under lång tid längtat efter att säga er min tanke om er i rena och tydliga ord, skulle jag likväl av konsideration för min vän Perkers önskan ha lämnat även detta tillfälle obegagnat, om det inte varit för den oförsvarliga ton ni antagit och er oförskämda förtrolighet — jag säger oförskämda förtrolighet, sir», sade mr Pickwick, i det han vände sig mot Fogg med en häftighet i sina rörelser, som förmådde denne gentleman att med stor snabbhet draga sig tillbaka mot dörren.
»Akta er, sir!» sade Dodson, som, ehuru han var den grövste av de två, försiktigt hade förskansat sig bakom Fogg och talade med ett mycket blekt ansikte över hans huvud. »Låt honom överfalla er, mr Fogg; sätt er inte på något sätt till motvärn.»
»Nej, det ska jag nog låta bli», sade Fogg och drog sig litet längre tillbaka under det han talade, till uppenbar tröst för hans kompanjon, som på detta sätt efter hand kom ut i det yttre kontoret.
»Ni äro», sade mr Pickwick, återtagande tråden i sitt föredrag, »ni äro just ett par för varandra passande, gemena, skurkaktiga, lagvrängande rövare!»
»Nå», inföll Perker, »är detta alltsammans?»
»Allt är sammanfattat däruti», svarade mr Pickwick; »de äro ena gemena, skurkaktiga lagvrängande rövare.»
»Se så», sade Perker i den mest försonande ton; »nu har han sagt allt vad han har att säga, mina bästa herrar; för all del, gå nu. Lowten, är dörren öppen?»
Mr Lowten svarade jakande med ett halvkvävt fnissande.
»Se så — se så — god morgon — god morgon — så så, mina bästa herrar — Lowten, dörrn!» ropade den lille mannen och sköt Dodson och Fogg ut ur kontoret; »den här vägen, mina bästa herrar — låt det nu få ett slut — bevare mig — mr Lowten — dörrn, sir ! — varför passar ni inte på dörrn?»
»Om det finns lag och rätt i England, sir», sade Dodson med en blick på mr Pickwick, i det han satte på sig sin hatt, »så ska ni komma att få umgälla det här.»
»Ni äro ett par gemena —»
»Kom ihåg, sir, att det ska komma att stå er dyrt», sade Fogg, hotande med sin knutna hand.
»— skurkaktiga, lagvrängande rövare!» fortfor mr Pickwick, utan att i ringaste mån fråga efter de hotelser, som ställdes till honom.
»Rövare!» ropade mr Pickwick över trappbalustraden, då de båda sakförarna gingo ned.
»Rövare!» röt mr Pickwick, i det han slet sig lös från mr Perker och stack ut huvudet genom fönstret över trappan.
Då mr Pickwick åter drog in huvudet, var hans anlete lugnt och leende; han gick långsamt in i kontoret och förklarade, att han nu hade vältat en stor sten från sitt hjärta och kände sig glad och väl till mods.
Perker yttrade icke ett ord förrän han hade tömt sin snusdosa och skickat Lowten ut för att åter fylla den; men nu greps han av ett anfall av skratt, som räckte i fem minuter, efter vilkas förlopp han sade, att han egentligen borde vara ond, men ännu icke kunde tänka allvarligt på saken — men när han kunde det, skulle han bli ond.
»Men», sade mr Pickwick, »låt mig nu få göra upp med er.»
»På samma sätt som nyss?» frågade Perker med ett nytt skratt.
»Inte alldeles», svarade mr Pickwick, i det han tog fram sin plånbok och hjärtligt tryckte den lille mannens hand; »jag menar en uppgörelse i penningar. Ni har visat mig många vänskapstjänster, som jag aldrig kan eller önskar att återgälda; ty jag föredrar att stanna i skuld hos er.»
Efter denna inledning fördjupade sig de båda vännerna i några mycket invecklade beräkningar och dokument, vilka, sedan de blivit vederbörligen genomgångna och förklarade av Perker, genast betaltes av mr Pickwick med många försäkringar om aktning och vänskap.
De hade icke väl kommit till denna punkt, förrän den mest våldsamma och överraskande knackning hördes på dörren. Det var icke något vanligt dubbelslag, utan en oavlåtlig, oavbruten rad av de högljuddaste enkla slag, som om porthammaren hade varit ett perpetuum mobile, eller som om personen utanför hade glömt att hålla upp.
»Vad i Herrans namn är det?» sade mr Perker och ryckte till.
»Det förefaller mig som om det vore någon som knackade på dörrn», sade mr Pickwick, som om det hade kunnat vara det allra ringaste tvivel därom.
Dörrhammaren gav ett kraftigare svar än ord kunnat giva; ty den fortfor att dundra med överraskande styrka och buller utan ett enda ögonblicks uppehåll.
»Men bevare mig», sade Perker och ringde på klockan, »hela kollegiet kommer att råka i uppror av det här. — Mr Lowten, hör ni inte, att det knackar?»
»Jag går genast, sir», svarade skrivaren.
Mr Lowten, som hade varit inne i en mörk avplankning för att tvätta sina händer, skyndade sig till dörren, öppnade den och såg den syn, som beskrives i följande kapitel.