Pickwick-klubben/Kapitel 55
| ← FEMTIOFJÄRDE KAPITLET. |
|
FEMTIOSJÄTTE KAPITLET. → |
FEMTIOFEMTE KAPITLET
MR SALOMON PELL ORDNAR, UNDERSTÖDD AV EN SÄRSKILD KOMMITTÉ AV DILIGENSKUSKAR, DEN ÄLDRE MR WELLERS AFFÄRER
»Samiel», sade mr Weller till sin son morgonen efter
begravningen, »jag har hittat det, Sammy. Jag visste väl
jag att det skulle finnas.»
»Vad var det ni visste, att det skulle finnas?» frågade Sam.
»Din styvmors testamente, Sammy», svarade mr Weller, »i kraft varav de där arrangemangerna skulle vidtagas, som jag talte med dig om i går kväll — angående de där fonderna.»
»Huru! sa hon er inte var det fanns?» frågade Sam.
»Nej, inte ett ord, Sammy», svarade mr Weller. »Vi utjämnade våra små oenigheter, och jag muntrade upp henne och bad henne vara vid gott mod, så att jag rakt glömde att fråga henne om det. För övrigt vet jag inte ens, om jag hade gjort det, även om jag hade kommit ihåg det», sade mr Weller; »för det är så underligt, Sammy, att gå och lukta efter folks pengar, medan man hjälper dem i deras sjukdom. Det är ackurat som att hjälpa upp en utsidespassagerare, när han fallit ner från en diligens och sticka sin hand in i hans ficka, medan man med en suck frågar honom hur han mår, Sammy.»
Efter denna bildlika förklaring av sin åsikt öppnade mr Weller sin plånbok och tog fram ett ark smutsigt skrivpapper, varpå en mängd skrivtecken voro hopade i en märklig förbistring.
»Se här är doklamentet, Sammy», sade mr Weller. »Jag hittade det i den lilla svarta tekannan uppe på översta hyllan å skåpet i skänkrummet. Hon brukade gömma sina banknoter där, innan hon blev gift, Samiel.»
»Nå, vad står det i det?» frågade Sam.
»Precis vad jag sade dig, min gosse», svarade hans far. »“För två hundra pund reducerade konsuler till min styvson Samiel, och resten av min kvarlåtenskap av vad namn det vara må till min man, Tony Weller, som jag insätter till min enda exekutor.”»
»Och det är alltsammans?» frågade Sam.
»Det är alltsammans», svarade mr Weller, »och som jag förmodar, att det är till fullkomlig belåtenhet och tillfredsställelse för dig och mig, som äro de enda som det rör, så kunna vi lika gärna kasta den här papperslappen på elden.»
»Vad tänker ni göra, gamla dårhushjon?» sade Sam och ryckte papperet från sin far, medan denne i all oskuld rörde omkring i elden innan han gjorde som han hade sagt. »Jo, ni är mig just en snygg exekutor, ni!»
»Och varför inte det?» frågade mr Weller och såg sig strängt omkring med eldrakan i handen.
»Varför inte?» utbrast Sam. »Därför att det måste bestyrkas och beedigas och genomgå en hel hop tocka där formaliteter.»
»Äh, det är väl aldrig ditt allvar?» sade mr Weller och lade ifrån sig eldrakan.
Sam gömde omsorgsfullt testamentet i en sidoficka, i det han med ett ögonkast gav tillkänna, att vad han sade, var hans allvar, hans rama allvar.
»Nå, då ska jag säga dig en sak», sade mr Weller efter ett kort eftersinnande; »det här är någonting för den där goda vännen till lordkanslern. Pell måste sköta om det, Sam. Han är karl för att sköta en svår sak inför rätta. Vi ska genast ha den här saken inför pank-rätten, Samiel!»
»Som fyra huvuden äro bättre än två, Sammy», sade mr Weller, medan de i schäskärran körde framåt vägen till London, »och hela det där arvet är en svår frestelse för en lagkarl, ska vi ta ett par av mina vänner med oss, som snart skulle hugga honom i hampan, om han sökte att göra konster — två av dem som följde dig till Fleet den där gången. De äro de största kännare av en häst», tillade mr Weller halvt viskande, »de äro de största kännare av en häst, som du nån'sin sett.»
»Och av en lagkarl också?» frågade Sam.
»Den som riktigt förstår sig på att bedöma ett djur, kan också bedöma allt annat», svarade hans far så dogmatiskt, att Sam icke sökte att bestrida denna sats.
I överensstämmelse med detta lovvärda beslut blevo mannen med det spräckliga ansiktet och två andra mycket tjocka kuskar, vilka mr Weller antagligen utvalde på grund av deras fetma och därav följande förstånd, anmodade att göra tjänst, och sedan de hade lovat sitt bistånd, begav sig hela sällskapet till värdshuset vid Portugal-Street, varifrån ett bud skickades till bankrutträtten mitt emot för att bedja mr Pell genast infinna sig.
Budet träffade lyckligtvis mr Pell i rätten, där han, efter som han icke hade synnerligt att göra, smorde sig med en kryddskorpa och ett stycke medvurst. Budskapet hade icke väl blivit viskat i hans öra, förrän han stoppade dessa födoämnen ned i sin ficka bland åtskilliga juridiska dokument och ilade över gatan med en sådan fart, att han kom in i gästrummet innan budet ännu hade hunnit ut ur rätten.
»Tjänare, mina herrar!» sade Pell och rörde vid hatten. »Jag säger det inte för att smickra er, go' herrar; men det finns inte fem personer i världen, för vilkas skull jag hade lämnat rätten i dag.»
»Är det så bråttom, vasa?» sade Sam.
»Bråttom!» svarade Pell. »Jag är alldeles överlastad, som min avlidne vän, lordkanslern, ofta sade, mina herrar, när han hade varit och hört på appellationssakerna i överhuset. Stackars karl, han tålde inte vid ansträngningarna; de där appellationssakerna verkade så starkt på honom. Jag trodde sannerligen mer än en gång, att han skulle duka under för dem. — Ge mig för tre pence rom, mitt barn!»
Då mr Pell ställt denna sista anmärkning i en ton av kvävd sorg till skänkjungfrun, suckade han, såg på sina skor och därefter upp i taket, och som rommen under tiden hade anlänt, drack han ur den.
»Men», sade Pell och sköt en stol fram till bordet, »en man av mitt fack har inte rättighet att tänka på sina vänskapsförhållanden, då hans juridiska bistånd önskas. Apropå, mina herrar, sedan jag sist såg er ha vi haft en mycket sorglig händelse att begråta.»
Då mr Pell kom till ordet begråta, tog han fram en näsduk, vilken han likväl endast använde till att avtorka en liten droppe rom, som hade blivit hängande på hans överläpp.
»Jag såg det i 'Advertiser', mr Weller», fortfor Pell. »Herre Gud, inte mera än femtiotvå! Ack ja — tänk bara!»
Och han suckade på nytt.
»Jag har hört sägas, att hon ska ha varit en mycket vacker kvinna, mr Weller», sade Pell i en deltagande ton.
»Ja, sir, det var hon», svarade den äldre mr Weller, som icke kände sig särdeles uppbyggd av detta ämne, men likväl trodde, att lagkarlen, på grund av sin långa bekantskap med den avlidne lordkansleren, bäst måste förstå sig på vad som hörde till en städad konversation. »Hon var en mycket vacker kvinna, då jag lärde känna henne. Hon var änka, sir, den gången.»
»Nej, det var då märkvärdigt», sade Pell och såg sig om med ett melankoliskt leende; »mrs Pell var också änka.»
»Högst märkvärdigt!» sade mannen med det spräckliga ansiktet.
»Nej, alldeles inte», anmärkte den äldre mr Weller i butter ton. »Änkor gifta sig oftare än ogifta kvinnfolk.»
»Mycket sant, mycket sant!» sade Pell. »Ni har fullkomligt rätt i den saken, mr Weller. Mrs Pell var en mycket elegant och talangfull dam; hennes sätt var föremål för allmän beundran i vårt grannskap. Jag var stolt över att se den kvinnan dansa; det var någonting så bestämt och värdigt, och likväl så naturligt i hennes rörelser. Hennes steg voro själva enkelheten — ack ja, ack ja! Ursäkta, min fråga, mr Samuel», fortfor lagkarlen med dämpad röst, »var er styvmor lång till växten?»
»Inte mycket», svarade Sam.
»Mrs Pell var en högväxt gestalt», sade Pell, »en ståtlig figur med en nobel växt och en näsa, mina herrar, som var skapad att befalla och vara majestätisk. Hon var mig mycket tillgiven — mycket tillgiven — och därjämte av god familj; hennes morbror gjorde session på åtta hundra pund som pappershandlare, mina herrar.»
»Nå», sade mr Weller, som hade blivit något orolig under denna diskussion, »nu torde vi kanske skrida till affärer.»
Dessa ord var musik i Pells öron. Han hade svävat i ovisshet om det var någon affär för honom att göra, eller om han bara hade blivit bjuden att deltaga i en grogg, en bål punsch eller annan yrkesmässig artighet, och nu var tvivlet hävt, utan att han på minsta sätt hade visat sig ivrig att få det löst. Hans ögon tindrade, då han lade sin hatt på bordet och sade:
»Vad är det för en affär, som — hm! Är det någon av de härvarande herrarna som önskar att bli hjälpt genom bankrutträtten? Vi behöva en arrest, en vänskaplig arrest naturligtvis; vi äro allesammans vänner här, förmodar jag?»
»Ge mig dokumentet, Sammy», sade mr Weller och tog testamentet från sin son, som tycktes ha särdeles roligt av samtalet. »Vad vi behöva, sir, är att få det här lagsökt.»
»Lagfaret, min bäste sir, lagfaret !» sade Pell.
»Åh, sir», svarade mr Weller med en viss skärpa, »lagsöka och lagfara kunna just komma på ett ut, och om ni inte begriper vad jag menar, så ska jag nog finna den som kan det, sir.»
»Jag hoppas, att ni inte tar illa upp det, mr Weller», sade Pell ödmjukt. »Ni är exekutor, ser jag, tillade han, i det han ögnade igenom dokumentet.
»Ja, det är jag, sir», svarade mr Weller.
»De andra herrarna äro förmodligen legatarier?» frågade Pell med ett lyckönskande leende.
»Sam är en legat-hare», svarade mr Weller; »de andra herrarna äro några goda vänner till mig, som följt med för att se att allt går riktigt till — ett slags skiljedomare.»
»Åh, det är bra», sade Pell. »Det har jag sannerligen ingenting emot. Men innan jag börjar, måste jag utbedja mig en liten småsak av fem pund, ha, ha, ha!»
Då kommittén förklarade, att de fem punden kunde förskjutas, utbetalte mr Weller denna summa, varefter en lång rådplägning om just ingenting särskilt följde, varunder mr Pell, till fullständig belåtenhet för alla de herrar, som skulle se att allt ginge rätt till, utvecklade, att om icke sakens ledning hade blivit anförtrodd åt honom, skulle alltsammans gått på tok, av skäl som väl icke blevo klart och tydligt ådagalagda, men som dock otvivelaktigt voro tillräckliga. Sedan denna viktiga punkt hade blivit avgjord, förfriskade sig mr Pell, naturligtvis på boets bekostnad, med tre kotletter och dithörande sprit- och maltdrycker, varefter allesammans begåvo sig till Doctors' Commons.
Den följande dagen avlades åter ett besök i Doctors' Commons, där en stalldräng, som hade undertecknat testamentet som vittne och nu, då han hade fått sig en försvarlig florshuva, icke ville svära annat än profana eder, vållade en proctor och hans biträde stor förtret. Veckan därpå avlades ännu flera besök i Doctors' Commons samt dessutom i kontoret för testamentsavgifter, likasom där även uppgjordes och undertecknades kontrakt om överlåtandet av värdskapet, upprättades inventarielistor, intogos frukostar och middagar och företogos så många fördelaktiga affärer och hopades en sådan massa papper, att mr Salomon Pell och pojken och den blå påsen även blevo så trinda, att knappast någon skulle i dem ha känt igen samma man, pojke och påse, som för några få dagar sedan hade drivit omkring på Portugal-Street.
Då alla dessa viktiga saker äntligen hade blivit ordnade, bestämdes en dag till att sälja statspapperen, och att till den ändan avlägga ett besök hos växelmäklaren Wilkens Flasher, esq., någonstädes i närheten av börsen, för detta ändamål hade blivit rekommenderad av mr Salomon Pell.
Detta var ett slags festligt tillfälle, och vederbörande voro därför klädda i förhållande därefter. Mr Wellers kragstövlar hade nyligen blivit blankade och hans klädsel ordnad med särskild omsorg; mannen med det spräckliga ansiktet hade en fullvuxen georgine med åtskilliga blad i knapphålet, och två av hans vänners rockar voro prydda med buketter av lager och andra ständigt gröna växter. Alla tre voro klädda i sträng helgdagskostym, det vill säga, att de voro insvepta ända upp till sina hakor och hade på sig så mycket kläder som möjligt, vilket är och ständigt varit en diligenskusks föreställning om galadräkt, alltifrån den dag då diligenser blevo uppfunna.
Mr Pell var vid den bestämda tiden på den vanliga mötesplatsen, och även han hade handskar och en ren skjorta på sig, den sistnämnda tämligen »stött» på kragen och ärmlinningarna till följd av ofta upprepade tvättningar.
»En kvart på tu!» sade Pell, i det han såg på klockan i gästrummet. »Om vi äro hos mr Flasher en kvart över tu, så komma vi precis i rättan tid.»
»Vad skulle ni säga om en droppe öl, go' herrar?» yttrade mannen med det spräckliga ansiktet.
»Och en liten bit kallt oxkött?» sade den andra kusken. »Eller ett ostra?» tillade den tredje, som var en hes gentleman på ett par mycket runda ben.
»Hör, hör!» sade Pell. »För att lyckönska mr Weller till att han kommit i besittning av sin förmögenhet, vasa? Ha, ha ha!»
»Det ska bli mig ett nöje, mina herrar», svarade mr Weller. »Ring på klockan, Sammy.»
Sam lydde, och då portern, oxköttet och ostronen blivit inburna, gjorde man frukostmiddagen den största rättvisa. Där envar tog en så verksam del, är det nästan orättvist att särskilt framhålla någon enskild; men om någon individ ådagalade större gåvor än någon annan, så var det kusken med den hesa rösten, som använde en hel karaffin vinättika till sina ostron, utan att förråda den ringaste rörelse.
»Mr Pell», sade den äldre mr Weller, i det han rörde om sin grogg, vilken dryck framsattes för var och en av herrarna, sedan ostronskalen blivit borttagna, »mr Pell, sir, det var min avsikt att vid detta tillfälle föreslå en skål för våra fonder; men Samiel har viskat till mig —»
Här började mr Samuel Weller, som stillatigande och med ett lugnt leende hade förtärt sina ostron, att ropa: »Hör!» med en mycket ljudlig stämma.
»— har viskat till mig, mina herrar», fortfor hans far, »att det skulle vara bättre att använda vad vi ha i glasen till att önska er lycka och framgång och tacka er för det sätt, varpå ni ordnat den här saken. Er skål, sir.»
»Stopp där!» inföll mannen med det spräckliga ansiktet med plötslig energi. »Ögonen på mig, go' herrar!»
Med dessa ord reste sig mannen med det spräckliga ansiktet, vilket de andra herrarna ävenledes gjorde. Mannen med det spräckliga ansiktet mönstrade sällskapet och höjde långsamt sin hand, varje man, däribland även han med det spräckliga ansiktet, drog djupt efter andan och förde sitt glas upp till sina läppar. I nästa ögonblick sänkte mannen med det spräckliga ansiktet åter sin hand, och varje glas sattes tomt ned på bordet. Det är omöjligt att beskriva den gripande verkan, som framkallades av denna märkliga ceremoni; på en gång värdig, högtidlig och vördnadsbjudande, förenade den varje element av storhet.
Mr Pell tackade djupt rörd och med denna sällsynta blandning av blygsamhet och på vetskapen om egen förträfflighet grundade självkänsla som ingick i hans karaktär.
Och så började under mr Pells ledning en vandring till växelmakaren, därifrån till banken och från banken till börsen, där mr Weller slutligen fick mottaga arvet i fempundsnoter.
»Som min son och jag», sade mr Weller, då de kommo ut från bankkontoret, »ha ett mycket angeläget ärende i eftermiddag, och jag gärna skulle vilja ha den saken ordnad så fort som möjligt, är det bäst att vi genast gå till ett ställe, där vi kunna granska räkningarna.»
Man fann snart ett lugnt och stilla rum, och räkningarna blevo nu framlagda och genomgångna. Mr Pells räkning granskades av Sam, och några poster strökos av skiljedomarna; men i trots av mr Pells av många högtidliga försäkringar ledsagade förklaring, att de voro alltför stränga mot honom, var detta likväl den allra bästa affär han någonsin hade haft, och en som under det närmaste halvåret skaffade honom rum, mat och tvätt.
Då skiljedomarna hade tagit sig en sup med de övriga herrarna, togo de avsked, emedan de skulle fara från staden på aftonen, och då mr Pell märkte, att det icke vidare vankades varken torra eller våta varor, rekommenderade han sig ävenledes på det vänskapligaste, och Sam och hans far blevo allena kvar.
»Se så», sade mr Weller, i det han stoppade sin plånbok i sin sidoficka, »nu har jag här, med pengarna för värdskapet och det andra, elvahundraåttio pund. Och nu, Samiel, vänd nu hästhuvudena mot 'George och Gamen', min gosse.»