Quentin Durward/Kapitel 07

←  Ziguenarne

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Värfningen

Ambassadören  →

SJUNDE KAPITLET.
Värfvningen.

Fredsdomaren: Gif hit statuterna och läs med allvar
Artiklarna; svär, kyss sen boken, teckna
Ditt namn som hjelte; du i förskott får
Din sold af staten för de hjeltedater,
Du göra skall. — Sex pence du får om dagen
Samt underhåll och sportlar.

Värfvaren.

edan en af bågskyttarnes tjenare suttit af, försågs Quentin med hans häst och red i sällskap med sina krigiska landsmän i friskt traf till slottet Plessis, för att, ehuru ofrivilligt, blifva en invånare i denna dystra fästning, hvars yttre denna morgon förvånat honom så mycket.

Under tiden aflade han för sin morbror, till svar på dennes upprepade frågor, en fullständig redogörelse öfver den tilldragelse, som bragt honom i en sådan fara, och ehuru han sjelf ej deri såg något annat än hvad som var upprörande, fann han likväl, att hans följeslagare åhörde den under mycket skratt. »Den här saken är likväl inte så att leka med», sade hans onkel; »och hvad satan skulle den vildhjernan befatta sig med en fördömd, otrogen hednings lik?»

»Om han ändå grälat med profossens folk om en vacker tös, som Michael af Moffat gjorde, så hade det åtminstone varit förnuftigare», sade Cunningham.

»Men jag anser att det är ärerörigt för oss, att Tristan och hans folk våga förblanda våra skotska mössor med dessa snattande landstrykares toquer och turbaner, som de kalla dem», sade Lindesay. »Om de ej ha ögon att se åtskilnaden med, så får man väl lof att lära dem det med handkraft. Jag tror för min del, att Tristan blott låtsar missta sig, för att kunna uppsnappa de vänliga skottar, som komma hit öfver för att helsa på sina fränder».

»Får jag fråga, frände, hvad det är för slags folk, hvarom ni talar?» sade Quentin.

»Det får du visst», sade morbrodern, »men jag vet ingen, som är i stånd att svara dig; åtminstone kan jag det ej, ehuru jag troligen vet lika mycket som alla andra. Det är väl ett eller par år sedan de först visade sig här i landet, just som en svärm gräshoppor».

»Ja», sade Lindesay, »och Jacques Bonhomme — så kalla vi bönderna, unge man — ärlige Jacques, säger jag, han bryr sig föga om, med hvilken vind de eller gräshopporna komma, om han bara kände den blåst, som ville föra bort dem igen».

»Göra de då så mycket ondt?» frågade ynglingen.

»Ondt?» sade Cunningham; »vet då, pojke, att de äro hedningar eller judar, eller mahomedaner åtminstone, och dyrka hvarken Jungfru Maria eller helgonen» — här gjorde han korstecknet — »och stjäla, hvad de kunna komma öfver, och sjunga och spå», tillade han.

»Det skall likväl finnas rätt vackra ungar bland deras qvinnfolk»>, sade Guthrie; »eller hur, Cunningham?»

»Hvad nu, broder!» sade Cunningham, »jag hoppas du ej vill förolämpa mig?»

»Jag vet mig ej hafva sagt något, som kan föranleda en sådan förmodan», svarade Guthrie.

»Jag låter de närvarande vara domare», sade Cunningham, »sade du inte att jag, en skotsk adelsman och medlem af den heliga kyrkan, hade en hjertans kär bland detta hedniska slödder?»

»Se så, han skämtade ju bara», sade Balafré; »intet gräl mellan kamrater».

»Då vill jag inte höra talas om något sådant skämt heller», sade Cunningham, mumlande i skägget, liksom han talat för sig sjelf.

»Fins det sådana der landstrykare 1 andra länder än Frankrike?» sade Lindesay.

»Ja, det fins det nog», svarade Balafré; »man har sett hopar af dem i Tyskland, i Spanien och i England; men, lofvad vare den gode S:t Andrew, Skotland är ännu fritt för dem».

»Skotland», sade Cunningham, »är för kallt för gräshoppor och för fattigt för tjufvar».

»Eller kanske John Högländare ej tål att några andra tjufvar husera der, än hans egna», tillade Guthrie.

»Jag skall låta er allesammans veta, att jag härstammar från Angus berg», sade Balafré, »och har hederlig höglandsslägt på Glen-isla och ej tål att höra högländarne bakdantas».

»Ni nekar väl ej till, att de äro boskapsröfvare?» sade Guthrie.

»Att drifva bort en boskapsdrift eller något dylikt, det är inte stöld», sade Balafré, »och det vill jag försvara, när och huru ni behagar».

»Skäms, kamrat», sade Cunningham, »hvem är det nu, som grälar? — Ynglingen här borde inte vara vittne till sådana dumma missförstånd. — Kom, nu äro vi vid slottet. Jag vill bestå en ankare vin för godt kamratskaps skull och dricka en skål för Skottland, både Högland och Lågland, om ni vill uppsöka mig i mitt qvarter och spisa middag hos mig».

»Bifallet — bifallet», sade Balafré; »och jag vill också bestå en för att skölja bort allt groll och dricka en skål för min systerson vid hans första inträde i vår corps».

Då de framkommo till slottet. öppnades fällgallret och vindbryggan nedfäldes. De ingingo den ene efter den andre, men då Quentin kom, korsade skiltvakterna sina pikar och befalde honom att stanna, medan bågar spändes och luntbössor riktades mot honom från murarna — en stränghet, som iakttogs, oaktadt den unge främlingen kom i sällskap med en del af just den trupp, som nu var på vakt.

Le Balafré, som med flit qvarstannat vid sin systersons sida, afgaf de nödiga förklaringarna, och efter en stunds betänketid fördes ynglingen under stark bevakning till lord Crawfords bostad.

Denne skotske adelsman var en af de sista lemningarna af den tappra hop skotska lorder och riddare, hvilka så länge och troget tjenade Carl VI i de blodiga krig, hvilka afgjorde franska kronans oberoende och engelsmännens fördrifvande. Som pojke hade han stridt i jemnbredd med Douglas och Buchan, hade följt Orleanska jungfruns fana och var kanske en bland de sista af dessa skotska riddersmän, som så beredvilligt dragit sina svärd för liljorna emot deras arffiender, engelsmännen. De förändringar, som inträdt i Skotland, och kanske äfven vanan vid Frankrikes seder och klimat, hade förmått den gamle baronen att uppgifva hvarje tanke på att någonsin återvända till sitt fosterland, och det så mycket hellre, som den höga befattning, han beklädde vid Ludvigs hof, jemte hans egen frimodiga och redliga karakter, hade förskaffat honom ett betydande inflytande öfver konungen, som, ehuru han i allmänhet ej var mycket fallen att tro på mensklig dygd och heder, likväl förlitade sig på båda delarne hos lord Crawford och förunnade honom ett så mycket större inflytande just derför, att han aldrig brukade blanda sig i något som ej rörde hans befattning.

Balafré och Cunningham åtföljde Durward och bevakningen till den våning, som beboddes af deras befälhafvare, hvars värdiga yttre jemte den vördnad, som bevisades honom af dessa stolta krigare, hvilka eljest ej tycktes akta någon, gjorde ett djupt intryck på den unge mannen.

Lord Crawford var af en reslig växt, och ehuru mager af ålderdom, bibehöll han likväl i sina senor, om icke ungdomens spänstighet, så åtminstone all dess styrka, så att han under en marsch var i stånd att bära tyngden af sin rustning lika bra som den yngsta i hans trupp. Han var ful, med ett ärrigt och väderbitet ansigte och ett öga, som i trettio fältslag skådat döden som en lekkamrat, men hvilket det oaktadt mera uttryckte ett lugnt förakt för faran än en legd soldats vilda mod. Hans långa upprätta figur var för tillfället insvept uti en vid nattrock, fäst omkring lifvet med ett buffelläders-bälte, hvari var instucken hans med ett dyrbart fäste försedda dolk. Omkring halsen bar han S:t Michaels-ordens tecken och kedja. Han satt på en soffa, beklädd med rådjursskinn, med glasögon (då en ny uppfinning) på näsan, och höll på att läsa ett stort manuskript med titeln le Rosier de la Guerre, en bok om den civila och militära statskonsten, hvilken Ludvig låtit sammansätta till fromma för sin son Dauphin och hvarom han önskade höra den bepröfvade skotska krigarens tanke.

Vid de oväntade gästernas inträde lade lord Crawford något misslynt bort sin bok och frågade på sin breda nationaldialekt, »hvad i den lede satans namn de nu ville?»

Le Balafré anförde nu, kanske med mera vördnad än han skulle visat sjelfva Ludvig, så omständligt som möjligt den ställning hans systerson iråkat och bad ödmjukast om hans herrlighets beskydd. Lord Crawford åhörde honom med största uppmärksamhet och kunde ej afhålla sig från att le åt den ifver, hvarmed ynglingen skyndat att bistå den hängde brottslingen; men han skakade hufvudet vid berättelsen om det gräl, som uppstått mellan de skotska bågskyttarne och general-profossens vakt. »Hur ofta skall ni besvära mig med att reda sådana der intrasslade härfvor?» sade han. »Hur ofta skall jag behöfva säga er, och isynnerhet både er, Ludvig Lesly, och er, Archie Cunningham, att den främmande soldaten skall uppföra sig beskedligt och anständigt mot landets barn, så framt ni ej vill ha alla stadens hundar i hälarne efter er? Men om ni nödvändigt måste ha bråk med någon, så ser jag då hellre att det sker med den der lymmeln till en profoss, än med någon annan, och jag klandrar er mindre för detta anfall, Ludvig, än för andra slagsmål ni förorsakat, ty det var blott naturligt och tillbörligt att hjelpa er unga slägtinge. Men vi få väl se till, att det okunniga barnet inte kommer till någon skada; tag derför hit kompaniets mönster-rulla der från hyllan, så skola vi inskrifva hans namn bland truppen, på det han må komma i åtnjutande af privilegierna.»

»Med förlof ers herrlighet» — sade Durward.

»Är pojken förryckt?» utropade hans morbror. »Att tala till hans herrlighet utan att blifva tillfrågad!»

»Så så, gif dig tåls, Ludvig, och låt oss höra, hvad barnet har att andraga», sade lord Crawford.

»Blott det, med ers herrlighets tillåtelse», svarade Quentin, »att jag förut sade min morbror, att jag hade mina betänkligheter vid att taga tjenst här; men nu vill jag endast tillägga, att de blifvit alldeles undanröjda, sedan jag sett den ädla och bepröfvade befälhafvare, under hvilken jag kommer att tjena.»

»Väl sagdt, mitt barn», sade den gamle lorden, ingalunda känslolös för komplimangen. »Vi ha haft någon erfarenhet, och Gud har förlänat oss sin nåd att förkofras genom den, både såsom lydande och befallande. Der står ni nu, Quentin, antagen vid vår hedervärda skotska lifvakt som er onkels väpnare och tjenande under hans lans. Jag hoppas att ni skall uppföra er väl, ty ni bör bli en dugtig krigare, om ert mod svarar emot ert yttre och den ädla slägt hvarifrån ni härstammar. Se till, Ludvig, att er frände beflitar sig om vapenöfningarna, ty endera dagen bryter det väl löst.»

»Vid mitt goda svärd, det fägnar mig, mylord — den här freden gör oss alla till mesar. Jag sjelf känner mig litet modstulen öfver att vara inspärrad i detta fördömda fängelse till slott.»

»Nå nå! En fogel har sjungit i mitt öra», fortfor lord Crawford, »att det gamla baneret snart åter kommer att svaja i fält.»

»Jag skall i afton dricka en bägare mera till den melodien», sade Balafré.

»Du dricker till alla verldens melodier», sade lord Crawford, »och jag är rädd för, Ludvig, att du en vacker dag får dricka någon bitter dryck af din egen brygd.»

Lesly svarade, litet flat, »att han ej gjort det på mången god dag; men hans herrlighet kände ju sjelf kompaniets sed att hålla ett kalas för att välkomna en ny kamrat.»

»Ja, det är sant», sade den gamle befälhafvaren; »jag hade alldeles glömt bort anledningen. Jag skall skicka er några flaskor vin såsom bidrag till ert dryckesgille; men låt det vara slut vid sol-nedgången, och kom noga i hog, att ni väljer ut dem som skola på vakt, och att ingen af dem på några vilkor får deltaga i ert lag.»

»Ers herrlighets befallning skall till punkt och pricka åtlydas», sade Ludvig, »och vi skola ej glömma att vederbörligen dricka er skål.»

»Kanhända tittar jag sjelf in på er muntration, för att se att allt går anständigt till», sade lord Crawford.

»Ers herrlighet är hjertligen välkommen», sade Ludvig och aflägsnade sig i bästa lynne med sina båda följeslagare för att ombestyra den militäriska festen, till hvilken Lesly inbjöd ett tjog af sina kamrater, som brukade spisa tillsammans.

En soldatfest är vanligen snart tillrustad, blott det fins tillräckligt med mat och dryckesvaror, men vid detta tillfälle sökte Balafré att skaffa något bättre vin än vanligt, med den anmärkningen, att »den gamle lorden med full säkerhet kunde påräknas som deltagare i deras fest, och att han, ehuru han predikade nykterhet för dem, sjelf likväl aldrig försummade något lägligt tillfälle att fördrifva sin afton vid vinflaskan, efter att vid den kungliga taffeln hafva druckit så mycket vin han anständigtvis kunde, så att vi få bereda oss på, kamrater, att höra de samla historierna om bataljerna vid Vernoil och Beaugé»^[1].

Det götiska rum, hvari de vanligen höllo sina samqväm, rustades derför skyndsamt i ordning, deras uppassare skickades efter gröna löfqvistar att beströ golfvet med, och de fanor, hvilka skotska gardet antingen tagit från fienden, eller hvarunder det marscherat i fält, utbreddes öfver taffeln och kring väggarne i stället för tapeter.

Derefter blef fråga om att så fort som möjligt förse den unga rekryten med lifvaktens uniform, på det han i hvarje afseende måtte kunna uppträda såsom delegare af dess vigtiga privilegier, i kraft hvaraf, och med sina landsmäns stöd, han fritt kunde trotsa general-profossens makt och hat, ehuru den ena var känd för att vara lika fruktansvärd som det andra var oförsonligt.

Banketten var i högsta grad munter, och gästerna gåfvo fritt lopp åt sin nationalkänsla, då de nu i sina leder emottogo en rekryt från deras älskade fosterland. Gamla skotska visor sjöngos, gamla skotska historier berättades, deras förfäders bedrifter samt de ställen, der de blifvit utförda, återkallades i minnet, och för en stund tycktes Touraine's bördiga slätter förvandlade till Caledoniens bergiga och ofruktbara nejder.

Då deras hänryckning var som högst och hvar och en sökte att säga någonting för att höja åtanken på deras älskade Skottland, fick den en ny fart genom lord Crawfords ankomst, hvilken, såsom Le Balafré ganska riktigt hade profeterat, suttit som på nålar vid det kungliga bordet, innan ett lägligt tillfälle yppades för honom att smyga sig derifrån till hans egna landsmäns dryckeslag. En paradstol hade blifvit stäld vid öfre ändan af bordet för hans räkning; ty enligt tidens sed och deras corps stadgar kunde deras chef, ehuru han var deras fältherre och öfverbefälhafvare näst efter konungen och stor-connetabeln, dock, enär alla truppens medlemmar (eller, som vi nu för tiden skulle säga, gemenskapen) voro af adlig börd, sitta midt bland dem vid samma bord, utan att man fann det opassande, och kunde, närhelst han behagade, deltaga i deras fest, utan att efterskänka något af sin värdighet.

För ögonblicket vägrade lord Crawford likväl att intaga det för honom bestämda heders-rummet, och bedjande dem »hålla sig muntra», stod han och betraktade festen med ett ansigte som uttryckte hans stora förnöjelse deröfver.

»Låt honom sköta sig sjelf», hviskade Cunningham till Lindesay, då denne bjöd vin åt deras ädle kapten; »jaga ej på någons boskap — låt honom ta det af egen drift.»

Den gamla lorden, som i början smålog, skakade på hufvudet och satte den orörda vinbägaren framför sig, började likväl snart att, liksom i tankarne, läppja af dess innehåll och erinrade sig lyckligtvis dervid, att det vore ett dåligt förebud, om kan ej drucke en skål för den raske yngling, som i dag blifvit upptagen ibland dem. Skålen dracks och besvarades, som man väl kan förstå, med högljudda bifallsrop, hvarpå den gamle anföraren berättade, att han omtalat tilldragelsen för mäster Olivier, »och som», sade han, »hakputsaren ej hyser någon särdeles förkärlek för halsdragaren, så har han med mig förenat sig om, att hos konungen utverka en befallning till profossen att inställa alla åtgärder mot Quentin Durward, hvilken förevändning till sådana han än kunde hafva, och att vid alla tillfällen respektera skotska gardets privilegier.»

Ett nytt bifallsrop skallade, bägarne fyldes ånyo till brädden, och en skål dracks för den ädle lord Crawford, den tappre beskyddaren af sina landsmäns privilegier och rättigheter. Den hederlige gamle lorden kunde ej utan ohöflighet lemna skålen obesvarad, och liksom omedvetet nedsjunkande i den för honom framsatta stolen, lät han Quentin sätta sig bredvid honom, och öfverhopade denne med en sådan mängd frågor rörande tillståndet i Skottland och inom de stora familjerna derstädes, att han hade svårt att besvara dem alla. Under dessa förfrågningar helsade den gamle lorden, liksom i parentes, som oftast på vinbägaren, i det han anmärkte, att sällskaplighet anstod en skotsk adelsman, men att unga karlar, som Quentin, borde öfva den försigtigt, på det den ej måtte urarta till öfverdrift, yttrande derjemte en hel hop förträffliga saker, till dess hans egen tunga, ehuru sysselsatt med måttlighetens lof, började uttala orden något oredigare än vanligt. Nu, då sällskapets militäriska entusiasm fick ny näring af hvarje flaska som tömdes, uppmanade Cunningham dem att dricka en skål för Oriflamme's^[2] snara utbredande.

»Och burgundisk luft för den att fladdra uti!» genmälte Lindesay.

»Med all den själ, som ännu fins qvar i denna utnötta kropp, gör jag er besked, barn», sade lord Crawford, »och så gammal jag är, så hoppas jag ännu få se den svaja. Hör på, mina vänner», ty vinet hade gjort honom språksam, »ni äro ju allesammans franska kronans trogna tjenare, och hvarför skulle jag ej låta er veta, att en ambassadör är här från hertigen af Burgund, hvars sändning ej tyckes båda något godt.»

»Jag såg grefve de Crèvecœurs hästar och svit der nere på värdshuset vid mullbärs-lunden», sade en annan af gästerna. »Det påstås att konungen inte vill släppa in honom i slottet.»

»Nå, så måtte himlen sända honom ett onådigt svar!» sade Guthrie; »men hvad är det han egentligen klagar öfver?»

»Först öfver alla möjliga oförrätter i fråga om gränserna», sade lord Crawford, »och sedan deröfver, att konungen tagit under sitt beskydd ett fruntimmer från hans land, en ung grefvinna, som flytt från Dijon, emedan hertigen, såsom hennes förmyndare, ville gifta henne med sin gunstling Campo-basso.»

»Och har hon verkligen kommit hit ensam, mylord?» sade Lindesay.

»Nej, inte alldeles; ty hon har med sig gamla grefvinnan, hennes slägting, som i denna sak gifvit efter för sin fränkas önskningar.»

»Och vill konungen, såsom hertigens länsherre, stiga emellan hertigen och hans mydling, öfver hvilken Carl har samma rättighet, som konungen skulle hafva öfver arftagerskan af Burgund, om hertigen vore död?» sade Cunningham.

»Konungen lär, som vanligt, låta leda sig af statsklokheten», fortfor Crawford, »och ni vet, att han ej offentligt emottagit dessa fruntimmer, eller stält dem under sina döttrars, madame de Beaujeau's eller prinsessan Johannas beskydd, alltså lär han utan tvifvel låta leda sig af omständigheterna. Han är vår herre — men det är derför intet förräderi att säga, att han jagar med hundarne och springer med haren i kapp med hvilken furste som helst i kristenheten.»

»Men hertigen af Burgund förstår sig inte på några sådana bugter», sade Cunningham.

»Nej, och just derför är det sannolikt att det bryter löst mellan dem», svarade den gamla lorden.

»Måtte St. Andreas gifva god fortgång åt trätan!» sade Le Balafré. »För en tio eller tjugo år sedan blef jag spådd, att jag genom giftermål skulle göra min familjs lycka, och hvem vet hvad som kan kända, om vi en gång komma att slåss för äran och kärleken, som det står i de gamla romanserna.»

»Du tala om kärlek, med en sådan löpgraf i ansigtet!» sade Guthrie.

»Bättre att inte älska alls, än att älska en hednisk ziguenerska», genmälte Le Balafré.

»Stopp der, kamrater», sade lord Crawford; »jag vill vänner emellan ej höra talas om någon tornering med skarpa vapen, eller något skämt med bitande ord; och hvad damen angår, så är hon för rik för en fattig skotsk lord, annars skulle jag, trots mina åttio år eller så vid pass, sjelf göra mina anspråk gällande. Låt oss emellertid dricka hennes skål, ty det sägs att hon skall vara en skönhetens sol.»

»Jag tror jag såg henne, då jag i morse var på vakt vid inre porten», sade en annan soldat; »men hon liknade snarare en mörk lykta än en sol, ty hon och ett annat fruntimmer fördes in i slottet i täckta hästbårar.»

»Fy skäms, Arnot!» sade lord Crawford. »En soldat på post bör säga ingenting om hvad han ser. Dessutom», tillade han efter ett kort uppehåll, då hans nyfikenhet blef starkare än det sken af disciplin han ansett nödigt visa, »hvarför skulle dessa bårar just innehålla grefvinnan Isabella de Croye?»

»Det har jag inte sagt, mylord», sade Arnot; »ty allt hvad jag vet är, att min coutelier höll på att motionera mina hästar på vägen till byn och råkade mulåsnedrifvaren Doguin, som förde bårarna tillbaks till värdhuset; ty de tillhöra karlen vid mullbärs-lunden der borta — honom på Liljorna menar jag — och så bad Doguin Saunders Steed att för gammal bekantskaps skull dricka en bägare vin med sig, hvartill han säkert var villig nog —»

»Utan tvifvel — utan tvifvel!» sade den gamla lorden, »och det är en sak som jag önskade se bortlagd ibland er, mina herrar; ty alla era stallknektar och betjenter äro blott allt för benägna att dricka en bägare vin med hvem som helst; — det är en farlig sak i krig och måste ändras. Men Andrew Arnot, er berättelse är temligen lång, så att vi få lof att afklippa den med en klunk eller, som högländaren siger, Skeoch doch nan skial^[3], och det är god gaeliska. — Grefvinnan Isabelle de Croyes skål, och måtte hon få en bättre man än den gemena italienska skurken Campo-basso. Och nu, Andrew Arnot, hvad sade mulåsne-drifvaren till Saunders Steed?»

»Jo, med förlof, ers herrlighet, han berättade honom i förtroende att de två fruntimren, som han nyss förut fört upp till slottet i de täckta bårarne, voro mycket förnäma damer, som bott några dagar inkognito i hans herres hus, och att konungen flere gånger besökt dem i hemlighet och visat dem stor utmärkelse, samt att de flytt upp till slottet, som han trodde derför, att de fruktade för hertigens af Burgund ambassadör, grefve de Crèvecœur, hvars ankomst kort förut blifvit anmäld af en kurir.»

»Ha, Andrew, har jag er der?» sade Guthrie; »då vill jag svära på, att det var grefvinnan, som jag hörde sjunga till lutan, då jag för en stund sedan gick öfver den inre borggården — ljudet kom från de hvälfda fönsterna i Dauphins Torn, och det var toner som aldrig någon förut hört på slottet Plessis-du-Parc. Vid min själ trodde jag inte att det var musik af féen Melusinas egen komposition. Der stod jag — ehuru jag visste att bordet var dukadt och ni alla otåliga — der stod jag, lik —»

»Lik en åsna, Johnny Guthrie», inföll hans befälbafvare, »med din stora näsa vädrande middagen, dina stora öron lyssnande på musiken, och ditt lilla förstånd ej i stånd att afgöra, hvilketdera af de tu du skulle föredra. Tyst! Är det inte domkyrkoklockan som ringer till aftonbön? — Inte är det möjligt, att det kan vara så långt lidet på tiden redan? Den gamla, förryckta klockaren har visst ringt aftonsång en timma för tidigt.»

»Tyvärr, ringer klockan blott alltför riktigt», sade Cunningham; »ty solen håller ju redan på att gå ned der borta, vester om slätten.»

»Kors, är det verkligen så?» sade lord Crawford. »Nå nå, mina gossar, vi få lefva varligt — den som springer sakta hinner längst — svag eld gör sött malt — att vara glad med måtta är ett godt ordspråk. Ännu en bägare för gamla Skottlands väl, och se'n hvar man på sin post.»

Afskedsskålen tömdes och gästerna aflägsnade sig, hvarvid den ståtliga gamla baronen fattade Balafrés arm, föregifvande, att han hade något att säga honom rörande hans systerson, men kanske egentligen på det hans egen stolta gång ej skulle inför allmänhetens ögon synas mera vacklande än som anstod hans rang och det höga befäl han innehade. Också var det med en viss allvarlig min som han gick öfver de båda borggårdarne, som skilde hans boning från högtidssalen, och högtidlig, som allvaret hos ett oxhufvud, var den afskeds-varning, hvarmed han bad Ludvig gifva akt på sin systersons böjelser, isynnerhet hvad flickor och vin angick.

Emellertid hade ej ett ord af hvad som talats om den sköna grefvinnan Isabella undgått Durward, som, införd i en liten kammare, hvilken han skulle dela med sin onkels page, gjorde sin nya och tarfliga boning till skådeplatsen för många högtsträfvande funderingar.

Läsaren torde lätt föreställa sig, att den unga krigaren bygde en vacker roman på den förutsättningen, att flickan i tornet, till hvars sång han lyssnat med så mycket intresse, och mäster Pierres vackra uppasserska, vore en och samma person med den rika, landsflyktiga grefvinnan, flyende förföljelserna af en förhatlig älskare, som påtvingades henne af en tyrannisk förmyndare, den der missbrukade sin feodala makt. Ett mellanspel i Quentins drömmerier var förhållandet med mäster Pierre, som tycktes utöfva en sådan myndighet öfver sjelfva den fruktansvärde tjensteman, ur hvars händer han denna dag sluppit med så mycken svårighet. Ynglingens drömmerier, som blifvit respekterade af pagen, lilla Will Harper, afbrötos slutligen af hans morbrors ankomst, som tillsade Quentin att gå till sängs, så att han kunde stiga tidigt upp på morgonen och följa honom till hans majestäts förmak, der han, jemte fem andra af hans kamrater då hade tjenstgöring.

1. I båda dessa fältslag utmärkte sig Frankrikes skotska hjelptrupper under befäl af Stewart, earl af Buchan. Vid Beaugé segrade de, dödade hertigen af Clarence, Henrik V:s bror, och afskuro hans armé återtåget. Vid Vernoil ledo de ett fullständigt nederlag och nedgjordes nästan ända till sista man.
2. Franska riksbaneret.
3. Skär af en lång historia med en klunk.