Quentin Durward/Kapitel 08

←  Värfningen

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Ambassadören

Vildsvinsjagten  →

ÅTTONDE KAPITLET.
Ambassadören.

Stå som en blixt inför din konungs öga,
Ty förr'n du sagt ditt budskap är jag framme
Med dundret utaf engelska kanoner.
Nu bort! — Trumpet du vare åt min vrede.

Shakespeare.

m lätjan äfven varit bland Durwards svaghetssynder, hade säkert det larm, hvaraf gardeskasernen genljöd efter första morgon-ringningen, bannlyst sirenen från hans läger, men disciplinen i hans fars torn och i klostret Aberbrothick hade lärt honom att stiga upp med dagningen, och han påklädde sig glädtigt midt under trumpetstötar och vapenklang, som bådade de vaksamma posternas aflösning, hvaraf somliga efter sin nattliga vaktgöring återvände till barackerna medan andra marscherade ut till morgonens tjenstgöring, och andra åter, såsom hans morbror, väpnade sig till vakthållningen kring Ludvigs egen person. Med ett nöje, som en yngling vid ett dylikt tillfälle erfar, iklädde Quentin Durward sig den lysande rustning, som tillhörde hans nya stånd, och hans morbror, som var mycket angelägen om, att han i alla hänseenden blefve fullkomligt utrustad, dolde ej sin belåtenhet med den förändring, som därigenom skedde i hans systersons yttre. »Om du bevisar dig lika trogen och tapper, som du ser bra ut, så skall jag i dig hafva en af de vackraste och bästa väpnare i hela lifvakten, hvilket ej kan annat än lända din mors familj till heder. Följ mig till audiensrummet och gif akt att du alltid håller dig tätt intill mig».

Med dessa ord fattade han en stor, tung, skönt inlagd och utsirad bardisan, tillsade sin systerson att taga ett dylikt, ehuru lättare vapen, och begaf sig derefter med honom till slottets inre borggård, hvarest deras kamrater, som hade vakthållningen i de inre rummen, redan stodo uppstälda under vapen, hvar och en med sin väpnare bakom sig, och på detta sätt med sina kamrater bildade ett nytt led. Här voro äfven flere jagt-betjenter med ståtliga hästar och ädla hundar, hvilka Quentin betraktade med en så nyfiken förtjusning, att hans onkel flere gånger nödgades påminna honom, att djuren ej voro der för hans nöje, utan för konungens, som med passion älskade jagten, hvilken var en bland de få förlustelser han tillät sig, äfven då statssaker borde hafva tagit hans tid i anspråk, och han var en så sträng beskyddare af vildbrådet i de kungliga jagtparkerne, att det då för tiden allmänt sades, att man snarare kunde ostraffadt döda en menniska än en hjort.

På ett gifvet tecken satte lifvakten sig i rörelse under befäl af Le Balafré, som för tillfället gjorde officerstjenst, och efter åtskilliga ytterst omständliga kommando-ord och signaler, alla ådagaläggande den synnerliga omsorg och punktlighet hvarmed dess tjenst förrättades, marscherade den in i audienssalen, dit konungen hvarje ögonblick väntades.

Ehuru främmande Quentin var för praktfulla skådespel, motsvarade anblicken af det han nu hade framför sig ingalunda den föreställning han gjort sig om glansen vid ett hof. Visserligen funnos der dyrbart klädda hofmän, rikt beväpnade vakter och betjening af alla slag, men han såg ingen af rikets gamla rådsherrar, ingen af kronans höga embetsmän, börde intet af de namn, hvilka då voro chevaleriets lösen; varseblef ingen af dessa chefer och generaler, som, i all mandomens kraft, voro Frankrikes styrka, eller af dessa unga ädlingar, som, äflande efter utmärkelse, voro dess stolthet. Konungens misstänksamhet, hans inbundna väsen och hans djupa, ränkfulla politik, hade från tronen aflägsnat denna blysande krets, och de kallades endast omkring den vid vissa högtidliga tillfällen, då de ogerna kommo och med nöje åter aflägsnade sig, liksom djuren i fabeln sägas hafva nalkats och lemnat lejonets håla.

De få personer, hvilka tycktes vara der i egenskap af rådgifvare, voro min af ett hvardagligt yttre, hvilkas ansigten väl ibland uttryckte skarpsinnighet, men hvilkas sätt röjde, att de blifvit upphöjda till en sfer, för hvilken deras föregående uppfostran och lefnadsvanor gjort dem föga passande. Ett par personer tycktes likväl Durward ega ett ädlare utseende, och deras nuvarande tjenstgöring var ej så sträng, att den hindrade hans onkel från att meddela honom namnen på dem han sålunda utmärkte.

Både Quentin och läsaren äro redan tillräckligt bekanta med lord Crawford, som var iklädd sin uniform och höll i handen en kommandostaf af silfver. Bland de öfriga, som tycktes af någon betydenhet, var grefve Dunois den märkvärdigaste. Son till den ryktbare Dunois, som var känd under namn af Bastarden af Orleans och som under Orleanska jungfruns fana spelade en så betydande roll vid Frankrikes befriande från det engelska oket, uppbar han värdigt äran af ett sådant ursprung, och oaktadt sin slägtskap med kungliga huset och sin ärftliga popularitet både hos adeln och folket, hade Dunois vid alla tillfällen ådagalagt en så frimodig och rättfram karakter, att han tycktes hafva undgått alla misstankar äfven från den misstrogne Ludvigs sida, hvilken gerna såg honom omkring sin person och någon gång äfven inkallade honom i sitt råd. Fastän han gälde som ett mönster i alla möjliga idrotter och med fog ansågs kunna göra anspråk på att vara hvad man den tiden kallade en fulländad riddersman, så var grefvens yttre personlighet ingalunda något mönster af romantisk skönhet. Han var under medelstorleken, ehuru af stark kroppsbyggnad, med något utböjda ben, af den form, som är lämplig för hästryggen, men ingalunda prydlig för en fotgängare. Han var axelbred, med svart hår, mörk hy och ovanligt långa och senfulla armar. Anletsdragen voro oregelbundna, ända till fulhet, men det låg likväl i grefve Dunois’ hela väsen ett drag af medvetet värde och en ädel sjelfkänsla, som vid första anblicken utmärkte karakteren af en högboren ädling och en oförskräckt krigare. Hans hållning var djerf och rätt fram, hans gång fri och manlig, och sträfheten i hans drag erhöll värdighet genom en örnblick och en bister rynkning kring pannan som på ett lejon. Hans drägt bestod i en jagtklädning, mer kostbar än bjert, och han uppträdde vid de flesta tillfällen som öfver-hofjägmästare, ehuru vi äro böjda för att tro, att han icke faktiskt beklädde detta embete.

Stödd på sin slägtings, Dunois’ arm, och gående med steg, så långsamma och melankoliska, att han tycktes hvila på sin ledsagare, kom slutligen Ludvig, förste prinsen af blodet^[1], hvilken lifgardet och betjeningen gåfvo all den honom i denna egenskap tillkommande hedersbetygelse. Denne prins, det afundsjukt bevakade föremålet för Ludvigs misstankar, som, i händelse af konungens frånfälle utan manliga bröstarfvingar, var arftagare till tronen, tilläts aldrig att aflägsna sig ifrån hofvet och förnekades, under sin vistelse der, hvarje tillfälle till sysselsättning eller utmärkelse. Den nedslagenhet, hvarmed detta tillstånd af förnedring och snart sagdt fångenskap naturligtvis stämplade denne olyckliga furstes yttre, var i detta ögonblick ytterligare stegrad genom hans medvetenhet af att konungen, i afseende på honom, hade i sinnet en af de grymmaste och orättvisaste handlingar en tyrann kan begå, genom att nödga honom gifva sin hand åt Ludvigs äldsta dotter, prinsessan Johanna af Frankrike, med hvilken han blifvit förlofvad i barndomen, men hvars vanskaplighet gjorde yrkandet på uppfyllelse af en sådan öfverenskommelse till en handling af den afskyvärdaste hårdhet.

Den olycklige prinsens yttre var i intet hänseende utmärkt genom några personliga företriden, och till sin inre menniska var han af ett saktmodigt, mildt och välvilligt sinnelag, egenskaper som äfven kunde skönjas genom den slöja af ytterlig nedslagenhet, som för det närvarande fördunklade hans naturliga karakter. Quentin märkte, att hertigen omsorgsfullt undvek att ens se på de kungliga lifvakterna, och att han höll sitt öga sänkt mot golfvet, då han besvarade deras helsning, liksom han fruktat, att konungens misstroende skulle tyda denna åtbörd af vanlig höflighet såsom ett försök af honom att skaffa sig ett särskildt och personligt anhang bland dem.

Vida olika var den stolte kardinalen Johan de Balues beteende. Han var Ludvigs dåvarande favorit-minister, och hans upphöjelse och karakter hade en så nära likhet med Wolseys, som olikheten mellan den sluge och politiske Ludvig XI och den obändige och häftige Henrik VIII af England kunde medgifva. Den förre hade upphöjt sin minister utur det lägsta stånd till värdigheten eller åtminstone inkomsterne af Frankrikes stor-almoseutdelare, öfverhopat honom med andliga värdigheter och förskaffat honom kardinalshatten, och ehuru han var för försigtig att sätta samma obegränsade förtroende till den ärelystne Balue, som Henrik satte till Wolsey, så lät han likväl mer leda sig af honom än af någon annan af sina erkända rådgifvare. Kardinalen hade ej undgått att, lik alla som ur ett obemärkt läge hastigt lyftas till makten, bländas af sin hastiga upphöjelse och hysa den fasta öfvertygelsen, att han dugde till allt, äfven det som var mest främmande för hans stånd och studier. Stor och ogänglig till sitt yttre, äflades han att hembära det täcka könet sin hyllning, ehuru hans skick gjorde dessa anspråk löjliga och hans stånd kom dem att synas opassande. Någon manlig eller qvinlig smickrare hade i en olycklig stund inbillat honom, att ett par grofva, stadiga ben, som han ärft efter sin far, en forman från Limoges eller, enligt andra sagesmän, en mjölnare från Verdun, egde en ovanlig skönhet i sina konturer, och han hade blifvit så bedårad af denna idé, att han alltid bar sin kardinalrock litet uppfäst på den ena sidan, på det de solida proportionerna af hans ben ej måtte undgå att blifva beundrade. Då han framskred genom det ståtliga rummet, iklädd sin dyrbara korkåpa, stannade han som oftast för att granska de tjenstgörande vakternas vapen och mundering, gjorde dem åtskilliga frågor i en befallande ton, och tog sig friheten att klandra några af dem för hvad han kallade disciplin-fel i en ton, hvarpå dessa bepröfvade krigare ej vågade svara, ehuru man tydligt såg, att de lyssnade dertill med otålighet och förakt.

»Vet konungen af, att den burgundiske ambassadören pockar på att ofördröjligen få audiens?» sade Dunois till kardinalen.

»Ja, det vet han», sade kardinalen, »och här, tror jag, kommer hans allt i allom, Olivier Dain^[2] för att kungöra oss hans majestäts vilja.»

Vid det han talade, inträdde från de inre rummen en märkvärdig personlighet, som då delade Ludvigs ynnest med sjelfva kardinalen, men utan att i sitt sätt visa något af den grötmyndighet, som utmärkte den kyrkliga dignitärens pösande värdighet. Tvärtom var han en liten blek, mager man, hvars svarta sidenjacka och byxor, utan öfverrock, mantel eller lifrock, utgjorde en drägt, som var föga egnad att på något fördelaktigt sätt framställa en högst vanlig personlighet. Han bar ett silfver-handfat i handen, och en öfver armen kastad handduk angaf hans låga befattning. Hans ansigte var slugt och lifligt, ehuru han sökte bannlysa ett dylikt uttryck från sina anletsdrag genom att hålla ögonen fästa på golfvet, medan han med en katts smygande och ljudlösa steg snarare tycktes glida än gå genom rummet. Men ehuru blygsamhet ofta kan dölja eget värde, kan den likväl ej dölja hofgunst, och alla försök att obemärkt smyga sig genom audiensrummet voro fåfänga för en som var känd att till den grad ega monarkens öra, som händelsen var med hans ryktbare barberare och kammartjenare, Olivier le Dain, än kallad Olivier le Mauvais och in Olivier le Diable, allt öknamn, härledda från den samvetslösa bakslughet, hvarmed han bistod sin herre vid utförandet af dennes slingrande politiska planer. Nu talade han några ögonblick allvarligt med grefve Dunois, som genast lemnade rummet, medan barberaren sakta smög sig tillbaka till det kungliga rum, hvarifrån han kommit, hvarvid hvar och en gaf plats åt honom, en artighet som han endast besvarade genom en ytterst ödmjuk bugning, utom i några få fall, då han gjorde en eller två personer till föremål för hela det öfriga hof-folkets afund genom att hviska ett enda ord i deras öra, hvarefter han genast aflägsnade sig, mumlande något om sina tjenste-åligganden, utan att afvakta svar eller låtsa märka deras ifriga blickar, som önskade ådraga sig hans uppmärksamhet. Ludvig Lesly var vid detta tillfälle en af dessa lycklige, som af Olivier gynnades med ett enda ord, för att förvissa honom om, att hans sak var lyckligen afgjord.

Strax efteråt fick han en ny bekräftelse på samma angenäma nyhet, då Quentins gamla bekanta, den kungliga generalprofossen Tristan Hermite inkom i rummet och gick rakt fram till det ställe, der Le Balafré var posterad. Denne fruktansvärde embetsmans uniform, som var högst dyrbar, tjenade endast till att göra hans dystra och olycksbådande drag än mer påfallande, och den ton, han menade skola vara försonande, lät ungefär som en björns brummande. Betydelsen af hans ord var likväl vänligare än den röst, hvarmed de uttalades. Han beklagade det missförstånd, som dagen förut uppstått mellan dem, och sade, att det endast varit derför, att herr Balafrés systerson ej bar sin corps’ uniform eller uppgaf sig tillhöra densamma, som han råkat begå det misstag, hvarför han nu bad om förlåtelse.

Ludvig Lesly afgaf ett härpå lämpligt svar och sade, så snart Tristan aflägsnat sig, till sin systerson, att de nu fått den utmärkelsen att hädanefter hafva en dödsfiende i denna fruktade embetsman. »Men vi äro oåtkomliga för honom», tillade han; »en soldat, som gör sin skyldighet, kan skratta åt general-profossen.»

Quentin kunde ej undgå att dela sin onkels tanke, ty då Tristan lemnade dem, var det med samma blick af hatfullt trots, som björnen kastar på jägaren, hvars spjut sårat honom. Äfven då han var mindre uppretad, uttryckte hans dystra öga en illvilja, som gjorde, att man skyggade för att möta hans blick, och den afsky, han ingaf den unga skotten, var så mycket djupare, som denne på sina axlar ännu tyckte sig känna hans två dödsbringande tjenste-andars grepp.

Sedan Olivier smugit sig omkring rummet på det förstulna sätt, vi sökt beskrifva, och hvarvid alla, äfven de högsta ämbetsmännen veko undan för honom och öfverhopade honom med ceremoniösa höflighets-betygelser, hvilka hans blygsamhet tycktes önska att undvika, begaf han sig åter till de inre rummen, hvars dörrar strax derefter slogos upp, och konung Ludvig sjelf inträdde i audiens-salen!

Liksom alla andra, riktade Quentin sina ögon på honom och greps af en sådan häpnad, att han nästan höll på att släppa sitt vapen, då han i konungen af Frankrike igenkände silkeshandlaren, mäster Pierre, som åtföljt honom på hans morgonpromenad. Underliga misstankar rörande denna persons verkliga rang hade väl åtskilliga gånger föresväfvat honom, men denna verklighet öfversteg äfven hans vildaste gissningar.

Han återkallades likväl till sig sjelf af en sträng blick från sin onkel, som var uppbragt öfver detta brott mot disciplinen, men hans förvåning steg till sin höjd, då konungen, hvars snabba ögon genast varseblifvit honom, utan att bry sig om någon annan, gick rakt fram till den punkt, der han stod på post. »Så, unge man», sade han, »jag har hört att ni redan vid er första ankomst till Touraine råkat i krakel; men jag förlåter er, derför att det hufvudsakligast var en gammal tokig köpmans fel, som tyckte att ert caledoniska blod behöfde uppvärmas litet på morgonen med Beaune-vin. Om jag kan få tag på honom, skall jag på honom statuera ett exempel, till varning för dem som förföra mina garder. Balafré», tillade han, vändande sig till Lesly, »er frände är en rask, ehuru något för hetlefrad yngling. Vi tycka om sådant folk och ärna göra mer än nånsin för de tappra män som omgifva oss. Låt uppteckna år, dag, timma och minut, då er systerson föddes, och lemna det åt Olivier Dain.»

Le Balafré bugade sig ända till golfvet och återtog derefter sin upprätta militäriska hållning, såsom en den der genom sitt beteende ville ådagalägga sin beredvillighet att verksamt uppträda för sin konungs räkning, såväl när det gälde anfall som försvar. Quentin, som under tiden hemtat sig från sin första bestörtning, gaf nu närmare akt på konungens utseende och förvånades öfver, huru olika han nu tydde hans fysionomi och åtbörder mot då de först råkades.

Konungens yttre hade ej undergått någon synnerlig förändring, ty Ludvig, som alltid föraktade allt prål, bar vid närvarande tillfälle en gammal, mörkblå jagtdrägt, ej stort bättre än föregående dagens simpla borgardrägt och derutanpå ett stort radband af ebenholtz, som blifvit honom skänkt af ingen ringare person in sjelfva Stor-Herrn, jemte ett skriftligt intyg, att det blifvit buret af en koptisk eremit på berget Libanon, en för sin stora helighet berömd man. I stället för mössan med den enda bilden på, hade han nu en hatt, hvars band var prydt med åtminstone ett dussin små, tarfliga helgonbilder af bly. Men ögonen, hvilka Quentin förut tyckt blott blinka af begär efter vinning, hade nu, då han visste dem tillhöra en stor och mäktig monark, en genomträngande och majestätisk blick, och dessa skrynkor i pannan, som han trott bildade under en lång följd af lumpna handelsspekulationer, syntes nu som fåror, hvilka skarpsinnigheten ristat, under det den grubblat på nationers öden.

Strax efter konungens inträde i audiens-rummet inkommo prinsessorna af Frankrike jemte deras svit. Med den äldsta, som sedermera blef förmäld med Peter af Bourbon och som i historien är känd under namn af madame de Beaujeu, har vår berättelse blott föga att göra. Hon var ett resligt, temligen vackert fruntimmer, begåfvadt med vältalighet och en god portion af sin fars skarpsinnighet, och denne hyste stort förtroende för henne och älskade henne så högt, som han möjligen kunde älska någon.

Den yngre dottern, den olyckliga Johanna, hertigen af Orleans tillärnade brud, framgick blygt vid systern i sida, i medvetandet af sin fullkomliga brist på alla då yttre egenskaper, som qvinnan så gerna önskar sig ega eller anses ega. Hon var blek, mager, af en sjuklig ansigtsfärg, med hela kroppen synbart lutad åt ena sidan och en så ojemn gång, att hon kunde kallas halt. En vacker tandrad och ögon, som uttryckte svårmod, hängifvenhet och försakelse, jemte en rikedom på ljusbruna lockar, voro de enda drag, hvilka sjelfva smickret skulle hafva vågat uppräkna såsom motvägande den öfriga fulheten i hennes ansigte och figur. För att fullända målningen, så kunde man af prinsessans vårdslösa drägt och hennes skygga sätt lätt märka, att hon hade en ovanlig och bedröflig medvetenhet om sin egen yttre fulhet och ej vågade göra något slags försök att genom ett intagande sätt eller medelst konstens tillhjelp söka ersätta hvad naturen låtit henne sakna. Konungen, som ej älskade henne, skred hastigt henne till mötes, då hon inträdde. »Hvad står nu på, vår verldsföraktande dotter!» sade han. »Är ni i dag klädd för ett jagtparti eller för klostret? Tala — svara!»

»För hvilketdera ers majestät befaller», sade prinsessan, med en röst, så svag, att hon knapt tycktes andas ut orden.

»Du vill visst öfvertala mig att tro, Johanna, att du önskar lemna hofvet och försaka verlden och dess fåfänga. Ha, flicka! Vill du att man skall troo, att vi, kyrkans förstfödde son, skulle undanhålla himlen vår dotter? Bevare oss Vår Fru och St. Martin ifrån att vi skulle vägra offret, om det vore värdigt altaret eller om din kallelse dit vore uppriktig!»

Vid dessa ord korsade konungen sig andäktigt och såg dervid ut, tyckte Quentin, som en slug vasall, hvilken nedsätter värdet på något, som han gerna vill behålla för sig sjelf, för att derigenom hafva en ursäkt för, att han ej erbjuder det åt sin länsherre.

»Är det väl möjligt», tänkte Durward, »att han så vågar hyckla med himmeln och leka med Gud och helgonen, som han ostraffadt kan göra med menniskorna, hvilka ej våga att allt för djupt forska i hans inre?»

Efter ett ögonblicks stum andakt återtog Ludvig: »nej, min kära dotter, jag och en till känna bättre era verkliga tänkesätt. Inte sant, kära kusin af Orleans? Kom hit och ledsaga denna vår fromma vestal till hennes häst.»

Orleans spratt till, då konungen nämnde hans namn, och skyndade att lyda honom, men med en sådan hast och ett så förvirradt utseende, att Ludvig utropade: »nej, kusin, tygla ert galanteri och se er före! Bevara mig, så brådstörtad en ridderlig tillbedjares ifver vid somliga tillfällen kan vara! Ni hade så när tagit Annas hand i stället för hennes systers. Min herre, måste jag då sjelf räcka er Johannas?»

Den olycklige prinsen såg upp och ryste som ett barn, då det tvingas att vidröra något, hvarför det bär en instinktlik afsky; men görande våld på sig, fattade han den hand, som prinsessan hvarken gaf eller undanhöll honom. Såsom de stodo der, hon med sina kalla, fuktiga finger inneslutna i hans darrande hand, båda med blickarna fästa på golfvet, skulle det hafva varit svårt att säga, hvilkendera af dessa två ungdomliga varelser var mest beklasansvärd — hertigen, som kände sig fjättrad vid föremålet för sin afsky med bojor, som han ej vågade sönderslita, eller den olyckliga unga qvinnan, som blott alltför tydligt såg, att hon var ett föremål för afsky för den, för vinnandet af hvars kärlek hon gerna skulle gifvit sitt lif.

»Och nu till häst, mina herrar och damer — vi sjelfva vilja föra vår dotter af Beaujeu», sade konungen, »och måtte Gud och St. Hubert välsigna vår morgonjagt!»

»Jag måste, fruktar jag, afbryta den, sire», sade grefve Dunois; »den burgundiske ambassadören håller utanför slottsporten och fordrar företräde.»

»Fordrar företräde, Dunois?» svarade konungen. »Svarade ni ej honom, som jag bad er genom Olivier, att vi ej voro i tillfälle att emottaga honom i dag — och att det i morgon var St. Martins fest, hvilken vi, med Guds bistånd, ej vilja störa med några jordiska tankar, — och att vi dagen derpå ämnade oss till Amboise — men att vi ej skulle underlåta att efter vår återkomst gifva honom audiens, så snart våra trägna göromål tilläto det?»

»Jag sade allt detta», svarade Dunois, »men likväl, sire, så —»

»Pasques-dieu, man! Hvad är det som så fastnar dig i halsen?» utropade konungen. »Den der burgundarns ordalag måtte ha varit härdsmälta.»

»Hade ej min pligt, ers nåds befallning och hans egenskap af ambassadör hållit mig tillbaka, skulle han sjelf fått försöka att smälta dem», sade Dunois; »ty, vid vår fru af Orleans, hade jag ej bättre lust att låta honom äta upp sina egna ord, än att framföra dem till ers majestät.»

»Vid mitt lif, Dunois, är det ej besynnerligt att du, som är en af de häftigaste menniskor i verlden, skulle ha så liten sympati med samma svaghet hos vår framfusige och hetlefrade kusin af Burgund. Hvad mig beträffar, man, så bryr jag mig inte mera om hans högtrafvande budskickningar, än tornen i detta slott oroas af nordost-vindens hvinande, hvilken kommer från Flandern, liksom den här storskräflande ambassadören.»

»Så vet då, Sire», sade Dunois, »att grefve de Crèvecœur med sin svit af under-härolder och trumpetare väntar här utanför och säger, att som ers majestät vägrar honom den audiens, hans herre anbefalt honom att begära, 1ioch för saker af den högsta vigt, så vill han qvarstanna der intill midnattstund och tilltala ers majestät, när helst ni, vare sig för någon angelägenhet, kroppsrörelse eller andaktsöfning, behagar utgå från ert slott, och att ingenting mindre än öppet våld skall kunna förmå honom att afstå från detta sitt beslut.»

»Han är en narr», sade konungen kallt. »Anser den hetlefrade hennegavuaren det då för någon så svår botgöring för en man med förstånd, att i tjugufyra timmar förblifva instängd inom murarna af sitt slott, då han har ett rikes angelägenheter att sysselsätta sig med? Dessa otåliga stridstuppar tänka, att alla likna dem, och känna sig olyckliga, då de ej få hänga i sadeln och stigbygeln. Kära Dunois, laga att hundarne bli uppkopplade och noga tillsedda. Vi skola hålla rådplägning i dag i stället för att jaga.»

»Min länsherre», svarade Dunois, »ni blir ej af med grefve Crèvecœur för så godt köp, ty hans herres instruktioner lyda, att om han ej får den audiens, han begär, skall han uppspika sin handske på palisaderna framför slottet, såsom tecken till en utmaning på lif och död från hans herres sida, samt uppsäga hertigens länspligt under Frankrike och förklara ögonblickligt krig.»

»Ha!» sade Ludvig, utan någon märkbar förändring i rösten, men rynkande pannan, tills hans genomträngande mörka ögon blefvo nästan osynliga under de buskiga ögonbrynen; »är det verkligen så? — Vill vår gamla vasall visa sig så stormodig — vår älskelige kusin behandla oss så onådigt? Nej då, Dunois, måste vi utveckla Oriflamme och höja ropet: Denis Montjoye!»

»Dertill säger jag ja och amen af allt mitt hjerta», sade den krigiske Dunois, och vakterna i salen, som ej förmådde motstå samma drift, rörde sig hvar och en på sin post, så att det uppstod ett doft, men tydligt ljud af slamrande vapen. Konungen såg sig stolt omkring och för ett ögonblick tänkte han värdigt sin hjeltelike fader och såg ut som denne.

Men ögonblickets uppbrusning gaf genast vika för en hop statsskäl, hvilka vid denna tidpunkt gjorde en öppen brytning med Burgund synnerligen farlig. Hertiginnans af Burgund bror, Edward IV, en tapper och segerrik monark, som personligen stridt i trettio fältslag, satt nu på Englands tron, och man kunde med sannolikhet förmoda, att han blott väntade på en brytning mellan Ludvig och sin nära anförvandt, för att genom Calais’ alltid öppna port till Frankrike öfverföra de vapen, som under de engelska inbördes krigen varit så segrande, och genom detta, för den engelska nationalandan mest anslående af alla företag, ett infall i Frankrike, utplåna minnet af de inre splittringarna. Till detta skäl kom hertigens af Bretagne vacklande trohet och andra vigtiga omständigheter, så att, då Ludvig efter ett långt uppehåll åter talade, det visserligen var i samma ton, men i en förändrad anda, »Men Gud förbjude», sade han, »att någonting mindre än nödtvång skulle komma oss, den allrakristligaste konungen, att gifva orsak till utgjutande af kristet blod, så länge någonting, utom vanära, förmår afvända en sådan olycka. Våra undersåtars trygghet är oss dyrbarare än den anstöt vår värdighet kan lida genom en tölpig ambassadörs ohyfsade beteende, som dessutom kanske öfverskridit sin fullmakt. — Låt föra den burgundiske ambassadören inför oss.»

»Beati pacifici», sade kardinal Balue.

»Riktigt! Och som ers eminens vet, de som sig förnedra skola vara upphöjda», tillade konungen.

Kardinalen utsade härtill ett amen, hvari ganska få instämde, ty äfven hertigens af Orleans bleka kind lågade af blygsel, och Balafré undertryckte så litet sina känslor, att han lät ändan af sin bardisan hårdt nedfalla emot golfvet, ett utbrott af otålighet, hvarför han af kardinalen ådrog sig en bitter förebråelse jemte en föreläsning om, huru man skulle handtera sitt vapen, då man vore i monarkens närvaro. Konungen sjelf tycktes ovanligt förlägen öfver tystnaden omkring honom. »Ni är tankfull, Dunois», sade han. »Ni ogillar, att vi gifva vika för detta hetlefrade sändebud.»

»Nej, visst inte», sade Dunois. »Jag lägger mig inte i saker som jag inte förstår. Jag tänkte blott på att utbedja mig en nåd af ers majestät.»

»En nåd, Dunois — hvad kan det vara? — Ni är en sällsynt supplikant och kan räkna på vår ynnest.»

»Jag skulle då begära, att ers majestät sände mig till Evreux för att reglera presterskapet», sade Dunois med militärisk frimodighet.

»Det vore verkligen något som du inte förstår», svarade konungen leende.

»Sire», svarade grefven, »jag tilltror mig att lika bra hålla prester i styr, som hans högvördighet biskopen af Evreux, eller hans herrlighet kardinalen, om han tycker mer om den titeln, kan exercera soldaterna vid ers majestäts lifvakt.»

Konungen log ånyo, ehuru betydelsefullare, i det han hviskade till Dunois: »den tid torde komma, då du och jag tillsammans skola reglera presterskapet, men för det närvarande är den här ett godt inbilskt kräk till biskop. Ack, Dunois! Rom, Rom lägger både honom och andra bördor på oss. — Men tålamod, kusin; låt oss blanda korten, tills vi fått spelet i vår hand.»

Trumpeternas smattrande på borggården förkunnade nu det burgundiska sändebudets ankomst, och alla som befunno sig i audiens-rummet skyndade att uppställa sig, enhvar på den plats, som efter hans rang tillkom honom, medan konungen och hans döttrar förblefvo stående i midten.

Grefve de Crèvecœur, en ryktbar och oförfärad krigare, steg in i salen, och tvärt emot bruket hos vänskapliga makters sändebud, uppträdde han fullt rustad, så när som derpå att hufvudet var obetäckt. Han var iklädd en praktfull stålrustning, tillverkad i Milano, med sirater af guld i inlagdt och drifvet arbete och i den fantastiska, efter araberne benämnda arabesk-stilen. Omkring halsen och öfver det polerade bröstharnesket hängde Gyllne Skinnets orden, då en af de anseddaste riddar-ordnar i kristenheten^[3]. En vacker page bar hans hjelm efter honom, och en härold gick framför honom, bärande hans kreditiv, hvilket han knäböjande framräckte till konungen, medan ambassadören sjelf stannade midt i salen, liksom för att gifva de närvarande tillfälle att beundra hans stolta blick, hans herskare-gestalt och den oförfärade hållningen i hela hans skick. Resten af hans svit väntade i förmaket eller på borggården.

»Stig fram, herr grefve de Crèvecœur», sade Ludvig, efter ett ögonblicks ögnande på fullmakten; »vi behöfva ej vår kusins kreditiv hvarken för att hos oss införa en så berömd krigare, eller för att försäkra oss om ert välförtjenta anseende hos er herre. Vi hoppas att er hulda maka, i hvars ådror något af våra förfäders blod flyter, befinner sig väl. Hade ni medfört henne, herr grefve, skulle vi hafva trott, att ni bar er rustning vid detta ovanliga tillfälle för att mot alla Frankrikes förälskade riddare förfäkta oöfverträffligheten af hennes behag; men nu kunna vi ej gissa skälet till denna fullständiga rustning.»

»Sire», svarade ambassadören, »grefve de Crèvecœur måste beklaga sitt missöde och utbedja sig er förlåtelse, för det han vid detta tillfälle ej kan med tillbörlig ödmjukhet besvara den kungliga artighet, hvarmed ers majestät hedrat honom; men ehuru det blott är Philip Crèvecœur de Cordès röst, som talar, så måste de ord han yttrar, blifva hans nådige herres och furstes, hertigens af Burgund.»

»Och hvad har Crèvecœur att anföra i Burgunds namn?» sade Ludvig, i det han antog en för tillfället passande värdighet. »Kom likväl ihog, att Philip Crèvecœur de Cordès här talar inför den som är hans suveräns suverän!

Crèvecœur bugade sig och sade derefter med hög röst: »konung af Frankrike, den mäktige hertigen af Burgund sänder er härmed ännu en gång en handskrifven förteckning på alla de oförrätter och det förtryck, som på hans gränser blifvit föröfvade af ers majestäts garnisoner och officerare, och första frågan är, om det är ers majestäts afsigt att gifva honom upprättelse för dessa oförrätter?»

Sedan konungen flyktigt genomögnat memorialet, hvilket härolden knäböjande öfverlemnade till honom, sade han: »dessa angelägenheter hafva redan för långt tillbaka blifvit föredragna i vårt råd, och några af dessa oförrätter äro att betrakta såsom repressalier för dylika, som blifvit tillfogade mina undersåtar, andra äro blotta påståenden, för hvilka bevis saknas, och andra åter hafva blifvit af hertigens soldater och garnisoner betalda med samma mynt; och om ännu några skulle finnas, som ej kunna hänföras till något af nu nämnda fall, så äro vi, såsom kristlig furste, ingalunda obenägne, att gifva upprättelse för den orätt, vår granne verkligen lidit, ehuru denna blifvit föröfvad ej allenast utan vår vilja, utan mot vår uttryckliga befallning.»

»Jag skall till min allernådigaste herre öfverbringa ers majestäts svar», sade ambassadören; »emellertid må det tillåtas mig att säga, att då det i intet afviker från de undvikande svar som redan blifvit lemnade på hans rättmätiga besvär, så kan jag ej hoppas, att det är tillräckligt att återställa fred och vänskap mellan Frankrike och Burgund.»

»Det öfverlemnar jag åt Guds behag», sade konungen. »Det är ej af fruktan för din herres vapen, utan endast för fredens skull som jag gifver ett så fogligt svar på hans sårande förebråelser. Fortfar med ditt ärende.»

»Min herres nästa fordran är», sade ambassadören, »att ers majestät upphör med sina hemliga och försåtliga stämplingar i hans städer Lüttich, Gent och Malines. Han yrkar, att ers majestät återkallar de hemliga agenter, genom hvilka missnöjet underblåses bland hans goda borgare i Flandern, och att ers majestät måtte från sina besittningar aflägsna eller snarare till välförtjent bestraffning till deras länsherre utlemna de landsflyktiga förrädare, som, sedan de flytt från skådeplatsen för sina stämplingar, funnit en blott alltför beredvillig tillflyktsort i Paris, Orleans, Tours och andra franska städer.»

»Säg hertigen af Burgund», sade konungen, »att jag ej vet af något dylikt hemligt förstånd som det, hvarför han så skymfligt beskyller mig; att mina franska undersåtar genom en ömsesidig fördelaktig handelsförbindelse hafva en ständig beröring med de goda städerna i Flandern, hvars afbrytande skulle lika mycket skada hertigens intresse som mitt, och att många flandrare för samma orsaks skull bosatt sig i mitt rike och åtnjuta skydd af dess lagar; men ingen, för så vidt vi veta, för att anstifta förräderi eller uppror mot hertigen. Fortfar med ert budskap — ni har hört mitt svar.»

»Såsom förut, sire, med smärta», svarade grefve Crèvecœur, »eftersom det ej är af den bestämda och uttryckliga natur, att hertigen, min herre, kan mottaga det såsom en upprättelse för en lång följd af hemliga stämplingar, som ej äro mindre verkliga, derför att de nu förnekas af ers majestät. Men jag fortgår med mitt ärende. Hertigen af Burgund äskar vidare, att konungen af Frankrike ofördröjligen och under tillräcklig eskort till hans land återsänder grefvinnan Isabella de Croyes och hennes slägtings och förmynderskas, grefvinnan Hamelines, af samma familj, personer, i betraktande deraf, att sagda grefvinna Isabella, som, enligt landets lagar och den länsförpligtelse, hvarunder hon innehar sina egendomar, är hertigens af Burgund myndling, har flytt från hans land, sålunda undandragande sig den uppsigt, han, såsom en samvetsgrann förmyndare önskade hafva öfver henne, och här undandöljes af konungen i Frankrike, samt af honom styrkes i sin olydnad emot hertigen, hennes naturliga herre och beskyddare, tvärt emot alla menskliga och gudomliga lagar, som någonsin blifvit erkända i det civiliserade Europa. Ännu en gång tystnar jag för att afvakta ers majestäts svar.»

»Ni har handlat ganska välbetänkt, grefve de Crèveccœur, som begynt er ambassad i så god tid», sade Ludvig ironiskt; »ty om det är er mening att ställa mig till ansvar för hvarje vasall som flytt, derför att er herres obändiga häftighet fördrifvit honom ur hans land, så torde förteckningen räcka till solens nedgång. Hvem kan bevisa att dessa fruntimmer finnas i mitt rike? Och om äfven så vore händelsen, hvem kan djerfvas säga, att jag antingen gynnat deras flykt hit, eller mottagit dem med anbud om beskydd? Visa fram den som kan påstå, att, om de äro i Frankrike, deras vistelseort är mig bekant?»

»Sire», sade Crèvecœeur, »med ers majestäts tillåtelse var jag i detta hänseende försedd med ett vittne, som sett de förrymda damerna på värdshuset Fleur-de-Lys, ej långt här ifrån; som sett ers majestät i deras sällskap, ehuru under den er föga värdiga förklädningen af en borgare från Tours, samt i er kungliga närvaro mottog bref och helsningar från dem till deras vänner i Flandern, och som inberättade det ena och öfverlemnade de andra till hertigen af Burgund.»

»För fram honom», sade konungen; »ställ den man inför mig, som vågar komma fram med så påtagliga lögner!»

»Ni triumferar, sire; ty ni vet alltför väl, att detta vittne ej längre finnes till. Han kallades i lifstiden Zamet Magraubin och var till sin börd en kringirrande ziguenare. Som jag hört, så afrättades han i går af er general-profoss’ folk, troligtvis för att förekomma, att han skulle inställa sig här och bekräfta, hvad han i denna angelägenhet sagt till hertigen af Burgund i närvaro af hans råd och af mig, Philip Crèvecœur de Cordès.»

»Nå, vid Vår Fru af Embrun, detta går nästan för långt!» sade konungen; »men dessa beskyllningar äro så orimliga och jag så fri från medvetandet af något som liknar sig ditåt, att jag vid min kungliga ära snarare skrattar än förtörnas deröfver. Min general-profoss och hans vakt afrätta, i enlighet med sin pligt, dagligen tjufvar och landstrykare, och skall min krona skymfas derför, att sagde tjufvar och landstrykare behaga inbilla vår hetsige kusin af Burgund och hans visa råd en hop historier? Var god och helsa min kärälskelige kusin, att, om han tycker om sådant sällskap, så är det bäst att han behåller dem qvar i sina egna stater, ty här vankas för dem ej annat än en kort bikt och ett stramt rep.»

»Min herre behöfver ej sådana undersåtar, herr konung», svarade gvrefven i en vanvördigare ton än han dittills tillåtit sig; »ty den ädle hertigen brukar ej vända sig till hexor, kringstrykande ziguenerskor och dylikt slödder för att utforska sina grannars och bundsförvandters öde.»

»Vi ha haft tålamod nog och öfver nog», sade konungen, afbrytande honom, »och som ditt enda ärende här tyckes vara att skymfa oss, vilja vi sända någon i vårt namn till hertigen af Burgund, förvissade att du, i ditt uppförande mot oss öfverskridit din fullmakt, af hvad beskaffenhet denna än måtte hafva varit.»

»Tvärtom, jag har ej ännu fullgjort mitt uppdrag», sade Crèvecœur. »Hör då, Ludvig af Valois, Konung af Frankrike! Hören alla goda och redliga män! Och du Toison d'Or» — vändande sig till härolden — »förkunna mina ord: jag, Philip Crèvecœeur de Cordès, riksgrefve och riddare af det ärofulla och furstliga Gyllene Skinnets orden, förkunnar härmedelst offentligen för dig, Ludvig, konung af Frankrike, i den stormäktigste furstens och herrens, Carls, med Guds nåde hertig af Burgund och Lothringen, af Brabant och Limburg, af Luxemburg och Geldern, gvefve af Flandern och Artois, pfalzgrefve af Hainault, af Holland, Zeeland, Namur och Zutphen, markis af det heliga romerska riket, herre till Friesland, Salines och Malines, namn, att, all den stund ni vägrat att afhjelpa de mångfaldiga besvär och oförrätter, gjorda och föröfvade af er eller med och genom er hjelp, inrådan och anstiftelse emot sagde hertig och hans kärälskelige undersåtar, han genom min mun uppsäger er all tro och lydnad, förklarar er för falsk och trolös samt utmanar er såsom furste och man, och till bevis härpå ligger min underpant der.»

Vid dessa ord strök han handsken af sin högra hand och kastade den på golfvet i salen.

Under hela detta utomordentliga uppträde hade den djupaste tystnad herskat i salen; men vid detta sista drag af förmiten djerfhet, då stålhandsken klingande nedföll på golfvet och den burgundiske härolden omedelbart derpå med djup stäimma utropade: »Lefve Burgund!» uppstod ett allmänt tumult i salen. Medan Dunois, Orleans, lord Crawford och ett par andra, hvilkas rang berättigade dem att uppträda, täflade om, hvilken som skulle upptaga handsken, ropade de öfriga i salen: »ned med honom! Hugg honom i stycken! Kommer han hit för att skymfa konungen i Frankrike i hans eget palats?»

Men konungen stillade oväsendet, i det han med en tordönslik stämna, som öfverröstade och nedtystade hvarje annat ljud, utropade: »tyst mina vasaller! Må ingen lägga hand på denne man eller vidröra hans pant! Och ni, herr grefve, hvaraf tror ni ert lif är sammansatt eller hvad borgen har ni för dess säkerhet, eftersom ni sätter det på ett så vågsamt spel? Eller är er hertig danad af ett så olika ämne emot andra furstar, eftersom han på ett så ovanligt sätt förfäktar sina förmenta besvär?»

»Han är verkligen danad af en annan och ädlare metall än Europas öfriga furstar», sade den oförfärade grefve de Crèvecœur; »ty då ingen af dem vågade skänka er — er, konung Ludvig, säger jag — en tillflyktsort, då ni, den tiden ännu endast dauphin, var förvist från Frankrike och förföljd af hela bitterheten af er fars hat och hans rikes hela makt, så mottogs och beskyddades ni som en bror af min ädle herre, hvars ädelmod ni så groft missbrukat. Farväl, sire, min sändning är fulländad!»

Med dessa ord och utan något vidare afsked lemnade grefve de Crèvecœur salen.

»Skynda efter honom — skynda! Tag upp handsken och ut efter honom!» sade konungen. »Jag menar ej er, Dunois, ej heller er, mylord af Crawford, som är väl gammal, tycks mig, för sådana häftiga uppträden, ej heller er, kusin af Orleans, som är för ung för dem. — Herr kardinal — herr biskop af Auxerre — det tillhör ert heliga kall att stifta fred emellan furstar. — Tag ni upp handsken och föreställ grefve de Crèvecœur, hvilken stor synd han begått, i det han sålunda skymfat en stor monark inför hans eget hof och tvingar oss att bringa krigets elände öfver både vårt och vår grannes rike.»

På denna bestimda uppmaning framträdde kardinal Balue och upplyfte handsken med samma försigtighet som om han skulle vidrört en huggorm — så stor var ögonskenligen hans vedervilja för denna krigets sinnebild — hvarefter han genast aflägsnade sig för att skynda efter utmanaren.

Ludvig lät stillatigande sina blickar vandra kring hofkretsen, som, med undantag af dem vi särskildt nämt, till största delen bestod af min af låg börd, som ej hade sitt mod eller sina bragder, utan helt andra talanger att tacka för den rang de innehade inom konungens hof, och hvilkas bleka ansigten utvisade, att det uppträde, hvartill de varit vittnen, gjort ett obehagligt intryck på dem. Ludvig betraktade dem föraktligt och sade derefter högt: »ehuru grefve Crèvecœur är förmäten och öfvermodig, måste man likväl medge, att hertigen af Burgund i honom har en tjenare, så djerf som trots någon som någonsin framfört en furstes ärende. Jag önskade jag visste, hvar jag skulle få ett sändebud, som lika troget återbar mitt svar.»

»Ni gör er franska adel orätt, sire», sade Dunois; »det fins ingen bland den, som ej på spetsen af sitt svärd skulle öfverföra er utmaning till burgundarn.»

»Och ni gör äfven de skotska ädlingarna orätt, sire, hvilka äro i er tjenst», sade lord Crawford. »Hvarken jag, eller någon af dem som lyda under mig, skulle, så vida hans rang ej hindrade honom derifrån, ett enda ögonblick tveka att affordra denne stolte grefve räkenskap; min egen arm är ännu nog stark härtill, om ers majestät blott gifver mig sitt tillstånd.»

»Men ers majestät», tillade Dunois, »vill ej använda oss till någon tjenst, hvari vi kunde inlägga ära åt oss sjelfva, åt ers majestät och åt Frankrike.»

»Säg snarare, Dunois, att jag ej vill gifva vika för denna ursinniga häftighet, som för någon småaktig hederspunkts skull vore färdig att störta både er sjelfva, tronen och Frankrike i förderfvet. Det fins väl ingen af er, som ej vet, huru dyrbar hvarje timmas fred är i detta ögonblick, då den så väl behöfves för att läka ett splittradt lands sår, och likväl fins det ej en enda bland er, som ej vore färdig att rusa i ett krig, på grund af hvad som berättats af en kringstrykande ziguenare eller en vandrande fröken, hvars rykte kanske knapt är stort bättre. — Här kommer kardinalen och, son vi hoppas, med fredligare tidningar. Nå, herr kardinal, har ni fått herr grefven att taga reson?»

»Sire», svarade Balue, »mitt uppdrag har varit svårt. Jag förestälde denne stolta grefve det otillbörliga i de förmätna förebråelser, han understod sig att, i detsamma han aflägsnade sig, uttala mot ers majestät, och hurusom detta måste anses härflyta, ej från hans herre, utan från hans eget öfvermod, hvarför han ock hade att underkasta sig hvilket straff som helst som ers majestät skulle finna för godt att ådöma honom.

»Ni har talat bra», sade konungen; »och hvad svarade han?»

»Grefven», fortfor kardinalen, »hade just i detsamma satt foten i stigbygeln och var färdig att stiga till häst, men då han hörde min föreställning, vände han om hufvudet, utan att för öfrigt förändra ställning. »Hade jag», sade han, »varit femtio mil härifrån och genom ryktet fått höra, att konungen af Frankrike yttrat något skymfligt om min furste, »skulle jag genast stigit till häst och återvändt hit för att afbörda min själ det svar jag nyss gaf honom.»

»Sade jag ej er, mina herrar», sade konungen, i det han utan ringaste skymt till vrede vände sig till de kringstående, »att vår kusin hertigen i grefve Philip de Crèvecœur eger en så värdig tjenare som nånsin någon, som ridit vid en furstes högra sida. — Men ni förmådde honom väl att stanna?»

»Ja, att stanna i tjugufyra timmar och att under tiden återtaga sin utmaningshandske», sade kardinalen. »Han har tagit in på Fleur-de-Lys.»

»Se till, att han på vår bekostnad värdigt undfägnas och uppvaktas», sade konungen; »en sådan tjenare är en ädelsten i en furstes krona.» — »Tjugufyra timmar?» tillade han, mumlande för sig sjelf och med en blick, som ville han spana in i framtiden: »tjugufyra timmar? — det är nästan väl kort. Likväl kunna tjugufyra timmar, väl och skickligt använda, vara värda ett år i vårdslösa och oskickliga agenters händer. — Godt. — Nu till skogs, till skogs, mine herrar! Orleans, min kära frände, lägg bort denna blygsamhet, ehuru den kläder er; bry er ej om min Johannas skygghet. Loiren kan lika lätt låta bli att blanda sitt vatten med Cher-flodens, som hon att gynna ert frieri eller ni att föredraga henne framför andra», tillade han, i det den olycklige prinsen långsamt följde efter sin trolofvade brud. »Och nu spjuten i hand, mina herrar; ty min jagtdräng Allegre har stött upp ett vildsvin, som kommer att ställa både karl och hund på prof. Dunois, låna mig ert spjut, och tag mitt i stället, det är för tungt för mig; men när klagade ni öfver ett sådant fel hos er lans? — Till häst, till häst, mina herrar!»

Och hela jagtsällskapet satte sig i rörelse.

1. Sedermera konung, under namn af Ludvig XII.
2. Oliviers namn eller öknamn var le Diable, hvilket skänktes honom af det allmänna hatet, i stället för Le Dain, eller Le Daim. Han var ursprungligen konungens barberare, men blef sedan en favoritrådgifvare.
3. Denna riddar-orden stiftades år 1429 af Philip den Gode, hertig af Burgund, och sedermera blef konungen af Spanien, såsom arfvinge till hertigdömet, stormästare af Gyllene-Skinnets orden. Riddarne fingo ej öfverskrida antalet af trettioett.