Quentin Durward/Kapitel 10

←  Vildsvinsjagten

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Skiltvakten

Rolands-salen  →

TIONDE KAPITLET.
Skiltvakten.

Hvar komma dessa toner från? Ur luften?
Från jorden?

Shakespeare.

 Idel öra
Jag insöp toner, hvilka skulle väckt,
Sjelf döden ur dess sömn.

Comus.

uentin hade knapt hunnit till sin lilla kammare, för att göra några nödiga förändringar i sin drägt, förrän hans värde slägtinge begärde att till punkt och pricka få veta allt hvad som händt honom på jagten.

Ynglingen, som icke kunde värja sig för den tanken, att hans morbrors näfve sannolikt var kraftigare än hans förstånd, aktade sig att i sitt svar ej lemna konungen i full besittning af den seger, han så ifrigt tyckts vilja tillegna sig. Balafré svarade härpå genom att skryta med, huru mycket bättre han skulle burit sig åt i ett dylikt fall, och interfolierade sitt eget beröm med ett vänligt tadel öfver systersonens försumlighet, som ej skyndat till konungens hjelp, då han kanske sväfvat i ögonskenlig lifsfara. Ynglingen var klok nog att afhålla sig från allt vidare försvar för sitt eget förhållande och sade endast, att han, i öfverensstämmelse med jagtordningens stadgar, ansåg det otillbörligt att befatta sig med det villbråd, som blifvit anfallet af en annan jägare, så vida han ej bestämdt af denne anmodades om hjelp. Detta samtal hade knapt slutat, förrän Quentin fick anledning att lyckönska sig öfver den varsamhet han iakttagit mot sin slägting. En sakta knackning på dörren förkunnade ett besök, och Olivier Dain eller le Maurais eller Diable — ty han var känd under alla dessa benämningar — inträdde i rummet.

Till hans yttre hafva vi redan beskrifvit denne skicklige, men ytterst samvetslöse man. Hvad hans rörelser och sätt beträffade, torde han lämpligast kunnat jemföras med huskatten, som, medan han ligger i skenbar slummer, eller smyger fram genom rummet med förstulna och varsamma steg, är sysselsatt än med att lura på någon stackars råttas kryphål, än att med skenbar förtrolighet och vänlighet stryka sig emot dem, af hvilka han önskar blifva smekt, och strax derpå kastar sig öfver sitt rof, eller kanske klöser sjelfva föremålet för sin förra inställsamhet.

Han inträdde i rummet med sänkta axlar och en ödmjuk och blygsam min. I sitt tal till seigneur Balafré inlade han en sådan artighet, att ingen, som bevittnat uppträdet, skulle kunnat tro annat, än att han kom för att bedja den skotska bågskytten om någon tjenst. Han lyckönskade Lesly till hans unga slägtings utmärkta uppförande under dagens jagt, hvilket, förklarade han, hade ådragit sig konungens synnerliga uppmärksamhet. Han tystnade här, i afvaktan på ett svar; och med ögonen fästa på golfvet, utom då de en eller två gånger smögo sig uppåt för att kasta en förstulen sidoblick på Quentin, hörde han Balafré yttra: »att han beklagade hans majestät, som ej haft honom i stället för hans systerson vid sin sida, emedan han otvifvelaktigt skulle skyndat fram och spetsat djuret, hvilket, så vidt han kunde fatta af berättelsen, Quentin lemnat åt hans majestäts egna, kungliga händer. Men detta blir en lexa åt hans majestät, så länge han lefver», sade han, »att sätta en karl af min kaliber på en bättre häst; ty huru kan man väl begära att min stora, flandriska bondkamel skall kunna hålla jemna steg med hans majestäts normandiska springare? Och likväl sporrade jag honom, tills sidorna voro alldeles uppristade. Detta är icke välbetänkt, mäster Olivier, och ni måste säga hans majestät det.»

Mäster Olivier besvarade denna anmärkning endast med att på den djerfve, plumpe talaren kasta en af dessa långa, tvetydiga blickar, hvilka, beledsagade af en svag rörelse med handen och en sakta lutning på hufvudet åt ena sidan, antingen kunde tydas som ett stumt bejakande af det sagda, eller som ett försigtigt afböjande af allt vidare ingående i ämnet. Det var en skarpare, mera forskande blick, han fäste på ynglingen, då han med ett tvetydigt leende sade: »jaså, unge man, det är således vanligt i Skottland att låta sina furstar af brist på hjelp utsättas för fara vid dylika tilldragelser som i dag?»

»Vi bruka ej vid ärofulla tidsfördrif besvära dem med vårt bistånd, då de kunna hjelpa sig det förutan», svarade Quentin, som beslutat att ej gifva någon vidare upplysning i denna sak. »Vi anse, att en furste på ett jagtparti bör stå sitt kast som alla andra, och att han derför kommit dit. Hvad vore väl jagarlifvet förutan mödor och faror?»

»Ni hör nu sjelf den dumma pojken», sade hans morbror; »men så i det alltid med honom, på allting har han ett svar i beredskap. Jag undrar just, hvarifrån han kan ha fått den gåtvan. I hela mitt lif har jag aldrig kunnat gifva skäl för någonting som jag gjort, utom för att äta när jag varit hungrig, göra upprop och dylikt, som tillhört min tjenst.»

»Nå, men var god och säg mig, min värdaste herre, hvad skäl ni hade till att göra upprop vid sådana tillfällen?» sade den kungliga barberaren, i det han blickade på honom under de till hälften tillslutna ögonlocken.

»Jo, derför att kapten befalde mig det» sade Le Balafré. » Vid St. Giles, jag vet ej något annat skäl! Om han befalt Tyrie eller Cunningham, så hade de måst göra detsamma.»

»En högst militärisk slutsats!» sade Olivier. — » Men, herr Balafré, det skall säkert fägna er att höra, att hans majestät är så långt ifrån att vara missnöjd med er systersons förhållande, att han till och med utsett honom till en tjenst-förrättning på eftermiddagen.»

»Utsett honom?» sade Balafré med den yttersta förvåning. Mig menar ni väl?»

»Jag menar just hvad jag säger», svarade barberaren i en mild, men bestämd ton. »Konungen har ett uppdrag, som han ärnar anförtro er systerson.»

»Huru, hvarför och af hvad skäl?» sade Balafré. »Hvarför väljer han pojken och inte mig?»

»Derpå kan jag inte gifva er något bättre svar, herr Le Balafré, än det ni sjelf nyss anförde, nämligen att sådan är hans majesäts befallning. Men», tillade han, »om jag skulle vara nog förmäten att våga en gissning, så kan det ju vara troligt, att hans majestät har något att uträtta, som bättre passar för en yngling, sådan som er systerson, än för en bepröfvad krigare, sådan som ni, herr Balafré. — Beväpna er derför min unga herre och följ mig. Tag med er er musköt, ty ni kommer att stå skiltvakt.»

»Skiltvakt!» sade onkeln — »är ni bara rätt säker på, att ni inte misstar er, mäster Olivier? De inre vaktposterna i slottet hafva alltid blifvit besatta med sådana, hvilka, såsom jag, tjent tolf år i vår hedervärda corps.»

»Jag är fullt säker på hvad hans majestät i nåder beslutat», sade Olivier, »och törs inte längre uppskjuta med att verkställa det.»

»Men», sade Le Balafré, »min systerson är ej en gång en fri bågskytt, utan blott en väpnare i min fänika.»

»Jag ber om ursäkt», svarade Olivier; »men det är ej längre än en halftimma sedan kungen sände efter rullorna och lät inskrifva honom bland lifvakten. Var god och hjelp er systerson att rusta sig i ordning.»

Balafré, som af naturen hvarken var elak eller afundsjuk, började skyndsamt ordna sin systersons klädsel och gifva honom anvisningar, huru han borde förhålla sig under vapen, men kunde ej afhålla sig ifrån att späcka dem med utrop af förvåning, öfver att en sådan lycka så tidigt råkat tillfalla ynglingen.

»Det hade aldrig händt förut i den skotska lifvakten», sade han; »ej en gång med honom sjelf. Men sannolikt skall han stå vakt öfver papegojorna och påfoglarne, som den venetianska ambassadören nyligen skänkt konungen — det kunde ej vara någonting annat; och som en sådan tjenstgöring endast passade för on skägglös pojke» — hvarvid han snodde på sina bistra mustascher — »så var han glad, att valet fallit på hans kära systerson.»

Fyndig och skarpsynt samt begåfvad med en lågande inbillningskraft, såg Quentin syner af en högre vigt i denna tidiga kallelse till konungen, och hans hjerta slog häftigt i förkänslan af en hastig upphöjelse. Han beslöt att noga gifva akt på sin ledsagares tal och åtbörder, om hvilka han antog, att de, åtminstone i vissa fall, borde tolkas i motsats mot hvad de uttryckte, såsom spåmän pläga tillvägagå då de uttyda drömmar. Han var färdig att omfamna sig sjelf, derför att han iakttagit en så sträng tystnad angående jagtens tilldragelser, och fattade med detsamma ett beslut, hvilket, för en så ung person, antydde mycken klokhet, nämligen att så länge han vistades inom detta afsöndrade och hemlighetsfulla hof, innesluta sina tankar inom sig sjelf och hålla sin tunga under den strängaste tukt.

Snart var han fullständigt färdig med sin utrustning, och med sin musköt på axeln följde han mäster Olivier och lemnade med honom kasernen. Här må i förbigående anmärkas, att ehuru det skotska lifgardet ännu bibehöll benämningen bågskyttar, det redan för länge sedan utbytt bågen, i hvars bruk skottarne aldrig utmärkt sig, mot eldgeväret.

Hans onkel blickade länge efter honom med ett ansigte, hvari förundran var blandad med nyfikenhet, och fastän hvarken afund eller någon af de känslor, den alstrar, ingingo i hans betraktelser, så låg likväl deri en känsla af såradt eller minskadt sjelfförtroende, som blandade sig med det nöje han erfor öfver sin systersons vackra början i tjensten.

Han runkade betänksamt på hufvudet, öppnade ett väggskåp, framtog en stor läderflaska med gammalt vin, skakade den för att undersöka, huru mycket dess innehåll sinat, slog i en bägare deraf och tömde den, hvarefter han, till hälften bakutlutad, satte sig i den stora ekstolen, och efter att ännu en gång långsamt hafva runkat på hufvudet, erfor han så mycken märkbar belåtenhet af denna vaggning, att han, lik en leksak kallad en mandarin, så länge fortsatte denna rörelse, tills han föll i en slummer, hvarur han först väcktes genom middags-signalen.

Då Quentin lemnade sin morbror åt dessa djupsinniga begrundningar, följde han sin ledsagare, mäster Olivier, hvilken, utan att passera öfver någon af borggårdarne, förde honom till en del genom för fria luften öppna, hemliga gångar, men förnämligast genom en labyrint af trappor, hvalf och gallerier, hvilka sammanhängde med hvarandra genom på de mest oförmodade ställen anbragta lönndörrar, till ett stort och rymligt, med fönster försedt galleri, hvilket man för dess bredds skull gerna skulle kunnat kalla en sal, beprydt med gammalmodiga tapeter och med några få stela, spöklika porträtt, tillhörande den konstens gryning, som föregick dess härliga sol-uppgång. Dessa voro ämnade att föreställa Carl den Stores paladiner, hvilka spela en så utmärkt rol i Frankrikes romantiska historia, och som den ryktbare Orlandos jättelika gestalt utgjorde den mest framstående figuren, hade rummet efter honom fått namnet Rolands-salen eller Rolands-galleriet.

»Ni skall stå vakt här», sade Olivier, i en hviskande ton, liksom om de dem omgifvande monarkernas och krigarnes hårda drag kunnat blifva förolämpade, om han höjt rösten, eller som om han fruktat att väcka de ekon, som gömde sig bland de djupa korsbågarne och de götiska ornamenten i taket på detta stora och ödsliga rum.

»Huru lyda förhållnings-orderna och lösen för min vakt?» frågade Quentin i samma dämpade ton.

»Är er musköt laddad?» återtog Olivier, utan att besvara hans fråga.

»Det är snart gjordt», svarade Quentin, laddande sitt vapen och påtändande luntan vid glöden af en eld, som höll på att slockna i den ofantliga kaminen, hvilken var så stor, att man kunnat kalla den ett salen tillhörande götiskt bön-kabinett eller kapell.

Sedan detta skett, underrättade Olivier honom, att han var okunnig om ett af sin corps’ höga privilegier, som bestod deruti, att de som tillhörde den, utom af sina egna officerare, endast kunde emottaga order af konungen sjelf eller af stor-konnetabeln af Frankrike. »Ni är posterad här på hans majestäts befallning», tillade Olivier, »och ni skall ej behöfva vänta länge, innan ni får veta, hvarför ni blifvit kallad. Emellertid är er promenad inskränkt till detta galleri. Ni får stå stilla, om ni behagar, men på inga vilkor får ni sätta er eller lemna era vapen. Det är ej heller tillåtet att sjunga högt eller hvissla; men om ni behagar, så kan ni tyst för er sjelf läsa några af kyrkans böner eller eljest gnola på någon oskyldig stump. Farväl och håll god vakt!»

»God vakt!» tänkte den unge krigaren, då hans ledsagare smög sig ifrån honom med denna ljudlösa, glidande gång, som var honom egen, och försvann genom en sidodörr bakom tapeten. — »God vakt! Men på hvem och mot hvem? — ty här lär man inte ha annat än råttor och flädermöss att slåss emot, så framt ej dessa mensklighetens gamla, afskräckande representanter plötsligt få lif igen för att störa min vakt? Men det är väl min skyldighet, kan jag tro, och jag skall fullgöra den.»

Med fast föresats att göra sin pligt, sökte han fördrifva tiden med några af de fromma kyrkosånger, han lärt i det kloster, der han funnit skydd efter sin faders död, tänkande för sig sjelf, att, med undantag deraf att han nu bar en rik militärisk drägt i stället för novisdrägten, hans promenad i det kungliga franska galleriet ganska mycket liknade dem, vid hvilka han känt en så stor ledsnad i Aberbrothicks klosterliga ensamhet.

Liksom för att förvissa sig om, att han numera ej tillhörde cellen, utan verlden, började han nu — men i en sådan ton, att han icke öfverskred den honom tillstadda friheten — på att sakta gnola på några af dessa okonstlade ballader, hvilka den gamla familje-barden lärt honom, om danskarnes nederlag vid Aberlemno och Forres, kung Duffus’ mord vid Forfar, och andra dylika och storslagna sånger och qväden, som tillhörde hans aflägsna fäderneslands historia och särskildt de omgifningar, der han uppvuxit. Detta fördref ett godt stycke tid, och klockan var redan öfver tu på eftermiddagen, då Quentin af sin aptit påmindes om, att, så stränga de goda fäderna i Aberbrothick än voro i att fordra hans närvaro vid bönstunderna, lika punktliga voro de i att kalla honom till måltids-timmarne, då deremot här, i ett kungligt palats, efter en förmiddag tillbragt på jagt och en middag med vakthållning, ingen tycktes finna det naturligt, att han skulle känna någon längtan efter sin middag.

Men det ligger i ljufva toner en tjusningskraft, som förmår insöfva äfven den naturliga känsla af otålighet, hvaraf Quentin nu hemsöktes. Vid salens eller galleriets båda motsatta ändar voro två stora dörrar, utsirade med tunga dörrlister, hvilka sannolikt ledde till olika våningar, mellan hvilka galleriet utgjorde en föreningslänk. Medan Quentin ensam gick af och an mellan dessa båda ingångar, som utgjorde gränserna för hans vakt, öfverraskades han af en musik, som oförmodadt hördes nära intill den ena af de båda dörrarne och som, åtminstone i hans inbillning, tycktes härflyta från samma röst och luta, som föregående dagen så hänfört honom. Alla den föregående morgonens drömmar, hvilkas hogkomst blifvit så mycket försvagad genom de uppskakande tilldragelser som sedan timat, vaknade nu ånyo ännu lifligare ur deras slummer, och fastrotad vid den plats, der hans öra lättast kunde insupa tonerna, med musköten på axeln, halföppen mun, öga, öra och själ blott riktade på en enda punkt, mer liknande en bildstod än en varelse af kött och blod, stod Quentin der utan någon annan tanke än den, att, om möjligt, uppfånga hvarje förbiilande ton af den ljufva melodien.

Dessa förtrollande toner hördes endast ofullkomligt — de aftynade, dröjde, bortdogo alldeles och förnyades med obestämda mellanskof. Men utom att musiken, lik skönheten, ofta är mest hänförande, eller åtminstone mest intagande för inbillningen, då dess behag delvis blottas, och inbillningskraften lemnas att fylla upp hvad som på afstånd blott ofullkomligt visar sig, så hade Quentin ämnen nog för sin fantasi under förtrollningens mellanskof. Efter hvad som meddelats honom af hans onkels kamrater, och efter det uppträde, som på förmiddagen egt rum i audienssalen, kunde han ej längre betvifla, att den sirén, som sålunda tjusade hans öra, ej, såsom han hädiskt trott, var dotter eller slägting till en vanbördig värdshusvärd, utan samma förklädda grefvinna, för hvars skull konungar och furstar nu voro i begrepp att ikläida sig pansarskrudar och bryta lansar. Hundratals vilda drömmar, sådana som en romantisk och äfventyrs-älskande yngling lätt närde i ett romantiskt och äfventyrs-älskande tidehvarf, bortjagade från hans ögon allt medvetende af stundens verklighet och satte i dess ställe sina egna berusande villor, då de plötsligen våldsamt skingrades genom ett våldsamt tag om hans vapen och en barsk röst, som tätt invid hans öra utropade: »ha, Pasques-dieu, herr väpnare, mig tyckes ni håller en sömnig vakt här!»

Rösten var mäster Pierres tonlösa, men likväl uttrycksfulla och ironiska stämma, och Quentin, hastigt återkallad till sig sjelf, såg med blygsel och bäfvan, att han under sina drömmerier låtit Ludvig sjelf, sannolikt inkommen genom någon lönndörr och smygande sig utmed väggen eller bakom tapeten, komma sig nog nära att nästan rycka ifrån honom hans vapen.

Hans första ingifvelse var att rycka åt sig sitt vapen medelst en våldsam ansträngning, som kom konungen att ragla ett par steg baklänges inåt salen; men strax derpå fruktade han, att han, då han åtlydde hvad man kan kalla den djuriska instinkt, som drifver en tapper man att motsätta sig hvarje försök att afväpna honom, genom sin personliga brottning med konungen blott stegrat det missnöje, han ådragit sig genom sin försumliga vakthållning, och med denna föreställning återtog han, nästan utan medvetande af hvad han gjorde, sin musköt och stod med densamma på axeln orörlig framför monarken, hvilken han hade skäl att tro sig hafva dödligt förolämpat.

Ludvig, hvars tyranniska sinnelag mindre grundades på någon naturlig vildhet eller grymhet i lynnet, än på kallblodig beräkning och afundsjukt misstroende, hade det oaktadt en god del af denna bitande skärpa, som skulle gjort honom till despot i det enskilda umgänget, och tycktes alltid finna ett nöje i de qval, han tillfogade vid tillfällen som det närvarande. Men nu dref han likväl ej sin triumf långt och åtnöjde sig med att säga: »din tjenst i dag på förmiddagen har redan mer än betalt en liten försumlighet hos en så ung soldat. — Har du ätit middag?»

Quentin, som snarare väntat sig att blifva skickad till general-profossen, än så nådigt tilltalad, svarade med ett ödmjukt nej.

»Stackars gosse», sade Ludvig i en mildare ton än han vanligen brukade, »hungern har gjort honom dåsig; jag vet, att din aptit är en varg», fortfor han, »och jag vill rädda dig undan det ena vilddjuret, som du räddat mig från ett annat; dessutom har du burit dig förståndigt åt i den här saken och jag tackar dig derför. — Kan du vara utan mat ännu en timme?»

»Tjugufyra, sire», svarade Durward, »eller också vore jag ingen äkta skotte.»

»För ännu ett kungarike skulle jag icke vilja vara den pastej, som råkade ut för dig efter en sådan fasta», sade konungen; »men nu är det ej fråga om din middag, utan om min egen. Jag emottar i dag i strängaste hemlighet vid mitt bord kardinal Balue och den der burgundarn — grefve Cr?vecœur — och man vet aldrig hvad som kan hända — djefvulen är alltid framme, då fiender mötas på vänskaplig fot.»

Derpå tystnade han och stod grubblande och dyster; men då en stund gick om, utan att konungen sade något vidare, repade Quentin slutligen mod att fråga, hvad som dervid blefve hans åliggande.

»Att med ditt laddade gevär stå vakt bakom skänkbordet», sade Ludvig, »och, om något förräderi skulle yppa sig, genast skjuta ned förrädarn.»

»Förräderi, sire, och i detta så väl bevakade slott?» utropade Durward.

»Du tror det omöjligt», sade konungen, som det tycktes, ej förolämpad af hans frimodighet; »men vår historia har visat, att förräderiet kan insmyga sig genom ett borrhål. — Vakter utstänga förräderiet! Ack, du enfaldiga pojke! — Quis custodiat ipsos custodes. — Hvem skall utestänga just dessa samma väktares förräderi?»

»Deras skotska heder», svarade Durward dristigt.

»Sant, mycket sant — ditt svar behagar mig», sade konungen glädtigt; »den skotska hedern har aldrig förnekat sig, och jag litar derför på den. Men förräderi!» — Här återföll han i sin förra dystra sinnesstämning och gick genom rummet med ojemna steg. »Det sitter vid våra fester, det blixtrar i våra pokaler, det bir våra rådgifvares skägg, våra hofmäns leenden, våra gycklares förryckta skratt — men i synnerhet ligger det doldt under en försonad fiendes vänskapliga min. Ludvig af Orleans trodde på Johan af Burgund — han mördades på gatan Barbette. Johan af Burgund trodde på Orleanska ligan — han mördades på bryggan vid Montereau. Jag litar på ingen — ingen. Hör på! Jag skall hålla ögat på denne oförskämda grefve; ja, och på presten också, hvilken jag ej tror mer än jemnt. Då jag siger Ecosse, en avant^[1] så skjuter du Crèvecœur död på fläcken.»

»Det är min pligt, då ers majestäts lif är i fara», sade Quentin.

»Ja visst» sade konungen; »jag menar ju ingenting annat. Hvad skulle det gagna mig att döda denne oförskämde soldat? Om det vore konnetabeln af Saint Paul, så kanske —» Här tystnade han, liksom han tyckt att han sagt ett ord för mycket, men återtog skrattande: »vi ha ju vår svåger, Jakob af Skottland — er egen Jakob, Quentin — som nedstack Douglas då han kom på ett gästvänligt besök till hans slott Skirling.»^[2]

»Stirling, med ers höghets tillåtelse», sade Quentin. »Det var en gerning som medförde föga godt.»

»Kallar ni slottet Stirling?» sade konungen, låtsande ej höra den senare delen af Quentins anmärkning. »Nå, Stirling då — namnet gör ingenting till saken. Men jag vill dessa män intet ondt — intet. Det skulle ej gagna mig till något. Kanske mena de ej lika ärligt med mig. Jag litar på din musköt.»

»Jag skall vara redo vid signalen», sade Quentin; »men —»

»Du tvekar», sade konungen. »Tala ut — jag ger dig fritt lof. Af sådana som du kan man få vinkar, hvilka ej sakna sitt värde.»

»Jag vill endast taga mig friheten säga, att då ers majestät har anledning misstro denne burgundare, så undrar jag på, att ni låter honom komma så nära er person, och det i hemlighet till.»

»Lugna er, herr väpnare», sade konungen. »Det fins faror, som försvinna, då man blickar dem i ögat, och som då först blifva säkra och oundvikliga, när man visar fruktan för dem. Går jag djerft fram till en arg bandhund och smeker honom, så vill jag hålla tio mot ett, att jag blidkar honom och får honom vid godt lynne: men visar jag mig rädd, så flyger han på mig och söndersliter mig. Jag vill vara uppriktig emot dig; jag är ytterst angelägen om, att denne man ej återvänder i dåligt lynne till sin hetsige herre. Jag står derför mitt kast; ty jag har aldrig skytt att blottställa mitt lif för mitt rikes väl. Följ mig.»

Ludvig som syntes hafva fattat en synnerlig förkärlek för sin unge lifvakt, förde honom genom samma sidodörr, hvarigenom han sjelf inkommit, sägande, då han visade honom den: »den som vill hafva framgång vid hofvet, måste ha reda på palatsets lönndörrar och lönntrappor, dess fallgropar och fall-luckor, lika väl som på hufvud-ingångarne, flygeldörrarne och portalerna.»

Efter att hafva tillryggalagt åtskilliga trappor och gångar, inträdde konungen i ett litet hvälfdt rum, der ett bord var dukadt för tre personer. Möblerna och inredningen i detta rum voro enkla ända till tarflighet. Den enda artikel i rummet, som hade det ringaste utseende af kunglighet, var ett flyttbart skänkskåp, som innehöll några få guld- och silfverkärl. Bakom detta skänkskåp, som fullkomligt dolde honom, anvisade Ludvig Quentin Durward sin post, och efter att, genom att gå till olika delar af rummet, hafva förvissat sig om, att han var osynlig från alla håll, gaf han honom sin sista befallning. — »Kom ihåg orden Ecosse, en avant, och så snart du hör mig uttala dem, så kasta ikull skänkskåpet, bry dig inte om bägare eller pokaler, utan tänk bara på att taga säkert sigte på Crèvecœur. Om din bössa klickar, så kasta dig öfver honom och begagna din knif. Olivier och jag kunna nog reda oss med kardinalen.»

Sedan han sagt detta, hvisslade han högt och inkallade Olivier, hvilken var både förste kammartjenare och barberare samt egentligen förrättade alla tjenster, som omedelbart afsågo konungens person. Denne inträdde, åtföljd af två gamla män, hvilka utgjorde hela uppassningen vid den kungliga taffeln. Så snart konungen intagit sin plats, infördes gästerne, och Quentin, ehuru sjelf osynlig, var så stäld, att han kunde varseblifva allt som föregick i rummet.

Konungen välkomnade sina gäster med en hjertlighet, som Quentin hade den största svårighet att förlika med den befallning, han nyss förut fått, och med den afsigt, hvarför han med sitt dödande vapen stod på post bakom skänkskåpet. Ej nog att Ludvig visade sig fullkomligt fri från all slags fruktan; man skulle äfven kunnat tro, att dessa gäster, hvilka fått den höga äran att blifva kallade till hans bord, voro just de personer, till hvilka han oförbehållsamt kunde anförtro sig och hvilka han isynnerhet ville utmärka. Ingenting kunde vara på en gång värdigare och tillika förbindligare än hans beteende. Medan allt omkring honom, hans egen drägt inbegripen, var vida under den prakt, hvilken äfven de minsta furstar i hans rike utvecklade vid sina gästabud, voro hans tal och hållning en mäktig monarks i hans mest nedlåtande lynne. Quentin frestades derför att tro, att antingen hela hans föregående samtal med Ludvig blott varit en dröm, eller också att kardinalens ödmjuka uppförande och den burgundiske ädlingens fria och öppna hållning helt och hållet utplånade konungens misstankar.

Men under det gästerna, efterkommande konungens uppmaning, höllo på att sätta sig vid bordet, slungade han en skarp blick på dem och riktade strax derpå ögonen åt den punkt, der Quentin stod. Detta var ögonblickets verk; men blicken förrådde så mycket misstroende och hat till gästerna och en så bestämd uppmaning till Durward att vara beredd på ögonblicklig handling, att han omöjligen kunde betvifla, att ju Ludvigs känslor voro oförändrade och hans farhogor oförminskade. Han förvånades derför mer än någonsin öfver den djupa slöja, hvarunder denne monark förstod att dölja sitt misstänksamma sinnelag.

Liksom fullkomligt glömsk af det språk, Crèvecœur fört emot honom inför hela hans hof, samtalade konungen med honom om gamla tider, om händelser, som timat under hans landsflykt i Burgund, och frågade efter alla de ädlingar, med hvilka han då umgåtts, som om denna tidpunkt varit den lyckligaste i hela hans lif och som om han hyste de välvilligaste tänkesätt för alla dem, hvilka bidragit att förljufva hans landsflykt.

»Om det varit en annan nations sändebud», sade han, »skulle jag väl emottagit honom med något mera ståt, men för en gammal vän, som ofta delade mitt bord på slottet Genappes^[3], önskade jag visa mig, hvad jag helst är, gamla Ludvig af Valois, lika tarflig och rättfram, som trots någon af hans parisiska kälkborgare. För er skull, herr grefve, har jag likväl tillsagt mitt folk att gifva oss något bättre kost än vanligt, ty jag känner ert burgundiska ordspråk ’Micux vault bon repas que bel habit’. Hvad vårt vin beträffar, så vet ni väl, att det af gammalt varit föremål för en täflings-strid mellan Frankrike och Burgund, hvilken vi nu vilja försöka bilägga, ty jag vill dricka er till i Burgunder, och ni, herr grefve, skall svara mig i Champagne. Olivier, gif mig en bägare Auxerre-vin», och han gnolade i detsamma muntert på en då allmänt känd visa —

»Auxerre est le boisson des Ros.»

»Herr grefve, den ädle hertigens af Burgund, vår kärälskelige kusins skål. Olivier, fyll den der guldbägaren med vin de Rheims, och bjud den på knä åt grefven — han föreställer vår kärälskelige broder. Herr kardinal, vi sjelfva vilja fylla er bägare.»

»Sire, det har ni redan gjort, och det bräddfullt», sade kardinalen med den inställsamma min, en gunstling visar en välvillig herre.

»Det är derför, att vi veta, att ers eminens kan föra den med en stadig hand», sade Ludvig; »men hvilkendera sidan hyllar ni i den stora tvisten — Sillery eller Auxerre — Frankrike eller Burgund?»

»Jag ärnar förblifva neutral, sire», sade kardinalen, »och skall fylla min bägare med Auvergnat.»

»Neutraliteten är en farlig roll», sade konungen; men då han märkte kardinalen skifta färg, halkade han ifrån ämnet, tilläggande: »men ni föredrar Auvergne-vinet, emedan det är så ädelt, att det ej tål vatten. — Ni t vekar att tömma er bägare, herr grefve; jag hoppas ni ej funnit någon nationel bitterhet på bottnen.»

»Jag skulle önska, sire, att alla nationaltvister kunde slutas lika angenämt som täflingen mellan våra vingårdar», sade grefve de Crèvecœur.

»Med tiden, herr grefve», svarade konungen; »med tiden — så lång tid, som ni behöft att dricka er champagne; men då det nu är gjordt, så visa mig den ynnest och stoppa denna bägare innanför ert rockbröst och behåll den, som en gärd af min aktning. För hvem som helst skulle vi ej velat skilja oss vid den. Den tillhörde fordom Frankrikes skräck, Henrik V af England, och blef tagen vid Rouens återeröfring, då dessa öbor utdrefvos ur Normandiet genom Frankrikes och Burgunds förenade vapen. Den kan ej värdigare användas än som en skänk till den ädle och tappre burgundare, som så väl vet, att föreningen mellan dessa två nationer utgör vilkoret för att fastlandet skall kunna förblifva oberoende af det engelska oket.

Grefven besvarade detta tal med några lämpliga ord, och Ludvig gaf fritt lopp åt den satiriska glädtighet, som ibland lifvade de mörkare sidorna af hans karakter. Sjelf naturligtvis ledande samtalet, fälde han yttranden, som alltid voro fina och bitande och ofta verkligen qvicka, sällan godsinta, och de anekdoter hvarmed han späckade dem, voro oftast mer roliga än fina; men hvarken genom ett ord, en stafvelse eller ens en bokstaf förrådde han själstillståndet hos en man, som har i sitt rum en soldat med laddadt gevär för att hindra eller förekomma ett anfall på sin person.

Grefve Crèvecœur antog otvunget konungens ton, medan den hale prelaten skrattade åt hvarje skämt och framhöll hvarje lättfärdig hänsyftning, utan att visa någon blygsel vid uttryck, som kommo den landtligt oskuldsfulle unga skotten att rodna i sitt gömställe. Efter halfannan timma steg man upp från bordet, och konungen gaf med ett artigt afsked sina gäster tillkänna, att han önskade vara ensam.

Så snart de alla, äfven Olivier, aflägsnat sig, framkallade konungen Quentin från hans gömställe, men med en så matt röst, att ynglingen knapt kunde tro det vara samma stämma, som nyss förut med sitt skimt lifvat samtalet. Då han kom närmare, märkte han samma förändring i hans ansigte. Den konstlade glädtighetens eld hade lemnat konungens ögon, småleendet var försvunnet från hans ansigte, och hans drag buro spår af all en stor skådespelares trötthet, då han slutat den utmattande framställningen af någon favoritroll, hvilken han på scenen återgifvit med yttersta liflighet.

»Din vaktgöring är inte slut än», sade han till Quentin; »skynda dig likväl först att taga några förfriskningar; bordet der erbjuder dig medel dertill. Jag skall sedan underrätta dig om, hvad du vidare har att göra. Jag vet att det samtal går trögt, som skall föras mellan den som är mätt och den som fastar.»

Han kastade sig derpå bakut i sin stol, satte handen för pannan och teg.

1. Skottland, framåt.
2. Den 22 Februari 1452 besökte James, grefve af Douglas, som flere gånger gjort öppet uppror mot sin konung, Jakob II af Skottland, denne furste på hans slott Stirling. Retad genom någon personlig förolämpning, men utan något öfverlagdt uppsåt, drog konungen sin dolk och sårade Douglas, hvarefter denne nedgjordes af sir Patrick Gray, en af konungens hofmän, som förut svurit att hämnas på den stolte grefven.
3. Så länge Ludvig, under faderns lifstid, vistades i Burgund, bodde han mest på Genappes.