Quentin Durward/Kapitel 12
← Rolands-salen |
|
Astrologen → |
TOLFTE KAPITLET.
Statsmannen.
Han är så grundlärd uti politiken,
Så genomdrifven, att han, med all aktning
För satans list, än ett kollegium
Med djefvul'n kunde läsa, och den lede,
Den gamle frestarn, nya konster lära.
Gammalt skådespel.
å Ludvig inträdde i galleriet, rynkade han ögonbrynen på det sätt, vi förut beskrifvit såsom honom eget, och kastade under dem en ljungande blick rundt omkring sig, hvarvid, såsom Quentin efteråt förklarade, hans ögon blefvo så små, vredgade och genomträngande, att de liknade ögonen på en retad huggorm, som framblickar genom den ljungtufva hvari han ligger uppringlad.
När konungen genom denna snabba och skarpa blick varseblifvit orsaken till det larm som herskade i rummet, tilltalade han först hertigen af Orleans.
»Ni här, min kära kusin?» sade han, och i det han vände sig till Quentin, tillade han strängt: »hade ni ej min befallning?»
»Förlåt den unga mannen, sire», sade hertigen, »han fullgjorde sin pligt, men jag fick höra att prinsessan var i detta galleri.»
»Och jag gissar ni ej ville blifva afvisad, då ni kom hit för att göra er kur», tillade konungen, hvars afskyvärda hyckleri envisades att framställa hertigen såsom delande en böjelse, hvilken endast fans på hans olyckliga dotters sida. »Och är det på sådant sätt ni förför hofvakter, unge man? Men hvad får man inte förlåta en kavaljer, som endast lefver par amours.»
Hertigen af Orleans upplyfte sitt hufvud, som om han velat svara på något sätt, som skulle beriktigat den i konungens anmärkning antydda meningen, men den instinktlika vördnad, för att ej säga fruktan för Ludvig, hvari han allt från barndomen blifvit uppfödd, fjättrade hans tunga.
»Och Johanna har mått illa?» sade konungen; »men var inte nedslagen derför, Ludvig; det går snart öfver; led henne till hennes rum, medan jag för de här främmande damerna till deras.»
Denna tillsägelse gafs i en ton, som motsvarade en befallning, och Orleans aflägsnade sig följaktligen med prinsessan genom den ena ändan af galleriet, medan konungen, afdragande handsken på högra handen, artigt ledsagade grefvinnan Isabella och hennes slägting till deras rum, hvilka lågo åt motsatta sidan. Han bugade sig djupt, då de inträdde, och förblef stående på tröskeln en minut efter sedan de försvunnit, hvarefter han med största lugn tillslöt dörren hvarigenom de aflägsnat sig och, efter att hafva vridit om den stora nyckeln, tog den ur låset och stack den i sin gördel, hvilket ännu mer gaf honom utseende af en gammal girigbuk, som icke med lugn kan gå ut, om han ej bär på sig nyckeln till det hemliga rum, der han förvarar sina skatter.
Långsamt och med på golfvet fästa blickar gick Ludvig nu fram till Quentin Durward, som väntade sig sin andel af det kungliga missnöjet och derför med en god portion ängslan motsåg hans annalkande.
»Du har handlat orätt», sade konungen, i det han upplyfte ögonen och skarpt riktade dem på honom, då han kommit honom på tre steg nära; »du har handlat i högsta måtto orätt och förtjent döden. — Låt mig ej höra ett ord till försvar! — Hvad, har du att göra med hertigar eller prinsessor, eller med hvad det vara må, utom min befallning?»
»Med förlof, ers majestät», sade den unga soldaten; »men hvad skulle jag göra?»
»Hvad du skulle göra, då man med våld ville tränga sig fram?» genmälte konungen föraktligt. »Hvartill har du då vapnet du bär på axeln? Du skulle ha lagt an, och om den förmätne rebellen ej genast aflägsnat sig, skulle han dött i sjelfva denna sal! Bort — gå genom de der rummen. I det första finner du en bred trappa, som leder till den inre borggården, der du råkar Olivier Dain. Skicka honom upp till mig; sedan går du hem till ditt qvarter. Men om ditt lif är dig kärt, så var lika försigtig med din tunga, som du i dag varit försumlig i din tjenst.»
Glad att slippa för så godt köp, men upprörd öfver den kallblodiga grymhet konungen tycktes fordra af honom vid fullgörandet af hans pligt, begaf Durward sig fästad på den anvisade vägen, skyndade utför trappan och meddelade konungens befallning åt Olivier, som väntade på gården nedanför. Den slipade barberaren bugade sig, suckade och smålog, då han med en ännu lenare röst än vanligt önskade ynglingen god natt, hvarefter de skildes åt, Durward för att begifva sig till sin kasern och Olivier för att uppvakta konungen.
De anteckningar vi följt vid sammanskrifvandet af denna sannfärdiga berättelse hafva olyckligtvis här råkat få en lucka; ty då de hufvudsakligen grundats på af Quentin lemnade uppgifter, så meddela de oss ej något om det samtal, som i hans frånvaro egde rum mellan konungen och hans hemliga rådgifvare. Lyckligtvis innehåller Hautlieus bibliotek en handskrifven kopia af Jean de Troyes Chronique Scandaleuse, hvilken är mycket fullständigare än den tryckta och som dessutom innehåller en mängd märkvärdiga anteckningar, hvilka vi äro böjda för att tro hafva blifvit nedskrifna af Olivier sjelf efter hans herres död, innan han blifvit så lycklig att belönas med den snara, som han så länge förtjent. Från denna källa har det lyckats oss få en högst fullständig redogörelse för den vanbördige gunstlingens samtal med Ludvig vid närvarande tillfälle, ett samtal, som öfver denna furstes politik sprider ett ljus, hvarefter vi eljest torde sökt förgäfves.
Då Olivier inträdde i Rolandssalen, fann han konungen tankfullt sittande på den stol, hans dotter för några minuter sedan lemnat. Hemmastadd med sin herres lynne, gled han fram med ljudlösa steg, tills han korsat konungens synlinie och derigenom låtit honom varseblifva sin närvaro, hvarefter han blygsamt drog sig ur sigte i afbidan på tillsägelse att tala eller höra. Konungens första tilltal var ingenting mindre än nådigt. — »Nå, Olivier, era vackra planer smälta som snö för sunnanvinden! Vår Fru af Embrun gifve, att de ej likna de laviner, hvarom de schweiziska bondlurkarne berätta sådana historier, och komma nedstörtande öfver våra egna hufvuden.»
»Jag har med ledsnad hört, att allt ej står rätt till, sire», svarade Olivier.
»Ej står rätt till!» utropade konungen, uppstigande och gående häftigt af och an i galleriet. »Allt står illa till, man — ja, så illa, att det knappast nog kan vara värre — och derför har jag att tacka ditt romaneska råd, att jag skulle upphäfva mig till förtryckta fröknars beskyddare. Vet, att Burgund väpnar sig och är på vippen att afsluta ett förbund med England, och Edward, som ej har någonting hemma att göra åt sitt folk, skall genom Calais’ olycksaliga port kasta oss sina tusenden på halsen. Hvar för sig skulle jag väl kunna smeka eller trotsa dem, men förenade! — Och så dessutom den skurken Saint Pauls missnöje och förräderi! — Det är alltsammans ditt fel, Olivier, som rådde mig att mottaga qvinnorna och begagna den fördömda ziguenarn att föra deras budskickningar till deras vasaller.»
»Sire, ni känner mina skäl», sade Olivier. »Grefvinnans besittningar ligga på gränsen mellan Burgund och Flandern; hennes slott är nästan ointagligt, och hennes anspråk på angränsande områden äro sådana, att, om de rätt understöddes, de ej kunde förfela att sätta Burgund många myror i hufvudet, blott damen en gång väl vore gift med någon som vore vänskapligt sinnad mot Frankrike.»
»Detta är en frestande lockmat», sade konungen, »och hade vi blott kunnat dölja, att hon är här, så skulle vi nog för denna rika arftagerska ombestyrt ett parti, som varit högeligen förmånligt för Frankrike. — Men den förbannade ziguenarn — huru kunde du någonsin rekommendera en sådan hednisk hund till ett uppdrag som fordrade trohet?»
»Ers majestät täcktes nådigst erinra sig, att det var ni sjelf, som litade på honom för mycket, — vida mer än jag tillvådde. Han skulle nog troget framfört ett bref till grefvinnans slägting, med uppmaning till honom, att ej uppgifva hennes slott och löfte om snar undsättning; men ers höghet ville nödvändigt sätta hans spådomskonst på prof, och derigenom kom han i besittning af hemligheter, hvilka det lönade mödan att förråda för hertig Carl.»
»Jag skäms för mig sjelf, jag skäms för mig sjelf», sade Ludvig; »och likväl påstår man ju, Olivier, att detta hedniska folk härstammar från de visa chaldeerna, hvilka på Schinars slätter tolkade stjernornas hemlighetsfulla språk.»
Nogsamt kännande, att hans herre, oaktadt all hans klokhet och skarpsinnighet, var blott alltför benägen att blifva bedragen af spåmän, stjerntydare och hela följet af den hemliga vetenskapens föregifna adepter, samt att han till och med sjelf trodde sig ega någon någon erfarenhet i dessa konster, vågade Olivier ej vidare yrka på denna sak, utan anmärkte endast, att ziguenarn varit en dålig profet för egen del, eftersom han återvändt till Tours och ej riddat sig undan galgen, som han så väl förtjent.
»Det händer ofta, att de som äro begåfvade med profetisk kunskap ej hafva förmåga att förutse de tilldragelser som röra dem sjelfva», svarade Ludvig med mycket allvar.
»Men förlof, ers majestät», svarade den förtrogne, »men det vore, som om en man ej kunde se sin egen hand vid skenet af det ljus han bär och som visar honom alla andra föremål i rummet.»
»Han kan ej se sina egna drag vid det ljus, som visar honom andras ansigten», svarade Ludvig; »det är en jemförelse, som bättre belyser den sak, hvarom vi tala. Men derom är ej nu frågan. Ziguenarn har fått sin lön, och frid med hans stoft. Men de båda fruntimren — ej nog med att Burgund hotar oss med krig för att vi hysa dem, utan deras härvaro tyckes äfven vilja korsa mina egna familjeplaner. Min enfaldiga kusin af Orleans har sett den unga damen, och jag misstänker starkt, att åsynen af henne kommer att göra honom mindre medgörlig i fråga om hans giftermål med Johanna.»
»Ers majestät», svarade rådgifvaren, »kan ju skicka de båda grefvinnorna tillbaka till Burgund och derigenom köpa sig fred med hertigen, — mången torde knota öfver detta såsom någonting vanhederligt, men om nödvändigbeten fordrar detta offer …»
»Om vår fördel kräfde detta offer, Olivier, så skulle det ske utan tvekan», sade konungen. »Jag är en gammal erfaren lax, och nappar ej på kroken derför, att den är dold af en fjäder, man kallar ära. Men hvad som är värre än brist på ära, det är, att, om vi skicka dessa damer till Burgund, så gå vi miste om de vackra utsigter som förmådde oss att skänka dem en tillflykt. Det skulle gå mig till hjertat att behöfva släppa ur händerna ett så godt tillfälle att sätta en vän till oss och en fiende till Burgund midt i hjertat af hans besittningar, så nära intill de missnöjda flandriska städerna. Olivier, jag kan ej afstå från de fördelar, som vår plan att gifta flickan med en vän af vårt eget hus tyckes lofva oss.»
»Ers majestät», sade Olivier, efter ett ögonblicks betänkande, »kunde skänka hennes hand åt någon riktigt pålitlig vän, som toge all skulden på sig och tjenade ers majestät i hemlighet, medan ni offentligen kunde förneka honom.»
»Och hvar skall jag finna en sådan vän?» sade Ludvig. »Om jag bortgåfve henne åt någon af våra uppstudsige och obändige ädlingar, så vore det detsamma som att göra honom oberoende, och har det icke i åratal varit mitt sträfvande att himdra dem från att blifva detta? Visserligen skulle jag kanske kunna lita på Dunois, och på honom ensam — han skulle slåss för franska kronan, i hvilken ställning han än befunne sig; men ära och rikedom förändra menniskans natur — nej, jag vill ej ens lita på Dunois.»
»Ers majestät kan finna andra», sade Olivier på sitt halaste sätt och i en inställsammare ton än den han vanligen begagnade vid sina samtal med konungen, hvilken tillät honom mycken frihet; »män, hvilka helt och hållet bero af ert välbehag och lika litet kunna lefva utan er ynnest som utan luft och solsken — män, med större förmåga att tänka än att handla — män, som —»
»Män, som likna dig, inte så?» sade konungen. »Nej, Olivier, vid min heder, den gången hade du litet för brådtom, då du afsköt din pil! — Hvad! Om jag bevärdigar dig med mitt förtroende och till belöning då och då låter dig koppa mina vasaller en smula, tror du att detta gör dig duglig till man åt en så skön varelse och till högsta grefverang till på köpet? — Dig, du, som är låg till börden och ännu lägre genom din uppfostran, du, hvars vishet på det hela taget blott är ett slags bakslughet, och hvars mod är mer än tvifvelaktigt?»
»Då ers majestät tror mig sträfva så högt, tillräknar ni mig en förmätenhet, som jag ej är skyldig till», sade Olivier.
»Det fägnar mig att höra», svarade konungen, »och jag får verkligen en så mycket bättre tanke om ditt omdöme, derför att du förnekar sådana griller. Jag tyckte likväl, att dina ord lutade åt det hållet. Men för att återgå till ämnet, så vågar jag ej gifta henne med någon af mina egna undersåtar — vågar ej skicka henne tillbaka till Burgund — vågar ej sända henne öfver til England eller Tyskland, der hon sannolikt skulle tillfalla någon, som vore mera böjd att ansluta sig till Burgund än till Frankrike, och som vore beredvilligare att göra de hederliga, missnöjda borgarne i Gent och Lüttich modfälda in att förunna dem den helsosamma uppmuntran, som alltid kunde gifva Carl den Djerfves tapperhet nog att sköta, utan att han behöfde aflägsna sig från sina egna landamären; — och de voro så mogna för en uppresning, isynnerhet männen i Lüttich, att de ensamme, tillbörligt understödde, skulle gifvit min kärälsklige kusin fullt upp att sköta för en tolf månader bortåt — och i förbund med en krigisk grefve af Croye … Ack, Olivier, planen är alltför lofvande, för att jag utan något försök skulle afstå derifrån. Kan inte din fruktsamma hjerna hitta på någon utväg?»
Olivier teg en lång stund, och sade slutligen: »skulle man inte kunna ställa till ett giftermål mellan Isabella af Croye och Adolf, den unga hertigen af Geldern?»
»Huru?» sade konungen förvånad: »uppoffra henne, en så älskvärd varelse, åt en sådan usling, som afsatte, tillfångatog och ofta hotat att mörda sin egen far! Nej, Olivier, nej — det vore allt för outsägligt grymt äfven af dig och mig, hvilka så ståndaktigt blicka mot vårt berömvärda mål, Frankrikes fred och välfärd, och så litet bekymra oss om de medel, hvarigenom de ernås. Dessutom bor han fjerran från oss och är afskydd af folket, både i Gent och Lüttich. Nej, nej — jag vill ej höra talas om någon Adolf af Geldern — tänk på någon annan.»
»Min uppfinningsförmåga är uttömd, sire», sade rådgifvaren. »Jag kan ej påminna mig någon, hvilken, som man till grefvinnan af Croye, skulle kunna motsvara ers majestäts afsigter. Han måste förena så många olika egenskaper — vara ers majestäts vän — Burgunds fiende — tillräckligt politisk för att vinna Gent- och Lüttich-borna och nog tapper att försvara sitt lilla område mot hertig Carls makt — dessutom af ädel börd och till på köpet af en förträfflig och ytterst dygdig karakter.»
»Nej, Olivier», sade konungen, »jag lade ej så mycken — det vill säga ej så särdeles mycken vigt på karakter, men jag tycker likväl, att Isabella de Croyes brudgum borde vara litet mindre allmänt afskydd än Adolf af Geldern. Men efter jag sjelf nödvändigt måste föreslå en — så hvad säger du om Wilhelm de la Marck?»
»Vid min salighet, sire», sade Olivier, »jag får ej klaga öfver, att ni begär någon alltför hög grad af moralisk förträfflighet hos den lycklige utvalde, då ni är nöjd med Ardennernas Vildgalt. Han ir ju den mest beryktade röfvare och mördare på hela gränsen, och dessutom bannlyst af påfven för tusentals brott.»
»Vi skola utverka hans befrielse från denna straffdom, vän Olivier — vår heliga moder kyrkan är barmhertig.»
»Nästan en fogelfri», fortfor Olivier, »och förklarad i akt af riksdagen i Regensburg.»
»Vi vilja laga att akt-förklaringen häfves, vän Olivier», fortfor konungen i samma ton; »kejserliga kammaren skall nog taga reson.»
»Och medgifvet att han är af ädel börd», sade Olivier, »så liknar han till sätt, utseende och själ en flandrisk slagtare. — Hon kommer aldrig att gifva honom sin hand.»
»Om jag ej allt för mycket misstar mig på honom, så skall hans sätt att fria göra henne valet svårt», sade Ludvig.
»Jag hade verkligen mycket orätt, då jag beskylde ers majestät att vara för laggrann», sade rådgifvaren; »ty Adolfs af Geldern brott äro idel dygder i jemförelse med de la Marcks! — Och huru skall han råka sin brud se'n? Som ers majestät vet, så törs han ej våga sig ut ur sin Ardenner-skog.»
»Derför skall nog bli sörjdt», sade konungen; »men först och främst måste de båda fruntimren i tysthet underrättas om, att de ej längre kunna få vistas här vid hofvet, så vida jag ej vill blottställa mig för ett krig mellan Frankrike och Burgund, och att, som jag ej är sinnad utlemna dem till min kärälsklige kusin af Burgund, jag gerna såge, att de i hemlighet afreste från mina stater.»
»De skola begära att bli öfverförda till England», sade Olivier, »och vi skola då få det nöjet se henne återkomma till Flandern, beledsagad af en ö-lord med ett trindlagdt, fagert ansigte, långt brunt hår och tre tusen bågskyttar i sitt följe.»
»Nej, nej», svarade konungen; »vi våga ej — du förstår mig — så svårt förolämpa vår kärälsklige kusin af Burgund som att låta henne fara till England. Det skulle lika säkert ådraga oss hans missnöje, som om vi läte henne qvardröja här. Nej, endast åt kyrkans beskydd vilja vi anförtro henne, och det högsta vi kunna göra är att tillstädja damerna Hameline och Isabella de Croye att afresa förklädda och med ett litet följe, för att söka en tillflykt hos biskopen af Lüttich, som tills vidare kan sätta den sköna Isabella under ett klosters beskydd.»
»Och om detta kloster skyddar henne för Wilhelm de la Marck, då han får veta af ers majestäts välvilliga afsigler, så har jag misstagit mig på mannen.»
»Än se'n», svarade konungen; »tack vare vårt hemliga penninge-understöd, har Wilhelm de la Marck samlat sig ett litet vackert band af så samvetslösa knektar, som någonsin blifvit förklarade för fogelfria, hvarmed han lyckats bibehålla sig i skogarne, i en ställning, som gör honom fruktansvärd både för hertigen af Burgund och biskopen af Lüttich. Det felas honom blott ett område, som han kan kalla sitt eget, och då detta är ett ypperligt tillfälle att förskaffa sig det genom giftermål, så tänker jag, att han, Pasques-dieu, nog hittar på utväg att både fria och gifta sig, utan att det å vår sida behöfs mer än en vink. Hertigen af Burgund skall sedan få en sådan tagg i sin sida. att ingen lansett i vår tid så lätt skall skära ut den. Är Ardennernes Vildgalt, hvilken han redan gjort biltog, förstärkt genom besittningen af den sköna damens länderier, slott och herskap och förbunden med de missnöjda Lüttich-borna, hvilka vid min heder i så fall ej skola blifva obenägna att välja honom till anförare, — låt Carl sedan tänka på krig med Frankrike, om han vill, eller rättare, må han tacka sin lyckliga stjerna, om ej det krigar med honom. Nå, hvad tycker du om den planen, Olivier, hä?»
»Den är förträfflig?» sade Olivier, »om jag undantar den dom, som öfverlemnar damen åt Ardennernas Vildgalt; ty vid min själ. om man afräknar ett litet yttre sken af ridderlighet, vore inte general-profossen Tristan den bättre brudgummen at de två.»
»Nyss föreslog du barberaren, mäster Olivier», sade Ludvig, »men så förträffliga män vännen Olivier och gufar Tristan än äro i råd och dåd, så äro de ej något ämne att göra grefvar af. Vet du inte, att borgarne i Flandern värdera börd hos andra just derför, att de sjelfva sakna den? En plebejisk pöbel fiskar alltid efter en aristokratisk anförare. Den der Ked eller Cade, — eller hvad de kallade honom för, der borta i England, sökte narra sitt skurkaktiga slödder efter sig genom att föregifva sig vara af Mortimers blod. Wilhelm de la Marck härstammar från furstarne af Sedan, hvilkas blod är lika ädelt som mitt eget. — Men nu till saken. Jag måste förmå damerna de Croye till en skyndsam och hemlig flykt under säker betäckning, och detta skall ej bli svårt, då jag blott behöfver låta dem förstå, att jag eljest ej har annat val än att utlemna dem till Burgund. Du måste hitta på något medel att underrätta Wilhelm de la Marck om den riktning, i hvilken de komma att färdas, hvarefter han sjelf får välja ort och tid att framföra sitt frieri. Jag vet en person, som just passar till att åtfölja dem på resan.»
»Får jag lof fråga, åt hvem ers majestät anförtror ett så vigtigt uppdrag?» sade barberaren.
»Åt en utländing, naturligtvis», svarade konungen; »en som hvarken har slägt eller något intresse i Frankrike, som kunde förmå honom att lägga hinder i vägen för verkställandet af min befallning, och som känner allt för litet af landet och dess partier, för att misstänka mer af mina afsigter än jag finner för godt att meddela honom — med ett ord, jag ärnar använda den unga skotten, som nyss tillsade er att komma hit.»
Olivier teg på ett sätt, som tycktes innebära ett tvifvel på valets klokhet, och sade derefter: »ers majestät har hastigare än eljest plägar vara fallet fattat förtroende för denna främmande gosse.»
»Jag har mina skäl», svarade konungen. »Du känner» — härvid korsade han sig — »min djupa vördnad för den välsignade St. Julianus. I förgår sent på aftonen gjorde jag min bön till detta helgon och anhöll ödmjukligen, att han, såsom alla resandes skyddspatron, ville öka mina hustrupper med sådana vandrande främlingar, som bäst voro egnade att öfver hela vårt rike införa en obegränsad undergifvenhet för vår vilja, och jag lofvade det goda helgonet, att i stället i hans namn mottaga, understöda och uppehålla dem.»
»Och skickade St. Julianus ers majestät denna långbenta produkt ifrån Skottland till svar på era böner?» sade Olivier.
Ehuru barberaren väl visste, att hans herres vidskepelse var lika stor som hans brist på all sann gudsfruklan, och att ingenting var lättare än att i detta fall förolämpa honom, och han derför i den oskyldigaste och lenaste ton framkom med föregående fråga, så märkte Ludvig likväl, hvaråt den syftade, och betraktade talaren med stort missnöje.
»Slyngel!» utropade han: »det är ej utan skäl man kallar dig för Olivier le Diable, då du sålunda vågar drifva gäck både med din herre och de välsignade helgonen, och det säger jag dig, att vore du blott en hårsmån mindre nödvändig för mig, så skulle jag låta hänga dig der i eken framför slottet, som en varnagel för alla, hvilka drifva spe med heliga ting! Vet, du klentrogne slaf, att mina ögon ej förr hade tillslutit sig, än den välsignade St. Julianus visade sig för mig, ledande vid handen en yngling, hvilken han framstälde för mig, sägande, att det skulle blifva hans lyckliga öde att undslippa svärdet, repet och strömmen, och att han skulle medföra framgång åt den sak, han komme att omfatta, samt åt de företag, han komme att inlåta sig i. Följande morgon gick jag ut och råkade ynglingen, jag sett i min dröm. I sitt eget hemland hade han undsluppit svärdet, vid samma tillfälle då hela hans familj mördades, och här har han under den korta tidrymden af två dagar, på ett förunderligt sitt blifvit frälst undan drunkning och galgen och har redan vid ett visst tillfälle, som jag nyligen antydde för dig, varit mig till den väsentligaste tjenst. Jag mottager honom såsom hitsänd at St. Julianus att tjena mig i de svåraste, farligaste, ja mest förtviflade företag.»
Vid dessa ord tog konungen af sig hatten, utvalde bland de många blyfigurer, som prydde hans hattband, den som förestälde St. Julianus, lade den på bordet, som han ofta plägade göra, då någon ovanlig känsla af hopp, eller kanske också af samvetsagg, genomfor hans själ, knäföll framför den och mumlade med ett utseende af djup andakt: »Sancte Juliane, adsis precibus nostris! Ora, ora, pro nobis!»
Detta var ett af dessa plötsliga anfall af vidskeplig andakt, som ofta kommo på Ludvig vid så utomordentliga tider och tillfällen, att en af de klokaste monarker, som ännu regerat, derigenom fick utseende af ett dårhushjon, eller åtminstone af en menniska, som skakades af djupa samvetsagg.
Medan han sålunda var sysselsatt, såg gunstlingen på honom med ett spotskt förakt, hvilket han knapt gjorde sig mödan att dölja. Det var i sjelfva verket en af denne mans egenheter, att han under sin beröring med sin herre bortlade denna tillgjorda, smilande inställsamhet och ödmjukhet, som utmärkte hans uppförande mot andra, och om han ännu hade en viss likhet med en katt, så var det med detta djur, stadt på sin vakt, uppmärksamt och färdigt till plötsligt språng. Orsaken till denna förändring låg sannolikt i Oliviers medvetenhet af att hans herre sjelf var en allt för stor hycklare för att ej genomskåda hyckleriet hos andra.
»Denna ynglings drag likna således, om jag får taga mig den dristigheten att tala, dens som ni såg i drömmen?» sade Olivier.
»På det nogaste», sade konungen, hvars inbillning, liksom vidskepliga personers i allmänhet, lätt bedrog sig sjelf; »dessutom har jag låtit Galeotti Martivalle ställa hans horoskop, och jag har genom hans konst och mina egna iakttagelser fulleligen utrönt, att denne ynglings öde i många hänseenden ligger under samma konstellationer som mitt.
Hvad helst Olivier än måtte hafva tänkt om de skäl, som med en sådan tillförsigt anfördes för det företräde, som gafs en oerfaren yngling, så vågade han likväl ej göra några vidare invändningar, väl vetande, att Ludvig, som under sin landsflykt egnat mycken uppmärksamhet åt astrologiens föregifna vetenskap, ej skulle tåla något slags gäckeri, som satte hans skicklighet i fråga. Han svarade derför blott, att han hoppades, att ynglingen måtte visa sig trogen vid uppfyllandet af ett så kinkigt uppdrag.
»Vi skola nog sörja för, att han ej kommer i tillfälle att visa sig annorlunda», sade Ludvig; »ty han skall ej erfara någonting vidare, än att han är skickad att beledsaga damerna de Croye till biskopens af Lüttich residens. Om Wilhelm de la Marcks sannolika mellankomst skall han få veta lika litet som de sjelfva. Ingen utom vägvisaren skall känna denna hemlighet, och Tristan eller du måste skaffa en, som passar för vårt ändamål.»
»Men i så fall», sade Olivier, »om jag får bedöma honom efter hans land och hans utseende, så är det troligt, att ynglingen griper till sina vapen, när Vildgalten rusar på dem, och då torde han ej så lätt komma ifrån betarne som i morse.»
»Om de sönderslita hans hjertfibrer», sade Ludvig kallt, »så kan St. Julianus, välsignadt vare hans namn! skicka mig en annan i stället. Om den utskickade dödas, sedan han fullgjort sitt uppdrag, så betyder det ungefär lika litet, som om en flaska sönderslås, sedan vinet blifvit utdrucket. Emellertid måste vi påskynda deras afresa, och sedan öfvertyga grefve de Crèvecœeur, att den egt rum utan vår medverkan, samt att vi önskat återställa dem till vår kärälskelige kusins vård, hvarifrån deras oförmodade afresa olyckligtvis hindrat oss.»
»Grefven är kanske för klok och hans herre för misstrogen att tro det.»
»Heliga Guds moder!» sade Ludvig, »hvad vore det för en otro hos kristna menniskor! Men, Olivier, de skola tro oss. Vi vilja i hela vårt uppförande mot vår kärälskelige kusin, hertigen af Burgund, inlägga ett så fullständigt och obegränsadt förtroende, att han måste vara värre än en hedning för att ej tro, att vi i alla hänseenden varit uppriktiga mot honom. Ser du, jag är så öfvertygad, att jag kan få Carl af Burgund att i hvarje hänseende tänka om mig som jag vill, att jag, om det vore nödvändigt för att häfva hans tvifvel, skulle rida obeväpnad och på en passgångare för att besöka honom i hans tält, utan någon annan vakt omkring mig än din egen simpla person, vän Olivier.»
»Och jag», sade Olivier, »fastän jag ej sätter min ära i att handtera stål i någon annan form än rakknifven, skulle förr vilja angripa en bataljon schweiziska pikenerare, än jag skulle vilja åtfölja ers höghet på ett vänskapligt besök till Carl af Burgund, då han har så många skäl att vara förvissad om ers majestäts fiendtliga tänkesätt mot honom.»
»Med alla dina anspråk på klokhet, så är du dock en narr, Olivier», sade konungen, »och fattar ej, att djup politik ofta måste antaga skenet af den största enfald, liksom modet någon gång döljer sig under en skenbar försagdhet. Vore det behöfligt, så skulle jag bestämdt göra hvad jag sagt — alltid under förutsättning att helgonen välsignade vår afsigt och att de himmelska konstellationerna i sitt kretslopp angåfve en passande konjunktur för ett sådant vågspel.»
I dessa ord gaf Ludvig XI första antydningen till det utomordentliga beslut, han sedermera, i hopp att lura sin store medtäflare, fattade och som, då det utfördes, hardt nära blifvit hans egen undergång.
Han skildes vid sin rådgifvare och begaf sig genast till damerna de Croyes rum. Så snart det antyddes dem, att de sannolikt ej längre kunde påräkna något säkert skydd mot hertigen af Burgund, behöfdes det ej någon synnerlig öfvertalningsförmåga för att bestämma dem till aat aflägsna sig från franska hofvet; men det var ej lika lätt att förmå dem att välja Lüttich till tillflyktsort. De bådo enträget att blifva förda till Bretagne eler Calais, der de kunde vistas under hertigens af Bretagne eller konungens af England beskydd, tills hertigen af Burgund gåfve efter i sina stränga afsigter mot dem. Men ingendera af dessa tillflyktsorter passade för Ludvigs planer, och slutligen lyckades han att förmå dem antaga den, hvilken öfverensstämde med desamma.
Biskopens af Lüttich förmåga att beskydda dem kunde ej betviflas, enär hans andliga värdighet satte honom i stånd att skydda flyktingarne mot alla furstar i kristenheten, på samma gång hans verldsliga stridskrafter voro, om ej talrika, likväl tillräckliga att försvara honom och alla under hans beskydd stående mot hvarje plötsligt anfall. Svårigheten låg i att med säkerhet uppnå biskopens lilla hof; men derför lofvade Ludvig att draga försorg genom att låta utsprida ryktet, att damerna de Croye nattetid flytt från Tours, emedan de fruktade att blifva utlemnade till det burgundiska sändebudet, och att de tagit vägen till Bretagne. Han lofvade dem äfven en liten, men pålitlig eskort och bref till kommendanterna i sådana städer och fästningar, som de komme att passera, med tillsägelser att lemna dem allt möjligt bistånd till deras fortkomst och säkerhet.
Damerna de Croye, som inom sig harmades öfver det oädelmodiga och ohöfliga sätt, hvarpå han beröfvade dem det utlofvade skyddet vid sitt hof, voro det oaktadt så långt ifrån att motsätta sig den föreslagna, hastiga afresan, att de till och med gingo hans förslag i förväg och anhöllo om, att genast samma natt få begifva sig af. Grefvinnan Hameline var redan ledsen vid ett ställe, der det hvarken fans beundrande hofmän eller lysande lustbarheter, och Isabella trodde sig hafva sett nog, för att deraf sluta till, att, om frestelsen blefve litet starkare, Ludvig XI, ej belåten med att fördrifva dem från sitt hof, icke skulle draga i betänkande att utlemna dem till deras vredgade länsherre, hertigen af Burgund. Deras beslut att påskynda sin afresa var så mycket välkomnare för Ludvig, som han var högst angelägen om att bibehålla freden med hertig Carl och rädd för, att Isabellas skönhet kunde omintetgöra den med så mycken förkärlek omhuldade plan, han uppgjort, att bortgifta sin dotter Johanna med hertigen af Orleans.