Quentin Durward/Kapitel 14

←  Astrologen

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Resan

Vägvisaren  →

FJORTONDE KAPITLET.
Resan.

»Du sköna franska jord, så gynnad af
Natur såväl som konst — jag mins dig evigt,
Med dina söner, hvilkas värf är lek,
Så tacksam bördig teg sin gärd betalar;
Med dina döttrar, fagra, skälmska tärnor
Med svarta lockars svall! Men, sälla jord,
Dock mången sorglig saga sports om dig
Så nu som fordomtima!»

Anonym.

nligt befallning undvikande hvarje samtal med eho det månde vara, skyndade Quentin Durward att påtaga sig ett starkt men enkelt harnesk jemte arm- och benskenor, samt satte en god stålhufva utan visir på hufvudet. Dertill kom ytterligare en lifrock af väl beredt getskinn, utsirad i sömmarne med broderi, såsom det anstod en högre tjenare i ett förnämt hus.

Denna drägt fördes till bans rum af Olivier, som med sitt lugna småleende och inställsamma sätt underrättade honom, att hans onkel blifvit kallad på vakt, på det att han ej skulle kunna göra några förfrågningar om dessa hemlighetsfulla rörelser.

»Man skall ursäkta er hos er frände», sade Olivier med ett nytt småleende, »och, min bästa son, då ni återvänder välbehållen från utförandet af detta angenäma uppdrag, så är jag förvissad om, att ni befinnes värdig en sådan befordran, som frikallar er från att för någon aflägga räkenskap för edra handlingar och som tillika skall ställa er i spetsen för dem, som skola göra er reda för sina.»

Olivier le Diable sade detta, troligen inom sig beräknande den stora sannolikheten, att den stackars ynglingen, hvars hand han nu vänskapligt tryckte, ej gerna kunde undgå att blifva tillfångatagen eller dödad vid fullgörandet af det honom anförtrodda uppdraget. Till dessa hala ord lade han en liten börs med guldmynt, såsom en skänk från konungen för bestridandet af nödiga utgifter under vägen.

Några minuter före midnatt förfogade sig Quentin, enligt befallning, till andra borggården, och stannade vid Dauphinstornet, hvilket, som läsaren vet, för tillfället beboddes af grefvinnorna de Croye. Vid denna mötesplats fann han före sig de karlar och hästar, som voro utsedda att utgöra eskorten, jemte två med förnödenheter lastade mulåsnor och tre passgångare åt de båda grefvinnorna och deras kammarjungfru, samt för sig sjelf en ståtlig stridshäst, hvars stålbeklädda sadel glänste i det bleka månskenet. Ej ett ord till igenkännande vexlades å någondera sidan. Karlarne sutto i sina sadlar, som om de varit fastvuxna, och vid det matta månljuset såg Quentin med tillfredsställelse, att de alla voro beväpnade och hade långa lansar i händerna. De voro blott tre till antalet, men en af dem hviskade till Durward med en stark, gascognisk brytning, att vägvisaren skulle stöta till dem på andra sidan Tours.

Emellertid skymtade ljus fram och åter i tornfönstren, antydande brådskande tillrustningar bland dess invånare. Slutligen öppnades en liten port, som från tornets bottenvåning ledde utåt borggården, och tre fruntimmer utkommo derifrån, beledsagade af en man som var insvept i en kappa. De satte sig under tystnad upp på de passgångare, som stodo i beredskap för dem, medan deras ledsagare till fots visade dem vägen och gaf paroll och lösen åt alla de vakter, hvilka de efter hand tågade förbi. På detta sätt nådde de slutligen det yttersta af dessa fruktansvärda utanverk. Der stannade den fotgängare, som dittills tjenstgjort som deras vägvisare, och talade tyst och ifrigt med de båda främsta fruntimren.

»Må himmeln, sire», sade en röst, som tjusade Quentins öra, »välsigna er och förlåta er, äfven om era afsigter äro egennyttigare än era ord låta förstå! Jag kan ej önska något bättre, än att blifva stäld under den goda biskopens af Lüttich beskydd.»

Den person, till hvilken dessa ord sades, mumlade ett ohörbart svar och drog sig tillbaka genom slottsporten, hvarvid Quentin tyckte sig i månskenet igenkänna konungen sjelf; det brinnande begäret att få se sina gäster afresa hade troligen föranledt honom att sjelf komma tillstädes, för den händelse att några betänkligheter skulle uppstå å deras sida eller några svårigheter å slottsvakternas.

Då de resande befunno sig utom slottet, måste de rida ett stycke med stor försigtighet, för att undvika de fallgropar, snaror och andra dylika försåt, som der voro utlagda för att hålla främlingar på afstånd. Gascognarn tycktes likväl fullständigt vara i besittning af ledtråden till denna labyrint, och efter en fjerdedels timmas ridt befunno de sig utom Plessis-le-Parcs område och ej långt från staden Tours.

Månen, som nu framträdt ur de moln, hvari han förut varit inhöljd, utgöt ett praktfullt ljushaf öfver ett lika praktfullt landskap. De sågo den kungliga Loiren rulla sin majestätiska vattenmassa genom den bördigaste slätt i Frankrike och slingra sig fram mellan stränder, prydda med torn och terasser, med oliv-lundar och vingårdar. De sågo Touraines gamla hufvudstad, Tours, hvars murar, torn och tinnar försilfrades af månskenet, medan inom dess omkrets den ofantliga götiska byggnad reste sig, som den fromme, sedermera kanoniserade biskopen Perpetuus redan i femte århundradet låtit uppföra och hvilken Carl den Stores och hans efterträdares nit utvidgat med så mycken arkitektonisk rikedom, att den blifvit den praktfullaste kyrka i hela Frankrike. Tornen till St. Gatiens kyrka voro äfven synliga, samt det dystra citadellet, som i forna tider säges hafva varit kejsar Valentiniani residens.

Ehuru de omständigheter, hvari den unga skotten var försatt, visserligen voro af den natur, att de uteslutande måste taga hans tankar i anspråk, kunde de dock ej hindra, att han, van vid sitt hemlands ödsliga, om ock storartade bergstrakter och fattigdomen af äfven dess mest majestätiska naturscener, kände sig gripen af beundran och hänryckning vid åsynen af ett landskap, som naturen och konsten tycktes täflat om att smycka med sin högsta prakt. Men han återkallades snart till stundens bestyr af den äldre damen, som med en röst, hvilken åtminstone var en oktav högre än den ljufva stämma, som tog farväl af konung Ludvig, bad att få tala med eskortens anförare. Sporrande sin häst, framstälde Quentin sig vördnadsfullt för damerna i denna egenskap, hvarefter han sålunda togs i förhör af grefvinnan Hameline:

»Hvad heter ni och hvad befattning innehar ni?»

Han besvarade dessa båda frågor.

»Är ni fullkomligt bekant med vägen?»

»Jag kan ej», svarade han, »utgifva mig att ega någon synnerlig bekantskap med vägen, men jag är försedd med tydliga instruktioner, och vid första raste-ställe få vi en vägvisare, som i alla hänseenden är vuxen uppdraget att vägleda oss under den vidare fortgången af vår resa. Intill dess kommer en ryttare, som nyss stött till eskorten, att blifva vår vägvisare till den första stationen.»

»Och hvarför utvaldes ni, unga herre, till en sådan tjenstgöring?» sade damen. »Jag hör, att ni är samma yngling, som nyligen stod på vakt i det galleri, der vi råkade prinsessan af Frankrike. Ni tyckes mig väl ung och oerfaren för ett sådant värf, särdeles som ni är en främling i Frankrike och talar språket som en utländing.»

»Jag är pligtig att lyda konungens befallningar, nådig fru, och jag får ej tillåta mig att fälla något omdöme om dem», svarade den unga krigaren.

»Är ni af ädel börd?» frågade damen vidare.

»Ja, det kan jag trygt påstå, min fru», svarade Ouentin.

»Och är ni ej», sade blygt den yngre damen, i det hon i sin ordning vände sig till honom, »samma person jag såg, då jag var tillsagd att passa upp på konungen i värdshuset der borta?»

Det var kanske af en motsvarande känsla af blyghet, som Quentin sänkte rösten, då han bejakade frågan.

»Då tror jag, faster», sade hon, vändande sig till grefvinnan Hameline, »att vi ej behöfva befara något, så länge vi äro under denna unga herres beskydd. Han ser åtminstone inte ut som en, till hvilken man med trygghet skulle kunna anförtro utförandet af ett grymt förräderi mot två värnlösa qvinnor.»

»Vid min heder, min fru», sade Durward, »vid min familjs ära, vid mina förfäders ben, jag skulle ej för hela Frankrike och Skottland tillsammans kunna göra mig skyldig till något förräderi mot er.»

»Ni talar väl, unge man», sade grefvinnan Hameline; »men vi äro vana att höra fagert tal från konungen af Frankrike och hans utskickade. Det var derigenom vi förleddes att söka en tillflykt i Frankrike, då vi med mindre fara än nu kunnat få den hos biskopen af Lüttich; eller då vi kunnat gifva oss under Winceslas af Tyskland eller Edwards af England beskydd. Och hvad blef resultatet af alla dessa konungens löften? Jo, att vi, liksom ett slags förbjudna varor, under plebejiska namn, på ett ovärdigt och skamligt sätt måste hålla oss gömda i ett eländigt värdshus, der vi, som annars, som du vet, Marthon» — hirvid vände hon sig till kammarjungfrun — »aldrig gjort vår toilett annat än under en tronhimmel och på en estrad med tre trappsteg, måste kläda på oss sjelfva, stående på bara golfvet, som om vi varit ett par mjölkflickor.»

Marthon medgaf, att hennes fru sade en högst bedröflig sanning.

»Om det inte varit något värre ondt, så skulle jag med nöje afstått från all ståt», sade Isabella.

»Men ej från sällskapslifvet», sade den äldre grefvinnan, »ty det vore en omöjlighet, min kära brorsdotter.»

»Jag skulle umburit allt, dyraste fränka», svarade Isabella, med en röst som trängde till hennes unga beskyddares innersta, »allt, för en trygg och aktningsvärd tillflyktsort. Jag önskar ej, — Gud skall veta att jag aldrig gjort det — att förorsaka krig mellan Frankrike och mitt fosterland, eller att lif skulle spillas för en så obetydlig varelse som jag. Jag bad endast om tillstånd att begifva mig till Marmoutiers kloster, eller till någon annan helig tillflyktsort.»

>Då talade du som en toka, min nièce», svarade den äldre damen, »och ej som en dotter till min ädle broder. Det är väl, att det ännu finnes en, som har något af det ädla huset de Croyes anda. Huru skulle en högboren dam kunna åtskiljas från en solbränd mjölkflicka, om icke lansar brötos för den enas skull och endast hasselpåkar sönderslogos för den andras? Du skall veta, flicka, att då jag var i min ungdoms tidigaste blomstring, knapt äldre än du nu, så hölls till min ära den ryktbara torneringen vid Haflinghem. De utmanande voro fyra och angriparne ända till tolf. Den varade i tre dagar och kostade två vandrande riddare lifvet, och dessutom krossades ett ryggben, ett halsben, två armar, tre lår, hvarjemte köttsåren och kontusionerna voro så många, att härolden ej kunde räkna dem, och det är på sådant sätt som damerna af vårt hus alltid blifvit hedrade. Ack, hade du blott hälften af våra ädla förfäders sinnelag, skulle du nog hitta på utväg, att vid något hof, der kärleken till damerna och äran ännu gäller något, åstadkomma ett tornerspel, vid hvilket din hand skulle blifva priset, såsom fallet var med din mormors mor, salig i åminnelse, vid ringränningen i Strasburg. Derigenom skulle du värfva dig den bästa lans i Europa, för att upprätthålla huset de Croyes rättigheter både mot Burgunds förtryck och Frankrikes politik.»

»Min kära fränka», svarade Isabella, »jag har hört min gamla amma säga, att, ehuru Rhen-grefven var den bästa lansen vid torneringen i Strasburg och derigenom vann min vördnadsvärda stammors hand, så var deras äktenskap ej derför lyckligt, ty han plägade ofta gräla på henne, och ibland slog han henne till och med.»

»Nå, än se'n?» sade den äldre grefvinnan i sin romantiska entusiasm för riddarlifvet, »Hvarför skulle dessa segerrika armar, som äro vanda att utdela hugg på fältet, hemma nödgas hejda sin kraft? Tusen gånger hellre skulle jag två gånger om dagen taga stryk af en man, hvars arm vore lika fruktansvärd för andra som för mig, än att vara hustru till en poltron, som lika litet vågade lyfta hand mot sin hustru som mot någon annan!»

»Jag lyckönskar er till en så oförtruten make, kära tant, och missunnar er honom ej», svarade Isabella; »ty om krossade ben kunna taga sig bra ut vid en tornering, så äro de ingenting mindre än angenäma i frustugan.»

»Ehuru det är sant, att vår stamfar, Rhengrefve Gottfrid, salig i åminnelse, var litet häftig och svag för rhenskt vin, så kan man väl gifta sig med en ryktbar riddare, utan att stryk skall blifva en nödvändig följd deraf. En verklig riddare är ett lam bland damerna och ett lejon bland lansar. Det fans en Thibault af Montigni — frid med hans stoft! — den bästa själ i verlden och aldrig så ohöfvisk, att han någonsin lyfte handen mot sin maka; tvärtom fann han, som utom hus kunde slå alla fiender, inomhus en täck fiende, som pryglade upp honom. Nå, det var hans eget fel — han var en af utmanarne vid Haflinghem, och förhöll sig der så väl, att om det behagat himmeln och din farfar, så kunde det hafva funnits en fru de Montigni, som bättre motsvarat hans veka natur.»

Isabella, som hade sina skäl att frukta det Haflinghemska vapenskiftet såsom ett ämne, hvaröfver hennes tant alltid var mycket omständlig, lät samtalet falla, och Quentin, som med den belefvenhet, som är en naturlig följd af en bildad uppfostran, befarade, att hans närvaro möjligen kunde falla besvärlig, red fram till vägvisaren, liksom för att fråga honom något angående vägen.

Emellertid fortsatte damerna ända till dagningen sin resa under tystnad, eller samtalande om saker som ej förtjena anföras, och som de då redan i flere timmar varit till häst, så blef Quentin, som var rädd att de skulle blifva uttröttade, otålig att få veta, huru långt de hade till närmaste hviloställe.

»Jag skall visa er det om en half timme», svarade vägvisaren.»

»Och sedan öfverlemnar ni oss åt en annans ledning?» fortfor Quentin.

»Ja, herr bågskytt», svarade karlen. »Mina resor äro alltid korta och rakt på saken. Då ni och era gelikar gå i båge, följer jag alltid strängen.»

Månen var nu längesedan nedgången, och morgonrodnaden började redan flamma i östern och spegla sig i en liten sjö, vid hvars kant de färdats en liten stund. Denna sjö låg midt på en vidsträckt slätt, öfverströdd med enstaka träd, små skogsdungar och busksnår, men som det oaktadt kunde kallas öppen, så att man med tillräcklig noggrannhet började kunna urskilja föremålen. Quentin kastade ögonen på mannen som red bredvid honom, och under skuggan af en bredskyggig slokhatt, som liknade de spanska böndernas sombrero, igenkände han samme Petit-Andrés jovialiska drag, hvars finger, jemte hans bedröflige kamrats, Trois-Eschelles, kort förut haft en så obehaglig beröring med hans strupe. Med en afsky som icke var utan sin lilla tillsats af fruktan (i Skottland betraktas nämligen bödeln med en nästan vidskeplig fasa), en afsky, som hans senaste knapphändiga räddning ej minskat, styrde Durward instinktlikt sin hästs hufvud till höger, och gifvande honom med detsamma ett sporrhugg, gjorde han en half volt, som aflägsnade honom åtminstone åtta fot från den förhatliga reskamraten.

»Håhå! Håhå!» utropade Petit-André. »Vid vår fru af Grève, vår unge krigsman har ej glömt oss se'n sist. Nå, kamrat, du hyser väl intet groll, hoppas jag? Här i landet förtjenar hvar och en sitt bröd så godt han kan. Ingen behöfver blygas för att han gått genom mina händer, ty jag förrättar min sak lika bra som trots någon, som någonsin bundit en lefvande vigt vid ett dödt träd. Och Gud har dessutom bevisat sig så nådig att göra mig till en så munter ture — ha! ha! ha! Jag skulle kunna tala om för er en hop infall, som jag haft mellan första och sista pinnen på stegen och som, vid min salighet, varit så lustiga, att jag måst göra ferm expedition, på det karlen ej skulle komma mitt yrke på skam och skratta sig till döds.»

Vid dessa ord styrde han sin häst åt sidan, för att minska det afstånd, som skotten lemnat mellan dem, sägande med detsamma: »kom, herr bågskytt, och låt oss vara vänner. — För min del så gör jag alltid min pligt utan agg och med ett lätt hjerta, och jag älskar aldrig en menniska så mycket, som då jag satt min kordong om halsen på honom för att dubba honom till riddare at den orden, som stiftats af Sanct Patibularius, hvilken, såsom profossens kaplan, den vördige pater Vaconeldiablo påstår, lär vara skarprättaryrkets skyddspatron.»

»Tillbaka, usling!» utropade Quentin, då lagens handtlangare åter sökte närma sig honom; »eller torde jag bli frestad att lära dig det afstånd, som bör vara mellan män af ära och ett sådant afskum som du.»

»Se så, förhetsa er nu inte!» sade Petit-André. »Hade ni sagt hederligt folk, så hade det åtminstone legat en viss grad af sanning deri; men hvad min af ära beträffar, så är jag, ta mig tusan, dagligen i lika nära beröring med dem, som jag höll på att komma med er. Men frid vare med eder; jag vill visst inte tvinga mitt sällskap på någon. Jag hade tänkt bjuda på en flaska Auvergnât för att skölja ned allt groll, men det tycks som ni försmådde min höflighet. — Nå, var så trumpen ni behagar — jag grälar aldrig med mina kunder — mina luftspringare, mina muntra lindansare, mina små lekkamrater, som Jakob Slagtare kallar sina lam — med ett ord, alla sådana, hvilka som ers herrlighet hafva R. E. P skrifvet i pannan. Nej, låt dem göra åt mig hur de behaga, jag skall ändå alltid stå dem till tjenst, och ni skall få se, då ni härnäst kommer under Petit-Andrés händer, att han vet att förlåta en oförrätt.»

Vid dessa ord, som han beledsagade med en utmanande blinkning och detta smällande med tungan, hvarmed man pådrifver en trög häst, satte Petit-André öfver till andra sidan af vägen och lät ynglingen, så godt hans stolta skotska mage förmådde, smälta de stickord hvarmed han undfägnat honom. Quentin hade god lust att prygla upp honom med skaftet af sin lans, så länge det höll tillsammans, men han tyglade sin hetta, erinrande sig, att en träta med en sådan person aldrig kunde vara ärofull och att allt slags gräl vid närvarande tillfälle vore en pligtförgätenhet, som kunde medföra de vådligaste följder. Han nedsväljde derför sin harm öfver Petit-Andrés otidiga qvickheter och åtnöjde sig med att innerligen hoppas, att de ej nått hans hulda skydslings öron, enär dylika speglosor ej gerna kunde vara egnade att hos henne frambringa något gynnsamt intryck för den, som var utsatt för dem. Men han väcktes plötsligen ur dessa funderingar, genom de båda fruntimrens rop: »bakom er! Se bakom er! För Guds skull, rädda er och oss! Vi äro förföljda!»

Quentin såg sig genast om och varseblef två beväpnade män, som kommo ridandes efter dem med en sådan fart, att de snart måste upphinna dem. »Det kan vara andra än profossens folk, som göra sin rund i skogen», sade han. »Rid du och se efter, hvad det kan vara för ena», sade han till Petit-André.

Petit-André lydde, och rullande sig lustigt i sadeln, sedan han fullgjort den anbefalda rekognosceringen, svarade han: »dessa äro hvarken era eller mina kamrater, min vackra herre, ty jag tycker de hafva hjelmar, nedfälda visir och ringkragar. Fan anamma dessa ringkragar, af alla delar af en rustning äro de de retsammaste! Jag har fumlat en hel timme, innan jag kunnat få upp de tingestarna.»

»Mina nådiga damer», sade Durward, utan att gifva akt på Petit-André, »rid ni framåt; ej så fort att man kan tro er fly, men likväl fort nog att draga fördel af det hinder, jag strax skall lägga i vägen för dem som förfölja oss.»

Isabella såg på deras vägvisare och hviskade sedan några ord till sin tant, som derpå sade till Quentin: »vi trygga oss till er, herr bågskytt, och vilja förr underkasta oss alla de faror som kunna drabba oss i ert sällskap, än färdas vidare med denne man, hvars utseende ej tycks båda något godt.»

»Som ni behagar, mina damer», sade ynglingen. »De som komma efter oss äro blott två, och ehuru de, att döma efter deras vapen, äro riddare, så skola de, om de ha något ondt i sinnet, få erfara, huru en skotsk adelsman kan fullgöra sin pligt, då det gäller att försvara sådana som ni. Hvilken af er», tillade han, vändande sig till den öfriga eskorten, »vill blifva min kamrat och bryta en lans med de der kavaljererna?»

Två af karlarne visade uppenbarligen föga lust att eftersträfva denna utmärkelse, men den tredje, Bertrand Guyot, svor »att cap de diou, om de också voro riddare af kung Arthurs Runda Bord, så skulle han till Gascognes ära sätta deras tapperhet på prof.»

Medan han talade, hade de båda riddarne — ty lägre tycktes deras rang ej vara — hunnit fram till eftertruppen, der Quentin och den modige gascognarn nu stält sig. De ankommande voro fullständigt klädda i förträffliga rustningar af poleradt stål, men utan något slags valspråk, hvarpå de kunde igenkännas.

Då de nalkades, ropade den ene af dem till Quentin:

»Herr väpnare, gif rum — vi komma att befria er från ett värf, som är öfver er börd och rang. Ni gör klokast i att öfverlemna omsorgen om dessa damer åt oss, som äro lämpligare att uppvakta dem, isynnerhet som vi veta, att de hos er ej äro stort bättre än fångar.»

»Till svar på er begäran, min herre», svarade Durward, »får jag först och främst underrätta er, att jag fullgör den pligt, min nuvarande monark ålagt mig, och sedan, att, huru ovärdig jag än må vara, damerna likväl önska qvarblifva under mitt beskydd.»

»Hvad nu, slyngel!» utropade den ena af kämparne; »dristar du, en vandrande tiggare, göra motstånd mot väpnade riddare?»

»Visst gör jag motstånd, då jag motsätter mig ert otillbörliga och olagliga anfall», sade Quentin, »och om, hvilket jag ännu ej vet, det skulle finnas någon skilnad i rang oss emellan, så har ert ohöfviska beteende utplånat den. Drag ert svärd, eller, om ni vill begagna lansen, tag plats till anlopp!

Medan riddarne kastade om sina hästar och redo tillbaka på ett afstånd af hundrafemtio eller tvåhundra alnar, blickade Quentin på damerna, bugande sig djupt i sadeln, liksom för att utbedja sig deras välönskningar, och då de, såsom ett uppmuntrings-tecken, viftade till honom med sina näsdukar, hade de två angriparne redan nått det för deras anfall nödiga afståndet.

Uppmanande gascognarn att bete sig som en karl, satte Durward sin hist i rörelse, och de fyra ryttarne möttes i fullt språng midt på den rymd som i början åtskilt dem. Sammanstötningen var olycklig för den stackars gascognarn, ty hans motståndare, som måttat åt ansigtet, hvilket ej var skyddadt af något hjelmgaller, rände lansspetsen genom ögat in i hjernan på honom, så att han nedföll död af hästen.

Ehuru Quentin led af samma olägenhet, vek han likväl så skickligt undan i sadeln, att den fiendtliga lansen endast snuddade vid hans kind och gick fram öfver högra axeln, medan hans eget spjut träffade motståndaren rakt på bröstet och kastade honom till marken. Quentin sprang af hästen för att aftaga sin fallna fiende hjelmen, men då den andra riddaren, som ännu icke yttrat ett ord, såg sin

Quentin Durwards strid mot hertigen af Orleans och Dunois.

kamrats öde, kastade han sig med ännu större skyndsamhet ur sadeln, stälde sig grensle öfver sin vän, som låg sanslös, och utropade: »i Guds och St. Martins namn, sitt upp, min vän, och laga dig bort med ditt qvinnokram! Ventre Saint Gris, de hafva tillstält olycka nog denna morgon.»

»Med er tillåtelse, herr riddare», sade Quentin som ej tyckte om den hotande ton, hvari detta råd gafs, »så vill jag först se, hvem jag har att göra med, och få veta hvem som skall ansvara för min kamrats död.»

»Det skall du aldrig lefva för att veta eller berätta svarade riddaren. »Gå i fred, min vän. Om vi voro narrar, som hindrade din färd, så ha vi sjelfva fått plikta värst derför, ty du har gjort mera ondt än som kan gäldas med ditt och hela din trupps lif. — Jaså, du vill nödvändigt så ha det!» — ty Quentin hade dragit sitt svärd och gick honom på lifvet: — »nå välan, så tag det då, och det med ränta!»

Med dessa ord tilldelade han skotten ett sådant hugg öfver hjelmen, som han intill detta ögonblick endast läst om i romaner, ehuru han vuxit upp i ett land der duktiga hugg ofta nog vankades. Det föll ned som en åskvigg, slog undan svärdet, hvarmed den unge krigaren gjort en parad för att skydda hufvudet, och klöf hans härdade stålhjelm ända intill håret, utan att likväl göra honom någon vidare skada. Döfvad af slaget, dignade Durward ned på knäet och befann sig ett ögonblick i riddarens våld, om denne velat förnya sitt hugg. Men vare sig att medömkan med Quentins ungdom, eller beundran för hans mod, eller en allmän kärlek för ärligt spel afhöll honom från att begagna sig af sin fördel, så hann Durward springa upp och anfalla sin motståndare med ifvern hos en, som beslutat att segra eller dö, och derjemte med den själsnärvaro, som fordras för att med största utsigt till framgång utkämpa en strid. Besluten att ej en gång till blottställa sig för ett så farligt hugg, begagnade han sig af den fördel, som större vighet och en mindre tung rustning skänkte honom, för att uttrötta sin motståndare, i det han från alla sidor angrep honom med en sådan snabbhet i sina rörelser, att riddaren i sin tunga rustning endast med yttersta möda kunde försvara sig.

Förgäfves ropade Quentins ädelmodige motståndare till honom, »att det numera ej fans någon orsak för handen till strid dem emellan, och att det skulle göra honom ondt att nödgas tillfoga honom någon skada». Durward, som endast lyssnade till en häftig åtrås ingifvelser att aftvå skymfen af sitt ögonblickliga nederlag, fortfor att med blixtens snabbhet angripa honom, än hotande honom med eggen, än med spetsen af sitt svärd, och derunder alltid hållande ett så vaksamt öga på hvarje rörelse af sin motståndare, hvars öfverlägsna styrka han erhållit ett så fruktansvärdt bevis på, att han alltid var beredd att springa bakåt eller åt sidan för att undvika huggen af hans väldiga vapen.

»Må f—n ta dig, din inbilska narr, som ej kan ge dig någon ro, förrän du fått hufvudet krossadt!» mumlade riddaren. Vid dessa ord ändrade han stridssätt, antog en ställning, liksom ärnade han blott gå försvarsvis till väga, och tycktes åtnöja sig med att parera de hugg Quentin oupphörligt måttade åt honom, inom sig besluten, att i samma ögonblick antingen andtrutenhet eller någon ovarsam rörelse å den unga skottens sida gåfve honom tillfälle dertill, göra slut på striden med ett enda hugg, och det är sannolikt, att denna fint skulle lyckats honom, om ej ödet annorlunda beslutat.

Tvekampen var ännu som lifligast, då en stor kavalleritrupp kom framspringandes, ropande: »håll i konungens namn!» Båda kämparne stego tillbaka, och Quentin såg med förvåning att hans befälhafvare, lord Crawford, stod i spetsen för den trupp som afbrutit deras strid. Till den hörde äfven Tristan l'Hermite jemte två eller tre af hans folk, så att de i allt som allt utgjorde omkring tjugu ryttare.