Quentin Durward/Kapitel 26

←  Den objudne gästen

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Sammankomsten

Explosionen  →

TJUGOSJETTE KAPITLET
Sammankomsten.

En hotfull varsel skåda astrologer
I furstars möte, som när med Saturnus
Mars plägar träffa samman.

Gammalt skådespel.

et är svårt att afgöra, huruvida det för furstar är ett med deras värdighet förknippadt privilegium eller straff, att de, genom den aktning de äro skyldiga sin egen rang och värdighet, i sitt umgänge med hvarandra äro nödsakade att underkasta sina känslor och uttryck en sträng etiketts lagar, hvilken förbjuder dem att öppet öfverlemna sig åt hvarje häftig sinnesrörelse och som med rätta skulle kunna anses som en djup förställning, så vida ej hela verlden visste, att denna konstlade artighet endast är en tom ceremoni. Detta oaktadt är det ej mindre säkert, att de, då de, för att gifva friare lopp åt sina våldsamma lidelser, öfverskrida dessa ceremoniela gränser, blottställa sitt majestät inför verldens ögon, hvarpå vi hafva ett slående exempel, då de två frejdade medtäflarne, Frans I och kejsar Carl, rent af drefvo hvarandra till lögnare och ville afgöra sin tvist genom ett envig.

Carl af Burgund, den häftigaste och otåligaste, ja, vi kunna till och med säga, den oklokaste af sin tids furstar, fann sig icke desto mindre fjättrad och liksom fasthållen inom en trollkrets af den vördnad, han var skyldig Ludvig såsom sin suverän och länsherre, hvilken bevärdigat honom, en kronans vasall, med den utmärkta af ett personligt besök. Iklädd sin hertigliga mantel och ridande i spetsen för sina förnämsta riddare och ädlingar, begaf han sig åstad i ett lysande tåg för att emottaga Ludvig XI. Hans svit rent af strålade af guld och silfver; ty sedan engelska hofvets rikedom uttömts genom krigen mellan York och Lancaster, och Frankrikes ståt inskränkts genom dess monarks hushållsaktighet, var burgundiska hofvet vid den tiden det praktfullaste i Europa. Ludvigs svit var deremot fåtalig och jemförelsevis tarflig, och konungens eget yttre, då han uppträdde i trådsliten mantel och med sin vanliga gamla högkulliga hatt, fullsatt med helgonbilder, gjorde kontrasten än märkligare. Intrycket blef till och med nästan groteskt, då hertigen, dyrbart klädd i krona och mantel, kastade sig af sin ädla stridshäst, och, nedfallande på ett knä, erbjöd sig att hålla stigbygeln, medan Ludvig steg af från sin lilla passgångare.

Helsningen mellan de två potentaterna var naturligtvis lika så uppfyld af låtsade vänskaps- och höflighetsbetygelser som den saknade all uppriktighet; men hertigens lynne gjorde det svårare för honom att i röst, tal och skick iakttaga det yttre skenet, medan hvarje slags förställning tycktes så införlifvad med konungens natur, att äfven de, som bäst kände honom, ej kunde hafva urskilt det skenbara från det verkliga.

Den mest träffande jemförelsen, vore den blott ej ovärdig två så höga herskare, skulle kanske vara att tänka sig konungen som en främling, hvilken, fullkomligt förtrogen med alla hundslägtets vanor och anlag, för någon särskild afsigt önskar blifva vän med en stor, argsint bandhund, som misstänker honom och som är färdig att rusa på honom vid första tecken till misstroende. Bandhunden morrar inom sig, reser borsten, visar tänderna, men skäms likväl att springa löst på en person, som tyckes så vänlig och tillitsfull. Djuret tål derför hans smekningar, hvilka likväl äro långt ifrån att blidka det, och lurar blott på den ringaste anledning, som i hans egna ögon kan rättfärdiga honom för att hoppa sin vän i strupen.

Konungen märkte otvifvelaktigt af hertigens osäkra röst, tvungna skick och häftiga åtbörder, att han hade en kinkig roll att spela, och kanske ångrade han mer än en gång att någonsin hafva åtagit sig den; men ångern kom för sent, och det enda, som återstod honom, var denna ojemförliga förmåga att leda menniskor, som knappt någon egt i högre grad än han.

Det beteende, Ludvig iakttog mot hertigen, liknade ett välvilligt hjertas utgjutelse i ett ögonblick af uppriktig försoning med en ärad och bepröfvad vän, från hvilken han varit aflägsnad genom några tillfälliga omständigheter, hvilka lika snart blifvit glömda som undanröjda. Konungen tadlade sig, för det han ej förr tagit detta afgörande steg, för att genom ett sådant förtroendebevis öfvertyga sin käre frände, att misshälligheter, som egt rum dem emellan, vägde mindre än intet i hans hogkomst, mot den välvilja han åtnjutit såsom landsflyktig från Frankrike. Han talade om den gode hertigen af Burgund, såsom Philip, hertig Carls fader, vanligen kallades, och anförde tusentals exempel på hans faderliga vänskap.

»Jag tror, kusin», sade han, »att er far höll nästan lika mycket af mig som er; ty jag mins ännu rätt väl, hur den gode hertigen, då jag händelsevis råkat gå vilse under ett jagtparti, vid min återkomst bannade er, för det ni lemnat mig qvar i skogen, liksom ni varit liknöjd om en äldre broders säkerhet.»

Hertigens af Burgund drag voro af naturen stränga och sträfva, och då han nu försökte att le, för att derigenom uttrycka ett höfligt instämmande i konungen utsago, låg det någonting verkligen djefvulskt i den grimas han gjorde.

»Du hycklarnas furste», sade han i sin innersta själ; »o, att det stode tillsammans med min heder att påminna dig, huru du vedergält alla välgerningar du rönt af vårt hus!»

»Och dessutom, min käre kusin», fortfor konungen, »om skyldskapens och tacksamhetens band ej äro tillräckliga att fästa oss vid hvarandra, så hafva vi ju äfven den andliga slägtskapens; ty jag är ju gudfar åt er sköna dotter, Maria, hvilken är mig lika kär som någon af mina egna döttrar, och då helgonen (hvilkas heliga namn vare prisade) sände mig en liten telning, hvilken vissnade bort inom tre månader, var det er furstlige fader som höll honom vid dopet och firade döpelse-ceremonien med större prakt, än sjelfva Paris skulle kunnat åstadkomma. Aldrig skall jag glömma, min käraste kusin, det djupa, outplånliga intryck, som hertig Philips och ert ädelmod gjorde på den stackars landsflyktingens halfbrustna hjerta!»

»Ers majestät», sade hertigen, tvingande sig att svara, »värdigades erkänna denna obetydliga tjenst i ordalag, som vida öfverbetalte all den ståt, Burgund kunde utveckla för att rätt uppskatta den ära, ni visat dess herskare.»

»Jag erinrar mig ganska väl de ordalag, ni menar, kära kusin», sade konungen leende; »jag tror de lydde, att som en gärd af tacksamhet för denna dagens välgerning, hade jag, stackars flykting, intet annat att erbjuda, än min egen person, min hustru och mitt barn. — Nå väl, jag skulle tro att jag temligen bra inlöst mitt löfte.»

»Jag vill visst ej bestrida hvad ers majestät behagar påstå», sade hertigen; »men —»

»Men ni frågar», sade konungen, afbrytande honom, »huru mina handlingar förlikts med mina ord. — Besitta, det kan jag snart visa: — mitt barn Joachims kropp hvilar i burgundisk jord — min egen person har jag i dag utan förbehåll lemnat i ert våld — och hvad min hustrus beträffar — sannerligen, kusin, tror jag ej, att ni, i betraktande af den tidrymd, som sedan dess förflutit, svårligen kan påyrka att jag skall hålla mitt ord i det fallet. Hon föddes på Marie välsignade bebådelsedag» — härvid korsade han sig och mumlade ett Ora pro nobis — »för några och femtio år sedan; men hon är ej längre borta än i Rheims, och om ni yrkar på, att mitt löfte bokstafligen skall uppfyllas, så står hon när som helst till er tjenst.»

Huru förtörnad än hertigen af Burgund var öfver konungens oförskämda försök att mot honom antaga en vänskaplig och förtrolig ton, kunde han likväl ej afhålla sig från att skratta åt denne sällsamme monarks besynnerliga svar; och hans skratt var lika missljudande, som den tvära, passionerade ton. i hvilken han ofta talade. Efter att hafva skrattat längre och högljuddare, än som då eller nu skulle ansetts för tillfället passande, svarade han i samma ton, tvärt afslående hedern af drottningens sällskap, men uttryckande sin beredvillighet att mottaga konungens äldsta dotters, hvars skönhet var berömd.

»Det fågnar mig, kära kusin», sade konungen med ett af dessa tvetydiga leenden, han ofta begagnade, »att ni ej fäst ert nådiga välbehag vid min yngre dotter, Johanna; ty då hade jag väl fått bereda mig på en lansbrytning mellan er och min kusin Orleans, och om någon olycka uppstått deraf, så skulle jag, hvilkendera af er båda den drabbat, alltid förlorat en värderad vän och älskad kusin.»

»Nej, nej, min kungliga herre», sade hertig Carl; »jag vill ej lägga något hinder i vägen för hertigens af Orleans kärlek. Den sak, för hvilken jag riktar min lans mot Orleans, måste vara vacker och rak.»

Långt ifrån att Ludvig blef stött öfver denna råa anspelning på prinsessan Johannas vanskaplighet, gladde det honom tvärtom att upptäcka, att hertigen kunde finna ett nöje i dessa grofkorniga infall, hvari han sjelf var temligen öfvad och hvilka, för att använda en modern fras, sparade honom mycket sentimentalt hyckleri. Han öfverflyttade följaktligen genast samtalet på detta område, så att Carl, ehuru han kände det vara omöjligt att spela rollen af en tillgifven och försonad vän mot en monark, hvars onda uppsåt han så ofta haft tillfälle erfara och hvars uppriktighet vid närvarande tillfälle han så starkt betviflade, likväl ej fann någon svårighet i att föreställa den hjertlige värden mot en skämtsam gäst; och på detta sätt ersattes bristen på ömsesidigt vänskapliga tänkesätt dem mellan genom den ton af godt kamratskap, som eger rum mellan ett par glada stallbröder — en ton, som var naturlig för hertigen genom frimodigheten, för att ej säga råheten i hans karakter; och för Ludvig, emedan (ehuru han kunde antaga hvilken samtalston som helst) den som verkligen bäst anstod honom var en blandning af plumphet i tankar och bitande qvickhet i uttrycket.

Båda furstarne voro lyckligtvis i stånd att under den festmåltid, som till Ludvigs ära hölls på stadshuset i Peronne, bibehålla samma samtals-ton, i hvilken de råkades liksom på neutral botten och hvilken, såsom Ludvig snart märkte, mer än någon annan förmådde bibehålla hertigen af Burgund vid den lugna sinnesförfattning, hvilken tycktes honom nödvändig för hans egen säkerhet.

Han oroades likväl af att märka, att hertigen var omgifven af åtskilliga högättade franska adelsmän, hvilka hans egen stränghet eller orättvisa hade drifvit i landsflykt och hvilka Carl gifvit höga förtroende-poster; och det var för att skydda sig för de möjliga följderna af deras hat och hämd, som han hellre önskade få bo på slottet eller citadellet i Peronne, än i sjelfva staden. Detta beviljades genast af hertig Carl med ett af dessa bistra leenden, om hvilka det var omöjligt att säga, huruvida de bådade godt eller ondt för den, hvilka de gälde.

Men då konungen, uttryckande sig med all den grannlagenhet, han förmådde, och på det sätt han ansåg bäst lämpadt att insöfva alla misstankar, frågade honom, om ej hans bågskyttar kunde få hafva vakthållning på slottet under hans dervaro, i stället för vid den stadsport, hertigen erbjudit dem, svarade Carl med den sträfva ton och det häftiga sätt, som utmärkte honom och som blef än mer oroande genom hans vana att, under det han talade, antingen vrida på sina mustascher, eller gripa om fästet på sitt svärd eller sin dolk, hvilken senare han litet emellan plägade draga halfvägs ur slidan och låta falla tillbaka igen: »vid St. Martin, nej, min länsherre! Ni är i er vasalls läger och stad — ty jag kallas ju så i förhållande till ers majestät — mitt slott och min stad äro era och mitt folk också; det är ju derföre likgiltigt, om mina soldater eller de skotska bågskyttarne försvara den yttre porten eller slottets utanverk. — Nej, vid St. Geor! Peronne är en jungfrulig fästning och hon skall ej förlora sitt rykte genom något mitt förvållande. Flickor måste sorgfälligt bevakas, min kunglige kusin, så vida man vill att de skola bibehålla sitt goda rykte.»

»Alldeles riktigt, käre kusin, och jag är helt och hållet af er tanke», sade konungen, »helst jag egentligen är mer intresserad i den goda, lilla stadens anseende än ni, enär Peronne, som ni vet, min kusin, är en af dessa städer vid Somme, hvilka lemnades i pant till er högstsalig fader för penninge-försträckningar, och således äro underkastade inlösen vid återbetalning; och som jag nu, för att tala uppriktigt, kommit hit som en redlig gäldenär, beredd att afbörda mig alla mina skuldförbindelser, har jag medfört några med silfver lastade mulåsnor för att betala summan, hvilken kan räcka till att för tre år underhålla äfven er furstliga och kungliga hofhålning, kärälskelige kusin.»

»Jag vill ej mottaga ett runstycke deraf», sade hertigen, snoende sina mustascher; »inlösnings-terminen är tilländalupen, min kunglige kusin, och ej heller var det någonsin menadt, att denna rättighet skulle utöfvas, då afträdandet af dessa städer var den enda belöning min far någonsin fick af Frankrike, då han i en lycklig stund för er familj lofvade glömma min farfars mord och utbyta förbundet med England mot det med er far. Vid St. Georg, om han ej gjort det, skulle ert kungliga jag, långt ifrån att hafva några städer vid Somme, knapt kunnat behålla dem bortom Loire! Nej, jag vill ej återlemna en sten af dem, skulle jag än för hvarje sten få dess vigt i guld. Jag tackar Gud och mina förfäders visdom och tapperhet, att Burgunds inkomster, ehuru det blott är ett hertigdöme, äro tillräckliga för min hofhållning, utan att jag behöfver förskingra min arfvedel, äfven om en konung är min gäst.»

»Godt, kära kusin», svarade konungen lika mildt och saktmodigt som förut, utan att låta sig störas af hertigens högljudda ton och häftiga åtbörder, »jag ser att ni är så god vän till Frankrike, att ni ogerna skiljes från något som tillhör det. Men vi komma att behöfva en medlare, då vi komma att afhandla dessa angelägenheter i rådet — hvad säger ni om Saint-Pol?»

»Hvarken Sanct Pol eller Sanct Pehr eller något helgon i hela kalendern skall predika mig från besittningen af Peronne», sade hertigen af Burgund.

»Åh! nu missförstår ni mig», sade Ludvig leende, »jag menar Ludvig af Luxembourg, vår trogne konnetabel, grefven af Saint-Pol. — Ha, vid jungfru Maria af Embrun! Vi behöfde endast hans hufvud vid denna vår sammankomst! Det är det yppersta hufvud i Frankrike och det som bäst kan återställa en fullkomlig harmoni oss emellan!»

»Vid St. Georg af Burgund!» sade hertigen, »det förvånar mig att höra ers majestät tala så om en man, som visat sig falsk och trolös mot både Burgund och Frankrike — en man, som alltid sökt underblåsa våra täta misshälligheter, i det han gifvit sig sken af medlare. Jag svär vid den orden jag bär, att hans moras ej länge skola blifva en tillflykt för honom!»

»Ej så häftigt, min kusin», svarade konungen leende och med sänkt röst; »då jag talade om konnetabelns hufvud såsom ett medel att göra slut på våra små misshälligheter, så önskar jag visst inte hit hans kropp, hvilket mycket gerna kan få vara qvar i St. Quentin.»

»Ha! ha! jag förstår er mening, min kungliga kusin», sade Carl med samma missljudande skratt som några andra af konungens grofkorniga infall afpressat honom, och tillade, i det han stampade med klacken i golfvet; »jag medger, att så taget, konnetabelns hufvud kunde vara bra att ha i Peronne.»

Dessa och andra samtal, hvari konungen emellanåt inkastade ett ord om allvarsamma saker, midt ibland muntra och skämtsamma utlåtelser, följde ej oafbrutet på hvarandra, utan blefvo skickligt inledda, dels under banketten på stadshuset, dels under ett derpå följande sammanträde i hertigens egna rum, och i allmänhet, allt efter som tillfället tycktes lämpa sig för att på ett otvunget och naturligt sätt vidröra så ömtåliga ämnen.

Men om Ludvig också handlat öfverdådigt, då han tagit ett steg, hvars följder genom hertigens hetsiga lynne och de ömsesidiga anledningar till bitter fiendskap, som förefunnos mellan dem, kunde blifva högst betänkliga och farliga, så har väl aldrig någon styrman på en okänd kust betett sig med mera rådighet och klokhet. Med den största skicklighet och säkerhet pejlade han djupen och grunden i sin rivals lynne och själ och visade hvarken tveksamhet eller fruktan, då resulteten af hans försök uppenbarade för honom vida mer dolda klippor och farliga ref än säker ankargrund. Slutligen gick en dag till ända, som måtte varit lika tröttsam för Ludvig genom den oupphörligt ansträngda vaksamhet och uppmärksamhet, som hans läge fordrade, som den för hertigen måste varit en tvångets dag genom den nödvändighet, hvari han var försatt, att undertrycka de våldsamma känslor, åt hvilka han eljest vanligen brukade gifva fritt lopp.

Också hade den senare knapt dragit sig tillbaka till sitt eget rum, efter att hafva tagit ett formligt afsked af konungen för natten, förrän han gaf luft åt det utbrott af lidelse, som han så länge hållit tillbaka, och mången ed och månget skymford föll, såsom hans hofnarr Le Glorieux sade, »den aftonen på hufvuden, för hvilka de ej voro myntade», i det hans uppvaktning fick nöjet att uppbära den massa oqvädins-ord, hvilken var för stor för att ej flöda öfver, men som han, för skams skull, ej kunde utösa öfver sin kungliga gäst, äfven i dennes frånvaro. Narrens skämt hade dock den verkan, att i någon mån lugna hertigens förbittring; han gaf till ett gapskratt, kastade ett guldmynt åt honom, lät lugnt afkläda sig, tömde en stor bägare kryddadt vin, gick till sängs och insomnade djupt.

Konung Ludvigs coucher är anmärkningsvärdare än Carls; ty de våldsamma utbrotten af en ohejdad passion hafva, såsom mer tillhörande den djuriska än den andliga delen af vår natur, föga som intresserar oss i jemförelse med en stark och mäktig själs på djupet gående rörelser.

Ludvig beledsagades till den boning, han valt på slottet eller citadellet i Peronne, af hertigens af Burgund kammarherrar och hofmarskalkar, och mottogs vid ingången af en talrik vakt af bågskyttar och soldater.

Då han steg af sin häst för att gå öfver vindbryggan, som var fäld öfver en graf af ovanlig bredd och djuplek, såg han på skiltvakterna och anmärkte till Comines, hvilken, jemte flera andra burgundiska ädlingar, beledsagade honom: »de bära Sanct Andreas-kors, men ej mina skotska bågskyttars».

»Men ni skall finna dem lika färdiga att dö för ert försvar, sire», sade burgundaren, hvars fina öra i konungens ton upptäckt en känsla, hvilken Ludvig sannolikt velat dölja, om han kunnat. »De bära Sanct Andreas-korsen, såsom tillhörande Gyllene-Skinnets ordenskedja, hvilket är min herres, hertigens af Burgund orden».

»Skulle jag ej veta det?» sade Ludvig, pekande på den ordenskedja han, af artighet emot sin värd, sjelf bar. »Den är ett af de dyrbara brödraband, som förena min älskeliga kusin och mig. Vi äro bröder i ridderskapet, liksom i andlig slägtskap, kusiner genom födseln och vänner genom alla tillgifvenhetens och en god grannsämjas band. Inte längre än till nedre borggården, mina ädla herrar! Jag kan omöjligen tillåta, att ni ledsagar mig längre — ni har redan bevisat mig tillräcklig heder.»

»Vi ha af hertigen blifvit anbefalda att föra ers majestät till er boning», sade d'Hymbercourt. »Vi hoppas ers majestät vill tillåta oss åtlyda vår herres befallning.»

»I denna obetydliga sak», sade konungen, »hoppas jag, att ni vill låta min befallning öfverväga hans, äfven hos er, hans länspligtige undersåtar. — Jag är litet opasslig, mina herrar — litet trött. Stor glädje har sina obehag, lika väl som stor smärta. Jag hoppas bättre kunna njuta af ert sällskap i morgon — och af ert äfven, herr Philip af Comines. — Jag har hört, att ni är tidehvarfvets häfdatecknare, så att vi, som önska oss ett namn i historien, måste tala vackert till er, ty det sägs, att ni har en spetsig penna, då ni vill. God natt, mina herrar, samt och synnerligen.»

De burgundiske herrarne aflägsnade sig, högeligen intagne af Ludvigs förbindliga sätt och den skicklighet, hvarmed han förstod att fördela sina artigheter, samt lemnade konungen med endast en eller två af hans personliga uppvaktning stående i hvalfgången till slottet Peronnes borggård och blickande på det höga tornet, som intog ena hörnet och som var fästningens förnämsta fängelsetorn. Denna höga, mörka, tunga byggnad, som belystes af samma måne, som så klart bestrålat Quentin Durwards färd mellan Charleroi och Peronne, liknade till formen nästan det hvita tornet i Londons citadell, ehuru det t till sitt byggnadssätt var ännu äldre, enär det påstods förskrifva sig ända från Carl den stores dagar. Murarna voro af en fruktansvärd tjocklek, fönstren små och försedda med jerngaller, och byggnadens ofantliga massa kastade en mörk och olycksbådande skugga öfver hela borggården.

»Jag skall väl ej bo der!» sade konungen med en rysning, som hade något olycksbådande i sig.

»Nej», svarade den gråhårige seneschallen, som med blottadt hufvud afvaktade hans befallning, »Gud förbjude det! — Ers majestäts rum äro anordnade i den lägre byggnaden här bredvid, i hvilken konung Johan sof två nätter före slaget vid Poitiers.»

»Hm — det är just ej heller något så lyckligt förebud», mumlade konungen; »men hvad är det då med tornet, min gamle vän, och hvarför skulle ni önska till himmeln, att jag ej komme att bo der?»

»Nådigaste herre», sade seneschallen, »jag vet ej alls något ondt om tornet, — blott att skiltvakterna säga sig nattetid sett ljus der och hört besynnerliga ljud; och det är ej omöjligt att så verkligen förhåller sig, ty det begagnades fordom till statsfängelse, och det fins många sägner om dåd, som blifvit föröfvade der.»

Ludvig gjorde inga vidare frågor; ty ingen var mer förbunden än han att vörda ett fängelses hemligheter. Vid dörren till de rum, som voro anvisade till hans begagnande och som, ehuru af ett senare datum än tornet, likväl voro både dystra och gamla, stod en liten afdelning af det skotska lifgardet, hvilken hertigen, oaktadt sitt afslag till konungen, gifvit befallning om att införa, för att den skulle vara nära sin herres person. Den trogne Crawford anförde den.

»Crawford — min hederlige och trogne Crawford», sade konungen; »hvar har du varit i dag? — Äro de burgundiska herrarne så ogästvänliga, att de försumma en af de tappraste och bästa ädlingar, som ännu beträdt ett hof?. Jag såg er ej vid banketten.»

»Jag afslog inbjudningen, sire», sade Crawford, »tiderna hafva förändrat sig med mig. Det fans den tid, då jag kunde vågat dricka om med den bästa man i Burgund, och det af hans egen drufmust; men ett mått på tre halfstop slår nu i hufvudet på mig, och jag anser att det är af vigt för ers majestäts tjenst, att jag i detta fall föregår mina bussar med godt exempel.»

»Du är alltid försigtig», sade konungen; »men helt säkert måtte ni väl nu ha mindre bestyr, då ni har så få man att kommendera? En tid, då man firar fester och roar sig, kräfver å er sida ej någon så stor sjelf-försakelse, som en tid af fara.»

»Om jag bara har få man att kommendera», sade Crawford, »så är det så mycket nödigare att jag håller gunstig herrarne i tillbörlig tukt, och om den här saken kommer att sluta med kalasande eller fäktande, det vet Gud och ers majestät bättre än gamla John Craword.»

»Ni anar väl ingen fara?» sade konungen hastigt, i det han sänkte rösten till en hviskning.

»Nej, det gör jag ej», svarade Crawford, »ehuru jag önskar jag gjorde det; ty, som gamla grefve Tineman^[1] brukade säga, anad fara kan alltid bli afvärjd fara. — Lösen för natten, om ers majestät behagar?»

»Låt den bli Burgund, till ära för vår värd och för ett fluidum som ni älskar, Crawford.»

»Jag har ingenting att invända hvarken mot hertigen eller drycken af detta namn», sade Crawford, »alltid väl förståendes att båda äro ärliga. God natt, ers majestät!»

»God natt, min redliga skotte», sade konungen och gick in i sina rum.

Vid dörren till kammaren stod Balafré posterad. »Följ mig», sade konungen, då han gick förbi honom, och bågskytten, lik en mekanisk figur, hvilken tryckningen på en fjeder förlänat rörelseförmåga, skred bakefter honom in i rummet och stod sedan stilla och afvaktade, tyst och orörlig, konungens befallning.

»Har ni hört något från den vandrande paladinen, er syterson?» sade konungen; »ty, vi ha förlorat honom ur sigte, alltsedan han, lik en ung riddare, hvilken begifvit sig ut på sina första äfventyr, sände oss hem två fångar såsom förstlingen af sina ridderliga idrotter.»

»Jag har hört någonting derom, sire», sade Balafré, »och jag hoppas ers majestät må tro, att om han handlat orätt, så var det ingalunda till följd af mina lärdomar eller mitt exempel, då jag aldrig varit så djerf att kasta någon af ers majestäts lysande ätt ur sadeln, ty jag vet bättre, hvad som tillkommer min ställning och —»

»Tyst med det», sade konungen; »er systerson gjorde i det fallet endast sin pligt.»

»Ja, se det har han lärt af mig», sade Balafré. ’Quentin’, sade jag till honom, ’hvad som än må hända, så kom ihog, att du tillhör det skotska bågskytte-gardet, och gör din pligt, hvad som än må bli följden deraf’.»

»Jag gissade, att han haft någon dylik förträfflig lärare», sade Ludvig; »men nu är jag angelägen om att få svar på min första fråga, huruvida ni nyligen hört något från er systerson. Gå afsides, mina herrar», tillade han, i det han vände sig till sin uppvaktning; »ty detta rör endast mina öron.»

»Jo, med förlof, ers majestät, det har jag», sad Balafré, »just i afton har jag råkat ridknekten Charlot, hvilken min frände afsändt från Lüttich eller från något af biskopens slott der i grannskapet, och dit han fört grefvinnorna de Croye i säkerhet.»

»Nå, så vare vår Fru i himmeln lofvad för det!» sade konungen. »Är du bara rätt säker derpå — säker om den goda nyheten?»

»Så säker jag kan vara på någonting», sade Balafré; »jag tror karlen hade bref till ers majestät ifrån damerna de Croye.»

»Skynda och skaffa hit dem», sade konungen. »Gif din musköt till någon af betjeningen — till Olivier — till hvem som helst — Nå, vår Fru af Embrun vare prisad, och silfver skall bli det skrank som omger hennes hög-altare!»

I denna paroxysm af tacksamhet och andakt tog Ludvig som vanligt af sig sin hatt, utvalde bland de figurer, hvarmed den var beprydd, den som förestälde hans favoritbild af jungfru Maria, lade den på bordet, och upprepade, vördnadsfullt knäböjande framför den, det löfte han afgifvit.

Ridknekten, som var det första budet Durward afskickat från Schonwaldt, infördes nu med sina bref. De voro stälda till konungen ifrån grefvinnorna de Croye, som tackade honom i mycket kalla ordalag för den artighet han visat dem, då de vistats vid hans hof, samt i litet varmare, för det han tillåtit dem begifva sig derifrån och i säkerhet lemna hans stater, åt hvilket allt Ludvig hjertligen skrattade, i stället för att blifva ond deröfver. Han frågade derpå Charlot med ögonskenligt deltagande, om de blifvit oroade eller anfallna under vägen. Charlot, som var en dum karl och blifvit utvald just för denna egenskap, gaf en högst oredig berättelse om det handgemäng, hvari hans kamrat gascognaren blifvit dödad, men visste ej om något annat. Ludvig frågade honom derefter noggrant och omständligt om den väg, på hvilken de begifvit sig till Lüttich, och tycktes mycket intresserad, då han till svar fick den upplysningen, att de, då de nalkats Namur, följt raka vägen till Lüttich, på högra Maas-stranden, i stället för den venstra stranden, såsom det föreskrifvits dem i deras marschruta. Konungen afskedade derpå mannen med en liten gåfva, och öfverskylde den ängslan, han visat, med att tillskrifva den sin oro för grefvinnorna de Croyes säkerhet.

Ehuru dessa nyheter förkunnade honom misslyckandet af en af hans favoritplaner, tycktes de likväl skänka konungen en innerligare tillfredsställelse, än han sannolikt skulle låtit förmärka i händelse af en lysande framgång. Han suckade lik en, hvars bröst blifvit lättadt från en tung börda, mumlade med en min af djup fromhet en andäktig tacksägelse till helgonen, upplyfte sina ögon och skyndade att smida nya och säkrare planer för sin ärelystnad.

Med denna föresats lät Ludvig tillkalla sin astrolog Martius Galeotti, som infann sig med sin vanliga min af konstlad värdighet, ehuru icke utan en skugga af farhoga på sin panna, liksom han icke varit rätt säker på ett vänligt emottagande af konungen. Detta var likväl varmare än någonsin förr varit händelsen. Ludvig kallade honom sin vän, sin fader i vetenskapen, den spegel, hvarigenom en konung kunde blicka in i den aflägsna framtiden, och slutade med att sätta en ring af betydligt värde på hans finger. Ehuru Galeotti var obekant med de skäl, som så hastigt höjt honom i Ludvigs aktning, förstod han likväl sitt yrke för väl, för att låta märka sin okunnighet. Han mottog med högtidlig blygsamhet Ludvigs loford hvilka, såsom han försäkrade, endast tillkommo ädelheten hos den vetenskap, han idkade, en vetenskap som blott vore så mycket beundransvärdare derigenom, att den åstadkom underverk genom ett så ringa verktyg som han. Konungen och han skildes derefter från hvarandra med ömsesidig tillfredsställelse.

Sedan astrologen gått, kastade Ludvig sig i en stol, i ett synbart tillstånd af stor utmattning, och afskedade hela sin uppvaktning, utom Olivier, hvilken tyst och beställsamt smög sig omkring honom och hjelpte honom att gå till sängs.

Medan konungen mottog detta bistånd, var han mot vanan så tyst och passiv, att Olivier förundrade sig öfver denna ovanliga förändring i hans beteende. De sämsta menniskor hafva ofta någonting godt uti sig — röfvare visa sin anförare trohet, och mången med nådevedermälen öfverhopad gunstling erfar någongång en skymt af verkligt deltagande för den monark, han har att tacka för sin upphöjelse. Äfven Olivier le Diable, eller le Mauvais, eller hvilket annat namn eljest på grund af hans dåliga egenskaper må hafva tillagts honom, var dock ej någon så förkroppsligad satan, att han ej erfor någon gnista af tacksamt deltagande för sin herre i den ovanliga belägenhet, hvari denne var försatt, och vid ett tillfälle, då hans välfärd stod på spel och hans krafter voro i så hög grad uttömda.

Sedan han en stund under tystnad gjort konungen alla de tjenster, som en kammartjenare vanligen förrättar, frestades han slutligen att säga till honom, med den frihet, som hans beherskares öfverseende vid dylika tillfällen tillät honom: »tête-dieu, sire, ni ser ut, som om ni förlorat en batalj, och likväl har jag, som hela dagen varit vid er sida, aldrig sett er så tappert behålla fältet.»

»Fältet!» sade Ludvig uppblickande och åter antagande sitt vanliga sarkastiska uttryckssätt; »Pasques-dieu, vän Olivier, säg att jag behållit banan i en tjurfäktning; ty en blindare, envisare och obändigare best än vår kusin af Burgund, har aldrig funnits, utom i en skapnad af en murcisk tjur, som blif vit uppfödd för tjurfäktningarne. Godt, låt gå för det — jag jägtade honom duktigt; — gläd dig emellertid med mig, Olivier, att mina planer i Flandern ej lyckats, hvarken beträffande de der två vandrande prinsessorna de Croye eller i Lüttich — du förstår mig?»

»Nej, sannerligen jag det gör, sire», svarade Olivier; »det är omöjligt för mig att lyckönska ers majestät till felslåendet af en af era favoritplaner, såvida ni ej meddelar mig något skäl till förändringen i era önskningar och afsigter.»

»På det hela taget, äro de oförändrade», sade konungen; »men Pasques-dieu, min vän, jag har i dag bättre lärt känna hertig Carl, än jag kände honom förut. Då han var grefve af Charolais, i gamla hertig Philips tid, och jag var förvist från Frankrike, drucko, jagade och svärmade vi med hvarandra, samt hade månget vildt äfventyr tillsammans; och på den tiden hade jag ett afgjordt öfvertag öfver honom, som hvarje stark själ alltid har öfver en svagare. Men han har förändrats sedan dess, han har blifvit en hårdnackad, dumdristig, inbilsk, trätlysten dispytmakare, som hyser en uppenbar önskan att drifva sakerna till det yttersta, emedan han tror han har spelet i sin hand. Jag nödgades lika lätt halka bort ifrån hvarje anstötligt ämne, som om jag vidrört glödhett jern. Jag blott antydde möjligheten af att de der irrande grefvinnorna de Croye skulle kunna komma att falla i händerna på någon af de vilda snapphanarne på gränsen, innan de uppnådde Lüttich, dit jag uppriktigt bekände, att det var min fulla öfvertygelse att de begifvit sig, och och Pasques-dieu, ni skulle ha trott att jag sagt en hädelse! Det äar obehöfligt att upprepa hans ord, och fullt tillräckligt att säga, att jag skulle ansett mitt hufvud föga säkert, om man i detta ögonblick inberättat din väns, Wilhelms med Skägget, framgång i hans och din hyggliga plan att upphjelpa hans affärer genom giftermål.»

»Ingen vän till mig, om jag får be, ers majestät», sade Olivier; »inte heller någon min plan.»

»Mycket rätt, Olivier», svarade konungen; »din plan var ej att bortgifta, utan att intvåla en sådan brudgum; men du önskade henne en som var lika dålig, då du så blygsamt häntydde på dig sjelf. Emellertid är den man lycklig, som inte har henne, Olivier; ty hänga, stegla och rådbråka, voro de mildaste ord, som min kärälsklige kusin begagnade om den, som utan hans allrahertigligaste tillstånd skulle gifta sig med den unga grefvinnan, hans vasall.»

»Och han är tvifvelsutan lika ömtålig i fråga om alla oroligheter i den goda staden Lüttich?» frågade gunstlingen.

»Lika mycket och ändå mer», svarade konungen, »som ditt förstånd väl kan begripa; men alltsedan jag bestämde mig för att komma hit, ha mina utskickade varit i Lüttich, för att för det närvarande hejda hvarje upprorisk rörelse, och mina mycket ifriga och beställsamma vänner, Rouslaer och Pavillon, ha befallning att hvarken låta höra knäpp eller kny, tills detta lyckliga möte mellan mig och min kusin väl är förbi.»

»Om jag således får sluta af ers majestäts egen utsago», sade Olivier tort, »så är det högsta, man eger att hoppas af detta möte, att det inte gör er ställning värre? Detta har verkligen starkt tycke af tranan, som stack sitt hufvud i varggapet, och fick tacka sin himmel, att det ej blef afbitet. Likväl tycktes ers majestät just nyss vara den djupsinniga filosof högligen förbunden, hvilken uppmanade er att spela ett så hoppgifvande spel.»

»Man bör aldrig misströsta om något spel, innan det är förloradt», sade konungen skarpt, »och det har jag ingalunda skäl förmoda skola blifva händelsen med mitt; tvärtom är jag säker om segern, om ingenting tillstöter, som uppjagar denne hämdgirige galnings raseri, och jag står sannerligen ej i ringa förbindelse hos den vetenskap, hvilken till grefvinnorna de Croyes ledsagare utsåg en yngling, hvars horoskop så till vida öfverensstämde med mitt, att han räddat mig från fara, till och med genom att tvärt mot mina egna befallningar taga en väg, hvarigenom han undvek de la Marcks bakhåll.»

»Om det blott kommer an derpå», sade Olivier, »så lär ers majestät inte ha svårt att finna agenter, som vilja tjena er, med förbehåll att de mer få följa sitt välbehag än era instruktioner.»

»Nej, nej, Olivier», sade Ludvig otåligt, »den hedniska skalden talar om Vota diis exaudita malignis — det vill säga önskningar, hvilka helgonen uppfylla i sin vrede, och under nuvarande omständigheter skulle framgången af Wilhelm de la Marcks företag varit en sådan, om den inträffat vid nuvarande tidpunkt, medan jag är i hertigens af Burgund våld. Detta förutsåg min egen konst, bestyrkt af Galeottis — det vill säga, att jag ej förutsåg misslyckandet af de la Marcks företag, men jag förutsåg att denne skotska bågskytts sändning skulle sluta lyckligt för mig — hvilket äfven varit fallet, ehuru på ett helt annat sätt än jag väntat; ty ehuru stjernorna förutsäga allmänna resultat, så tiga de likväl rörande de medel, hvarigenom dessa åstadkommas och hvilka ofta äro raka motsatsen till hvad vi väntat eller till och med önska. — Men hvarför talar jag om dessa mystèrer med dig, Olivier, som så till vida är värre än din namne djefvulen, som han tror och bäfvar, då du deremot är en otrogen, både mot religion och vetenskap, och äfven kommer att förblifva det, tills ditt öde blifvit uppfyldt, hvilket, efter hvad både din fysionomi och ditt horoskop försäkra mig, kommer att bli medelst galgen.

»Och om det äfven blir så», sade Olivier i en undergifven ton, »så är det derför, att jag varit en alltför trogen tjenare för att tveka att verkställa min kunglige herres befallningar.»

Ludvig utbrast i sitt vanliga sardoniska skratt. — »Bra träffadt, Olivier!» utropade han; »och vid vår Fru, du har rätt, ty jag utmanade dig dertill. Men allvarligt taladt, märker du i det här folkets mått och steg mot oss något, som kan antyda elaka afsigter?»

»Sire», svarade Olivier, »ers majestät och er lärde filosof söka läsa framtiden i stjernorna och de himmelska härskarorna — jag är blott en jordmask och sträcker min uppmärksamhet endast till de föremål som ega gemenskap med mitt kall. Likväl tyckes det mig, som vore det brist på denna ifriga och laggranna uppmärksamhet mot ers majestät, hvilken menniskor visa en välkomen gäst, som står så högt öfver dem. Hertigen föregaf i afton trötthet och följde ers majestät ej längre än ned på gatan, lemnande sina hofmän bestyret att ledsaga er till er boning. Rummen här äro inredda vårdslöst och i hast — tapeterna äro bakvändt upphängda, och i det ena rummet äro figurerna upp och nedvända och stå på hufvudet, medan träden växa med sina rötter uppåt.

»Bah, det är en tillfällighet man får tillskrifva brådskan», sade konungen. »När såg ni mig väl nå'nsin vara nogräknad med dylika bagateller?»

»I och för sig sjelfva förtjena de visst ingen uppmärksamhet», sade Olivier, »utan endast såsom angifvande den grad af aktning, hvari hertigens hofmän märka att ers nåd hålles af honom. Hade han allvarsamt velat, att man vid ert emottagande i alla afseenden skulle visa er en utsökt uppmärksamhet, så tro mig, att hans folks nit nog skulle låtit minuter uträtta hvartill eljest fordrats dagar — och när», tillade han, pekande på tvättkannan och fatet, »voro ers majestäts toilettsaker af annat än silfver?»

»Nej, Olivier», sade konungen, med ett tvunget leende, »denna sista anmärkningen rörande rak-sakerna rör ditt eget kall alltför nära, för att jag skulle kunna bestrida den. Det är sant, att då jag var blott en flykting och landsförvist, serverades jag i guldkärl på denne Carls befallning, hvilken ansåg silfver alltför ringa för Dauphin, ehuru han nu tyckes betrakta denna metall såsom för dyrbar för konungen af Frankrike. Men vi vilja till gå sängs, Olivier. — Vårt beslut har blifvit fattadt och utfördt, och intet återstår att göra, utom att manligt spela ut det spel, hvari vi inlåtit oss. Jag vet att min kusin af Burgund, liksom andra vilda tjurar, sluter till ögonen, då han börjar sitt anlopp, och jag behöfver endast, liksom en af de tjurfäktare vi sågo i Burgos, afvakta detta ögonblick, och hans häftighet skall lemna honom i mitt våld.»

1. En grefve af Douglas, benämnd Tineman.