Quentin Durward/Kapitel 27
← Sammankomsten |
|
Ovissheten → |
TJUGOSJUNDE KAPITLET.
Explosionen.
Förfärad lyssnar man, af häpnad stum,
När plötsligt långt från söder ur ett moln
Af åska digert, blixten bryter fram.
Thomson.
öregående kapitel var, i öfverensstämmelse med dess titel, bestämdt till en återblick, som skulle sätta läsaren i stånd att fullkomligt fatta det förhållande, hvari konungen af Frankrike och hertigen af Burgund stodo till hvarandra, då den förre, föranledd, dels kanske af sin tro på astrologien, hvilken förespeglade en lycklig utgång på ett dylikt steg, och dels äfven af medvetandet om sina själsgåfvors öfverlägsenhet öfver Carls, hade fattat det utomordentliga och eljest alldeles oförklarliga beslutet att anförtro sin person åt en vildsint och förbittrad fiendes redlighet — ett steg, så mycket mer förhastadt och oförsvarligt, som det i dessa stormiga tider fans flere än ett exempel på, att de heligast besvurnas lejdebref ej varit tillräckliga att skydda dem, uti hvilkas förmån de blifvit utfärdade, och i sjelfva verket erbjöd den omständighet, att hertigens farfar i närvaro af Ludvigs far, under en högtidligt aftalad sammankomst till fredens och enighetens återställande, blifvit mördad på bryggan vid Montereau, ett fruktansvärdt prejudikat, i fall hertigen skulle vilja åberopa sig derpå.
Men Carls lynne, fastän sträft, vildsint, uppbrusande och oböjligt, var likväl ej, utom i passionens utbrott, trolöst eller oädelt — fel, som vanligen tillhöra kallare naturer. Han brydde sig visserligen ej om att visa konungen någon större artighet, än gästfrihetens lagar oundgängligen fordrade, men å andra sidan ådagalade han ingalunda någon afsigt att öfverskrida dess helgade skrankor.
Förmiddagen efter konungens ankomst var det allmän mönstring med hertigens af Burgund trupper, hvilka voro så talrika och så förträffligt utrustade, att han sannolikt alls icke var missbelåten med att sålunda ha fått ett tillfälle att visa dem för sin mäktige rival. Och då han med den artighet, som en vasall är skyldig sin länsherre, förklarade, att dessa trupper voro konungens och ej hans egna, röjde krökningen af hans öfre läpp och den stolta glansen i hans öga medvetandet, att de ord, han begagnade, endast vore en tom artighetsgärd, och att denna vackra här, som stod till hans eget oinskränkta förfogande, var lika beredd att marschera på Paris, som åt något annat håll. Det måste hafva ökat Ludvigs förödmjukelse, att han såsom en beståndsdel af denna här varseblef flere banér, tillhörande franska adelsmän — icke allenast från Bretagne och Normandie, utan äfven från andra hans herravälde mera omedelbart underkastade provinser — som af åtskilliga orsaker till missnöje sällat sig till hertigen af Burgund och gjort gemensam sak med honom.
Trogen sin karakter, tycktes Ludvig likväl fästa föga uppmärksamhet vid dessa missnöjda, ehuru han inom sig öfverlade om de medel, hvarigenom det skulle blifva honom möjligt att skilja dem från Burgunds fanor och återföra dem till sina egna, och beslöt att de, vid hvilka han fäste största vigten, skulle hemligen utforskas af Olivier och andra agenter.
Sjelf arbetade han ifrigt, men tillika försigtigt, på att förskaffa sig inflytande hos hertigens förnämsta embetsmän och rådgifvare, genom att använda de vanliga medlen af förtrolig, ofta upprepad, uppmärksamhet, fint smnicer och frikostiga skänker, såsom han sade, ej för att rubba den trohet, de voro skyldige sin ädle herre, utan för att de skulle medverka till fredens bibehållande mellan Burgund och Frankrike, ett ändamål, som i och för sig var så förträffligt och så uppenbart lände till båda ländernas och deras regerande furstars ömsesidiga välfärd.
En så stor och så klok furstes uppmärksamhet var redan i och för sig ett mäktigt bestickningsmedel; löften gjorde mycket och direkta skänker, hvilka tidens sed tillät burgundiska hofmännen att utan betänkande mottaga, gjorde ännu mer. Under en vildsvinsjagt, hvarvid hertigen med sin vanliga ifver öfverlemnade sig åt jagtlusten, sökte och fann Ludvig, obesvärad af hans närvaro, tillfälle att särskildt och i lönndom få tala med åtskilliga bland dem, hvilka ryktet tillskref det största inflytandet hos Carl, hvarvid d'Hymbercourt och Comines ej blefvo glömda, af hvilka han berömde den förre för hans tapperhet och militäriska talang, och den senare, tidehvarfvets blifvande häfdatecknare, för hans djupa skarpsinnighet och litterära förmåga.
Ett sådant tillfälle att personligen göra sig Carls ministrar bevågna, eller, om läsaren hellre vill, besticka dem, var kanske hvad konungen afsett såsom hufvudmålet med sitt besök, äfven om hans inställsamhet skulle gå förlorad på hertigen sjelf. Frankrike och Burgund stodo i ett så innerligt samband till hvarandra, att de fleste ädlingar som tillhörde det senare landet hade förhoppningar eller verkliga intressen förknippade med det förra, och dessa kunde Ludvigs personliga ynnest eller missnöje befordra eller förstöra. Skapad för alla slags ränker, frikostig ända till slöseri, då det var nödvändigt för att främja sina planer, och skicklig i att gifva sina anbud och skänker den vackraste färg, lyckades det konungen att försona den högmodige med hans fördelar och för den verklige eller föregifne patrioten framhålla Frankrikes och Burgunds ömsesidiga bästa såsom den synbara bevekelsegrunden, medan hvars och ens enskildta intresse, liksom det förborgade drifhjulet i något maskineri, verkade ej mindre kraftigt derför, att dess rörelser voro dolda. För hvar och en hade han en passande lockmat och ett derefter afpassadt sätt att erbjuda det; han smög sina skänker i rockärmen på dem, som voro för stolta att framräcka handen, och litade på, att hans frikostighet, ehuru den, lik daggen, nedföll ljudlöst och omärkligt, ej skulle förfela att i sinom tid bereda gifvaren en rik skörd, åtminstone af välvilja, men kanske ock af goda tjenster. Med ett ord, ehuru han länge genom sina ministrar banat väg för att vid burgundiska hofvet ernå ett inflytande, som kunde vara förmånligt för Frankrikes intressen, så uträttade likväl Ludvigs personliga bemödanden, sannolikt ledda af de upplysningar han förut erhållit, inom några få timmar mer till detta ändamåls vinnande, än hans agenter gjort under årslånga underhandlingar.
Konungen saknade blott en person, hvilken han var särdeles angelägen om att vinna på sin sida, och det var grefve Crèvecœur, hvars under hans beskickning i Plessis visade fasthet, långt ifrån att väcka Ludvigs förtrytelse, ansetts såsom ett skäl att, om möjligt, bringa honom på sin sida. Han var ej synnerligen belåten, då han erfor, att grefven i spetsen för hundra lansar tågat emot brabantska gränsen, för att, i händelse af behof, bistå biskopen emot Wilhelm de la Marck och hans missnöjda undersåtar; men han tröstade sig med att uppträdandet af denna styrka, jemte de förhållningsorder, han sjelf medelst pålitliga budbärare afsändt, skulle vara tillräckliga att åt det hållet förekomma hvarje förhastadt uppror, hvars utbrott, såsom han förutsåg, skulle göra hans närvarande ställning ganska betänklig.
Hofvet spisade vid detta tillfälle middag i skogen, såsom det var brukligt vid den tidens stora jagtpartier; en anordning, som denna gång var synnerligen angenäm för hertigen, som var angelägen att så mycket som möjligt fritaga sig ifrån den ceremoniösa och vördnadsfulla högtidlighet, hvarmed han eljest nödgades bemöta konung Ludvig. Det fans äfven ett särskildt fall, hvari konungens menniskokännedom missledt honom vid detta märkliga tillfälle. Han trodde, att hertigen skulle känna sig oändligen smickrad af att hafva fått ett sådant bevis på nedlåtenhet och förtroende af sin länsherre ; men han glömde, att hertigdömet Burgunds beroende af franska kronan i hemlighet var en bitter förödmjukelse för en så stolt och mäktig furste som Carl, hvars sannolika syftemål var att upprätta ett oberoende konungarike. Konungens närvaro vid hertigens hof ålade denne furste tvånget att alltid sjelf framstå i den underordnade egenskapen af vasall och fullgöra åtskilliga ceremonier af feodal undergifvenhet, hvilka för en så högdragen person måste synas såsom ett nedsättande af hans värdighet såsom sjelfständig furste, hvilken han eljest vid alla möjliga tillfällen bemödade sig om att upprätthålla.
Men ehuru man kunde undvika mången ceremoni genom att spisa på den gröna gräsmattan, vid jagthornens klang och med all den frihet, en måltid i skogen tillåter, så blef det likväl just derigenom nödvändigt, att aftonen skulle firas med så mycket större högtidlighet.
Befallningar till detta ändamål hade äfven på förhand blifvit gifna, och vid sin återkomst till Peronne fann konungen en bankett anordnad med en slösande prakt, värdig rikedomen hos hans fruktansvärde vasall, hvilken innehade nästan hela Nederländerna, Europas dåvarande rikaste land. Vid öfre ändan af ett långt bord, dignande under guld- och silfverkärl, ända till öfverflöd fylda med de utsöktaste läckerheter, satt hertigen, och till höger om honom på en något mera upphöjd plats än han sjelf, satt hans kunglige gäst. Bakom honom stod på ena sidan hertigens af Geldern son, i egenskap af öfversteförskärare och på den andra Le Glorieux, hans hofnarr, hvilken följde honom nästan öfverallt; ty i likhet med de flesta män af hans hetsiga och obildade karakter dref Carl ända till ytterlighet tidehvarfvets rådande smak för hofnarrar och gycklare, af hvilkas besynnerligheter och sinnessvaghet han erfor samma nöje, som hans skarpsinnigare, men derför ej mer välvilliga rival förskaffade sig genom att gifva akt på menniskoslägtets brister hos dess ädlare individer, i det han fann ämne till löje i »den tappres fruktan och den vises dårskaper»; och om den anekdot, som Brantome berättar, verkligen är sann, att en hofnarr, som råkat lyssna på Ludvig, då denne i en paroxysm af ångerfull fromhet bekänt sin medbrottslighet i den förgiftning, för hvilken hans bror Henrik, grefve af Guyenne, fallit ett offer, följande dagen vid middagsbordet yppade detta för det församlade hofvet, så bör man ej undra på, om denne monark för återstoden af sitt lif blifvit mätt på privilegierade narrars skämt.
Men vid närvarande tillfälle försummade Ludvig ej att gifva akt på hertigens favoritnarr och att yttra sitt bifall åt hans qvicka svar, hvilket hall gjorde så mycket hellre, som han tyckte sig märka, att Le Glorieux’ narraktighet, hur groft den än stundom yttrade sig, dolde en ovanlig grad af denna sluga och qvicka iakttagelseförmåga som vanligen tillhör hans klass.
Tiel Wetzweiler, kallad Le Glorieux, var ej heller någon gycklare af det vanliga slaget. En reslig man med ett vackert utseende, var han utmärkt i många kroppsöfningar, hvilket knapt tyckes kunna stå tillsammans med sinnessvaghet, emedan tålamod och uppmärksamhet erfordrades för deras förvärfvande. Vanligen följde han hertigen på jagt och i fält, och vid Mont-l'hery, der hertigen, sårad i halsen, var i betydlig fara och hardt när att blifva tillfångatagen af en fransk riddare, som fattat tag i tygeln på hans häst, anföll Tiel Wetzweiler så eftertryckligt angriparen, att han kastade honom ur sadeln och befriade sin herre. Kanske blef han sedermera rädd att detta skulle anses såsom en alltför vigtig tjenst för en person af hans klass, och att det skulle ådraga honom ovänner ibland de riddare och ädlingar, som lemnat hofnarren omsorgen om sin herres person — nog af, han föredrog att blifva utskrattad framför att blifva berömd för denna bragd, och skröt så öfverdrifvet öfver sina bedrifter under slaget, att de flesta trodde historien om Carls räddning vara lika diktad som det öfriga af hans berättelse, och det var vid detta tillfälle han förvärfvade namnet Le Glorieux, eller den Skrytsamme, hvarmed han sedermera alltid utmärktes.
Le Glorieux var mycket dyrbart klädd, men bar blott få af sitt yrkes vanliga utmärkelsetecken, och dessa af en mer antydande än direkt påpekande natur. I stället för att hafva hufvudet rakadt, hade han ett tjockt, långt, lockigt hår, som nedföll under hans mössa och, i förening med ett väl ordnadt och putsadt skägg, prydde ett ansigte, hvilket skulle kunnat kallas vackert, om det ej legat en vild glans i hans öga. En remsa af skarlakansrödt sammet, lindad om hans mösskulle, snarare häntydde på än förestälde den en hofnarr ex professo utmärkande tuppkammen. Hans narrspira af elfenben var som vanligt försedd med en knapp, föreställande ett narrhufvud med åsneöron, men så litet och så fint arbetadt i silfver, att den vid flyktigt påseende kunnat tagas för en embetsstaf af en allvarligare karakter. Dessa voro de enda tecken, hvarpå, man kunde igenkänna hans yrke; i alla andra hänseenden kunde hans drägt täfla med hvilken af de förnämsta hofmäns som helst. På hans mössa var en guldmedalj fäst; omkring halsen bar han en kedja af samma metall, och snitten på hans dyrbara klädning var ej besynnerligare, än de unga kavaljerers, som söka öfverdrifva dagens mod.
Carl, och Ludvig, för att följa sin värds exempel, tilltalade under måltiden ofta denna personlighet, och båda tycktes genom ett hjertligt skratt tillkännagifva sitt nöje öfver Le Glorieux’ svar.
»Åt hvilka äro de der lediga platserna bestämda?» sade Carl till narren.
»En af dem borde åtminstone vara min genom arfsrätt, Carl», svarade Le Glorieux.
»Hvarför det, din lufver?» sade Carl.
»Emedan de tillhöra deras nåder d'Hymbercourt och C des omines, som hafva ridit så långt för att släppa sina falkar, att de glömt bort aftonmåltiden. De som hellre vilja se en falk i flygt, än en fasan på bordet, äro närslägtade med narren, och han bör ärfva stolarne, hvilka äro del af deras lösegendom.»
»Det var en skral qvickhet, min vän Tiel», sade hertigen; »men dårar eller visa, här komma de uteblifne.»
I detsamma inträdde Comines och d'Hymbercourt i rummet, och sedan de betygat de båda furstarne sin vördnad, intogo de stillatigande de platser, som blifvit lemnade lediga för deras räkning.
»Bevars väl, mina herrar!» ropade hertigen till dem, »er jagt måste antingen ha varit mycket god, eller ochså mycket dålig, eftersom den kunnat qvarhålla er så sent. Philip des Comines, ni är nedslagen — har d'Hymbercourt vunnit ett så högt vad mot er? — Ni är filosof och borde ej bry er om en motgång. Vid St. Georg, d'Hymbercourt ser lika bedröfvad ut som du! Hvad står på, mina herrar! Ha ni ej fått något vildt? Eller ha ni förlorat edra falkar? Eller har en trollpacka sprungit öfver vägen för er? Eller ha ni i skogen mött den vilda jägarn? På min ära se ni ej ut, som ni kommit till en begrafning och ej till en festmåltid.»
Medan hertigen talade, voro allas ögon riktade på d'Hymbercourt och des Comines, och som de ej voro af det slags menniskor, hos hvilka ett sådant uttryck af ängsligt svårmod är något vanligt, blefvo den förlägenhet och nedslagenhet, som stodo målade i deras ansigten, så betydelsefulla, att skrattet och munterheten, som stiga till en ansenlig höjd genom de flitigt cirkulerande ypperliga vinerna, småningom tystnade, och utan att någon egentligen kunde angifva orsaken till denna förändring, talade alla blott i hviskningar till hvarandra, liksom de väntat någon sällsam och vigtig nyhet.
»Hvad betyder denna tystnad, mina herrar?» sade hertigen, höjande sin af naturen barska röst. »Om ni medför dessa besynnerliga blickar och denna ännu besynnerligare tystnad till vår fest, så såge jag hellre, att ni vore qvar i mossarna, letande efter hägrar, eller snarare efter morkullor och ugglor.»
»Nådige herre», sade des Comines, »just som vi stod i begrepp att återvända hit från skogen, mötte vi de Crèvecœur.»
»Huru?» sade hertigen; »redan tillbaka från Brabant? — Men han fann väl allt der efter önskan, vill jag hoppas?»
»Grefven lär väl snart sjelf meddela er sina nyheter», sade d'Hymbercourt; »vi hörde dem blott ofullständigt.»
»Guds död, hear är grefven?» frågade hertigen.
»Han byter om drägt för att uppvakta ers höghet», svarade d'Hymbercourt.
»Drägt? Saint-bleu, hvad bryr jag mig om drägt?» utropade den otålige hertigen. »Jag tror ni sammansvurit er för att göra mig galen!»
»Eller rättare, för att tala tydligt, han önskar att få meddela dessa nyheter vid ett enskildt företräde», sade des Comines.
»Tete-dieu, herr konung», sade Carl, »det är alltid så våra rådgifvare betjena oss! Om de fått tag på något, som de anse vigtigt för våra öron, så betrakta de saken med en så högtidlig min och äro så stolta öfver sin börda, som en åsna öfver en ny packsadel. — Gå någon och tillsäg Crèvecœur att genast komma hit! Han kommer från Lüttichska gränsen, och vi åtminstone ha ej på det hållet några hemligheter, som inte hela verlden gerna kan höra på.»
Man märkte allmänt, att hertigen druckit så mycket vin, att det ökat hans medfödda halsstarrighet, och ehuru flere gerna skulle velat låta honom förstå, att tillfället ej voro passande, hvarken för att åhöra nyheter eller hålla rådplägning, så kände dock alla för väl hans ursinniga häftighet, för att våga någon vidare invändning, och sutto i orolig afvaktan på de nyheter, grefven kunde hafva att förtälja.
Några minuter förflöto, hvarunder hertigen otåligt höll ögonen fästa på dörren, medan gästerna höllo sina riktade på bordet, liksom för att dölja sin oro och nyfikenhet. Ludvig ensam bibehöll sin fattning, och fortfor att omvexlande samtala med öfversteförskäraren och narren.
Slutligen inträdde Crèvecœur och helsades genast med sin herres häftiga fråga: »hvad nytt från Lüttich och Brabant, herr grefve? — Underrättelsen om er ankomst har bortjagat munterheten från vårt bord; men vi hoppas att er närvaro skall återskänka oss den.»
»Min furstlige herre», sade grefven med fast, men sorgsen stämma, »de nyheter, jag medför, tillhöra mer rådkammaren än högtidssalen.»
»Fram med dem bara, om de också voro från sjelfva helvetet!» sade hertigen; »men jag kan gissa dem på förhand — lütticharne hafva åter gjort uppror.»
»Ja, ers höghet», svarade Crèvecœur med djupt allvar.
»Ja, der ser ni», återtog hertigen, »huru jag genast gissade till, hvad ni var så rädd att meddela mig — de stormgalna borgarne äro åter under vapen. Detta kunde aldrig falla sig lägligare, ty nu kunna vi inhemta vår egen suveräns råd», tillade han, bugande sig för Ludvig med blickar, hvari ett bittert, ehuru undertryckt hat stodo att läsa, »huru man skall behandla dylika upprorsstiftare. Har ni flere nyheter i er påse, så ut med dem, och stå sedan sjelf till ansvar, för det ni ej tågat till biskopens bistånd.»
»Nådig herre, de nyheter jag ytterligare medför, äro tunga för mig att berätta och komma att blifva bedröfliga för er att höra. Hvarken min eller någon lefvande riddares hjelp hade kunnat vara den förträfflige prelaten till något gagn. Wilhelm de la Marck i förening med de upproriske lütticharne har med storm intagit hans slott Schonwaldt och mördat honom i hans egen sal.»
»Mördat honom!» upprepade hertigen i en dof ton, som hördes från ena ändan af salen till den andra; »du har blifvit bedragen af något falskt rykte, Crèvecœur — det är omöjligt!»
»Ack, nådig herre!» sade grefven; »jag har det från ett ögonvittne, — en bågskytt vid konungens af Frankrike skotska lifvakt, som var inne i salen, då mordet begicks på Wilhelm de la Marcks befallning.»
»Och som otvifvelaktigt var behjelplig vid det skändliga dådet!» utropade hertigen, rusande upp och stampade så ursinnigt med foten, att den pall, som stod framför honom, sönderkrossades: »Stäng till dörrarne till denna sal — bevaka fönstren — låt ingen främmande röra sig ur fläcken vid ögonblickligt lifsstraff! Mina kammarherar, dragen era svärd.» Derefter vände han sig mot Ludvig och förde handen långsamt och betänksamt till sitt svärdfäste, medan konungen, utan att visa någon fruktan eller antaga någon försvarsställning, sade:
»Dessa nyheter hafva rubbat ert förstånd, kära kusin.»
»Nej!» svarade hertigen i en förfärlig ton; »men de hafva uppväckt en rättmätig vrede, hvilken jag alltför länge återhållit af lumpet undseeende för ort och omständigheter. Brodermördare! Rebelliske son! Dina undersåtars tyrann! Förrädiske bundsförvandt! Menediske konung! Vanärade ädling! Du är i mitt våld och jag tackar Gud derför!»
»Tacka snarare min dårskap», sade konungen; »ty då vi under liknande förhållanden råkades vid Mont-l'hery, så tror jag ni önskade er längre från mig än vi nu äro.»
Hertigen fortfor att hålla handen på sitt svärdfäste, men af höll sig från att draga sitt vapen eller slå en fiende, hvilken ej gjorde min till något slags motstånd, som på något sätt kunnat rätt färdiga en våldsamhet.
Emellertid spred sig en vild och allmän förvirring genom salen. Dörrarne voro nu, enligt hertigens befallning, tillstängda och bevakade, men flere af de närvarande franska adelsmännen, så fåtaliga de än voro, rusade upp från sina platser, beredde till sin monarks försvar. Ludvig hade ej talat ett ord hvarken till Orleans eller Dunois, sedan de blifvit frigifna ur sitt häkte i slottet Loches, om det kunde kallas befrielse att blifva medsläpade i konungens svit, snarare såsom föremål för misstroende än för aktning och uppmärksamhet, och likväl var det Dunois, hvars röst först hördes öfver tumultet. »Herr hertig», sade han, vändande sig till denne, »ni tyckes glömma, att ni är Frankrikes vasall, och att vi, era gäster, äro fransmän. Om ni lyfter er hand mot vår monark, så bered er på det mest förtviflade motstånd å vår sida; ty tro mig, vi skola fråssa lika mycket af burgundiskt blod, som vi gjort af dess vin. Mod, hertig af Orleans, och ni, Frankrikes ädlingar, sluten er kring Dunois och gören som han gör!»
Det är i sådana ögonblick en konung märker, på hvilka han kan förlita sig. De få oberoende adelsmän och riddare, som tillhörde Ludvigs uppvaktning och af hvilka de flesta endast rönt bevis på hans onåd eller missnöje, skyndade nu, utan att låta afskräcka sig af motståndarnes mångdubbla öfverlägsenhet och vissheten om sin undergång i händelse af en strid, att ordna sig omkring Dunois och, anförda af honom, bana sig väg till öfra ändan af bordet, der de båda furstarne sutto.
De deremot, hvilka Ludvig upplyft ifrån intet och anförtrott vigtiga embeten, som ej tillkommo dem, visade endast feghet och likgiltighet och förblefvo sittande på sina platser, liksom de beslutat att, huru det är måtte gå med deras välgörare, ej frammana sitt öde genom att blanda sig i tvisten.
Den förste af det högsintare partiet var den vördnadsvärde lord Crawford, hvilken, med en hurtighet som ingen kunnat vänta af hans år, banade sig väg genom allt motstånd, hvilket likväl ej var så häftigt, emedan flere af de burgundiske herrarne gåfvo vika för honom, dels af hederskänsla, dels af en hemlig benägenhet att förekomma det öde, som hotade Ludvig. Framkommen till öfre ändan af bordet, stälde han sig djerft mellan konungen och hertigen och satte på sned på sig sin mössa, hvarifrån hans hvita hår nedföll i oordnade lockar, medan hans bleka drag färgades och hans åldriga öga blixtrade så eldigt som trots någon ung riddares, som står i begrepp att utföra en förtviflad bragd. Sin öfver ena axeln kastade mantel höll han färdig att genast linda omkring den venstra armen, och med den högra handen drog han sitt svärd ur skidan.
»Jag har stridt för hans far och farfar», utropade han, »och vid St. Andreas, hände hvad som helst, jag skall ej svika honom i denna knipa!»
Allt detta, som fordrat någon tid för oss att berätta, skedde i verkligheten med blixtens snabbhet; ty så fort hertigen intog sin hotande ställning, hade Crawford kastat sig mellan honom och föremålet för hans hämd, och de franska ädlingarne trängde sig tillsamman, så fort de kunde, och sökte bana sig till samma punkt.
Hertigen af Burgund höll ännu alltjemt handen på sitt svärd och tycktes färdig att gifva signal till ett allmänt anfall, hvilket oundvikligen måste hafva slutats med det svagare partiets nedgörande, då Crèvecœur rusade fram och med en stämma, gäll som klangen af en trumpet, utropade: »min länsherre af Burgund, betänk hvad ni gör! Detta är er sal; ni är konungens vasall — spill ej er gästs blod på er egen härd — ej er furstes, på den tron, ni upprest för honom, och der han satt sig i förlitande på er lejd. För er familjs ära, sök ej att hämnas ett gräsligt mord genom ett ännu gräsligare!»
»Ur vägen, Crèvecœur, och gif rum för min hämd!» svarade hertigen. »Hör du, ur vägen! Furstars vrede är fruktansvärd såsom himlens!»
»Endast då den är rättvis såsom himmelns», svarade Crèvecœur beslutsamt. »Ers höghet, jag ber er, tygla ert sinnes våldsamhet, om ni äfven med rätta känner er förorättad. Och hvad er beträffar, mina herrar af Frankrike, så är ert motstånd förgäfves; jag uppmanar er derför att undvika allt, som kunde förorsaka blodsutgjutelse.»
»Han har rätt», sade Ludvig, hvars kallblodighet ej öfvergaf honom i detta förfärliga ögonblick och som förutsåg, att, om det komme till ett handgemäng, flere våldsamheter i hettan kunde vågas och utöfvas, än sannolikt vore att befara, om freden bibehölles. »Min kusin af Orleans, min kära Dunois, och ni, min trogna Crawford, åstadkommen ej förderf och blodsutgjutelse genom ett förhastadt vädjande till vapnen. Vår kusin, hertigen, är uppbragt öfver underrättelsen om en nära och dyrbar väns, biskopens af Lüttich död, hvars mord vi beklaga lika mycket som han. Gamla, och olyckligtvis äfven nya ämnen till misstroende förleda honom att misstänka oss att hafva anstiftat ett brott, som vår själ afskyr. Om vår värd skulle mörda oss på denna plats — oss, sin konung och länsherre, under den falska förutsättningen, att vi äro delaktiga i denna olyckliga tilldragelse, så skulle allt ert motstånd ej kunna mildra vårt öde, utan tvärtom endast förvärra det. Träd derför tillbaka, Crawford. Vore det äfven mitt sista ord, så talar jag som en konung till sin officer och fordrar lydnad. Träd tillbaka och lemna från er ert svärd, om man fordrar det. Jag befaller er att göra det, och er ed förbinder er att lyda.»
»Sant, sant, nådig herre», sade Crawford, trädande tillbaka och låtande den till hälften dragna klingan återfalla slidan; »detta kan allt vara mycket sant; men vid min heder, om jag vore i spetsen för sjuttio af mina tappra gossar, i stället för att vara nedtyngd af mer än detta antal år, så skulle jag väl pröfva på, om jag inte kunde få någon upprättelse af de här fina kavaljererna, med sina guldkedjor och sitt krimskrams i mössorna.»
Hertigen stod en lång stund med ögonen fästa på golfvet och sade derefter, med bitter ironi: »ni har rätt, Crèvecœur, och vår ära fordrar, att vi ej så hastigt, som vi i första uppsvallningen af vår vrede ärnat, afbörda oss våra förbindelser emot denne store konung, vår ärade och käre gäst. Vi vilja handla så, att hela Europa skall erkänna rättvisan af vårt förfarande. Frankrikes ädlingar, ni måste lemna från er era vapen till mina officerare! Er herre har brutit lejden och eger ej rätt att vidare tillgodonjuta den. För att emellertid skona er hederskänsla och af aktning för den rang, han vanärat, och den stam, hvarifrån han vanslägtats, så fordra vi ej vår kusin Ludvigs svärd.»
»Ingen af oss», sade Dunois, »ger ifrån sig sitt vapen eller lemnar denna sal, så vida vi ej åtminstone äro betryggade för vår konungs säkerhet till lif och lem.»
»Ej heller kommer någon af den skotska lifvakten att nedlägga sina vapen, utom på konungens af Frankrike eller hans stor-konnetabels befallning», instämde Crawford.
»Tappre Dunois», sade Ludvig, »och ni, min redlige Crawford, ert nit mer skadar än gagnar mig. Jag förlitar mig», tillade han med värdighet, »mera på min rättfärdiga sak än på ett fåfängt motstånd, som blott skulle kosta mina bästa och tappraste män lifvet. Lemnen från er era svärd — de ädle burgundare, hvilka mottaga taga så ärofulla panter, skola bättre än ni vara i stånd att beskydda både er och mig. Lemnen från er era svärd! Det är jag som befaller det.»
Det var på detta sätt Ludvig i denna kritiska belägenhet ådagalade den snabba beslutsamhet och den sunda omdömesförmåga, hvilka endast kunde rädda hans lif. Han insåg, att innan man kommit i handgemäng, kunde han påräkna de fleste närvarande ädlingars bistånd att blidka deras furstes raseri; men att, om skarpa hugg en gång blifvit vexlade, så måste både han och hans få anhängare genast blifva mördade. Hans hätskaste fiender erkände emellertid, att hans uppförande vid detta tillfälle ej innebar minsta skymt af låghet eller feghet. Han undvek visserligen att drifva hertigens raseri till det yttersta, men han lät icke märka någon fruktan och lika litet nedlät han sig till att genom böner blidka det, utan fortfor att betrakta honom med samma lugna och oaflåtliga uppmärksamhet, hvarmed en behjertad man gifver akt på en vansinnigs hotande åtbörder, medveten af att hans egen köld och fattning verka såsom ett omärkligt, men mäktigt band på sjelfva vansinnets raseri.
Crawford kastade på konungens befallning sitt svärd åt Crèvecœur, i det han hade: »tag det, och lycka till i djefvulens namn. Det vanhedrar ej den rättmätige egaren, att han lemnar det ifrån sig, ty vi ha ej haft rent spel.»
»Håll, mina herrar», sade hertigen med bruten stämma, lik en, hvilken vreden nästan beröfvat talförmågan, »behåll era svärd; det är tillräckligt, att ni lofvar att ej begagna dem. — Och ni, Ludvig af Valois, måste anse er fånge, tills ni rentvått er från misstanken att ha anstiftat mord och helgerån. För honom till slottet — till grefve Herberts torn. Låt honom välja sex herrar af sin uppvaktning. Mylord Crawford, er vakt måste lemna slottet och skall blifva anständigt inqvarterad på annat ställe. Upp med hvarje vindbrygga och ned med hvarje fällgaller! Låt besätta stadsportarne med tredubbla vakter. Drag flottbryggan till högra sidan af strömmen. Kringränn slottet med mina svarta walloner, och tredubbla skiltvakterne på hvarje post! Ni, d'Hymbercourt, är ansvarig för att patruller till häst och fot göra sin rund i staden, hvar halftimme under natten och hvar timme i morgon, — om denna åtgärd då alls är behöflig; ty det är sannolikt, att vi komma att förfara skyndsamt i denna sak. Haf noga akt på Ludvigs person, så kärt ni håller ert lif.»
Med dessa ord sprang han upp från bordet med förbittrad brådska, slungade en blick af dödlig fiendskap på konungen, och rusade ut ur rummet.
»Mina herrar», sade konungen, blickande omkring sig med värdighet, »sorgen öfver hans bundsförvandts död har bragt er furste utom sig, och jag hoppas ni bättre känner pligt såsom riddare och adelsmän, än att understöda honom i hans förrädiska våldsamhet emot sin länsherres person.»
I detta ögonblick hördes trumslag och trumpetstötar på gatorna för att från alla håll sammankalla soldaterna.
»Vi äro», sade Crèvecœur, hvilken officierade såsom hertigens hofmarskalk, »Burgunds undersåtar och måste handla derefter. Våra förhoppningar, våra böner och våra bemödanden skola vara riktade på att stifta fred och sämja mellan ers majestät och vår suverän, men till dess måste vi lyda hans befallningar. Dessa andra herrar och riddare skola sätta en ära i att hos sig emottaga den höge hertigen af Orleans, den tappre Dunois och den käcke lord Crawford. Hvad mig vidkommer, så måste jag vara ers majestäts kammarherre och ledsaga er till era ruin på ett annat sätt än jag skulle önska, då jag erinrar mig er gästfrihet på Plessis. Ni eger endast välja er uppvaktning, hvars antal hertigens befallning inskränker till sex.»
»Då», sade konungen, blickande omkring sig och besinnande sig ett ögonblick, »önskar jag få till min betjening Olivier le Dain, en bågskytt vid mitt skotska garde kallad Balafré — hvilken, om ni så vill, kan vara obeväpnad — Tristan l'Hermite med två af hans folk, samt min trogne och redlige filosof, Martius Galeotti.»
»Ers majestäts vilja skall punktligt efterkommas», sade Crèvecœur. »Galeotti», tillade han efter en minuts efterfrågningar, »håller, efter hvad jag hör, för det närvarande på att supera i ett gladt fruntimmerssällskap, men han skall genast efterskickas; de öfriga afvakta ögonblickligen ers majestäts befallningar.»
»Framåt således till den nya boning, vår kusins gästfrihet beredt oss», sade konungen. »Vi veta, att den är stark, och vilja således blott hoppas att den är lika säker.»
»Hörde ni, hvilka konung Ludvig valde till sin uppvaktning?» sade Le Glorieux afsides till grefve Crèvecœur då de följde Ludvig utur salen.
»Visst gjorde jag det, din gök; och hvad kan du ha att invända emot dem?»
»Ingenting, alls ingenting — det var blott ett ovanligt rart urval — en kopplande barberare, en lejd skots strup-afskärare, en bödels-kapten med sina två handtlangare och en listig bedragare. Jag följer med er, Crèvecœur, och tar mig en lektion i graderna af skurkaktighet, då ni inqvarterar dem efter deras meriter. Djefvulen sjelf skulle knapt kunnat sammankalla en sådan synod, eller bättre passat att presidera ibland dem.»
Narren, för hvilken allt var tillåtet, fattade förtroligt grefvens arm och följde med honom, medan han under stark bevakning, men med iakttagande af alla yttre vördnadsbetygelser, förde konungen till hans nya boning[1].
- ↑ Tilldragelsen är så till vida historisk, som Ludvig verkligen sändt agenter till lütticharne för att reta dem till uppror mot deras länsherre, hertigen af Burgund, och till mordet på biskopen. Han var likväl icke förberedd på, att lütticharne skulle gå till väga med sådan skyndsamhet. Då Carl erhöll underrättelse om upproret och biskopens tillfångatagande (icke om hans mord, ty detta, som förut nämdt är, egde först rum långt senare) befann sig Ludvig just hos honom i Peronne, dit han med fulländadt hyckleri begifvit sig. Hade han icke förstått att muta Carls gunstlingar, så skulle död eller afsättning varit den oundvikliga följden af hans förbländning. Carl tvang honom att i egen person i spetsen för sina trupper kämpa mot de af honom uppviglade upproriske och lät den vidskeplige despoten aflägga ed på ett krucifix, tillhört Carl den Store och hvilket han tillskref en synnerlig helighet.