Regnbågens dal/Kapitel 07

←  Mary stannar i prästgården

Regnbågens dal av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Vad torsk kan användas till

Fröken Cornelia anställler förhör  →

VII.
Vad torsk kan användas till.

Lilla Rilla Blythe gick stolt och inte så litet viktig framåt The Glens »storgata» och uppåt den backe, som ledde till prästgården, och hon bar försiktigt en liten korg full med tidiga jordgubbar, som Susan dragit upp, ränsat och vattnat inne i en solig vrå av Inglesides trädgård. Susan hade inskärpt hos Rilla, att hon inte fick lämna från sig korgen åt någon utom pastorn själv eller tant Martha, och Rilla, som var mycket stolt över att bli skickad i ett sådant ärende, var fast besluten att noggrant följa sina instruktioner.

Susan hade klätt henne helt prydligt i en stärkt vit, broderad klänning, omknuten med ett blått skärp. På fötterna hade hon näpna blå skor med spännen. De långa rödbruna lockarna föllo ned så runda och glänsande, och för att visa prästgården en artighet hade Susan låtit henne sätta på sig sin bästa hatt. Den hatten var någonting synnerligen elegant, och visst är, att Susans smak haft mera att bestämma över den än Annes, så mycket sidenband och blommor ståtade den med. Men Rilla gladdes mycket i sitt lilla hjärta åt sin fina hatt. Jag fruktar, att hon kråmade och svängde på sig en liten smula, när hon i all sin stass kom inom synhåll från prästgården. Visst är, att de självsäkert trippande stegen eller hatten eller kanske bådadera lade sig på Mary Vances nerver, där hon satt uppflugen på grinden och dinglade med benen. Mary var för ögonblicket ej vid bästa lynne. Tant Martha hade sagt: — Potatisen skalar jag själv! — och bett henne packa sig ur köket.

— Jaha — då blir det väl det gamla vanliga, potatisen kommer till bordet halvkokt och med långa skalflagor kvarhängande, ropade Mary. — Den tycker jag det är synd om!

Så gick hon ut ur köket och slog igen dörren efter sig med en smäll, som till och med den döva tant Martha hörde. Och pastorn inne i sin studérkammare kände hur golvet darrade under hans tofflor, och tänkte, att nu måste det ha varit en jordstöt någonstans. Fast tämligen lindrig ändå. Därefter fortfor han med att utarbeta sin predikan.

Mary gled ned från grinden och skärskådade den stärkta och strukna och skärpomknutna lilla fröken från Ingleside.

— Vad har du där? frågade hon och försökte ta korgen.

Rilla höll fast den. — Den ska pastorn ha, sade hon och läspade mycket sött på sina s.

— Ge den åt mej. Jag ska ge den åt honom, sade Mary.

— Nehej. Susan sa, att jag inte skulle få ge den åt nå’n utom pastorn eller tant Martha.

Mary blängde på henne från ovan till nedan.

— Du tycker allt du ä’ nånting, du, utklädd precis som en docka. Tira på mej, du! Min klänning hänger i trasor, och vad bryr jag mej om de’? Hellre går jag välan trasig än så där utspökad. Gå hem du och säj till dem, att di sätter dej i en glasbur. Titta på mej — titta på mej — titta på mej!

Mary började utföra en vild dans omkring den förfärade och bedrövade Rilla, i det hon svängde med sin trasiga kjol och ideligen sjöng »Titta på mej!» tills stackars lilla Rilla blev alldeles vimmelkantig. Hon försökte rädda sig ut genom grinden, men Mary motade henne och slog åter ned på henne som en hök.

— Hit med korgen! kommenderade hon och gjorde samtidigt en hisklig grimas. Mary var utlärd mästarinna i konsten att göra gubbar. Hon kunde förvandla sin uppsyn och göra den onaturligt grotesk, och av utomordentlig effekt voro de stora, hemskt rullande vitögonen.

— Nehej, flämtade Rilla, skrämd, men envis. — Släpp mej, du stygga Mary Vance!

Mary släppte henne, men blott för att speja omkring sig. Straxt innanför grinden stod en liten torkställning, på vilken ett dussin stora torskar utspänts, uppfläkta och saltade, för att torka. En av pastor Merediths församlingsbor hade nyligen givit honom torskarna i present, möjligen i stället för det kontanta bidrag, som han skulle lämna till prästens lön, men aldrig erlade. Pastorn hade tackat honom och sedan glömt bort alla torskarna, som naturligtvis skulle ha förfarits, såvida ej den outtröttliga Mary, som också hade ögonen med sig, upptäckt dem, ränsat dem, fläkt upp dem och saltat dem samt själv gjort i ordning en liten torkinrättning.

Nu fick Mary en ingivelse, som man nästan kunde tro kom direkt från mörksens makter. Hon störtade bort till torkbrädan och grep den största fisken, som låg där utspänd, en väldig halva av en torsk, nästan lika stor som hon själv. Upphävande ett stridsrop rusade hon på den förfärade Rilla, svängande sitt fruktansvärda vapen. Nu svek modet Rilla. Utsikten att bli kringklappad med en stor och klibbig och saltdrypande fisk, som luktade långt ifrån gott, var någonting så oerhört, att Rilla föll till föga. Med ett gallskrik släppte hon sin korg och tog till fötter. De vackra jordgubbarna, som Susan med sådan omsorg utvalt och plockat åt pastorn, trillade i en mörkröd flod framåt den dammiga vägen och trampades sönder av både den förföljdas och den förföljandes fötter. Nu tänkte Mary inte längre på jordgubbskorgen och dess frestande innehåll. Hon gick helt och hållet upp i fröjden att få skrämma livet ur Rilla Blythe. Hon skulle minsann lära henne att komma struttande och vara mallig över sina fina kläder …

Rilla rusade utför backen och bygatan fram. Förskräckelsen bevingade hennes steg, och hon lyckades hela tiden hålla sig en liten smula före Mary, som ej förmådde uppdriva hela sin förmåga som snabblöperska just därför att hon skrattade så omåttligt, men dock hade så pass mycket luft i lungorna, att hon då och då kunde höja ett vilt tjut, medan hon sprang och samtidigt svängde sin torskhalva i luften. Den vilda jakten for fram genom The Glens storgata, och alla i husen störtade till sina fönster eller sina grindar för att se vad som stod på. Mary förstod, att hon ställde till stor uppståndelse, och den känslan beredde henne ett ofantligt välbehag. Rilla, som var nästan blind av förskräckelse och höll på att tappa andan, orkade ej springa längre. I nästa sekund skulle den rysliga flickan vara över henne med sin torsk. Den arma ungen snavade på en ojämnhet i stenläggningen och föll rätt i en gyttjepöl, just som fröken Cornelia kom ut ur Carter Flaggs butik.

Fröken Cornelia var snabbtänkt och fattade situationen i en blink. Detsamma gjorde Mary. Hon tvärstannade mitt i sitt vilda lopp, och innan fröken Cornelia hunnit få ett ord över sina läppar, gjorde hon helt om och kilade hemåt lika fort som hon hittills sprungit utför backen. Fröken Cornelia knep ihop munnen på ett olycksbådande sätt, men hon förstod, att det var ju meningslöst att försöka sätta efter den långbenta missdåderskan. Därför reste hon i stället upp den stackars gråtande och förskräckligt nedsmutsade Rilla och följde henne hem. Rilla var förtvivlad. Både klänning och skor och hatt voro så gott som förstörda, och hennes sexåriga stolthet hade fått sig en fasansfull knäck.

Susan, som var blek av vrede, hörde på fröken Cornelias redogörelse för flickan Vances bedrift.

— Jag säjer då det — en så’n oförskämd slyna! upprepade hon om och om igen, medan hon förde bort Rilla för att tvätta och trösta henne.

— Nu går då sannerligen skammen på torra landet, min kära Anne, sade fröken Cornelia i mycket beslutsam ton. — Någonting måste göras. Vad är det för en bortbyting de ha skaffat sig i prästgården, och var kommer hon ifrån?

— Jag har fattat, att det var en liten flicka från andra sidan viken, som vistas på besök i prästgården, svarade Anne, som ej var blind för torskepisodens komiska sida och i hemlighet tyckte, att hennes lilla Rilla var en smula fåfäng och inbilsk och kunde ha gott av en läxa.

— Jag känner alla familjerna på andra sidan viken, som kommer till vår kyrka, och det där utskummet hör då inte till någon av dem, sade fröken Cornelia. — Trasorna hänger om benen på henne, och när hon går i kyrkan om söndagarna, får hon låna Faith Merediths gamla avlagda kläder. Nej, här har vi nå’nting mycket mystiskt, och det tänker jag reda ut, eftersom det ser ut som om ingen annan hade lust att ta ett krafttag. Det var nog den där jäntan, som förde an det övriga följet, när de väsnades och ställde till ett förskräckligt kolorum inne i Warren Meads granplantering. Hörde du inte, att de så när skrämde slag på hans mor?

— Nej. Jag vet, att Gilbert fick bud efter sig att han skulle komma till henne, men jag hörde inte vad det var, som fattades henne.

— Jo, som du vet har hon svagt hjärta. Och en dag i förra veckan, när hon satt alldeles ensam på verandan, vad får hon höra om inte de gräsligaste skrik på »hjälp, hjälp!» och »mord, mord!» som kom från grandungen, och det ska ha varit ackurat så blodet kunde stelna i ens ådror, Anne lilla. Hon fick genast den våldsammaste hjärtklappning. Warren själv var i ladan, och han hörde tjuten och gick genast in i grandungen för att se vilka det var, som ställde till oljudet. Där satt då hela raden med prästgårdsungar på en kullfallen trädstam och skrek »mord!» allt vad de orkade. De sa, att de bara skrek för roskull och trodde visst inte, att nå’n skulle höra dem. De bara lekte indianer, som låg i bakhåll, och de, som skrek, var de vita i blockhuset. Ja, Warren gick tillbaka bort till sig, och där hittade han sin mor liggande avdånad på verandagolvet.

Susan, som nu återvänt, satte näsan i vädret och fnös föraktligt.

— Åja, på de där dåndimparna tror jag så mycket jag vill, fru Elliott. Alltid kan man blunda ett tag och åbäka sig litet på annat sätt. Jag har nu i fyrtio år hört talas om Amelia Warrens svaga hjärta. Hon hade det, när hon var tjugo år gammal. Hon tycker om att skrämma upp folk och skicka bud på doktorn, men så farligt är det sannerligen inte. Alltid kan man ändå hitta på någon förevändning.

— Jag tror alls inte, att Gilbert tyckte det var någon fara med henne, sade Anne.

— Nej, det kan jag väl tro, sade fröken Cornelia. — Men det blir ändå alltid skvaller och prat. Vart ska det ta vägen med de där barnen, som ingen håller tummen på ögat på? Vet du vad, Anne, ibland kan jag inte sova om nätterna, så ligger jag och tänker på dem. För resten tycker jag uppriktigt synd om dem, och jag undrar verkligen, om de får tillräckligt med mat. Pappan vistas ju mest uppe i sina teologiska rymder, så han tänker nog inte på att han har en mage, och den där latkossan, som går och stökar i deras kök, kan naturligtvis inte laga ett skapligt mål mat. Nej, de får ränna omkring som andra yrfän, och nu, när skolan slutar, blir de naturligtvis galnare än någonsin.

— De ha visst mycket roligt, sade Anne och skrattade vid minnet av några händelser i Regnbågens dal, som kommit till hennes kännedom. — Jag tror rakt inte det är något ont med dem, även om de kan bära sig litet tanklöst åt ibland.

— Det är ju möjligt. Det är inte heller egentligen prästgårdsbarnen, som jag vill åt, utan den där främmande flickungen, som jag tror sätter i dem en hel del självsvåld och odygd, sade fröken Cornelia, som aldrig ville fälla ett orättvist omdöme.

— Se jag har nu aldrig kunnat förlika mej med att de leker inne på gamla körgårn, sade Susan. — Det har jag sagt många gånger, och det står jag vid.

— Men de leker ju så tyst och snällt där, sade Anne och tog åter prästgårdsbarnen i försvar. — Där springer de visst inte omkring och upphäver sina vanliga illtjut. Tänk vilka vrål vi ibland få höra från Regnbågens dal, där våra egna hålls! I går kväll voro de »fiender och vänner», och där skulle utkämpas ett stort slag, men Jim sa, att eftersom de inte hade några kanoner, måste de vråla själva för att återge »krigets åskor». Jem är just nu inne i det stadiet, då alla pojkar vill bli soldater.

— Nå du store — ni tänker väl aldrig låta honom få bli soldat, sade fröken Cornelia. — Jag gillade aldrig, att en del av våra pojkar gick med i det sydafrikanska kriget. Men nu är det gudskelov slut, och det är väl inte troligt, att en så’n galenskap kommer att upprepas. Jag undrar ändå, om inte världen blir förståndigare med åren … Vad barnen Meredith angår, så har jag sagt otaliga gånger, och nu upprepar jag det igen, att allting skulle reda sig i deras hus, bara pastorn ville gifta om sig.

— Jag har hört, att han var två gånger hos Kirks i förra veckan, sade Susan.

— Ja, sade fröken Cornelia i begrundande ton, i regeln gillar jag inte, att en själasörjare tar sin brud från sin egen församling. På så sätt blir han lierad med så mycket folk; man vet, att i så’na små samhällen hänger familjerna ihop som ärthalm. Men i det här fallet skulle det nog inte göra någon skada, för alla människor tycker om Elizabeth Kirk, och värvet att bli styvmor åt de där okammade ungarna är nog inte så värst eftertraktat. Inte ens flickorna Hill känner nå’n lust till det. De har inte lagt ut sina krokar för pastorn. Elizabeth skulle bli en bra hustru åt honom, bara han nu själv kunde begripa det. Men se det fatala är, att hon verkligen är tämligen ful, det måste medges, och hur tankspridd pastorn än är, Anne lilla, så har han ändå på karlars sätt ögon för kvinnlig skönhet. När det blir fråga om sådant, är han just inte så höjd över den här världen, tro du mej.

— Elizabeth Kirk är en hygglig flicka, ja för all del, men det påstås ändå, att resande nattgäster närapå frusit ihjäl inne i sängen i Kirks gästrum, sade Susan. — Om jag nu kände, att jag hade nå’n rätt att uttrycka min mening i en så’n allvarlig fråga som äktenskap, så skulle jag vilja säga, att Elizabeths kusin Sarah, som bor på andra sidan viken, skulle bli en riktigt passande fru åt pastorn.

— Kors i alla dar — Sarah Kirk som är metodist, utbrast fröken Cornelia med en min och en ton som om Susan föreslagit, att en hottentottska skulle draga in som den nya frun i prästgården.

— Pastorn kunde ju omvända henne till statskyrkan, tyckte Susan.

Fröken Cornelia skakade på huvudet. Den, som en gång förvillat sig in på metodismens område, var det nog inte så lätt att åter föra in på rätta vägar.

— Sarah Kirk kan aldrig komma i fråga, sade hon. — Inte heller Emmeline Drew, fastän hela familjen föresatt sig, att det ska bli parti mellan henne och pastorn. De bokstavligen truga henne på den arma karln, och han gnor så fort han får se henne.

— Emmeline Drew har bra litet vett, det får jag lov att säga, inföll Susan. — Doktorinnan lilla, hon är sådan, att hon skulle kunna lägga ett varmvattenkrus i ens säng mitt i hetaste rötmåna’n och se’n bli stött därför att man inte var tacksam. Och mamman kunde då rakt inte sköta sitt hus. Har ni nå’nsin hört historien om hennes disktrasa? En dag blev hon av med den, och den var inte möjlig att anträffa. Men dagen därpå hittades den. Vet ni var? Jo, inne i gåsen vid middagsbordet, den hade kommit med färsen, som var instoppad i gåsen. Det var en mjuk trasa, stickad av ljusvekegarn. Men ändå! Tycker ni, att en så’n snasklisa, ett så’nt blindstyre skulle passa till svärmor åt en pastor! Ånej, jag tror vi dröjer. Men jag borde väl sätta mig att laga revan i lille Jems byxor i stället för att stå här och skvallra om min nästa. Han slet sönder hela ena benet i går kväll, när de var ute och levde och regerade i Regnbågens dal.

— Var är Walter? frågade Anne.

— Han sitter uppe på vindsrummet och skriver något i en skrivbok. Men om det är något bevänt med det han skriver — det blir en annan fråga. Han har inte alls varit bra i räkning den här terminen, sa lärarinnan till mig härom dagen. Och jag vet mycket väl hur det kommer sej. Han har suttit och skrivit ihop dumma vers, när han borde ha adderat tal. Vet doktorinnan vad, jag är riktigt rädd, att den pojken ska bli poet.

— Han är poet redan, Susan.

— Ja, det går ju an, när hans mor kan ta det så lugnt. Det är naturligtvis det bästa, när man har så pass styrka i sin själ. Jag hade en farbror, som tog sig för att rimma och skriva vers, och han blev en luffare och hade ofta inte bättre nattlogi än landsvägsdiket. Hela vår släkt fick skämmas för honom.

— Du måtte inte ha någon särdeles hög tanke om poeter, sade Anne och skrattade.

— Nej, det kan väl ingen människa ha, sade Susan och såg ytterligt förvånad ut.

— Nå men Milton och Shakespeare? Och de skalder vi ha i bibeln? Höga visan.

— Jag har hört sägas, att Milton kunde aldrig komma om sams med sin fru, och Shakespeare var då väl ingen respektabel karl. Han luffade tidtals omkring på landsvägarna precis som min farbror. Möjligen åkte han i en kärra, när det skulle vara stort. Och vad bibeln anbelangar, så var ju allting annorlunda den där heliga tiden, men konung David har jag aldrig haft nå’n hög tanke om, det säjer jag uppriktigt. Jag har då aldrig kunnat inse vad det ska tjäna till att skriva vers, och jag hoppas, att vår rare gosse ska växa från den där lusten, alldeles som barnen växer från sina svullna körtlar. Vem vet — det kanske vore nyttigt, om han finge ta in litet fiskleverolja.