Regnbågens dal/Kapitel 21
| ← Faith får en ny vän |
|
Kissen får besked → |
XXI.
Det omöjliga ordet.
Pastor Meredith vandrade tankfullt en vinterkväll under Regnbågsdalens rimfrostklädda trädkronor. De snötäckta sluttningarna på ömse sidor glittrade i det kalla månskenet. Varje liten gran eller fura i den långsträckta dalen blev som ett tonande instrument, som brusade dovt, när vinden drog fram och grep i dess strängar. Barnen från prästgården och barnen från Ingleside togo sats högt uppifrån sluttningen, sprungo utför den och åkte kana över tjärnens tunna, glittrande istäcke. De hade gränslöst roligt, och deras glada röster och ännu gladare skratt ekade upp och ned i dalen och drog bort som ett sakta klingande genljud mellan trädstammarna. Till höger tindrade ljusen från Ingleside genom lönndungen med det vänligt inbjudande sken, som alltid tyckes utgå från ett hem, där vi veta, att vänlighet och trevnad äro bofasta och en hjärtlig välkomsthälsning beskäres envar, som träder över dess tröskel.
Pastor Meredith tyckte mycket om att då och då tillbringa en kväll under småprat med doktor Blythe framför drivvedsbrasan på den öppna härden, där Inglesides ryktbara porslinshundar oavlåtligt höllo vakt såsom höves trofasta husgudar. Men i afton såg han ej åt det hållet. Mycket längre bort, ovanför skogssluttningen i väster, tindrade en mera lockande stjärna. Pastorn var stadd på vandring till Rosemary West, och det var hans avsikt att säga henne någonting, som så småningom spirat upp i hans hjärta alltsedan deras första möte och slagit ut i full blom just den kvällen, då Faith i så livliga ordalag uttryckt sin beundran för Rosemary.
Han hade efterhand kommit till insikt om att han lärt sig hålla av Rosemary. Inte så mycket som han hållit av sin Cecilia, naturligtvis. Det var ju någonting helt annat. Den kärleken, som brann i den första ungdomens, det romantiska svärmeriets klara färger, kunde, trodde han, aldrig vända åter. Men Rosemary var vacker och älsklig och mycket snäll. Hon var ett synnerligen trevligt sällskap. Han var lyckligare i hennes närhet än han någonsin trott han skulle kunna känna sig. Hon skulle bli en idealisk husmor för hans hem, en god, en änglasnäll mor för hans barn.
Under de år pastor Meredith gått och varit änkling, hade han fått otaliga vinkar både från ämbetsbröder och församlingsbor, vilka alls icke kunde misstänkas för några beräknande motiv, om att han borde gifta om sig. Men dessa vinkar hade aldrig gjort något intryck på honom. Man trodde allmänt, att han inte märkte dem. Men det var ett stort misstag, han märkte dem mycket väl. Och under de ljusa mellanstunder, då han lät sitt vakna sunda förstånd råda, visste han fullkomligt, att det förnuftigaste han kunde göra var att se sig om efter en lämplig fru. Men sunt förnuft var inte John Merediths starka sida, och att efter noggrant övervägande bestämma sig för någon »lämplig» kvinna, liksom man väljer sig en hushållerska eller en kompanjon i sin affär, det var någonting, som alls inte smakade honom. Han var helt enkelt ur stånd därtill. Så han hatade ordet »lämplig»! Det erinrade honom alltid om ämbetsbrodern James Perry. »En lämplig kvinna av lämplig ålder» hade han sagt på sitt smilande och salvelsefulla sätt, och den vinken hade minsann varit tydlig nog. Just nu bodde inom John Meredith ett alldeles otroligt begär att rusa åstad och fria till den yngsta och mest »olämpliga» kvinna han kunde hitta på.
Fru Elliott var hans goda vän, och han tyckte om henne. Men när hon en dag helt kärvt sade till honom, att han borde gifta om sig, fick han en känsla av att hon ryckt undan den slöja, som hängde framför en dold helgedom i hans innersta väsen, och se’n den dagen hade han alltid varit smått rädd för henne. Han visste, att det inom hans församling fanns kvinnor av fullt »lämplig» ålder, som med uppräckta händer skulle ta emot honom, om han friade. Hur tankspridd och förströdd han än var, hade han mycket snart lagt märke till detta, sedan han tillträtt sitt pastorat i The Glen. Det var hyggliga, praktiska, ointressanta kvinnor; ett par av dem sågo inte illa ut, de andra voro fula. John Meredith skulle ej mera ha tänkt på att gifta sig med någon av dem än han skulle ha tänkt på att hänga sig. Han ägde några få ideal, och ingenting tvang honom att svika dem. Han ville ej bedja någon kvinna fylla Cecilias plats i hans hem, såvida han ej kunde bjuda henne åtminstone något av den ömhet, den hängivna hyllning han skänkt sin ungdomsbrud. Och var någonstädes inom hans snäva bekantskapskrets skulle en sådan kvinna kunna anträffas?
Rosemary West hade den höstkvällen kommit in i hans liv och fört med sig en atmosfär, i vilken hans själ igenkände hemlandsluft. Deras bekantskap förbyttes fort till vänskap. Under de tio minuterna vid det under ormbunkarna porlande källsprånget lärde han känna henne bättre än han lärt känna Emmeline Drew eller Elizabeth Kirk eller Amy Douglas på ett helt år. Han hade flytt till henne för att få tröst, när fru Davis djupt kränkt honom med sitt förslag att ta till sig Una, och han hade också fått tröst. Efter den stunden hade han ofta gått upp till huset på kullen, varvid han valt den mörka stigen genom Regnbågens dal så listigt, att skvallret i The Glen aldrig kunde säkert konstatera, att han just gick till Rosemary West. Stigen kunde lika väl leda till Ingleside.
En eller par gånger hade han setts i systrarna Wests vardagsrum av andra besökande, det var allt vad damerna i syföreningen hade att gå efter. Men när Elizabeth Kirk fick höra det, släckte hon en liten hoppets låga, som hon omhuldat på senaste tiden, medan hennes goda, fula ansikte förblev uttryckslöst. Och Emmeline Drew föresatte sig att nästa gång hon råkade en viss gammal ungkarl från Lowbridge, skulle hon inte snäsa honom så som hon gjort vid ett föregående sammanträffande. Det var ju klart — tänkte Rosemary West fånga pastorn, så komme hon också att göra det. Hon såg yngre ut än hon var, och hon hade karltycke. För resten var det ju känt, att flickorna West också hade pengar på kistbottnen.
— Måtte han nu inte vara så disträ, att han friar till Ellen i stället, var den enda lilla elakhet hon tillät sig att säga till en sympatiserande äldre syster Drew. Emmeline var visst inte stött på Rosemary. När allt kom omkring, var en skuldfri ungkarl utan något påhäng vida bättre än en änkling med en svans av fyra ungar efter sig. Det hade bara varit prästgårdens idylliska karaktär, som för någon tid förblindat Emmeline och kommit henne att ringakta det bättre alternativet.
En kälke med tre glatt hojtande passagerare kom susande förbi pastor Meredith nedåt den frusna dammen. Faiths långa lockar blåste ut för vinden, och hennes skratt klingade högre än de andras. Fadern kastade en vänlig och vemodig blick efter dem. Han var glad att hans barn hade så snälla lekkamrater som barnen Blythe — glad att de hade en sådan klok, munter och öm äldre vän som fru Blythe. Men de behövde ändå någonting mera, och den luckan skulle utfyllas, när han hemförde Rosemary West som sin brud till den gamla prästgården. Det fanns så mycket moderligt gott hos henne.
Det var lördagskväll, och egentligen gick han sällan på besök om lördagskvällarna, eftersom han då i regeln brukade sitta och för sista gången genomgå söndagens predikan. Men han hade valt denna kväll, därför att han försport, att Ellen West skulle vara borta på sitt håll, så att han skulle finna Rosemary ensam. Hur många angenäma kvällar han än tillbragt i stugan på kullen, hade han ännu aldrig sedan det första mötet vårkvällen vid källan råkat Rosemary ensam. Den äldre systern hade alltid varit med.
Han hade just ingenting emot att Ellen satt med i rummet. Han tyckte bra om Ellen West, och de voro riktigt goda vänner. Ellen anlade ofta en nästan maskulin synpunkt på vissa saker och ting och hade ett sinne för humor, som mycket tilltalade hans egen uppfattning. Han tyckte om hennes intresse för politiska frågor och för de stora världshändelserna. I hela byn fanns det ingen man, ej ens doktor Blythe undantagen, som bättre förstod att bedöma dem.
— Jag anser, att så länge man lever, bör man vidmakthålla sitt intresse, sade hon en gång. — Låter man det slockna, tycker jag, att det blir föga skillnad mellan en levande och en död.
Han tyckte om hennes mörka, fylliga altröst, han tyckte om det hjärtliga skratt, varmed hon alltid avslutade en lustig, väl berättad historia. Hon pikade honom aldrig i fråga om barnen som de andra fruarna och fröknarna i The Glen brukade göra, hon tråkade aldrig ut honom med byskvaller, hon var inte snarstucken, inte småaktig. Hon sade alltid sin mening rent ut. Det fanns bokstavligen inte ett dugg att anmärka på henne. Hon skulle alltså bli en alldeles förträfflig svägerska.
Men icke desto mindre vill en man inte ha den allra utmärktaste kvinna inne i rummet, när han friar till en annan kvinna. Och Ellen var alltid i närheten. Men hon lade visst inte ensam beslag på pastor Meredith. Hon lät även Rosemary få sin rikliga del. Många aftnar plånade Ellen alldeles ut sin egen person, där hon satt i sitt hörn med den stora svarta katten i knät och lät pastorn och Rosemary tala och sjunga och läsa böcker tillsammans. Ibland glömde de totalt bort hennes närvaro. Men om deras samspråk eller val av duetter stundom röjde den minsta benägenhet för känslosamhet, så ingrep Ellen genast och motade undan — figurligt talat! — Rosemary för resten av kvällen. Men ej ens den vaksammaste av vänliga drakar kan helt och hållet förhindra det stumma, men dock så uttrycksfulla språk, som ligger i blickar och leenden och små vältaliga pauser. Och på så sätt pågick i alla fall pastorns lilla kurtis relativt ostört.
Men om den någonsin skulle nå det mål, dit den strävade, så måste det ske en gång, när Ellen var borta. Och Ellen var så sällan borta, allra helst om vintern. Hon påstod, att någon trevligare plats än hennes egen husliga härd fanns inte. Hon hade aldrig lust att gå bort och hälsa på andra människor. Sällskap tyckte hon nog om, men hon ville ha det hemma hos sig. Pastor Meredith hade nästan börjat komma till den uppfattningen, att han måste skriftligen meddela Rosemary det han ville säga henne. Då nämnde Ellen en kväll i förbigående, att hon tänkte sig på ett silverbröllop nästa lördagskväll. Hon hade varit brudtärna, när kontrahenterna gifte sig. Endast personer, som bevistat det första bröllopet, voro bjudna, så därför var Rosemary ej tillsagd. Pastorn lystrade till en smula, och det blänkte till i hans mörka, drömmande ögon. Både Ellen och Rosemary sågo det, och både Ellen och Rosemary kände på sig med en egendomlig förnimmelse, att pastorn helt säkert just nästa lördagskväll skulle komma på besök i stugan överst på kullen.
— En gång förr eller senare måste det ju ske, kisse lille, sade Ellen till den svarta katten i hennes knä, sedan pastorn sagt farväl och Rosemary tyst gått en trappa upp.
— Han ämnar fria till henne, Jimmy, det är jag alldeles säker på. Därför må han ju gärna få sitt tillfälle och komma underfund med, att henne kan han inte få. Hon skulle nog gärna vilja ta honom, kisse lille. Det vet jag — men hon har lovat, och löften måste man hålla, ser du. På sitt sätt tycker jag det är rätt tråkigt, kisse. Jag vet ingen, som jag hellre ville ha till svåger, om jag nu prompt skulle ha en sådan. Jag har alls ingenting emot honom, kisse, utom att han är ett sådant blindstyre, att han inte kan se och inte vill se, att tyske kejsaren hotar Europas fred. Det är hans lilla svaghet. Men man har trevligt i hans sällskap, och jag tycker om honom. Till en man sådan som John Meredith kan en kvinna säga precis vad hon vill, kisse lilla, utan att bli missförstådd. Sådana män växer inte på var buske, det kan jag säga dig. Men Rosemary får han inte — och när han märker det, förmodar jag, att han inte bryr sig om att umgås längre häruppe i stugan. Vi kommer att sakna honom, kisse sakna honom alldeles förfärligt. Men hon har lovat, och jag skall nog laga så, att hon håller sitt löfte.
Ellens ansikte var nästan fult i dess hårda, egoistiska beslutsamhet. I sovrummet en trappa upp låg Rosemary och grät mot sin kudde.
— — —
Pastor Meredith fann alltså sin utvalda ensam, och mycket vacker såg hon ut. Rosemary hade ej gjort någon särskild toalett för tillfället; egentligen hade hon velat det, men hon tyckte det var så meningslöst att kläda sig fin för den man hon tänkte ge korgen. Därför bar hon sin mörka aftonklänning, men såg i alla fall ut som en drottning uti den. Hennes undertryckta sinnesrörelse gav ansiktet högre färg, hennes stora blå ögon voro som källor av ljus, men deras vanliga uttryck av mild frid var ej just nu det förhärskande.
Hon önskade, att samtalet vore över. Hela dagen hade hon motsett det med fruktan. Hon var övertygad om att John Meredith på sitt sätt höll ganska mycket av henne — men samtidigt var hon säker på, att han ej höll av henne så mycket som han hållit av sin första hustru. Hon förstod, att hennes avslag skulle för honom innebära en rätt så stor besvikelse, men förkrossad trodde hon inte han skulle bli. Men hon sörjde över att behöva säga nej till honom, sörjde över det för hans skull och därjämte — Rosemary var fullt uppriktig mot sig själv — för sin egen skull. Hon visste, att hon hade kunnat älska John Meredith, ifall — ifall det hade varit tillåtet. Hon visste, att hans liv komme att bli mycket ödsligt om han, förkastad som älskare, vägrade att stå kvar som vän. Hon visste, att hon skulle kunnat bli mycket lycklig med honom och att hon hade förmått göra honom lycklig. Men mellan henne och lyckan stod det bindande och hindrande löfte, som hon givit Ellen för många år sedan.
Rosemary hade intet minne av sin far. Han hade dött, när hon var endast tre år gammal. Ellen, som varit tretton, kom ihåg honom, ehuru utan någon särskild ömhetskänsla. Han hade varit en allvarsam, inbunden och sträng man, många år äldre än sin vackra hustru. Fem år senare dog också deras tolvårige bror, och efter hans död hade de båda flickorna alltid levat ensamma med modern.
De hade aldrig vidare brytt sig om att deltaga i umgängeslivet i Lowbridge eller The Glen, men varhelst de syntes, gjorde Ellens livlighet och kvickhet och Rosemarys fägring och älsklighet dem till välkomna gäster. Båda hade haft vad man kan kalla »en besvikelse» i sin ungdom. Havet hade ej åter släppt från sig Rosemarys trolovade, och Norman Douglas, som på den tiden var en käck och oförvägen ung jätte med röd kalufs, beryktad för sitt vilda överdåd, när han körde på vägarna, och sina galna, ehuru skäligen harmlösa upptåg, hade blivit osams med Ellen och skilts från henne i vredesmod.
Det var ingen brist på sådana unga män, som skulle ha velat bli både Martins och Normans efterträdare, men ingen såg ut att finna nåd inför flickorna West, vilka så småningom sågo ungdomen och skönheten förgå — dock utan synbar saknad. De voro mycket hängivna sin mor, och hon var ständigt bunden vid sitt sjukläger. De tre hade sina förtroliga husliga intressen — böcker, blommor och små husdjur — och med dem levde de glada och belåtna.
Fru Wests död, som inträffade på Rosemarys tjugofemte födelsedag, beredde dem bitter sorg. Till en början ledo de gränslöst av ensamheten. Särskilt Ellen fortfor att ruva över sin sorg, och hennes timslånga grubbel avbröts blott av häftiga gråtanfall. Lowbridges gamle doktor sade till Rosemary, att han fruktade för ihållande melankoli eller kanske någonting ännu värre.
En gång, när Ellen suttit hela dagen utan att vare sig tala eller äta, hade Rosemary kastat sig på knä bredvid sin syster.
— O, Ellen, du har ju mig kvar, sade hon bönfallande. — Är jag då ingenting för dig? Vi har ju alltid hållit så mycket av varandra.
— Dig får jag inte alltid behålla, sade Ellen och bröt med sin kärva röst tystnaden. — Du kommer att gifta dig och flytta från mig. Då blir jag alldeles ensam. Den tanken uthärdar jag inte — det förmår jag inte. Hellre vill jag dö.
— Jag skall aldrig gifta mig, Ellen, sade Rosemary.
— Aldrig, Ellen.
Ellen böjde sig forskande fram och såg in i Rosemarys ögon.
— Vill du ge mig ditt högtidliga löfte på det? sade hon.
— Svärja det med fingrarna på vår mors bibel?
Rosemary samtyckte genast, hon begärde ej bättre än att få göra Ellen i lag. Vad spelte det för roll? Hon visste mycket väl, att hon aldrig komme att gifta sig med någon annan. Hennes kärlek hade sjunkit i havsens djup med Martin Crawford, och utan kärlek kunde hon inte ingå äktenskap med någon. Därför lovade hon beredvilligt. Men Ellen gjorde det hela till en i systerns tycke ganska frånstötande ceremoni. Inne i moderns tomma rum togo de varandra i hand över den på bordet liggande bibeln, och båda gåvo varandra det löftet, att de skulle aldrig gifta sig utan ständigt hålla ihop.
Efter den stunden förbättrades Ellens psykiska tillstånd i hög grad. Hon fick snart tillbaka sin själsliga jämnvikt, sitt muntra lynne. I tio år levde hon och Rosemary lyckligt i den gamla stugen, ostörda av någon tanke på giftermål för den ena eller den andra. Men det givna löftet föll aldrig i glömska. Ellen underlät aldrig att påminna sin syster därom, så fort någon rangerad manlig individ korsade deras väg, men hon hade aldrig varit rädd på allvar, förrän John Meredith den kvällen kom hem med Rosemary. Vad denna beträffar, så hade hon alltid smått gjort sig lustig åt Ellens fixa idé i samband med det givna löftet — tills nu på sista tiden. Nu hade löftet blivit en olidlig boja, självpålagd, men omöjlig att skaka av. Och i kväll var den skulden till att hon måste visa från sig lyckan.
Visserligen kunde hon aldrig åt en annan skänka den blyga första kärlek, som hon skänkt sin unge trolovade, som dragit bort. Men hon visste nu, att hon kunde bjuda John Meredith en kärlek, som var rikare, inrymde mer av kvinnlig mognad. Hon visste, att han trängt till dolda djup i hennes natur, som Martin Crawford ännu aldrig pejlat — som möjligen alls icke funnits att pejla hos den sjuttonåriga flickan. Och nu måste hon skicka honom från sig — sända honom hem igen till hans ensliga härd och hans tomma liv med de problem han förgäves sökte lösa. Och varför? Därför att hon tio år förut lovat Ellen med ett fast handtag över moderns bibel att aldrig gifta sig.
Pastor Meredith förde ej genast fram sitt egentliga ärende. Tvärtom, han talade i nära två timmar om ämnen, som stodo kärleken mycket fjärran. Han till och drog upp politiken, fastän han visste, att politik alltid tråkade ut Rosemary. Den senare började tro, att hon fullständigt misstagit sig, och hennes fruktan och förväntan tycktes henne plötsligt riktigt löjliga. Hon kände sig flat … Där hade hon gått med sina dumma beräkningar … Den granna rodnaden sjönk undan i hennes ansikte, och ögonens glans mattades. Inte hade John Merdith den ringaste tanke på att fria till henne …
Men då, helt plötsligt, reste han sig, gick över golvet och fram till hennes stol, och där stannade han och framställde sin fråga. Det hade blivit dödstyst i rummet. Till och med den store svarte Jimmy upphörde att spinna. Rosemary hörde hur hennes hjärta bultade och var säker på att även John Meredith måste höra det.
Nu var tiden inne för henne att säga nej, milt men bestämt. Hon hade i flera dagar haft sin lilla svarvade fras av vägran och beklagande färdig. Men nu hade hon fullständigt tappat bort orden. Hon måste ju säga nej — men fann i en hast, att det var henne omöjligt. Hon kunde inte få fram ordet. Hon visste nu, att det inte var så, att hon hade kunnat älska John Meredith, hon visste, att hon gjorde det. Tanken på att förvisa honom ur hennes liv blev ångest och vånda.
Men någonting måste hon ju säga. Hon lyfte på sitt nedböjda huvud med guldhåret och bad honom stammande om några dagars — betänketid …
John Meredith blev litet överraskad. Han var ej mera inbilsk än en man har rätt att vara, men han hade så säkert väntat, att Rosemary West genast skulle svara ja. Han hade nästan känt sig övertygad om att hon älskade honom. Varför då denna tveksamhet — detta underliga uppskov? Hon var ju ingen skolflicka, som själv inte visste vad hon ville. Han riktigt fick en stöt för bröstet, så ledsen och besviken kände han sig … Men med sin aldrig svikande blida artighet beviljade han hennes begäran och gjorde genast uppbrott.
— Om ett par dar skall jag ge er svar, sade Rosemary med nedslagna ögon och åter brännande kinder.
När dörren stängts efter honom, gick hon tillbaka in i rummet och vred sina händer.