Regnbågens dal/Kapitel 24

←  Goda föresatser

Regnbågens dal av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen När man är för givmild

En ny skandal  →

XXIV.
När man är för givmild.

I fjorton dagar fungerade Snällhets-Klubben utmärkt. Jem Blythe behövde ej en enda gång inkallas som skiljedomare. Byskvallret hade ej minsta anledning att sysselsätta sig med barnen i prästgården. Vad de mindre försyndelserna på hemmets avskilda område angår, så höllo samtliga klubbmedlemmar ett vaksamt öga på varandra och underkastade sig villigt sitt självpålagda straff, som vanligen bestod i försakelse av någon munter lekkväll nere i Regnbågens dal. Faith hade en gång viskat i söndagsskolan och dömde sig därför att under loppet av en hel dag inte få säga ett enda ord, såvida det inte var absolut nödvändigt, och detta sitt straff utkrävde hon till yttersta skärven.

Det var därför otur, att herr Baker från andra sidan viken just valt den kvällen för att avlägga besök i prästgården och att Faith råkade komma och öppna för honom. Med inte så mycket som ett ord besvarade hon den främmande herrns vänliga hälsning — gick bara in i studérkammaren, lade sin hand på faderns arm och gjorde en uttrycksfull grimas utåt förstugan. Herr Baker blev en smula stött och berättade sedermera därhemma för sin fru, att den största flickan Meredith var så blyg och omöjlig, att det var rent otroligt; hon hade ju inte vett ens att svara, när man tilltalade henne. Men några vidare följder hade ej herr Bakers reflexioner i hemmet, och de utmätta straffen bekommo i regeln varken syndarna själva eller andra någonting. Alla klubbmedlemmarna började bli helt tvärsäkra på att självuppfostran — det var då ingen konst.

— Nu hoppas jag folk snart ska se, att vi uppför oss precis lika fint som någon annan vid vår ålder, sade Faith triumferande. — Det är ju egentligen alls inte svårt, bara man föresätter sig.

Hon och Una sutto på herr Pollocks gravhäll. Det hade varit en kall och regnig dag med föga vår i luften, så Regnbågens dal kunde inte komma i fråga för flickorna, fastän gossarna från både prästgården och Ingleside hade gått dit ned för att fiska. Nu hade regnet upphört, men den ostliga vinden kom blåsande från havssidan så bitande rå och kall, att den trängde ända in i märg och ben. Våren lät vänta på sig, trots sina tidiga löften, och ännu låg det en hård driva av grådaskig snö och isklumpar inne i kyrkogårdens norra hörn.

Lilla Lida Marsh, som kommit fram till prästgården för att avlämna en val färsk sill, smög sig huttrande in genom grinden. Hon hörde hemma i fiskläget ett stycke bortom hamnen, och hennes far hade i trettio års tid brukat skicka en val av den första sillfångsten som present till prästgården. Marsh gick aldrig i en kyrka, han drack och blev då mycket oregerlig, men så länge han skickade upp den där valen sill till prästgården varje år, såsom hans far gjort före honom, hade han en behagligt tryggande känsla av att han för året ställt sig väl med de makter, som råda både i vattnet och på land. Han skulle aldrig ha vågat hoppas på god makrillfångst senare, om han inte på pastorns altare offrat förstlingen av sitt vårfiske.

Lida var ett tioårigt pyre och såg yngre ut, därför att hon var så liten och tanig och mager. I afton, när hon kom traskande fram till prästgårdsflickorna, såg hon ut som om hon inte varit varm se’n hon kom till världen. Hon var rödviolett i ansiktet, och de små mattblå ögonen voro rinnande och röda. Hon bar en urblekt kattunsklänning och en trasig stickad ullschal, som var svept över hennes spensliga axlar och hopknuten i ryggen. De fem kilometerna från fiskläget hade hon gått barfota på en väg, alltjämt full med gyttja och snösörja. Hennes fötter och ben voro lika rödvioletta som ansiktet.

Men det brydde inte Lida sig så värst mycket om. Hon var van att frysa, och barfota hade hon gått redan en månad liksom alla de andra ungarna nere i fiskläget. Allting har ju en övergång. Hon slog sig ned på gravhällen och grinade glatt mot Faith och Una. Faith och Una grinade glatt tillbaka. De kände Lida en liten smula, eftersom de förra sommaren råkat henne ett par gånger, då de varit nere vid hamnen i sällskap med barnen Blythe.

— God dag, sade Lida. — Hu, så gräsligt väder — det är så en håller på att blåsa bort från landsvägen.

— Varför är du ute då? frågade Faith.

— Far sa jag skulle gå hit med sillen, svarade Lida. Hon huttrade till, hostade och stack fram sina bara fötter. Men Lida tänkte varken på sig själv eller på sina fötter. Hon var van att frysa och tiggde ej om deltagande. Hon sträckte ut fötterna rent instinktivt för att hålla dem från det våta gräset omkring stenhällen. Men Faith och Una betogos genast av ett mycket starkt medlidande med henne. Hon såg så frusen — så hemskt ömklig ut.

— O, att du går barfota en så’n här kall kväll, sade Faith. — Dina fötter måste vara alldeles stelfrusna.

— Ja, det fattas inte mycket, sade Lida stolt. — Ni kan tro, att landsvägen känns vass att gå på.

— Men varför tog du inte på dig skor och strumpor? frågade Una.

— Jag har inga att ta på mej. De jag hade blev utslitna i vintras, sade Lida likgiltigt.

Faith stirrade på henne, slagen av fasa. Detta var ju rysligt. Här var en liten flicka, bosatt inte så särdeles långt ifrån dem, och hon var nära nog stel av köld, därför att hon gått i denna blåst och snösörja utan både strumpor och skor. Den impulsiva Faith tänkte endast på hur förskräckligt det var. Inom ett ögonblick hade hon dragit av sig sina egna strumpor och skor.

— Här — ta på dig dessa, sade hon och trugade dem på den förbluffade Lida. — Skynda dig. Du fryser ihjäl på det här viset. Jag har andra skor och strumpor därinne. Seså, gör nu bara som jag säger.

Lida fattade snabbt situationen och ryckte med lysande ögon till sig den erbjudna gåvan. Hon fick brått att sätta strumporna på sig, innan möjligen någon äldre person skulle komma ut och förbjuda Faith att ge bort dem. Inom mindre än en minut hade hon dragit strumporna över sina skråmade, betydligt smutsiga ben och trätt Faiths skor på sina av frostknölar vanställda små fötter.

— Jag får tacka så mycket, sade hon, men blir inte din farsa eller din tant därinne arga?

— Nej — det får di för resten bli bäst di vill, sade Faith. — Tror du jag kan se på, hur någon håller på att frysa ihjäl, utan att hjälpa den, om jag så kan? Det skulle inte vara rätt, allra helst som min pappa är präst.

— Ska du ha dem tillbaka? Det är vådligt kallt därute där vi bor åt havssidan — där är kallt långt efter det ni fått varmt härinne, sade Lida.

— Nej, du får förstås behålla dem. Det var min mening, när jag gav dig dem. Jag har ett annat par skor och fullt upp med strumpor i lådan.

Lida hade ämnat stanna kvar en stund för att prata med flickorna. Men nu tyckte hon det var säkrast, att hon förfogade sig i väg, innan någon äldre kom ut och åter avtvang henne bytet. Hon larvade därför i väg i halvmörkret lika tyst och oförmärkt som hon kommit. Så fort hon var utom synhåll från prästgården, satte hon sig ned på en sten vid vägkanten, drog av sig skorna och strumporna och lade dem i korgen, där hon förut burit den färska sillen. Hon ville visst inte ha dem på sig, när hon traskade i sörjan och dyn på den smutsiga strandvägen. De skulle sparas till högtidliga tillfällen. Inte en enda liten flicka i fiskläget hade så fina svarta yllestrumpor eller så snygga, nästan nya skor. Nu var Lida väl försedd för sommaren. Några samvetsbetänkligheter plågades hon inte av. Enligt hennes uppfattning voro invånarna i prästgården alldeles gränslöst rika, och de där båda flickorna hade nog hela travar med strumpor och skor.

Alltså sprang Lida nu ned till byn och lekte i en timme med pojkarna utanför herr Flaggs diversehandel, där de plumsade skrikande och skrattande omkring i en stor vattenpöl, tills fru Elliott kom ut och bad henne vara så god och gå hem till sitt.

— — —

— Jag tycker inte du skulle ha gjort så där, Faith, sade Una litet förebrående, när Lida gått. — Nu får du gå varenda dag med dina bästa skor, och då blir de minsann snart utslitna.

— Det bryr jag mig inte om, ropade Faith, ännu upptänd av glädjen över att ha gjort en riktigt god gärning mot en stackars lidande medmänniska. — Det är inte rätt, att jag ska rå om två par skor och den där lilla stackars ungen Lida inte ha några alls utan vara tvungen att gå barfota i smutsen och kylan. Nu har vi båda var sitt par. Du minns nog, Una, att pappa sa i sin predikan i söndags, att det fanns ingen verklig lycka i att få eller ha — bara i att ge. Och det är sant. Jag känner mig vida lyckligare nu än jag förut gjort i hela mitt liv. Tänk bara på hur Lida går hem på landsvägen just nu med sina stackars små fötter torra och varma i sköna strumpor och snygga skor …

— Men det här var ju det enda paret svarta strumpor du hade, invände Una. — Ditt andra par var så fullt med hål, att tant Martha sa hon inte kunde laga dem mera, och inte för det hon är nå’n mästerstopperska, men jag såg själv, att de var precis som ett såll. Tant Martha klippte av benen att ha att putsa spisen med. Nu har du bara de där båda paren blå- och rödrandiga strumpor, som du tycker så illa om.

All den glada hänförelse, som brunnit inom Faith, slocknade för denna kalldusch. Hon sjönk — bildligt talat — ihop som en ballong, som fått en läcka och vars präktigt spända hölje snart ligger där som en tillplattad blåsa. Hon satt tyst under några dystra minuter och överblickade följderna av sin förhastade gärning.

— O Una, det tänkte jag aldrig på, sade hon bedrövad. — Jag gav mig inte tid att tänka alls.

De randiga strumporna voro tjocka, sträva, klumpiga; tant Martha hade på vintern stickat dem åt Faith av blått och rött yllegarn. De voro allt annat än sköna. Faith avskydde dem så som hon ännu aldrig avskytt ett klädesplagg. Gå med dem ville hon då aldrig i livet. De lågo ännu oanvända längst ned i hennes byrålåda.

— Nu blir du i alla fall tvungen att ta till de randiga strumporna, sade Una. — Tänk så pojkarna i skolan kommer att skratta åt dig! Du minns hur de skrattade åt Mamie Warren, för att hon en dag kom med randiga strumpor, och kallade henne flaggstång och krocketpinne och polkagris. Och dina är bra mycket värre.

— Jag tar dem inte på mig, sade Faith. — Förr går jag barfota, hur kallt det än är.

— Du kan inte gå barfota i kyrkan i morgon. Vad skulle människor säga?

— Då stannar jag hemma.

— Det kan du inte. Du vet mycket väl, att tant Martha kommer att köra dig dit.

Det visste Faith. Det enda, som tant Martha mycket styvt höll på, var att de alla skulle gå i kyrkan i ur och skur. Hur de voro klädda eller om de voro klädda alls, det brydde hon sig inte om. Men gå måste de. Så hade tant Martha blivit uppfostrad för sjuttio år se’n, och så ville hon också uppfostra nutidens ungdom.

— Har du inte ett par, som du kan låna mig, Una? sade stackars Faith med ömklig röst.

Una skakade på huvudet. — Nej, du vet, att jag bara har det enda svarta paret. Och de är så trånga, att jag knappt kan kränga dem på mig. De skulle inte gå på dig. Inte mina gråa heller. På dem är för resten benen lagade, så att stopparna ser ut som riktiga stegar.

— Ja se de randiga strumporna tar jag då aldrig i livet på mig, upprepade Faith. — De känns om möjligt ännu värre än de ser ut, bara sticker och kliar på benen, så strävt är garnet. Jag skulle ha en känsla av att mina ben vore lika tjocka som pålarna ute i hamnen. Och du kan inte tänka dig, så de rivs.

— Ja, då vet jag inte hur du ska bära dig åt.

— Om pappa vore hemma, skulle jag be honom ge mig ett nytt par, innan butiken stängs. Men när han kommer hem, är det för sent. Jag ska be honom om måndag — och så stannar jag hemma från kyrkan i morgon. Jag ska låtsa, att jag är sjuk, och då kan då tant Martha omöjligt köra i väg med mej.

— Men då narras du ju, Faith, utbrast Una. — Inte får du göra så. Det skulle ju vara rysligt. Vad skulle pappa säga, om han visste det? Minns du inte, hur han talade med oss se’n mamma var död och sa till oss, att vi skulle alltid vara ärliga och sanna, hur vi än kunde fela för resten. Han sa, att vi fick aldrig narras eller hyckla — han sa, att han förlitade sig på att vi aldrig skulle göra det. Det får du inte göra, Faith. Ta på dig de randiga strumporna. Det blir ju bara för en enda gång. I kyrkan kommer ingen att lägga märke till dem. Det är inte som i skolan. Och din nya bruna klänning är så lång, att de inte kommer att synas mycket. Var det inte tur, att tant Martha tog till den så pass för att du skulle kunna växa i den? Men jag minns, att du var så förargad för att hon inte ville lägga upp en bredare fåll nedtill.

— Jag tar aldrig på mig de där strumporna, sade Faith med hårdnackad beslutsamhet.

Hon reste sig från gravhällen på sina bara vita ben och klev med stadiga steg över det våta, kalla gräset bort till den snödriva, som ännu låg kvar inne i vrån vid kyrkogårdsmuren. Med hopbitna tänder klev hon upp på den och ställde sig på toppen, så att hennes fötter sjönko ned i den halvt upptöade sörjan.

— Vad gör du? skrek Una förfärad. — Du förkyler dig ju så du dör, Faith!

— Det är just meningen, svarade Faith. — Jag hoppas jag måtte förkyla mig alldeles gräsligt och få både snuva och hosta och bröstvärk. Då ljuger jag ju inte, när jag säger, att jag är sjuk och måste stanna hemma. Här ska jag nu stå kvar så länge jag härdar ut.

— Men Faith, du skulle kunna dö riktigt. Du kan få lunginflammation. Söta Faith, låt bli! Låt oss gå in och söka rätt på nå’nting, som vi kan svepa om dina fötter. Du får ju också ömkyla i dem, utom det att du får hosta och bröstvärk. O, här kommer Jerry. Det var för väl, Jerry, säg till Faith, att hon genast går ner från snödrivan. Hon förstör sig ju alldeles. Se bara på hennes fötter!

— Vad i all världen tar du dig till, Faith? sade Jerry. — Har du alldeles mist ditt lilla vett?

— Nej, det har jag inte. Gå med dej, fräste Faith.

— Kanske du står och straffar dig för nå’nting? Men det är sannerligen ett alltför strängt straff. Du gör dig ju sjuk.

— Jag vill bli sjuk. Jag straffar mej inte. Gå din väg.

— Var har hon sina strumpor och skor? frågade Jerry, vänd till Una.

— Dem har hon nyss gett bort åt Lida Marsh.

— Lida Marsh? Varför det?

— För Lida hade inga. Hon kom hit barfota och var alldeles blåfrusen om sina ben och fötter. Och nu vill Faith göra sig sjuk, så att hon ska slippa gå i kyrkan i morgon och ha på sig sina otäcka randiga strumpor. Men Jerry, hon kan dö.

— Faith, sade Jerry, gå ner från snöhögen, annars kommer jag och drar ned dig.

— Du kan ju försöka, om du vågar, sade Faith trotsigt.

Jerry rusade upp på snödrivan och grep tag i hennes armar. Han drog, och Faith stretade emot av alla krafter. Una sprang upp bakom Faith och sköt på. Faith skrek åt Jerry, att han skulle låta bli henne, och Jerry röt tillbaka, att hon inte skulle vara dum och fånig. Una grät. Det blev ett förskräckligt oväsen, och alla tre befunno sig helt nära kyrkogårdens staket utåt landsvägen. Herr Henry Warren och hans fru åkte förbi och hörde och såg dem. Snart fick folket nere i byn höra, att prästgårdsungarna återigen utmärkt sig, ställt till stort slagsmål inne på kyrkogården, grälat och bombarderat varandra med fula ord.

Slutligen hade dock Faith godvilligt låtit dra ned sig från snöhögen, därför att hennes ben börjat värka och hennes fötter kännas som stela isklumpar. Syskonen återvände alla in med återställd sämja och endräkt och gingo och lade sig. Faith sov som en stock och vaknade på söndagsmorgonen utan ett spår av förkylning. Hon hade i minne sin fars ord om sanning och uppriktighet och kände, att det ej gick an att ljuga och hyckla sjukdom. Men hon var lika fast besluten som hittills att ej draga på sig de förhatliga randiga strumporna och gå i kyrkan med dem.