Regnbågens dal/Kapitel 23

←  Kissen får besked

Regnbågens dal av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Goda föresatser

När man är för givmild  →

XXIII.
Goda föresatser.

Ett lätt duggregn hade fallit hela dagen — ett fint vårregn, som liksom susade och viskade om konvaljer och vaknande violer. Hamnen och viken och de låga strandängarna hade legat svepta i pärlgrå dimslöjor. Men nu på kvällen hade regnet upphört och dimman fläktat ut till havs. Molntappar flöto fram i rymden likt skära rosenblad. På andra sidan viken stod skogen mörk mot en fond av brandgult och flammande rött. En stor, silverblänkande aftonstjärna hade trätt fram rakt ovanför vågbrytaren. En frisk bris hade blåst upp och drog genom Regnbågens dal, mättad med doften från barr och kåda och fuktig mossa. Den sjöng en liten dämpad melodi inne bland de åldriga granarnas tungt vaggande kronor runt kyrkogården och lekte med Faiths yviga lockar, där hon satt på gubben Hezekiah Pollocks gravhäll med armarna om Mary Vance och Una. Karl och Jerry sutto mitt emot dem på en annan gravhäll, och alla fem voro bräddfulla med energi, sedan de suttit instängda av regnet hela dagen.

— Se, hur luften riktigt skiner i kväll, sade Faith glatt. — Det är förstås därför att den är så rentvättad efter all blötan.

Mary Vance tittade dystert på henne. Hon, som visste vad hon visste eller inbillade sig veta, tyckte, att Faith tog saker och ting alldeles för lätt. Mary hade någonting på hjärtat, som hon ville komma fram med, och det tänkte hon säga, innan hon gick hem. Fru Elliott hade skickat henne till prästgården med några nyvärpta ägg och förbjudit henne att stanna längre än en halvtimme. Nu var den halva timmen så gott som förbi, så Mary drog mödosamt fram sina sovande ben, som hon suttit på, och sade utan någon förmedlande övergång:

— Strunt i luften. Nu ska ni höra på mej. Ni prästgårdsungar får lov att uppföra er bättre än ni gjort nu på våren — det vill jag bara säja. Jag kom hit i kväll enkom för att ni skulle få veta’t. Ni skulle bara höra vad folk pratar om er.

— Vad har vi nu gjort? utbrast Faith i stor bestörtning och drog undan sin arm från Mary. Unas läppar hade börjat darra, och hennes lilla känsliga själ bävade. Mary var alltid så förskräckligt uppriktig. Jerry började vissla på bara trots. Han ville visa Mary, att han inte ett dugg frågade efter hennes skvallerhistorier. Hans och hans syskons uppförande var i alla händelser ingenting, som angick henne. Vad hade hon för rätt att komma hit och anmärka på dem?

— Vad ni har gjort nu? Ni gör’et hela tiden, ideligen, ideligen. Så fort det blivit tyst omkring något av era påhitt, så ställer ni till någonting nytt. Ni måtte inte ha nå’n idé om hur prästgårdsbarn bör uppföra sej.

— Kanske du vill upplysa oss, sade Jerry med dräpande sarkasm.

Men den var totalt bortkastad på Mary.

— Jag kan tala om hur det kommer att gå, om inte ni lär er att uppföra er skickligt och ordentligt. Då kommer kyrkstämman att be er pappa lägga in om avsked. Där fick du, herr Jerry, för att du var nosig nyss. Fru Davis sa det till fru Elliott. Jag hörde det. Jag håller alltid öronen öppna, när fru Davis kommer hem till oss och dricker te. Hon sa, att värre blev ni år efter år, fast annat kunde man förstås inte vänta, när ni inte hade någon, som höll efter er. Men se det här kunde inte församlingen finna sej i mycket längre, utan någonting fick lov att göras. Detta säjer jag visst inte för att göra er lessna. Jag tycker det är synd om er — Marys nedlåtande ton var obetalbar — för jag förstår, att ni inte kan vara annorlunda än ni ä’, så som ni har det ställt. Men det begriper inte andra människor, och därför är di strängare. Fröken Drew säjer, att Karl hade en groda i sin ficka i söndagsskolan i söndags och den hoppade ut, medan hon hörde upp läxan, så hon fick en nervchock. Hon säjer, att hon vill inte läsa längre med klassen, om han ska sitta där. Varför kan du inte ha dina insekter hemma, Karl?

— Insekter! Du är just lik en insekt. Jag stoppade ju genast ner henne igen, ropade Karl. Den gör väl ingen människa något förnär — en stackars liten grön lövgroda. Ja, jag önskar verkligen, att den där gamla kattan Drew slutade upp med våran klass. Jag avskyr henne. Hennes egen systerson hade en otäck tobaksbuss i sin ficka i söndags och frågade om vi inte ville känna på den, så skulle den gå laget runt. Och det just medan herr Clow bad. Det må välan vara bra mycket värre än en liten fattig groda.

— Nä då — grodor skräms mycket mer. En tobaksbuss är ingenting farligt, men en groda väntar man inte. Och så hade ni tekalas härom dagen ute bland gravstenarna på körgårn.

— Vi hade visst inget tekalas.

— Nåja, såpbubbelkalas kanske. Nå’nting hade ni. Folk, som åkt här förbi, påstår, att de såg både koppar och fat och brödkorg med, men det är ju möjligt, att de har sett i syne. Jag får väl tro er på ert ord. Men den här gravhällen hade ni i alla fall till bord.

— Ja, det var väl inte så farligt. Vi fick inte blåsa såpbubblor därinne för Martha. Hon var så förskräckligt arg den dagen, sade Jerry. — Och den här gamla gravstenen var slät och fin, så den blev ett stiligt bord.

— Och tänk så vackra såpbubblorna var! ropade Faith med ögon, som strålade vid minnet. — De speglade träden och kullarna och hamnen precis som små älvlandskap, och när vi lät dem flyga, så seglade de alla ner till Regnbågens dal.

— Jaha — för vinden låg ditåt, förstås, sade Mary förnumstigt.

— Jag är glad vi hann göra det åtminstone en gång, innan vi fick veta det var orätt, sade Faith.

— Det hade inte varit orätt att blåsa dem på gräsplanen, undervisade dygdemönstret Mary. — Det var rysligt vad ni är trögtänkta av er. Ni har väl tillräckligt ofta fått i er, att ni inte ska leka på metodisternas körgård.

— Vi glömmer bort det, sade Faith sorgset. — Och gräsplanen är så liten — och där är så fullt med maskar och kryp — och buskarna står i vägen. Vi kan inte hållas i Regnbågens dal jämt och samt — och vart ska vi ta vägen?

— Det är sakerna ni gör ute på kyrkogården. Det skulle inte göra nå’nting, om ni bara sutte här och talte så stillsamt som vi gör nu. Ja, jag vet inte hur det ska bli me’t, men församlingsföreståndaren kommer att tala med eran pappa om’et, det är ett som är säkert. Det var hans kusin diakonen Hazard, som åkte förbi här på vägen, när ni blåste såpbubblorna, och han har skvallrat på er.

— Ack, om de ändå ville låta bli att bry sig om pappa, sade Una.

— Ja, bara han ville bry sej lite mera om er, så vore det ändå en välgärning. Men nog förstår jag, att så’nt inte är tänkbart. Han är själv precis som ett omyndigt barn — joho du, det är han, och han behöver nå’n, som tar vård om sej lika väl som ni behöver det. Och det kanske inte heller dröjer så länge, innan han får nå’n — det har jag hört en liten fågel kvittra.

— Vad menar du? frågade Faith.

— Har du verkligen inte den minsta aning? frågade Mary.

— Nej, det har jag visst inte. Vad menar du?

— Ni är då sannerligen bakom, det får jag lov att säja … Varenda människa talar ju om’et. Er pappa slår sej ut för Rosemary West. Hon ska bli er styvmamma.

— Det tror jag inte, skrek Una och blev eldröd.

— Ja, jag vet inte. Jag säjer bara som jag hört. Jag kan inte svära på’t. Men det skulle vara bra. Rosemary West skulle nog hålla efter er, om hon komme hit, det håller jag en cent om, för allt va’ hon smilar och gör sej söt. Så’na ä’ di alltid, tills di har fått det som di vill ha’t. Men ni behöver nå’n, som fostrar opp er. Ni bär er åt så er pappa får skämmas för er, och det tycker jag är synd. Jag har alltid tyckt väldigt bra om eran pappa, alltse’n den kvällen, då han talte så vänligt ve mej. Se’n dess har jag varken ljugit eller sagt ett enda svärord. Och jag skulle tycka om att se honom glad och belåten, med sina knappar isydda och maten på bordet i rättan tid. Och då skulle också ni barn sitta där just som tända ljus, men gamla Martha skulle få stå i skamvrån. Tänk bara, så hon tittade på äggen, som jag var inne i köket med nu på eftermiddagen. »De må välan vara friska», sa hon. Jag önskar sannerligen de vore ruttna vartenda ett. Kom nu ihåg, att hon ska löskoka dem och ge er var sitt till frukost och eran pappa med. Bråka med’na om hon inte gör det. Det var meningen med dem, när fru Elliott skickade mej hit med dem, men jag litar inte på den käringen Martha. Hon skulle lika väl vara i stånd att slå sönder dem och vispa dem med grädde och ge dem åt sin feta katt.

Som Mary nu tycktes för en stund vara trött i munnen, lägrade sig tystnad över kyrkogården. Barnen från prästgården voro föga hågade för att tala. De höllo på att smälta de nya och inte så värst smakliga idéer, som Mary givit dem in. Jerry och Karl voro ganska häpna. Men när allt kom omkring — vad skulle det göra om pappa gifte om sig? För resten var det nog inte ett sant ord i hela historien. Faith var på det hela taget nöjd. Blott Una var alldeles över sig given. Hon ville gå hem och bara sätta sig och gråta.

— Bli det några stjärnor uti min krona? sjöng metodisternas kör, som börjat öva sig inne i församlingens kyrka.

— Jaha, jag har användning för tre stycken, sade Mary. — Dem ska jag ha som ett diadem på mitt än — änne, en stor i mitten och en liten på vardera sidan.

— Är själar utav olika storlek? frågade Karl.

— Det kan du väl begripa, att di ä’. Småbarn har naturligtvis mindre själar än stora grova karlar. Nej, nu skymmer det på, och jag får lov att skubba hem. Fru Elliott tycker inte om, att jag är ute se’n det blivit mörkt. Hå — den tiden jag var hos fru Wiley, då fick jag minsann jobba och stå i, antingen det var kolmörkt eller klara dagen. Det gjorde mej inte mer än det gjorde katten. Nu tycker jag det är som om den tiden låge hundra år tillbaka. Kom nu ihåg vad jag har sagt och försök att bära er åt som folk. För eran pappas skull. Jag ska nog alltid hålla er om ryggen och försvara er, det kan ni slå er i backen på. Fru Elliott säger alltid, att maken te mej, när det gäller att försvara en vän, det finns då inte. Jag snoppade minsann av gumman Davis härförleden, så fru Elliott sa till mej se’n hon gått. Hon tyckte väl hon var tvungen till’et för skams skull. Men i grund och botten var hon riktigt glad åt att jag var oppkäftig mot gumman, för se hon kan rakt inte med’na, men er tycker hon om. Jag kan titta rätt igenom folk, jag.

Mary skuttade i väg, särdeles belåten med sig själv, och lämnade bakom sig en ganska nedstämd liten syskonkrets.

— Mary Vance säger alltid nå’nting, som gör, att man inte blir glad, när man ser henne komma, sade Una förargad. — Usch, så hon hoverar sej!

— Hon kunde gärna ha fått ligga kvar och svälta ihjäl oppe på höskullen, det har jag ofta önskat, sade Jerry.

— O, så elakt får du inte tala, Jerry, förebrådde Una.

— Jag säger som jag tänker, jag, genmälde Jerry. — Om nu folk skvallrar så mycket om oss och påstår, att vi är så stygga, låt oss då bli riktigt stygga på allvar.

— O nej, då skulle pappa bli så ledsen, sade Faith.

Jerry tog tillbaka sitt förslag. Han var mycket fäst vid sin far. Genom studérkammarfönstret, som saknade gardiner, kunde de se pastor Meredith, när han satt vid sitt skrivbord. Men han tycktes varken läsa eller skriva. Han lutade huvudet i sina händer, och i hela ställningen fanns någonting, som mycket starkt talade om trötthet och nedslagenhet. Barnen fingo hastigt en stark känsla därav.

— Det är bestämt någon, som har talat med honom om oss i dag, och så har han blivit ledsen, sade Faith. — Ack ja — bara man sluppe allt dumt skvaller! Nej men titta — Jem Blythe! Så du skrämde mig!

Jem Blythe hade oförmärkt kommit insmygande på kyrkogården och satt sig ett stycke bakom flickorna. Han hade varit ute och strövat omkring i Regnbågens dal och där hittat några vintergröna revor mjölonris, som han tänkte ta med hem till sin mamma. Prästgårdsbarnen sutto litet tysta, sedan han kommit. Det var liksom om Jem nu på våren börjat växa ifrån dem. Han läste nu mycket ivrigt för att pröva in till en högre fortsättningskurs och brukade stanna kvar i skolan tillika med några äldre elever efter den ordinarie lektionstidens slut. Därför hade han också så mycket hemläxor på kvällarna, att han sällan hade tid att vara ute med de andra i Regnbågsdalen. Han slöt sig numera hellre till de vuxna.

— Hur är det fatt med er alla i kväll? frågade han. — Jag tycker ni förefaller just som litet slokörade.

— Det kan allt hända, det, sade Una. — Du skulle nog också kunna hålla dej för skratt, om du visste, att din pappa finge skämmas för dej och att folk pratade om dej.

— Vem pratar om er nu då?

— Alla människor, säger Mary Vance. — Och så utgöt Faith sina bekymmer för den deltagande Jem. — Du förstår, fortfor hon bedrövad, vi har ju ingen, som fostrar upp oss. Och därför råkar vi ofta illa ut, och folk tror vi är så stygga.

— Ni kan väl ta och fostra upp er själva då, föreslog den praktiske Jem. — Jag ska tala om vad ni ska göra. Ni ska bilda en Snällhets-Klubb, anlagd just på gott uppförande, och så ska ni straffa er själva, så fort ni gör någe’ galet.

— Det var en bra idé, sade Faith, som kände sig mycket tilltalad av förslaget. — Men, tillade hon i mera tvehågsen ton, ofta är det så, att saker, som vi tycker rakt inte ä’ någonting, dom tycker andra människor är fasliga. Hur ska vi nu kunna veta det på förhand? Vi kan då inte springa till pappa och fråga varenda gång, och han är ju för resten så mycket borta.

— Nog kunde ni väl för det mesta avgöra själva, när ni dummar er eller inte, tyckte Jem. — Så’nt där känner man ju ofta på sig. Men se saken är den — ni tänker inte längre än era näsor räcker, och så rusar ni sta’ och gör allt vad galet är. Mamma säger, att ni allihop är så impulsiva — precis som hon själv var en gång i tiden. Snällhets-Klubben skulle förstås ha sina vissa statuter eller regler, som ni finge gå efter. Och så bleve det naturligtvis straff för den, som bryter mot dem — ett kännbart straff, annars är det ingen mening med’et.

— Skulle vi smälla varandra? frågade Una.

— Jag menar inte precis det. Ni får lov att tänka ut olika slags straff, lämpade för de personerna det angår. Ni ska inte straffa varandra — ni ska straffa er själva. Jag har läst om en så’n klubb i en berättelsebok. Försök ni med den, så får ni se vad ni tycker.

— Kör för det då, sade Faith. Och när Jem gått, började man närmare diskutera den nya klubbens statuter. — Nu ska här minsann bli annat av, sade Faith i mycket beslutsam ton.

— Ja, vi ska omvända och bättra oss, så det ska stå härliga till, sade Jerry. — Den där Snällhets-Klubben ska uppfostra oss, eftersom det inte finns nå’n ann, som gör det. Men vad tjänar det till att ha så många regler? Vad var det han talte om statyer? Så’na tycker jag inte alls hör hit. Låt oss ha en enda regel, och den, som bryter den, blir straffad. Och kännbart ska det vara, sa han.

— Ja, men på vad sätt?

— Det får vi fundera ut så småningom. Vi ska hålla klubbmöte här på kyrkogården varenda kväll och resonera om vad vi har gjort under dagens lopp, och tror vi då, att vi gjort nånting illa eller nå’nting, som pappa skulle få skämmas för, så blir den straffad, som har ställt till’et eller bär ansvaret för’et. Det blir regeln. Så ska vi bestämma oss för vad det ska bli för sorts straff — straffet ska avpassas efter brottet, säger magistern i skolan. Och den, som befinnes skyldig, han får då sköta om sitt straff och mäta ut’et utan knussel. Vet ni vad, jag tror det här kan bli rätt livat, sade Jerry och såg helt uppiggad ut.

— Det var du, som föreslog vi skulle blåsa såpbubblor härute på hällen, sade Faith.

— Mycket sant, men det var innan klubben stiftats, sade Jerry hastigt. — Allting börjar med från och med i kväll.

— Men tänk om vi inte kan komma överens om vad som är rätt och hurudant straffet bör vara? Två av oss kan ju tycka på ett sätt, och två på ett annat. Det borde vara fem i en Snällhets-Klubb som den här.

— Vi kan be Jem Blythe bli skiljedomare. Han är väldigt rättvis. Men jag tycker vi borde själva kunna fatta våra beslut. Vi ska hålla det här så hemlighetsfullt vi kan. Knyst för all del inte ett ljud åt Mary Vance. Då ville hon förstås vara med och uppfostra.

— Vad tjänar det till att förstöra varenda dag med de där välsignade straffen? sade Faith. — Vi bestämmer en enda viss straffdag.

— Då är det bäst vi tar lördagen, för då är vi lediga från skolan, föreslog Una.

— Och fördärva den ena enda ledighetsdagen vi har i veckan, utbrast Faith. — Nej tack. Vi tar fredagen. Då har vi fisk till middagen, och värre mat än fisk vet vi ju inte. Redan fisk är ju ett straff, och då kan vi ju slå ihop det med de andra, som vi själva ska mäta ut, så får vi allting undangjort på samma dag. Se’n är vi fria och gör vad vi vill de övriga dagarna.

— Jo jag tycker just, sade Jerry. — Det duger inte alls. Ni tycks ha en smula virriga begrepp allihop. Nu ska jag förklara. Det här är en Snällhets-Klubb, avsedd att fullända vår uppfostran. Vi kommer överens om att straffa oss själva, när vi bär oss illa åt, och alltid tänka först, innan vi rusar sta’, och fråga oss själva, om pappa möjligen kan få skämmas för det, se’n det är gjort. Och den, som gruffar, han eller hon blir utkörd ur klubben och får inte leka med oss andra i Regnbågens dal. Jem Blythe får bli skiljedomare, om vi inte kan komma omsams. Nu blir det slut med att ta med grodor och skalbaggar till söndagsskolan, Karl, och det tuggas inte kåda, så nå’n ser det, fröken Faith.

— Det blåses inte bubblor heller på gubben Pollocks gravsten. Sopa du rent för din egen dörr, min herre.

— Där lägges inte heller ut de där förbaskade mattstumparna — jag blir arg bara jag ser dem.

— Nu sa du ett fult ord! skrek Faith. — Nu ska du straffa dig själv.

— Åja, det blir väl bra med det. Först ska vi ha statuten nedskriven med bläck på ett papper. Det ska bli Snällhets-Klubbens stadgar, begriper du. Och dem ska vi alla teckna under, så att det syns, att vi godkänner dem. Nu ska jag gå in och hämta lyktan, så skriver vi alla under dokumentet.

En kvart senare voro Snällhets-Klubbens »stadgar» högtidligen undertecknade på Hezekiah Pollocks gravsten, i vars mitt stod den rykande prästgårdslyktan, medan alla barnen lågo på knä omkring den och sträckte hals för att kunna se. Diakonfrun Clow gick i samma stund förbi på landsvägen, och dagen därpå visste hela byn, att prästgårdsbarnen kvällen förut hållit på med att utföra någon ruskig och troligen hednisk ceremoni omkring en grav och därefter under rysliga skrik jagat varandra över hela kyrkogården vid skenet från en lykta. Denna fullkomligt osanna historia hade förmodligen uppstått på så sätt, att Karl, sedan det viktiga dokumentet undertecknats och till och med försetts med en lack-kluns, tagit lyktan och försiktigt klivit ned i den lilla sänkan för att undersöka sin myrstack. De andra hade helt tyst gått tillbaka till prästgården och lagt sig.

— Tror du det är sant, att pappa tänker gifta sig med fröken West? frågade Una med darrande röst, sedan hon och Faith läst sin aftonbön.

— Det vet jag inte, men jag skulle tycka det vore roligt, svarade Faith.

— Det kan jag då rakt inte tycka, sade Una med gråten i halsen. — Hon är förstås rar nu. Men Mary Vance har sagt, att folk blir så helt annorlunda, när di blir styvmödrar. Då blir di så gräsligt ovänliga och vresiga och elaka och vänder ens pappas hjärta ifrån en. Hon har sagt, att så gör di alltid. Hon vet inte av ett enda fall, då det inte slagit in.

— Jag tror aldrig ändå, att fröken West skulle kunna bli sådan, sade Faith.

— Jo du, Mary säger, att så blir di alla. Hon vet allting om styvmödrar, Faith, hon säger, att hon har sett så’na i hundradetal, och du har ju inte sett en enda. O, Mary har berättat mig så’na rysliga saker. Hon säger, att hon vet en, som låste in all maten, så de kunde inte komma åt så mycket som en endaste skorpa, och så lät hon dem hungra och stängde in dem i en kall kolmörk källare, och där fick di sitta hela natten. Hon säger, att den ena styvmodern är påhittigare än den andra, när det gäller att plåga mannens barn med den första frun.

— Jag tror ändå inte, att fröken West skulle kunna göra så. Du känner henne inte så bra som jag gör, Una. Tänk bara på den söta lilla kanariefågeln jag fick av henne. Jag håller nästan lika mycket av den som jag höll av Adam.

— Men du förstår ju, att det är just se’n de har blivit styvmödrar, som de blir liksom förvandlade. För resten finge hon gärna slå och svälta oss, bara hon inte vände pappas hjärta från oss.

— Asch, inte kan någon vända vår pappas hjärta från oss! Nu ska du inte vara dum, Una. Vi gör oss nog bekymmer alldeles i onödan. När vi nu har bildat vår Snäll-hets-Klubb och fostrar upp oss själva, så tänker nog inte pappa på att gifta om sig. Och om han gör det, så vet jag, att fröken West kommer att bli alldeles förfärligt snäll mot oss.

Men denna hennes försäkran övertygade inte Una, som grät sig till sömns.