Reseskizzer från Polen och Ryssland
| ← Från Finland |
|
Borgfröken → |
Reseskizzer från Polen och Ryssland.
1. I Polen.
Jag ber till en början läsaren följa mig till den gamla, goda men oroliga staden Warschau, det vill säga om han vill följa mig till det olyckliga Polens i alla fall ännu i så många afseenden ytterst eleganta hufvudstad. Till och med ännu den dag som är i dag, och efter alla de hemska händelser som i den senaste tiden ha öfvergått detta den polska nationalitetens palladium, fruktar czaren vid Newans strand just denna egendomligt polska elegans, som utmärker och i ännu högre grad för några år sedan utmärkte det ädla polska folkets vackra hufvudstad.
Och hvari består då denna egendomliga, specifikt polska elegans? Tvärtemot hvad vi här säga talar man ju, och detta tyvärr med rätta, tidt och ofta derom att de polska städerna se hvad man kallar — sit venia verbo — rätt snuskiga ut.
Den polska elegansen uppbäres i främsta rummet af de polska fruntimren. Och det är dessa tjusande varelser czaren fruktar. Deras inflytande på männen är stort och hela Europa beundrar de sköna, eleganta polskorna — som nu så djupt sörja sitt Ilions fall. Men det är måhända just denna sorg, så värdigt buren, som förläner allt polskt en viss aristokratisk pregel.
Låtom oss beträda Warschaus förnämsta gata, den stora ”Krakowskaja” (Krakaugatan), uppkallad efter det gamla Polens andra hufvudstad, det intressanta gamla Krakau, numera österrikisk besittning. — Jag måste i förbigående nämna att den resa jag, återvändande Tyskland, företog genom Polen och Ryssland, skedde före den sista revolutionens utbrott, men just under de tider då densamma var i görningen. Icke heller existerade då ännu en jernvägsförbindelse emellan S:t Petersburg och Warschau, utan den resande färdades medelst så kallad ”mallpost”, en jemförelsevis väl organiserad och snabb diligensförbindelse. Dessa inledande anmärkningar äro af nöden för att man skall kunna förstå en del af hvad jag i det efterföljande går att omtala, och hvilket i sina minsta detaljer är faktiskt, så föga trovärdigt det ibland än kan låta.
Nåväl, det är i December månad och vi befinna oss på ”Krakowskaja”. De djupa nischerna som bilda fönstren (Warschau är i allmänhet byggt på gammaldags vis) till bottenvåningarne, hvilka till större delen äro upplåtna till bodlokaler, äro särdeles väl egnade att taga plats uti och åskåda lifvet på gatan.
Polackarne äro i allmänhet ett vackert folk, jag menar naturligtvis de verkliga polackarne, icke representanterna af kroiseringen med vender, tyskar, ryssar och israeliter, ej heller de genuina medlemmarne af dessa värda fem nationaliteter i Polen, hos hvilka polackens medfödda höfviskhet och den polska qvinnans anborna behag blott undantagsvis kunna anträffas.
Det var mitt största nöje att under min vistelse i Warschau, hvilken inskränkte sig till blott tre dagar, hvarje morgon, eller måhända riktigare förmiddag, besöka ”Krakowskaja”, sätta mig i någon af de omtalta ”nischerna” och mönstra de af- och tillgående personligheterna. Om jag med förbigående af det ringa vendiska elementet och jemväl lemnande åsido de ”goda tyskarne”, som till en stor del äro handtverkare, börjar med de större grupperna, så är den fulaste af de syner som jag då var i tillfälle att se, den polska juden, isynnerhet i vissa förhållanden. Lika svårt som det att i later och skick skilja emellan den polsk-judiska eller hamburger-bankiren och lika europeiserad som en sådan medlem af den israelitiska stammen måste förefalla en hvar, lika obehaglig är den genuint polska ”schackerjuden”, som i sin snuskighet och närgångenhet lifligt påminner om orienten. Hans luggslitna, talgiga rock döljer ett lika ”futtigt” inre. Han ”gör i allt” — i lump, i smycken, i pengar, i vackra qvinnor, med få ord i allt hvarmed pengar kunna förtjenas.
Den dernäst följande gruppen intages otvetydigt af ryssarne, som med hånlöjet på läppen gå omkring i den stad de eröfrat, och, militärer som de flesta äro, utgöra de i sina guldsmidda rockar ett lefvande bevis på våldets prålighet. De ryska damernas sträfvande går derföre också ut på att lysa som ”fina” damer ur den stora verlden. O! hvilken andlig blindhet! att tro sig kunna se ”fin” ut i jemnbredd med den verkliga polska ”pannan” (damen). Den sistnämnda tillhör rentaf ett sylfidiskt slägte. Hon sväfvar fram på ett sätt som det vore orätt att blott kalla gång, ty så lätt, så otvungen, så fri från all ansträngning är den framåtskridande rörelsen. Den polska qvinnans gång är också berömd öfver hela den civiliserade verlden. I ”pannans” hela väsende och skick uttalar sig en allt genomgående aristokratisk lyftning, som hon ovilkorligen meddelar åt hela sin omgifning. I allmänhet skön, bär hennes skönhet en alltför stolt karakter för att nedlåta sig att vara prunkande. Hennes ögon brinna och glöda icke som spaniorskans och italienskans, eller smälta i längtansfull vällust som orientens dotters, de stråla en lugnt och varmt till mötes och är man lycklig nog att något djupare få skåda i desamma, så läser man der tydligt historien om den kraft och uppoffrande fosterlandskärlek som de polska qvinnorna ådagalagt senast under de sorgliga tilldragelserna år 1863. Mera hängifvenhet för fäderneslandets dyra sak ha intet lands qvinnor någonsin visat sig ega och det i så stor och vidtomfattande skala. Det var de som i främsta rummet underhöllo entusiasmen, och de förtjena i sanning det höga namnet af den heliga eldens väktarinnor. Vårdad af deras späda händer kunde den sköna lågan i de manliga brösten icke slockna, trotts strömmar af blod som gjötos öfver densamma. Beredvilligheten att uppoffra sig för fäderneslandet steg med de sig hopande olyckorna.
Sådan var hon äfven före denna sorgliga tid, en af de skönaste partier på historiens tafla — och sådan förblir hon förvisst äfven i framtiden. Nu sedan männen slagtats, kedjats och bortförts till Sibiriens snööknar, ligger Polens sak nästan alldeles i qvinnans händer — och hon skall veta att häfda sin i blod och sorger af alla slag vunna ära.
Den polska nationen är alltigenom en adelsnation, med alla detta begrepps otaliga fel och brister, men också icke i saknad af de flesta goda sidor som några historici vilja vindicera åt den adliga institutionen. Jag för min del såg i Polen nästan äfverallt blott fattigdom och snuskighet. I adelns slott inträngde jag icke — och på klostren ville jag icke tänka. Men schljächszernas (knapadelns) boningar voro till större delen fattiga kyffen och böndernas kojor ännu uslare. Deremot måste jag, i motsats till hvad ofta läses om de polska värdshusens dålighet, säga att de restaurationer, vid hvilka jag under den långa färden från Warschau till Kowno steg af, voro, jemte sina billiga priser, ganska hyggliga.
Det hotell der jag bodde i Warschau hette ”Saxonski dom” (Hotel de Saxe). Det var en gammal, stor och vidlyftig stenbyggnad med korridorer, genomgångar, otaliga mörka och smala trappor m. m. Om jag ej missminner mig har ståthållaren, grefve Berg, sedermera låtit rasera detta ”farliga” hus. Betjeningen på hotelet var klen men restaurationen god och billig. Bakom disken fungerade en liten näpen ”panna”, som jemväl betjenade gästerna. Det var ett synnerligt nöje för mig att med henne försöka rådbråka polska. Tyska förstod hon icke och ryska ville hon icke gerna tala. Många löjliga misstag och förvexlingar förekommo oss emellan.
Jag hade skaffat mig en biljett för näst afgående ”mallpost” till Petersburg. Det inre af vagnen var upptaget — min plats blef derföre bredvid konduktören. Jag skulle således ”summa diligentia”, i fri skolpojksöfversättning: ”på taket af diligensen”, göra mitt intåg i Ryssland, liksom Cæsar enligt egen uppgift sitt i Gallien. Det lofvade bli en ganska obehaglig situation, ty vi voro i smällkalla vintern: alnsdjup snö betäcker marken och vinden hviner kall öfver norra Polens och vestra Rysslands slätter.
Dagen för afresan kom och vi intogo våra platser i det oviga åkdonet, en stor heltäckt vagn, förspänd med sex hästar. Jag hade bredvid mig, utom konduktören, en annan lidandes kamrat, en rysk tjensteman, vid namn Minin, såsom jag sedermera erfor.
Farväl, du vackra Warschou, tänkte jag tyst för mig sjelf, med dina stolta polska adelsmän och dina sköna, präktiga qvinnor — farväl! Och jag insvepte mig dyster i hågen i min pels, dyster vid den ovilkorliga tanken derpå, att jag nu ilade mot gränsen af den makt, hvars grymma förfarande nästan krossat den ädla polska nationen, som med alla sina fel dock är en af perlorna i den europeiska historiens krans och hvilken perla nu frånröfvats oss af den vilda ryssen. Och jag drog mig instinktmessigt undan från min ryska kamrat och hviskade sakta: ”än är Polen ej förloradt!” — Kamraten som trodde att jag tilltalade honom vände sig till mig.
”Vill ni veta,” inföll han liksom till svar på någon af mig framställd fråga, ”hvilka som utgöra vårt ressällskap derinne? — Nåväl”, fortfor han talträngd, ”det är ingen mindre herre än en erkebiskop från Warschau, kejsarens (ryssen korsade sig) hofpredikant dersltädes; han har tre gullkors hängande om halsen (åter korsning) och reser nu med sin dotter öfver S:t Petersburg: till Moskwa. — De två andra äro utländska fruntimmer,” tillade han likgiltigt.
Färden gick i början raskt nog, så länge vägarne voro banade, samt i allmänhet inom det polska området bättre än sedermera då vi kommo inom det egentliga kejsarrikets gränser.
Stationerna voro långa och vid första hästombytet, det var i en stad, stego alla passagerare ur och begåfvo sig till en dem anvisad restauration. Min granne helsade vördnadsfullt på den ryska prelaten och bevärdigades af honom med en nådig nick. Sedan vi i särskildt rum aftagit en del öfverplagg, började de skilda medlemmarne af vårt lilla sällskap betrakta hvarandra. Biskopen var en vacker karl om fyratio år, med vördnadsbjudande hållning då han stod, men med ograciös, något häftig gång. Hans dotter kunde vara fjorton à femton år och var ful. Herr Minin, min granne, var en trivial företeelse och kanske sina trettio år, men de tvenne fruntimren voro unga och den ena till och med ganska täck; hon var på sin höjd sexton år gammal; de talade franska sinsemellan. Instinktmessigt satte de två sistnämnda och jag oss vid samma bord, medan de tre ryssarne intogo ett annat.
”Huru länge tror monsieur, att färden till Petersburg kommer att räcka?” tillsporde mig den äldre af damerna?
”Nio dagar och nio nätter och det oafbrutet”, var mitt nedslående svar.
De två fruntimren vexlade bestörta blickar.
”Ah” inföll slutligen den yngre skrattande, ”färden från Geneve hit har för oss räckt blott sex dygn — men man får väl foga sig — Ryssland är ett vidsträckt land.”
De voro alltså schweitziskor, troligen guvernanter kalkulerade jag, och så var äfven förhållandet, såsom jag sedermera erfor.
Snart skedde uppbrott och vi fortsatte vår resa genom natt och dag vid en ganska försvarlig köld. Småningom blefvo vi genom sammanträffandet vid stationshusen bekanta med hvarandra. Ostrolenka, platsen för det minnesvärda slaget den 26 Maj år 1831 passerades. Här föreföll genom vår biskops förvållande en i högsta grad upprörande scen. Vår konduktör, en afskedad rysk korporal, som ständigt var berusad, insomnade å poststationen och vi i vår restauration fingo vänta på diligensen ganska länge. Slutligen kom konduktören och då erkebiskopen förehåller honom det onödiga dröjsmålet, skyller den bedröflige mannen på de polska bönderna som icke ”ville fram med hästar.”
Den vrede som utbredde sig öfver erkebiskopens drag är omöjlig att skildra. Han svor kötteder af argaste slag och utöste skymford af sådan beskaffenhet att jag innerligt gladde mig deråt att de unga damerna icke förstodo ryska. Vreden gällde naturligtvis polackarne.
”De fördömda polska slafvarne”, röt prelaten sedan han trädt ut på gatan, ”må de samt och synnerligen förderfvas, det ormynglet. — Och snart skola de det väl också, det hoppas jag till Gud!”
Det var ord af en så högtuppsatt kyrkans man! Ur den talrika folkhopen som samlats omkring vagnen kastades mörka blickar på ryssen.
”Polskije sabaki! polska hundar”! utbrast med skrikande röst biskopen, ”hvad söken i här?”
Jag trodde ett ögonblick att en storm skulle bryta lös -— men skyggt vek folket undan och började skingra sig småningom. Konduktören hade gått tillbaka till posthuset. Han återkom nu med en bok, ett slags dag- eller anteckningsbok, i handen, och vändande sig ödmjukt till den ännu rasande prelaten bad han denne förmå alla sex resandena att under en anmärkning i boken teckna sina underskrifter. Anmärkningen skulle innehålla att de polska bönderna visat sig tredska. Presten gick jublande in på detta nedriga förslag och bad herr Minin nedskrifva anmärkningen, Pligtskyldigast gjorde denne sig redo härtill, då jag, som imellertid vidtalat de två damerna, förklarade att hvarken de eller jag skulle befatta oss med denna sak, Prelaten såg ut som om han haft lust att befalla oss att göra honom till viljes. Jag lade dock lugnt min hand på hans axel och bad honom skynda sig att taga reda på sin dotter, som under tiden gått in på en restauration. Presten blef blekblå i ansigtet af förargelse, skyndade hastigt in till restaurationen och framdrog derifrån sin dotter, släpande den olyckliga flickan vid håret?
”Återigen hos officerarne!” skrek han och makade henne utan vidare krus i vagnen dit han sjelf följde efter. Det var en sorglig syn. De unga schweitziskorna rodnade och stego, ögonskenligen förlägna öfver ett sådant handlingssätt emot fruntimmer, tysta upp i diligensen, herr Minin intog sin plats och jag min. Vid konduktörens hesa ”pascholl!” bar det åter af, allt mera åt norr, allt närmare det ”heliga fäderneslandets” riksgräns. Snart voro vi vid den punkt der floden Wilia sammanflyter med den väldiga Niemen. Midt emot på den ryska stranden ligger Kowno, en icke alldeles obetydlig, men illa bygd ort. Sedan vissa ”nödvändiga gränsformaliteter” voro undangjorda satte vi med färja öfver floden samt begåfvo oss till ”gostinnitzan”, en restaurationslokal. Det roade de unga fruntimren mycket då jag för dem uppläste de ryska skyltarne på bodor och värdshus m. m. De orientaliska ljuden och de främmande typerna gåfvo anledning till mången löjlig fråga.
”Ah”, utropade fröken Agnes, den yngre af damerna, ”se der” hon stafvade — ”pectorazia”, det är ett apothek för bröstlidande —”
”Nej, nej,” inföll jag, ”de ryska bokstäfverna böra läsa : restorazia och det betyder att vi skola vika in här”.
Men erkebiskopen tyckte icke om vår ”otidiga munterhet” och tillrättavisade mig med de betydelsefulla orden: ”betänk, nu äro vi i sjelfva Ryssland och här är allt bra.”
Kort efter oss inträdde ett sällskap franska jernvägsingeniörer, sysselsatte vid den då under arbete varande jernvägen Petersburg-Warschau. De beställde några flaskor vin och efter att ha tömt dessa, jemförelsevis raskt, fortsatte de sin resa ”med extra post.”
Detta gaf nu anledning åt den gallsjuke biskopen att uttömma sin vredes skålar öfver ”de förbannade utländingarne” och deras slöseri med ryska pengar.
”Bygg sjelf edra jernvägar”, inföll jag.
”Vi förstå det icke”, sade han med sammanbitna tänder — ”och derföre kalasera dessa ”fördömda fransmän”, nu på vår bekostnad,”
Jag beställde en butelj franskt vin och bjöd damerna på ett glas. Vi skrattade hjertligt åt prestens raseri. Emellertid tycktes denna qvasi-opposition dock bereda oss ett aktningsfullare bemötande från den höge herrens sida.
2. I Ryssland.
Från Kowno fortsatte vi, allt i samma vagn, resan upp till Dünaburg, en gammal fästning, belägen vid Dünafloden och i provinsen Kurlands yttersta hörn åt sydost. Vi voro alltså nu i Ryssland, eller riktigare Lithauen. Det var en sanning som på ett påtagligt sätt gjorde sig gällande för hvarje verst (⅒ mil) som vi framskredo. Det var natt då vi började vår färd, och det kalla, ödsliga vinterlandskapet ingaf mig den underliga föreställningen att vi nalkades Sibiriens tundror. Så var dock lyckligtvis icke fallet, men vi skulle i alla fall snart nog få erfara att vi voro i icke blott ett nordligt, utan äfven ett nordostligt, ett ryskt land.
Snöstormen hade tilltagit och spår till någon väg syntes icke till. Fot för fot framskredo de trötta hästarne framför det tunga åkdonet. Trögt hvälfde hjulen i den alnsdjupa snön. En liten backe och de tvärstannade. Intet kunde förmå dem, att såsom det heter, röra sig ur fläcken. Vinden hven kall öfver den ödsliga slätten, intet ljud hördes, om icke då och då tjutet af en ströfvande varg. Vår konduktör sof blytungt, lidande af de obotfärdigas förhinder, sitt vanliga rus af sig, blott skild medelst en tunn läderskärm från mig. Vi försökte ruska upp honom. Omöjligt. Då tilltalade vi kusken, skjutsbonden, som i en jemmerlig ton förklarade att åtminstone icke hans sex hästar skulle förmå draga vagnen uppför sluttningen. Vi svoro, herr Minin och jag. Förgäfves hade vi i Kowno bedt om att få en ”mallpost-diligens” på medar. Det hade icke ”gått an”, ty den vagn vi sutto uti (eller uppå) hade nu engång blifvit destinerad till S:t Petersburg en ändring var icke möjlig. Vår konduktör sof fortfarande.
”Oh boschje moj! Ack herre Gud!” utropade nu skjutsbonden, ”vargarne skola äta upp mina hästar!”
Minin och jag gåfvo konduktören en duktig skuff. ”Volki, vargar!” skreko vi. Då for han upp.
På det nordliga Lithauens slätter och i dess skogar äro vargar ingalunda sällsynta. Konduktören vaknade, gned sina ögon och sporde barskt: ”hvad behagas?”
”Vi ha fastnat i snön — och bli offer för vargarne om icke flera hästar anskaffas,” ljöd svaret.
Nu blef det oroligt äfven derinne i vagnen. Hans helighet tittade ut och frågade: ”Hvad står på, hvarföre går det icke framåt?”
Minin förklarade förhållandet — hans tänder skallrade af köld.
Kort och bestämdt, och denna gång på sin rätta plats, befallde biskopen konduktören att genast anskaffa flera hästar. I följd häraf begåfvo sig konduktören och körsvennen ut i natten för att leta rätt på någon by, derifrån succurs kunde anskaffas. Vi blefvo allena på den öde, snöbetäckta slätten med våra hästar framför oss. — Ej ett träd syntes på det vida slättlandet — det var alltigenom en dyster situation, illustrerad blott af den yrande vindens tjut och vargarnes hesa skall i fjerran. Närvaron af menniskor afhöll dock de vilda bestarne, hvilka annars skola vara ganska närgångna, att nalkas våra hästar, som imellertid skälfde af fruktan. Derinne sofvo alla, men Minin och jag vi kunde icke sofva af köld. Jag hoppade ned och började motionera mig tills jag åter blef varm. Då klef jag åter upp på min plats, der jag fann kamraten nästan öfvergifven af förtviflan. ”Rör på er, karl”, sade jag, ”så fryser ni ej ihjäl”. Och Minin lydde mekaniskt. Han steg ner och började gå af och an, men snart hörde jag honom i bevekande toner be presten att släppa honom in i den värmande vagnen. Jag var allena.
Mina tankar irrade då långt bort i tiden. Jag var så elak att jag i mitt inre hånlog åt den frusne ryssen, som dagarne i ända uppvaktat mig med skrytsamma historier om huru ”fransmännen år 1812 fröso ihjäl i Ryssland”. Han hade nu sjelf, den arme, varit på väg att duka under för det ”heliga” Rysslands klimat och sitt fäderneslands ypperliga kommunikationer. — Ur den kantin, min näpna ”panna” på hotel de Saxe varit nog klok att råda mig medtaga, men icke anlita förr än i Ryssland, ”der ju intet kunde fås”, framtog jag nu en halfbutelj kognac och en liten läderbägare, fyllde densamma vid en tändstickas snart slocknande sken och tog mig en duktig styrkdryck. Och det var bra. Jag tilldrog nu läderskärmarne så godt det kunde gå för sig, tände en cigarr och satte mig att meditera. Så förgingo väl fyra timmar ute på den ödsliga heden. Hvad hästarne gjorde under tiden kan jag omöjligen begripa — de stackars kräken. Derinne i vagnen fingo de snälla schweitziskorna säkert icke heller någon ro, ty jag hörde presten och Minin pladdra hela tiden.
Ändtligen hördes ljud af menskliga röster nalkas vårt ekipage. Var det kanske plundrare? Nej, det var verkligen för mycket ”vargaväder”, till och med för röfvare, att vara ute den natten. De som nalkades voro vår konduktör, körsvennen och några karlar med spadar samt fyra hästar till. Efter en stunds arbete, skrik, stoj, svordomar och thy åtföljande anropanden af diverse helgons bistånd, voro vi slutligen åter i rörelse. Herr Minin hade krupit ur den varma kupén och satt åter hos mig. Han tycktes icke vara belåten med sin vistelse derinne, ty han beklagade sig öfver de utländska fruntimrens opassande glädtighet i närvaro af en så helig man som arkierejen. Sedermera ingick han i en vidlyftig afhandling om hvilka prester som fingo utdela välsignelsen med tre och hvilka med två fingrar. Men jag frös och snart började lyckligtvis äfven min kamrat åter att frysa och teg. Af hvad den gode mannen talat hade jag icke förstått synnerligen mycket, men jag beklagade inom mig djupt att en ung man med de i öfrigt, åtminstone för en rysk tjensteman, försvarliga kunskaper, som min kamrat ådagalagt, skulle vara så snärjd i den religiösa formalismens boja, att han fann någonting för sin känsla sårande deri att två unga flickor ”vågade vara muntra i närvaro af en arkierej.” Ryssland kommer att gå framåt med stora steg, tänkte jag, jernvägar skola byggas, nya hamnar öppnas och ljuset från Europas vestra kulturstater skall söka sig en väg äfven hit, men det inre ljuset, sjelfva folkupplysningen, skall ännu länge låta vänta på sig. Hand i hand med cesarismens idé, skall den ”ortodoxa” kyrkans presterskap motarbeta hvarje sann andlig utveckling. Detta ligger sakens natur. En yttre politur skall snart nog påstrykas alla, äfven de sociala förhållandena, storartade reformer skola genomföras på ytan af de flesta af det medborgerliga lifvets förgreningar — men derinne skall masken fräta på folkets andliga kraft så länge det religiösa lifvet våldsamt hålles inom lås och bom — —
Vagnen stannade, min tankegång afbröts också. ”Isvolte, stantzia!” (om det behagas, se här stationen) ljöd konduktörens grofva basstämma och tungt nedhoppade han från sitt höga säte. Vi voro efter i hamn och i häl. Jag hade under resan rikligen trakterat mannen med cigarrer och votka (bränvin), han villfor derföre min anhållan att här dröja femton minuter längre samt intaga tschaj (the) för att värma sig. Härmed voro alla passagerarne belåtna och vi inträdde i stationshuset.
0, kan väl en ljuf förhoppning svikas på ett bittrare sätt än den frusne resandens, som under sin vinterliga fürd med ljufva aningar om en brasa och värme å raststället, med ens finner sig försatt i ett kallt, ehuru elegant möbleradt rum. Så gick det imellertid oss. I sanning, jag svor en nordisk ed, ett äkta ”må f-n ta’ alla ryska gästgifverier!” Snart sprakade dock en stor, munter brasa i den väldiga ugnen och theköket bars in. Presten-prelaten tycktes ha god lust att servera, men öfverlemnade detta likväl åt Minin, som med högtidlig min förrättade sitt vigtiga uppdrag. Vi hade allesammans, så godt sig göra lät, grupperat oss omkring elden; sin dotter hade likväl biskopen skjutsat undan för att sjelf intaga hennes plats. Då jag nu uppsteg för att be den stackars flickan intaga min plats, utropade han förargad: ”ah ni, låt bli att vara artig, hon är nog galen i karlar ändå! För det felet har jag pryglat tro af mina döttrar förut till dess de miste förståndet — och den här skall väl gå samma väg!”[1]
Till och med Minin såg förlägen ut. Jag nödgade likväl den unga fickan att taga plats emellan de båda schweitziskorna som med ett visst deltagande omhuldade den öfvergifna varelsen. Theet dracks imellertid och vi afreste. Om morgonen voro vi i Dünaburg.
Sjelfva staden är ett snuskigt näste, uppfyldt af risiga ryssar, snuskiga polackar, judar och soldater. Nu var der dock mera lif på platsen, ty jernvägen härifrån till S:t Petersburg var färdig ehuru ännu icke upplåten till trafik. Efter några timmars uppehåll fortsatte vi vår färd genom det enformiga nordlithauiska landskapet. Vid Ostrowsk passerade vi likväl en öfverraskande ståtlig hängbro öfver floden Welikaja, som vid Pskow utfaller i sjön Peipus. Från denna sistnämnda stad var jernvägen till Petersburg redan i full gång och alla mina reskamrater hade blott köpt mallpostbiljett ända hit. Endast jag hade löst en biljett till S:t Petersburg. Det oaktadt lät jag öfvertala mig att åtfölja det öfriga sällskapet. Jag förklarade imellertid att jag ville fara i tredje klass. Härimot opponerade sig väl biskopen, men då jag sade honom att jag, för att åtminstone i någon mån få kasta en blick på det så kallade folkets sätt att vara och föra sig, föredrog tredje klassens träbänkar framför andra klassens resårsoffor, och att ju. han gerna kunde ha en annan smak, förklarade han sig likväl beredd att på det ”sällskapet icke skulle åtskiljas” jemväl fara i samma klass som jag. Vi stego alltså följande morgon alla sex in i samma vaggon. Vagnarne af tredje klassen på denna linie bestå af flera från hvarandra blott genom ett alnshögt skrank skilda ”kupeer”, hvilka sistnämnda dock hvar för sig ha skilda ingångar. Vi upptogo en kupé för oss och konduktörerna, som alla nästan blott talade tyska, voro nog artiga att icke i vår kupé inpacka flera passagerare.
Dessa tyska talande konduktörer utgjorde nu åter en förargelseklippa för vår lättretlige och strängt rysktsinnade biskop, hvars uppträdande, i förbigående nämndt, ej väckte ringa sensation hos de redan förut i vagnen befintliga resandena. Det var också en ganska egendomlig syn: den i zobel insvepte med guldkors prydde prelaten i sällskap med rusiga, fårskinnsbeklädda estniska bönder, tyska hantverksgesäller m. m. samt några israelitiska krämare. Af de sistnämnda hade en grupp intagit en af våra grann-kupeer. Ibland dem befann sig en bokstafligen i trasor höljd gammal man.
”Ser ni,” berättade i den andra af våra grannkupeer en tysk talande ung man sin kamrat,”den der galgfågeln derborta; han har efter att ha tillbringat natten i en vrå å perronen, nu smugit sig ini kupeen utan biljett. Jag känner honom; detär en entreprenör som nyligen med regeringen afslutat kontrakt om leverans af linne till ett belopp af 70,000 rubel (ungefär 200,000 rdr), och nu vill han lura sig till en gratisplats.”
Det sistnämnda var sannt, såsom snart framgick af en tragikomisk scen emellan ifrågavarande personnage och den biljettaffordrande kondnktören. Men huru nu gubben bönföll och konduktören skrattade, slutades tvisten dermed att den trasige leverantören af linne till ryska regeringen erhöll sin passage för halfva afgiften, hvilken en af hans reskamrater erlade för honom.
Imellertid sattes tåget i gång. Den israelitiske gubben började förrätta sin morgonandakt inför allas blickar, Nu följde en så upprörande scen att pennan nästan vägrar mig sin tjenst för att beskrifva densamma; jag vill också fatta mig helt kort, men anser mig likväl sanningen skyldig den rättvisa att jag påpekar på hvilken usel ståndpunkt af bildning och humanitet befolkningen i denna del af Ryssland (södra delen af det S:t Petersburgska guvernementet) då stod och ännu står.
Midt under den gamles andaktsförrättning, måhända verkställd med alltför stor ostentation, uppkom i de andra kupeerna buller och skrik. Skrattsalfvor omvexlade med grofva svordomar och snart haglade ett regn af ruttna äplen, gurkor med flera dylika projektiler på den beklagansvärda gubben. Det var afskyvärdt i högsta grad. Mina schweitziskor betäckte sina ansigten. Jag bad på tyska mobben att för Guds skull hålla upp. Förgäfves. Skrattet och begabberiet tilltogo blott. Den ryska biskopen satt tyst och sluten, havs dumma dotter skrattade öfverljudt, herr Minin såg på presten. Då vände jag mig till denne i det jag bad honom nu göra sin andliga värdighet gällande samt få ett slut på detta skändliga skådespel.
Han reste sig hög, den ryska prelaten, slog upp sin pels så att de tre guldkorsen på hans bröst blefvo synliga och sade ett enda strängt:
”Tiho! (Tyst!)”
Och det blef tyst — alldeles tyst. Blott en af de israelitiska köpmännen i den förorättades kupé böjde sig fram till biskopen och uttalade ett ödmjukt: ”Tack, eders helighet!”
Sedan denna obehagliga episod var glömd, kom jag i resonnement med de medföljande tysk-esterna öfver det ryska presterskapets proselytmakeri och öfver ”herrarnes” förtryck. Det vore dock alltför vidlyftigt att här ingå i ett utförligt skärskådande af dessa förhållanden, som i de senaste dagarne erhållit så mycken vigt och under titel af den ”baltiska frågan” hota med en vidt utse politisk konflikt.
Vår resa nalkades sitt slut, Två minuters uppehåll vid det kejserliga lustslottet ”Czarskoje Selo”, nuvarande, kejsarens mest omtyckta sommarresidens, ännu en kort tids färd och vi ha uppnått S:t Petersburg. Der skildes vårt lilla ressällskap åt; mina schweitziskor gingo till Moskva såsom guvernanter; de medförde icke de gladaste föreställningar om lifvet i det ”heliga Ryssland.”
Jag derimot stålsatte mitt hjerta mot kommande ödens slag. Den fanatiske prestens dystra hot i Ostrolenka bådade intet godt — och 1863 års hemska scener ha besannat farhågorna.
- ↑ Faktiskt, liksom allt annat i denna skizz.