Borgfröken
| ← Reseskizzer från Polen och Ryssland |
|
Borgfröken.
Skizz från kejsar Nicolai regering[1].
1.
Den bleka, kalla decembersolen hade nyss gått upp. Dess strålar belyste matt det ödsliga landskap, som vid gränsen emellan sydöstra Finland och Ryssland sträcker sig utmed Rajajokiåns höga stränder. Naken och skoglös höjer sig en brant backe vid åbrädden på den ryska sidan och bjuder den från vester kommande resanden en ogästvänlig helsning. Det enformiga hvita snödoket, i hvilket hela naturen nu var inhöljd, liksom i en liksvepning, gaf den föga inbjudande nejden en ännu mera frånstötande karakter.
Den frågan tränger sig på hvarje resande: står man här verkligen vid gränsen af det civiliserade lifvet, vid tröskeln till en främmande verld, med främmande, mot den öfriga verlden fiendtliga intressen? Så tro många ännu den dag som är i dag, och många voro äfven de skäl som talade för denna bedröfliga åsigt, åtminstone vid den tidpunkt, om hvilken vår berättelse handlar.
Det är i början af december månad af det för hela Europa minnesvärda året 1825, då kejsar Alexander, ”den välsignade”, som det ryska folket kallar honom, efterträddes på Rysslands thron af den antieuropeiske sjelfherrskaren Nikolaus. Att denne sistnämnde, all revolutions afsvurne fiende, sjelf genom en blodig militärrevolution besteg sin i Taganrog aflidne broders thron, är bekant. Kändt är också att hela den efterföljande regeringen blef en hårdhändt och idétom militärregering. — Men skulle vi låta våra tankar dröja vid detta ämne, så skulle läsaren måhända i förtid skåda konturerna af den teckning, som, ofta dyster nog, det är vår uppgift att här upprulla för hans blickar. Dock vilja vi redan på förhand förråda så mycket af berättarens hemlighet, att på hans mörka tafla äfven en och annan glädtig ros och många blygsamma bleka liljor skola öppna sina kalkar, på det den enkla sagan i sitt lopp äfven någon gång måtte smeka läsarens vekare känslor.
Vi bedja derföre, för att raskt kunna börja berättelsen, våra läsare att med fantasiens velociped, det snabbaste åkdon i verlden för att genomfara tid och rum både framåt och bakåt, den nämnda decembermorgonen år 1825 förfoga sig till den landsväg som, förenande Finland med S:t Petersburg, genomskär den ofvan skildrade dystra gränstrakten.
I en släda förspänd med en liten finsk häst af det sega och uthålliga slaget som begagnas i dessa trakter i och för den lifliga trafiken emellan Finland och den stora kejsarstaden, sutto nämnde vintermorgon två fruntimmer med sin körsven. Fruntimren tillhörde syubarligen de så kallade bättre stånden, det såg man af deras klädsel. Att den ena var bedagad, sågo vi genast af de gråa hårstrån som tittade fram under mössan. Men om den andra var ung kunna vi ännu icke bedömma, ty hon har insvept sig i en stor pelskappa, hvars krage nästan helt och hållet öfverskyler hennes ansigte. Färden skedde österifrån, och de resande hade just anländt till den backe, som på sjelfva riksgränsen från ryska sidan brant sluttar ned emot den bro som leder öfver Rajajoki-ån. Då lyftade det fruntimmer, som vi ännu icke sett, upp sitt ansigte, böjde pelskragen något undan och såg frimodigt omkring sig. Ett glädtigt utrop: ”Gudskelof åter hemma”, undföll hennes läppar, för öfrigt, enligt hvad vi hört, en vanlig gränshelsning då finnar återvända från Ryssland. Men vi för vår del begagnade detta tillfälle, der vi, en objuden passagerare, såsom författare alltid äro, osedda följde med bakpå slädans medar, för att luta oss fram och kasta en nyfiken blick på fruntimret. Och vi sågo, omslutet af pelsbrämets mörka rand, ett litet näpet ”förlofvadt land”, vi möttes nämligen af två leende blå ögon, som gladt tindrade fram ur den bädd at skära rosor, hvilka den friska vintermorgonen framkallat på den vackra resenärens ungdomsfriska röta: Det var en glad syn, dessa vackra vinterrosor, och den gjorde ett behagligt afbrott i denna tysta vildmark af snö och köld.
Men länge förblef det icke tyst. Bakom de resande dånade plötsligen galopperandet af talrika hästar, Förskräckt vände sig körsvennen om. I yrande fart ilade bakefter våra fredliga resande och utför den backe de nyss passerat ett fyrspann frustande hästar. De drogo ett stort heltäckt åkdon med tätt tilldragna läderförhängen framför de framtill unbragta glasfönstren. Det var en så kallad ”vosock”. Ekipaget omgafs af fyra ryttare på hvardera sidan. Deras långa lansar och brokiga drägter utvisade att de voro militärer.
”Kosacker!” utropade drängen, hvars namn, i förbigående nämndt, var Johan, förskräckt, och försökte att köra åt sidan af vägen så mycket som möjligt. Just då den besynnerliga kavalkaden passerade våra resande var dessas släda nära att stjelpa, och så gick det också, ty den modige Johan vek ytterligare åt sidan för de framilande kosackerna, Det unga fruntimret kunde icke undertrycka ett utrop af förskräckelse då slädan vältade ikull. Vår lilla sköna beskref också alldeles plötsligt en liten luftresa och befann sig vid dess hastiga slut djupt inbäddad i den mjuka snön vid vägkanten bredvid sin äldre kamrat, som dock icke fallit alldeles ur slädan. Der satt unga fröken nu, en rodnande ros midt i den hvita snön. Kosackerna uppgåfvo ett ljudeligt gapskratt och tittade skadeglade på den ofärd de beredt. De hade nu något, dock icke mycket, saktat farten, ty vägen bar åter uppför på den finska sidan af bron. Då öppnades hastigt förhängena i det täckta åkdonet och ut hoppade en ung man. Med blixtens hastighet var han vid vår unga väninnas sida och lyftade lätt den djupt rodnande lilla skönheten på den släta landsvägen. De hunno dock knappast vexla ett ögonkast, ja, knappast tänka en tanke. Allt var ett ögonblicks verk, ty under åtbörder af den ytterligaste förskräckelse störtade sig genast fyra af kosackerna öfver den unge mannen och bokstafligen buro honom tillbaka till täckslädan, som imellertid stannat, samt tilldrogo åter de hemlighetsfulla läderförhängena.
Lilla fröken hade gjort en besynnerlig åtbörd, liksom ville hon ila sin obekante riddare till hjelp, men det hade stannat vid åtbörden, och ingen hade sett den, om icke måhända han sjelf. Innan den något förskräckta unga damen riktigt hunnit hemta sig voro imellertid riddaren och hans följe försvunna.
Tanten hade undergifvit fogat sig i sitt öde, och den förbluffade Johan, som, sedan han krafsat sig fram ur snön, under häpnadsfull tystnad åsett tilldragelsen, bragte nu åter slädan i ordning, skakade snön från den gamla damens pels samt bäddade fällarne omkring sin unga fröken, hvilken tigande återtagit sin plats i slädan. Först sedan färden fortsatts en stund tittade körsvennen sig om och uttalade sin bestörtning för den unga damen i följande ordalag:
”Såg fröken Lydia den rysliga röfvaren, som öfverföll oss? Men de modiga kossackerna hjelpte oss och togo honom till fånga”.
Fröken Lydia blickade något förvånad upp, men hon gaf den enfaldiga Johan intet svar, måhända emedan hon icke förstod huru man kunde uppfatta saken sålunda.
”Såg fröken hvarifrån han kom”, fortsatte Johan, som legat med hufvudet i snön medan den obekante riddaren hoppat ur ”vosocken”, ”och såg fröken hans rysliga mustascher? De sågo ut som två svarta djefvulshorn, utvuxna från hans näsa. Ja, han var ryslig att åse och det öfriga af hans ansigte var så hvitt som hvita snön här på marken”.
Fröken Lydia såg upp med en drömmande blick, men besvarade icke den pratsjuke Johans frågor.
”Hvad kunde de vilda karlarne ha velat honom?” frågade hon, vänd till sin tant.
Men tant besvarade hennes fråga blott med ett stelt stirrande. Johan deremot inföll i en tvärsäker ton:
”Kosackerna sjelfva äro nog farliga ibland, men så äro de också någon gång rätt bra att ha till hands, såsom till exempel mot andra röfvare. Det var säkert en erkeskälm, som de nu fångade, goda fröken.”
Deu unga fröken försjönk i tystnad, den gamla damen fortfor att stirra, mon detta sätt att behandla denna intressanta fråga behagade alldeles icke den praktiske Johan. Han tillade derföre i en bedjande ton:
”Herrskapet behöfver icke frukta någonting numera, kosackerna släppa icke karlen. Men det vore roligt att veta hvart de föra honom. Jag vill köra litet raskare, så hinna vi kanske fram till Rajajoki gästgifvaregård, innan de få nya hästar spända för den stora slädan, som måtte vara öfverfull af rackare, eftersom åtta kosacker åtfölja densamma.
Fruntimren svarade ingenting, och detta tog Johan för ett jakande, hvilket det kanske också var, och så fick hästen en smäll och det bar af.
I de patriarkaliska tiderna för fyratio år sedan och i dessa från den stora verlden så långt aflägsna trakter, var förhållandet mellan tjenare och husbondfolk vida förtroligare än hvad nu för tiden och hos oss är fallet. Ett samtal af det slag, som det nyss anförda, emellan en resande dam och hennes körsven, låter derföre förklara sig lätt nog, i synnerhet efter ett sådant äfventyr, som det, för hvilket våra resande råkat ut.
Men vi måste lemna våra läsare några korta förklaringar om fröken Lydias och hennes tants personer och ändamålet för deras resa. De voro kommendantens å Kexholms fästning i Finland svägerska och dotter samt hade med egen häst, såsom det var brukligt den tiden, företagit en resa till Petersburg i och för några uppköp till den förestående julen, Lydia var dessutom förlofvad med en ung possessionat i hennes hemtrakt och brudutstyrseln skulle upphandlas i Petersburg, det var nu en gång förnämt. Öfverste von Eberhardt, som var enkling, var svensk till börden och hade varit svensk militär, men efter kriget 1808 och 1809 trädt i rysk tjenst och fortlefde nu sina gamla dagar på den föga betydande fästningen Kexholm i östra Finland.
Så mycket om den vackra, tjugoåriga Lydia von Eberhardts och hennes åldriga tants reseändamål. Låtom oss nu vända vår uppmärksamhet åt alldeles annat håll, men åt omständigheter, ganska vigtiga för vår berättelses gång, och hvarvid vi skola försöka att för läsaren presentera hjelten i denna vår sannsaga.
2.
Morgonen den 9 december år 1825 hade gått upp öfver den praktfulla kejsarstaden. Petersburgs vanligen mera folktomma gator hvimlade nu af menniskor, som gångarne i en myrstack. Dock hade den böljande menniskomassan föga likhet med de små, flitiga insekterna. Det var icke till arbete man skyndade, utan till en fest. Det afsjöngs nemligen ett ”te deum” i stadens kyrkor, med anledning af det dagen förut från Taganrog anlända glädjebudskapet att den sjuke kejsaren, Alexander I, ändtligen beslutit att anlita läkarhjelp, hvilket han hittills envist vägrat.
I festligt tåg begaf sig den ende af kejsarens bröder, som var närvarande i Petersburg, Nikolaus, med sin moder, enkekejsarinnan, till den praktfullt upplysta katedralen. Mäktigt brusade den högtidliga kyrkosången, utförd af hundratals valda stämmor, genom de af kostbara. rökelseångor fyllda hvalfven, Den högreste storfursten stod der andäktig och korsade sig som alla de andra, ”Te deums” toner måtte ha djupt gripit äfven denne mans kalla hjerta,
Då, midt under högtlidligheten, framtränger en af kyrkobetjeningen till storfursten och hviskar i ödmjuk ställning några ord till honom, Nikolaus studsar och ilar ut. Ceremonien fortsattes imellertid.
I kyrkovestibulen möttes storfursten af en ung officer i en illa medfaren resdrägt. Alla närvarande draga sig vördnadsfullt långt undan.
”Hvad nytt från Taganrog?” frågar fursten häftigt. ”Säg fort ut, löjtnant Sergejeff.”
”Eders Majestät”, svarade löjtnanten och böjde knä, ”se här depeschen från furst Woronzow.”
”Min broder?” frågade Nikolaus, nästan hviskande.
”Är hädangången den 1 december, Eders Majestät”, ljöd svaret.
DÅ, så säges det, skall Nikolai stränga ansigte ha bleknat hemskt, och han stod tyst en liten stund. Han stod der nästan som vore han försänkt i bön, men plötsligt ljungade hans herrskareöga upp och med ett kallt:
”Stig upp, kapten Sergejeff, och tig, du förstår”, vände han sig om och inträdde åter i kyrkan. Med majestätiska steg gick han fram till den officierande archimandriten och talade sakta några ord vid den häpnande gamle.
Nikolaus trädde åt sidan. Ceremonien afbröts och den vördige prelaten tog ett guldkrucifix, lindade ett svart flor omkring detsamma och trädde fram till enkekejsarinnan. Hon kysste andäktigt det framräckta korset, men då hon varsnade det svarta floret, förstod hon dess tysta språk och föll med ett utrop af smärta afsvimmad till golfvet.
Församlingen upplöstes, enkekejsarinnan fördes hem och Nikolaus begaf sig till den i hast församlade senaten.
Här afsade han sig högtidligen alla anspråk på thronen till förmån för sin äldre broder Constantin, hvilken dock redan förut under Alexanders lifstid förmåtts att skriftligen frånhända sig sin förstfödslorätt till ryska thronen, och det emedan Nikolaus ansågs vara mera begåfvad och bättre lämplig till kejsare. Denne sistnämnde var också den lagligen fastställda thronarfvingen. Hans afsägelse var blott en komedi, såsom den snart derpå följande blodiga revolutionen skulle ådagalägga.
Huru långt kan icke hyckleriet, i synnerhet på thronen, gå! Symptomerna vid Alexanders dödsbädd föranledde det ännu allmänt trodda ryktet, att han blifvit förgiftad. Och hvarifrån skulle väl ett sådant attentat utgå, om icke från dem eller riktigare den, som hade största timliga fördelen deraf. Väl fanns, det är sannt, öfver hela Ryssland en vidt utgrenad sammansvärjning, hvars medlemmar icke ryggade tillbaka för ett furstemord, men detta var utsatt till någon dag påföljande år, och Alexanders oväntade död störde i betydlig mån de sammansvurnes planer. De hade således intet intresse vid en katastrof, som tvärt emot deras beräkningar inträffade för tidigt. Om den, sedan längre tid vurmande kejsaren verkligen dött af förgift, så torde skulden kunna tillräknas ett annat inflytande, än de sammansvurnes stämplingar. För deras frisinnade afsigter var och blef den hårda Nikolaus en vida farligare stötesten.
3.
Det var natt, och de flesta af czarstadens invånare hade i sömnens armar glömt såväl förmiddagens afbrutna högtidlighet, som ock middagens politiska komedi.
Men alla slumrade icke. På vinterpalatsets långa façad lysto ett svagt sken ur två fönster.
Låtom oss kasta en blick i det tysta rummet. Vid skenet af två vaxljus sitter en högrest gestalt vid ett skrifbord. Han tycktes just ha slutat läsningen af några bref, som lågo framför honom. Tankfull lutade han sin panna emot handen och mumlade sakta för sig sjelf!
”Det måste lyckas. Just oförvägenheten i deras planer skall lemna dem i mina händer. De tro sig arbeta för hvad de kalla frihet, men de arbeta för min envåldsmakt och Rysslands sanna väl”. Härvid korsade sig den högreste mannen och steg upp. ”Och de sjelfva skola falla blodiga offer för sina utopier.”
Monologen var slut och med en kall, dyster blick fattade mannen i en på bordet stående ringklocka och lät den klinga.
En officer inträdde ljudlöst.
”Är allt mörkt i palatset, som jag befallt?”
”Ja, eders majestät.”
Nikolaus teg en stund.
”Sergejeff,” sade han slutligen, ”är allt färdigt? De komma ju alla maskerade?”
”Alla,” svarade den unge officeren, hvilken dock vågade tillägga: ”Men har eders majestät besinnat faran?”
”Lyd!” var den blifvande herrskarens kalla svar. Sergejeff hjelpte på honom en enkel militärkappa, tog ljusen från bordet och lyste förut. Sålunda gingo de tysta fram genom palatsets korridorer som blott helt matt voro upplysta. Våra vandrare gåfvo öfverallt den riktiga lösen åt vakthafvande gardisterna. Sålunda smögo de sig nt och stodo nu på torget.
”Hvar?” frågade den längre af vandrarne.
”Hos furst Trubetskoj?”
”Lösen?”
”Tyrann eller frihet.”
De fortsatte nu ljudlöst sin väg genom den mörka decembernatten.
Men den natten voro äfven andra personer i
rörelse. Starka patruller genomtågade gatorna, men
gåfvo efter en kort vexlad lösen hastigt plats åt våra
nattvandrare. Dessa gingo uppför Newska-prospekten,
men blott fram till gatan ”Lilla Million”, veko af åt
densamma och stodo snart framför ett stort hus,
liknande ett palats.
”Så nära mitt residens,” mumlade den ene, ”det är djerft. Låt oss stiga på.”
Darrande öppnade den unge förrädaren af sina med-sammansvurna dörren.
”Ni kommer väl sent,” sade en påtagligen till portvakt förklädd militärsperson.
”Tids nog att träffa värden,” svarade Sergejeff hastigt. De fortsatte sin gång.
”För Guds moders skull,” hviskade nu den sistnämnde, ”vid den dörr, som vi nu komma till, måste hvarje person gifva den andra lösen.”
En trappa upp möttes de af en mörk gestalt, insvept i en mantel:
”Hvad väntar ni?”
”Tyrann eller frihet?” svarade Sergejeff sakta.
Hans följeslagare mumlade blott några otydliga ord, hvilkas ljud försvann i maskens flor.
En hand lades tungt på hans skuldra,
”Hvad väntar ni?” ljöd åter frågan.
Det var ett kritiskt ögonblick. Sergejeff darrade i hela kroppen, så att hans värja slamrade emot korridorens marmorvägg.
Hans följeslagare teg ännu ett ögonblick; han tycktes kämpa en svår inre kamp, men framstötte slutligen med häftig, pressad röst:
”Tyrann eller frihet.”
”Stig in sakta,” ljöd nu svaret, ”presidenten har redan börjat.”
I en svagt upplyst sal befunno sig ungefär etthundra personer, hvilka, tysta som egyptiska sfinxer, sutto kring väggarne i det dystra rummet.
”Är rätta tidpunkten inne, mina herrar?” ljöd ordförandens röst från ena ändan af salen. Den ljöd dof och matt, som skulle den talande ogerna ha framställt sin fråga.”
”Ja!” ljöd det enstämmiga svaret, och Sergejeff spratt förskräckt till vid klangen af den kraftfulla och stolta ton, hvarmed hans granne uttalade sitt måhända alla de närvarandes öde afgörande votum: ”att äfven för honom rätta tidpunkten var inne.” — Det var första uppenbarelsen af Nikolai tro på sin speciella ”mission” såsom Rysslands ”sjelfherskare.”
"Konstitutionel monarki?” sporde presidenten vidare med något vibrerande stämma samt tillade:
”Jag ber herrarne enskildt träda fram till bordet och afgifva sina röster. Sekreterare, ropa upp numrorna.”
En kallsvett betäckte Sergejeffs hela kropp; han hade icke tänkt på något nummer åt sin följeslagare.
”Nummer 1,” ljöd sekreterarens, den unge löjtnant Rylejews[2] klara stämma.
”Ja!” svarade den uppropade, i det han gick fram till bordet och sedan ställde sig till venster om ordföranden. Numrorna uppropades och samma svar följde från allas läppar.
Huru skulle det gå då den ende nummerlöse återstod? Förrädarens hufvud svindlade vid tanken derpå. Han blundade i en bäfvande förväntan att hans eget nummer skulle uppropas. Hvad skulle han då afgifva för svar, han, som var medveten af den mans närvaro, hvilken frågan gällde så djupt? Lyckan räddade denna gång Sergejeff och hans följeslagare.
”Nummer tretton:” ljöd sekreterarens stämma och ljusning tycktes gå öfver den ädle Rylejews drag. Och ur en dunkel vrå af salen reste sig en hög gestalt, gick lugnt fram till bordet, slog ned kapuschongen af sin vida mantel och visade ett omaskeradt ansigte, öfver hvars ädla drag en djup sorgsenhet utbredt sin dystra blekhet.
Då den omaskerade mannen stod framför ordföranden, rådde en dödlik tystnad i salen. Man hörde icke ens de närvarandes andedrägt.
Med klar och väljudande röst uttalade den stolta gestalten det enda ordet:
”Republik”.
Upp rusade nu väl halfva antalet af församlingens medlemmar och ett kraftfullt utrop: ”Republik!” ljöd genom salen.
Allmän förvirring rådde. Ordföranden lemnade sin plats och förklarade sig icke vilja eller kunna fortsätta nattens förhandlingar, utan bad de församlade att skingra sig innan oväsendet väckte polisens uppmärksamhet. Kallelse till ny sammankomst skulle snart ske på lämpligare tid och ställe. De flesta lydde och ilade hastigt bort, liksom fördrifna af onda andar.
”Jag känner dig väl,” mumlade för sig sjelf den objudne gästen vid förrädarens sida; ”jag känner dig väl ... du kan ej blifva Rysslands kejsare ... och derföre vill du ha en republik. Men din framtidsbana går blott öfver mitt lik ... min väg ...”
”Släck ljusen!” ljöd nu furst Trubetskojs röst. Alla närvarande aflägsnade sig.
Vid utgåendet stötte den omaskerade mannen och den förklädde herrskaren tillsammans.
Det var dock icke sista gången dessa två råkades. Vår lilla berättelse skall försöka utreda en del af det öde, som jernhårdt drabbade den ene af dem.
4.
Natten var ännu icke slut, då en stor täcksläda stannade utanför ett elegant hus vid Litejnij-prospekten. Åtta beridna kosacker, stumma som bildstoder, höllo tätt bakom det hemlighetsfulla åkdonet. En man, insvept i en militärkapprock och åtföljd af en enda lika klädd person och hvilka tycktes ha inväntat den eskorterade täckslädan, framträdde nu till husets port. Tro som det tycktes öfverenskomna slag på densamma besvarades med den tunga portens öppnande, och de två männen trädde in.
En beqväm och prydlig trappa ledde dem upp till första våningen.
”Sofver hans durchlaucht?” sporde en oss välbekant röst och gjorde med detsamma ett tecken, i det han korsade sig på ett egendomligt sätt.
”Nej,” ljöd kammartjenarens svar, ”hans durchlaucht läser, Skall jag anmäla er?”
Ett nytt tecken och kammartjenaren öppnade dörren till en vacker salong. Han tycktes vara van vid dylika nattliga besök.
"Se der,” sade han och pekade på en dörr i salens fond.
Den längre af de inträdande männen närmade sig nu den anvisade dörren och lade handen på elfenbensvredet. Han tycktes tveka ett ögonblick, men öppnade derefter dörren beslutsamt.
Med den bleka pannan lutad emot sin fina, hvita hand, satt en ung man af ädel gestalt vid ett bord, betäckt med talrika papper i schifferskrift.
Det var den omaskerade frihetsvännen vid nattens hemliga sammankomst.
Långsamt upplyftade han hufvudet och betraktade en stund den inträdande.
”Hvad vill du mig denna tid på dygnet, Nikolai Pawlowitsch?” sade han afmätt och lugnt. ”Jag vill icke taga ditt lif,” svarade den blifvande sjelfherrskaren i nästan mild ton, ”men du står mig och Rysslands lycka i vägen; du måste blifva tyst; du måste resa.
”Förrådd, alltså förrådd,” genmälte den andre dystert och tillade sedan kallt: ”du är allena och jag är beväpnad.”
Härvid lade han handen på en pistol, som låg på bordet.
”Du kan icke taga mitt lif, lika litet som jag ditt, — men du måste resa. Se, allt är redo derute — res!”
”Och hvarför har du sjelf kommit hit för att förkunna mig mitt öde?”
”För att rädda ditt lif, för att be dig tiga, ty tiga måste du,” och Nikolaus tillade strängt: ”tiga för min familjs heders skull ... eller dö.”
”Din familj, Nikolaj Pawlowitsch, skall icke lida någon vanära genom mig,” svarade den andre stolt. ”Men tag heldre mitt lif, du har makten, du låter mig försmäkta i ett ödsligt fängelse. Jag är ung och vill lefva ... men ett verkligt lif ... För min skull skall icke onödigtvis ryskt blod flyta i strömmar. Tag mitt lif som försoningsoffer åt din herrsklystnad.”
”Jag kan ej,” svarade Nikolaus och räcte den namnlöse sin hand.
”Skall jag väl taga denna hand, som nu gör mig så mycket ondt och en gång skall föra mitt fädernesland i träldomens bojor?” sade den unge mannen stolt i tvekande ton.
”Jag ska göra Ryssland stort," sade Nikolaus nästan med värma.
”Ja, på ditt vis kanske,” svarade den andre sorgset, och tillade sedan: ”men jag viker, du har makten ... mitt öde är afgjordt, farväl!”
Den kejserliga handen sjönk tung tillbaka; den namnlöse hade icke vidrört den ...
Fem minuter senare ilade i fyrsprång det omnämnda täckta åkdonet bort. Derinne satt en fallen man med för evigt krossade förhoppningar. ”Till vinterpalatset,” befallde Nikolaus stolt sin kusk, och han tillade sakta för sig sjelf: ”De andra skall jag lätt öfvervinna och de skola sannerligen dö.”
5.
Vår berättelse för oss nu åter tillbaka från Petersburgs prunkande salar och de verldsskakande intriger som de dolt, och möjligtvis ännu dölja, till det tysta Finlands torftiga nejd. Det ställe, der vi åter bedja läsaren beträda detta land, är i sanning tarfligt nog.Det är nemligen Rajajoki gränsstation inom Kivinebb socken. Om ni någonsin sett tarflighet förenad med osnygghet, så är det väl här. Tänk er all den fordna finska simpelheten förenad med den på ämnen så oändligt rika ryska snuskigheten, och ni skall möjligtvis få den föga afundsvärda förmånen att kunna göra er ett tydligt begrepp om huru det såg ut på Rajajoki år 1825. Men allt var dock icke så uselt der heller, och det som var verkligen godt, det var det ryska théet. Sättet att bereda detsamma var det äkta ryska, medelst ”samovar”, det sjelfuppvärmande théköket. Detta visste tant Agneta ganska väl, och Johan hade sina skäl också, såsom vi redan veta, att vilja stanna å nämnde rastställe en liten stund. Hästen torde icke heller ha haft något emot det improviserade dröjsmålet. Besynnerligt nog tänkte säkerligen ingen af de två på fröken Lydia och hennes önskningar, hvilka dock bordt vara det ”bestämmande momentet”.
Då våra resande midt igenom hopen af stojande och redan på morgonen halfrusiga bönder anlände till gästgifvargården, var den hemlighetsfulla täckslädan redo till affärd. Hästarne drogo till, och i en sky af uppsparkad snö försvann fyrspannet och de åtta kosackerna. Johans mer än förvånade blick följde de bortilande och tant Agneta försökte att tala, men lyckades icke, af idel ”forbauselse”. Hvad som vållade denna till högsta potens uppdrifna förvåning, få vi se af följande samtal, som, sedan det begärda théet serverats i gästrummet, egde rum emellan tant Agneta och den på ”en kopp” inbjudna gästgifvarmor. Fröken Lydia blir för ett ögonblick en biperson i vår berättelse.
I Ryssland drickes thé alltid på bit af menige man.
Den ryska gästgifverskan tog derföre en sockerbit emellan sina fingrar, bet af ett litet stycke deraf och kastade sedan med en till vana blifven färdighet det återstående stycket tillbaka i sockerdosan, som var ganska väl fylld med dylika förut proberade bitar. Tant Agneta, med sina finska fördomar, valde länge innan hon lyckades bemäktiga sig en originalsockerbit.
Nu smuttades på théet.
”Kände ni de resande, hvilka som bäst begåfvo sig af; de måtte ha varit förnämt folk?” började gästgifverskan.
”Ack herre Gnd, ja; och vet ni då icke hvem det var?” blef det ängsligt andäktiga svaret.
”En stor herre?” spordes nyfiket.
Tant Agnetas förvåning hade stigit, om detta varit möjligt, ännu högre, och hon framhviskade endast orden:
”Gud välsigne mig ... den gamle kejsaren ...”
Ryssinnan korsade sig och såg jemväl förvånad ut, men tillade efter en stund med ett halft tviflande, men i alla fall vördnadsfullt uttryck i sitt ansigte:
”Och blott åtta kosacker?”
Men nu hade det värmande théet verkat och slussarne i tant Agnetas femtiofemåriga språklåda, dem förvåningen hittills hållit slutna, brötos upp. En djup suck inledde följande förklaring, den vi likväl till läsarens förmån betydligt afkorta. Vid alla de ställen; der vi anbringat punkter i texten, ifylldes vid en ofrivillig paus nya thékoppar af de gamla damerna, som vid dessa tillfällen vexlade ytterst bestörta men tillika tacksamma blickar med hvarandra, den ena för det hon nu fick berätta, den andra för det hon skulle. få göra det framdeles.
Sagan lydde så här:
”Vi bodde midtimot ”Gostinoi dvor” (en stadsdel i Petersburg, som innehåller blott försäljningsbodar) och det var så roligt att se den stora processionen till kyrkan, då alla skulle be för kejsarens (ryssinnan korsade sig) lif. Och ser ni ... då sprängde plötsligt en kosack förbi och menniskorna började springa och stora hopar stannade och packade sig ihop och jag gick ut ... Vet ni hvad jag då fick höra? ... Jo, att kejsaren var död.”
Ryssinnan korsade sig tre gånger och tant Agneta, så lutheran hon var, höll på att följa exemplet.
”Och så var han icke död ändå, men en ny kejsare skulle det bli och, och ... herre Gud, det var honom de nu förde bort.”
”Till Kexholm?” utropade gästgifverskan.
”Herr Jess, skall kejsaren nu börja bo i Kexholm? Ack hvad min stackars svåger, som är kommendant, då får mycket att göra!” utbrast tant Agneta i högsta pathos. Men huru är det möjligt, att en kejsare kommer till Kexholm?”
”För kejsaren”, sade ryssinnan salvelsefullt, ”är ingenting omöjligt.”
Läsaren, som af det föregående kan bilda sig en ungefärlig föreställning om huru de två fruntimren uppfattat och uttydt händelserna af den 9 December, och i följd deraf kan sluta till de besynnerliga hypoteser, som de två matronorna uppställde, torde ursäkta att vi så länge dröjt vid tant Agneta och hennes uppfattning af hvad som timat i Petersburg just under hennes vistelse derstädes. Vi återvända nu till vår lilla fröken, den unga och vackra Lydia.
Hon hade alldeles andra föreställningar om den förnäme resanden.
Äfven hon antog att han var en förnäm herre. Men att det icke var den gamle kejsar Alexander, det visste Lydia bestämdt, ty hou hade ju sett honom öga i öga, och sett att han var ung. Hon hade bättre än tanten uppfattat de rykten, som den ödesdigra 9 December och de följande dagarne spridde sig i Petersburg, rykten om hemliga arresteringar af flere högt uppsatte män, om sammansvärjningar och dylikt.
Den intressante, bleke mannen kunde ju vara en förklädd prins? Lydia ryste vid tanken härpå. Ryste hon derföre att det var en prins, eller ryste hon af något annat skäl? Hvem är så djerf och förmäten, sköna läsarinna af denna lilla skizz, att han skulle våga att analysera ett qvinnohjertas hemligheter? Berättaren af denna enkla men sannfärdiga dikt har dock lyckligtvis alltför mycken erfarenhet i hvad de lättsinniga menniskorna kalla ”att känna qvinnan”, för att ens försöka något dylikt. Jag vet icke hvad Lydia tänkte och alldeles icke hvad hon kände vid detta tillfälle, och afbryter derföre nu talet om den lilla frökens känslor.
Men derinne i den rökiga hållstugan, der skjutskarlarne och fraktbönderna hade sitt tillhåll, sökte den fintlige Johan att reda dagens fråga på följande sätt:
”Nu ha vi en ny kejsare och det är en ”molodetz” (rask karl). Han heter Nikolaus. Tror ni han tål stråtröfvare? Ne-hej! Nu reste vi och hade pass, och ehuru vi åkte med egen häst, dessutom ännu en podoroschna[3], men si då kom en ryslig röfvare och öfverföll oss, men den nye kejsarens kosacker grepo honom ett, tu, tre och stoppade honom i den stora kibitkan, som nu med åtta kosacker far land och rike omkring för att taga reda på alla röfvare. Det gick så hastigt och lustigt till vid häktandet af den mannen, skall jag säga er, att de i förseende höllo på att taga fröken Lydia med i kibitkan, för si röfvaren hade redan tag i henne ...
Ett utrop af förvåning gaf sig luft hos den tillstädesvarande, aktningsvärda publiken.
”Ja” sade Johan förnumstigt ”det skall icke förvåna er, ty tiderna äro underliga nu i Petersburg ... och derifrån kom röfvaren, det är säkert; han hade alldeles sådana mustascher, som officerarne vid gardet, och si det skall jag säga er, att mången af dem numera gifvit sig till att vara qvinnoröfvare. Puh!
De smutsiga glasen med en ljusgul vätska uti, som skulle föreställa thé, druckos ur under högtidlig tystnad och betänksam hufvudskakning, och Johan steg upp för att efterfråga sitt herrskaps önskningar med afseende å resans fortsättande. Denna fortsattes genast och vi beträda åter en ny skådeplats.
6.
Den väldiga Wuoksen rullade sina böljor mäkligt fram, och midt ur deras svall reste sig en liten ö med ett gammalt fäste uppå; det var Kexholms uråldriga borg, ett minne från de tider då ännu svensk tro byggde och bodde vid Ladogas stränder. Nu voro de tiderna förbi. Men ännu satt en svensk minnesblomma qvar i den fordna riddarborgen, det var vår gemensamma vän Lydia.
Det var qväll.
Tant Agneta och vår lilla borgfröken hade kommit hem för några timmar sedan. Den gamle kommendanten hade kysst sin dotter och leende frågat om det var brudsorgen som blekt hennes fagra kind.
Ja, det var det; men en ganska egendomlig brudsorg i alla fall.
Allt var tyst i den gamla borgen. Skildtvakternas enformiga steg på bastionerna störde knappast den högtidliga tystnaden och bruset af elfvens vågor var ett förtroget ljud för alla slottets invånare — äfven för fångarne. Kanske det bidrog att vagga de stackars menniskorna i sömnens ro?
På Lydia gjorde imellertid det enformiga strömsorlet icke en sådan verkan. Pappa sof, tant sof; allt var tyst; men hvad gjorde han?
Tänkte hon väl på den unge possessionaten, fästmannen? Huru kunna vi veta det.
En god vän hade Lydia i slottet och det var fångvaktarens dotter, den snälla Marie. Till henne ställde nu vår fröken sin gång.
Marie hade en egen liten kammare i borgens östra torn just nedanom det rum, der hennes far och mor bodde, och en smal trappa i tornets tjocka mur ledde dit upp från gården. Lydia steg sakta in och lyste försigtigt med sin lilla lykta omkring sig. Hon smög sig till sin leksysters bädd och behagfullt lutande sig öfver den sofvande flickan hviskade hon: ”Marie!”
Det var en vacker tafla, en blomsterbukett ur lifvets vår, en lilja och en ros, ömt slutna till hvarandra.
Marie vaknade och slog de runda, knubbiga armarne barnsligt fritt omkring sin frökens hals. Jag tror att de afundsvärda menniskorna kysste hvarandra.
”Såg du honom?” frågade Lydia blygt.
”Han har icke varit här i dag,” svarade Marie, samt tillade: "och det var högst besynnerligt.”
Men besynnerligare var att Lydia icke gaf akt härpå utan med en vacker, men skygg blick frågade:
”Hvar bor han?” Hon sade ”bor”, ty hon ville icke säga hvar ”sitter han?”
Marie som nu blifvit fullt vaken, undrade ett ögonblick, skrattade sedan smått och svarade:
”I ”Lydien”, som egendomen framdeles skall heta.”
Då bleknade Maries väninna ... och icke ens det verkliga Lydiens sol hade i detta ögonblick kunnat framtrolla en ros på den vackra flickans kinder, så blek var hon ... ty hon märkte nu först att hon varit otrogen ett gifvet löfte.
Hvem har lyckats loda oceanernas största djup ... och hvem har vågat säga att han verkligen skådat ned i qvinnans själ? Ljufva hemlighet, som olöst ligger fördold för mannens blick, dig löser ingen, ja, intet i verlden, utom den kraft, som kärlekens kyss från en älskande qvinnas läppar förlänar.
Men Marie märkte att Lydia hade, såsom det heter, ”någonting på hjertat”.
Den enkla flickan fann inga ord för sina känslor, men hon slog sina vackra armar omkring leksysterns hals och hviskade:
”Goda fröken, säg hvad är det?”
”Marie, du får ej säga fröken,” afbröt Lydia henne, och nästan i samma andedrag tillade hon plötsligt: ”O, du vet väl hvem jag menar ... inte menar jag nu Hugo ... honom går det ju väl i alla fall, utan den andre, du vet.”
”Den andre?” frågade Marie något mer än naivt, ”hvilken annan? inte finns det väl mer än en Hugo?”
”Ja, det är nog säkert,” svarade Lydia och en djup rodnad purprade hennes ansigte och till och med hennes vackra, nu blottade hals, ”men det är alldeles icke fråga om honom nu, utan om ... den store namnlöse.”
Och den hulda flickan lutade sig ner öfver sin väninna och framhviskade i hennes öra en af dessa qvinnohemligheter, hvilkas sanna natur vi män aldrig kunna fatta. Men Marie förstod sin vän.
Hvad de två nu meddelade hvarandra, den ena frågande, den andra svarande, det skulle vi kunna sammanfatta i de få och enkelt nog klingande orden: en blommas bekännelse.
Men hvem var fjäriln, som väckt denna blomma till lif?
Hvem det var veta vi icke, men hvar han var, det hade Marie förtrott sin väninna.
Vore jag nu Alexandre Dumas, så skulle jag säga: ”Hugo var glömd.” — Men Hugo var icke glömd. Väl lefde icke någon hvad realisterna skulle kalla varm känsla för Hugo i Lydias bröst, men hon älskade honom ännu och det på samma sätt som hon ursprungligen gjort det. Huru ren denna känsla verkligen var och huru lugnt Lydia tog densamma, skall de förlofvades möte utvisa.
7.
Man tror att det verkliga lifvet aldrig företer så romantiska sidor som diktarens fantasi har skapat, Men vi tro att de mest fantastiska dikter aldrig nått den höjd af vidunderlighet som vi, vid ett fördomsfritt betraktande af lifvet omkring oss, nästan dagligen se utveckla sig för våra ögon.
Vår lilla trovärdiga berättelse är ett bevis härpå.
Då Lydias fästman, den unge Hugo Forstadius följande dag kom till staden för att välkomna sin fästmö efter hennes återkomst från Petersburg, var Lydia sjuk och tog icke emot sin fästman. Tant Agneta var otröstlig, oaktadt hon på förmiddagen styrkt sig med sex koppar kaffe, och den gamle öfversten gick med dånande steg af och an i sitt skrifrum, Mycket ryska hade den gamle svensken icke lärt sig, men de få särdeles betecknande orden han inhemtat fingo nu göra tjenst, uttalade med en för den af gamla, ryska invalidsoldater bestående garnisonen häpnadsväckande dålig, följaktligen i deras tycke förnäm, prononciation.
Hvad hade då händt, hvad hade då timat?
Med fara att upprepa hvad vi sagt, fråga vi åter: hvem kan blicka i botten af en qvinnas själ? Ej ens en annan qvinna. Tant Agneta hade försökt all sin konst för att utröna Lydias sorg, ty att hon icke var riktigt sjuk, det visste den örtkunniga, gamla gumman ganska väl, och fadern-öfversten hade svurit och till och med bedt; intet hjelpte; Lydia var sjuk och hon tålde ingen vid sin bädd, ingen utom sin fantasis ädla drömbild och sin vän Marie.
Och trösterskan kom.
Har ni någonsin sett huru behagfullt och raskt en ung qvinna, och qvinna hade Lydia blifvit inom ett dygn, hoppar ur sin bädd då det gäller något som angår hennes hjerta, och huru flinkt hon då kläder sig? Oss, som författare, har det förunnats att titta in i lilla borgfrökens fridlysta gemak; vi sågo det, vi, då hon slog sina vackra, hvita armar om den nästan flämtande Maries hals och med darrande stämma sporde:
”Huru mår han?”
Lydia hade blifvit djerf. Det uppvaknande kärleksbehofvet hos qvinnan förlänar henne ett högre mod än hennes blygsamma natur ursprungligen medgifver och Lydia frågade, likväl blott i hviskande ton:
”Huru mår han?”
Marie, som numera visste allt, svarade sorgbundet:
”Jag får ju icke se honom.”
"Men huru för du maten till honom?”
"Genom gluggen,” blef det nedslående svaret.
”Kan man genom den der gluggen titta in till honom?”
”Jaså, du är uppe, nå det var bra,” ljöd tant Agnetas röst i dörren, ”då får väl Hugo stiga in?”
Hon svarade icke, vår väninna Lydia, men aldrig har en fästmö så rodnande emottagit sin fästman som Hugo nu blef emottagen.
O, den rodnaden! och Maries, ty nu voro de två flickorna verkliga vänner, spotska blick, hvem kan tolka dem?
Den unge Hugo, han gjorde det på sitt sitt sätt. Sin fästmö hade han aldrig sett så vacker, och vid Maries oblida blickar var han van, ty han trodde i sin för en landtjunkare förlåtliga enfald att hon var svartsjuk. Vi tro nämligen nästan att äfven landtjunkare kunna vara fåfänga.
Han kom så glad och lycklig och anade icke att allt var slut för honom i Lydias hjerta.
”Söta Lydia, huru mår du efter resan? Välkommen!”
Då mötte han Lydias blick.
Han var icke en lärd man och hade till och med icke läst mycket romaner, men han anade sitt öde i alla fall. Han anade det likväl blott till en början, ty han ville och vågade icke tro på den olycka som hotade honom.
Och hvad sade Lydia till helsning åt sin fästman? Hon förblef icke tyst, nej, hon var icke ens förlägen, hon räckte honom vänligt sin hand och sade lugnt:
”Jag är trött, Hugo, — herr Forstadius, menade jag.”
Hugo bleknade, så godt han kunde.
Marie log nästan ilsket och neg ytterst artigt för den unge herrn.
Lydia var lugn, nästan kall. Att hon kunde vara varm, det veta vi af det föregående, men nu rådde hon icke för, den stackars flickan, att hon var afkyld.
En underlig förändring hade försiggått med den unga flickan,
”Herr Forstadius,” fortfor hon blidt, ”ni har väl redan länge sett att jag icke kan älska er?”
Det var ett häpnadsväckande lugn hos en ung flicka.
”Lydia ... fröken Eberhardt ... herre Gud! Lydia, hvad skall detta betyda?” utropade den unge älskaren så pathetiskt han kunde.
”Min vän, och hvarför skall jag icke äfven säga Hugo?” svarade Lydia lugnt, ”det är slut oss emellan, jag kan icke bli din fru, ty”, och hon suckade djupt, ”jag lefver för en annan.”
Hugo, som var en ganska enkel natur såg mera förargad än förvånad ut.
”Alltså,” utbrast han till svar, ”har tant Agneta rätt ändå. Du ... fröken menar jag, är förtjust i den der namnlöse.”
”Gode Hugo,” genmälte Lydia vänligt och med ett melankoliskt leende, ”icke är jag det, gode Hugo, men jag har egnat mitt lif åt en stor idé.”
Nu voro idéer saker som herr Hugo Forstadius icke hade någon idé om, så att han litet uppbragt svarade:
”Idéa hit och idéa dit, fröken Lydia, men nog är det illa gjort att lemna mig så här,”
”Kors!” inföll Marie, ”ni har ju kammarjungfrun qvar.”
Det var för mycket till och med för en possessionat i Kexholmstrakten och han steg upp. Han var icke blek, det brukade icke egendomsegarne i den delen af Finland då för tiden bli af annat än fruktan för sina bönders vrede, men Hugo blef röd, mycket röd, och utfor i följande förebråelse:
”Adjö, fröken Lydia, adjö också lilla nippertippa Marie, jag tvår mina händer, och sitt ni der ni sitter!”
Och bort gick han, och dermed var allt slut i förlofningsväg för Lydia, och stackars Marie hade af ren pligtkänsla för sin fröken jemväl skjutit den unge, rike Hugo Forstadii hand ifrån sig, ty det talades i den lilla staden Kexholm derom att ung Hugos naturliga smak mera låg åt den smultronröda Maries svällande former än åt den något finare sammansatta fröken Lydias behag.
Hvem känner dock det verkliga förhållandet? Men hvad som är kändt, det är att partiet emellan Hugo och Lydia slogs upp, alt den gamle öfversten hvarje qväll drack tre ”toddar” i stället för de förut vanliga två; att tant Agnetas kafferäkningar i handlanden Lisitzins (den räfaktiges) bod blefvo allt större och större, att Marie började bli blek, att herr Hugo då han kom till staden brukade supa sig full, och att ingen annan än vår lilla borgfröken var lugn och såg mycket beslutsam ut och det oaktadt sqvallret i den lilla staden naturligtvis gick sin jemna, alla invånarne underhållande gång. Och detta sqvaller uträttade mycket, och negativt taget till och med litet godt, såsom vi snart skola få se.
8.
Finns det en makt skoningslösare än förtalet? Maria Stuart och den älskliga Louise de la Valliere föllo offer för denna hemska makt; — ack ja, och de gåfvo ju ryktet anledning att utbreda sina vida vingar. Men lilla Lydia — skön och stolt som Maria och älsklig som den blyga blomman från Tours, — hvad hade hon felat?
Är det väl ett brott för en ung flicka att älska ett ideal? Är det ett brott att öfvergifva en handgriplig fästman för att uppoffra sig för ett ideal? De finnas, som högeligen skulle betvifla så beskaffade själsrörelser hos en ung flicka. Vi veta dock att de kunna ega rum, och det just i de allrarenaste hjertan och hos individer som verkligen helighållit sin qvinlighet.
Men nu till den episka sidan af vår uppgift.
Tre år hade förgått sedan vårt sista kapitel.
Det är sommar och det är natt. Sakta fjät smyga utför borgens gamla trappor, och öfver gården glida de lika lätt. Skildtvakterna drömma på sina poster om förbisviäfvande englar — det är Lydia som tyst smyger sig öfver borggården till fångvaktarens dotter, Marie. Några lätta slag på dörren och Lydia släppes in. Utan vidare förberedelser går hon genom rummet, öppnar en lönndörr, sväfvar sakta genom en kort korridor och böjer kvä på det kalla stengolfvet.
”Monseigneur, je suis ici,” hviskar hon och öppnar en glugg i sjelfva golfvet, ”J’ai avec moi un numéro du Journal de S:t Petersbourg.”
”Ah, merci, mon ange!” ljöd det dofva svaret upp ur griften, ty vi kunna icke kalla den mörka fängelsehålan annorlunda.
Gluggen stod öppen och Lydia började läsa ur den franska tidningen.
Hon satt på golfvet och lutade sig så mycket som möjligt nära gluggen, på det fången skulle höra bättre.
”Ma celeste amie!” afbröt rösten nedifrån, och fortfor sedan (vi återgifva likväl samtalet på svenska): ”Min hulda vän, nu har du i tre års tid möjliggjort för mig min tillvaro som förnuftig menniska; men jag har aldrig frågat dig, min Lydia, om du är ung; din röst tyder derpå.”
”Jag är tjugutre år,” svarade Lydia sakta.
”Och jag är tjugufem, ma chere Lydia! Om du kan, så fortsätt läsningen, jag ber.”
Och Lydia återupptog läsningen:
”Den 26 Juni (8 Juli), kommer hans majestät kejsaren att afresa härifrån (Petersburg) för att den 27 (9 Juli) öfvervara den helige Cyrilli fest i klostret å Walamo ...”
”O, Nikolai, Nikolai! Huru vill du försvara detta?” utbrast fången. ”Skall Alexej Alexandrowitsch någonsin kunna förlåta dig allt detta sitt lidande? Min unga vän, ma chere Lydia, läs icke mera,” fortfor han efter en stunds uppehåll, ”tunga minnen lägra sig öfver min trötta själ ... tala hellre ... berätta mig om det är vackert derute; det borde ju vara sommar. Skiner solen, leka vindarne än öfver blommande ängar, som fordom då jag var fri som lärkan i skyn, som näktergalen i vårens lund? ... O, säg mig, är allt ännu såsom det var förut? Se, jag har glömt om blommorna dofta; här växer blott mossa på de kalla väggarne, och råttornas tal sinsemellan är en sorglig musik. Ack! du är den enda vänliga fågel, som helsat mig, fallne herrskareson.”
En droppe, en perldroppe ur den sköna flickans öga föll ned på fångens panna.
”Lydia, du gråter? O, gråt ej för min skull ... den glömde, den namnlöses skull!” utropade fången. ”Lydia, lemna mig allena ... gå! Jag ber dig.”
”Adien, monseigneur,” hviskade flickan.
”Adieu, mon coeur!” svarades nedifrån, och allt var åter tyst i det dystra hvalfvet ofvanom den namnlöse fångens ännu dystrare cell.
9.
Det var den 9 Juli, den ”helige” Cyrilli fest. Allt hvad Kexholm egde ”rättroget” eller äfven lutherskt, var ute på den vackra ön Walamo, hvars grekisk-katolska kloster nu firade sin största årshögtid. Det var dock icke den helige Cyrilli minne, som lockat ut så ovanligt många åskådare, det var fastmera en lefvande mans förväntade och äfven inträffade närvaro. Kejsar Nikolaus besökte klostret.
Tusentals menniskor böljade af och till i de vackra lundarne, alléerna och — de ensliga ”erimitagen” å den parklika ön. Rådjuren tittade nyfiket fram mellan trästammarne och betraktade de många nya fysionomierna. Visste väl de arma djuren att deras kejsare beträdt den helgade öns mark? Vi ha icke frågat dem och vi veta det icke, men hvad vi vela är att alla varelser på hela ön, rådjur, munkar och resande voro rysligt rädda, rådjuren dock minst af alla, ty han hade kommit, czaren, och hedrat helgonets graf med sitt höga besök.
Men den väldige mannen sjelf, mannen som i tre års tid varit kejsare öfver det största rike på jorden, var dyster i hågen och begärde att få vara allena. Hans önskan var en befallning ... och ensam gick kejsaren omkring i den vackra skogen invid klostret. Skyggt veko alla undan. Liksom närvaron af en haj hafvet bortskrämmer alla småfiskar ur sin närhet, så vågade icke heller någon dödlig menniska — och det äro vi ju alla — störa den väldige i hans tanke- och spatsergång.
Han tänkte verkligen, den gången, den stolte Nikolaus.
Men nästan ljudlöst smög en lätt fot öfver vägens sand och fram i den väldiges åsyn.
Det var en ung, blek qvinna, men underskön i sin skära blekhet. Det var Lydia. Nu stod hon framför honom, Sjelfherrskarens blick hvilade en stund på den vackra gestalten, men de hårda dragen veknade småningom och han frågade slutligen nästan deltagande:
”Hvad vill du, mitt barn?”
”Nåd” hviskade den unga flickan, ”nåd, Eders Majestät, för Alexej Alexandrowitsch.”
Då — så sägs det — blef den mäktige kejsaren Nikolaus gråblek i ansigtet och han utropade tvärt:
”Huru känner du Alexej?”
”Jag är hans fångvaktares dotter,” sade Lydia och böjde knä för den man, för hvars vink jorden då darrade.
Nikolai flinthårda hjerta måtte ha veknat vid anblicken af den ljufva bilden framför sig, han sansade sig, bjöd henne ridderligt handen och bad henne stiga upp.
”Mitt barn,” sade kejsaren, ”du känner ju ej den, för hvilken du begär nåd?”
Då uppblossade entusiasmens vackra rodnad på den sköna bedjerskans kind. Fåglarne på de lummiga trädens grenar upphörde alt slå och molnskyarne stannade en sekund i sin gång på fästets blå — de lyddes alla på flickans ord. Äfven kejsaren lyssnade betagen.
Hon sade helt kort:
”Jag begär ej makt och ära, jag begär blott luft åt den, som ni känner bättre än jag, eller någon annan i min faders borg; han längtar efter luft och har nu saknat sådan i tre år.”
Och Lydia såg skön ut då hon sade dessa enkla ord, hon såg ut som Maria Stuart då denna talade till sina riddersmän från slottet Holyroods terrass.
Nikolaus var en handlingens man.
"Han är fri,” sade kejsaren, ”men kom ihåg, min fröken, att ni nu framdeles är valkterskan af hans hemlighet. Huru Alexej blifvit bekant med er, bryr jag mig icke om att undersöka. Om han och ni lofva att tiga ... ni vet ... så må han gå fritt omkring inom den stads murar der ni bor ... nu fruktar jag honom icke mera. Men kom ihåg ... han skall tiga ... och ni jemväl ... Speransky! kom hit!” ropade den mäktige mannen högt.
Och fram skyndade en smallifvad adjutant.
”Er venstra epålett lutar för mycket framåt,” sade Nikolaus kallt och fortfor sedan: ”sätt genast upp en skrift att fången ”den namnlöse” i Kexholm får vistas på fri fot inom den stadens område. Jag väntar er här inom femton minuter.”
Och Lydia som under tiden plockat en liten blomsterbukett räckte med tårar i ögonen denna sin enkla hyllningsgärd åt kejsaren.
”Tack för rättvisan”, sade hon saktmodigt men stolt.
”Du är en djerf flicka,” svarade envåldsherrskaren, ”men du behagar mig. Är din fader adelsman?”
”Öfverste von Eberhardt!” svarade Lydia lugnt.
”Du skall bli hoffröken vid vårt hof.”
Lydia neg och hon neg djupt, ty qvinnor äro ödmjuka af naturen och hon var i detta ögonblick så lycklig att hon kunnat falla den ”gode kejsaren” om halsen.
”Farväl, mitt barn,” sade nu Nikolaus, och räckte henne sin hand, den vår Lydia verkligen kysste, ”der kommer folk. Jag skall tillsända dig benådningspapperen inom dagens lopp.” Och han mumlade sakta för sig sjelf: ”Alexej, är du icke lyckligare nu med detta sköna hjerta vid ditt bröst än du varit om du sute på min plats!”
Några minuter senare tillställde Speransky fröken Lydia ett kuvert, adresseradt till kommendanten von Eberhardt å Kexholms fästning, ”konfidentielt”.
Vår fröken lyfte sina vackra ögon mot himmelen och tackade Gud.
10.
När en qvinna i en småstad kan trotsa förtalet, då är hon modig, och modig är en qvinna aldrig med mindre hon älskar, ty kärleken är qvinnans kraft. Huruvida Lydia älskade ”den namnlöse” veta vi icke, men efter uppträdet på Walamo talade hela Kexholm, och vi tro staden då hade tusen invånare, derom att fröken Lydia von Eberhardt förälskat sig i en fånge. Baktalet glömde denna gång att tillägga att fången var ansedd för att vara en fursteson, en omständighet som tyvärr, om den nu ihågkommits, i betydlig mån skulle ha ursäktat Lydias förmenta skuld.
Klockan var 9 på morgonen. Lydia inträdde i sin faders skrifrum och lade sakta sin hand på gubbens axel. Hon lutade sig ned öfver den gamles grånande hufvud, en smäktande lilja öfver en bädd af vissnad mossa, och hon log, hon log så ljuft som en tindrande stjerna ler öfver ett vinterligt fruset landskap.
”Pappa ... nu är det bra ... se här,” sade den rodnande flickan,
Gubben var icke van att de senare åren se sin dotters kinder i rosors skimmer. Han såg derföre förvånad upp och sade:
”Lydia, du har icke gjort mig mycken glädje nu på senare tider, säg, hvarföre är du nu så glad?”
"Han är fri, pappa, han är fri,” utropade flickan och räckte gubben det kejserliga brefvet. Och der stod Nikolaus under ordern med förgyllda bokstäfver, ty ryska kejsarens egenhändiga namnteckning förgylles städse omedelbart efter den vigtiga aktens försiggående.
Öfverste von Eberhardt såg upp. ”Det har du gjort, min flicka, o, ja! du är ändock, te mej tusan dj—r, de må säga hvad de vilja, de småkräken, en äkta svensk fröken och ...”
En dotterligt öm kyss på de mustaschprydda läpparne kom gubben att afbryta sin sats, men han fortfor snart:
"Det var förb—dt bra ändå att han blef fri, nu håller åtminstone icke jag längre ett lejon i bur.”
Lydias ögon lyste.
Den gamle reste sig och gick fram till ett skåp, ur hvilket han framtog en nyckelknippa.
”Se der, Lydia, fullborda ditt verk, gå att öppna tornets jerndörr, numro tre, och släpp honom ut. Huru det än må vara, så är du en rask flicka ändå, och jag är din far.”
Men Lydia stod tyst och blek framför sin far.
”Hvad felas dig, flicka?” frågade gubben.
”Jag,” sade Lydia, ”öppnar icke hans dörr, jag är rädd att möta hans blick.”
”Men han skall fråga efter dig,” sade gubben brydd, "du är ju den enda som samtalat med honom under dessa tre långa år. Följ åtminstone med. Se, jag kan icke tillräckligt ryska och min franska har jag glömt ... blif min tolk,”
Behöfde väl fadern be sin dotter om en sådan tjenst?
Lydia lydde.
Soldaten skyldrade, den rostiga nyckeln gnisslade i det gamla låset; tungt vreds dörren om i sina oslitna gångjern och dagern föll in. Guds fria klara solljus strömmade in i den hemska hålan.
Lydia stod några steg bakom sin fader, hvilken sjelf darrade af sinnesrörelse.
”Namnlöse fånge,” började gubben på ryska.
Då reste sig en hög gestalt från den ena sidan af cellen. Han reste sig bokstafligen från marken.
”Hvad behagas?” sade fången stolt.
”Lydia, säg honom att han är fri.”
”Monseigneur,” sade vår fröken, med dallrande stämma, ”monseigneur, ni är fri.”
”Fri”, svarade den fallne storheten, ”jag är icke fri, jag kan aldrig bli fri. Säg”, fortfor han efter ett kort uppehåll: ”är det icke frisk luft som strömmar in till mig?”
”Lydia, läs upp hans majestät kejsarens bref för ... ”herr namnlös”.
”Lydia,” sade fången tankfullt och lyfte sin fina, hvita hand, den icke ens fängelseluften kunnat förderfva, upp till sin bleka panna, ”Lydia, vore det möjligen du, min hugsvalande engel? O, nej! frihet och Lydia äro för mycket på en gång; det är åter igen blott en dröm. Vik ifrån mig frestare! De tala om frihet och allt omkring mig är mörkt ... det är en lögn, en äkta kejserlig lögn.”
Då började en sakta stämma uppläsa ett bref på franska språket. Det var icke långt och åhörarne, utom den namnlöse och den bleka föreläserskan förstodo det icke. Då läsningen slutats, gick den namnlöse några steg framåt och stod nu i dörren till sin cell.
”Ja, jag känner Nikolai nåd ... Jag känner den ... men Gud vare lofvad ändå, ty Lydia, det är du som bringat mig denna helsning ... men hvar är du ... kunna vi icke gå längre fram i dagern ... jag ser inte ... Lydia, — förlåt, er hand, min fröken, om jag får be,” sade främlingen artigt och med höfviskt skick. Och den bleknande Lydia räckte honom sin hand.
"Lydia, ser ni mig?” frågade den befriade fången.
”Ja, herre,” svarade vår väninna nästan skyggt.
”Så besynnerligt!” återtog fången, ”jag ser icke dig ... ah!” och han strök med den afmagrade handen öfver ögonen, ”jag är blind.”
Hans hand nedföll omedvetet på Lydias skuldra.
Flickan nedsjönk på sina knän och en het ström af tårar lättade den unga qvinnans bröst. Hennes panna sjönk emot den ”nammnlöses” knä.
Den gamle veteranen från Lappos och Alavos dagar vände sig bort.
”Durak! (lurk!)” röt han till soldaten, som stod bredvid honom och räckte i samma ögonblick handen åt den öfver en sådan förtrolighet förskräckta ryssen, men beginnande sig, tillade han: ”för upp fröken till hennes rum ... och ... och fången upp till mig.”
Men Marie var till hands och tog vård om sin fröken och gubben Eberhardt sjelf ledde den blinde fången upp till sin våning.
11.
Nu började ett egendomligt lif för vår lilla borgfröken. Hon hade nästan afbrutit allt umgänge med sina fordna bekanta och lefde blott och bart för den olycklige namnlöse. Det är möjligt att menniskorna der nere i staden mumlade ett och annat mindre förmånligt om ett så besynnerligt lefnadssätt för en ung flicka; men tiden utjemnar nästan allt och ehuru Lydias rykte icke vann något med tiden, så vann likväl bärarinnan af detta rykte den fördelen att hon sjelf nästan var glömd. Det var så vanligt att få se henne promenera med den blinde fången, visserligen arm i arm eller ännu oftare hand i hand, ty hon vägledde ju honom, att man slutligen icke mera gaf mycket akt derpå. Man visste att Lydia var den blindes föreläserska, att öfversten låtit komma en packe franska och tyska böcker från Helsingfors, men man visste också sqvallervägen att den gamle militären, hvilken i förbigående nämndt blifvit sjuklig på senare tider, nästan alltid gjorde sin dotter och den namnlöse sällskap. Hvem denne sistnämnde var, det fick man aldrig riktigt reda på. Han uppträdde dock någongång vid tillställningar hos öfversten, ja, till och med vid sådana ute i staden och visade sig då ha ett lätt, nästan skämtsamt, fint ironiskt lynne samt behandlade de goda Kexholmarne ganska kamratlikt[4].
Men en dag hände att den gamle öfverste von Eberhardt samlades till sina fäder. Det hör icke till vår berättelse att skildra Lydias sorg; hon var nu både fader- och moderlös; nog af, kort derpå flyttade Lydia in till staden. För att ha tillräcklig sysselsättning försökte hon inrätta en skola för unga flickor, men företaget hade blott en lam framgång. De goda Kexholmarne vågade icke anförtro sina hulda döttrars uppfostran åt ett ogift fruntimmer, om hvilket man visste att hon hvarje morgon spatserade upp till fästningen för att der afhemta en namnlös blind fånge, samt med honom företaga en timmes promenad.
Förtalet växte då den namnlöse insjuknade och Lydia började tillbringa flera timmar vid hans sjukbädd.
Stackars unga flicka! Bildad, vacker och icke så litet liffull, som derföre var på väg att förlora sitt goda namn och rykte emedan hon föredragit den platoniska böjelsen för en intelligent och olycklig man framför ett äktenskap med Hugo Forstadius, hvars enda framstående egenskap var att han ansågs för en af ortens skickligaste hästhandlare och som städse utströmmade en lukt af stall, den han i icke ringa mån sökt krydda med den fina parfymen at sitt hemma brända, starka, allmänt välkända bränvin, i hvars konsumtion han dock personligen skall ha deltagit ännu flitigare än i dess tillverkning.
Men då vi nu en gång uppfört denna figur på tapeten, kunna vi, för att låta den historiska delen af vår berättelse vederfaras dess rätt, gerna vid detta tillfälle egna några slutord åt den hedersmannens enkla öde. Vi få tillika den fördelen att på samma gång igenfinna vår lilla väninna, den snälla Marie. Förhållandet emellan fångvaktarens raska dotter och vår romantiska borgfröken hade förblifvit det vänligaste. Men sedan fången sluppit ur sin cell hade en stor del af beröringspunkterna emellan Lydia och Marie upphört. Måhända tänkte den senare också i sitt enkla sinne ungefär så här:
”Ja, ja, min fröken har nu fått en ny beundrare igen, men jag stackars toka, jag har för alltid uppoffrat min!”
Ah! sådana tankar äro sorgliga för unga flickor.
Men en dag, några veckor efter Lydias flyttning från slottet, knackade det sakta på dörren till Maries lilla kammare, och in steg ingen annan än herr Hugo Forstadius sjelf.
Marie blef blossande röd. Hos mindre utbildade qvinnonaturer drifs vid häftiga sinnesrörelser bloden upp åt hufvudet, de blekna icke så ofta som mera förfinade organismer.
”Ja, nu är hon borta från det här gamla stenröset och nu är jag här igen,” utbrast herr Hugo, ”goddag, min Marie.”
Marie neg.
”Hör på, mamsell Marie lilla, jag går alltid rakt på saken. Vill du bli min hustru?”
En outsägligt angenäm känsla genomströmmade den unga flickans hela väsende, Hon torde möjligen ha älskat Hugo, och hennes hjertas tysta, i alla fall blott halfmedvetna bön var ju nu tillfredställd. Och dock var det, ehuru jemväl omedvetet, en glidje af annat slag som i främsta rummet lifvade henne i detta ögonblick. Det var glädjen deröfver att rättvisa vederfarits åt hennes, om vi få säga så, behof af lif som qvinna. Det var icke utsigten att få sina knappt vaknade sinnliga begär tillfredsställda, på dessa tänker qvinnan i allmänhet sällan i ett sådant ögonblick, nej, tvärtom, det som gladde den unga flickan var erkännandet af hennes värdighet att bli älskad, att bli en hustru, ett begrepp som för qvinnan har en alldeles annan och vida högre betydelse än äktenskapet har för mannen. Och detta är ju så naturligt betingadt af alla de lagar, på hvilka hela vårt slägtes hemlighetsfulla tillvaro beror.
Det unga parets bröllop firades inom tre veckor, ty Hugo var en handlingens, ej svärmeriets man. Och dermed är historien om Hugo och Marie slut.
De qvinliga känslor vi ofvanföre sökt skildra,
väcktes aldrig till verkligt lif i Lydias bröst. Väl
torde naturen i denna ädla uppenbarelse af det
menskliga väsendet ha nedlagt samma sköna behof, samma
ljufva längtan, men ödet ville det icke att den redan i knopp stående blomman någonsin skulle vecklas ut.
Hon egde äfven, vår Lydia, i sin högre intelligens ett,
ehuru nog kallt medel att svalka den svällande bloden
i en tjugufemårig qvinnas ådror, hon egde i denna sin
högre andlighet ett omedvetet medel att nedtysta de
ljufva qvinliga behofyens mäktigt manande röst.
Lydia var icke rik, men hon var lyckligtvis oberoende, Tant Agneta, som jemväl gått till sina systrar derborta i den okända framtiden, hade testamenterat åt Lydia sin icke så obetydliga qvarlåtenskap och detta iståndsatte den unga qvinnan att följa sina ideala böjelser, hvilket numera blifvit ett riktigt behof för henne,
Lydias samtal med den högt bildade, snillrike fången hade gifvit hennes själ en hög lyftning. Så möjligtvis fursteson han var, så var dock, eget nog, Mirabeau hans politiska ideal och i allmänhet svällde hans ädla barm af 1789 års storartade idéer. Äfven det grymt misshandlade Polens öde intresserade honom djupt och dystra ord, hotfulla om han egt sin frihet, undföllo honom ofta.
Det var intet under att Lydia under inflytande af detta lif — hon och fången, som numera vår sängliggande sjuk, sammanträffade ju dagligen — skulle antaga många af hans idéer. Hon lågade i synnerhet för det ridderliga, olyckliga polska folket.
Då hon en dag, man skref då redan år 1830, satt vid den sjukes hufvudgärd och med sin fina, hvita hand stödde den olyckliges trötta hufvud, föreföll dem emellan följande karakteristiska samtal.
”Lydia,” sade den namnlöse matt, ”doktorn har i går bekänt för mig, att jag icke har många dagar qvar att lefva.”
En sky, om man så kan kalla det, så hvit som den blekaste lilja, svepte sig långsamt öfver Lydias ansigte. Intet utrop undföll henne, hon svimmade icke, ej ens handen under sjuklingens hufvud darrade, hon var blott så hvit som ett snöfält är, och till och med tåren i hennes öga var vinterlik, äfven den hade frusit till, hon gret icke.
”Lydia,” återtog sjuklingen efter en liten paus, ”Lydia, din hand är så sval, den .gör mitt brännande hufvud så godt.”
Öfver den bleka qvinnans anlete drog då ett leende af outsäglig ljufhet, Det är möjligt till och med att snön på hennes kinder ett ögonblick gaf vika för den blekaste ros i verlden — men dock icke dödens bleka, hvita ros, utan en som tillhörde lifvet — försakelsens färglösa blomma.
Hon lutade sig öfver den sjuke och en, om han sett den, saliggörande blick ur hennes vackra öga, öfverstrålade fångens förlärda drag ... det var en högtidlig stund af ömsesidigt själsutbyte,
”Lydia, min vän,” sade fången, ”jag har intet att erbjuda dig ... för din kärlek; icke ens ett namn ... men jag ber ändå, Lydia, innan jag dör: kyss mig på pannan med dina vackra läppar.”
Då måtte elfvorna som bo i röda rosors kalkar ha funnit väg till den sjuke fångens rum, ty hastigt som en förtrollning försiggår sprungo midt ur vinterns hvithet på Lydias kind de vackraste röda rosor upp ... och hon böjde sig närmare sin blinde älskling och vidrörde blygt men varmt hans bleka panna med sina läppar.
Ett svagt försök att linda en kraftlös arm omkring flickans smärta lif, besvarades af henne blott med en handtryckning.
”Om jag dör, hvad gör du då?” frågade den namnlöse.
Nu stego några tårar upp i Lydias ögon och isen hade smultit. Hon svarade intet, men hon lutade sig åter ned och en ljuf kyss fröjdade den blindes vissnande läppar.
Då fick, liksom genom ett elektriskt inflytande, den svaga armen kraft att omfatta den sköna qvinnans lif ... och Lydia hvilade ett ögonblick ... ett ögonblick, ett enda ... i sin Alexis’ famn.
Den ädla fickan steg upp och försökte vara lugn. Hon tog en fransk bibel och började läsa ur densamma. Hon läste berättelsen om Ruth, Men då hon kom till orden: ”dit du går, dit vill jag gå”, afbröt den sjuke läsningen och sade:
”Nej, Lydia, sjung hellre någon af dessa enkla, melodiska finska visor.”
Och Lydia sjöng med vacker, klangfull, ehuru vek stämma den sköna sången:
”Fjerran du dröjer i grönskande dalar”, etc.
Då hon slutat var den sjuke inslumrad.
12.
Såsom vi redan nämnt, skref man år 1830. Det var en dag redan längre fram på hösten — och underrättelsen om den polska insurrektionens ... eller riktigare frihetskrigets — utbrott hade just qvällen förut anländt till den värda staden Kexholm.
Då Lydia derföre nu gjorde sitt vanliga morgonbesök i borgen, bad hon med strålande ögon sin vän förbereda sig på en storartad och glad nyhet.
Den sjuke log.
”Du är så vänlig, Lydia,” sade han, ”men glädjen dödar sällan och om den äfven härvidlag skulle döda; hvadmer... i dag eller i morgon det är ju detsamma dig kan jag ju ändock icke göra lycklig.”
Entusiasmens heliga låga lifvade Nela den unga qvinnans väsende.
”Alexej Alexandrowitsch,” — sade hon med sakta men fast ton, ”om Adam Czartoryski kallar, skall du väl då neka att resa dig upp ... skall ej den kroppsliga naturen lyda din mäktige andes bud och åter blifva dess lydiga tjenare?”
Flickans kinder glödde.
”Min fordne vän, ja, du hulda engel ... min ende verklige vän,” hviskade fången, ”huru skulle han ha fått veta hvar jag är... och hvarföre skulle han just nu kalla mig?”
”Han står i spetsen för hela det polska folket, som upprest sig emot tyrannen Nikolaus.” Och den vackra inspirerade flickan berättade nu utförligare det lilla hon hört om den stora tilldragelsen.
”Då Lydia, vill jag dö,” inföll den sjuke, ”och i himlen bedja för den goda sakens framgång. — Farväl, Lydia,” tillade han matt, ”min stund har slagit; ... ja, jag är glad ... helsa min vän Adam ... godnatt Lydia ... men det är morgon ... det nästan ljusnar för mina ögon ... Gud, Gud, jag känner din närvaro, och jag ber: hjelp den redliga saken ... Han utandades i den förstummade Lydias arm sin sista suck.
Lydia låg länge på knä invid den dödes bädd.
Då hon uppsteg sade hon i stilla men fast ton:
”Jag skall frambära din helsning till din vän Adam Czartoryski.”
13.
Det var i början af år 1831. Det blodiga dramats i Polen första förberedande akt hade gått öfver. Nationalregeringen var konstituerad och den ädle furst Adam Czarloryski var dess president.
Det var den 2 Februari.
I ett vackert hus vid den fashionabla Krakowskaja, Warschaus förnämsta gata, satt i en fåtölj i ett stort, elegant möbleradt rum en vördnadsvärd man. Han var vid pass 60 år gammal, men såg änuu rask och liflig ut[5].
Det var fursten sjelf.
Framför honom stod en ung, blek man med ett nästan qvinligt utseende.
I det ögonblick då vi, osedda, inträda i rummet, tycktes den vördiga statsmannen fortsätta ett påbegynt samtal med den unge mannen.
”Af den skrift”, sade fursten på franska, ”som ni inlemnat till mig och den jag list, känner jag er historia till en del. Jag vet att ni är finne, att ni åt Polens sak vill hembära ett offer af er förmögenhet med tiotusen rubel och att ni vill ingå i aktiv tjenst. Men, min unge vän, jag tackar er för den förra delen af ert vackra anbud och det i fosterlandets namn, men ... jag antager det icke ... ty ni är för ung. Om Polen sjelf offrar till och med så unga söner som ni är för sin heliga sak, så vore det dock orätt att antaga en liknande gärd af andra nationer.
”Men”, svarade den unge mannen med lågande blickar, ”jag har också åberopat en rekommendation till er, herr furste, en helsning från en kär vän till er.”
”Och hvem är det?” frågade fursten leende.
"Från Alexej Alexandrowitsch”, svarade den unge mannen sakta, och resten af hvad han sade öfvergick i en för oss ohörbar hviskning.
”O, haf tack, unge man, — numera mitt barn” utropade den ädle fursten rörd, ”den som med kärlek tillslutit Alexej Alexandrowitsch ögon i hans sista stund ... han kan räkna på Adam Czartoryskis fulla kärlek ... Kom”, tillade den gamla dignitären, "kom i min famn, min son, och vill du strida för friheten, så välan, du skall få det. Jag antager dig till min egen adjutant, så kommer du åtminstone icke genast i elden,”
Och nästan blygt sjönk den unge mannen till den ålderstigne frihetshjeltens bröst.
in lätt omfamning och den unge nordbon stod åter tyst framför sin chef.
”Ja, jag känner dig ... jag känner dig, Nikolaus!” mumlade Polens president, ”Och hade du skäl att frukta någon, så var det just denne ädle, snillrike unge man. Han skulle dock aldrig ha beredt dig ett sådant öde som du nu låtit honom vederfaras.” Och en tår stod i den noble menniskovännens vackra ögon,
"Hvad heter du, min son?” frågade han vidare.
”Jag, jag heter”, stammade den unge frihetshjelten ”jag heter Eberhardt.”
”Eberhardt ... och vidare?”
”Eberhardt von Eberhardt”, svarade den unge mannen med återvunnet lugn.
”Löjtnant von Eberhardt”, sade nu fursten vänligt, ”för mig behöfver ni icke frukta att uppgifva ert riktiga nämn, men lika godt för det. Hvarje menniska kan ha sina skål att förtiga något. Vi ha här imellertid en annan nordbo också, en general Langerman[6], en riktig bjesse, han jemväl”, tillade han leende. ”Och nu till er tjenstgöring. Fäderneslandet behöfver icke blott sina söner, utan äfven tiden är dyrbar för dess välfärd. Ni skrifver en god franska, herr löjtnant von Eberhardt, så vill jag komma i håg af er skrifvelse till mig”, tillade han.
”Jag har gått i en god skola” svarade den unge mannen med et egendomligt sorgligt leende.
”Och ni kan ryska, herr Eberhardt?” sporde fursten vidare,
"Fullkomligt, ers durechlaucht”, svarade den unge adjutanten med en nästan komisk blick.
”Sitt ner här och öfversätt dessa papper från ryskan till franskan”, fortfor presidenten vidare, i det han anvisade den unge mannen en plats och framlade några papper för honom.
Vår berättelse nalkas att slut.
Efter de olyckliga upprorsdagarne i Warschau den 15 och 16 Augusti 1831 nedlade Czartoryski sitt presidentskap och ingick som simpel soldat i den sedermera så beryktade general Romorinos armékår[7]. Hans trogne adjutant följde honom. De stodo i ledet bredvid hvarandra och ofta måste på den svåra marschen under Romorinos alldeles omotiverade retirad undan den ryske general Rosens truppafdelning den äldre kamraten stödja den yngres svikande krafter. Men i elden var han modig som en liten lejonunge. Ett besynnerligt hat till allt ryskt tycktes elda den unge soldaten till de djerfvaste bragder.
Vid Romorinos öfvergång öfver galiziska gränsen den 10 Oktober erhöll den unge nordiske soldaten ett sår af en förlupen kula. Han nedsjönk i sin äldre kamrats armar.
”Är du svårt sårad?” frågade fursten-soldaten, men han erhöll intet svar. Då uppskar han med sin sabel hastigt den tätt tillknäppta uniformen för att åtminstone kanna stilla blodflödet.
”Herre Gud”, utropade han, ”det är en qvinna!”
Då uppslog Lydia sina ögon och de bleknande kinderna purprades trots den lidna blodförlusten.
Furst Czartoryski hade sett mycket under sitt vexelrika lefnadslopp, men detta uppfyllde honom med en till beundran gränsande förvåning. Han upptog den älskliga gestalten och bar henne ett godt stycke väg till dess han råkade på två soldater, åt hvilka han öfverlemnade sin börda, den han noga öfvervakade.
Som bekant begaf sig fursten från Galizien till
Paris. Han medförde sin sårade adjutant.
Någon tid senare, då han engång satt vid sin tillfrisknande älsklings sjukbädd i sin lilla våning i den stora verldsstaden, slog denna upp ögonen.
”Gud välsigne dig, min dotter” sade fursten glädtigt, ”och hvilket namn får jag nu ge dig?”
"Jag heter Lydia von Eberhardt”, ljöd det blyga svaret.
"Då skall du”, sade fursten faderligt ömt, ”hädanefter vara min dotter, min Lydia; ännu kan gamle Czarloryski trots alla förluster försörja en qvinna, som blödt för hans arma sönderslitna fädernesland.”
- ↑ Denna lilla berättelse har i sina flesta detaljer en sannt historisk grund. Den är naturligtvis något romantiserad; dock äro såväl den intressante fången å slottet i det gamla Kexholm, den så kallade ”namnlöse”, en figur ur verkligheten, liksom ock kejsar Nikolai offentliga uppträdande vid sin broders frånfälle är historiskt riktigt; äfven furst Trubetskoj och den ädle Rylejeff äro som bekant historiska personligheter.
- ↑ Rylejew var namnet på furst Trubetskojs sekreterare i sammansvärjningskomitén. Hun afrättades sedermera på Nikolai befallning.
- ↑ Ett regeringens särskilda rekommendationspass vid resor i Ryssland.
- ↑ Faktiskt.
- ↑ Furst Adam Czartoryski föddes den 14 Januari år 1770.
- ↑ Aflidne major Myhrbergs förmodade psevdonym under hans deltagande polska resningen.
- ↑ Historiskt.